miral Omagon var den mäktigaste rymdmarina överbefälhavaren i det galaktiska imperiet i denna stund. Han styrde en eskader av rymdfarkoster från det galaktiska imperiets huvudplanet, Nyrna, mot den första stora ljusa punkten i galaxens inre arm. Det var på denna arm som Nyrna också befann sig men högre upp och därmed närmare galaxens bländande ljusa centrum.

Den rymdmarina expeditionen skulle äntligen utreda vad den stora, intensivt lysande punkt var som kunde ses på Nyrnas natthimmel. Denna stjärna eller egentligen hop av solar, som astronomerna kunnat fastställa, var egentligen Nyrnas närmaste granne, men förblivit outforskad så länge det galaktiska imperiet bestått. Men i och med kejsar Mojang I övertog tronen hade han på förslag av visiren Eenar beslutat att sända en rymdexpedition att uforska de okända delarna av galaxen.

Till beslutet bidrog också alla rapporterna om flygande tefat som under flera generationer påstods ha iakttagits på Nyrnas himmel. Den vanligaste förklaringen var att det var utomgalaktiska besökare, turister, som ville beskåda denna galax med dess framstående planet, Nyrna. Men astronomerna hävdade att de flygande tefaten egentligen var små rymdskepp som spionerade på det galaktiska kejsardömet. Spionskeppen kom från ett moderskepp som låg långt ute i rymden. Astronomerna trodde också att spionskeppen kommit från något solsystem längre ut på den inre armen, inte från en annan galax.

Amiral Omagon kom från planeten Grundina, som låg ungefär halvvägs mellan Aloria med dess uppfinningsrika ingenjörer och Nyrna med dess stela byråkrater. De intelligenta invånarna på Grundina hade utvecklats från dinosaurierna, men i stället för att bli fåglar hade amiralens djuriska förfäder nöjt sig med att hålla till i träden. Från trädens toppar fångade se förbiflygande insekter med sina långa tungor. När dessa förfäder lämnade träden för ett liv på marken så var de ganska människoliknande. Men i stället för hår på huvudet hade de fjädrar och och deras näsa och mun bestod av en kort bred näbb. På händerna hade de fyra fingrar liksom deras fötter hade fyra tår. Därtill hade de ovanligt gälla röster. På grund av näbben saknade deras språk läppljud; t ex sade de alla istället för ”mamma” och akta i stället för ”pappa”. När en grupp grundianer pratade med varandra hände det ofta att utomstående tyckte att deras språk liknade småfåglars kvittrande. Annars var det som sagt människoliknande, så ock amiral Omagon.

Men amiralen hade en mängd egenskaper som skilde honom från andra grundianer och övriga människor i det kejserliga imperiet. Han var nämligen oerhört uppfinningsrik och gjorde t ex alltid kommunikationen mellan honom och besättningen enklare och smidigare på de rymdskepp han hade befälet över. Han kunde också öva in speciella operationer till den grad att de fungerade perfekt oavsett förhållandena. Han var rymdflottans mest kompetenta befälhavare, även om han ibland kanske var lite lättstött.

Den eskader som amrial Omagon hade befälet över bestod av en rymdkryssare, som hade den egentliga eldkraften, två snabba och lättrörliga rymdjagare, ett labbskepp med vetenskapsmän och ytterligare ett skepp med nödvändiga förråd.

När eskadern i det första steget av sin expedition kom ner i en fart under ljusets hastighet kunde man åter använda radio. Men mellan rymdskeppen sändes bara korta blipp, d v s meddelanden hoppressade till just ett piip, så expeditionen inte skulle kunna avslöjas av eventuella tekniska civilisationer. Blippen smälte in i rymdens bakgrundsbrus.

Allt medan farten sjönk kunde expeditionen göra sig en överblick av det solsystem man nått. Expeditionen färdades ovanför horisontalplanet där planeterna roterade runt sin sol och där tusentals överblivna stenar och kometer också kretsade runt solen. Medan eskadern gjorde sitt första varv runt solen men högt över systemet kunde astronomerna konstatera att det bestod av två jätteplaneter uppbyggda av gaser och fyra stenplaneter utanför dem. Bortom planeterna fanns ett stort moln av is och sten. Två av stenplaneterna låg tillräckligt nära sin sol för att ha flytande vatten. Under andra varvet runt solen gick expeditionens vetenskapsskepp lite lägre i sällskap med en rymdjagare. Planeterna skannades och studerades genom kikare. Där hade utvecklats liv på land och överallt där det regnade var det grönt. Men tecken på intelligent liv kunde man inte se. Båda planeterna utrustades med satelliter som skulle bevaka den fortsatta evolutionen.

Nästa solsystem låg bara dryga 4 ljusår bort. Eskadern gav sig iväg med antigravskraft och kom ut i ljusmättad rymd rakt ovanför detta solsystem. Solen var ovanligt stor och stark och upplevdes som besvärande av alla på expeditionens rymdskepp.

Småningom blev det klart att den femte planeten bestod av sten och hade flytande vatten. På grund av solens starka sken var det möjligt för planeten att ligga på ett avstånd av 2000 miljoner kilometer (som från Jupiter till vår sol). Planeten hade mycket land men utspritt med hav emellan. Det gjorde att det tycktes regna nästan över allt land, som följaktligen var grönt. De stora skogarna tycktes krylla av djur på marken såväl i träden som i luften. Ytterligare en satellit sattes att bevaka denna lovande planet.

ven till nästa solsystem var det ett relativt kort hopp. Expeditionens skepp befann sig ligga ovanför själva solen, varför man hastigt förflyttade sig åt sidan så man kom ovanför den del av horisontalplan där planeterna rörde sig. Till allas överraskning var radiomottagarna fulla av röster som talade ett tungomål som märkligt liknade hundskall och hundmorranden. När man sökte genom radiovågorna med hjälp av TV-skålar fick man i monitorerna fram bilder av varelserna som talade detta idiom. Det liknade vargar! Det var något av en chock. Vargarnas långa nosar hade krympt men stack ändå tydligt ut från ögonen och pannan. Deras spetsiga öron satt överst på huvudet. De bar färgrika kläder men de hade kortvuxen grå päls på kinder och under underkäken samt halsen. Som vargar gick de på tårna, åtminstone drog forskarna den slutsatsen efter att ha studerat bilder av de skor som de vargliknande varelserna hade på sig. Skorna såg ut som barnskor. Deras anklar befann sig långt uppe från tårna och liknade bakåtvända knän.

Men värst var att dessa vargliknande varelser använde apliknande varelser som slavar. Aporna med smidiga och rörliga händer fick göra allt som vargarna inte kunde göra med sina relativt korta armar.

Det visade sig att två planeter i solsystemet var befolkade av ”vargar” som hade uppnått teknisk civilisation. På båda fanns stora städer, olika slag av trafik mellan dem och rymdfärder mellan planeterna.

Allt ljud och bild bandades av expeditionen och materialet kopplades sedan till en specialdator som hade ett program för att indentifiera och översätta nya språk. Snart började språkexperterna förstå vad som sades i solsystemet. Det bestod till stora delar av enkelt vardagsprat vari ingick befallningar till ”aporna”. Men ofta avbröts vardagspratet av ilskna utbrott, skrickiga gräl och utskällningar. Efter ett par dagar uppträdde ett nytt inslag. Upphetsade röster tycktes tala om deras eskader av rymdskepp högt ovan solssystemet.

Bara några timmare senare blev eskadern omgiven av små rymdjaktplan. De cirklade först runt eskadern med sedan bröt några av planen formationen och började skickligt flyga mellan eskaderns skepp. Smatidigt hördes en ilsket skällande röst i radion.

Så fort svärmen av rymdjaktplan dykt upp som ljusfläckar på radarn gav amiral Omagon order om högsta beredskap. När översättningsdatorn matades in med det ilskna skällandet kom snabbt en översättning. De främmande rymdskeppen hade olovligt trängt in Vardalandets rymd. De skulle omedelbart ge sig iväg!

Amiral Omagon lät genom översättningsdatorn meddela att han bad om ursäkt för eskaderns kränkning av Vardalands rymd. Men eskadern kom från det kejserliga imperiet, Vardalands granne i galaxen. Kejsaren önskade fredlig kontakt med Vardaland för handel och utbyte av tankar.

Amiralens uttalande följdes av en tystnad från rymdjaktplanen. Eller riktigare, helt tyst var det inte. Rymdjaktplanen talade i krypterad form med militärledningen nere på planeten. När i sinom tid ett svar kom meddelade översättningsdatorn följande budskap:

– Kungen av Jolanda hälsar kejsar Mojang av det galaktiska imperiet. Vi är mycket glada över att få besök av hans kejserliga majestät. Kejsaren är välkommen att besöka planeten Jolanda på följande koordinater.

Så räknade datorn upp siffrorna i två koordinater. Lantmätaren ombord på vetenskapsskeppet kunde snabbt fastställa att platsen låg i en park som i sin tur var belägen mitt i vad som troligen var huvudstaden. Amiralen åter tackade för hälsningen från kungen av Jolanda. Sedan meddelade han att kejsaren inte var ombord på denna eskader, endast hans företrädare, amiral Omagon. Om det passade kungen av Jolanda var amiralen beredd att landa i sällskap med fyra man på de uppgivna koordinaterna följande dag vid middagstid.

Från marken kom via ett rymdjaktplan beskedet att amiralen var välkommen och skulle mötas av kungen av Jolanda i stadsparken.

Inför avfärden följande dag iförde sig amiral Omagon sin paraduniform, som var mycket ståtlig i rött och svart och guld. Från bältet hängde hans gamla och trogna stridssabel. Han hade trots allt vunnit rymdflottans mästerskap i fäktning. Han ledsagare var klädda i lika ståtliga uniformer.

Amiralen och hans sällskap åkte ner i planeten Jolandas atmosfär i en rymdjagare. På en kilometers höjd steg de på en s k t-platta, alltså en transportplatta buren av en avancerat förfinad antigravteknik. Den förde dem mjukt ned till den överenskomna mötesplatsen i Jolandas huvudstad. Där de steg de av på en öppen, grusad plan. Runt den stod ett stort sällskap av ”vargar”, alla iförda färgrika och dyrbara kläder. Jolandas sol lyste stark över platsen.

När t-plattan landat kom en grupp ”vargar” gående mot amiralen och hans män. När de hälsade fick amiralen et kompani fick sin första överraskning. Hälsningen framfördes på bruten form av språket på Nyrna. Amiralen knäppte av sin translatormaskin och tackade på Nyrna-idiomet. Han frågade efter kungen Jolanda.

–Hans majestät, kung Farnad, väntar i det stora tältet där bakom träden, löd svaret fortfarande på brutet Nyrna-tungomål.

Över en grön grästmatta gick de fram till en dubbelrad av gröna träd. Mellan träden kunde de se ett stort tält. Men öppningen till tältet var inte placerad mot dem, utan de måste gå runt tältet. I själva öppningen väntade kung Farnad. Han använde det typiska skällande och morrande som tycktes utmärka språket på Jolanda.

Amiral Omagon knäppte på translatorn och den översatte till skällanden och morranden amiralens harang om hälsningar från kejsaren och förhoppningar om gott samarbete mellan de två kulturerna.

Kung Farad tackade och presenterade sitt entourage. Den främste av dem var kronprinsen Willrad. Märkligt nog blängde han hatiskt på gästerna. Amiral Omagon presenterade sina ledsagare, som för ögonblicket alla upphöjts till viceamiraler. Sedan visades gästerna till ett stort bord med röd duk och violetta tallrikar och muggar. På dess ena sida fick de fyra gästerna sitta ensamma medan kungen, kronprinsen och några andra hovmän satte sig på motsatta sidan. När alla hade satt sig fylldes tältet av Jolanda-språket alla skällanden, gläfsanden och morranden. Det var som om de besökt en hundgård. De starka ljudet från omgivningens prat gjorde det omöjligt för amiralen och prata med kungen över bordet.

När vin hällts i deras muggar steg kungen av Jolanda upp och sträckte fram sin mugg i en skål. Vad han sades hördes inte. Amiral Omagon steg också upp med sin mugg i handen. Han försökte säga skål med hög röst, men det var inte klart om kungen hörde. Denne nickade och förde muggen till munnen. Amiralen gjorde detsamma. Det var ett starkt vin och förvånandsvärt sött.

De serverades enligt betjäningen som entré en färs av rått, malt kaninkött blandat med starka kryddor. De fem gästerna från det kejserliga galaktiska imperiet smakade först på färsen, men kryddorna föll dem i smaken så de åt upp hela entrén. Men magen verkade reagera negativt på färsen. Därpå följde huvudrätten, som bestod av råstekt, röd biff med friterade skivor av någon rotfrukt. Denna gick att äta, biffen var för rå. Till efterrätt serverades en skål med en gele av oxbuljong som sötats och färgats röd. Värdarna verkade att äta den med förtjustning, gästerna nöjde sig med ett par skedar.

En särskild betjänt såg till att muggarna med vin alltid var fyllda. Gästerna drack försiktigt, men värdarna drack glupskt. Särskilt kronprinsen Willrad hällde i sig mugg efter mugg av det starka vinet. När måltiden var över kunde man se att han var berusad.

det stora tältet i centralparken i planeten Jolandas huvudstad serverades en rykande varm mugg med en mörk dryck efter efterrätten. Den smakade inte som kaffe, men hade ändå en behaglig smak i gästernas gommar. De drack smuttande på den heta drycken. Vinmuggarna stod kvar, alltid välfyllda. På andra sidan bordet lät kronprinsen Willrad sitt heta dryck stå orörd men tömde ytterligare en gång sin vinmugg. Därpå betraktade han sin gäster åter med hatisk blick. Nu sade han också någonting men amiralen satte handen bakom örat för att visa att han inte hörde.

När kronprinsen såg amiralens gest med handen bakom örat reste han sig. Han började skrika. Det gjorde att tältet blev tyst och kronprinsen röst hördes överdrivet tydligt.

– Ni är motbjudande översittare, skrek kronprinsen. Ni är allt bra fräcka som bara kommer till Vardaland. Ni har ingenting här att göra. Ni är av en degenererad art som bara är inriktad på njutning. Ni vet ingenting om hur ett enkelt liv härdar. Ni har inte utkämpat krig på århundraden. Ni är fega och krigsodugliga.

Kungen av Vardaland satt bredvid sin son och kronprins och såg ut att vara nöjd med hur sonen förolämpade gästerna. De försökte uthärda okvädandena av artighet. Men när kronprinsen fortsatte och kallade gästerna för ”uslingar och kriminella”, blev amiral Omagon uppbragt för att inte säga arg.

– I vår kultur hälsar man inte sina gäster genom att förolämpa dem, sade han med hög röst. Jag finner kronprinsen vara inte bara ohövlig och oförlåtligt dålig som värd utan mera liknande en utstött än en man av hög rang i sitt språk.

Nu råkade translatorn översätta amiralens ord ”utstött” som ”skithög”. Det var förstås grovt kränkande, faktiskt en beskyllning som kronprinsen aldrig blivit utsatt för. Han blev som galen. – Jag utmanar Er på duell, skrek han med ögonen stående ut som galna i hans håriga vargliknande huvud.

Amiralen sögs med i galenskapen. Han drog sin sabel och höjde den över sitt huvud. – Kronprisen är välkommen, skrek han tillbaka.

Amiralens ledsagare försökte lugna ner sin chef, men de kom till korta. Ty kungen reste sig och ropade: – Gör plats för duellanterna!

Betjänter gjorde snabbt utrymme mellan dignitärernas bord och det angränsande till höger om gästerna. Med något slags svärd i handen stegade kronprinsen dit. – Kom hit, din dekadenta jävel, skrek han. Men amiralen var redan på väg med sitt svärd i hand.

När amiralen kommit fram i utrymmet mellan borden ställde han sig ceremoniellt i stridställning och hälsade motståndaren. Men kronprinsen brydde sig inte om några artigheter utan sprang rakt mot amiralen och försökte hugga ned honom. Men amiralen parerade elegant och med en enkel handrörelse vred svärdet ur handen på kronprinsen. Det gick en flämtning genom församlingen. Ingen hade troligen försökt visa för kronprinsen att han var en dålig fäktare.

Amiralen hade tagit några steg tillbaka så att kronprinsen kunde plocka upp sitt svärd. Han gick åter till anfall men lite försiktigare än tidigare. Det tog kanske två minuter av slag mot slag innan amiralen åter slog svärdet ur kronprinsens hand. Än en gång steg amiralen tillbaka och kronprinsen plockade upp sitt svärd. Men nu gick han till anfall långsamt och med stor försiktighet. De två fortsatte att fäkta och utbytte slag efter slag. Men kronprinsen kunde inte hota amiralen, som ju var den kejserliga flottans mästare. Denna gång slog amiralen på nytt svärdet ur kronprinsens hand samtidigt som han sparkade kronprinsen så hårt i magen att denne föll baklänges till marken.

Amiralen gjorde då sitt stora misstag. Han vände den liggande kronprinsen ryggen. Men denne kom snabbt på fötter. I sin hand hade han det kortsvärd som ”vargarna” använde för att ge sina motståndare dödsstöten. Egentligen fick inte en sådan bäras vid en duell, men efteråt började amiralens män misstänka att mordet på amiralen hade planerats av kungen och kronprinsen i samråd. Hur det än var, rusade kronprins Wallrad bakifrån på amiralen. Kronprinsen högg amiralen två gånger i ryggen. Han sjönk död ned på golvet i festtältet.

De fyra män som ledsagat amiral Omagon var visserligen höga officerare men också tränade krigare. De förlamades inte av att vara vittnen till ett berått mord inför öppen publik. En av dem, rymdkommemdör Nadagon, tryckte på en knapp på den radioutrustning han hade som ett slags beslag på underarmen. Med det utgick en signal som satte igång en för amiral Omagon typiskt noggrant planerad räddningsplan.

När amiralen började falla steg alla fyra officerarna upp och började snabbt springa mot platsen där deras chef sedan hade slagit i marken. Kronprinsen hade inte hunnit ta sig bort från fäktningsutrymmet när de fyra stod runt den dödade amiralens kropp men vända mot de närvarande med dragna och höjda, hotfulla handeldvapen.

Denna vändning kom som ytterligare en överraskning för de närvarande. Alla frös inför de farliga vapnen.

Sekunderna gick. Hos ”vargarna” började spänningen släppa. Man började röra på sig. Allt fler började söka sig mot utgångarna. Just då kom en tredje överraskning. En hård vind träffade tältduken ovanför deras huvud med ett bullrande brus. Stormen bara ökade. Så blåste tältet bort. Nu kom ytterligare en överraskning. En jättelik rymdkryssare hängde strax ovanför festplatsen. Den var så väldig att den i det första intrycket tycktes täcka hela himlen. Men det värsta var att skrämmande många kanonrör var riktade ned mot de närvarande. En signal från marken och alla ”vargarna”, kungen som adeln, skulle vara utplånade av elden från kryssarens kanoner.

– Stå still annars skjuter vi, hördes en mörk hotfull röst säga på ”vargspråket”. Samtidigt började en t-platta stiga ner från kryssaren. Orörliga följde närvarande ”vargar” med ögonen hur t-plattan snabbt sjönk och landade invid den döde amiralen. Medan två av amiralens officerare fortsatte att hålla sina vapen riktade mot kungen och kronprinsen lyfte de två andra amiralens kropp på t-plattan. Så fort alla var ombord steg t-plattan snabb upp till kryssaren. Den började nästan omärkligt röra sig och försvann sedan. De närvarande hörde ett mycket starkt åskliknande muller som fick dem att spontant böja sig framåt.

Kryssaren steg med ökande fart upp genom planeten Jolandas atmosfär. När den anslutit sig till eskadern högt ovanför planetens yta gav den sig iväg från Vardalandets solsystem.

är expeditionen kom tillbaka från Vardalands solsystem till den kejserliga planeten Nyrna, väckte det allmän bestörtning. Den hade inte bara med sig den mördade amiral Omagons kropp utan även information om att Nyrna varit utsatt för systematiskt spioneri. Det som man trott varit nyfikna utomgalaktiska besökare avslöjades vara spioner från ett solsystem i grannskapet. Chock på chock!

Medan förberedelserna för en kejserlig statsvälsignelse för amiralen pågick, rensade kejserliga rymdjagare himlen ovanför planeten Nyrna från ”flygande tefat”. En kryssare tog hand om deras moderskepp i utkanterna av molnet av is och sten längst ut i solsystemet. Ett rymdjaktplan kapitulerade genom att landa på ett av flygfälten vid huvudstaden. Det togs genast hand om av visiren Eenar. Han sände det till sin hemplanet Aloria med en beställning till de duktiga ingenjörerna där om en egen version av denna typ av lättrörligt rymdjaktplan.

Amiral Omagons döda kropp genomgick en förberedande ceremoni hos Grundinas sändebud på Nyrna. I överensstämmelse med föreställningarna på planeten Grundina tvättades först amiralens kropp. Den balsamerades därefter. Detta, dels för att dölja de skador som amiralen fått under duellen på planeten Jolanda, dels för att kroppen kunde transporteras till Grundina utan nedbrytning.

Sedan kom den stora högtidsdagen. Amiralen var den första högstatuspersonen som omkommit utanför det kejserliga rymdimperiet, varför välsignelsen av Omagon var särskilt viktig. Följaktligen fördes amiral Omagons kropp i en procession till Nyrnas stortempel. Amiralens kista hade lagts på en gammaldags kamonlavett. Den drogs av två skirner, Det var hästliknande dragdjur. Efter följde hela besättningen på amiralens kryssare, en tusenhövdad trupp uppställd i fyra led. De marscherade efter lavetten i en form av traditionell sorgemarch. Truppen stampade i marken varje gång de satte ned vänsterfot. Detta hade en gång i det dimmiga förgångna införts för att hålla på avstånd de onda demoner som troddes flockas kring de döda, men nu utfördes av sedvänja.

Kistan ställdes sedan i centrum av det cirkelformade stortemplet. Denna mittpunkt var omgiven av fyra cirklar, varav den östliga den största. Där förväntades Nyrnas stora skyddsande, vi skulle säga lokala skyddsgud, Nyrnig, uppenbara sig. De fyra cirklarna var omgivna av ytterväggens yttre stora cirkel. Upptill slöts väggarna i en stor kupol. Den var genomstungen av fönster genom vilka det heliga solljuset kunde tränga in i templet.

Templet var fullt av människor. Inte bara kejsaren var personligen närvarande i sin loge utan även visir Eenar satt i sin i sällskap med sin hustru, den undersköna Didi, samt några vänner från Aloria, deras hemplanet.

Först öppnade Nyrnas överstepräst välsignelsehögtiden genom att hälsa de närvarande välkomna och prisa den den stupade. Därefter sjöng en manskör en av de traditionella hymnerna. Sedan kom turen till kejsaren, som stod upp i sin loge. I sin tur berömde han Omagon som en av största imperiekrigarna, jämförbar med forntidens stora hjältar. Det var ett enastående beröm!

Men inte nog med det. Efter ytterligare en hymn, gripande framförd av en kvinnlig kör med klara röster, steg översteprästen åter fram. Han sade: – Jag kallar på dig, o stora Nyrnig, vår skyddsande!

Det blev alldeles tyst i stortemplet, alla närvarande höll andan. Skulle skyddsanden visa sig? Det gick minuter. Människorna började andas igen. Någon hostade, en annan hördes viska. Då började plötsligt luften i storcirkeln gå i stigande vågor som när varm luft stiger från en öppen eld. Konturerna av en närmare fem meter stor gestalt började framträda. Där stod skyddsanden, en myckert stor och som vanligt mycket vacker man.

Skyddsanden lyfte sin hand: – Jag hälsar dig, imperiehjälte, sade skyddsanden med en djup melodisk röst. På en fjärran planet blev du lömsk mördad av en bortskämd yngling som trodde han kunde fäktas. Jag var vittne till händelsen. Så här såg det ut.

Skyddsanden bredde ut händerna som om han format en storskärm. Den förflyttade han och lät den breda ut sig ovanför kistan. På så sätt kunde alla se duellen på den fjärran planeten Jolanda, allt från det Omagon först tog emot kronprins Willrads förolämpningar utan att röra en min. Men sedan när amiralen besvarade förolämpningarna så hörde de kronprinsens utmaning. Därpå kunde publiken i stortemplet följa duellens alla skeden, varvid Omagon tydligt var överlägsen, ända tills kronprins Willrad steg upp efter att han sparkats omkull av Omagon. Hypnotiserade åsåg det kejserliga imperiets créme de la créme hur Willrad med en kort svärd i handen bakifrån överföll Omagon. Sista bilden visade Omagon liggande på golvet i ett stort tält omgiven av sina fyra närmaste officerare, alla med dragna eldvapen i sina händer.

– Välsignad vare du, storamiral, avslutade skyddsanden sitt framträdande. Sedan tonade han bort.

Publiken i stortemplet satt som bedövade. Men visiren Eenar var skeptisk. – Jag tror det var ett hologram, viskade han till Didi.

– Men ingen har lyckats skapa hologram i färg, viskade hon tillbaka.

– Men stortemplets tekniker tycks ha gjort det, viskade Eenar i sin tur. Det är sensationellt.

– Jag undrar vad kejsaren tyckte om att Omagon upphöjdes till storamiral av skyddsanden, d v s templet, framhöll Eenars hustru. Nu kan han själv inte ta bort den nya rangen eller själv inrätta den.

Eenar började småskratta. – Det kunde svida lite i hans kejserliga majestät, men jag tror han godkänt förslaget på förhand.

Ceremonin avslutades med att båda körerna sjöng en sång som förde alla mer eller mindre till himlen efter den stora uppenbarelsen.

Kistan fördes därpå ut ur templet och lastades ånyo på lavetten. Nu gick processionen till rymdhamnen. Där väntade ett särskilt skepp från planeten Grundina. Men det fördes storamiral Omegon till sitt hem.

Men därmed var efterspelet till upptäcktesfärden till planeten Jolanda inte slut.

Publiceringshistoria: Utlagd 2022-10-10. Layouten uppdaterad 24-12-10.

Till nästa kapitel Inför kriget mot Vardaland.