lanak var en av många alorier i kejsarens tjänst i den kejserliga huvudstaden Nyrna på planeten Nyrna. Han var egentligen anställd av rymdflottan. Med kommendörs rang var han ansvarig för att det alltid fanns full tillgång till olika typer av ammunition till rymdskeppens artilleri. Det var ett mycket viktigt arbete, men föga uppmärksammat.

Det som komplicerade kommendör Alanaks arbete var att det måste finnas ett lager av ammunition på varje bas som rymdflottan hade på de olika planeter och månar som tillhörde det Galaktiska imperiet. Han hade ett eget rymdskepp som gjorde det möjligt för honom att resa runt och kontrollera lagren. Samtidigt måste han förhandla med olika tillverkare och leverantörer om inköp av ammunition. Det var alltid frågan om stora mängder. Ifall av krig måste det alltid finnas tillräckligt med ammunition, även när striderna gjorde att det gick åt fruktansvärda mängder.

Alanak var en typisk alorier, ganska kortvuxen, brunhårig, brunögd, med rak näsa och ganska stor mun. Kvinnorna ansåg att han såg bra ut. Men han hade uppfostrats att inte bry sig om sitt utseende i större omfattning. Han kunde därför se lite slarvig ut emellanåt.

Det kom ha betydelse när Alanak gjorde sin inspektion på månen Bnalan, som också tillhörde det galaktiska imperiet under kejsare Sadang XIVs regering. Han anlände i sitt officiella rymdskepp, ett ganska litet skepp, en av Alorias många uppfinningar för privat bruk, men i kommendörens fall märkt med den kejserliga rymdflottans emblem. Han togs emot av chefen för den lokala rymdbasen, konteramiral Lindinga. Amiralen visade kommendören ett gästrum i basens huvudbyggnad. På kvällen åt de en matbit tillsammans i basens restaurang. Alanak fick då höra om att det varit lite oroligt på Bnalan, protester som dock inte är riktade mot det galatiska imperiet utan mot den lokala politiska ledningen. Det protesteras ganska hårdhänt mot ett beslut om att vissa nedskärningar i planetens administrativa utgifter måste göras.

Bnalan var måne till en mycket stor gasplanet, förklarade konteramiralen för Alanak. Som måne hade den fördelen att den på dagarena fick ljus och värme från solen, på nätterna värme som strålade ut gasjätten. Men allt har sin pris. När Bnalan gick in i gasplanetens skugga och förlorade sin sols ljus och värme, kunde det nattetid blir fruktansvärt kallt på Bnalan, ner till minus 100 grader. Djuren grävde ner sig och många sov genom den kritiska perioden. Fåglarna samlades kring vulkanerna och höll sig varma med hjälp av värmen från utbrotten. Människorna hade lärt sig bygga hus som höll ute kölden, men under nattskuggans nätter behövdes extra värme. Staten hade gett ett finansiellt stöd till denna kostnad, ett stöd som nu skulle minskas. Det var mot denna indragning man protesterade.

Alanak tackade konteramiralen för den viktiga informationen och kvitterade genom att berätta lite skvaller från kejserliga Nyrna. Sedan gick han och lade sig. Följande dag på förmiddagen inspekterade Alanak ammunitionsförrådet noggrant och noterade några brister.

Tidigt på eftermiddagen bytte han sin kommendörsuniform till civila kläder och begav sig ut i huvudstaden på Bnalan. Denna stad var berömd för sin arkitektur från äldre tider. Han vandrade genom de trånga gatorna med sina säregna, spännande hus. Plötsligt hamnade han mitt i en demonstrationståg. De rörde sig i samma riktning som han planerade att gå, så han följde det gående vid sidan om, på trottoaren. Plötsligt slog polisen till.

Det uppstod tumult och Alanak blev gripen med andra demonstranter. Polisen trodde honom inte när han hävdade att han var kommendör Alanak vid rymdflottan. Från häktet ringde han amiral Lindinga. Denne kom personligen till polisstationen. Han skällde ut polisbefälet och polisen frigav kommendör Alanak under ursäkter.

Men polisen på Bnalan hade en överenskommelse med visirens hemliga polis i Nyrna. De skulle underrätta Nyrna om misstänkt aktivitet på imperienivå. Att en alorian och kommendör i rymdflottan i civila kläder gick med demonstranter var misstänkt. På detta sätt fick hemliga polisen sina ögon på Alanak. Den började gräva i hans bakgrund och upptäckte att han ständigt reste runt till imperiets planeter och månar. Kanske försökte han uppmana till opposition och uppror mot kejsaren? Man lade honom under hård övervakning.

Alanak kunde inte undgå att lägga märke till övervakningen. Han blev irriterad när han upptäckte att såväl hans bostad som hans kontor undersökts. Han skrev ett brev till visiren Ramdang och förklarade saken och anhöll att övervakningen skulle upphävas. Men ingenting hände. Visiren trodde på ”sina pojkar”, fick han höra. Han förstod att hemliga polisens agerande mot honom skulle bli en belastning, som skulle leda till att han inte befordrades till amiral. Han kunde lika gärna sluta. Han började planera en annan framtid.

Han skaffade i hemlighet sig ett namn som var vanligt på planeten Grundina och ordnade åt sig en folkbokföring i södra delen av planeten. Så kunde han köpa sig en tomt i de beryktade träskmarkerna just i söder.

När allt klart sade han upp sig och fick sin pension sänd till en bank i Aloria. Han lyckades också ge sig iväg med sitt lilla rymdskepp innan han blev fråntagen det. Rymdskeppet var anmält att färdas till Aloria. Men dit kom det aldrig. Det försvann på vägen.

et försvunna rymdskeppet låg i bottnen på en lagun i Grundinas träskmarker. Det var effektivt isolerat för att inte släppa ut luft när skeppet färdades i rymden. Samma isolering förhindrade vatten att tränga in i skeppet. Så det låg väl kamouflerat på lagunens botten.

Under förberedelserna för sitt försvinnande hade Alanak, numera Otagon, utrustat skeppet med en extra anordning som gjorde det möjligt att styra skeppet utifrån. Alanak hade landat sitt skepp på landtungan som sköt ut i lagunen, lastat av det och sedan från land styrt det ned i lagunen.

I planeringen hade också ingått köpet en gammal fiskestuga i träskmarkerna. Det var som ägare till husrucklet som Otagon/Alanak kunde försvinna i de svårtillgängliga och beryktade träskmarkerna.

Alanak var en energisk man, som utnyttjade sin tid effektivt. Han gillade dock också ett visst mått av bekvämlighet. Den första tiden rustade han upp rucklet bl a så det verkligen skulle stå pall för de årligen återkommande översvämningarna. Sedan förstärkte han själva rucklet så det blev en beboelig stuga, fast det syntes inte utåt. Han inredde det med bekväma sängkläder, bekväma sittstolar och en stor tredimensionell TV. Han skaffade sig en liten köksavdelning med mattillverkare. Han såg till att de grundämnen som mattillverkarmaskinen behövde fanns lagrade.

Medan han höll på med inredningsarbetet levde han på fisk som han fångat i lagunen. Han grillade eller stekte fisken på öppen eld vid stranden. Röken från elden höll också träskmarkens alla flygande kryp, inte minst myggorna, på avstånd. I fråga om de krokodilliknande djur som levde i lagunen, så sköt han raskt de största djuren under de första dagarna vid lagunen. Sedan såg han till att de mindre och yngre djuren som försökte krypa på honom fick ett rapp på övre käken som de kom ihåg under resten av livet. De störde de honom inte mera.

Tack vare myggen kunde en stor mängd småfåglar trivas i träskmarkerna. Han vaknade dagligen till ett intensivt småfågelskvittrande. Varje kväll gick ofta till sängs med samma konsert. Han tyckte om det. Men han schasade bort fåglarna när de försökte knycka mat av honom när han åt på grillplatsen. Men efter avslutad målstid fick de picka i sig vad spillt på marken.

Efter ett tag accepterade småfåglarna Otagon/Alarak som en del av miljön, kanske de rentav såg honom någon form av kompis. Ty när rovfåglar avtecknade sin silhuett mot himlen kom ofta en småfågel fram till honom, svävade i luften framför honom och pep på en förskrämt sätt. När han tittade upp och såg rovfågeln och sedan nickade åt sin lokala småfågel, försvann den. Han var varnad!

När han gömde sig i Grundinas beryktade träskmarker slapp han den hemliga polisens övervakning, men inte den lokala befolkningens upptäckte han snart. Den höll ett öga på honom. Efter att han dödat ett antal krokodiler dök det en man upp ur skogen och närmade sig honom på hans landtunga. Han var grundiner utan tvivel. Han hade ett runt ansikte, en ganska hög panna och två framåtriktade ögon. Men näsan och munnen bestod av en kort men bred näbb – han hade inga läppar!

Mannen talade grundinernas kvittrande språk, som Otagon/Alanak inte förstod ett skvatt av. Men när han lyssnade noga på vad mannen gång på gång upprepade förstod han att det var nyrniska men med en gruvlig grundinsk accent.

Mannen sade att han hette Ulagon och han undrade om Alanak behövde hjälp. Denne svarade med att tala långsamt och tackade för erbjudandet. Sedan frågade Ulagon om han fick ta någon av de dödade krokodilerna. Han fick ta allihop. Då hämtade Ulagon ett dragdjur, ett mycket stort varanliknande kräldjur. Om marken gav efter för det kunde det kravla sig upp ur hålet, vilket hästar och oxar var dåliga på. Så med hjälp av jättevaranen släpade Ulagon bort de döda krokodilerna en för en. Inför sista transporten bjöd Alanak Ulagon på ett glas starkt grundinskt brännvin.

Han visade först flaskan för Ulagon. Denne såg på den med andakt och sträckte sedan ut handen och rörde försiktigt vid den. Från honom hördes ett långt frågande kvittrande. Alanak nickade. Han öppnade flaskan och fyllde i två snapsglas som han ställt på en bricka. Så lyfte han brickan och bjöd Ulagon.

Den grundinska fiskaren sträckte fram två händer för att ta de båda glasen. Men Alanak förde brickan åt sidan och sade nej, nej på grundinska. Så tog han det ena glaset i sin hand och bjöd Ulagon på nytt brickan på vilken nu stod ett glas. Lite tvekande tog Ulagon glaset.

Alanak höjde glaset och sade ”Skål!” Ulagon var fortfarande lite osäker men svarade svarade ”Kål!” Därpå tömde Alanak sin snaps i ett drag. Efter honom gjorde Ulagon detsamma. Han fick omedelbart en våldsam hostattack. Tårar rann ur hans ögon. Men när dett obehagliga gått over sade Ulagon: ”Tark... Kott” (Starkt... Gott). De nickade åt varandra, Alanak tog brännvinsflaskan och gick in till sig. Ulagon manade på sina varan och fick den att börja släpa på den döda krokodilen.

Ulagon kom sedan emellanåt och tittade till Otagon/Alanak. Denne hade byggt sin ursprungliga enkla eldstad till en liten upphöjd grillplats omgiven av stockar som sittplats. När Ulagon en kväll dök upp och Otagon/Alanak höll på med att grilla, bjöd han sin vän på grillad fisk med hembryggt öl (humle från Aloria) och grundinsk snaps. Den magre Ulagon åt glupskt vad han blev bjuden på. Det öl som Otagon/Alanak bjöd på var nytt för Ulagon och han var först lite misstänksam. Men hans ögon tindrade alltid när han lyfte sitt snapsglas.

Efter två snapsar flöt hans nyrniska språk mindre kvittrande och mera likt normal talad nyrniska. Då blev han också djärvare. Ulagon frågade Otagon/Alanak om han inte behövde Krydda. Otagon/Alanak måste ha sett ut som ett frågetecken, ty Ulagon tog fram en liten påse där det fanns ett vitt pulver. Han tog en nypa av pulvret ur påsen och strödde över vad som var kvar av hans fisk. Han gav påsen åt Alanak och började själv äta av fisken. ”Fisk smaka mycket brabra med Krydda,” sade han.

Alanak spred en nypa Krydda över sin fiskbit. Det vita pulvret gjorde inte att fisken smakade annorlunda, men han började märka att han blivit upplivad, mycket mera upplivad än han brukade bli av snapsar till maten.

Ulagon och han hade en rejäl fest denna varma kväll. Båda slocknade till slut liggande på stockarna runt grillplatsen.

är Otagon på morgonen vaknade liggande på de hårda trästockarna runt grillplatsen vid hans stuga i Grundinas beryktade träskmarker hade han en fruktansvärd huvudvärk. Han var också uppsvullen på kinder i nacken och på armarna av alla myggbett han hade måst utstå efter det elden slocknat. Han såg sig om. Ingen Ulagon syntes till.

Staplande tog han sig in i stugan. Han drack vatten och tog en medicin mot giftet i myggbetten. Först förstod han inte varför han så där slocknat och fått en sådan huvudvärk. I en flash kom han ihåg att de hade strött vitt pulver i de redan starka snapsarna. Det måste ha varit det vita pulvret som bidrog till hans fruktansvärda bakfylla. Medan han långsamt började må bättre dorg han sig till minnes vad han hört om grundinernas drogmissbruk. Ulagons Kryddan var drogen!

Han hade trott att drogmissbruk hörde storstäderna till. Men det var vanligt även här i träskmarkerna, långt bortom ära och redlighet! Drogen skulle komma från en annan planet, okänt vilken, och smugglades till Grundina. Drogpartierna skulle släppas ner just i träskmarkerna eftersom den kejserliga rymdflottan inte brydde sig om att bevaka denna del av Grundina från någon satellit. Det var vad han kom ihåg att han hört.

Ett av de föremål Otagon lastat av från sitt rymdskepp var en antigravskoter, som han gömde i ett väl maskerat skjul. Han visste att han behövde den för att nå närmaste affär, som låg omkring 20 km från där han bodde. En antigravskoter går ungefär 20 cm över marken med hjälp av negativ gravitation. Den flöt över vattenpölar och skulle inte fastna i dem som hjulförsedda skotrar skulle lätt göra. Den av ett perfekt markfordon i träskmarkerna.

Utrustad med vatten och mat begav sig Otagon redan samma kväll iväg på jakt efter Kryddans hemligheter. Han körde längs djurstigar österut. I områden med laguner fanns det fiskarbyar och dem körde han runt. En gång skymtade han en häpen grundinsk fiskare stå och stirra på honom och hans fordon när de svepte förbi.

Han var framme i de östra vildmarkerna följande morgon. Han visste det när han märkte att vattenpölarna försvann och marken blev mindre sank. Då tog han en paus. Han drog ett transparent regnskydd över sig som skydd mot myggen och somnade sittande på sin antigravskoter.

Han sov några timmar. Han drog av sitt myggskyddet och såg sig om. Ingenting tycktes ha hänt, omkring honom växte samma slyliknande skog av eucalyptosliknande arter. Inga småfåglar kvittrade i buskarna. Han hade haft på en videokamera på skotern och när han snabbspolade den visade den inte att något djur varit framme och nosat på honom. Detta var på något sätt ett öde land.

Han drack av sitt medhavda vatten och åt en bit av sin mat. Så körde han försiktigt vidare. Efter några timmar kom han fram till vad som såg ut som en bred väg genom den öde skogen. Den var inte någon vanlig väg som att vore övertäckt av någon form av beläggning eller att den vore en sandväg med hjulspår, nej det var en väg med slyet nedhugget av en maskin. På den kunde dyrbara antigravbilar köra med god fart. Också hans skoter skulle lätt glida på den vägen. Han svängde åt höger ner mot havet. Kvällen närmade sig när han kom fram.

Han klev av skotern och gick några steg i sanden. Han såg inga spår av människor med tydliga spår av krabbor och kanske råttor. Det blåste en mild vind från havet. Loja vågor gled upp över strandens sand och drog sig tillbaka.

Han satte sig på skotern och åt ett litet kvällsmål. Han kände den milda vinden smeka hans hår. Allt kändes fridfullt. Han svepte in sig i en fil och somnade sittande på skotern.

Under natten vaknade till häften ur sömnen av ett buller. Det lät som ett rymdskepp sänkt sig nästan till havsytan och hovrade där, men så somnade han om.

På morgonen hörde han ett konstigt ljud i sömnen och vaknade. Han såg ett monster som tycktes stiga ur vattnet. Han blickade flera gånger och fick en ny tydligare synbild. Det var något slag av undervattensfarkost som på klumpiga larvfötter segade sig i land. Det var klickandet från larvfötterna som väckt honom.

Vinden hade ökat under natten. Vågorna rullade in mot stranden i kraftiga bränningar. Det hade bidragit till att undervattensfarkosten först hade sett ut som ett monster.

Hastigt körde han på sin skoter bort från stranden och in mellan dynerna. Han steg av skotern och kröp upp på en dyn. Han hade en videokamera i handen. Från dynkammen såg han undervattensfarkosten stanna. Män kravlade sig genom en öppning ut på stranden. Flera av dem ställde sig vända mot havet och började urinera.

Så hörde han buller vänster om sig. I samma öppning mellan dynerna som han själv kommit ut på stranden genom kom nu två antigravdrivna lastbilar. De var dyrbara och därför eleganta fordon som mera såg ut som bussar än lastbilar. Medan han såg på började männen i undervattensfarkosten lasta vita säckar från sin farkost. Säckarna lyftes upp på flaket till den ena av lastbilarna som backat fram till farkosten. När den var fullastad körde den iväg och den andra bilen backade fram till undervattensfarkosten. Även den lastades med de vita säckarna. De var inte lika många denna gång.

Morgonen hade blivit förmiddag när den andra lastbilen körde iväg. Två män blev ombord på undervattensfarkosten och backade den ut i vatten så långt att den såg ut som en kobbe som hela tiden översköljdes av havet. De två männen tog sig genom bränningarna tillbaka till de andra. Efter en stund kom en större personbil, också den antigravdriven. Männen klev in i den. Den lämnade stranden.

Otagon gick tillbaka till sin skoter. Han förstod nu hur drogerna kom till Grundina. Från en rymdskepp med kapacitet att gå långt ned mot havsytan och hovrande släppa ner säckar med drogen. De fångades upp av undervattenfarkosten, som i sin tur transporterade dem i land. Där togs lasten över av lastbilar. De nådde Grundinas huvudstad efter ett par dygn. Det var smått otroligt, men möjligt därför att det var så lönsamt. Vem tjänade på det?

lanak återvände till sin stuga i de västliga träskmarkerna på planeten Grundina i Malströmsgalaxen. Han grubblade över vad han skulle göra. Han gömde sin skoter och såg om sin boplats, den skulle se förfallen ut för att dölja en mängd bekvämligheter som han inte kunde förmå sig att avstå från.

När Ulagon dök upp och undrade var han varit, svarade han nonchalant att han bara varit och sett sig omkring.

Men han lyckades sända till en vän i Aloria en video, som den i skotern inbyggda kameran automatiskt bandat. Videon visade hur Kryddan smugglas in i Grundina. Vännen visade den för ingenjören Eenar.

Några är senare inträffade en stor förändring i det Galaktiska imperiet. Först avled kejsare Sadang XIV. Han efterträddes av Mojang I. Denne avskedade den gamla premiärministern Ramdang och utsåg ingenjör Eenar till sin nya premiärminister. På planeten Nyrna benämndes premiärministrar visirer.

Ganska snart efter att han tillträtt avskaffade visiren Eenar den hemliga polisen. I den vevan upptäckte han bl a att en alorier, kommendör Alanak, var efterlyst av denna polis. Han plötsligt kom ihåg uppgifterna om hur Kryddan smugglades till Grundina.

Visir Eenar kontaktade amiral Omagon i den kejserliga rymdflottan och berättade för denna att det fanns en alorier, som orättfärdigt hade varit efterlyst av den gamla visirens hemliga polis. Han hade gömt sig i de Grundinas västliga träskmarker.

”Amiralen är ju grundiner,” sade visir Eenar under sitt samtal med amiral Omagon, ”Som en man från denna planet borde ni kunna leta reda på aloriern åt mig, inte sant?”

”Självklart,” svarade Omagon.

Så kom det sig att några månader senare vaknade Alanak i sin stuga i Grundinas västliga träskmarker av ett fruktansvärt buller. En jättelik rymdkryssare hovrade ovanför hans lagun. Han gick ut för att titta på det otroliga fenomenet. Han kunde så mycket om rymdkryssare att han kunde förstå att det krävdes otrolig skicklighet av piloten att gå så långt ned med en stor rymdfarkost. Han stod på stranden till lagunen i den våldsamma blåsten från det hovrande rymdskeppet iklädd bara ett par shorts. Från skeppet sänktes en t-platta, ett slags antigravskoter för kortare transporter mellan mark och rymdfakoster. Från plattan hoppade en kapten.

”Konteramiral Alanak, ursäkta att jag stör,” sade den unge kaptenen, ”men amiral Omagon vill träffa er. Vill ni vara så snäll och kliva ombord på t-plattan?!”

”Jag kan inte gå någonstans. Jag är inte påklädd ännu,” sade Alanak förvirrad.

”Det gör ingenting,” sade den unge kaptenen där på lagunens strand. ”En ny uniform väntar på konteramiralen ombord på kryssaren.”

Fortfarande förvirrad klev Alanak upp på t-plattan och seglade med den upp till rymdkryssaren. När t-plattan landat ombord på rymdskeppet stod amiral Omagon i egen hög person och tog emot honom. Alanak kunde genast se att han var en grundiner på hans runda ansikte och korta breda näbb istället för läppar. Men han talade nyrniska utan brytning.

”Jag hörde att hemliga polisen jävlats med er, konteramiral,” sade amiral Omagon.

”Det stämmer att de hittade på en massa falsk information om mig,” medgav Alanak, ”men jag avgick från rymdflottan som kommendör!”

”Visst, visst,” sade Omagon, ”men när kejsare Majong I fick höra om er orättfärdiga behandling upphöjde han er omgående till konteramiral. Här är det kejserliga brevet som bekräftar vad jag säger.”

”Snälla amiralen,” bad Alanak, ”kan vi inte gå någonstans och sätta oss. Någonting stort har hänt i Galaktiska imperiet medan jag levt här i träskmarkerna. Jag skulle behöva höra berättelsen från början.”

Medan rymdkryssaren färdades från Grundina till Nyrna berättade Omagon för Alanak var som hänt i det kejserliga imperiet under Alanaks vistelse i träskmarkerna på Grundina. Ungefär samma berättelse återges i novellen Den nye kejsaren av Malströmsgalaxen.

Amiral Omagon frågade också ut Alanak om ammunitionshanteringen i den kejserliga rymdflottan. Alanak hade en hel del viktiga synpunkter. Dem tog Omagon tillvara och såg till att vissa omorganisationer inträffade. Dem hade rymdflottan stor nytta av vid sina strider med ”vargmänniskorna” från solsystemet Vardaland: Vargen kommer några år senare.

Efter att ha träffat visir Eenar och kejsaren själv på en mottagning, valde konteramiral Alanak att återvända till träskmarkerna på Grundina. Som inspekterande kommendör hade han alltid varit stressad. Och skulle han nu träda i tjänst igen som konteramiral var det inte säkert att det nya arbetet inte skulle bli mindre stressande. Han föredrog lugnet i träskmarkerna och samtalen och de enkla festerna med den grundinska fiskaren Ulagon.

Denna novell är utarbetad i samarbete med Microsoft Copilot, en avancerad AI-assistent skapad av Microsoft för att inspirera och hjälpa författare att förverkliga sina kreativa visioner. Genom att kombinera mänsklig kreativitet med AI-teknologi, har denna novell vuxit fram genom ett unikt samarbete mellan människa och maskin.

Till Kulturmenyn.