webbtidskrift för kultur och historia
Den Stora Våren
En essä om tiden efter istiden av Sören G Lindgren
är uppdelad i sex kapitel, var och en i sin egen fil:
- 1. När isen började smälta
- 2. Vårdansen
- 3. Bytesnätverket
- 4. Vita gudinnan
- 5. Europa vasconica
- 6. Nytänkandet
Den gåfulla abstrakta målningen i grottan Shulgan Tash. Foto från Internet.
En av de större stenarna med ett återkommande motiv i passagegraven Pierre plates i Locmariaquer i Bretagne. Notera ”pannan” som är likadan som på bilden insprängd i texten i mittenpalten. Lägg också märke till att först kommer ett par av runda ögon, sedan par av den figur som skulle symbolisera fruktbarhet och välfärd (som dominerar graveringaran i dolmen Gravrinis). Foto från Internet.
Urals vita gudinna från vars sköte strömmar välfärd till människorna. Målning i grottan Shulgan Tash i södra Uralbergen. Bild från Internet.
Klippristningar från olika kultplatser i Sibirien från neolitisk tid. Ristningarna verkar att avbilda en gudinna med öppna ben som Urals vita gudinna. Bild efter Hoppál 2013.
Riumins häst i grottan Shulgan Tash i sydvästra Ural. Grottmålningarna i den mycket stora håligheten upptäcktes på 1959 av den ryske arkeologen A V Riumin. Åren 1964-69 studerades målningarna av den betydande ryska arkeologen Otto Bader, som också utförde utgrävningar där. Det var Bader som hedrade Riumin genom att döpa hästen efter denne. Hästen är sannolikt en symbol för en aspekt på den gudinna, som troddes dväljas grottan. Men när mesolitikum framskred blev hästen en kosmologisk ikon, en symbol som förenade flera olika stammar till början på ett folk. Foto från Internet.
I korridoren in till tempelsalen i den neolitiska staden Arslantepe i östra Anatolien stötte utgrävarna under ledning av professor Marcella Frangipane från Roms universitet på väggmålningar. En av dem illustrerade troligen en berättelse om en man som lyckades fånga den nattliga himmelskon. De två himmelskorna avbilades i en geometrisk stilisering på vardera sidan om en påle, som uppenbarligen var livets träd. De skulle ha burit namnen Hepet och Hepa. Den geometriska stiliseringen valdes kanske för att betona att bilderna visade någonting annars osynligt. Bild efter Frangipane 2010.
Kapitel 4
Uralbergens vita gudinna
skymundan har en av det tidiga 2000-talets mer märkliga arkeologiska fynd gjorts. Det är upptäckten av en megalitkultur under tidig bronsåldern (2350-2000 f Kr) i norra Israel. Det har tidigare varit känt att det funnits megalitgravar i närheten av kibbutsen Shamir på de västra sluttningarna av Golanhöjderna i norra Israel. Men först år 2012 kom det i gång utgrävningar av gravfältet. Därvid upptäcktes statusgravar som visade att denna period, som kallas ”den mörka” i levantisk förhistoria eftersom den saknade en stadsbaserad statlig organisation, i själva verket var ”organiserad i ett hierarkiskt, icke-stadsbaserat administrativt system” (Sharon et al 2017).
Dolmen nr 2 i Shamirs dolmenfält i norra Israel fotograferat från luften. Photo Israel Antiquities Authority.
Det mest spännande var att arkeologerna hittade ristingar i väggarna på statusdolmen nr 3. De var alla mer eller mindre likadana: ett slags skål genomdraget av ett vertikalt streck (se bilden nere t h). Med stor sannolikhet handlade det om ett slags bön till mångudinnan om långt liv och välstånd.
Låt oss nu göra ett hopp norr ut till södra Uralbergen. Där i grottan Shulgan Tash eller på ryska Kapova finns ett ganska stort antal väggmålningar, de flesta ofta utförda i röd okra. Det geometriska motivet överst i vänstra spalten är ett av flera likadana på grottväggarna. Det har någonting att göra med den gudinna som troddes bo i grottan och som var associerad till månen. Motivet från Shulgan Tash påminner något om graveringarna i dolmen nr 3 i Shamirs dolmenfält. Men det är ungefär 5000 års skillnad i tid mellan de två motiven. De kan inte ha något med varandra att göra. Eller kan de?
Det intressanta är att i Bretagne i Frankrike finns två megalitgravar av statuskaraktär, som båda har graveringar. Båda är från någon gång efter 5000 f Kr. De verkar vara gåtfulla, men är troligen ett slags illustrationer till en månkult. Den ena statusdolmen ligger på ön Gavrinis i mynningen på Morbihanviken, den andra, Pierre Plates, vid kusten i Locmariaquer. Dolmen Gavrinis är den största i sitt slag i Bretagne, Pierre Plates är en mindre imponerande passagegrav som löper sexton meter under de stora, flata stenblock som gett graven dess namn. Därtill viker gången av till vänster efter sex meter. Ristningarna finns på väggarna efter detta hörn.
En av ristningarna är återgiven i bild t h. Det ser ut som ett stiliserat porträtt av en människa. Men notera ”pannan”, som sjunker in som om det vore frågan om en v-form. Av allt att döma föreställer ”ansiktet” fullmånen, som stirrar uttryckslös ner på jorden. De andra ristningarna är större. Men även där stirrar ett par runda ögon och nedanom finns abstrakta symboler för fruktbarhet och välstånd.
Att vi finner besläktade idémotiv i Västeuropa, Levanten och Uralbergen kan tolkas så att de återgår på ett äldre gemensamt motiv. Det är med all sannolikhet också fallet, men går det att peka ut det äldre gemensamma ursprunget? Först och främst har vi den natufiska idétraditionen i Levanten, som ristningarna i dolmen nr 3 i Shamirs gravfält närmast kan återgå på. Men sedan finns det början på en lite yngre idétradition som utvecklades i Göbekli Tepe och som inte är identisk med den natufiska. Bilden ovan är en detalj av ett bälte som slipats fram på pelare 18 i hus D i Göbekli Tepe. Den påminner om figuren som återfinns i Pierre Plates.
Den mänskliga idétraditionen började med att Homo ergaster utvecklade det acheuléenstensmide som gav upphov till de mycket praktiska, päronformade handyxorna. Dessa verktyg tilltroddes en kraft, som uppbarligen uppfattades som helig, vilket kan ses av de rader yxor som lades ut (som i Olorgesailie i Kenya), troligen i samband med att flera grupper sammanstrålade för jakt och fest (Kübler et al 2015). Den heliga aspekten kom till slut att dominera över den praktiska hos neandertalarna, där oanvända yxor kunde vandra som gåvor från familj till familj.
Men före det hände att det enkla symboltänkandet kom att kläs i ord efterhand som Homo heidelbergensis utvecklade sin förmåga att tala ett normalt mänskligt språk (Lindgren 2016). Det är mycket möjligt att det började för en miljon år sedan. Men först en halv miljon år senare kan vi se spår av detta tänkande i form av enkla symboler som statyetten från Tantan i Marocko och ristningarna på skulderblad från elefant i Bilzinsleben i Tyskland. Att det tog så lång tid har troligen att göra med den stora mängd av nya ord (tiotusental!) som måste skapas.
Med språket kunde det uppstå alltmer självständiga idétraditioner. En (eller kanske flera) utvecklades i Afrika, en annan av neandertalarna i Europa, en tredje bland denisoverna i Asien. Men det gick mycket långsamt. Den märkliga förändring som skedde i gravettienkulturen med början för omkring 30 000 år sedan i Europa var ett resultat av de moderna människornas afrikanska tradition uppblandades med neandertalarnas något annorlunda sedvänjor (bl a tog de moderna över neandertalarnas föreställning att i mammuten se en symbol för himlen). Sprången i utvecklingen kommer ofta just av att traditioner blandas och föder en till synes helt ny. Men vanligtvis förändrades symboltraditionerna steg för steg under ett tryck från miljön.
Himmelskorna
I Gravettienkulturens slutskede övergavs föreställningen om mammuten som en sinnebild för himlen och i stället utsågs den vilda kon till denna symbol (Lindgren 2018). Efter det istida maximumet levde denna föreställning i det handelssystem som hade uppstått i Baluchistan, ett mycket stort och gammalt område på vardera sidan av dagens gräns mellan Iran och Pakistan. Därifrån vandrade föreställningen om himmelskorna till bl a den neolitiska staden Arslantepe i Anatolien (se bilden i spalten t v). Därifrån hittade den vidare till grekerna (se kapitlet Subarernas tidevarv i essän om det indoeuropeiska språket). I grekisk mytologi sägs om himmelsgudinnan Hera att hon var ”koögd”. Det har tolkats så att glosögdhet ansågs vara särskilt vackert hos de gamla grekerna, men beteckningen torde i själva verket vara en nödvändig hänvisning till ursprunget, den indo-anatoliska myten om himmelskorna. Att hänvisningen var nödvändig berodde på att grekerna trodde en omtolkning av en myt störde balansen i världen, vilket motverkades av en association till ursprunget.
Grekerna samlade på sig alla de omgivande symboltraditionerna och omtolkade dem (t ex natufiernas enbenta solgud blev Jason med sandal endast på ena foten i jakt på de gyllene skinnet, d v s solen värme o s v). Vår kultur bygger sedan vidare på det grekiska arvet; t o m kristendomen vore inte möjlig utan den grekiska filosofin. Utan att vi förstår det lever vi i en långt utvecklad symboltradition som hade sitt ursprung i Homo heidelbergensis trevande försök att gestalta symboler för 400 000 år sedan.
Idén om mycket långa traditioner har de flesta svårt att förlika sig. Men människor kan inte lägga grunden till nya traditioner så där bara, som någonting som tas ut ur luften. De tar stöd av en eller flera äldre traditioner och bygger mer eller mindre öppet eller fördolt vidare på dem. Men det finns ingen forskning om de långa traditionerna så övergångarna från traditionerna under ett historiskt skede till ett annat är inte alltid kartlagda. Det är just det som är problemet med de inledande exemplen i detta kapitel.
Shulgan Tash-grottan
Efter detta klarläggande, låt oss återgå till jangelskajakulturen. Den tycks ha lämnat ett djupgående intryck på utvecklingen i västra och norra europeiska Ryssland. Ett av de intressantaste uttrycken för detta inflytande är de tidigare nämnda målningarna på väggarna i grottan Shulgan Tash i Belajaflodens dalgång i sydvästra Uralbergen. Belajafloden är en biflod till den stora floden Kama, som i sin tur utmynnar i Volga. Grottan är mycket stor, över två kilometer lång och i två våningar. Grottmålningarna är över 40 stycken och avbildar huvudsakligen mammut, häst och ullhårig noshörning. De är konstnärligt och tekniskt avancerade.
Vid utgrävningar i grottan, utförda av den ryska arkeologen Otto Bader åren 1964-69 och sedan på 1980-talet av V E Sjelinski, hittades ett lager av aska. Det har kunnat dateras till 14 680 ± 150 år före nuet med C14-metoden. De stenverktyg, som också påträffades – tunna flintblad av s k Borkityp och pilspetsar med tånge av sibirisk typ samt harpunspetsar av ben av även sibiriskt slag (Koslowski & Bandi 1984) –, tyder på att vi har att göra med folk huvudsakligen från den postglaciala våg, som vi har kallat tjuder. Men målningarna är yngre, en del indicier pekar på 9000- eller 8000-talet före nuet. Vi kan misstänka att de tillkommit under inflytande från jangelskajakulturen.
Liksom målningarna i Cresswell Crags i England till en del handlar om invigningen av ett land till en gudinna och hennes troende, torde det vara detsamma med en del av målningarna i Shulgan Tash. Den berömda hästmålningen, Riumins häst (bilden t v), avbildar en viktig aspekt på gudinnan. Den serie av kulturer i östra europeiska Ryssland, som började med Samarakulturen på 5500-talet f Kr, hade alla hästkult som ett centralt inslag.
Gudinnan från Shulgan Tash
En målning är i detta sammanhang av speciellt intresse. Den avbildar schematiskt en kvinna som ligger på rygg med öppna ben. Från hennes sköte strömmar någonting (se bilden t v). Det vore enkelt (och ohistoriskt) att tro att bilden visar en kvinna som menstruerar. På denna tid var bilder heliga angelägenheter, så något så vardagligt som menstruation kan det knappast vara frågan om. Rimligtvis avbildas en gudinna och aktiviteten mellan hennes ben pekar på att det var frågan om en fruktbarhetsgudinna.
I äldre tider, d v s före det istida maximumet, var det en vida spridd uppfattning att alla foster kom från fruktbarhetsgudinnas sköte och placerades i skötena på alla djurarters honor, inklusive kvinnor (Eliade 1958). Så bilden kunde visualisera strömmen av ”livsfrön” som utgår från fruktbarhetsgudinnans sköte. Men efter istiden började man domesticera djur och hade börjat lära sig grunderna i avlandet. Så den äldre föreställningen var på väg att förlora sin giltighet. Det är mycket möjligt att det är en för tiden ny idé som avbildas i damen från Shulgan Tash.
Gudinnan associerad till bin
Vari skulle denna idé bestå av? Eftersom gudinnan är av hög ålder har den mytkrets som definierade henne självklart gått förlorad. Men eftersom hon, som vi ska se, kom att få ett omfattande inflytande i Ryssland och östra Finland går det kanske att hitta delvis omdiktade fragment av denna mytvärld i senare mytkretsar och legender. Med hjälp av dessa glimtar kombinerade med en del fakta från Shulgan Tash-området tycks det gå att hjälpligt att identifiera henne. Men det är bara frågan om indicier, inte egentliga bevis.
Det första relevanta faktumet är att i Belajaflodens dalgång lever den enda köldanpassade biarten i världen. Det är möjligt att den tack vare sin köldanpassning klarade sig genom det senaste istida maximumet på platsen. Högt upp i tallarnas kronor, utom räckhåll för klättrande björnar, bygger dessa bin sina bon. Detta kan tolkas så att man föreställde sig att bina flyger högt i sitt insamlande av honung. Varifrån trodde man då att honungen kom?
Svaret tycks ha bevarats i den fornnordiska mytologin. I ”Lokasenna”, dikten där Loke smäder gudarna, får även en gudinna vid namn Beyla sina slängar. Hon beskylls för att vara så smutsig. Professorn i religionshistoria vid Göteborgs universitet, Britt-Mari Näsström, konstaterar i sin bok ”Nordiska Gudinnor” att Beylas lortighet har att göra med att hon var associerad till bin och namnet Beyla betyder ”det lilla biet”. Uppfattningen om hennes lortighet, skriver hon vidare, ”kan ha att göra med den gamla föreställningen om att honungen var en utsöndring av himlen, som biet tog tillvara. I källorna berättas om det hunangfall, 'honungsdagg', som varje natt faller från världsträdet Yggdrasil. Denna tänktes klibba fast vid biet som därför kan anses lortigt - - -” (Näsström 2009: 237-38). Enligt Näsström var Beyla också associerad till mjöd.
Bina som art, (Apis mellifera), överlevde senaste maximumet i Spanien (Crittenden 2011). Men en kartläggning av tambinas DNA, gjord av en grupp genetiker vid Uppsala universitet, har visat att de ursprungligen kommer från Asien, inte Afrika som man tidigare trott (Wallberg et al 2014). Det skedde redan för 300 000 år sedan. Så bina i Belajaflodens dalgång fanns troligen på plats under hela det senaste istida maximumet eftersom de var som sagt köldanpassade.
Det är möjligt att Belajaflodens dalgång och eventuellt andra dalar i södra Uralbergen fungerade som refugier under maximumet. Men det tycks inte ha gjorts några arkeologiska utredningar, som skulle bekräfta närvaro av människor före 14 000 år sedan. Så när prototjuderna från sina arktiska miljöer hittade österifrån dit vid denna tidpunkt, skulle de ha stött på någonting som då var okänt för dem, nämligen honung. Eftersom man tänkte i termer av naiv realism, skulle de ha dragit
slutsatsen av de i tallarna högt belägna bona att bina samlade in honungen högt uppe i luften, d v s den skulle ha fallit från himlen. Det kan ha varit början på föreställningen om hunangfall. Det är rentav möjligt att biodling först kom till Sverige österifrån. Det går förstås inte att bevisa dagens kunskapsläge, men är ingen omöjlig tanke. En annan rimlig slutsats är att tjuderna associerade bina till den gudinna som de trodde bodde i grottan.
Hydronymerna?
Kunde hydronymerna (namnen på vattendragen) ge oss hennes namn? Hydronymen Belaja är på ryska och betyder ”den vita floden”. Många av hydronymerna i Ryssland är av äldre datum än det ryska språkets utbredning under yngre nordisk järnålder och medeltid. Till exempel Volga kan vara en förryskning av den baltiska benämningen Jilga, den långa (floden) (Gimbutas 1963:33). Men namnet kan också vara proto-tjudiskt. Så det sannolika är att Belaja är en direkt översättning av ett gammalt namn. I forntiden benämndes ofta det vatten som man bodde vid som ”vitt”, medan vatten norr om boplastsen kunde betecknas ”svart” (Svarta havet) och det i söder som ”rött” (Röda havet). Det skulle ha varit en lokalbefolkning som kallat Belaja för den vita.
I dag är det ett folk som kallas bashkirer som lever i Belajaflodens dalgång. De är av sibiriskt ursprung, men talar ett turkiskt språk i dag. Kan de vara ättlingar till tjuderna? De verkar ha bott i dalgången sedan ungefär slutet av det istida maximumet (Derenko et al 2010). Det betyder att de ursprungligen talat ett annat språk och bytte till turkiska ganska sent, kanske någon gång under medeltiden. Om de kallade floden för den vita, så kan det tänkas att även gudinnan kallades för den vita gudinnan. Om detta var fallet var så var hon en till månen associerad fruktbarhetsgudinna. Den kallas ofta just för den vita eftersom fullmånen tycks lysa som vit.
Beskrivningen bygger genomgående på spekulationer. Men tills bevis för en annan förklaring dyker upp, så kommer termer som ”den vita floden”, ”den vita gudinnan” att behandlas som fakta.
Den vita floden rinner upp just i Shulgan Tash-grottan. Från grottans inre för vattnet med sig lerslam, som avsätter sig i en damm utanför grottmynningen. Sedan urminnes tider smörjer bashkirerna sig med denna lera för att sedan skölja bort den. Var och en som prövat på dylika former av lerbad, vilket man fortfarande kan göra i bl a Turkiet, vet att det får en kortvarig upplyftande verkan. Forntidens religiöst tänkande människor tolkade effekten som en form av översinnlig kontakt, som troddes innebära en pånyttfödelse (inte i någon kristen bemärkelse utan som en början på ett nytt skede i livet; Nitschke 1976).
Orsaken till att Uralbergens vita gudinna inte är särskilt känd i väst och att framförallt hennes inflytande inte alls uppmärksammats är att någon modern, mera djupgående undersökning inte gjorts – t ex är dateringen av målningarna är fortfarande oklar. Det är åter en följd av att södra Uralbergen var förbjudet område för utlänningar under den sovjetryska tiden. Där utfördes större delen av den sovjetiska militärtekniska forskningen.
Gravfältet på Renön
Det är denna gudinna som den präst, som grundade en handelskoloni vid sjön Onegan i ryska Karelen, vad vigd vid. Av den kalibrerade C14-dateringen av ett ben i hans grav på gravfältet på Renön (på ryska Olenii Ostrov) skulle han ha gravsatts för 9 910 ± 80 år sedan (Dolukhanov 2008). Renön består en kalkklippa med en ålder av ungefär 400 miljoner år. Gravfältet upptäcktes vid kalkbrytning. När det undersöktes av ryska arkeologer på 1930-talet hittade de omkring 400 gravar, men troligen har åtminstone 100 gravar ytterligare förstörts av gruvaktiviteten.
Gravfältet består av två delar. I den norra delen är den lokala befolkningen, sannolikt tjuderna, gravsatta, i den södra folket från handelskolonin. Deras skelett visade sig bestå av två slag: dels av en mediterran typ, dels av en sibirisk. Prästerna och deras familjer var av den förstnämnda typen, yrkesjägarna, som av deras gravgåvor att döma försörjde kolonin med kött, av den senare. Alla prästerna hade som gravgåva en liten statyett gjord av älghorn (Zvelebil 2004). Den avbildar en gudinna med utbredda ben (se bild i spalten t v), alltså den vita gudinnan.
Samma gudinna blev tydligen en dominerande gudom i östra Finland under stenåldern. Men hon genomgick en utveckling och kom att också bli en jaktens gudinna, som framgår av klippmålningen från Astuvansalmi vid sjön Saimen i östra Finland (bilden t h). Där har hon schematiskt avbildats med en pilbåge i handen. Men det kan tänkas att hon ännu finns med i Kalevala som hjälten Lemminkäinens namnlösa mor. Ty efter det Lemminkäinen mördats i ett bakhåll, söker hans mor honom i Tuonela, dödens rike. Hon lyckas hitta delarna av hans styckade kropp och samlar ihop dem. Därpå kallar hon på ett bi, som hon sänder upp till himlen för att hämta de läkande salvor som behövs för att väcka hjälten åter till liv.
Detta är egentligen ett neolitiskt motiv. Det gick ut på att mångudinnans son dog om höstarna men återuppstod om vårarna. Det utvecklades under bronsåldern till en årstidsmyt, där det ljusa halvårets gudom dödas i försåt av det mörka halvårets gud. Men Kalevalas version liknar väldigt mycket den fornegyptiska myten om Isis och sonen Osiris, som många religionhistoriker också påpekat. Men det är en dimension som måste ha lagts på bronsåldersmyten, troligen under slutet av järnåldern, kanske under ett begynnande kristet inflytande. Det är endast biet som knyter an motivet till en ännu äldre tradition, till sannolikt den vita gudinnan. Att Lemminkäinens mor inte nämns vid namn kan ha att göra med att det fortfarande fanns folk som tillbad denna gudinna. Det skulle ha varit frågan om en situation som liknade den vid tillkomsten av det anglosaxiska eposet Beowulf. Inte heller där har modern till monstret Grendel något namn; modern var troligen gudinnan Gefjon, som skulle ha dyrkats i hemlighet, till kristna prästers förargelse.
Ekon i Nordkaukasus
Även i Nordkaukasus finns ekon av den vita gudinnan. Det västligaste av de nordkaukasiska språken går under namnet tjerkessiska på svenska (circassian på engelska). Folket som talar detta tungomål kallas tjerkesser. Det är en etnonym av turkiskt ursprung. Själva kallar de sig adyghe. Vi ska här använda termen tjerkesser eftersom den är vanligast på svenska. De bebor den västliga delen av den nordligaste bergskedjan. Men ända sedan Katarina den stores dagar på 1700-talet har ryssarna försökt bryta den tjerkessiska viljan till frihet. I mitten på 1800-talet försökte ryssarna närmast utplåna tjerkesserna – det första av den serie folkmord som kan dokumenteras. Resultatet blev att över hälften av världens tjerkesser bor utanför Nordkaukasus.
Tjerkesserna är i dag muslimer men bitar av deras gamla religion har överlevt. Sålunda berättas det att gudarnas fader blev biten av ett bi, vilket resulterade i att han i vredesmod utplånade alla bin. Men mångudinnan gömde ett i sin ärm med följd att biet som art i alla fall överlevde (Colarusso 1989). Enligt antika källor drack tjerkessiska krigare drycken sana innan de gick till anfall. Det kan misstänkas att drycken var gjord av honung och alkoholhaltig, alltså liknade det fornnordiska mjödet.
Samarakulturen
I detta sammanhang är det intressanta att den första mera utvecklade kulturen i Ryssland, Samarakulturen, uppstod på 5500-talet f Kr där Volgas sista stora biflod, Samara, faller in i huvudvattendraget. Utmärkande för människorna i denna kultur var att de alla bar med sig ända in i graven äggformade keramikbägare med påfallande bräm. Men bägaren kunde inte stå särskilt bra på ett flatt underlag. Troligen måste dess innehåll varje gång tömmas i ett drag eller flera klunkar medan man höll kärlet i handen eller med båda händerna. Om det var någon form av mjöd man dracks, så innebar ”supen” en hyllning till gudinnan.
I engelska Wikipedias beskrivning (12-06-21) av Samarakulturen sägs att dekorationen på bägarna bestod av linjer, band, sik-sak-mönster eller våglinjer, som hade gjorts med en kam. ”Dessa mönster kan bäst förstås om man ser dem från bägarens topp. De verkar avbilda ett solärt motiv med bägarens öppning föreställande solen” (http://en.wikipedia.org/wiki/Samara_culture). Men som tidigare framhållits i essän, så trodde man på 5000-talet f Kr att från solen kom bara värme, ljuset var en egenskap hos dagens rum. Den betonade kanten på bägaren symboliserar fullmånen och dekorationerna handlade om det vatten och den tideräkning, som den var associerad till. Urals vita gudinnan var en mångudinna som därtill uppfattades som pånyttfödande.
Samarakulturen dyrkade alltså kvinnliga gudomar, som man gjorde i Gamla Europa. Men det visste inte Marija Gimbutas, varför hon föreslog att den skulle ha utmärkts av soldyrkan, patriarkalism och krigiskhet, den indo-europeiska kulturens urhem. Denna vantolkning har förts vidare av JP Mallory.
Samarakulturen var också eneolitisk, d v s den kände till metaller, som användes som prydnader i form av beslag och armband. Men det finns inga spår av att de ägnat sig åt malmbrytning och metallsmältning. Samarafolket importerade sannolikt metallerna från södra sidan av Kaspiska havet. Men vad betalade de med? Vi kan förstå att ett betalningsmedel var honung från bina i Belajaflodens dal. Men ett annat och betydligt mera värdefullt kan ha varit valrosselfenben, som de skulle ha fått från handelskolonin vid Onegan.
Jag föreslår alltså att de arkeologiska fynden ska tolkas så att jangelskajakulturen inrättade en handelkoloni vid Onegan och andra som fungerade som mellanstationer, den ena i butovokulturen vid övre Volga och den andra vid Samara, d v s nedre Volga. Det var frågan om en handelsled från och till Västasien, som tycks ha varit verksam i över 2000 år.
Karelarnas storhetstid
Jangelskajakulturens handelskoloni vid Samarafloden skulle med tiden ha vuxit till en hel kultur. Från den spreds en serie kulturer över södra delarna av västra europeiska Ryssland. Samarakulturen och dess efterföljare vid Volga hade kontakt över Kaspiska havet med bl a norra Iran, de övriga över Svarta havet med utvecklingen i Anatolien.
Handelskolonin vid sjön Onegan kom åter att påverka utvecklingen i tjudernas blivande Bjarmaland och Karelen. Men dess fysiska existens upphörde defintivit när kamkeramikerna trängde in i Karelen, Finland och Baltikum kring 3900 f Kr. Med dem spreds också ett finsk-ugriskt språk in i området och föste undan de äldre språken (tjudiska idiomet och samernas vasconiska). De tog över exporten av valrosselfenben för en tid.
Men när konjunkturerna ändrades i slutet på stenåldern på grund av att Oxuskulturen i södra Turkmenistan och norra Afghanistan började sälja bomullstyger åt folken på slätterna, tog karelarna ledningen. De hade intensiva handelskontakter österut längs Volgafloden till Kaspiska havet (Huurre 2005). Under denna period, som sträckte sig in i äldre bronsåldern, tycks de också ha varit ett av de ekonomiskt och kulturellt ledande folken i Norden.
I nästa kapitel ska vi berätta om hur utvandringen från Balkanrefugiet kom att påverka den postglaciala utvecklingen i vår världsdel: Europas vasconiska tid.
Till nästa kapitel.
Till historiemenyn.
Källor, detta kapitel:
Achilli et al 2005: Alessandro Achilli, Chiara Rengo, Vincenza Battaglia, Maria Pala, Anna Olivieri, Simona Fornarino, Chiara Magri, Rosaria Scozzari, Nora Babudri, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Hans-Jürgen Bandelt, Ornella Semino, and Antonio Torroni: Saami and Berbers - An Unexpected Mitochondrial DNA Link. Am. J. Hum. Genet. 76:883-886, 2005.
Atkinson & al 2008: Quentin D. Atkinson, Russell D. Gray, and Alexei J. Drummond: mtDNA Variation Predicts Population Size in Humans and Reveals a Major Southern Asian Chapter in Human Prehistory. Tidskriften Molecular Biology and Evolution 25 (2): 468. (2008).
Colarusso 1989: John Colarusso: Myths from the Forest of Circassia. http://www.circassianworld.com/colarusso_3.html
Crittenden 2011: Alyssa N. Crittenden: The Importance of Honey Consumption in Human Evolution. Food and Foodways: Explorations in the History and Culture of Human Nourishment, 19:4, 257-273, DOI: 10.1080/07409710.2011.630618.
Cunliffe 2010: Barry Cunliffe: Seafaring on the Atlantic Seaboard i boken The global origins and development of seafaring. Redaktörer Atholl Anderson, James H. Barrett och Katherine V. Boyle. McDonald Institute for Archaeological Research.
Derenko et al 2010: Miroslava Derenko, Boris Malyarchuk, Tomasz Grzybowski, Galina Denisova, Urszula Rogalla, Maria Perkova, Irina Dambueva, Ilia Zakharov: Origin and Post-Glacial Dispersal of Mitochondrial DNA Haplogroups C and D in Northern Asia. PLoS ONE 5(12): e15214. doi:10.1371/journal.pone.0015214.
Dolukhanov 2008: Pavel M. Dolukhanov: The Initial Expansion of Anatomically Modern Humans in Northern Eurasia: New Evidence and New Hypotheses. Journal of Siberian Federal University. Humanities & Social Sciences 2 (2008 1) 273-283.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion. Bison Books.
Frangipane 2010: Marcella Frangipane: Arslantepe. Growth and collapse of an early centralised system: the archaeological evidence. Kapitel 2 i boken Economic Centralisation in Formative States. Studi di Preistoria Orientale (SPO) volume 3. Sapienza Università di Roma.
Gimbutas 1963: Marija Gimbutas: The Balts. Thames and Hudson, Ancient peoples and places 33.
Hodder 2006: Ian Hodder: Çatal Höyük, The Leopard's Tale. Thames & Hudson.
Hoppál 2013: Mihály Hoppál: Shamans and symbols. Prehistory of semiotics in Rock Art. International Society for Shamanistic Research, Budapest 2013.
Huurre 2005: Matti Huurre: 9000 vuotta Suomen esihistoriaa. (9000 år finländsk förhistoria).
Koslowski & Bandi 1984: Janusz Kozlowski and H-G Bandi: The Paleohistory of Circumpolar Arctic Colonization. ARCTIC VOL. 37, NO. 4 (DECEMBER 1984).
Kübler et al 2015: Simon Kübler, Peter Owenga, Sally C. Reynolds, Stephen M. Rucina and Geoffrey C. P. King: Animal movements in the Kenya Rift and evidence for the earliest ambush hunting by hominins. Nature, 15 September 2015.
Lindgren 2014: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder - arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm
Lindgren 2016: Sören G Lindgren: I kulturhistoriens gryning. Hur Homo heidelbegensis och Homo denisovensis bidrog till utvecklingen. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/heidelbergarna01.htm
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen: 6. Grottkonsten. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/Gravettien_04A.htm
Mallory 1989: JP Mallory: In Search of the Indo-Europeans: Language, Archaeology, and Myth. Thames & Hudson.
Mellaart 1976: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. MacMillan.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Nitschke 1976: August Nitschke: Soziale Ordnungen im Spiegel der Märchen: Das frühe Europa.
Näsström 2009: Britt-Marie Näsström: Nordiska Gudinnor. Bonniers.
Oppenheimer 2001: Stephen Oppenheimer: Eden in the East. The drowned ontinent of Southeast Asia. Utgiven 1998, i pocket 2001.
Peasnall 2002: Brian L. Peasnall: Iranian Mesolithic, Iranian Epipaleolithic. Uppslagsord i Encyclopedia of Prehistory: South and Southwest Asia. Redaktörer Peter N. Peregrine och Melvin Ember. Kluwer Academic.
Petrin 1997: V .T. Petrin: Palaeolithic Monument from Western Siberia. Siberian Archeological Herald,Vol. 1 1997. http://sati.archaeology.nsc.ru/gen-i/Editions/Electronical/Bulletens/Herald/Vol1/Chapter4/SHIK.htm
Rankama & Kankaanpää 2008: Tuija Rankama and Jarmo Kankaanpää: Eastern arrivals in post-glacial Lapland: the Sujala site 10,000 cal BP. Antiquity, Volume: 82, Number: 318, Page: 884-899.
Sharon et al 2017: Gonen Sharon, Alon Barash, Davida Eisenberg-Degen, Leore Grosman, Maya Oron, Uri Berg: Monumental megalithic burial and rock art tell a new story about the Levant Intermediate
Bronze ”Dark Ages”. PLOS ONE, March 2, 2017.
Zvelebil 2004: Marek Zvelebil: Innovating Hunter-Gatherers: The Mesolithic in Baltic. Kapitel två i boken Mesolithic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins. Cambridge.
Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare uppdaterad 190416.
Välkommen att sända en kommentar till essän!
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.