webbtidskrift för kultur och historia
Den Stora Våren
En essä om tiden efter istiden av Sören G Lindgren
är uppdelad i sex kapitel, var och en i sin egen fil:
- 1. När isen började smälta
- 2. Vårdansen
- 3. Bytesnätverket
- 4. Vita gudinnan
- 5. Europa vasconica
- 6. Nytänkandet
Den första keramiken gjordes för hand och brändes vid låga temperaturer i Baluchistans kulturella komplex i början av 7000-talet f Kr. Det man tillverkade var ganska klumpiga dryckeskärl, ett slags rejäla muggar. Det kan bl a tolkas så att man börjat dricka te. Foto från Internet.
Sarab var en neolitisk by på 7000-talet f Kr i västra delen av Zagrosbergen öster om dagens Bagdad men i ungefär i höjd med denna stad. Vid utgrävningar i Sarab hittades i bitar denna ”Venus från Sarab”. Det är en version av natufiernas sittande himmelsgudinna: den långa halsen och baken på marken. Men i motsats till natufiernas version har hon stora bröst och mäktig mage samt långa ben som ligger tätt in till varandra. Det är möjligt att statyetten är ett minne av en postnatufisk handelskoloni i Sarab. Foto Hole 2011.
Även natufiernas mångudinna, som var identisk med deras fruktbarhetsgudinna, hittade till det iranska höglandet i början av neolitikum och kan ses i form av denna staty i terrakotta. Det är sättet som armarna är utformade som visar ursprunget. I övrigt är gestalten på väg att genomgå en genomgripande förändring. Särskilt de breda höfterna dolda i ovanligt puffiga byxor pekar på en stor förändring var på gång. Även vad som verkar vara ringar runt halsen är ovanliga. Foto från Internet.
Natufiernas mångudinna genomgick en serie transformationer medan hon vandrade österut. På 4000-talet f Kr hade hon fått utformningen som på bilden ovan i den neolitiska staden Mehrgarh i den centrala delen av pakistanska Baluchistan. Frisyren kan vara ett lån från den mask som hon visade upp sig vid ceremonierna i staden. Att natufiska föreställningar skulle ha vandrat så långt öster ut som till Mehrgardh kan ha att göra med att de handelsregler som natufierna hade utvecklat var länge de som användes under den postglaciala och tidigneolitiska tiden. Foto CC BY-SA 1.0.
En kanna med karaktäristisk lång pip från Tepe Sialk på den iranska högsplatån. På kannan har på sidan målats in idén om en fyrkantig värld. Kannan har troligen använts vid ceremonier. Photo by Fabienkhan - personal picture, CC BY-SA 2.5
En kaspisk säl fotad på isen vintertid i norra Kaspiska havet. Denna säl saknar yttre öron som gråsälen, knubbsälen och vikaren i våra nordiska vatten. Det har föreslagits att den kaspiska sälen hittat ner till Kaspiska havet under slutskedet av någon av de de sex långa perioder av istid som förekommit under den senaste miljonen år. Då skulle under en tid varit öppen vatten mellan Norra ishavet och Kaspiska havet. Foto från rysk internet.
Kapitel 3
Det stora bytesnätverket
Arkeologiska fyndplatser från 3000-talet f Kr i Central- och Sydvästasien, varav en huvuddel bildade Baluchistans arkeologiska komplex: 1. Mehrgarh; 2. Quetta; 3. Mundigak; 4. Shahr-i Sokhta; 5. Fullol; 6. Sarazm; 7. Zhukov; 8. Geoksyur; 9. Altyn-depe; 10. Kara-depe; 11. Parkhai; 12. Tepe Hesar; 13. Tepe Sialk; 14. Arisman; 15. Tall-i Iblis; 16. Tepe Yahya; 17. Tall-i Bakun; 18. Susa; 19. Uruk-Warka; 20. Tepe Giyan; 21. Tepe Ghabristan; 22. Sé Girdan; 23. Tepe Gawra; 24. Tell Brak; 25. Telmankend; 26. Leilatepe; 27. Soyuq Bulaq; 28. Boyuk Kesik; 29. Berikldeebi; 30. Kavtiskhevi; 31. Kudakhurt; 32. Maikop. Karta hypertexter.se efter Ivanova 2012.
iden efter det istida maximumet kallas på olika sätt i olika delar av vår mera närliggande värld. I Västeuropa omtalas den postglaciala tiden ofta som magdalénienkulturen. I norra Europa används beteckningen mesolitikum. Men i delar av södra Europa och i Östeuropa samt i Levanten (som då avser Syrien, Israel, Palestina, Libanon, Jordanien, Cypern och den turkiska Hatay provinsen) benämns den epipaleolitikum (på- eller senstenåldern). Den term används också om tiden före jordbruket i Afrika. I Levanten omfattar epipaleolitikum flera olika arkeologiska kulturer som den kebariska (18 000–12 000 år före nuet) och den natufiska (12 500–9 500 år före nuet).
Märkligt nog diskuteras inte inom arkeologin i vilken utsträckning de postglaciala kulturerna kan ha fört vidare ett arv från den kultur som blomstrade före det istida maximumet, nämligen gravettienkulturen. Själva maximumperioden för kring 22–18 000 år sedan innebar en kollaps för de sociala organisationer som arbetats upp i Europa fram till dess. Även om tiden efter det istida maximumet medförde ett tvång att bygga upp åtminstone delvis nya organisationer, så fortlevde sannolikt också ett idé- och organisationsarv från gravettienkulturen.
Detta illustreras bjärt av att gravettienskulturens stora ceremonicentrum i Solvieux i Dordognedalen i sydvästra Frankrike inte bara överlevde det istida maximumet utan lades ner först för 9 000 år sedan. Vid ungefär samma tidpunkt grundades ett nytt ceremonicentrum i Morbihan i sydöstra Bretagne. Det kom till uttryck i konstruktionen av den väldiga gravanläggningen Tumulus Saint Michel i Karnac. I den gravsattes avlidna personer med början för 9 000 år sedan. Ingen arkeolog tycks ha sett det ganska självklara sambandet mellan Solvieux och Karnac. Under de postglaciala tiden flyttade viktiga delar av jägarbefolkningen norrut följande renarna, varför även de religiösa centrumen måste göra det.
Den franska arkeologen Zacharie Le Rouzic (1864-1939) undersökte Tumulus Saint Michel åren 1900-07. Efter arbetet ritade han ovanstående bild av den stora gravhögen. Där skissade han in även systemet av gångar med vidhängande gravkammare. Högen är 125 meter lång, 50 meter vid och 10 meter hög. Det är Europas Europas största gravhög. Bygget påbörjade på slutet av 7000-talet f Kr och pågick i kanske tusen år. Bild från Wikipedia.
Ceremonicentrumets fenomen infördes i Europa av gravettienkulturens människor för cirka 33 000 år sedan. Det hade många funktioner: kultplats under öppen himmel, festplats, ett slags bod eller butik och i samband med det sistnämnda en knutpunkt för troligen flera byteskedjor. Systemet med byteskedjor täckte till slut hela det Europa, som var bebott före det senaste istida maximumet. Fenomenet kunde inte skötas utan människor som var fast bosatta på ceremonicentrumet. De försörjdes av dem som gästade centrumet genom att de hade med sig gåvor i olika former av mat. Därtill verkar det troligt att i hushållet för ett centrum ingick en grupp jägare, som skaffade djurprotein när besökarnas insats inte räckte till. Före det istida maximumet skulle ceremonicentrumen vara små öar av fast bosättning och stratifiering i ett hav av jämlika och nomadiserande band av jägare/samlare.
Ett av de märkligaste inslagen i gravettienkulturen var pavlovienkulturen i Mähren i sydöstra Tjeckien. Den framstående polska arkeologen Janus Kozlowski säger utgående från den att ”gravettienkulturen utvecklade ett antal element som förebådade den neolitiska revolutionen: till hälften fast bostättning [man bodde säsongvis återkommande på samma plats), avsiktlig plan för byar, användning av bränd lera, byggande av komplexa bostäder och användningen av växtföda” (Kozlowski 2014).
Att pavlovienkulturen just uppvisade dessa drag hade att göra med att människorna där uppehöll kontinuerlig kontakt med ett ceremonicentrum i närheten Indusflodens mynning. Det finns ingen arkeologisk dokumentation om detta förhållande utan endast den estniske genetikern Mait Metspalus inte tillräckligt uppmärksammade undersökning av indiernas mtDNA från 2004. Där visade han och hans forskargrupp att under 20 000 år fram till det absoluta maximumet färdades människor från nordvästra Indien till Mähren medan andra reste tillbaka. Eftersom vägen från Indien till Mähren användes så pass frekvent att det syns i det genetiska materialet måste det utmed vägen funnits någon form av ”stationer” för de fotvandrande resenärernas vila och återhämtning. När kontakten med Mähren bröts för 22 000 år sedan fick ”stationerna” klara sig på egen hand. Stegvis byggde de upp ett nytt bytessystem som någon gång för 12–10 000 år sedan fick en tydlig handelskaraktär. Jag har i essäerna här i hypertexter.se kallat detta bytessystem för Baluchistans kulturella komplex (bl a Lindgren 2018b). Det kom att få en avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen.
Natufierna
Än så länge är utvecklingen inom Baluchistans kulturella komplex inte särskilt välkänd. Därför är det tacksammare att gå till Levanten. En liknande utveckling mot stratifiering har israelisk arkeologi kunnat konstatera bland de kebariska jägarna/samlarna i Palestina för 25 000–18 000 år sedan (Lindgren 2014). När de första fasta bosättningarna dyker upp i Västasien för cirka 13 000 år sedan var de av varierande storlek, Göbekli Tepe i sydöstra Anatolien var bland de största bland de tidigaste. I den natufiska kulturen i Palestina uppenbarar sig byarna med fast bosättning kring 10 500 f Kr (observera att denna datering skulle motsvara 12 500 år före nuet; alltså granska snart efter det Göbekli Tepe grundats). De natufiska byarna hade en storlek på i genomsnitt 200 invånare (ibid). Det betyder i arkeosociologisk praktik att en medicinman/präst med familj administrerade en by. Det är en av utgångspunkterna för den administrativa utvecklingen.
Men de tidigaste bondbyarna tycks ha dominerats av en tendens till kollektivism. Det hävdar den engelska arkeologen Bill Finlayson med medarbetare i en rapport om studiet av arkitekturen i den tidiga bondbyn Wadi Faynan (WF 16) i södra Jordandalen på den jordanska sidan (Finlayson et al 2011). Det tycks inte gå att upptäcka egentliga ”familjebostäder”. I den äldsta staden Jericho (grundad för 11 000 år sedan) bodde männen var och en i sitt hus och kvinnorna i sina egna hus med barnen. Jericho hade troligen liksom Wadi Fayum ett storkök i vars matsal alla fick mat. Det skulle tyda på att man småningom byggde särskilda hus för sammankomster. De kan ha varit början till tempel.
I Västasien nådde de första städerna under europeisk mesolitikum, i Västasien benämnda till PPNA och PPNB (Prepottery Neolithic A och B; ungefär 11 500–10 000 respektive ungefär 9 600–c. 8 000 före nuet), ett befolkningstal på just omkring 2 000 personer. Det har samband med att man inte klarade av att transportera mat och råvaror till en stad på mer än 2 000 personer på denna tid. Allt måste bäras för hand. Sedan lärde man sig använda oxdragna slädar någon gång under PPNB. De gjorde transporterna något mindre tyngande för människorna men hur mycket det ökade transportkapaciteten är oklart. Först med uppfinningen av hjulet i Gamla Europa (eller någon annanstans runt Svarta havet) på 5000-talet f Kr fick städerna en logistisk kapacitet som gjorde det möjligt för dem att växa till 10 000 eller fler invånarna.
Tidig administration
En av den natufiska prästens viktigaste uppdrag var fördelningen av säden från det gemensamma magasinet (Lindgren 2014). Det gjorde att han hade förhållandevis stor makt. Det årliga insamlandet av vildsäd till magasinet deltog alla som inte var sjuka eller bortresta – den dåtida konformismen var i det närmaste absolut. Som ledare hade prästen att entusiasmera alla att delta. Därför kunde han inte demonstrerade status utåt i någon större utsträckning. I de natufiska samhällena var alla till synes jämlika. Troligen hade den natufiska prästen en större bostad för att få plats för sina fler fruar. Men det tycks ännu inte ha förekommit några yttre manifestationer av institutioner, inga egentliga statusbyggnader, inte ens i form av små tempel. På natufiernas tid och ännu många årtusenden senare under PPNB skedde alla ceremonier och riter utomhus under bar himmel (ibid).
Vad arkeologin har kunnat visa i fråga om natufierna är att deras prästfamiljer hade en viss svaghet för en konsumtion utöver livets egentliga nödtorft, för vad vi skulle kalla lyx. Men det var fortfarande en ”lyx” på förhållandevis elementär nivå. Till exempel lät prästerna tillverka små bägare av hård, svart lava (ett tidsödande och alltså ”dyrt” arbete) och man drack troligtvis fikonvin (Kislev et al 2006) ur dessa bägare (Lindgren 2014). Men det var troligen ännu inte frågan om någon form av ”vin som mat”, utan sannolikt ett slags rituellt inmundigande till någondera av deras två gudinnors ära. Men effekten blev en något ökad levnadsstandard och en förtrogenhet med föremål, som inte behövdes för ren överlevnad. Det är ena sidan av utvecklingen.
Byteskedjor
Den andra har att göra med byteskedjorna. Natufierna tycks ha först gjort handelsexpeditioner till Röda havet och hämtat olika slag av snäckskal och till norra delen av sydöstra Anatolien för att bringa hem obsidian (vulkaniskt glas; ibid). Importen av dessa föremål spreds sedan i form av gåvor genom byteskedjorna mellan byarna. Men efterhand utvecklades natufiernas import av obsidian till en handelsled, där vulkanglaset transporterades från handelskoloni till handelskoloni. Sedan när bondbyarna spred sig i Anatolien under PPNA lärde sig prästerna/hövdingarna av natufierna att göra detsamma, vilket ledde till att ett handelsnätverk växte fram. Det var en fortsättning och vidareutveckling av de tidigare byteskedjorna.
Den natufiska himmelsgudinnan som hon bevarats i ett fynd från Mureibet. Teckning efter Bar-Yosef 1998.
Detta levantiskt-anatoliska handelsnätverk utvidgades västerut till bl a Cypern. Till en början tycks det inte ha omfattat södra Mesopotamien. Däremot kan inte uteslutas att Mureibet i norra Syrien, där utvandrade natufier slagit sig ned för att sedan under PPNA – här 10 200 till 8 000 f Kr – växa till en bondby, som kunde ha haft en handelskoloni i staden Sarab i västra Zagrosbergen. Därmed skulle Mureibet ha varit inkopplat i det handelsnätverk som täckte den iranska högplatpån och sträckte sig in i södra Turkmenistan och västra Pakistan.
I och med att natufierna utvecklade sitt gåvoutbyte/handel växte det också fram ett regelverk för bytet/handeln. Tyvärr har det inte bevarats. Men i överenstämmelse med tidens tänkande, som faktiskt levde in i järnålderns Grekland, där den nya handelsrätt, som de klassiska grekerna utvecklade från bl a fenikiska källor, ansågs given av guden Apollon, var det natufiska regelverket relaterat till deras himmelsgudinna. Att just denna gudinna småningom vandrade ända till Mehrgardh i nuvarande Pakistan (se bilderna i spalten t v), tyder på att det natufiska regelverket användes länge också i den neolitiska handeln i Iran och Pakistan.
Zarzienkulturen
Men låt oss återgå till den postglaciala tiden. I norra Iran, norra Irak och nordöstra Turkiet växte tidigt under den postglaciala tiden fram zarzienkulturen. Den har sitt namn av grottan Zarzi i södra Kurdistan i Irak. Den grävdes ut av den framstående engelska arkeologen Dorothy Garrod år 1928. Till utgrävningshistorien hör att hennes arbete skyddades mot rövare av en engelsk militärpartull – Irak var på denna tid ett brittiskt mandat.
Zarzienkulturen bestod under perioden för ungefär 18 000–8 000 år sedan. De arkeologiska fynden säger tyvärr inte så mycket om den. Dess jägare visste att jaga med pil och båge samt hade sällskap av hundar på jaktturerna. Som pilspetsar använde de geometriska mikroliter. De jagade asiatisk vildåsna, kronhjort och get (Mellaart 1976). Problemet med zarzienkulturen är att den är dåligt undersökt. Det har lett till slutsatsen att den skulle ha varit glest bebodd men utbredd över vidsträckta områden (Peasnall 2002). Men stilen hos stensmidet var enhetlig, vilket arkeosociologiskt betyder att dessa jägarband hade en gemensam identitet. Det betyder i sin tur att det fanns ett internt kommunikationssystem, sannolikt i form av flera samverkande ceremonicentra (som arkeologiskt inte tycks ha upptäckts).
Tack vare den ryska arkeologen Mariya Ivanova vet vi numera att zarzienkulturen ingick i den större enhet som vi kallat Baluchistans kulturella komplex. (Ivanova 2012, 2013).
Det är möjligt att det bytesnätverk som detta komplex bestod av var relativt begränsat fram till för ungefär 8 500 år sedan. När det expanderade behövdes kanske bättre regler för vad som nu blivit handel. Samtidigt vandrade allt längre österut föreställningar som utvecklats av den natufiska kulturen (se gudinnestatyetterna t v). Föreställningarna innebar bl a nya regler för handeln. Det kan hända att det natufiska inflytandet utgick från bondbyn Mureibet i norra Syrien. Det skulle ha varit med Mureibet det levantiska handelsnätverket var sammanbundet med Baluchistans kulturella komplex.
Omsvängningen
Sedan kom en omsvängning under perioden cirka 10 000 – cirka 8 000 år tillbaka. Zarzienkulturen försvann och Anatolien liksom även området kring norra Kaukasus kom i direkt kontakt med Baluchistans kulturella komplex. Från någon källa i öster vandrade till Anatolien en räcka idéer som omfattade föreställningar som att kon kunde manifestera himlen, att vid regn mjölkades himmelskons juver och att det förekom ”eld i vattnet” (d v s blixtarna i regntunga åskmoln; Whittaker 2009), alltså tankar som utmärkte det tidiga indoeuropeiska kulturarvet.
I detta skede inträffade sannolikt även en social utvecklingi Baluchistans kulturella komplex: Ceremonicentra förvandlades till hövdingasäten. Samtidigt växte dramatiskt det geografiska område, som handeln omfattade. Ända från Östersjöområdet importerades det (bl a längs Volga och Kaspiska havet) bärnsten, sälprodukter, särskilt sälolja, och valrosselfenben redan under mesolitikum. Från Indiska oceanen åter hämtade det torkad fisk. Det uppstod ett bytessystem som geografiskt sträckte sig från Norra ishavet till Indiska oceanen (Lindgren 2018). I öster skulle det ha nått Mehrgarh nära Indusfloden och i väster Tripyljekulturen (den nordöstra, ukrainska delen av Gimbutas Gamla Europa). Det var så omfattande att flera olika arkeologiska kulturer ingick i systemet. Därför har jag valt termen Baluchistans kulturella komplex (förkortat t ex BKK). Dess centrala område i östra Iran skulle också ha haft täta kontakter med Centralasien, t o m Tarimbassängen i dagens Xinjang i västra Kina.
Golfströmmen upphörde
Observera att spåren efter zarzienkulturen försvinner för ungefär 8 000 år sedan. Det sammanfaller med en klimatförsämring, som började mot slutet av 8 000-talet före nuet. Under denna tid smälte den väldiga nordamerikanska inlandsisen. Världshavens yta steg raskt. Nordsjön uppstod och salthaltigt vatten strömmande genom de danska sunden och gav upphov till Litorinahavet i Östersjöbäckenet. Vattnet fyllde även Engelska kanalen. Medelhavets yta höjdes så mycket att vatten började rinna genom sundet vid Bysans till Svarta havet. Persiska vikens dittills uttorkade dal fylldes och människorna tvingades upp på land. Det medförde att de sydmesopotamiska städerna började grundas en för en. Någonting liknande inträffade vid Indusflodens mynning, men vart människorna från den nu översvämmade gamla kusten slog sig ned har arkeologin lyckats upptäcka.
I Nordamerika spädde smältningen på ett stort innanhav, döpt till Agassiz–Ojibway-havet, under isen kring det område där de stora nordamerikanska insjöarna i dag ligger. Smältvatten på issköldens yta trängde genom sprickor ned i havet, efterhand med sådant fart att det svämmade över och kom att lyfta upp ismassan. Tillförseln av vatten ledde till att innanhavet bröt genom sina fördämningar på flera ställen. Bland annat Hudsonfloden växte till en gigantisk isälv. Så mycket sött vatten leddes ut i Nordatlanten att Golfströmmen upphörde att fungera (Lajeunesse & St-Onge 2008). Följden var flera sekel av kyligare och regnigare klimat i Europa och Västasien. Detta skede pågick från omkring 8 250 till cirka 7 900 år sedan (Bonsall & al 2002). Vid sistnämnda tidpunkt flöt Golfströmmen åter ända upp till Island (Lajeunesse & St-Onge 2008).
Trialetienkulturen
Norr om zarzienkulturen, längs Kaspiska havets södra kuster, fanns ett slags underkultur som döpts till trialetienkulturen. Den bestod under tiden för cirka 20 000 till cirka 10 000 år sedan (ibid).
Den var utbredd över Kaspiska havets kustområden i södra Azerbadjan, norra Iran och södra Turkmenistan. Den var alltså spridd runt södra halvan av nämnda hav. Jägarna tillhörande denna kultur var specialiserade på jakt på gazell och säl (Peasnall 2002).
Den kaspiska sälen (Pusa caspica) är en småväxt underart till de öronlösa sälarna. Den drar norrut under hösten för att honorna ska kunna föda på isen i norra delen av detta hav under vårvintern. Det innebär att trialetienkulturens människor vistades nära kusten under sommaren och hösten, varvid de jagade säl, och sökte sig högre upp på land till vintern och våren. Då fällde man gazell. Att döma av klippmålningar nära Azerbadjans huvudstad Baku använde man sig av vassbåtar vid färder på havet (fast om detta skedde redan under den maximala fasen av istiden är inte bevisat). Trots avstånden uppvisar även trialetikienkulturen en enhetlig stensmidesstil (ibid).
I uppslagsordet för denna kultur i verket Encyclopedia of Prehistory; South and Southwest Asia säger arkeologen Brian L Peasnall, verksam vid universitet i Pensylvania i USA, att inga tecken på handel har upptäckts hos trialetikienkulturens människor (ibid). Det här är tydligt en begränsning i slutandet i det arkeologiska tänkande, som är baserat på logisk postitivism. Det som man inte kan se i det arkeologiska materialet finns inte. Men frånvaron av tecken på gåvoutbyte/handel betyder inte att det inte funnits. När mammutfett och pälsar försvann ersattes de med annat. Ett utmärkt alternativ erbjöd sälskinn och sälolja. Av fuktavstötande sälskinn kan man göra bl a regnrockar, regnskydd och skinnkanoter. Säloljan kan användas till primitiva lampor, till att olja rep och mycket annat där en olja gjorde föremål starkare. Observera att trialetienkulturen uppstod när istidens maximala skede att börjat gå mot sin absoluta topp. Då hade alla de gamla bytessystemen kollapsat. Det är möjligt att misstänka att trialetienkulturen uppstod som en följd av efterfrågan från det tidiga BKK. Frågan är om inte zarzienkulturens fallenhet för långväga handel grundlades genom byten med trialetikienkulturen, vars sälprodukter sedan förmedlades vidare till BKK.
Trialetienkulturen upphör kring för 10 000 år sedan. Ungefär samtidigt dyker det upp tecken i Östersjöområdet på en intensifierad säljakt (Pettersson & Wikell 2011). Troligen på grund av en stor efterfrågan på sälprodukter i BKK blev det lönsamt att transportera sälprodukter från Östersjön till Kaspiska havet.
Istidens maximumperioder
Karta över den östliga delen av den eurasiatiska isskölden under själva maximumet för cirka 20 000 år sedan, i ryska texter kallad Sartan-glaciationen. Gränsen för inlandsisens utbredning är markerad med en vit linje. Under somrarna kunde smältvatten rinna söderut genom Volga med följd att norra delen av Kaspiska havet kunde svämma över. Notera att den västsibiriska issjön, också kallad Mansisjön, saknas på karten. Det skulle ha att göra med att havsvattnets nivå var så låg att bottnen på det grunda Barents hav ledde isen norrut. Därmed kunde de stora västsibiriska floderna Ob och Jenisej strömma norr ut utmed och kanske genom inlandsisen ut i Laptevhavet. Karta hypertexter.se efter Mangerud et al 2004.
Vid det här laget – för 23–22 000 år sedan – hade mammut blivit alltmer sällsynt väster om Uralbergen. I stället utnyttjades där djurens efterlämnade kyrkogårdar. Öster om kedjan var situationen bättre. Det hade att göra med att det maximum som nådde sin värsta höjdpunkt för 20–19 000 år sedan hade sin största utbredning i väster (över Skottland, Wales, Irländska sjön och Irland). Under de två tidigare maxima för c:a 90 000 respektive c:a 60 000 år sedan hade vid första maximumet Skandinavien endast till hälften varit täckt av is och sedan vid det andra bredde isen sig ut endast över Östersjöbäckenet (Magnerud et al 2004). Vid båda dessa tillfällen låg inlandsisens tyngdpunkt längre öster ut, inte minst över norra delen av nordvästra Sibirien, varvid mynningarna på de västsibiriska floderna Ob och Jenisej blev blockerade. Vid varje stopp uppstod den västsibirska issjön eller Mansisjön (ibid). Dess vatten tömdes via Aralsjön ut i Kaspiska havet.
Vid det allra senaste maximumet skedde detta alltså inte, utan det västsibriska låglandet kunde breda ut sig som en väldig tundra, som dock i sina södra delar var bevuxen med barrträd. I norr på gränsen till den arktiska öknen betade stora flockar av ren medan längre söderut levde mammuten kvar i sällskap med bl a häst och bison (Kuzmin 2008). De fåtaliga arkeologiska fyndplatserna visar att människor även jagade här (ibid). En arkeogenetisk undersökning, publicerad 2017, kunde fastslå att jägarna var ättlingar till den 45 000 år gamla Ust'-Ishim-mannen (Fu et al 2014; Lindgren 2015; Wong et al 2017).
Från den postglaciala tiden har de ryska arkeologerna Derevanko och Marklin lyft fram sex fyndplatser på det västsibiriska låglandet (Derevanko & Marklin 1998). De flesta som den i Tomsk (mera längre fram) tycks ha varit mammutkyrkogårdar. Av särskilt intresse är fyndplatsen Chernoozorye på stranden till mellersta delen av Irtyshfloden, som är en biflod till Ob. Där var platsen för en friluftläger väl organsierad med olika områden reserverade för olika slag av verksamhet: matlagning, egentligt stensmide, beredning av hudar o s v. I centrum för lägerplatsen fanns en rektangulär byggnad med tak som mätte 3,9 m gånger 2,5 m (ibid). Det verkar att vara en typ av organisering som lite olika variationer spreds över Västasien och Östeuropa under mesolitikum.
Jangelskajakulturen
Samtidigt levde i Östeuropa, norr om Kaspiska havet, kring Aralsjön och över södra Sibirien till Bajkalsjön ättlingar till de människor, som i essäerna här i hypertexter.se genomgående kallats tarimeser (Lindgren 2018a). De hade utvandrat från Tarimbäckenet i Xinjian i dagens västra Kina för 50 000 år sedan. En del hade sökt sig väster ut, där de benämns cromagnoner, andra åter öster ut, där de kallas Mal'takulturens-människor eller Mal'ta-människorna eller bara Mal'ta-pojken (efter ett bevarat skelett). Det var sannolikt också ättlingar till dessa tarimeser som levde söder om Aralsjön.
Dit hittade människor från zarzienkulturen i norra Iran någon gång på 12 000-talet före nuet. Ryska arkeologer har kunnat fastställa att samma stensmidesteknik som förekom i Norra Iran återfanns i området söder om Aralsjön (Petrin 1997). Där etablerade dessa iranska utvandrare en handelskoloni. Den har av ryska arkeologer döpts till jangelskajakulturen. Detta måste rimligtvis ha skett i samarbete med trialetikienkulturen, men oklart hur. Kolonin vid Aralsjön var placerad i en stor sänka, som var grön och viltrik under denna tid. Kolonin kunde försörja sig själv med föda, vilket tycks ha varit det normala för handelskolonier under mesolitikum och början av neolitikum – en viktig detalj som ofta lurat arkeologerna.
Genom jangelskajakulturen höll det tidigare nämnda BKK kontakter till att börja med det västsibiriska låglandet (och de framväxande samojedkulturerna). Sedan spreds kontakterna till norra delen av Kaspiska havet och uppför Volgafloden.
Uppkomsten av kolonin tycks ha föregåtts av handelsexpeditioner. En sådan expedition gick för 13 000 år sedan till sydöstra delen av det västsibiriska låglandet, till en mammutkyrkogård som påträffats i ett kvarter i den nuvarande staden Tomsk. På fyndplatsen hittades också stenverktyg som påminde jangelskajakulturens geometriska mikroliter (ibid). Verktyg av samma typ har även hittats i ahrenburgskulturen (ibid). Och obsidianföremål av möjligen anatoliskt ursprung har hittats i Krutaja Gora-grottan vid Petchorafloden i nordvästra Ural (Koslowski & Bandi 1984) visande på gåvoutbyte. I och med att handelsleder provisoriskt ordnats så skulle denna handelskoloni ha behövts inrättas.
Skillnaden mellan en handelsexpedition och en handelsled är att i det förstnämnda fallet sänds en grupp män i en viss geografisk riktning för att försöka skaffa åtråvärda föremål. Men för att få kontinuitet i importen byggdes sedan upp en handelsled, som i regeln tycks ha haft permanenta handelskolonier som reläpunkter. En handelsled kan också ingå i ett handelsnätverk. Som i fråga om Anatolien under PPNB fungerade stora bondbyar som Çatal Höyük som del av ett handelsnätverk men tycks också ha sänt ut egna handelsexpeditioner (Hodder 2006). Arkeologiskt kan de olika slagen av tidig handelsverksamhet vara svåra att urskilja, varför arkeologerna talar om ”långa rörelser”, vilket historiskt sett är tyvärr mystifierande.
De handelsleder och -nätverk, som jag här förslår skulle ha vuxit fram under den postglaciala tiden, hade också länge mycket liten lastkapacitet. Varorna som transporterades bars i regeln bara av ett mindre antal män. Det gjorde mängderna små. Där man kunde utnyttja transporter över vatten kunde mängden vara något större. Det medförde att de har undgått att upptäckas av arkeologin, bortsett från nätverket av obisidianhandel i Anatolien.
Jakten på elfenben
Att män från norra Iran fann vägen till Tomsk för 13 000 år sedan skedde knappast därför att det gick att skära loss kött från de nedfrysta mammutkropparna. Vad dessa män var ute efter var mammutbetarna, elfenben. Vi kan misstänka att deras uppdykande i ahrenburgskulturen långt senare också handlade om elfenben, men i form av valrossbetar, också kallat valrosselfenben. På ahrenburgskulturens tid var Nordsjön en enda stor sötvattensjö som i ett relativt smalt band bredde ut sig utmed inlandsisens södra kant från mellersta England till Litauen. I dessa kalla vatten trivdes valross.
Under istidens slutskede jagades valross av bland annat jägare bosatta i Parisbäckenet. De sökte sig längs Seinefloden till den stora vik som Engelska kanalen då var. Därifrån transporterade de hem längs floden valrosskroppar i sina flytetyg. Av skinnet gjorde de rep och benen använde de till att skulptera med. Men inga spår av valrossbetar har påträffats. När den engelska arkeologen Barry Cunliffe skrev sin utmärkta sammanfattning av sjötrafiken i Västeuropa under tiden efter istiden Seafaring on the Atlantic Seaboard (Sjöfart vid den atlantiska kusten; Cunliffe 2010), så nämnde han inte ett ord om valrosselfenben i den förteckning över varor som utväxlades på den tidens byteskedjor.
Jag tog mig friheten att skicka honom att mejl med frågan varför han inte nämnde valrosselfenben. ”Det har inte runnit mig i hågen”, svarade Cunliffe, som är en av de ledande experterna på Västeuropas förhistoria. Det är det som är det fascinerande. I det postglaciala Västeuropa liksom i det senare Nordnorge, dit valrossen flyttade när inlandsisen smälte, lyser fynd av valrosselfenben med sin frånvaro. Det verkar som om det uppfattades som så värdefullt att det omedelbart sändes vidare i byteskedjorna (möjligen med adress norra Iran).
Fler indikationerna på att ett sökande efter elfenben förekom tidigt ges även av Sujalafynden i nordöstra Finland. Vid kartering av stränderna runt sjön Vetsijärvi vid Utsjoki i nordligaste finska Lappland, nära Finlands östra gräns mot Norge, inte långt från Varangerfjorden, gjordes år 2002 ett avvikande fynd. I två områden, ungefär 15 meter i diameter och liggande 200 meter från varandra, påträffades en mängd artefakter av det speciella slag av flinta, som kallas chert. I vanlig flinta är kiselmineral uppblandat med opal men i chert är den blandad med finkornig kvarts. Det kräver en speciell teknik för att forma dem till stenverktyg. Chert finns inte i finska Lappland med väl på Varangerudden och verkar ha hämtats därifrån. Vid utgrävningen av fyndplatserna åren 2005-6 visade att det var frågan om två kortvariga lägerplatser, där rester av bränd ved och brända ben från ren och fågel påträffades. Med hjälp av dessa fynd kunde lägerplatserna dateras till ungefär 8300-8200 f Kr (Rankama & Kankaanpää 2008).
Genom analys av smidestekniken och bl a pilspetsarnas form har utgrävarna Tuija Rankama och Jarmo Kankaanpää kunnat påvisa att besökarna hade kommit från butovokulturen, en (troligen proto-tjudisk) underkultur till oka-volgakulturen utmed dess nordliga kantområde. I sin rapport om utgrävningarna i den engelska arkeologitidskriften Antiquity säger de att ”orsakerna bakom denna befolkningsrörelse är ännu oklara, men den fart och beslutsamhet, som den är genomförd med, verkar föreslå en kraftfull källa till dragningskraft i vilken ingick någon kunskap om vad som låg framför” (ibid; min översättning). Vad kan det ha varit annat än valrosselfenben de långt färdande resenärerna var ute efter?
Finländsk arkeologi har av Sujala-expeditionerna dragit den slutsatsen att de var sonderingar för en kolonisering av östra Finland. Denna del av landet, förmodligen inklusive tjudernas land, på vikingatiden kallat Bjarmaland, och Karelen, skulle ha koloniserats av folk från butovokulturen. Men det är ett felslut. Proto-tjuderna var före enligt arkeogenetiken.
I nästa kapitel ska vi berätta om hur inflytande från troligen BKK lämnade sina spår: Uralbergens vita gudinna.
Till nästa kapitel
Bonsall & al 2002: Clive Bonsall, Mark G Macklin, Robert W Payton och Adina Boroneantj: Climate, floods and river gods: environmental change and the Meso–Neolithic transition in southeast Europe. Tidskriften Before Farming 2002/3_4. Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare uppdaterad 190416. Välkommen att sända en kommentar till essän!
Till historiemenynKällor, detta kapitel:
Bar-Yosef 1998: Ofer Bar-Yosef: The Natufian Culture in the Levant. Threshold to the Origins of Agriculture. Evolutionary Anthropology.
Cunliffe 2010: Barry Cunliffe: Seafaring on the Atlantic Seaboard i boken The global origins and development of seafaring. Redaktörer Atholl Anderson, James H. Barrett och Katherine V. Boyle. McDonald Institute for Archaeological Research.
Derevanko & Markin 1998: A. Derevanko and S. Markin: The Paleolithic of Western Siberian Plain. Chapter 4.II in the book The Paleolithic of Siberia Edited by Anatoliy P. Derevanko. University of Illinois Press.
Finlayson et al 2011: Bill Finlayson, Steven J. Mithen, Mohammad Najjar, Sam Smith, Darko Maričević, Nick Pankhurst, and Lisa Yeomans: Architecture, sedentism, and social complexity at
Pre-Pottery Neolithic A WF16, Southern Jordan. PNAS, May 17, 2011, vol. 108, no. 20.
Fu et al 2014: Qiaomei Fu, Heng Li, Priya Moorjani, Flora Jay, Sergey M. Slepchenko, Aleksei A. Bondarev, Philip L. F. Johnson, Ayinuer Aximu-Petri, Kay Prüfer, Cesare de Filippo, Matthias Meyer, Nicolas Zwyns Domingo, C. Salazar-Garciá, Yaroslav V. Kuzmin, Susan G. Keates, Pavel A. Kosintsev, Dmitry I. Razhev, Michael P. Richards, Nikolai V. Peristov, Michael Lachmann, Katerina Douka, Thomas F. G. Higham, Montgomery Slatkin, Jean-Jacques Hublin, David Reich, Janet Kelso, T. Bence Viola and Svante Pääbo: Genome sequence of a 45,000-year-old modern human from western Siberia. Nature, 23 October 2014, Vol 514.
Hodder 2006: Ian Hodder: Çatal Höyük, The Leopard's Tale. Thames & Hudson.
Hole 2011: Frank Hole: From Sarab to Ali Kosh to Tula'i. The Iranian Neolithic in the 1960s. Society of Iranian Archaeology Tarbiat Modares, 30/10/2011. https://is.muni.cz/el/1421/jaro2012/PAPVA_03/um/TepeSarab-TEHRAN.pdf
Ivanova 2012: Mariya Ivanova: Kaukasus und Orient: Die Entstehung des "Maikop-Phänomens" im 4. Jahrtausend. Praehistorische Zeitschrift 2012; 87(1): 1-28.
Ivanova 2013: Mariya Ivanova: The Black Sea and the Early Civilisations of Europe, the Near East and Asia. Cambridge University Press.
Koslowski & Bandi 1984: Janusz Kozlowski and H-G Bandi: The Paleohistory of Circumpolar Arctic Colonization. ARCTIC VOL. 37, NO. 4 (December 1984).
Koslowski 2014: Janusz K. Kozlowski: The origin of the Gravettian. Quaternary International, 8 April 2014.
Kuzmin 2008: Yaroslav V. Kuzmin: Siberia at the Last Glacial Maximum: Environment and Archaeology. J Archaeol Res (2008) 16:163-221.
Lajeunesse & St-Onge 2008: Patrick Lajeunesse & Guillaume St-Onge: The subglacial origin of the Lake Agassiz–Ojibway final outburst flood. Nature geoscience, februari 2008.
Lindgren 2014: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder - arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Ut från Afrika, fil 1: Var utvandringen en utdragen process? http://www.hypertexter.se/Ut_fr_A_01.htm
Lindgren 2018a: Sören G Lindren: Europa för 40 000 år sedan: 2. De modernas intåg. http://www.hypertexter.se/Moderna_02.htm
Lindgren 2018b: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan. Ett diskussionsinlägg. Kapitel 3. Makranihypotesen. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm
Mangerud et al 2004: Jan Mangerud, Martin Jakobsson, Helena Alexanderson, Valery Astakhov, Garry K.C. Clarke, Mona Henriksen, Christian Hjort, Gerhard Krinner, Juha-Pekka Lunkka, Per M.oller, Andrew Murray, Olga Nikolskaya, Matti Saarnisto, John Inge Svendsen: Ice-dammed lakes and rerouting of the drainage of northern Eurasia during the Last Glaciation. Quaternary Science Reviews 23 (2004).
Mellaart 1976: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. MacMillan.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Peasnall 2002: Brian L. Peasnall: Iranian Mesolithic, Iranian Epipaleolithic. Uppslagsord i Encyclopedia of Prehistory: South and Southwest Asia. Redaktörer Peter N. Peregrine och Melvin Ember. Kluwer Academic.
Petrin 1997: V. T. Petrin: Palaeolithic Monument from Western Siberia. Siberian Archeological Herald,Vol. 1 1997. http://sati.archaeology.nsc.ru/gen-i/Editions/Electronical/Bulletens/Herald/Vol1/Chapter4/SHIK.htm
Pettersson & Wikell 2011: Mattias Pettersson and Roger Wikell: Where sky and sea are one. Close encounters with early seafarers and seal-hunters off the Swedish Baltic coast. Chapter 9 in the book
Late glacial and Postglacial Pioneers in Northern Europe, Felix Riede and Miikka Tallaavaara editors. Archaeopress.
Rankama & Kankaanpää 2008: Tuija Rankama and Jarmo Kankaanpää: Eastern arrivals in post-glacial Lapland: the Sujala site 10,000 cal BP. Antiquity, Volume: 82, Number: 318, Page: 884-899.
Svoboda 2007: Jirí A. Svoboda: The Gravettian on the Middle Danube. PALEO 19 (2007). Spécial table ronde (1ère partie): Le Gravettien: entités régionales d'une paléoculture européenne. Les Eyzies. Juillet 2004.
Whittaker 2009: Gordon Whittaker: Milking the udder of heaven: A note on Mesopotamian and Indo-Iranian religious imagery. Chapter in teh book From Daena to Dîn. Religion, Kultur und Sprachein der iranischen Welt. Festschrift für Philip Kreyenbroek zum 60. Geburtstag. Herausgegeben von Christine Allison, Anke Joisten-Pruschke und Antje Wendtland. Harrassowitz Verlag.
Wong et al 2017: Emily H.M. Wong, Denis Khokhrin, John Novembre, Andrey Khrunin, Dmitry Verbenko, Svetlana Limborska, Larissa Nichols, Oleg Evgrafov, Dmitry Pushkarev, James Knowles, and Anton Valouev: Reconstructing genetic history of Siberian and Northeastern European populations. Genome Research.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.