en blivande hjälten Mojang från staden Nyrna på planeten Nyrna vaknade liggande på gräset i en dal i Oleonbergen på planten Skirner. Det inträffade i samma ögonblick som det blev ljust. På grund av att den sol som Skirner roterade runt var en vit dvärg kom ljuset så plötsligt som om någon slagit på en strömbrytare. Han såg på sitt armbandsur. Han hade sovit i tolv timmar.

Han reste upp i sittande ställning. Ingen oleonkatt syntes. Morgonen kändes lite kylig men annars frisk. Runt dalen stod Oleonbergen strama i morgonljuset. Han steg upp och gick en bit åt sidan. Där ställde han sig bredbent och urinerade.

Han gick tillbaka till filten och satte sig på den. Han tog behållaren med vatten och drack en klunk. Då dök oleonkatten upp som från ingenstans. Han bjöd den en handfull vatten, som den snabbt läppjade i sig.

Så åt han upp den sista biten av limpan med inbakad fisk. Han drog på sig sina kängor och reste sig. Han lade vattenbehållaren på filten och samlade ihop den och knöt den om behållaren. Han slängde den nya packningen på ryggen så att en bit av filten kom över hans axel ner över bröstkorgen. Där höll han i den med ena handen.

De gav sig iväg med katten visande vägen. Nu gick de upp för en sluttning åt vänster och kom mot middagstid svettiga och trötta till ett pass. Även här visade katten honom en gömställe, där det också nu fanns en avlång vattenbehållare i keramik och en brödlimpa. Men i brödlimpan hade bakats stekt fläsk. Denna limpade doftade tilltalande gott och smakade likaledes underbart. Han tyckte att fläsket gav honom nya krafter högt uppe i detta pass i Oleonbergen.

Medan han ätit hade oleonkatten varit försvunnen. Nu dök den upp plötsligt igen. Kunde den göra sig osynlig? Nu hade den en mus i munnen. Den satt en bit från Mojang och åt upp musen. Mannen från Nyrna hällde vatten i en skålformad sten som hade legat framför honom och bjöd katten på vattnet. Med en tacksam blick mot honom började katten slicka i sig vattnet.

Med limpan och vattenbehållaren inslagna i filten och liggande på Mojangs rygg gick de nedåt från passet. Stigen var stenig och förrädisk av den småsten som låg här och där och gav efter för fotens tryck. Mojang välsignade de robusta kängorna som lät honom gå nedåt utan att falla. Under eftermiddagen kom de ner till en ny grön dal, som genomströmmades av en bäck i hela sin längd. Utmed bäcken växte låga buskar. Bäcken rann emot dem. På avstånd skymtade han flockar av betande klövdjur, som liknade hjortar.

Katten följde en stig vid buskarna. Så plötsligt svängde stigen åt vänster och de gick upp mot en bergsvägg. Där låg inga rasmassor som en sluttning upp mot bergsväggen utan stigen och det gröna gräset sträckte ända fram till höga raka klippan. Mitt i den fanns ett svart hål – en grottöppning. Mojang märkte att hans hjärta hade börjat klappa av förväntningar.

ågra steg framför grottans mynning stod en långväxt kvinna i som det verkade på Mojang en grå vadmalsklänning. Men när han kom närmare tycktes klänningen skifta i olika färger. Han började tänka på gamla myter där ödesgudinnan sades uppträda i just ett sådant klädesplagg.

Kvinnan utanför grottöppningen hade gråvitt hår men ett föga rynkigt, vackert ansikte. Vid hennes fötter satt oleonkatter, andra var samlade vid grottöppningen. Hon bugade sig för främlingen från Nyrna. ”Välkommen hjälte från det Galaktiska imperiet,” hälsade hon. ”Jag är boudiga Nouga.”

Hon använde en gammal titel från Skirners historia. Mojang hade under sin rundresa blivit upplyst om att boudiga betydde drottning. Plötsligt fick han en vision av en ung och vacker drottning sittande på en tron som hade ett solfjäderformat ryggstöd. Hon var klädd i en dräkt som förde tankarna till krig. Hon tronade omgiven av oleonkatter.

”Det är en ära för en enkel man från Nyrna att få träffa en så vacker och respektingivande boudiga som ers majestät,” svarade Mojang, också han bugande sig.

Mojangs svar tycktes behaga drottningen. ”Stig in i mitt slott,” sade och visade bakåt med vänstra armen mot grottmynningen.

Då fick Mojang en ny vision. Han såg att den brant stupande klippan var en förklädnad eller mask. Bakom den fanns ett högt och ståtligt slott med tinnar och torn. Förväntansfull steg han in i grottan.

rottningen ledde Mojang en i in i grottan. Oleonkatterna följde med dem. Strax innan den runda grotta de följde tycktes mynna ut i en sal, steg drottningen till höger och gick genom en välvd dörröppning. En trappa förde upp till ett rum med ett lågt, vertikalt liggande fönster. Framför det fanns ett bord med två stolar. Efter dem strömmade flera kattor in i rummet.

Boudiga Nouga bjöd sin gäst att sitt ned vid bordet. En kvinna bärande en bricka kom in. Det var två stop på brickan. Hon placerade stopen framför Mojang och drottningen, som hade satt sig på andra sidan bordet mitt emot sin gäst. Hon lyfte stopet och sade: ”En skål till din hälsa!”

Mojang lyfte sitt stop och luktade på den bruna drycken. Den doftade öl. Han drack en klunk. Ölet smakade gott. Han tog en klunk till.

”Jag tycker så om det här rummet eftersom det har ett fönster,” sade hon. ”Man kan se ut över den magnifika dalen.”

Därpå började hon fråga sin gäst om resan. När han berättade om raset som dödade hans resesällskap sade hon ”Så förfärligt!” men blinkade inte ens. Hon visste redan om tragedin förstod han.

Sedan gav hon Mojang en förbluffande nyhet: Oleonbergen var hotade. Människor som mera såg ut som vargar hade i hemlighet anlagt en rymdhamn i en dal längre bort i bergen och påbörjat byggandet av en stor damm i dalens ena ände.

”Vi måste samla våra krafter och driva bort inkräktarna,” sade drottningen med hetta.

Sedan kommenterade hon Mojang: ”Om du ska vara hjälten som driver ut vargmänniskorna så verkar du vara mer än lovligt välmående. Vi måste få dig i form.”

Mojang försökte protestera, men hans invändningar slogs undan av boudiga Nouga.

”Det finns en profetia bevarad från tiden långt före några rymdskepp från Nyrna landade på Skirner,” berättade hon. ”Den säger att Oleonbergen ska hotas av en omänsklig fiende. Men en modig man från nattens sol – det är solen i Nyrnas solsystem – ska komma och leda olkeonkatterna att fördriva inkräktarna.”

Mojang brast i skratt. ”Ska de små söta katterna fördriva vargar?!”

Drottningen sade något vasst på det knepiga språket på Skirner. En av orleonkatterna reste sig. Plötsligt stod där ett storvuxet bergslejon. Det morrade hotfullt åt Mojang. I det lilla rummet verkade den vara jättelik och skrämmande hotfull. Ofrivilligt lutade han sig mot fönstret som om han ville hoppa ut genom det.

Drottningen skrattade i sin tur. Lejonet sjönk ihop och där fanns en alldeles vanlig oleonkatt istället. Den fräste åt Mojang och satte sig sedan. Den började slicka pälsen.

”Du ska leda en här av bergslejon mot vargarna,” sade drottningen. ”Jag tror nog vargarna måste vika!”

ästan omedelbart började några mycket ansträngande veckor för Mojang. Han fick löpa varje morgon, han måste avverka ett 20-tal vändor i en simbassäng och han måste gymnastisera. Men det gav resultat. Allt överflödigt fett svettades bort från hans kropp och musklerna blev småningom hårda.

Vid uteträningen fick han sällskap av den oleonkatt som fört honom till drottningen. Han kände igen den på tofsarna på öronen och den vita fläcken på den svart nosen. När han sprang över den del av dalen som gick från dottningens grotta fram till bäcken, över den och fram till sluttningen på andra sidan följde katten med honom. När han första gången kom tillbaka till grottmynningen flåsade han som en häst efter en hård galopp. Katten verkade oberörd och såg närmast hånfullt på honom.

Men redan följande dag orkade han löpa genom dalen och tillbaka och var inte lika ansträngd som föregående dag. På tredje dagen gjorde han två rundor genom dalen. Katten såg plötsligt på honom med respekt. Lika överraskande visste han att katten var en hona och med stolthet kallade sig just Ninjala.

Under veckorna som kom sprang Ninjala och han till slut fem gånger fram och tillbaka utan att bli särskilt ansträngda. När de kom i mål vid grottmynningen nickade de bekräftande åt varandra.

Trots den hårda träningen tog sig Mojang tid att känna på väggen i varje rum i grottsystemet han kom in i. Överallt kändes rummets väggar otroligt släta, nästan mjuka. När han knackade med ett finger på en vägg på olika platser i grottorna svarade de genomgående knappt alls. Det var som om väggarna var ovanligt kompakta och tjocka.

Under träningen inbjöd boudiga Nouga Mojang varje kväll att äta kvällsmålet tillsammans med henne. Hon frågade hela tiden om livet i den kejserliga huvudstaden Nyrna, om han träffat kejsaren, om han varit på någon av hans mottagningar, hur kulturlivet var i Nyrna, hurudan maten var o s v.

Efter ett par veckor var han mogen att fråga henne. ”Från vilken galax kommer ers majestät,” ställde han den djärva frågan efter det de ätit färdigt.

Ett ögonblick verkade hon ställd, men så motfrågade hon lugnt: ”Varför ställer du en så tokig fråga?”

”Därför att väggarna i slottets grottsystem är konstgjorda,” svarade han. ”En mycket avancerad borrmaskin har kört in i berget malande dess sten till mjöl. Mjölet har uppblandats med någonting, upphettats till mycket höga temperturer, så ett nytt hårt material uppstått. Det har sedan gjutits till grottans väggar. De är mycket hårda, hårdare än berget. Skulle berget lösas upp eller störta samman skulle grottsystemet stå kvar mer eller mindre oberört. Det här är en teknik vi inte har i denna galax!”

Boudiga Nouga lyfte ett ögonbryn i sitt vackra ansikte. ”Du är mycket skarpsynt,” medgav hon.

”Jag undrar om du över huvud taget har gener som liknar våra här i denna galax,” fortsatte han, troligen alltför djärvt.

Drottningen skrattade lätt. ”Där misstar du dig,” sade hon. ”Allt liv i vårt universum uppstod när bakgrundsstålningen sjunkit till en värme strax under vattnets kokpunkt. Då 'kokade livets kemi liksom till'. Inte bara aminosyrorna utan även enkla proteiner uppstod i de otaliga kemiska reaktioner som inträffade. Till och med RNA hann 'koka upp'. I grunden har allt liv i universum samma DNA, även om det finns lokala uppbyggnader och anpassningar till miljöerna på de olika planeterna.”

”Jag ber om ursäkt,” sade Mojang.

”Det behöver du inte,” sade drottningen. ”Vi kan inte veta allt. En gång flyttade jag in i detta grottsystem. Nu först förstår jag hur det konstruerades.”

Just då hoppade oleonkatten Ninjala upp på hans knän. Nästan mekaniskt förde han sin högra hand till katten och började smeka den. Pälsen kändes lite mera sträv än hårbeklädnaden på nyrniska katter. Ninjala svarade med att börja spinna, ett ganska grovt spinnande ljud.

”Det är sällan oleonkatter blir så fästa vid människor som Ninjala tycks ha blivit,” sade drottningen häpen.