hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Europa för 40 000 år sedan, fil 1:

Neandertalarnas uttåg

En paleoantropologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Neandertalarna levde i över 200 000 år i Europa. Men under en stor köldvåg, som tog död på deras bytesdjur, för ungefär 55 000 år sedan bröt huvuddelen av dem upp och begav sig till det inre av Asien. Kvar i Spanien, Italien och södra Balkan blev dock flera grupper. När köldvågen slagit över i en värmeperiod för ungefär 50 000 år sedan började de rekolonialiserade Europa.
Bild av en neandertalare

En rekonstruktion av en neandertalman, sådan som forskarna i dag tror att han såg ut. Han hade ljus hy och rödtonat hår. Eftersom man inte hittat några kammar bland neandertalfynden, så har han gestaltats som okammad. Men vad man inte tänkt på är att om inte hans stenknivar användes till rakning, bör han ha haft ett skägg som gick ned till bröstet. Detta gällde för övrigt också de moderna männen, men de hade mest en mörk hy. Bild enligt O'Neil 2013/Wikipedia.

Schema över temerpatursvängningarna under 150 000 år (27K)

Temperatursvängningar under de senaste 150 000 åren. Överst konturen över temperaturens utveckling som borrningar i den grönländska inlandsisen gett, samma resultat från borrningarna i inlandsisen i Antarktis. Underst en schematisk beskrivning av inlandsisens utbredning i tid. Som framgår började den senaste istiden för dryga 100 000 år sedan. Men nedkylningen blev första gången riktigt besvärlig för ungefär 55 000 år sedan, då den äldsta av sex Heinrich event inträffade. Detalj av schema från Wikipedia 12-04-22.

Essän Europa för 40 000 år sedan omfattar 4 filer:

De första moderna människorna invandrade till Europa för omkring 50 000 år sedan. Under de följande 25 000 åren ägde rum inte mindre än sex vågor av migration till Europa. Det är onekligen anmärkningsvärt men kan förklaras av att Europa under värmeperioderna härbärgerade fler djurarter att jaga och fälla än grannområdena. Till en annan del berodde det också på att landet till större delen var avfolkat som en följd av att huvuddelen av neandertalarna hade utvandrat för omkring 55 000 år sedan, av arkeologiska fynd att döma, till Centralasien och Sibirien. Det kan också misstänkas att värdefullt mammutelfenben lockade i Europa.

Låt oss därför börja detta avsnitt av essän med frågan hur det kom sig att neandertalarna (Homo sapiens neanderthalensis) lämnade Europa. Men därmed hamnar vi tyvärr mitt i en olycklig strid mellan å ena sidan anglosaxiska arkeologer och å den andra sydeuropeiska kolleger om neandertalarnas kulturnivå. Enligt anglosaxarna var neandertalarna mer eller mindre primitiva vildar utan egentlig kultur. De moderna människorna var åter mera utvecklade med en högre kultur. Liksom indianerna i Nordamerika och aboriginerna i Tasmanien kom neandertalarna att trängas undan och utplånas. Sydeuropéerna med portugisen Jão Zilhão i spetsen hävdar att neandertalarna var kulturellt minst lika långt, om inte mer, utvecklade än de moderna. Neandertalarna assimilerades av de moderna och försvann på detta sätt (Zilhão 2011).

Tack vare en arkeogenetisk undersökning, ledd av svensken Love Dalén, med flera europeiska universitet inblandade, har situationen fått en ny aspekt. Den pekar på att huvuddelen av neandertalarna bröt upp och lämnade Europa för omkring 55 000 år sedan (Dalén et al 2012). Neandertalarnas försvinnande handlade alltså inte om ett folkmord i anglosaxisk kolonial stil, utan hade enbart yttre, klimatologiska orsaker.

De europeiska neandertalarnas utvandring var inte en enstaka händelse. Från tidpunkten för omkring 60 000 år sedan blir lämningarna av neandertalarna i Västasien allt glesare. Det har föreslagits att de också utvandrade till Sibirien (Vishnyatsky 1999), troligen som en följd av det kyligare och fuktigare klimat, som efterhand förstärkts i Västasien av en långvarig period av glacialt maximum.

Den här köldperioden hade samband med vad som kallas för Heinrich events (alltså Heinrich' händelser). Namnet kommer från den tyska marinbiologen Hartmut Heinrich. Han ledde borrningar på Nordatlantens botten på 1980-talet. Under arbetet upptäckte han sex lager med lösa stenar liggande i sedimenten. De hade transporterats dit av kringflytande isberg (Heinrich 1988). Upptäckten av dessa event bidrog till att geologerna insåg att den senaste istiden hade börjat redan för ungefär 100 000 år sedan. Den gick mer eller mindre regelbundet mot maxima, varvid inlandsisarna i Europa och Nordamerika nådde kusterna och började kalva. Atlanten fylldes av isberg, som när de smälte kylde de ned vattnet och förhindrade Golfströmmen att gå norrut.

I Europa, Nordafrika och Västasien skedde en sådan nedkylning för 60 000-55 000 år sedan i samband med Heinrich event 6 (se kartan i spalten t h). Den verkar ha varit uppdelad i två steg med en kort period av uppvärmning emellan. Den första nedkylningen skulle ha fått de västasiatiska neandertalarna att bryta upp. Vid den andra skulle de väst- och centraleuropeiska neandertalarna även ha gett sig iväg (Dalén et al 2012). Indikationer pekar på att permafrosten då skulle ha nått ner till norra delen av södra Frankrike och i Centraleuropa skulle bara de sydligaste floddalarna ha varit fria från den. Att utvandringen riktade sig mot de inre av Asien förklaras av att en mycket stor sjö, som täckte det västsibiriska låglandet, bidrog till att klimatet i Sibirien och Centralasien inte kom att beröras av de plötsliga köldvågorna i större utsträckning.

Här måste skjutas in att den anglosaxiska forskarvärlden inte verkar att tro på Daléns forskningsresultat. Man tycks anse att arkeologiska fynd motsäger hypotesen. Den amerikanska pensionerade paleontologen Pat Shipman har därtill kommit med ett nytt argument. De moderna skulle tidigt ha lärt sig tämja vargar, som de använde i jakt (Shipman 2015). Med vargarna konkurrerade de dels ut neandertalarna, dels jagade i väg dem. Om denna hypotes stämmer skulle just de tämjda vargarna var det övertag som de moderna hade och som kan ha till att de kvarvarande neandertalarna dog ut, där de inte blev assimilerade.

Men vi i Sverige har inte den anglosaxiska världens skuldkänslor över de folkmord som utfördes under den koloniala epoken. Vi vill tro på Daléns hypotes. Det gör att man kan fråga: Vart skulle de neandertalare, som bröt upp, ha flyttat? Den ryska arkeologen Pavel M Dolukhanov, i dag verksam vid universitetet i Newcastle upon Tyne i England, lade år 2003 fram ett förslag i en översikt över jägarkulturerna i Sibirien under senaste istida maximum (Dolukhanov 2003). Fynd av artefakter av mousterientyp har hittats i grottor i Altaibergen (bl a den numera så berömda Denisovagrottan) och runt Bajkalsjön i södra Sibirien. Vid denna tid kunde ingen föreställa sig att huvuddelen av neandertalarna skulle ha försvunnit genom utvandring. Så Dolukhanov lutar åt att mousterienverktygen skulle ha lämnats av tidiga moderna människor. Men allt fler fynd ger fog för misstankarna att de västasiatiska neandertalarna slog sig ned i Altaibergen och de europeiska släktingarna i området söder om Bajkalsjön.

Arkeosociologi

Hur kom det sig att neandertalarna valde en migrationslösning i de två fallen? En rimlig förklaring till uppbrottet i Europa vore att permafrosten snabba utbredning söder ut medförde att de djur, som de hade levt av, försvann. Neandertalmänniskorna hade att välja mellan att svälta ihjäl eller bryta upp. Men kan de ha tänkt lite längre i den uppkomna situationen? Många menar att tänkandet hos antroplogiska typer, som försvunnit ur historien, skulle vara ointressant och betydelselöst. Andra anser åter att det är av en mängd skäl omöjligt att rekonstruera det. Men det finns forskare som på bred front arbetar på att försöka förstå vad som egentligen hände under människans långa förhistoria, även i fråga om den intellektuella biten.

Tre engelska forskare som gått in för detta är hjärnforskaren Robin Dunbar vid universitet i Oxford, Clive Gamble, professor i arkeologi vid universitet i Southampton, och John Gowlett, professor i arkeologi vid universitet i Liverpool. De har genomfört ett stort forskningsprojekt, som pågått under sju år, Från Lucy till språk - det sociala tänkandets arkeologi. De rapporterar om sina slutsatser i bl a den populärt hållna boken Thinking Big (Tänka stort; Gamble et al 2014).

En av deras utgångspunkter var studier som visade att olika aparter levde i olika stora flockar beroende på hur stor hjärna fanns genomsnittligt hos arten i fråga. Hjärnans storlek tycks bestämma en individs förmågan till hur många andra individer av samma art som hon eller han kunde känna. Utgående från dessa och andra studier utvecklade de en arkeosociologisk hypotes för mängden individer som den moderna människan på jägar- och samlarstadiet kunde ha relationer till. Den presenterar inte en empirisk bild utan en generaliserad version. Deras terminolog kan därför verka märklig. Inom klammer med rött har jag i tabellen satt in de mera bekanta, traditionella termerna.

Sociala grupperingar bland jägare-samlare Antal
individer
Personliga nätverk
Stam (gemensamt språk)
[Stamförbund, folk]
1500 Avlägsna bekanta
Mega-band (giftermål och handel)
[Stam]
500 Nära bekanta
Samfund (Dunbars siffra)
[Lokalsamhälle]
150 Vänner
Band (gemensamma nattläger)
[Jägar/samlargrupp]
50 Goda vänner
Födosamlande grupp (stödjande grupp) 15 Bästa vänner
Intim grupp (själskamrater)
[Familjegrupp]
5 Intima närstående
Källa Gamble et al 2015: 42


Jag kan förstå att Gamble et al med valet av termer velat rensa upp i en djungel av mångtydiga och ofta rasistiskt påverkade, nedsättande benämningar, som av gammalt förekommer inom arkeologi och paleoantropologi. Men termerna fjärmar beskrivningen från verkligheten. Det som kallades new archaeology med början på 1960-talet var mystifierande i och med att den bara beskrev vad som kommit upp ur jorden utan relation till något historiskt sammanhang. Gamble med medarbetare polemiserar visserligen i boken Thinking Big mot denna strömning, men är ändå påverkade av den i valet av termer. Mitt förslag av termer är historiskt empiriskt mera adekvat.

Samtidigt är uppställningen problematisk från en annan aspekt. Det jag kallat för stamförbund, folk, byggd på gemensamt språk, omfattade mer än 1500 individer under gravettienkulturen i Europa – de kunde uppgå till 2000-3000 individer som vi ska se. Sedan har vi frågan om familjegrupper, alltså vad Gamble kallar för intim grupp. Den utveckling hos australopiteciner och erectiner (Homo erectus) som innebar att individerna föddes alltmer hjälplösa och krävde långvarig moderlig omvårdnad kunde inte ha skett utan stabila sociala miljöer under flera miljoner år. Det tyder på att det funnits en tendens till monogami (parbildning) under hela denna tid. Men vi kan numera misstänka att parallellt uppträdde en tendens till polygami (månggifte) bland högrankade hannar. Därför är Gamble term ”intim grupp” förmodligan empiriskt adekvat.

Ett fördjupande ljus på uppställningen i tabellen kastas av studier av beteendet hos olika arter av apor, som forskarparet Sarah F Brosnan och Frans B M de Waal vid universitet i Atlanta i USA har ägnat sig åt sedan 2003. De har kommit till slutsatsen att en känsla för rättvisa utvecklades tidigt hos primater som grund för ett långvarigt samarbete (Brosnan & de Waal 2014). Australopithecinerna förde detta samarbete sannolikt allt längre. Redan före Homo erectus bands hominingrupperna samman av ett visst givande och tagande, som baserat på känslan av rättvisa ledde till förväntningen att en gengåva skulle motsvara gåvan, att gåvorna skulle balansera varandra. Från detta växte fram ett jämviktstänkande, som kom att omfatta föreställningarna om hela tillvaron.

Med senast Homo heidelbergensis relaterades detta jämviktstänkande till osynliga, övernaturliga krafter, som troddes upprätthålla och styra tillvaron. I en projektion av det egna tidiga sociala systemet uppfattade senast heidelbergarna dessa krafter som givande och att människorna var förpliktigade att ge gengåvor i en eller annan form. Men heidelbergarna kunde också ge de övernaturliga krafterna gåvor, vilket förpliktade dem till gengåvor. Detta är förenklat en del av vad socialantropologerna kallar participatorisk verklighetsuppfattning (Lévy-Bruhl 1985). Grunderna till detta tänkande, föreslår jag, utvecklades alltså hos Homo heidelbergensis via Homo erectus från det äldre primatbeteendet. Det ledde sedan långsamt till alltmer avancerade system av regler hos neandertalarna och slutligen även hos de moderna människorna, i deras fall, som vi ska se, delvis som ett arv från neandertalarna.

Balansen

Systemet av regler kom småningom att styra hela livet. Att följa dessa regler innebar att upprätthålla balansen i världen. Människorna kunde av olika anledningar avvika från någon eller några regler. Vi skulle säga att de syndade eller begick brott (begrepp som dock var okända på jägarstenåldern). När detta hände stördes jämvikten. Neandertalarna skulle ha trott att de begått sådana avvikelser, vilket skulle ha lett till den oväntade köldvågen, en kraftig störning av balansen i världen. Neandertalarna var emellertid strikt bundna till de regioner de levde i (Stringer et Andrews 2005). Genom att ta det för dem oerhörda steget att bryta upp och söka sig andra boplatser hoppades de kunna korrigera de avvikelser de begått. Genom den påfrestande migrationen tog de så att säga ansvaret för de felsteg, som de trodde att de gjort.

Bild av en neandertalristning (21K)

Ristning gjord av neandertalare längst inne i Gorhamgrottan i Gibraltar. Ovan foto av ristningen, nedan renritning av den geometriska figuren. Bild efter Rodríguez-Vidal et al 2014.

Detta förslag till förklaring förutsätter att neandertalarna var förmögna till ett för denna tid mycket avancerat tänkande. Utgående från Zilhãos beskrivningar var de också i flera avseenden kulturellt överlägsna de anatomiskt moderna människor som började tränga in i Syd- och Centraleuropa med start kring för 47 000 år sedan, i Östeuropa av allt att döma redan för omkring 50 000 år sedan (Hublin 2012). Neandertalarnas skärverktyg var vassare, de bar kroppstäckande kläder och gick även i fotbeklädnader, troligen mockasiner (Zilhão 2010). De visste t o m hur man glättade läder med hjälp av en s k lissoir av ben (Soressi et al 2013) och tillverka andra slag av benverktyg (Hardy et al 2014). De hade kunskap om hur man byggde skydd mot väder och vind. De ägde ett kunnande om vilka växter i Europa var ätliga (Henry et al 2011). Det är belysande att endast en kniv med kurvigt blad lånades av dem från de första moderna invandrarna (Zilhão 2011).

Det är mot denna bakgrund inte helt omotiverat att misstänka att neandertalarna var mera en givande än tagande part i relationen till de moderna. De sistnämnda skulle ha haft föreställningar av afrikansk typ i fråga om världens uppbyggnad. De trodde världen bestod av två våningar: himmel och jord. Himlen, som troddes vara en flat skiva, hölls uppe av en långsträckt gudinna. Neandertalarna åter hade även föreställningar om underjord, som framgår bl a av att de utnyttjade de grottor de bodde i så långt in som det var möjligt. De t o m gjorde ristningar på grottväggen längst inne i grottor (Rodríguez-Vidal et al 2014). Detta kontrasterar till de moderna, som tenderade att hålla till i grottöppningarna och tycks ha trott att det fanns en gräns längre in i grottan som inte fick överskridas. Men de moderna lärde sig sannolikt också att kommunicera med de andliga makter, som de trodde på, genom grottmålningar; en idé som de kan ha tagit över från neandertalarna när de lånade neandertalarnas underjordsföreställning. Därmed skapades den bild av världen som är bekant för oss, nämligen att den skulle bestå av himmel, jord och underjord.

Denna tankefigur togs sedan över av de två stora invandrargrupperna, cromagnonerna och gravettienmänniskorna. Särskilt de sistnämnda kom att utveckla den på ett spännande sätt under perioden med solutréenkultur i Västeuropa.

Daléns undersökning kunde också visa att vid neandertalarnas utvandring valde en del av dem att stanna kvar. Det skedde främst i södra Spanien och södra Balkan (Dalén et al 2012). När klimatet åter förbättrades började de rekolonisera Europa. Därvid utvecklade de en arkeologisk kultur, som i Västeuropa har kommit att kallas châtelperronien efter fyndplatsen La Grotte des Fées i kommunen Châtelperron i departementet Allier i centrala Frankrike. I Östeuropa går den under namnen szeletien efter grottan Szeleta i Büggbergen i Ungern.

Neandertalarna hade för omkring 300 000 år sedan tagit fram vad som kallas mousterienstenmidet från det acheuléensmide, som hade uppfunnits av den tidiga Homo erectus för ungefär l,8 miljoner år sedan. Mousterientekniken gick ut på att en kärnsten, vanligtvis av flinta, bearbetades så den fick en bestämd form. Från den slog man sedan mindre bitar, som i sin tur gjordes till spjutspetsar, skrapor, knivblad o s v. Namnet mousterien kommer från den första fyndplatsen Le Moustier, ett klippskydd i Dordognedalen i sydvästra Frankrike. Châtelperronienkulturen innebar en liten utveckling av detta stensmide genom att det tillfördes vad som kallas för levalloisteknik. Det innebar att man slog allt tunnare flak av kärnstenen.

Men mousterien- och châtelperroniensmidena försvann från Europa mellan åren för 41 030 och 39 260 tillbaka enligt en stor studie ledd av Tom Higham från laboratoriet för C 14-datering vid Oxfords universitet (Higham et al 2014). Under denna tid exploderade den Arkeoflegreiska vulkanen vid dagens Neapel. Om denna katastrof hade någonting att göra med mousteriensmidets försvinnande vet vi ännu inte. Men det kan inte ureslutas att alltfler av de rekoloniserande neandertalare levde ihop med de moderna, vilket snart ledde till en assimilering.

I nästa fil berättat vi om vågorna av moderna människor, som fann vägen till Europa.

Till nästa fil: De modernas intåg
Till historiemenyn.



Litteraturhänvisningar, denna fil:

Brosnan & de Waal 2014: Sarah F. Brosnan and Frans B. M. de Waal: Evolution of responses to (un)fairness. Science 18 september 2014, DOI: 10.1126/science.1251776.
Dalén et al 2012: Love Dalén, Ludovic Orlando, Beth Shapiro, Mikael Brandström Durling, Rolf Quam, M. Thomas P. Gilbert, J. Carlos Díez Fernández-Lomana, Eske Willerslev, Juan Luis Arsuaga and Anders Götherström: Partial genetic turnover in neandertals: continuity in the east and population replacement in the west. Mol Biol Evol February 23, 2012.
Dolukhanov 2003: Pavel M Dolukhanov: Hunter-gatherers of the Last Ice Age in northern Eurasia: recent research and old problems. I kapitel 2 boken Before Farming [online version] 2003/2.
Gamble et al 2015: Clive Gamble, John Gowlett och Robin Dunbar: Thinking Big - How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind. Thames & Hudson.
Hardy et al 2014: Maurice Hardy, Genevičve Pothier Bouchard et Luc Doyon: Un outil en os ā usages multiples dans un contexte moustérien. Bulletin de la Société préhistorique franįaise, tome 111, numéro 4, octobre-décembre 2014.
Heinrich 1988: Hartmut Heinrich: Origin and consequences of cyclic ice rafting in the Northeast Atlantic Ocean during the past 130,000 years. Quaternary Research 29 (2).
Henry et al 2011. Amanda G. Henry, Alison S. Brooks, and Dolores R. Piperno: Microfossils in calculus demonstrate consumption of plants and cooked foods in Neanderthal diets (Shanidar III, Iraq; Spy I and II, Belgium). Proceedings of the National Academy of Sciences, 108 (2), 486-491 DOI: 10.1073/pnas.1016868108.
Higham et al 2014: Tom Higham och 47 medarbetare: The timing and spatiotemporal patterning of Neanderthal disappearance. Nature, Vol 512, 21 August 2014.
Hublin 2012: Jean-Jacques Hublin: The earliest modern human colonization of Europe. doi/10.1073/pnas.1211082109.
Lévy-Bruhl 1985: Lucien Lévy-Bruhl: How natives think. Franska originalet utgivet 1910: Les fonctions mentales dans les sociétés inférieures. Översatt till engelska av Liliane A Clares 1926. Princeton University Press. Ny upplaga 1985.
Rodríguez-Vidal et al 2014: Joaquín Rodríguez-Vidal, Francesco d'Errico, Francisco Giles Pacheco, Ruth Blasco, Richard P. Jennings, Alain Queffelec, Geraldine Finlayson, Darren A. Fa, Jordi Rosell, José María Gutiérrez Lķpez, José S. Carriķn, Juan José Negro, Stewart Finlayson, Luís M. Cáceres, Marco A. Bernal, Santiago Fernández Jiménez, and Clive Finlayson: A rock engraving made by Neanderthals in Gibraltar. Proceedings of the National Academy of Sciences, 2014; DOI: 10.1073/pnas.1411529111.
Shipman 2015: Pat Shipman: The Invaders: How Humans and Their Dogs Drove Neanderthals to Extinction. Belknap Press.
Soressi et al 2013: Marie Soressi, Shannon P. McPherron, Michel Lenoir, Tamara Dogandzic, Paul Goldberg, Zenobia Jacobs, Yolaine Maigrot, Naomi L. Martisius, Christopher E. Miller, William Rendu, Michael Richards, Matthew M. Skinner, Teresa E. Steele, Sahra Talamo, and Jean-Pierre Texier: Neandertals made the first specialized bone tools in Europe. www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.1302730110.
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution.
Vishnyatsky 1999: Leonid B. Vishnyatsky: The Paleolithic of Central Asia. Journal of World Prehistory, Vol. 13, No. 1, 1999.
Zilhão et al 2010: João Zilhão, Diego E. Angelucci, Ernestina Badal-García, Francesco d'Errico, Floréal Daniel, Laure Dayet, Katerina Douka, Thomas F. G. Higham, María José Martínez-Sánchez, Ricardo Montes-Bernárdez, Sonia Murcia-Mascarķs, Carmen Pérez-Sirvent, Clodoaldo Roldán-García, Marian Vanhaeren, Valentín Villaverde, Rachel Wood and Josefina Zapata: Symbolic use of marine shells and mineral pigments by Iberian Neandertals. PNAS January 19, 2010 vol. 107 no. 3.
Zilhão 2011: João Zilhão: Aliens from Outer Time? Why the "Human Revolution" Is Wrong, and Where Do We Go from Here? i boken Continuity and Discontinuity in the Peopling of Europe. One Hundred Fifty Years of Neanderthal Study. Redaktörer: S Condemi och C-G Weniger.


Publiceringshistoria: Utlagd 14-11-30.



Sänd en kommentar till essän!



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.