hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Europa för 40 000 år sedan, fil 4:

Övergångssmidets problem

En paleoantropologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Med moderna människor kom till Europa en stensmidesstil som kallats för övergångssmide. Benämningen har att göra med att det länge rådde oklarhet om hur de moderna ersatte neandertalarna i vår världsdel. Men smidet kan ha sitt ursprung i det nubiska komplexet i södra Egypten och norra Sudan, där man började förse verktyg med skaft redan för 60 000 år sedan.
Essän Europa för 40 000 år sedan omfattar 4 filer:
Karta över Ur-Schatt-dalen (10K)

Karta över Ur-Schattdalen visande havsnivån före översvämningen för ungefär 50 000 år sedan. På sina ställen var det ganska gott om utrymme, på andra sämre. När havsytan steg drevs människorna som levde i dalen högre upp på torra land. I norr var markerna obebodda, i väster och sydväst bebodda.

Arkeologins bild av den moderna människans allra första invandring till Europa är, som vi såg i förra filen, långt ifrån klar och entydig. Det har att göra med att skelettfynd än så länge saknas och skillnaderna i verktygsstilarna inte var så stora. Men ett långvarigt problem har varit att man längre trodde, och en del forskare tror fortfarande, att de moderna trängde undan den äldre neandertalmänniskan i Europa. Men man har inte övertygande kunnat förklara hur. När äntligen verktyg av en ny typ, det tidiga aurignaciensmidet, började dyka upp, verkar det som om man inte riktigt förstod vad det innebar.

Det revolutionerande med aurignacienkulturen var att inte bara spjutspetsar förseddes med träskaft utan även flera typer av verktyg, inte minst knivblad, av allt att döma utrustades med handtag av trä. Hur det gick till ska vi snart se. Här ska vi först försöka följa emirienmänniskornas invandring till Västeuropa.

Som vi har sett tvingade en kraftig höjning av havsnivån under värmeperioden för 50 000 år sedan människorna på norra och södra sidan av Ur-Schatt-dalen högre upp på land. Där kom en del att ge sig av för att söka nytt land att slå sig ner i. Från norra sidan av dalen tog sig människorna upp på det iranska höglandet för att längs dalarna småningom hitta till norra Anatolien och därifrån till Öst- och Centraleuropa, som vi berättade i den föregående filen. De från södra sidan följde Eufratfloden norrut och svängde i Syrien söderut till Levanten. Båda grupperna skulle ha använt sig av ett stensmide som skilde sig endast i detaljerna.

Så vitt vi vet i dag fortsatte emirienmänniskorna från Levanten till östra Libyen, där de gav upphov till dabbakulturen. Så småningom tog de sig över havet till Syditalien, troligen via Tunisien. På den italienska halvön har samlingarna av deras efterlämnade stenverktyg fått namnet uluzzienkulturen. Ett tjugotal fyndplatser tillhör denna kultur. I dem har även hittats personliga halsprydnader, verktyg av ben och färgämnen för bl a kroppsmålningar. Trots att allt detta brukar räknas som utmärkande för moderna, ansågs att kulturen hade skapats av neandertalare. Det berodde på de två mjölktänder som påträffades vid utgrävningar i Grotta del Cavallo i Apulien på 1960-talet. De bedömdes ha tillhört ett neandertalbarn. Men så företog Stefano Benazzi från universitetet i Wien att med moderna metoder undersöka tänderna. Dels emaljens tjocklek, dels kronans form visade att tänderna kommit från ett modernt barn (Benazzi et al 2011). Tänderna hade en ålder av 45-43 000 år, kalibrerat (ibid). Så nu gäller uppfattningen att uluzzienkulturen hade införts i Europa av sannolikt emirienmänniskor.

Så långt är rekonstruktionen någorlunda säker. Däremot vet vi inte exakt hur emirienmänniskorna spreds från Italien vidare in i Europa. Men det verkar ha skett utmed två olika vägar, den ena väster om Apenninerna, den andra öster om bergskedjan. Den västra vägen ledde till Frankrike, där emirienmänniskorna kom att slå sig ned i södra delen av landet med början för omkring 47 000 år sedan (Mellart 2006).

Mot väst

Denna väg verkar att i dagens kunskapsläge ha varit den populäraste. Enligt en undersökning av de engelska arkeologerna Paul Mellars och Jennifer French, publicerad 2011, skulle antalet lägerplatser i Frankrike från de moderna avsevärt överstiga antalet för neandertalare tillhörande châtelperronienkulturen (Mellars et French 2011). De undersökte antalet påträffade lägerplatser från sen mousterien, perioden 55 000-44 000 år sedan, och châtelperronienkulturen, 44 000-40 250 år tillbaka, båda associerade till neandertalare, samt slutligen skedet 42 000-35 000 år sedan, som skulle ha tillhört aurignacienkulturen och de moderna. Från de två nämnda neandertalperioderna har hittats 26 respektive 37 lägerplatser medan de modernas motsvarande är inte mindre än 147 (ibid). Av detta drar de slutsatsen att de moderna skulle ha varit neandertalarna överlägsna i antal i förhållandet 10 till 1.

Nu måste vi komma ihåg att vi talar om årtusenden. De emirienmänniskor som hittade till södra Frankrike via Italien för omkring 47 000 år sedan var inte många. Om vi antar att nya grupper av emirienmänniskor anlände från Italien med långa mellanrum var de moderna fortfarande inte många. Men i och med den Arkeoflegreiska vulkanexplosionen för omkring 40 000 år sedan flydde flertalet, om inte alla, emirienmänniskor från Italien till Frankrike. Det skulle ha inneburit en ökning med några hundra, kanske ett par hundra, personer. Om vi räknar med att en jägar/samlargrupp med moderna omfattade omkring 50 personer (Gamble et al 2015), som skulle ha levt på 147 lägerplatser under 7 000 år, skulle vi få en genomsnittlig befolkning på 2 380 individer per år under tidsperioden. Det skulle med Mellars och French resonemang om 10 mot 1 betyda 238 neandertalare i genomsnitt.

De moderna i södra Frankrike har uppskattats till omkring 3 000 individer för 25 000 år sedan. Det betyder rimligtvis att de måste ha varit åtminstone omkring 1 500 kring för 40 000 år tillbaka. Då skulle neandertalarna ha varit 150, vilket demografiskt sett fortfarande är för lite. Men jag tror att i princip har Mellars och French rätt, även om deras sifferunderlag är åt skogen: Tack vare invandring kom de moderna under årtusendenas gång att bli fler än de rekoloniserande neandertalarna i Europa. Det ledde till att de sistnämnda assimilerades av de förra.

En undersökning av två fynd av underkäkar, båda ungefär 30 000 år gamla, som gjorts på fyndplatsen Les Rois i sydvästra Frankrike, verkar bekräfta hypotesen om assimilering. Den ena underkäken var klart från en modern människa, den andra uppvisade en blandning av moderna och neandertaldrag (Ramirez Rossi et al 2009). Forskargruppen tänker sig flera förklaringar till detta förhållande, bland dem just assimilering.

Korsningar med moderna tycks ha gett neandertalarna en evolutionär skjuts och medfört att de blivit alltmer lika de moderna under de följande generationerna. Detta intrycket har en grupp franska och italienska antropologer och arkeologer har fått vid undersökningen av ett käkben, som hittades i ett mousterienlager år 1957. Fyndplatsen är ett klippskydd som går under namnet Riparo Mezzena och ligger nära Verona i nordöstra Italien. Det gick att utvinna mtDNA från benet. Och det visade att käken hade tillhört en sen neandertalare, det enda neandertalfyndet hittills i Italien (Condemi et al 2014). I jämförelse med motsvarande ben hos äldre neandertalare i Frankrike uppvisade Riparo Mezzena-käken tydligt modernare drag (ibid).

En enda korsning med moderna tycks ha medfört att dessas DNA gjorde att neandertalarna blev alltmer lika de moderna. Till slut skulle det inte ha funnits några skillnader. Inom några generationer skulle neandertalarna ha förvandlats till moderna människor. Denna möjlighet att de modernas progressiva gener skulle stegvis ta över neandertalarnas genom och driva igenom en modernisering har över huvud taget inte diskuterats. Det är evolutionärt rimligare än alla märkliga hypoteser om att de moderna tagit livet av neandertalarna.

Från södra Frankrike skulle emirienmänniskorna ha spridits till Spanien. Men det verkar ha skett i ett första steg efter för 40 000 år sedan med en koncentration till nordöstra Spanien. Först under gravettienperioden spreds de moderna över hela den iberiska halvön.

Mot öst

Den östliga vägen från Italien verkar ha lett fram till Mähren i östra Tjeckien via Grekland (Klissouragrottan, lager V; Stiner et al 2010) och Bulgarien (Temnatagrottan där de äldsta fynden har en ålder av 50-47 000 år; Svoboda 2004). Men denna ungefärligt dokumenterade spridningsväg vill inte de tjeckiska arkeologerna godkänna. De hävdar att emirienkulturen, som de kallar för, som nämnt, bohucien, kom från Anatolien via Bulgarien (Svoboda 2004).

Karta över södra Centraleuropa (30K)

Schematisk karta över södra Centraleuropa för ungefär 45 000 år sedan. De randiga områden markerar areor med fynd från szeletienkulturen, som tillhörde rekoloniserande neandertalare. De namngivna punkterna är platserna för fynd från bohucienkulturen, som alltså tillkommit genom moderna människor. Karta hypertexter.se efter Svoboda 2004.

En av de tjeckiska forskarna, Petr Skrdla vid universitet i Brno, har i en artikel jämfört stensmidet i Stránská skála med motsvarande lämningar på fyndplatsen Boker Tachtit i Negevöknen i dagens Israel. Han fann olikheter men också påfallande likheter, särskilt med fynden från Boker Tachtit lager 1 och 2: Kärnstenarna preparerades på samma sätt liksom också inknappningarna m m (Skrdla 2003).

Men sedan tänker sig Skrdla också att folk från södra Palestina skulle ha hittat till Balkan via Anatolien, alltså inte längs rutten Italien-Grekland-Bulgarien som vi ovan föreslagit. Men de ursprungliga invandrarna i Palestina verkar ha undvikit Taurusbergen i södra och sydöstra Anatolien. Tack vare två arkeogenetiska undersökningar från 2012 respektive 2014 vet vi numera att de östra Taurusbergen var bebodda av protosubarer. De verkar ha haft ett komplicerat förhållande till sina nya grannar ganska länge.

Ur-Schatt-dalen

Det kan också ha att göra med att emirienmänniskorna skulle ha kommit från södra sidan av Ur-Schatt-dalen. Sänkan var nämligen så stor att förtrogenhet med olika miljöer utanför den hade uppstått. På just södra sidan kan bergsområden ha känts främmande, medan jägarna på norra sidan av dalgången kan ha gjort jaktfärder upp i de obebodda Zagrosbergen och den likaledes obebodda iranska högplatån, detta särskilt som det tillgängliga markerna i dalen var smalare än i söder (se karta t h). När en del av dem tvingades bryta upp av den stigande havsnivån skulle de ha färdats norrut genom bl a Zagrosbergens långsträckta dalar (bl a den långa dal, som sedan järnåldern går under namnet Lurestan). De skulle så småningom ha hittat till det anatoliska höglandet. Därifrån skulle de ha tagit sig längs landbryggan vid Bosporen till Bulgarien och vidare genom Rumänien till sydvästra Ukraina, troligen för omkring 50 000 år sedan.

I själva verket verkar det i dag som om detta exakt var vad som inträffade. Enligt de arkeogenetiska undersökningarna skulle två vågor av moderna människor från sydvästra Asien ha funnit vägen till Europa (Olivieri et al 2006 och Fernandes et al 2012). Studerar man kartan över Ur-Schatt-dalen för omkring 50 000 år sedan (överst t h) är den dåvarande Persiska vikens vattenyta förhållandevis bred, men inte så bred att det inte funnits kontakt över den, men ändå tillräcklig bred för att något olika vanor och kanske lite olika dialekter utvecklats på var sida. Men människorna på den södra delen av dalen hade framförallt en större låglänt reträttyta till sitt förfogande än människorna i norr. När havsytan steg var det i norr som tvånget till långflyttning först skulle ha uppträtt. På den södra sidan kunde de långsamt dra sig bakåt upp på land tills de hamnade med ryggen mot den bosättning som fanns i bergen. Då tvingades de också söka sig norrut. Från söder skulle man ha begett sig norrut senare än grupperna som drevs bort från Ur-Schatt-dalens norra del.

Så den blivande emirienkulturens människor skulle ha följt Eufrat mot norr tills de hade kommit till Syrien där de först slog sig ner av fynden att döma (Copeland 2000). Efterhand skulle de ha spridits söderut genom Levanten utmed kusten till Sinai.

Men situationen var då mera komplicerad än så. I Röda havet på Arabiska halvöns västra sida fanns också ett långsträckt kustområde, som samtidigt översvämmades. Även här tvingades människorna bryta upp. Av allt att döma sökte de sig norrut. Det är möjligt att huvuddelen av dessa emigranter slog sig ned i Jordanien. Så för 50 000 år sedan skulle Levanten ha befolkats både från söder och norr. Än så länge är det outrett vem som var vem i det rekolonialiserade Levanten.

Mellersta och övre stenåldern

Beroende av var föremål påträffats vid utgrävningar, uppe vid eller nära under markytan och längre ner i lagren, så har arkeologerna valt att tala om den övre, mellersta och nedre paleolitikum (jägarstenåldern). Den nedre sträcker sig från ungefär 300 000 år bakåt i tiden till uppemot en miljon eller mer. Den mellersta omfattar en period på för mellan 300 000-40 000 år sedan och den övre för 40 000-20 000 år tillbaka (Wikipedias beskrivning enligt uppdatering 13-02-02; http://en.wikipedia.org/wiki/Middle_Paleolithic). Det är övergången mellan mellersta och övre stenåldern som skulle vara problematisk.

Liksom Dorothy Garrod brottades med frågan hur neandertalarna ersattes av moderna människor handlar problematiken i övergången mellan mellersta och övre jägarstenåldern om neandertalarnas försvinnande. Men med Daléns arkeogenetiska undersökning (Dalén et al 2012) vet vi att för omkring 50 000 år sedan höll de neandertalare, som inte hade utvandrat till Asien, på att rekolonisera Europa. De var relativt få. De moderna människorna blev däremot stadigt fler. Det var oundvikligt att under den längre tid de sammanlevde kom större delen av de rekolonialiserande neandertalarna att assimileras av nykomlingarna. Att detta inte syns i mt- och kärnDNA har att göra med att de DNA-linjer som uppstod genom assimileringen kom att lakas ut ur genpolen genom genetisk drift. Men, som antyddes ovan, kan det också ha att göra med att de modernas progressiva gener slog ut neandertalarnas äldre uppsättning med följd att en neandertalare förvandlades till modern människa under några få generationer (Condemi et al 2014).

Den problematiska övergången kan därför sägas vara inte särskilt problematisk. Professorn i antropologi vid universitet i Arizona, USA, Steven L Kuhn, frågade redan 2003 i en artikel om begreppet övergångssmide överhuvud var meningsfullt. Han skrev: ”Till huvuddelen är övergångssmidet från början av övre stenåldern inte någon mellanform utan stämmer helt med definitionerna på övre stenålderns stensmide. Övergångssmidet bibehåller några drag från mellersta stenålderns teknik (d v s drag från levalloissmidet) men de är generaliserade. Den begränsade mängden av data som är tillgänglig i dag pekar på att övergångssmidet inte var en övergångsform utan ett långvarigt teknologiskt mönster, som uppvisar en egen evolutionär dynamik.” (Kuhn 2003: 66). Övergångssmidet skulle alltså representera en egen kulturepok.

Detta så mycket mera som att det har påträffats samlingar av föremål med variationer på övergångssmide från ett mycket vidsträckt område omfattande Nordafrika, Europa och Väst- och Centralasien. I Israel har vi den tidigare nämnda fyndplatsen Boker-Tachtit 1, i Jordanien Wadi al-Hasa, i Libanon i Ksar Akil (lagren XXV-XXI), i Syrien Umm el Tle, i Turkiet Üçagizli-grottan (lager F-H). Övergångssmide har också grävts fram som antytts i Bulgarien (Temnata TD2/6, Bacho Kiro 11), i östra Tjeckien (Brno Bohunice, Stránská skála Ss-IIIa-4, Brno Lísen, Tvarozná, and Zelec), i Polen (Rataje, Ondratice, Mohelno), i Slovakien (Nizný Hrabovec), i Ukraina (Kulichivka och Moldova), i Ryssland (Kostenki och Sungir) och i västra Uralbergen (Zaozerie). I Asien har detta smide påträffats i Iran (Niyasar-grottan) och öster om Ural i Altaibergen (bl a Denisovagrottan) samt mera söderut i Tadjikistan (frilufslägret Khudji) och i Uzbekista (Obi-Rakhmat Grotto). Alla dessa fynd av övergångssmide kan, grovt uppskattat, daterats till för 45 000-32 000 år sedan (Aggbach's Paleolithic Blogg 21/10/2010, Hoffecker 2009, Vishnyatsky 2004, Svoboda 2004, m fl).

Nu är det intressanta att bortsett från Levanten sammanfaller denna utbredning av övergångssmidet i stort sett med spridningen av W och U7 haplotyperna i indiska kvinnors mtDNA (Metspalu et al 2004). Denna undersökning av de duktiga genetikerna vid universitet i Tartu (Dorpat) i Estland har egentligen inte uppmärksammats av andra arkeologer än de, som har arbetat i Indien som Hannah James och Michael Petraglia från universitet i Oxford. I en artikel förundrade de sig över den migration i två vågor från nordvästra Indien som W och U7 haplotyperna avslöjade (James et Petraglia 2005). Det var en kontinuerlig rörelse som pågick med början för 50 000 år sedan fram till för 20 000 år tillbaka (Metspalu et al 2004).

En av Tjeckiens ledande arkeologer, professorn i arkeologi vid universitet i Brno, Jiri Svoboda, har gjort följande intressanta iakttagelse om de europeiska gravettienmänniskornas kroppsform: ”Gravettienkulturens moderna människor, även när de bebodde det istida Europa, bevarade en kroppsform som var mera anpassad till tropiska förhållanden, vilket proponerar ett omfattande och kanske upprepat genflöde från mera tempererade områden.” (Svoboda 2007: 204). Därför tror han också på Nordafrika och Levanten som ursprunget till den fortsatta kulturutvecklingen i Mähren (ibid). Men detta antagande saknar arkeogenetiskt stöd.

Just det genflöde som skedde genom utvandringen från nordvästra Indien till Europa under en period av 30 000 år förklarar hur det kom sig att moderna människorna kunde behålla sin tropiska kroppsform. Detta arkeogenetiska bevis har numera fått arkeologiskt stöd från upptäckten av den vida spridningen av övergångsstensmidet.

Denna utvandring hade av allt att döma utgått från Den stora indiska öknen, också kallad Tharöknen, i nordvästra Indien. Då de moderna människorna kom dit för en 60 000 år sedan var den ett tilltalande grönt område med floder och sjöar (Allchin et al 1978, Petraglia et al 2012a). Men för 50 000 år sedan nådde monsunregnen inte längre dit varför en uttorkning satte in. Grönområdets invånare tvingades bryta upp.

Dessa utvandrare kommer vi, som nämnt, att tala om som ”tharmänniskor”. De sökte sig åt nordväst i en första våg och i en andra åt norr. Det skulle ha varit de som hade med sig övergångssmidet.

Skaftade verktyg

Övergångsstensmidet var en utveckling av levalloistekniken och dess tunna blad. Denna teknik har sitt namn efter en av Paris förorter, Levallois-Perret, där den först påträffades och identifierades på 1800-talet. Den uppfanns i Afrika för åtminstone 300 000 år sedan (Eren & Lycett 2012). Skhul/Qafzeh-människorna kände till den när de spreds över världen utanför Afrika. Därmed föreligger möjligheten att det var ättlingarna till Skhul/Qafzeh-utvandrarna som i Tharöknens i början vida grönskande område utvecklade levalloistekniken till övergångssmide.

Men situationen är mera komplicerad än så. Det verkar som om övergångssmidet uppfanns i det relativt nyupptäckta nubiska komplexet i södra Egypten och norra Sudan och det av en särskild orsak. En grupp belgiska forskare från det katolska universitetet i Leuven har med avancerade mikroskop undersökt stenverktyg från fyra fyndplatser i nordöstra Afrika: Nazlet Khater (tidig övre stenålder) i Egypten, Taramsa (nubiska komplexet) även i Egypten, Sodmeingrottan (nubiska komplexet) fortfarande i Egypten och Sai 8-B-11 (tidig och sen mellersta stenålder) i Sudan (Rots et al 2011). De kom till slutsatsen att förutom spjut och pilar var åtminstone yxor och (slakt)knivar mestadels försedda med skaft (ibid). Knivbladen var fastlimmade i träskaften med harts (ibid).

Övergångssmidet skulle ha utvecklats ur levalloistekniken för att det behövdes skivor tunnare och därmed vassare än tidigare, som kunde utrustas med skaft.

Det kan misstänkas att de arkeonubier som efter Tobakatastrofen sökte sig till Ur-Schatt-dalen hade med sig kunskapen om skaftning, särskilt som det var i västra Oman som tekniken tycks ha uppfunnits. Det skulle bidra till att förklara hur det kom sig att levalloistekniken tycks spridas ända till Kina i och med i och med Qafzeh/arkeonubiernas utvandrarvåg till slut nådde ända dit. Först med emirienmänniskorna, sedan med ”tharmänniskorna” skulle det ha nått Europa.

Övergångssmidet skulle ha uppstått och levt vidare som ett uttryck för ett behov av skaftade verktyg. Men hittills finns inga mikroskopiska undersökningar från verktygsfynd i Europa som skulle bekräfta detta. Inom arkeologin har man i allmänhet antagit att skaftning börjar uppträda mycket senare i och med mikroliter togs i bruk. I ljuset av den belgiska undersökningen verkar det snarare vara så att verktyg av trä eller ben, i vilka mikroliter limmats fast, är en vidare utveckling av övergångssmidet. Vi får vänta och se vad forskningen småningom kommer fram till.

Nubiska komplexet

Karta med fyndplatser från det nubiska komplexet (71K)

Karta visade fyndplatser relaterade till det nubiska komplexet samt äldre fynd av skallar från moderna människor. Havsnivån visas på en nivå av -40 m under nuvarande. Nubiska komplexet omfattar följande fyndplatser: Jebel Urayf (1), Jebel Naquah (2), Nazlet Khater (3), Abydos (4), Makhadma (5), Taramsa Hill (6), Sodmein Cave (7), Kharga Oasis (8), Bir Tarfawi (9), Bir Sahara (10), Abu Simbel (11), Jebel Brinikol (12), 1035 (13), 1038 (14), Sai Island (15), Gorgora Rockshelter (16), K'One (17), Hargeisa (18), Shabwa (19), Wadi Wa'shah (20), Aybut Al Auwal (21), Aybut Ath Thani (22), Mudayy As Sodh (23), and Jebel Sanoora (24). Karta hypertexter.se efter Rose 2011.

Det var den danska arkeologen Jens Jacob Worsaae (1821-1885) som först fäste uppmärksamheten vid fynd av verktyg av flinta som han hade hittat nära Egyptens gräns till Sudan år 1867. Men dåtidens egyptologer trodde att de hade samband kulten av solguden Ra, så man bortsåg från flintverktygen. Men den banbrytande engelska arkeologen William Flinders Petrie (1853-1942) kunde vid sina utgrävningar fastställa att Fornegypten haft förfaraonisk jägarstenålder. Det gjorde att nya fynd av bearbetade stenar av äldre typ kunde hänföras till denna tid. Allt fler fynd gjorde att det blev uppenbart att även Fornegypten haft en jägarstenålder av intresse. Organiserade arkeologiska undersökningar inleddes i Sudan på 1960-talet. De har efterhand gett en lång rad häpnadsväckande fynd, som visade att det nubiska komplexet var en av de sociala kulturer, som hela tiden legat i spetsen av utvecklingen. De märkligaste fynden befinner sig i tiden kring det senaste istida maximumet faller de utanför denna essä. Här ska vi hålla oss till den angivna tidsperioden för före 40 000 år sedan.

Äldsta fynden tillhörande det nubiska komplexet är över 162 000 år gamla (Rose et al 2011). De har gjorts på Sai-ön i mellersta Nilenområdet i norra Sudan. Stensmidet är av levalloistyp. Det påträffades på ön i ett lager ovanpå ett äldre besläktat smide som döpts till lupemben (ibid). Detta är den nordligaste varianten av de smidestekniker som utvecklades i Afrika söder om Sahara under perioden 200 000-150 000 år sedan.

Det nubiska stensmidet har döpts till nuban och har påträffats i en äldre och en yngre variant, nuban 1 och 2. Det är flintblad av typen nuban 2 som har skaftats. Jeffreys Rose, den arkeolog, som började kartera Oman vid den arabiska halvöns sydkust, misstänker att det var just vid denna kust som nuban 2 togs fram.

De äldsta arkeogenetiska undersökningarna av kvinnors mtDNA pekade på “den arabiska korridoren“ — sundet Bab el-Mandab och södra kusten utmed Arabiska halvön – som den väg som utvandrarna från Afrika tog för att spridas över resten av världen. Men den saknade då arkeologiskt stöd. Så den unga engelska arkeologen Jeffrey Rose, vid tidpunkten verksam vid universitet i Birmingham, var bland de första som fick omanska myndigheters tillstånd att göra karteringar av Omans fornhistoria. Det gav vid handen ett överflöd av lösa stenfynd från jägarstenåldern. Men varifrån kom de?

I en artikel i den amerikanska vetenskapstidskriften Plos ONE år 2011 The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia (Dhofars nubiska komplex i Oman: Ett afrikanskt stensmide från mellanstenåldern i södra Arabien) kunde han och hans medarbetare presentera ett förslag. Stenverktygen påträffade i Oman hade sitt ursprung i det nubiska komplexet. Det intressanta är att de äldsta fynden där i Oman skulle vara så gamla som ungefär 106 000 år (Rose et al 2011).

De fyndplatser tillhörande det nubiska komplexet i nordöstra Afrika, som påträffats, pekar på ett intensivt umgänge mellan grupperna, varvid Nilen rimligtvis utnyttjades som kommunikationsled. Troligen började man med enkla flottor men lärde sig efterhand att bygga och utnyttja vassbåtar. Detta skulle sedan ha utvidgats till att omfatta Röda havet västra och östra kuster och till slut även den Arabiska halvöns södra kust. Därifrån tog man sig till fots till dess inland. Men än så länge har den arkeonubiska närvaron inte kunnat beläggas längre än till just Dhofar, ungefär halvvägs mellan Bab el-Mandab-sundet och Hormuz-leden.

Även om det nubiska komplexet i Egypten verkar ha expanderat norrut med tiden, så tycks det inte ha utövat något inflytande på Levanten. Den belgiska arkeologen Pierre Vermeersch, verksam vid det katolska universitetet i Leuven, var med om att gräva fram den 55 000 år gamla Taramsaflickan i norra Egypten. Han har sagt att ”i det egyptiska kulturella materialet finns inga tydliga förbindelser med Levanten” (citerat av Rose et al 2011: 16). Människorna i det nubiska komplexet skulle ha hållit sig till ett vidsträckt men ändå begränsat område, som började i södra delen av norra Egypten och sträckte sig ned till Etiopien i söder samt Dhofar i öster. Men när Röda havet började fyllas för 50 000 år sedan förändrades troligen situationen.

Kontakter och organisationen

Om vi vänder blicken norrut var det strax under för 106 000 år sedan som Skhul/Qafzeh-människorna började hitta till Palestina. Först anlände Skhul-människorna. De kom inte från det nubiska komplexet, utan av allt att döma från Maghreb via ett grönt Sahara. Redan fynden av kranier från dem pekade på att dessa moderna människor fick barn med västasiatiska neandertalare. Det skedde i sådan omfattning att neandertal-DNA, trots genetisk drift, kom att bevaras i kärn-DNA hos alla deras ättlingar, inklusive dig och mig (1-4 procent; Green et al 2010).

Det intensiva umgänget med neandertalarna hade sannolikt att göra med att dessa var längre utvecklade socialt än de moderna. De sistnämnda tog över viktiga delar av neandertalarnas kultur, kanske bl a deras regelsystem för fördelning av kött från fällda djur till gruppmedlemmarna (Stiner et al 2009).

Ungefär 15 000 år senare nådde Qafzeh-människorna Palestina. När sedan regn från Medelhavet tog sig in över Jordanien till Saudi-Arabien för ungefär 85 000 år sedan (Petraglia et al 2012b), skulle Qafzeh-människorna ha vandrat söderut. Kanske höll de för en tid till vid den forntida sjön Jubba i Saudi-Arabien (ibid).

Sedan kom Toba-katastrofen. Den nedkylning den åstadkom fick havet att dra sig undan och Ur-Schatt-dalen att träda fram (Rose 2010). Regnen i det inre av Saudi-Arabien upphörde och den torka som bredde ut sig tvingade Qafzeh-människorna till bl a den växande Ur-Schatt-dalen, där det fanns rikligt med sötvatten.

Frågan är hur Qafzeh-människorna kom att få kontakt med arkeonubierna. Det kan misstänkas att dessa kom som flyktingar från södra Arabien till Ur-Schatt-dalen i samband med Tobakatastrofen. Det kan vidare misstänkas att arkeonubierna med en mera utvecklade organisatoriska erfarenhet tog över ledningen för det nya folk som uppstod när Qafzeh-människorna och arkeonubierna sammansmälte. Hur det än gick till verkar det som om de moderna människor, som från Ur-Schatt-dalen började spridas österut för omkring 60 000 år sedan, var det bättre organiserade än tidigare. Det kan utläsas av den arkeogenetiska undersökning som visade att de grupper som sändes ut att spridas över nya land hade med sig en majoritet av unga män (Keinan et al 2008). Vi kan vidare misstänka att dessa grupper rentav leddes av präster, tidiga medicinmän av afrikansk typ. Till denna organisation hörde sannolikt också den arkeonubiska bytesbenägenheten. De expanderande grupperna skulle ha hållit kontakten bakåt genom byteskedjor som sköttes av de ledande medicinmännen.

Här måste skjutas in att tanken på tidiga långa byteskedjor inte finns i de arkeologiska och paleoantropologiska resonemangen. Det har att göra med att fackmännen inte tycks tro att förbindelserna mellan jägar/samlargrupperna sköttes organiserat. Det tycks leva i föreställningen kontakterna huvudsakligen skedde genom att jägar/samlargrupper träffade sina grannar mer eller mindre slumpartat. Detta tänkande har föranlett bl a den tyska arkeologen Jürgen Richter att hävda att bl a skaftning av stenverktyg uppfanns flera gånger och varje gång småningom glömdes bort (Richter 2000). Människorna var för få och därmed deras kontaktnätverk för små för att ge upphov till ett ”socialt minne”, d v s en etablerad kunskapstradition. Först när befolkningstillväxten nått en ”kritisk massa” skulle uppstå ”sociala minnen” över vidsträckta områden (ibid). Som vi såg verkar detta ha inträffat med övergångssmidets spridning.

Vid första anblicken verkar Richters kvantitativt färgade hypotes rimlig. Men efter den englandsmaltesiska arkeologen Eleanor Scerris undersökning av fyndpaltserna från Eem-interstadialen i Sahara behöver människorna inte ha varit för få. Hon och hennes medarbetare kunde visa att människor, som bebodde revir inland, tenderade att isolera sig (Scerri et al 2014). Det är detsamma som Jürgen Richter iakttagit i andra delar av Afrika. Men Scerri upptäckte också att människorna som levde utmed vattendrag hade troligtvis intensiva kontakter med varandra (ibid). Detta tycks särskilt ha varit fallet med människorna i det nubiska komplexet.

Varför de tidiga inlandsmänniskorna i Afrika isolerade sig i sina revir finns det tills vidare ingen förklaring till. Det kan ha någonting att göra med den omställning av den sociala organisationen som skulle ha skett genom att kvinnorna organiserade sig i vad Camilla Powers kallade för Female Cosmetic Coalition (se detaljer i essän Ut från Afrika). Isoleringen kanske drevs fram av kvinnokollektivet som inte ville ha besök av kringvandrande män, som kollrade bort yngre kvinnor. Men utmärkande för homininer tycks ha varit ett patrilokalt generationsskifte. De unga honorna/kvinnorna flyttade från den flock/den jägar/samlargrupp de vuxit upp i till ett annat medan de unga hannarna/männen stannade kvar. Denna tradition skulle de tidiga Homo sapiens ha brutit med.

Hos australopithecinerna fick de unga honorna ge sig iväg på egen hand fastän risken för överfall från rovdjur var stor (och det hände många gånger att de blev dödade av rovdjursskadade skallfynd i främst Sydafrika att döma). Men med Homo ergaster, den afrikanska Homo erectus, verkar det som om jägar/samlargrupperna tog bättre hand om även sina unga vuxna.

Acheuléenkulturens handyxor
Fältet i Olorgesailie-fyndplatsen översållad av handyxor

En av flera fyndplatser vid Olorgesailie i Kenya, som visade sig vara översållade med handyxor. Bild från Internet (Indiana University).

Denna slutsats djärvs jag dra från acheuléenkulturens handyxor, som alltså smiddes av Homo ergaster. Yxorna var mångsidiga verktyg. De användes till att skära upp skinnet på fällda djur, att stycka kött, att gräva upp rötter, att hugga av grenar från träd, kanske även som ett kastvapen, som var effektivare än vanliga stenar, och de sågs slutligen också som heliga föremål. Ty en yxa tilltroddes äga en kraft, som erectinerna inte kunde förklara och därför uppfattades som helig. Detta kom också till uttryck i att på flera fyndplatser har man funnit handyxor placerade sida vid sida i många rader, i många fall hundratals på samma plats. I en del fall var yxorna så stora att de inte hade varit praktiskt användbara eller också kunde de vara nysmidda och obrukade.

Fynd av detta slag har gjorts på fyndplatser som Melka Kunturé i Etiopien, Olorgesailie i Kenya, Isimila i Tanzania, and Kalambo Falls i Zambien (Wikipedia, uppslagsordet Acheulean, uppdaterad 28/9 2914). De ligger alla i Östafrika. Det intressanta är en undersökning som gjorts av terrängen kring Olorgesailie. Den visade att grupper av Homo ergaster samlades för att arrangera jakt från bakhåll i landskapets trånga passager (Kübler et al 2015). Det går att gissa att med ett överflöd av mat som resultat av en lyckad jakt festade man grundligt efter den. Det bli därmed möjligt att tänka sig att yxorna lämnades på en plats som tack för maten.

Men det går att föreställa sig flera andra förklaringar till yxkoncentrationer av detta slag. Det viktiga i sammanhanget är att yxorna inte har gjorts av en person utan stensmederna har varit nästan lika många, som yxorna är. Därför är det en god gissning är att många personer har varit inblandade i byggandet av en yxsamling. Följaktligen är det inte heller orimligt att tänka sig att dessa ansamlingar av handyxor uppstått genom att många människor kommit samman och lagt sina yxor till samlingen, d v s många jägar/samlargupper skulle ha strålat samman, kanske rentav återkommande. På det sisnämnda pekar fynden av tre olika samlingar av yxor i Olorgesailie i Riftdalen i Kenya (Walter & Traut 2013). Av dem skulle två ha påverkats av strömmande vatten medan den tredje kan ha bevarats mer eller mindre sådan som erectinerna lämnade den (ibid).

Den arkeosociologiska poängen med sådana stormöten skulle ha varit att unga kvinnor kunde lämna sin barndoms grupp och söka sig en ny, trygg och ohotad av rovdjur. Men samtidigt skulle mötena fungera som ett centrum för cirkulation av information av olika slag så långt som erectinernas språk räckte till för denna kommunikation. Därtill skedde givetvis utväxling av gåvor.

Men grunddimensionen i mötena var troligen den praktiska, man samlades till storjakt från bakhåll. Sådan samlingar gav sedan de övriga dimensionerna. Stormötena skulle ha vuxit fram när flera grupper lärde sig samarbete i jakt tillsammans.

Nu har inte några liknande fynd av samlingar av acheuléenhandyxor gjorts i Sydafrika, åtminstone ännu inte. Men det betyder inte att sådana stormöten inte skulle ha skett även där. När Homo ergaster lämnade Afrika tog hon med sig denna enkla form för en organisation utöver jägar/samlargruppen. Efterhand som Homo erectus utvecklades till Homo denisovensis i Euroasien tycks man ha fortsatt förvalta denna organisationsform, vilket framgår av den märkliga kultplatsen i Bilzingsleben. Även neandertalarna fortsatte denna tradition som framgick av beskrivningen av Moldova V i föregående fil.

Än så länge har jag inte hittat några indikationer på att den afrikanska Homo heidelbergensis skulle ha fortsatt traditionen från Homo ergaster. Men det är högst troligt att i de omfattande fynden som gjorts i bl a Etiopien finns material, som skulle visa att stormöten förekommit. I dagens kunskapsläge verkar det nämligen som om det nubiska komplexet i Sudan och Etiopien skulle ha varit en vidareutveckling av den enkla organisationsform som Homo ergasters stormöten i Östafrika lade grunden till. Vad den nubiska kulturen förde vidare var en av de aktiviteter som också hade ägt rum på deras stormöten, nämligen gåvoutbytet. Det verkar ha satts i system av arkeonubierna, vilket gjorde att människor bosatta på olika håll fick tillgång till material, som inte fanns hos dem. Men vid det troligen ceremoniella bytet av gåvor skedde också ett utväxlande av information, vilket motverkade den glömska, som Richter talade om, och i stället underhöll en långsam kunskapsackumulation.

Samtidigt genomgick den moderna människan i Väst- och Nordvästafrika en delvis annan utveckling, som kom till uttryck i Skhul/Qafzeh-människorna. Även om det ännu inte ens närmelsevis är bevisat, kan vi dock, som antytts, misstänka att Qafzeh-människorna i Ur-Schatt-dalen injicerades med ny kunskap från den nubiska kulturens människor, vilket ledde att en mera utvecklad organisationsform växte fram. Den skulle ha avsatt bl a långa byteskedjor, som sedan i nästa steg fick knutpunkter i form av ceremonicentra, som såg till att underhålla bytandet genom tiden.

Planerad utvandring?

Det är mot ovanstående bakgrund som jag djärvs föreslå att även de grupper som drevs från Ur-Schatt-dalen av den stigande havsnivån för 50 000 år sedan inte gav sig iväg vind för våg. Det skulle vara frågan om delvis organiserade företag. På det pekar fyndet av en kalott till en kranie, som tillhörde en modern människa, och som hittades år 2008 i Manotgrottan i västra Galliléen i dagens Israel (Hershkovitz et al 2015). Det har daterats till för 55 000 år sedan (ibid). Ett så tidigt uppdykande av en grupp moderna pekar på någon form av tidig rekognosering. Vidare kan vi misstänka att information från protosubarerna i Taurusbergen i östra Anatolien (Seguin-Orlando et al 2014) kan ha nått Ur-Schatt-dalen. Vi kan vidare misstänka att de byggde ut byteskedjor från Palestina till Ur-Schatt-dalen längs Eufrat liksom att en liknande kedja småningom uppstod genom Iran och Anatolien till sydöstra Europa. Protosubarerna kan ha spelat en nyckelroll även i detta sammanhang.

Denna bild av den allra första invandringen i Europa betonar den utveckling i små steg som inträffade i områden bortom men ändå kring vår världsdel. Det verkar som om de förhållandevis små populationer, som fanns på olika håll, höll kontakt med varandra genom kedjor av gåvobyten. Bytesnätverken förhindrade populationerna att bli isolerade, vilket skulle ha medfört kollaps av den långsamma kunskapsackumulationen. Trots de periodvis hårda villkoren i Europa kunde de moderna människorna i Europa hålla kontakt med omvärlden och kunde därmed växa i kunskap och organisationsförmåga i takt med den.

Med denna essä har vi beskrivit den första, ganska svårtolkade perioden av invandring av moderna människor till Europa. Den omfattade tiden för 50 000-40 000 år tillbaka. I nästa essä ska vi behandla det följande skedet: för från 40 000 till 25 000 år sedan. Det domineras av gravettienkulturen.

Till nästa essä: Gravettienkulturen i Europa
Till historiemenyn.



Litteraturhänvisningar, denna fil:

Allchin et al 1978: Bridget Allchin, Andrew Goudie, K. T. M. Hegde: The prehistory and palaeogeography of the Great Indian Desert. Academic Press.
Bar-Yosef & Callander 2004: Ofer Bar-Yosef and Jane Callander: Dorothy Annie Elizabeth Garrod i boken Breaking Ground: Pioneering Women Archaeologists, redaktörer Getzel M. Cohen och Martha Joukowsky. University of Michigan Press.
Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010: Ofer Bar-Yosef and Anna Belfer-Cohen: The Levantine Upper Paleolithic and Epipaleolithic. Kapitel 9 i boken South-Eastern Mediterranean Peoples between 130,000 and 10,000 years ago. Redaktör Elena A A Garcea. Oxbow Books.
Benazzi et al 2011: Stefano Benazzi, Katerina Douka, Cinzia Fornai, Catherine C. Bauer, Ottmar Kullmer, Jirí Svoboda, Ildikó Pap, Francesco Mallegni, Priscilla Bayle, Michael Coquerelle, Silvana Condemi, Annamaria Ronchitelli, Katerina Harvati, and Gerhard W. Weber: Early dispersal of modern humans in Europe and implications for Neanderthal behaviour. Nature Volume: 479, Pages: 525-528 (24 November 2011).
Condemi et al 2013: Silvana Condemi, Aurélien Mounier, Paolo Giunti, Martina Lari, David Caramelli, Laura Longo: Possible Interbreeding in Late Italian Neanderthals? New Data from the Mezzena Jaw (Monti Lessini, Verona, Italy). PLoS ONE 8(3): e59781. doi:10.1371/journal.pone.0059781.
Copeland 2000: Lorraine Copeland: Forty-six Emireh points from the Lebanon in the context of the Middle to Upper Paleolithic transition in the Levant. Paléorient. 2000, Vol. 26 N°1.
Dalén et al 2012: Love Dalén, Ludovic Orlando, Beth Shapiro, Mikael Brandström Durling, Rolf Quam, M. Thomas P. Gilbert, J. Carlos Díez Fernández-Lomana, Eske Willerslev, Juan Luis Arsuaga and Anders Götherström: Partial genetic turnover in neandertals: continuity in the east and population replacement in the west. Mol Biol Evol February 23, 2012.
Dunn et al 2011: Michael Dunn, Simon J. Greenhill, Stephen C. Levinson, and Russell D. Gray: Evolved structure of language shows lineage-specific trends in word-order universals. Nature, 13 April 2011.
Eren & Lycett 2012: Metin I. Eren and Stephen J. Lycett: Why Levallois? A Morphometric Comparison of Experimental 'Preferential' Levallois Flakes versus Debitage Flakes. PLoS ONE 7(1) 2012.
Fernandes et al 2012: Verónica Fernandes, Farida Alshamali, Marco Alves, Marta D. Costa, 2, Joana B. Pereira, 2, Nuno M. Silva, Lotfi Cherni, Nourdin Harich, Viktor Cerny, Pedro Soares, Martin B. Richards, and Luísa Pereira: The Arabian Cradle: Mitochondrial Relicts of the First Steps along the Southern Route out of Africa. The American Journal of Human Genetics, Volume 90, Issue 2, 347-355, 26 January 2012.
Freidline et al 2012: S.E. Freidline, P. Gunz, I. Jankovic, K. Harvati, J.J. Hublin: A comprehensive morphometric analysis of the frontal and zygomatic bone of the Zuttiyeh fossil from Israel. Journal of Human Evolution, Vol 62, Issue 2, February 2012.
Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Maricic, Udo Stenzel, Martin Kircher, Nick Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai, Markus Hsi-Yang Fritz, Nancy F. Hansen, Eric Y. Durand, Anna-Sapfo Malaspinas, Jeffrey D. Jensen, Tomas Marques-Bonet, Can Alkan, Kay Prüfer, Matthias Meyer, Hernán A. Burbano, Jeffrey M. Good, Rigo Schultz, Ayinuer Aximu-Petri, Anne Butthof, Barbara Höber, Barbara Höffner, Madlen Siegemund, Antje Weihmann, Chad Nusbaum, Eric S. Lander, Carsten Russ, Nathaniel Novod, Jason Affourtit, Michael Egholm, Christine Verna, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gucic, Vladimir B. Doronichev, Liubov V. Golovanova, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Javier Fortea, Antonio Rosas, Ralf W. Schmitz, Philip L. F. Johnson, Evan E. Eichler, Daniel Falush, Ewan Birney, James C. Mullikin, Montgomery Slatkin, Rasmus Nielsen, Janet Kelso, Michael Lachmann, David Reich, Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science 328, 710 (2010).
Hershkovitz et al 2015: Israel Hershkovitz, Ofer Marder, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Gal Yasur, Elisabetta Boaretto, Valentina Caracuta, Bridget Alex, Amos Frumkin, Mae Goder-Goldberger, Philipp Gunz, Ralph L. Holloway, Bruce Latimer, Ron Lavi, Alan Matthews, Viviane Slon, Daniella Bar-Yosef Mayer, Francesco Berna, Guy Bar-Oz, Reuven Yeshurun, Hila May, Mark G. Hans, Gerhard W. Weber & Omry Barzilai: Levantine cranium from Manot Cave (Israel) foreshadows the first European modern humans. Nature (2015) doi:10.1038/nature14134.
Hoffecker 2009: John F Hoffecker: The spread of modern humans in Europe. PNAS, september 22, 2009, vol. 106, nr 38.
Hublin 2012: Jean-Jacques Hublin: The earliest modern human colonization of Europe. doi/10.1073/pnas.1211082109.
Keinan et al 2008: Alon Keinan, James C Mullikin, Nick Patterson and David Reich: Accelerated genetic drift on chromosome X during the human dispersal out of Africa. Nature Genetics 41, 66 - 70 (2008).
Kuhn 2003: Steven L. Kuhn: In what sense is the Levantine Initial Upper Paleolithic a 'transitional' industry? i boken The chronology of the Aurignacian and of the transitional technocomplexes: dating, stratigraphies, cultural implications. Redaktörer Jao Zilhao och Frederic d'Errrico. Trabalhos de arqueologia 33.
Kuhn et al 2009: Steven L. Kuhn, Mary C. Stiner, Erksin Guleç, Ismail Ozer, Hakan Yilmaz, Aysen Açikkol, Paul Goldberg, Kenneth Martinez Molina, Engin Ünay, Ismail Baykara, Fadime Suata-Alpaslan: The early Upper Paleolithic occupations at Üçagizli Cave (Hatay, Turkey). Journal of Human Evolution 56 (2009) 87-113.
Kübler et al 2015: Simon Kübler, Peter Owenga, Sally C. Reynolds, Stephen M. Rucina and Geoffrey C. P. King: Animal movements in the Kenya Rift and evidence for the earliest ambush hunting by hominins. Nature, 15 September 2015.
Lowe et al 2012 John Lowe och 42 andra forskare: Volcanic ash layers illuminate the resilience of Neanderthals and early modern humans to natural hazards. Proc Natl Acad Sci USA, 10.1073/pnas.1204579109.
Mellars 2006: Paul Mellars: Archeology and the dispersal of modern humans in Europe: Deconstructing the ”Aurignacian”. Evolutionary Anthropology: Issues, News, and Reviews, Volume 15, Issue 5, pages 167-182, September/October 2006.
Mellars et French 2011: Paul Mellars and Jennifer C. French: Tenfold Population Increase in Western Europe at the Neandertal-to-Modern Human Transition. Science 29 July 2011: Vol. 333 no. 6042. DOI: 10.1126/science.1206930.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Olivieri et al 2006: Anna Olivieri, Alessandro Achilli, Maria Pala, Vincenza Battaglia, Simona Fornarino, Nadia Al-Zahery, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Doron M. Behar, Jean-Michel Dugoujon, Clotilde Coudray, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Ornella Semino, Hans-Jürgen Bandelt, Antonio Torroni: The mtDNA Legacy of the Levantine Early Upper Palaeolithic in Africa. Science 314, 1767 (2006).
Otte et al 2007: M. Otte, F. Biglari, D. Flas, S. Shidrang, N. Zwyns, M. Mashkour, R. Naderi, A. Mohaseb, N. Hashemi, J. Darvish & V. Radu: The Aurignacien in the Zagros region: new research at Yafteh cave, Lorestan. Antiquity 81 (2007).
Petraglia et al 2012: Petraglia, M.D., H. Groucutt, and J. Blinkhorn: Hominin Evolutionary History in the Arabian Desert and the Thar Desert kapitel i boken Changing Deserts: Integrating People and Their Environment (L. Mol, T. Sternberg, redaktörer), sidorna 61-82. White Horse Press, Cambridge.
Ramirez Rossi et al 2009: Ramirez Rozzi FV, d'Errico F, Vanhaeren M, Grootes PM, Kerautret B, Dujardin V.: Cutmarked human remains bearing Neandertal features and modern human remains associated with the Aurignacian at Les Rois. J Anthropol Sci. 2009;87:153-85.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Richter 2000: Jürgen Richter: Social memory among late neanderthals. I boken Neanderthals and Modern Humans - Discussing the Transition, redaktörer Jörg Orschiedt och Gerd-Christian Weniger. Köln universitet.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. Plos One, November 30, 2011.
Rots et al 2011: Veerle Rots, Philip Van Peer, Pierre M. Vermeersch: Aspects of tool production, use, and hafting in Palaeolithic assemblages from Northeast Africa. Journal of Human Evolution 60 (2011).
Scerri et al 2014: Eleanor M.L. Scerri, Nick A. Drake, Richard Jennings, Huw S. Groucutt: Earliest evidence for the structure of Homo sapiens populations in Africa. Quaternary Science Reviews, Vol. 101, 1 October 2014.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Andrea Manica, Ida Moltke, Anders Albrechtsen, Amy Ko, Ashot Margaryan, Vyacheslav Moiseyev, Ted Goebel, Michael Westaway, David Lambert, Valeri Khartanovich, Jeffrey D. Wall, Philip R. Nigst, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando,1 Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science 28 November 2014, Vol 346 Issue 6213. Sid 1113-1118.
Skrdla 2003: Petr Skrdla: Comparison of Boker Tachtit and Stránská skála MP/UP Transitional Industries. Journal of The Israel Prehistoric Society 33 (2003), 37-73.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barkai, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Stiner et al 2010: Mary C. Stiner, Janusz K. Koslowski, Steven L. Kuhn, Panagiotis Karkanas, and Margarita Koumouzelis: Klissoura Cave 1 and the Upper Paleolithic of Southern Greece in cultural and ecological context. Eurasian Prehistory 7 (2).
Svoboda 2004: Jiri A Svoboda: Continuities, Discontinuities, and Interactions in Early Upper Paleolithic Technologies. A View from the Middle Danube. Kapitel 3 i boken The Early Upper Paleolithic beyond Western Europe, redaktörer P. Jeffrey Brantingham, Steven L. Kuhn, and Kristopher W. Kerry. University of California Press.
Walter&Traut 2013: Marius J. Walter and Martin H. Trauth: A MATLAB based orientation analysis of Acheulean handaxe accumulations in Olorgesailie and Kariandusi, Kenya Rift. Journal of Human Evolution, Vol 64, Issue 6, June 2013.
Vishnyatsky 2004: L. B. Vishnyatsky: The Middle-Upper Paleolithic Interface in Former Soviet Central Asia. Kapitel 11 i boken The Early Upper Paleolithic beyond Western Europe Redaktörer P. Jeffrey Brantingham, Steven L. Kuhn, and Kristopher W. Kerry. University of California Press.


Publiceringshistoria: Utlagd 151014.


Sänd en kommentar till essän!



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.