webbtidskrift för kultur och historia
Den Stora Våren
En essä om årtusendena efter istiden av Sören G Lindgren
är uppdelad i sex kapitel, var och en i sin egen fil:
- 1. När isen började smälta
- 2. Vårdansen
- 3. Bytesnätverket
- 4. Vita gudinnan
- 5. Europa vasconica
- 6. Nytänkandet
Venus från Lespugue. Det var den franska arkeologen René de Saint-Périer (1877-1950) som påträffade statyetten i Grotte des Rideaux i Lespugue i sydvästra Frankrike vid en utgrävning år 1922. Bilden ovan är Saint-Périers egen teckning, med vilken han presenterade sitt fynd i ”Bulletin de la Société préhistorique de France”, två år senare. Illustrationen avbildar den 15 cm höga statyetten från tre sidor. Till vänster är det framsidan som skadades vi utgrävningen i grottan. Triangeln på figuren i till höger föreställer en bastkjol, den äldsta i sitt slag.
Den framstående franska arkeologen André Leroi-Gourhan undersökte noggrant den konst som bevarats från gravettienperioden i Europa. Han fann att alla statyetter och reliefer i Willendorfstil var uppbyggda enligt ett bestämt schema.
Stiliserade versioner av skapelsedamen gestaltade i sten, ben och elfenben från olika fyndplatser från den sena magdalénienkulturens tid: 1) Fontalès, Frankrike; 2) Mégarnie, Belgien; 3)-5) Gönnersdorf, Tyskland; 6)-7) Andernach, Tyskland; 8)-9) Nebra, Tyskland; 10)-12) Oelknitz, Tyskland; 13) Petersfels, Tyskland; 14) Pekárna, Moravia. Teckning hypertexter.se efter Ewa Guminska (Fiedorczuk et al 2007).
En vägg med ristningar i Addauragrottan nära Palermo på Sicilien. Det är en mängd av olika slag av danser som avbildas där, så väggen är troligen inte bara från magdalénienkulturens tid utan även senare. Dansen som gestaltar skapelsedamen finns återgiven nedtill till vänster.
Förstoring av kvinnan som gestaltar skapelsedamen i dans på bilden ovan. Hon har återgetts i en position som återkommer i ristningar över Väst- och Centraleuropa: baken bakåtskjuten och armarna lyftade. Dansen måste ha varit ganska ansträngande. Notera att hon har hästsvans. Denna verkar ha varit en omtyckt frisyr bland kvinnor ända in i bronsåldern.
Spridningen av grottkonst och mobil konst i Gönnersdorfstil över Europa under magdalénienperioden. Grottkonst (på en del fyndplatser har både grott- och mobil konst påträffats): 1) Romanelli; 2) Gouy och Orival; 3) Margot; 4) Les Combarelles, Saint-Cirq, Comarque, Vielmouly II, Fronsac och La Font Bargeix; 5) Carriot; 6) Lagrave; 7) Pestillac; 8) Planchard; 9) Deux-Ouvertures; 10) Gazel; 11) Gourdan; 12) El Linar. Mobil konst: 13) Megarnie; 14) Gönnersdorf, Andernach och Niederbieber; 15) Nebra; 16) Oelknitz; 17) Teufelsbrücke; 18) Wilczyce; 19) Pekarna; 20) Bycí Skála; 21) Hohlenstein bei Edersheim; 22) Felsställe; 23) Petersfels; 24) Neuchâtel Monruz; 25) Goutte Roffat; 26) Rond-du-Barry; 27) Faustin; 28) Lalinde, Gare de Couze och Rochereil; 29) Murat, Le Courbet och Fontalès; 30) Las Caldas. Karta hypertexter.se efter Mussi och De Marco 2008.
Kapitel 2
Den intensiva vårdansen
land människorna som levde i Europa under det senaste istida maximumet kan det hända att de såg tecken på den kommande stora våren för cirka 16 000 år sedan, då magdalénienkulturens skede i Europa inleddes (Wikipedia enligt uppdatering 2013-03-13). Före det hade den allt hårdare kölden orsakat en social krasch, som ledde till en växande utvandring åt olika håll. Så efter för 16 000 år sedan skedde en reorganisering som avspeglar sig i magdalenienkulturens arkeologiska och sociala skede.
Namnet på magdalénienperioden kommer från klippskydde La Madeleine i Vézèredalen i Dordogneprovinsen i Frankrike. Det har föreslagits att kulturen skulle ha vuxit fram ur badegoulienkulturen. Men det kan inte uteslutas att den uppstod genom inflytande från en grupp som flyttade in i sydvästra Frankrike för kring 16 000 år sedan (Pala et al 2012).
Svenska Wikipedia, enligt uppdateringen 2013-03-10, ser en parallell i verktygslådan hos dagens arktiska jägare och magdalénienkulturens fångstmän. Verktygen var lätta, relativt enkla och effektiva. Stenföremålen uppvisar en tendens mot mikroliter: triangel- och halvmåneformade bitar. De var troligen infogade i träskaft. Det förekom även gravsticklar, skrapknivar, borrar och blad med rak rygg smidda av sten. Pilspetsarna var dels pilbladsformade, dels slagna med axlar. Av djurben gjordes kilar, skarvyxor, hammare, spjutspetsar och harpuner samt synålar med öga. Ett relativt ofta förekommande fynd är befälsstavar, ofta av horn. De bars troligen av präster. Skiktet av sådana tycks ha varit relativt betydande.
Människorna bodde i grottor vintertid och i runda tält sommartid. En del arkeologer tycks ha sett dem som semibofasta, andra har inte gjort denna iakttagelse.
En ny infallsvinkel på magdaglénienperioden har öppnats av den amerikanska antropologen Rebecca H Schwendler, som doktorerade vid University of New Mexico i Albuquerque, USA. År 2012 publicerade hon en artikel i tidskriften Quarternary International, där hon återgrav huvuddragen av sitt tänkande från doktorsavhandlingen (Schwendler 2012). Hon utgår socialantropologiska studier av natursamhällen, men lyckas undvika fällorna genom att generalisera strukturer i dessa samhällen och menar att de därmed är tillämpbara i ett äldre sammanhang som magdalénienperioden. Det kan vara en framgångsrik metod.
Utgående från det socialantropologiska materialet hävdar hon att naturfolkens samhällen utmärks av tre olika sociala typer, som i deras fall också har karaktären av stadier. Den första typen är påtvingad jämlikhet (enforced equality), den andra förvärvad ojämlikhet (achieved inequality) och den tredje är övergångsjämlikhet (transegalitarianism) eller med den nya termen heterarki (ibid). Ordet ”hierarki” betydde ursprungligen prästvälde med sträng rangordning. Men det har i svenska språket kommit att få en sekundär betydelse, som efterhand blivit dominerande, alltså organisationer med rangordning i allmänhet. I engelska språket har den ursprungliga betydelsen bevarats. Troligen därför har Schwendler valt att skapa ordet heterarki, där förleden ”heter-” betyder ojämn och efterleden ”-arki”, kommer från grekiskan ord för herravälde, alltså ungefär ”ojämnt välde”.
De olika sociala typerna menar hon sedan att man kan identifiera genom användningen av hals- och andra prydnader, sociala signaler samt andra indikationer. Typerna sammanfattas enligt schemat nedan (ibid).
| Påtvingad jämlikhet | Förvärvad ojämlikhet | Heterarki | |
|---|---|---|---|
| Antal prydnader | låg | hög | måttlig |
| Variation av prydnader | hög | låg till måttlig | måttlig och standardiserad |
| Intensitet i sociala signaler | låg | hög | måttlig |
| Fördelad kontroll av föremål | låg | hög | hög och standardisderad |
| Andra indikationer | individuellt särskiljande föremål | gömmor | handel i stor skala; rika gravsättningar av barn och ungdomar; gemensamma fester undere markerad ledning och kosmologiska ikoner |
Men frågan är i vilken utsträckning detta schema egentligen är giltigt för magdalénienperioden och för den del gravettienkulturen (för 35 000 till 20 000 år sedan). Vad som står klart är att det särskilt ännu inte under gravettien fanns någon påtvingad jämlikhet i de stammar, som fanns och alla var uppbyggda på släktskap. Den var traditionell. Förvärvad ojämlikhet var sannolikt framtvingad av de hårda miljövillkoren. Det fanns saker man behövde och den eller de som genom allianser kunde skaffa fram dem, fick som belöning högre status.
Men det som verkar ha skilt magdalénien från gravettien var ett alltmer medvetet utvecklat handelssystem. Schwendler tar inte upp fynden i grottorna Cresswell Crag, ungefär mitt i England. De fungerade som någon sorts bas under perioden 15-13 000 år sedan. Där finns väggmålningar utnyttjande väggens skrovligheter. De verkar vara av samma typ som de i det innersta av Pagliaccigrottan i Syditalien; alltså inte votivgåvor utan närmast vad Schwendler kallar kosmologiska ikoner. Människorna i Cresswell Crag skulle ha tillhört ett ceremonicentrum långt borta, kanske så långt borta som Solvieux i södra Frankrike. Detta förhållande markerades genom målningar av bl a fåglar, alltså symboler för skapelsedamen (mera om henne nedan). Kolonin i Cresswell Crag skulle ha jagat ullhåriga noshörningar, ätit köttet men sänt hudar och horn vidare.
I sin undersökning delar Schwendler upp magdalénienperioden i tre underperioder: lägre magdalénien pågående från cirka 17 000 till cirka 14 500 före nutid, mellersta magdalénien omfattande cirka 14 500 till cirka 13 000 före nuet och övre magdalénien bestående av åren 13 000-12 000 före vår tid. I den första fasen, som var kallast som vi har sett, ingår i hennes undersökning endast spanska Kantabrien, en lång men smal sträcka utmed den spanska nordostkusten. Hennes undersökning visar att människorna under denna kalla fas skulle ha levt i påtvingad jämlikhet, men att ”vissa individer och/eller vissa grupper fick sig tilldelat en högre social ställning än andra” (Schwendler 2012: 342).
Sedan från mellersta magdalénien redovisar hon för fynd i östra Frankrike (området väster om Rhône i södra Frankrike och floderna Rhônes och Saônes dalar mot norr) och Pyrenéerna (slätten norr om bergskedjan). De förstnämnda områdena skulle ha utmärkts av påtvingad jämlikhet medan det senare skulle har drag av förvärvad i ojämlikhet med tendenser till heterarki (Schwendler 2012). Man kan tänka sig att vid Isturitz och/eller Le Mas d'Azil, som båda uppvisar en stor mängd fynd av halsprydnader och annat lösgods, låg ännu oupptäckta ceremonicentra.
Vad gäller övre magdalénien har hon studerat västra centrala Tyskland, alltså området öster om Rhen, särskilt ingående. Här ligger berömda arkeologiska fyndorter som Gönnersdorf och Andernach, troligen använda som fasta vinterbosättningar för en eller flera stammar. Gönnersdorf kan ha haft ett ceremonicentrum. Schwendler kommer till slutsatsen samhällena utmärktes av förvärvad ojämnlikhet.
Under övre magdalénien skulle den sociala utvecklingen i sydvästra Frankrike, Pyrenérna och spanska Kantabrien har gått vidare. I detta område dyker vid denna tid upp bärbara föremål med stiliserade ristningar av stenbock och hjort sedda framifrån. Det är måhända fråga om votivgåvor, men det är inte säkert. I varje fall handlar det om någon form av fruktbarhetskult associerad till måndamen. Härifrån härstammar sannolikt den folkliga tradition i Västeuropa som levde långt in i kristen tid och som i hjorten såg en viktig fruktbarhetsaspekt.
Enligt Schwendler skulle fynden peka på att heterarkiska samhällen förelåg i det nämnda området. Hon skriver att ”en institutionalisering av förvärvad status skulle ha främjat intra- och interregionella gruppsamarbeten genom kontroll av konkurrens. Gruppritualer och kosmologi, kanske avbildade i de stiliserade motiven, som representerade gemensamma idéer, hjälpte kanske till att ge sammanhang och ordning bland de olika lagren i de övergångsjämlika samhällena” (Schwendler 2012: 248).
Schwendlers undersökning är empirisk och kan göras om av andra forskare. Om hon har rätt skulle de tendenser till social hierarkisering, som jag menar att kan iakttas redan under gravettien, ha slagit igenom under övre magdalénien och blivit ett bestående inslag i detta område. En liknande social utveckling inträffade under den natufiska kulturens tid i Palestina (Lindgren 2009) och sannolikt också på andra håll i Västasien, fastän det ännu inte upptäckts av arkeologin.
Venus från Lespugue
Inom bildkonsten var det inte bara i sydvästra Europa som en förändring skedde. Även den antropomorfiska (människoavbildande) konsten förändrades med början för ungefär 16 000 år tillbaka. Den tidigare s k Willendorf-stilen med sina svällande kvinnoformer avlöstes av Gönnersdorf-stilen (eller Lalinde/Gönnersdorf som den också kallas) med slankare kvinnoavbildningar. En stor utställning i British Museum i London våren 2013 lyfte fram detta skifte: Ice Age Art: arrival of modern mind (Istidens konst: det moderna medvetandes intåg). Expon visade i orginal en stor del av de mobila konstverk från tiden för 40 000-10 000 år sedan, som också delvis återges som illustrationer i denna essä. Ett annat upplysande inslag i utställningen var att vid en del av föremålen finns målningar av modernistiska målare som Picasso och Matisse. De sistnämnda hade inspirerats av de förra. Picasso lär ha varit särskilt intresserad av Venus från Lespugue.
Den 14,7 cm höga elfenbensstatyetten hittades vid utgrävningar år 1922 i Rideauxgrottan i Lespugue i Haute-Garonne i sydvästra Frankrike. Den tros vara från gravettienperioden strax före det istida maximumet, för från 24 000-22 000 år sedan.
I vår kultur avbildas nakna kvinnokroppar huvudsakligen i pornografiska tidskrifter (och numera i växande grad på pornografisidor på internet). Kvinnlig nakenhet är associerad till pornografi. Aningslöst ahistoriskt har anmärkningsvärt många forskare också sett jägarstenålderns kvinnoavbildningar som pornografi. Men statyetterna var inte gjorda för att vara sexuellt upphetsande utan för att gestalta idéer inom ramen för gravettienkulturens kunskapshorisont.
När det gäller Venus från Lespunge var det knappast statyettens sexuella aspekter som intresserade Picasso. Studerar man den estetiskt visar den sig vara uppbyggd av runda och ovala volymer. Bakdelen består av två runda klot, bröst och lår av ovaler. Överarmarna har även oval karaktär. Därtill äger spelet av former en harmoni som man kan associera till musik. Två musikforskare hävdar också att statyetten skulle vara uppbyggd enligt den doriska skalan (Abraham & Thompson 2006). Denna skala var en av dem som användes i den medeltida kyrkomusiken och kan vara ett arv från antikens musik, men den kan också vara uppfunnen under jägarstenåldern.
Som framgår av bilden ovan fann Leroi-Gourhan att alla statyetter och reliefer i Willdendorfstil var uppbyggda enligt samma schema. Tyngdpunkten ligger i nivå med magen och höfterna, sedan tenderar figuren att mer eller mindre försvinna uppåt och nedåt. Detta schema skulle överensstämma med tidens föreställning om en värld uppbyggd av tre våningar: himmel, jord och underjord. Kanske föreställde man sig att statyetterna och relieferna var visualiseringar av en övernaturlig gestalt som sträckte sig genom de tre våningarna, som man trodde världen bestod av.
Detsamma skulle då även gälla för Venus från Lespunge. Hon skulle vara en avbildning av en föreställning om en gudom som sträckte sig genom de tre världarna – det skulle också förklara hennes långa hals. Att hennes huvud är framåtböjt och fågelliknande skulle vara en avbildning av en aspekt av henne som betraktande det jordiska rummet från fågelperspektiv.
Men det märkligaste med detta konstverk är det stora lugn som det utstrålar. Det har att göra med att de smala underarmarna vilar på brösten. Kanske handlar
denna skickliga gestaltning av frid om en dröm, som många hade under det hårda miljötryck som det framväxande maximumet utövade på människorna under slutet av grevettienperioden. Den växande kölden skulle ha skapat stress, som de längtade bort från.
Statyetten Venus från Lespunge uppvisar alltså en konstnärlig nivå som viss mån är oöverträffad. Det gör det motiverat att fråga hur det kom sig att en konstnär tillhörande gravettienkulturen, som annars utmärkte sig för hyperrealistiska djuravbildningar, drevs att komponera en statyett som enligt vår tids estetiska bedömande endast kan betecknas som ett mästerverk.
Modellen för statyetternas runda och ovala volymer stod i tidens naivt realistiska värld rimligtvis att hämta från vårens fågelbon, från olika typer av fågelägg. Som vi föreslog tidigare ingick i tidens idévärld att världen skapats av ett fågelägg, som lagts av skapelsegudinnan, en aspekt på himmelsgudinnan. Redan för gravettienperiodens människor innebar vårens fågelägg sannolikt en underbar omväxling, som därtill var både närande och vitaminrik, till vinterns enahanda och vitaminfattiga kost. Troligen uppfattades vårens fågelägg som en gåva från skapelsegudinnan till människorna. Det skulle vara upplevelsen av detta vårliga gåvounder, som statyetten Venus från Lespunge också så avancerat gestaltar.
Gönnersdorfstilen
Skapelsegudinnan eller som vi historiskt mera riktigt borde säga skapelsedamen (se detaljer i kapitlet om pavloverna i essän Den märkliga gravettienkulturen) avbildades med ovanligt framträdande bak eftersom skapelseägget eller -äggena sannolikt troddes rymmas där. När sedan skapelsedamen började förenklas och stiliseras i och med Gönnersdorfstilens genomslag, så var det den utskjutande baken som blev det attribut genom vilket hon kändes igen.
Att skapelsedamen för omkring 16 000 år sedan plötsligt blev så populär har att göra med att den ovan omtalade instrålningen började lämna spår. Permafrosten, den ständiga tjälen, retirerade långsamt norrut och efter den kom en växtlighet vars rötter åter kunde tränga djupare i jorden. Världen blev långsamt varmare och grönare och den gröna gränsen vandrade norrut, även om det givetvis kom bakslag. Den grönska som långsamt, långsamt trängde norrut uppfattades inom ramen för tidens kunnande som ett resultat av skapelsedamens aktivitet. Alla människor ville inom ramen för tidens participatoriska tänkande hjälpa henne på traven i hennes verksamhet. Därför blev bilder av skapelsedamen ett mode.
Den ovanstående arkeosofiska analysen av Venus från Lespugue handlar mera om konst- och idéhistoria än om arkeologi. Inom denna vetenskap presenterades i samband med utställningen på British Museum en tolkning som avsevärt skiljer sig från min tolkning. Vid ett seminarium i anslutning till utställningen höll professorn i paleolitisk arkeologi vid Johannes Gutenberg universitetet i Mainz i Tyskland, Sabine Gaudzinski-Windheuser, ett föredrag, där hon hävdade att Gönnersdorfstilen visade ett kvinnoideal, som band människorna samman vid en tidpunkt när grupper började flytta norrut. Denna tolkning refererades med en entusiasm av vetenskapsjournalisten Michael Balter från webbmagasinet Science Now (Balter 2013). Den utgör förmodligen den mest tongivande just nu.
Sabine Gaudzinski-Windheuser är också ledare för Avdelningen för paleolitiska studier vid det Romersk-Tyska Centralmuseet Monrepos, även i Mainz. Tillsammans med geoarkeologen vid detta museum, Olaf Jöris, presenterade hon ett föredrag vid ett av museets seminarier, benämnt Contextualising the Female Image (Att skapa ett sammanhang av bilden av kvinnan; Gaudzinski-Windhauser et Jöris 2012). Detta föredrag var underlaget för föreläsningen i British Museum.
Inledningsvis gjorde hon ett viktigt påpekande i det första föredraget: ”Genom att välja termen 'Venus' för att beskriva flera av dessa upptäckter [av paleolitiska kvinnostatyetter] gjordes en hänvisning till kvinnliga nakenstudier i klassisk konst, varvid man samtidigt bröt dessa stenålderskonstverk ur deras kosmologiska sammanhang”.
I denna essä har vi försökt återföra dem till tidens kosmologiska, d v s historiska sammanhang. Men det står som nämnt utanför dagens arkeologiska kontext.
I sin genomgång av Willendorfstilens statyetter säger hon att de är ”slående i sin naturalism och visar kvinnlig nakenhet i all dess prakt” (ibid). Det kan hända att det funnits en form av kvinnokropp med så breda höfter och utputande bak som avbildas i statyetterna – det är möjligt att stöta på denna form bland Europas kvinnor av i dag, men de är sällsynta. Statyetterna är därtill starkt överdrivna i sin gestaltning av feta kvinnor med enorma bröst, ofantliga bakdelar och jättelika vulvor. De är inte naturalistiska och var inte menade att vara det.
Stenålderns kvinnor kan nämligen inte ha sett ut på detta sätt. De hade enormt mycket att dagligen stå i med att de inte kunde bli så feta. Därtill vandrade de ofta långa sträckor för att skaffa växtföda för att inte tala om de långa promenader de återkommande gjorde när gruppen bytte boplats. Stenålderns kvinnor var slanka som de ofta framställs på ristningar i Gönnerdorf-stilen.
Det kan dock hända att det levt så feta kvinnor i de ceremonicentra, som hade inträttats i Europa med gravettienkulturen. Dessa kvinnor skulle ha haft regelbunden tillgång till riklig föda, som andra kvinnor och ceremoniplatsens yrkesjägare hade anskaffat. Fetman hos dem skulle spegla status – en egenskap som sedan överförts i visualiseringen av tidens gudinnor. Hävdar man att statyetterna och relieferna från denna tid är naturalistiska avbildningar, så säger man också att de bevisar att det fanns ceremonicentra där kvinnor i ledande ställning kunde bli feta i brist på den omfattande sysselsättning, som utmärkte tidens vanliga kvinnor.
Silhuettristningar
Vad gäller avbildningarna i Gönnersdorfstil säger hon: ”En viktig skillnad [mellan avbildningarna av Willendorftyp och Gönnersdrofmotsvarigheten] är deras konstnärliga sammanhang: Gönnersdorf-ristningarna är återkommande arrangerade i scener med två eller fler kvinnor i rad eller stående mot varandra. Dessa och andra 'arrangemang' av flera stereotypa avbildningar av kvinnor är kända, t ex från Gönnersdorf eller Lalinde, för att upprepade gånger ha tolkats som scener av dansande kvinnor. Motsvarande avbildningar som verkar ha illustrerat en social interaktion mellan kvinnor är inte kända från mellersta övre stenåldern” [läs gravettienperioden] (ibid).
Ur detta kommer hon småningom till slutsatsen att den stora våren gav upphov till en ”kvinnlig sfär”, som fungerade sammanbindande när människorna började ånyo spridas följande den växande grönskan norrut. Kanske det var fallet. Ty i och med gränsen för den gröna växtligheten vandrade norrut uppstod ganska snart nya arkeologiska kulturer: Den aziliska i sydvästra Frankrike och norra Spanien, den romanelliska i Italien och Federmesserstensmidet i Tyskland. Men i den sociala kulturen var dansen gemensam.
Det har att göra med, tror jag, att människorna för från och med 17 500 år sedan långsamt utvecklade nya idéer som förklarade den klimatförbättring som de nogsamt noterade. Som nämnt trodde de att den stora våren var skapelsedamens verk. I danserna skulle de ha ställt henne i en vårlig aspekt mot den stränga ödesdamen i hennes vinteraspekt. I dansens stiliserade form kämpade de två krafterna med varandra och våren vann förstås till betraktarnas glädje. Detta dansinslag måste ha tillhört vårliga ceremonier. Eftersom människorna trodde att feminina krafter styrde världen var det kvinnorna som fick utföra danserna (på samma sätt som feta kvinnor på ceremonicentra troligen fick agera fruktbarhetsgudinnan vid ceremonier under gravettien).
Eftersom det participatoriska tänkandet innebar att danserna medförde ett stärkande av skapelsedamens kraft, permanentades detta stärkande av hennes kraft genom ristningarna.
Detta förslag till tolkning av Gönnersdorf-ristningarna rör magdalénienkuturens egentliga sociala kultursfär. Det är frågan om ”mjukdata” i högsta grad. Men det är mycket svårt att genom sociologiska metoder återföra denna sfär till ”hårddata” som t ex den tidigare nämnda tjeckiska arkeologen Jiri Svoboda försöker i en artikel i den för övrigt imponerande boken Image and imagination (Bild och föreställning). Han skriver han: ”Vid analys av antropomorfa bilder gäller en av frågorna den sociala strukturen och hierarkin som förväntas finnas i det samhälle, som studeras” (Svoboda 2007).
Det är lätt att återföra sumerernas och de tidiga fornegyptiernas bildkonst på de auktoritära strukturer som rådde för omkring 3000 f Kr i södra Mesopotamien respektive Gamla riket i Egypten. Men när strukturerna är relativt egalitära som de sannolikt var i Gamla Europa eller i gravettienperiodens Europa fungerar inte längre vanlig sociologisk analys. Bilderna har i det senare fallet betydligt fler funktioner än de hade i det förstnämnda, där de tjänade att inpränta i de stora massorna härskarens storhet och makt.
När det gäller de första 40 000 åren av moderna människor i Europa finns därtill en klimatologisk faktor som småningom har börjat uppmärksammas. Det var den stora köld som i vågor växte sig allt starkare. Komna från sydligare och angenämare klimatförhållanden saknade de anatomiskt moderna all kunskap om vad som kunde orsaka kylan. Det är möjligt men definitivt oklart i vilken omfattning de fick idéer från neandertalarna om orsakerna. Kanske bekräftade dessa idéer den participatoriska förklaringsmodell, som de hade haft med sig från Afrika, att de själva genom ett avvikande beteende gav upphov till kölden. De prövade olika metoder att påverka den styrande gudinnan, i delar av Europa med människooffer, i andra delar med bilder, genom vilka de bl a bad om förlåtelse för sina avvikelser.
Vi kan emellertid vara ganska säkra på att perioderna av hård köld gav upphov till en stress, som måste ha fått återverkningar i det sociala livet och ställt till med problem. Men om detta sistnämnda vet vi nästan ingenting. Däremot verkar det som om den stora våren, när den äntligen började kännas för kanske 16 000 år sedan, upplevdes som en befrielse och kändes som om den gav en ny frihet, vilket uttrycktes i bl a nya former som dans.
I nästa kapitel ska vi berätta om hur den stora våren ledde till att ett helt nytt bytesnätverk uppstod.
Till nästa kapitel
Till historiemenyn
Källor, detta kapitel:
Abraham & Thompson 2006: Ralph H. Abraham and William Irwin Thompson: The Canon of Lespugue. The Epigraphic Society Occasional Papers (ESOP), Volume 24, 2006, pages 170-175.
Balter 2013: Michael Balter: Seeking Meaning in the Earliest Female Nudes. Science Now 27 February 2013. http://news.sciencemag.org/sciencenow/2013/02/seeking-meaning-in-the-earliest-.html?ref=hp
Denton et al 2010: G. H. Denton, R. F. Anderson, J. R. Toggweiler, R. L. Edwards, J. M. Schaefer, A. E. Putnam: The Last Glacial Termination. Science 25 June 2010: Vol. 328 no. 5986.
Fiedorczuk et al 2007: Jan Fiedorczuk, Bodil Bratlund, Else Kolstrup, and Romuald Schild: Late Magdalenian feminine flint plaquettes from Poland. Antiquity 81:97-105.
Gaudzinski-Windhauser et Jöris 2012: Sabine Gaudzinski-Windheuser & Olaf Jöris: Contextualising the Female Image - Symbols for Common Ideas and Communal Identity in Upper Palaeolithic Societies. Pleistozäne Archäologie 3, Seminar zur pleistozänen Kunst 2012.
Kozlowski 2009: Stefan Karol Kozlowski: Thinking mesolithic. Oxbow Books.
Lindgren 2009: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. http://www.hypertexter.se/historia/natuf1.htm
Mussi & De Marco 2008: Margherita Mussi and Alessandro De Marco: A Gönnersdorf-style engraving in the parietal art of Grotta Romanelli (Apulia, southern Italy). Mitteilungen der Gesellschaft für Urgeschichte - 17 (2008).
Pala et al 2012: Maria Pala, Anna Olivieri, Alessandro Achilli, Matteo Accetturo, Ene Metspalu, Maere Reidla, Erika Tamm, Monika Karmin, Tuuli Reisberg, Baharak Hooshiar Kashani, Ugo A. Perego, Francesca Gandini, Joana B. Pereira, Pedro Soares, Norman Angerhofer, Sergei Rychkov, Nadia Al-Zahery, Valerio Carelli, Mohammad Hossein Sanati, Massoud Houshmand, Jiri Hatina, Vincent Macaulay, Luisa Pereira, Scott R. Woodward, William Davies, Clive Gamble, Douglas Baird, Ornella Semino, Richard Villems, Antonio Torroni, and Martin B. Richards: Mitochondrial DNA Signals of Late Glacial Recolonization of Europe from Near Eastern Refugia. The American Journal of Human Genetics 90, 915-924, May 4, 2012.
Stanford et al 2011: J.D. Stanford, E.J. Rohling, S. Bacon, A.P. Roberts, F.E. Grousset, M. Bolshaw: A new concept for the paleoceanographic evolution of Heinrich event 1 in the North Atlantic. Quartenary Science Review 30 (2011).
Schwendler 2012: Rebecca H. Schwendler: Diversity in social organization across Magdalenian Western Europe ca. 17-12,000 BP. Quarternay International 272-273 (2012) 333-353.
Svoboda 2007: Jiri A Svoboda: Upper Paleolithic Anthropomorph Images of Northerna Europe. Kapitel 5 i boken Image and Imagination, redaktörer Colin Renfrew och Ian Morley. McDonald institute monographs.
Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare uppdaterad 190416.
Välkommen att sända en kommentar till essän!
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.