laneten Nyrna med huvudstaden Nyrna är centrum för det Galaktiska imperiet i Malströmsgalaxen, som ligger cirka 30 miljoner ljusår från jorden. På Nyrna residerar imperiets övrhuvud, kejsaren. Och Nyrna har en viktig legend om en nyrnisk hjälte, en prins av Ninán vid namn Mojang. Enligt legenden skulle Mojang ensam ha lyckats stoppa ett första angrepp från vargmänniskorna i Vardalands solsystem (se berättelsen om storamiral Omagons död). Detta första angrepp hade skett på planeten Skirner. Denna himlakropp roterade runt en vit dvärg. På Skirner berättas däremot att vargmänniskornas angrepp hejdats av de märkliga, rävliknande oleonkattorna i de öde Oleonbergen. Här ska vi förtälja hur det egentligen gick till.

Mojang, en ättling till det obsoleta kungahuset i Ninán i södra delen av planeten Nyrna, landade på planeten Skirner under kejsare Oblóns tolfte regeringsår.

Kanhända var Mojang en spion utsänd av den kejserliga säkerhetstjänsten, ty han tycktes ha stora ekonomiska resurser. Men han hävdade att han hade ett stort privat företag och hade råd att resa i sällskap med en svit.

Mojang förundrades liksom alla besökare på Skirner över det alltid så matta dagsljuset från den vita dvärg till sol som systemet hade. Dvärgen hade för någon miljon år tillbaka varit en het sol, som gjort slut på sitt förråd av kärnbränsle och exploderat. Nu höll den krympta himlakroppen på att långsamt svalna, men skulle troligen ännu stråla ljus och värme någon miljon år.

Mojang och medlemmarna av hans svit var så troligt nyfikna på allting på Skirner att guvernören och befolkningen på Skirner blev övertygande om att sällskapet var spioner. Men ingen kunde förneka att de var djärva.

Efter att ha rest omkring på Skirner i ett år beslöt Mojang och hans män att besöka de öde Oleonbergen i norr. Guvenören i Skirners huvudstad Skolanda avrådde, liksom människorna som bodde i Oleonbergens utkanter. Dessa berg betraktades som mycket farliga. Alla försök att odla upp bergens gröna dalar hade misslyckats. Men där fanns mycket vilt och pälsjägare vågade sig in. Men det skedde till ett högt pris, fyra av tio jägare omkom varje år i bergen. Om det inte var ett ras så var det något vilddjur, en björn eller ett bergslejon som dödade inkräktarna. Det påstods också att oleonkattor anföll människor och kunde döda dem.

Medlemmarna av Mojangs expedition ansåg sig inte vara rädda av sig. Man tyckte man var tillräckligt många för att skrämma bort rovdjur och tekniskt tillräckligt väl utrustade för att klara alla svårigheter.

Så på extra förstärkta terrängbilar, sådana som flöt fram över marken med antigravteknik och följaktligen inte behövde hjul, trängde de in i den dal som öppnade sig söderut mot mera lättämjda landskap. Det gick utan problem.

Längst in i dalen slog expeditionen läger. Man satte upp tält, som svällde upp av sig själva och blev till små hus. Så tältstaden de byggde liknade mera en by än ett vanligt tältläger. I ett stort centraltält fanns ett kök och där åt man gemensamt.

Mojangs expedition stannade kvar i denna den första dalen ett par dagar och gjorde mätningar och undersökningar. Det om förvånande alla var att de magnetiska värdena varierade ovanligt kraftigt. Vid kvällsmålet diskuterades detta, men man kom inte på någon förklaring. Deras guide, en gammal pälsjägare, påstod dock att detta kunde vara farligt och att man borde vänta några datar innan man fortsatte.

Men Mojang var en företagsam nyrnier med stort självförtroende. Han gav order om att lägret skulle brytas nästa morgon. Vid middagstid körde de uppåt i en klyfta som förde till ett pass. Väl däruppe vägrade guiden att fortsätta. Han steg av sin bil. De andra fortsatte ner till nästa dal. Det var detsamma som vägen till kastatrof och död.

ojangs expedition körde vidare. Efter passet vidgade sig klyftan medan den sjönk ner till en bredare dalgång. Den var grön och här och där växte dungar av träd. Flockar av vad som såg ut som klövdjur betade på flera ställen. I dalen rann ett flertal strömmar från de omgivande bergen. En del av vattendragen föll i ångande fall ner för branta klippväggar. Dalen var ett storståtliga landskap. Och alla var entusiastiska när man nådde dalen.

Dalen var omgiven av branta klippor som övergick i en sluttning som en följd av allt berg som rasat ner under årtusendenas gång. Halvvägs genom dalen kom det första missödet, eller kanske bör man säga det första förebudet om katastrofen. Karavanen av bilar hade så mjukt flutit fram över markytan med hjälp av sina antigravmotorer började förlora fart och stannade plötsligt. När de försökte stiga ur bilarna gick det långsamt. Plötsligt på denna punkt i dalen hade gravitationen försvagats till någonting liknande vår måne.

Expeditionens medlemmar kunde hoppa omkring bilarna som om de vore kängurur. Men om de ville färdas vidare i sina bilar måste de skjuta på dem. Så Mojang beslöt att slå läger här. Det var ju också ganska sent på eftermiddagen.

De fick upp sin lilla by just vid kanten till rasområdet till en av de höga klipporna. I det alltmer försvarade dagsljuset försökte de kartlägga området med försvagad gravitation. Hur var det över huvud taget möjligt?

Utan svar gick man och lade sig. Mitt i natten vaknade man av ett buller. När en del försökte kliva ur sängen var det mycket tungt och trögt. Gravitationen hade kommit tillbaka! Och inte bara det, dubbelt starkare än tidigare!

Bilarna hade ställts i rad utanför den lilla byn med kylarna vända mot tälten. Nu körde bilar plötsligt i enorm fart över tältlägret. Ändå upphörde inte bullret. Mojang var en av dem som förstod att ett ras var på väg. Han lyckades krångla sig ur sitt sönderslagna tält och barfota springa därifrån. Men det var tungt. Gräset under hans bara fötter tycktes vilja hålla fötterna kvar. Han kunde inte få upp farten. Snart skrek kroppen efter syre.

Så var raset över expeditionen med ett öronbedövande muller. En sten träffade Mojang i ryggen så hårt att han föll framåt i gräset. Rasmassan täckre övet hela expeditionen, tält som bilar. Vad som syntes var en väldig stenhög, en tunga som gick ut från den steniga sluttningen under klippan.

Mojang reste sig. Han var ganska lång som människorna från planeten Nyrna vanligen var. Han bruna hår var i oordning. Han bruna ögon stirrade i chock. En mindre sår på hans högra kind blödde lite efter att ha träffats av en kringflytande mindre sten.

Det var med möda han kom upp på två ben. Hans hjärna förnekade vad han såg – att expeditionen hade försvunnit. Med den all deras teknik.

Han såg upp. Denna klara natt var stjärnhimlen ovanligt praktfull över Oleonbergen. Malströmgalaxen hela ljusband gick över himlen i all sin majestätiska bredd och strålande ljuskraft. I bakgrunden syntes de mäktiga bergstopparna i Oleonbergen avteckna sig mot den lysande natthimlen. Några stjärnljusstrålar träffade marken och skapade ett nästan eteriskt sken runt Mojang. Med trött blick betraktade han den tysta, fridfulla, men förrädiska dalen omkring sig.

Han slöt ögonen. Hans rygg värkte. Sittande i gräset en bit från raset började han vänta på morgon.

n av egenheterna med planeten Skirner var att den hade som sol en vit dväg, knappt större än planeten. Det medförde att Skirner saknade gryning och kvällsskymning. Vid en viss punkt på Skirner vände sig denna punkt i ett ögonblick bort från sin sol, det var som om en avbrytare knäppts av.

När morgonen äntligen kom till Mojang, den oförvägna nyrniern, som fortfarande var i chock efter att hans expedition utplånats av ett plötsligt ras, såg han först ljus på de östra bergstopparna, så nådde det ned till hans dalgång.

Det första Mojang lade märke till när det blev ljust i dalen var en rävliknande oleonkatt som satt en tre meter från honom. Den hade tofsar på öronen och en vit fläck på den annars svarta nosen.

Oleoankatten slickade sin päls medan den emellanåt tittade åt Mojangs håll. När den upptäckte att den hade Mojangs uppmärksamhet såg den stadigt på människan med en hypnotisk blick. Så förnam han plötsligt kattens tankar. ”Du ska komma med mig,” hörde han i sitt huvud katten säga eller förmedla till honom. ”Du ska komma med mig,” upprepade katten.

Så bröt den kontakten och reste sig. Den stod på alla fyra och såg uppfordrande på Majong. Han tvang sig stiga upp. Katten började gå. Mojang följde. Katten vände en gång på huvudet för att se om människan verkligen löd djuret. Men det rådde inget tvivel. De två traskade bort från den ödesdigra platsen för raset. Nu var gravitationen åter normal så det gick lätt för Mojang att gå.

Efter en stund började han få kontakt med verkligheten. Plötsligt kände han en förvåning över att vandra barfota efter en rävliknande katt, som hade en rödbrun päls med vita inslag och var i och för sig ganska vacker. Där han pendlade mellan chock och verklighet fick han infallet att svara katten telepatiskt. ”Du ska inte tro att du är någonting för att du kan prata med tanken,” sade han med sin tanke riktad mot katten.

Katten vände på huvudet och såg förvånad på människan. ”Pratar jag med tanken,” frågade den telepatiskt.

”Ja, det gör du.” svarade han med sin tanke. ”Du är en begåvad katt! Därför bör du heta Ninjala.”

e vandrade fram till middagstid över gräs fram till dalgången slut. Hela tiden härskade en tystnad i dalen. En gång hördes en örns utragna skri. Ibland kom en svag men likafullt svalkande vindpust. Där en bergvägg mötte vandrarna svängde katten till höger och började klättra uppför en bergssluttning. Den var stenig. Mojang stod där på bara fötter i det mjuka gräset och tvekade.

Katten stannade och vände på huvudet. Den verkade först förbryllad över att Mojang stod stilla därnere. Så tycktes den förstå. Den sprang uppåt några steg. Därpå stannade den och tog upp någonting stort med munnen. Det släpade den sedan ner till Mojang.

När katten närmade sig såg han att det var ett par skor som den drog med sig. Den släppte skorna framför Mojang. Så fnyste den föraktfullt och gick några steg åt sidan.

Mojang böjde sig ner och kände på skorna. De var robusta don. Storleken verkade också passa. Så han satte sig ner och drog på sig skorna. De slöt sig mjukt om hans fötter. Oförklarligt kände han sig upplivad, fastän han förstod att någon styrde honom.

Den insikten blev starkare när de nådde ett pass och katten visade honom en skreva i klippväggen. Där fanns en avlång behållare i keramik, som visade sig innehålla vatten, och brödlimpa. Den hade fisk inbakad upptäckte han när bröt en bit av den. Någon hade i bergspasset placerat en enkel måltid åt honom. Vad var på gång?

Efter att ha druckit hällde Mojang vatten i sin hand som han hade knutit till en skopa. ”Kom Ninjala,” sade han och bjöd katten på vatten. Den såg först förvånad på honom, men slickade sedan i sig vattnet begärligt. Därpå gav den honom en tacksam blick. Det var en väluppfostrad kisse! Det var fantastisk, började han tycka.

Efter ha ätit och druckit fortsatte de nedåt till nästa dal. Den gick på tvären till de två tidigare dalarna. Med någon vilopaus gick de denna dal till dess ände. På ett ställe stötte de på en källa. Katten slickade i sig ganska mycket vatten. Mojang smakade på det och fann det vara sött och gott. Han fyllde behållaren, som han tagit med sig från passet de passerat vid middagstid.

De befann sig redan i kvällsskugga från berget framför dem, när katten gick till en plats och kom tillbaka släpande på någonting. Det visade sig vara en filt. Utan vidare preludier släppte katten filten framför Mojangs fötter. Sedan gick den en bit från honom, trampade runt i gräset och lade sig. Den svepte in sig i sin yviga svans.

Mojang hade just inget annat val än att i sin tur svepa in sig i sin filt och lägga sig på marken. Där sparkade han av sig sina kängor. Utsträckt på gräset hann han inte sluta ögonen förrän mörkret slog ner över dem. Åter bredde Malströmsgalaxen sitt mäktiga ljusband över himlen.