änniskorna har mycket länge trott att det skulle ha varit en gud som skapade dem. På Romarrikets tid var det emellertid en grekisk läkare vid namn Galenos (129-216), som insåg att människorna på något sätt vuxit fram ur aporna. Han hade i sin ungdom som läkare tagit hand om skadade gladiatorer och därmed kunnat göra sig en bild av den mänskliga anatomin (obducering av människor var nämligen förbjudet). Senare i livet i Rom gjorde han dissekeringar av apor och insåg att de hade en anatomi besläktad med människornas.

Men Galenos insikt glömdes snart bort. I Västeuropa skulle det dröja till 1700-talet, då lantmätare, som i början av 1800-talet skulle döpas till geologer, fattade att bergen de studerade hade uppstått under betydligt längre tidsspann än den kronologi man fått fram från Gamla testamentet. Även den sena Carl von Linné (1707-1778) började luta åt tanken att mångfalden av växter som han studerat var ett resultat av en utveckling. Evolutionstanken låg i luften i slutet på 1700-talet och början av 1800-talet.

Den första som offentligt förkunnade att den biologiska evolutionen ägt rum var den franska biologen Jean-Baptiste de Lamarck (1744-1829). I sin bok Philosophie Zoologique (Zoologisk filosofi; ej översatt) år 1809 redovisade han för iakttagelser att växter och djur förändrades med miljöns omställningar. Han trodde att dessa yttre förändringar ledde till att de inre organen också ombildades, småningom permanent. Han kallade detta för transmutation. Implicit i hans resonemang var att en individ, som förvärvade nya egenskaper, kunde föra dem vidare till nästa generation. Denna idé kom kallas lamarkism. Den har sedan inte riktigt släppt.

Även om den engelska läkaren Charles Darwin (1809-1882) fann att Lamarcks iakttagelser om att djur och växter omvandlades med förändringar i miljön var riktiga, var han inte tillfreds med Lamarcks förklaring. Han sökte en annan typ av mekanism. Det gjorde samtidigt den engelska upptäcktsresanden Alfred Russel Wallace (1823-1913) men i den indonesiska skärgården under decennierna fram emot 1850. Båda hittade mekanismen genom att läsa en bok av ekonomen och filosofen Thomas Malthus (1766-1834). I boken An Essay on the Principle of Population (En essä om principerna för befolkningen; ej översatt till svenska) från år 1789 påvisade Malthus att en art som människan skulle växa explosionsartat om inte svält, sterilitet och förtidig dödlighet skulle begränsa tillväxten. Det nya med Malthus var att han hade lämnat individtänkandet och inriktade sig på befolkningsgrupper, populationer. Darwin behöll delar av det gamla individtänkandet medan Russel Wallace insåg att miljön som den faktor som reglerade tillväxten hos de olika populationerna. Båda kom till slutsatsen att mekanismen bakom evolutionen var det naturliga urvalet.

Det var Russel Wallace som hade rätt. Den moderna människan, Homo sapiens sapiens, har efter det senaste glaciala maximumet steg för steg avlägsnat miljöhindren och därmed kunnat breda ut sig över jorden i en omfattning som endast någon art enstaka art på jorden kunnat göra under evolutionens gång. Men miljön är inte besegrad. Den håller på att omorganisera sig, vilket småningom kommer att bli ödesdigert för vår art.

Charles Darwin gav ut sin bok On the Origin of Species (Om arternas ursprung; flera översättningar till svenska) år 1859. År 1971 publicerade han The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex (Människans härledning och könsurvalet; två översättningar till svenska). I den föreslog han att den moderna människan skulle ha utvecklats i Afrika från de nulevande högre aporna. Det var början på den afrikanska hypotesen.

Den felande länken

I Tyskland blev på senare halvan av 1800-talet professorn i paleontologi vid universitet i Jena, Ernst Haeckel (1834-1919), en av evolutionsteorins ivrigaste anhängare. Han lyckades framgångsrikt popularisera en del av Darwins evolutionsidéer, men i andra avseende utvecklade han lamarkistiska idéer om olika rasers överlägsenhet. Tyskland hade genomgått en enorm ekonomisk och vetenskapligt-teknisk utveckling under 1800-talet; genom att vara så duktiga hade tyskarna enligt Haeckel också utvecklats till den överlägsnaste rasen. Det råder ingen tvivel om att Haeckel var en av idégivarna till nazisternas fruktansvärda rasism.

Men Haeckel trodde också att den indonesiska övärlden var resterna av en sjunken kontinent, kallad Lemuria. Där skulle den moderna människan ha utvecklats från orangutangerna (en hypotes som Russel Wallace också såg som möjlig). Haeckel gick så långt att han hävdade att i Indonesien hade levt en apart som stod mellan organgutangerna och människorna, Pithecanthropus alalus (den stumma apmänniskan), en felande länk.

Haeckels hypotes inspirerade den holländska läkaren Eugène Dubois (1858-1940) att söka sig som militärläkare till Sumatra, som då var en holländsk koloni. Där började han leta efter Haeckels felande länk år 1888. Det var först när han flyttade till ön Java, som hans sökande gav resultat.

Det skedde på Soloflodens strand nära byn Trinil. Där hittade han en tand, en skallkalott och ett mänskligt lårben bland mycket annat. Skelettbitarna ansåg han att hade tillhört den saknade länken. Han döpte dem som tillhörande Anthropithecus erectus (Den uppresta apmänniskan). Resten av sitt liv var han övertygad om att hans fynd utgjorde den felande länken mellan orangutanger och människor.

Men nya fynd i Afrika började långsamt och säkert kullkasta Haeckels hypotes. Det första, avgörande fyndet gjordes av australiern Raymond Dart (1893-1988), som efter studier i England blivit professor i anatomi vid universitet i Wittwatersrand. Han publicerade år 1925 en uppsats där han beskrev ett kraniefynd i stenbrottet Taung i Sydafrika. Det var frågan om en tvåbent människoliknande varelse men med en hjärna på 400-500 cm³. Han döpte den till Australopithecus africanus (Den afrikanska sydapan).

Men det har inte bara varit tyska paleontologer som dragit förhastade slutsatser utan även engelska; under mellankrigstiden var de ledande engelska paleontologerna övertygande om att den moderna människan fötts i Europa, varvid den stora hjärnan kommit först, därefter den bipedala gången. Det visade sig vara tvärtom, som framgick av Darts sensationella fynd. Det skulle emellertid dröja 25 år innnan hans upptäckt accepterades i London.

I Sydafrika stimulerade Darts upptäckt till ett fortsatt sökande. Fler skallar av A africanus påträffades liksom en skalle av en art på homnininlinjen som senare skulle döpas om till Paranthropus. Fyndens antal ökade efterhand ytterligare och de gavs en mängd olika namn som Pithecanthropus, Sinanthropus, Meganthropus och Telanthropus. Men sedan påvisade 1900-talets kanske mest lysande systematiker bland biologerna, Ernst Mayr, i två föredrag 1944 respektive 1950, att alla dessa påstått olika arter ingick i en och samma mänskliga art. Den döpte han till Homo erectus (den uppresta människan), som en artighet till Dubois första fynd.