ärmeperioden kring för 50 000 år sedan fick inlandsisen att dra sig tillbaka och höjde nivån på havsytan. I Ur-Schatt-dalen tvingade det människor att emigrera. Även Medelhavets yta steg, men troligen inte så högt att sundet vid Bysans till Svarta havet öppnades. Där skulle det alltså ha funnits en landbro mellan Europa och Asien för 50 000 år sedan. De emirienmänniskor som från Ur-Schatt-dalens långsträckta norra del hittade ända till Svarta havet kunde med lätthet ta sig in i Balkan.

Att de från Iran kom att vandra genom norra Anatolien har att göra med att östra Anatolien var befolkat av troligen Skhul-människor, som kan kallas för protosubarer. I Balkan stötte de också på människor, som därtill måste betecknas som främmande, d v s rekolonialiserande neandertalare. De första grupperna av moderna människor verkar därför inte ha stannat på Balkan utan nådde Ukraina. Till dem ska vi strax återkomma. Men efter dessa första grupper tycks det ha kommit nya. Deras efterlämnade verktyg pekar på att valde att följa floden Donau in mot Centraleuropa. Alla de viktigaste fyndplatserna ligger ganska nära vattendraget. En annan möjlighet är att invandrarna i Ukraina efterhand spreds västerut norr om de ungerska bergen. Det gör att olika forskare tolkar de svårbegripliga spåren lite olika. Tyska arkeologer har följande bild av hur de viktigaste fyndplatserna i Centraleuropa från perioden för 50 000 till 40 000 år tillbaka fördelar sig (Bolus & Conard 2001), varvid rött betecknar neandertalare, blått emirienmänniskor och svart ”tharmänniskor” (med ursprung i nordvästra Indien):

• I Bulgarien: Bacho-Kiro och Temnata.
• I Kroatien: Vindija och Velika Pecina.
• I Österrike: Willendorf och Galgenberg-Stratzing.
• I Mähren i Moravaflodens dalgång (en biflod till Donau): Vedrovice, Brno-Bohunice, Stránska skála och Mladec.
• I Tyskland: Geissenklösterle och Sirgenstein (Achdalen), Vogelherd, Hohlenstein och Bockstein (Lonedalen), Keilberg-Kirche och Schwalbenberg. Den sistnämnda fyndplatsen ligger vid Rhen, resten vid Donau.

Men de tjeckiska forskarna har en annan bild som framgår av nedanstående karta:

Schematisk karta visande de sex viktigaste fyndplatserna av tidiga moderna människor i Europa och Västasien enligt tjeckiska arkeologer. Platserna är följande: 1) Mladec; 2) Oase; 3) Cioclovina;4) Muierii; 5) Bacho Kiro; 6) Ksar 'Akil. Karta efter Zilhão et al 2007.

Det tycks inte råda full enighet om vilka lämningar är från rekoloniserande neandertalare, vilka från de moderna. Fyndplatserna har mestadels varit friluftsläger och/eller klippskydd. Inga skelettdelar från människor har påträffats hittills, bortsett från skallfyndet från Rumänien, Oase 2. Tyska arkeologer tenderar att uppfatta tidens två stensmidesstilar, szeletien och bohunicien, som åstadkomna av rekolonialiserande neandertalare. Tjeckiska forskare tillskriver den förstnämnda neandertalarna, den senare de moderna. Vi följer i essän den tjeckiska tolkningen, men har ett annat ursprung till de moderna än vad tjeckerna föreslår. Enighet råder om att fynden i Vindijagrottan i Kroatien är från neandertalare. En tredje smidestil, tidig aurignacien, dyker upp mot slutet av perioden i södra Tyskland. Den fördes definitivt till Europa av de moderna.

Szeletienkulturen har sitt namn från den 60 meter långa Szeletagrottan i Büggbergen i norra Ungern. Åren 1906-13 ledde den ungerska arkeologen Ottokár Kadic de hittills mest omfattande utgrävningarna av håligheten. År 2007 gjordes en mindre utgrävning i en av salarna. Resultaten från detta arbete pekade på att neandertalare hade använt grottan under perioden för 75 000-58 000 år sedan (Lengyel et al 2009). Därefter var den mest ett tillhåll för grottbjörn, men rekoloniserande neandertalare kunde tillfälligt besöka grottan (ibid). Där har påträffats ett mindre antal bladformade spjutspetsar (ibid), som visat sig vara typiska för just szeletienkulturen, alltså neandertalare. Denna var under årtusendena för efter 50 000 år sedan vida utbredd i Tyskland, Tjeckien, Slovakien och Ungern samt sydvästra Polen. Lämningar har även påträffats i Rumänien och Bulgarien. Fynden försvinner efterhand för efter 40 000 år tillbaka, då också mängden invandrade moderna tycks ha ökat kraftigt.

Bohunicienkulturen har sitt namn efter den mähriska fyndplatsen Brno-Bohunice. Den tjeckiska arkeologen Jiří Svoboda, som senare var med om att gräva ut fyndplatsen, använder termen emiro-bohunicien för att betona sambandet med de levantinska emrienmänniskorna (Svoboda 2003). Redan den första utgrävaren Karel Valoch (1920-2013) såg ett samband med Levanten (ibid). Kulturen utmärktes nämligen av användningen av levalloisteknik, d v s stensmederna slog tunna skivor från den på förhand preparerade kärnstenen (ibid). Men vad som saknas är verktyg av ben, personliga ornament och annat som anses karaktäristiskt för de moderna.

Bland andra fyndplatser med föremål från bohunicienkulturen är Stránska skála i Mähren och Bacho-Kirio i Bulgarien viktiga. Men det finns en liten skillnad i stensmidet på de nämnda fyndplatserna. Det har fått en del forskare att tala om bachokirienkulturen, som skulle ha brett ut sig utmed Svarta havets nordvästliga och nordliga kustområden.

För 50 000 år sedan

Den franska paleoantropologen Jean-Jacques Hublin, verksam vid Max Planck institutet för evolutionär antropologi, skriver i en kort kommentar i PNAS att ”dessa kulturer kan mycket väl dokumentera en tidig episod i den moderna människans kolonisering av Europa med en ålder av 50 000 år” (Hublin 2012). Även några år före det hävdade förre kuratorn vid Naturhistoriska museet i New York, Ian Tattersall, att en invandring till Europa skulle ha skett för hela 51 000 år sedan (Tattersall 2008: 92).

Tattersall var försiktig med ursprunget. Hublin och arkeologerna i Tjeckien menar däremot, som antytt, att dessa invandrare kom från Levanten. I en lite längre översikt av samma ämne publicerad några år tidigare kom den amerikanska arkeologen John F Hoffecker till ungefär motsvarande slutsatser (Hoffecker 2009).

Levalloistekniken föddes troligen genom att man hade börjat förse vissa verktyg som knivar med skaft. Detta förhållande samt arkeogenetiska undersökningar pekar på att bohunicierna kom från Ur-Schatt-dalen, d v s dagens Persiska vik; de var alltså emirienmänniskor. Den första vågen av dessa utvandrare skulle ha nått norra Anatolien genom Iran och därifrån trängt in i Balkan. De tycks först har sökt sig till Ukraina, men kom sedan att kolonialisera kusten i Bulgarien och för att därifrån nå Mähren, kanske följande Donau. Ett skallfynd i Rumänien tyder på att de för mellan 40 000 och 30 000 år tillbaka kom att assimilera de kvarvarande neandertalarna på Balkan (Soficaru et al 2006).

Men så för ungefär 42 000 år sedan verkar det som om strömmen av emirienmänniskor från Mindre Asien blev avbruten. In genom norra Anatolien trängde nya människor med ursprung från nordvästra Indien, ”tharmänniskorna”. De kom att slå sig ned i Svabiska Jura på Donaus norra sida i Tyskland. Det kan inte uteslutas att grupper av dessa invandrare nådde ända till Pyrenéerna. De förde med sig tidig aurignacien. Jag har döpt denna kultur i Svabiska Jura till vogelherdkulturen och behandlar den i essän om gravettienkulturen.

I en arkeogenetisk undersökning enligt nya metoder, publicerad i oktober 2012, antyder en grupp arkeogenetiker från USA och Europa att européernas inslag av neandertal-DNA skulle kunna komma från en korsning mellan ”tharmänniskorna” och neandertalarna när de två antropologiska typerna möttes på Balkan för kring 35 000 år sedan (Sankararaman et al 2012). Skallfyndet i grottan Pestera Muierii i Rumänien, som uppvisar en blandning av drag från neandertalare och moderna, har nonchalerats därför att arkeogenetikerna länge stenhårt förnekade möjligheten av en korsning. Nu kan kanske bilden äntligen nyanseras.

Men för att återgå till den tidigaste invandringen av de moderna i Europa nådde en annan grupp men från öster samtidigt eller lite senare Donflodens dalgång öster om Valdajbergen i centrala europeiska Ryssland. Den spreds sedan genom norra Kontinentaleuropa till England. De var tarimeserna/cromagnonerna.

De allra äldsta fynden

De allra äldsta fynden verkar vara från Ukraina och skulle vara lämningar av emirienmänniskor. De har tidigare inte uppmärksammats i väst. Det beror på att utgrävningsrapporterna, till den del de är publicerade, har författats på ukrainska och att de tidiga dateringarna inte pekade på någon hög ålder. Men de senaste åren har intresset för invandringen till detta område ökat, särskilt efter det nya dateringar markerat en mycket hög ålder. Ofta ligger fynden av vad som kallas övergångssmide, alltså antaget lämnade av moderna människor, i ett lager omedelbart över ett lager av mousteriensmide, som i sin tur antas ha åstadkommits av neandertalare. Detta gäller inte minst de två stora fyndplatserna Koulichivka och Moldova.

Koulichivka var ett stort friluftsläger, där den ukrainska arkeologen V P Savych fann över 50 000 artefakter under sina utgrävningar åren 1968-1988. Fyndplatsen ligger nära staden Krements på en udde i ån Ikva, som via Styrälven utmynnar i floden Pripyat (Hoffecker 2002). I lager 5 var stensmidet av mousterientyp (Meignen et al 2004). I lager 4 var det fortfarande av mousterientyp men med växande inriktning på levalloisteknik (ibid). Den kan karaktäriseras som en variant av bohunicien, alltså övergångssmide. Mellan de två lagren i Koulichivka skulle ha funnits ett tunt lager utan fynd (ibid). De djurben som bevarats var huvudsakligen från häst och ren (Hoffecker 2002).

Koulichivka ligger vid en hällmark bestående av turonisk flinta, d v s kalksediment lagrade för cirka 90 miljoner år sedan. Denna flinta har hög kvalité. Lägerplatsen var troligen en station inom ett revir, där människorna skaffade sig nödvändiga stenverktyg inför den fortsatta vandringen. Hit skulle först neandertalare ha kommit och stannat någon vecka. Sedan efter en paus på flera hundra år skulle moderna människor ha anlänt och gjort detsamma. Lägret var så stort att flera jägar/samlargrupper verkar ha använt platsen samtidigt.

Storleken pekar på möjligheten att lägret också användes som en samlingsplats, där ett större antal jägar/samlargrupper sammanstrålade. Neandertalarna var partrilokala, d v s sönerna stannade i familjen medan döttrarna sökte sig till andra grupper (Lalueza-Fox et al 2011). Deras jägar/samlargrupper var möjligen mindre än hos de moderna människorna. Neandertalarnas grupper skulle ha varit 8-20 individer stora. Hos de moderna kan grupperna ha bestått av upp till 50 individer (Gamble et al 2015).

Det jagande och samlande Mbuti-folket, ett s k pygméfolk, som lever i Ituriskogen i nordöstra Kongo, har grupper som kraftigt växlar i storlek: 15-50 individer. Storleken kan också variera med arbetsuppgifterna (Mitchell Fuentes 2006). De socialantropologiska uppgifterna om detta folk har blivit intressanta eftersom det numera räknas som det ”första folket”. Det finns en skola inom arkeogenetiken som vill härleda ursprunget till utvandringen från Afrika till en enda grupp i ett begränsat geografiskt område. Detta bestrids emellertid av uppsaliensiska forskare ledda av Carina Schlebusch, som i en studie av Sanfolket i Namibia och Angola påvisat äldre och yngre typer av moderna människor korsats och att det också skett en tidig stratifiering (Schlebusch et al 2012).

För att återgå till neandertalarna skulle stormöten hos hos dem sannolikt ha gått tillbaka på en organisatorisk tradition, som utvecklades redan hos Homo erectus. I detta skede skulle mötena ha omfattat befolkningen inom en region. Neandertalarna var nämligen regionstrogna (Stringer et Andrews 2005). Sammankomsterna var viktiga för byte av information. Nu vet vi förstås inte vad slags information de utbytte och hur det skedde, men vi kan misstänka att det ibland måste ha låtit invecklat i våra öron eftersom de använde sig av ett rent aspektbeskrivande språk. Men utgående från vad vi själva är intresserade av att höra, kan man tänka sig att jägarna berättade om vad som ändrats i landskapet under året, vart djuren tenderat att söka sig, o s v. Även individinformationen var central, vem hade skadats under jakt, vem hade dött, vilka barn hade fötts o s v. Inte minst beredde de döttrarna inom familjen att finna egna män under trygga former. Smidesteknisk informationsutbyte var sannolikt också av betydelse. Även uppgifterna om vilka växter var ätbara och kunde tillredas ingick i detta byte.

Någonting liknande ägde sannolikt rum även hos de moderna människorna. Men informationen om dessa de tidigaste invandrare i Europa är så knapphändig att vi inte kan säga att om det var enstaka grupper av spaningskaraktär, som hittade till Koulichivka, eller om det var en hel stam på cirka 500 individer som etablerade sitt revir i Ukraina med Koulichivka som årlig samlingsplats.

Lager 3 ovanför de allra första moderna invandrarnas lämningar är också det imponerande med omkring 6 500 påträffade artefakter av sten. I samlingen ingår närmare 100 kärnstenar och mer än 200 verktyg gjorda av flintblad. De dominerande verktygen är ändå olika slag av skrapor och gravsticklar (Vishnyatsky & Nehoroshev 2004). När det gäller detta lager är dateringen oklar. Innebar stensmidet en utveckling bland människorna i lager 4 eller dök det upp nya grupper, som slog sig ned på platsen efter det de äldre invånarna sökt sig norrut?

Levalloistekniken
Bilden nedan efter O'Neil 2014

Mammuthyddan i Moldova V

Friluftslägren Moldova I och V är belägna mellan Dnjestrfloden och Karpaterna i Tjernivtsiprovinsen i Ukraina. Kolet från en av eldstäderna från Moldova I har kunnat dateras till för 44 000 år sedan (okalibrerat; Hirst 2012).

Stensmidet hos de många påträffade stenverktygen i Moldova I och V är av mousterientyp med en tendens till övergång till levalloisteknik. Detta har lett till slutsatsen att friluftslägret användes av rekoloniserande neandertalare.

Moldova I och V upptäcktes 1928 av ryska arkeologer. De första utgrävningarna gjordes av arkeologerna av I G Botez och N N Morosan åren 1931-32. Den ukrainska arkeologen A P Chernysch fortsatte utgrävningsarbetet åren 1950-1961. Han återupptog det på 1980-talet (ibid).

Vid utgrävningarna framgick att Molodova I har fem lager med spår av mousteriensmide från mellersta paleolitikum (jägarstenåldern) och tre lager från den därpåföljande övre perioden (ibid). Samlingen av föremål från mousterienlagren omfattar 40 000 flintföremål, varav 7 000 stenverktyg. De sistnämnda är typiskt mousterien men saknar dubbeleggade former. Det är frågan om blad och skrapor. Flintstenen hade hämtats i närheten från floden Dnjestrs strandterrasser.

Lämningar av 26 eldstäder har påträffats i Moldova I. De var av varierande storlek: de minsta med en diameter av 40x30 cm, de största med en genomskärning på 100x40 cm. Asklagren var förvånansvärt tunna, endast 1-2 cm tjocka. I dem hittades rester av brända djurben (ibid), vilket troligen tyder på att även ben användes som bränsle.

Men det mest uppmärksammade fyndet från Moldova I var en ring av mammutben. Rundeln mätte 5x8 meter på insidan och 7x10 meter på utsidan (Demey et al 2012). Allt som allt påträffades 116 fullständiga mammutben. Bland benen fanns 12 skallar, 5 underkäkar, 14 betar, 34 bäckenben och 51 långa ben. Benen kommer från åtminstone 15 individuella mammutar, både hanar och honor, vuxna och unga djur. Benen verkar avsiktligt utvalda och använda av neandertalare för att uppföra en cirkulär struktur (ibid).

Det har varit bråk om detta fynd så fort det blev känt. Det har hävdats att det var en tillfällig samling av ben eller att hyenor hade råkat släpa ihop benen. Hur som helst ansågs det vara omöjligt att benen skulle vara från en hydda, eftersom sådana uppfördes först i samband med slutet av det senaste istida maximumet, 30 000 år senare.

En zooarkeologisk undersökning av mammutbenen från Moldova I genomfördes i slutet på 00-talet av arkeologerna Laëtitia Demay, Stéphane Péan och Marylène Patou-Mathis från universitetet i Paris. De kom till slutsatsen att ”benen hade utgjort en bärande struktur för ett överdrag av trä eller kvistar. De femton eldstäder, som påträffades i det inre, stenverktygen och slaktavfallet från däggdjur samt tecken på tillredning är utmärkande för ett område med hem och hushåll, som förmodligen var ett centrum för en bosättning, som återkommande användes. Det verkar som om neandertalarna var de äldsta kända människor som använde mammutben till att bygga en bostad”. (Demey et al 2012)

Arkeologisk karta över den cirkulära mammuthyddan i Moldova I. Bild efter Demey et al 2012, som i sin tur gjort den efter utgrävaren Ivanovas anteckningar.

Logisk positivism

De tre franska zooarkeologernas förklaring låter plausibel. Det är den varierande storleken på eldstäderna och deras märkliga placering, bl a utmed dem östra väggen, som tyder på att hyddan användes endast under kortare perioder men återkommande under ett längre tidsspann. Men det är också skäl om att påminna om att på denna tid och långt därefter var det praktiska och det heliga två sidor av samma mynt. Jag djärvs föreslå att mammuthyddan både var en bostad och en helgedom eller i varje fall uppfattades som helig. Det har att göra med att den hade formen av en cirkel, som gestaltats av mammutben.

Men ett sådant förslag innebär problem. Beviskraven inom arkeologin började skärpas efter andra världskriget. I Sverige var det bl a professorn i arkeologi vid Uppsala universitet, Sune Lindqvist (1887-1976), som stod för dem. Därvid inspirerades man bl a av den logiska positivism, som hade utvecklats inom filosofin i början av 1900-talet. En av de ledande positivisterna var den brittiskt-österrikiska filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). Hans avslutande ord i avhandlingen ”Tractatus logico-philosophicus” är berömda och ofta citerade: ”Warum man nicht reden kan, darum muss man zweigen”eller i den svenska filosofen Anders Wedbergs översättning: ”Varom man inte kan tala, därom måste man tiga.”.

Att man inom arkeologin skulle tiga om allt som inte direkt handlade om vad man fick upp ur jorden, var delvis nödvändigt under mellankrigstiden då fascismen, särskilt nazismen, och kommunismen försökte utnyttja arkeologi för sina syften. Men den logiska positivismen hade haft sin udd riktad mot teologins metafysiska tänkande, som ännu på 1800-talet uppfattades av många som det överlägset säkraste sättet att vinna kunskap. Men inom arkeologin ledde det till att de sociala hypoteserna minskade drastiskt; de förkastades som spekulation. En metodformalism, internationellt tillspetsad av new archaeology, kom att härska. Men varken naturvetenskap eller humaniora kan utvecklas utan hypoteser. Det är ju genom dem man öppnar för nya frågor. Inom humaniora innebär förnekandet av hypoteser att olika slag av ideologier får fritt spelrum under vetenskaplig täckmantel.

Sedan på 1980-talet svängde det och kritik riktades mot metodformalismen, åtminstone i Sverige. På 2000-talet har det i arkeologiska uppsatser och avhandlingar blivit vanligt med hypotetiska beskrivningar om hur människorna fordom tänkte. Men arkeologer saknar utbildning i idé- och religionshistoria, så man har inte alltid klart för sig vad som är idéhistoriskt möjligt under en viss period och vad inte är det.

Neandertalsymboler?

Nedvärderingen av neandertalarna är ett exempel på hur den västeuropeiska koloniala ideologin med sin påfallande rasism har fått styra arkeologins tänkande i mer än ett sekel. Den har först under det senaste decenniet börjat släppa. Ett exempel på omvärderingen är de två holländska forskarna Dan Dediu and Stephen C Levinson, båda från Max Plancks Institut för Psykolingvistik i Nijmegen. I en artikel i tidskriften Frontier in Psychology år 2013 hävdade de att visserligen fick neandertalarna mycket av de moderna men de förstnämnda gav också tillbaka, både i fråga om sitt symboltänkande som sitt språk (Dediu & Levinson 2013).

Jag lägger därför fram hypotesen att neandertalarna hade utvecklat ett symboltänkande, där bl a lejonet symboliserade döden och mammuten aspekter på himlen. Dessa symboler togs över av de tidiga moderna människorna, vilket kan avläsas från en räcka fynd, bl a medaljongerna avbildande mammutar i Vogelherdkulturen i Svabiska Jura i södra Tyskland för omkring 42 000 år sedan.

Men neandertalarnas uppfattning om mammuten som symbol för himmel skilde sig från de moderna människornas föreställningar. Medan man i pavlovienkulturen i södra Mähren i östra Tjeckien gravsatte några döda med ett skulderblad från en mammut som gravlock, så använde neandertalarna inga skulderblad. I stället infogade de i hyddans vägg, som alltså beskrev en cirkel, märkligt många mammutskallar, -bäcken och -lårben.

Låt oss först försöka förstå cirkelns betydelse. Det finns ett äldre fynd av en cirkel, nämligen en stensatt rundel med en diameter på 9 meter i friluftslägret Bilzingsleben i Thüringen i Tyskland. Den stora fyndplatsen upptäcktes 1969 och har grävts ut av den (öst)tyska arkeologen Dietrich Mania. Lägret skulle ha varit i bruk i närmare 100 000 år, nämligen för 412 000-320 000 år sedan. Det skulle ha anlagts i slutet av Elster glacialen och fortsatt under större delen av den ovanligt långa Holstein interglacialen (Gamble 1999). Det var under denna tid som Homo heidelbergensis levde (Stringer 2011). Utgrävaren Dietrich Mania talar konsekvent om sena Homo erectus, förmodligen på grund av bl a de kraftiga ögonbrynsbågar som skallfynden i Bilzingsleben uppvisar.

Ett nytt, lite annorlunda ljus har kastats över dessa fynd genom att det gått att få fram mtDNA från ett 400 000 år gammalt mänskligt lårben från grottan Sima de los Huesos i Atapuercabergen i nordostliga Spanien (Meyer et al 2013). Den komplicerade analysen visade att mitokondrie DNA:et från lårbenet kom från en mänsklig typ som stod närmare denisovamänniskorna än neandertalarna (ibid). Detta ska ses i relation till Aida Gómez-Robbles tandundersökning, som pekade på att denisoverna utvecklades från Homo erectus för 1 miljon år sedan (Gómez-Robbles et al 2013).

Denisovamänniskan hittades i Denisovagrottan i Altaibergen sydväst om Bajkalsjön i Sibirien år 2008 av ryska arkeologer från universitetet i Novosibirsk. Fyndet bestod av om två tänder och ett fingerben. Senare har påträffats även ett ben från en tå. Analys av mtDNA från fynden har avslöjat att tänderna och benen tillhörde en hominin, en art av människa, som tidigare inte varit känd (Krause et al 2010). Genom jämförelse av hennes mtDNA med nulevande människors i Eurasien fann man lämningar, som tydde på att hon spridits över Sibirien, Östasien och den indonesiska övärlden.

Vilket namn?

Upptäckten av henne är ännu så färsk att hon tills vidare inte har fått något vetenskapligt namn utan omtalas i litteraturen som denisovahomininen eller som vi gör här denisovamänniskan. Hennes vetenskapliga namn är inte heller fastslaget. Det har föreslagits att hon skulle kallas Homo sibiriensis eller Homo altaiensis. Men eftersom det är tradition att fynd namnges efter fyndplatsen överensstämmer namnet Homo denisovensis med denna sedvänja. Emellertid har grottan fått sitt namn efter en eremit, som hette Dionisij och bodde i den på 1700-talet. Lokalbefolkningen kallar hålan för Ayu-Tash (Björnklippan). Så historiskt sett skulle kanske ett namn som Homo ayuiensis var det etnologiskt mest korrekta. Men vi i vår kultur tenderar att föredra kolonialspråk framför infödingsspråk, varför jag misstänker att Homo denisovensis kommer att vinna.

Det påträffade lårbenet i Sima de los Huesos tillsammans med Gómez-Robbles dentologiska studie pekar på att denisovamänniskan hade tagit hela Eurasien i besittning. Hon kan ha utvecklats i Europa från sena Homo erectus medan Homo heidelbergensis växte fram i Afrika som en parallell. De människor i Bilzingsleben, som Dietrich Mania kallade för Homo erectus, var sannolikt denisover som påverkats av Homo heidelbergensis. Men det gäller att inte dra för snabba slutsatser i dagens kunskapsläge. Flera arkeogenetiker har rapporterat om upptäckten av en eller flera ”spökpopulationer” av äldre människotyper, som den anatomiskt moderna människan assimilerat på sin utvecklingsväg (Harris & Nielsen 2013; Pennisi 2013). Att de omtalas som ”spöken” beror på att de hittills inte har dokumenterats arkeologiskt utan enbart arkeogenetiskt.

Men för att återgå till Bilzingsleben så väckte fyndet av den anmärkningsvärt gamla stensatta cirkeln på 1970-talet ganska stor uppmärksamhet, men dess betydelse har senare tonats ner av framförallt anglosaxiska arkeologer. Om man inte tilltror neandertalarna någon förmåga till symboliskt tänkande, kan ett sådant inte ha funnits hos dessas föregångare! Därtill tycks det förhållandet att den östtyska, kommunistiska regimen uppmuntrade sökandet efter fynd från Homo heidelbergensis tid ha gett en politisk rekyl. Plötsligt har fynden i Bilzingsleben har underkänts vetenskapligt (Pasda 2012)!

Men nytt ett fynd i Sima de los Huesos öppnar ett fördjupat perspektiv på heidelbergarnas föreställningsvärld och en djupare tolkning av plattan i Bilzingsleben. Fyndplatsen består av ett hål i berget, ett slags skorsten som sträcker sig 13 meter ner till ett slags ficka. Denna kunde för dryga 400 000 år sedan endast nås genom skorstenen. I den har påträffats lämningar från minst 28 individer. Fyra förklaringar har tagits fram för att kasta ljus på denna märkliga anhopning: rovdjur har släpat dit människorna, samlingen har åstadskommits av geologiska processer, individerna har fallit ner genom skorstenen som en följd av olyckor, människor har själva gett upphov till anhopningen.

Den sistnämnda möjligheten blir tydligare efter analys av en skalle som fått namnet ”SH cranium 17”. Kraniet bär spår av att personen som det tillhört tagits av daga genom två hårda slag mot huvudet. Efter dödandet har kroppen kastats ned genom hålet och försvunnit ner i underjorden.

Det intressanta är att vid plattan i Bilzingsleben har hittats två skallar som krossats. Vid plattan har alltså åtminstone två män dödats på ett sätt som liknar mannen från Sima de los Huesos. En möjlig förklaring är att männen avrättats som straff för ett grovt brott. Men plattan i Bilzinsleben och hålet i Simo de los Huesos var heliga, som vi ska strax se. De dödade hade genom att tas av daga vid dessa platser i själva verket hedrats. Det kan därför inte vara frågan om avrättning. Därför är en annan förklaring, nämligen att det var frågan om människooffer, sannolikare. Men vem skulle de ha offrats till?

Från ungefär samma tid som aktiviteterna i Sima de Huesos och Bilzingsleben pågick finns ett fynd av en liten, i det närmaste naturligt formad antropomorf statyett. Fyndet gjordes i Tantan i södra Marocko – ”Venus från Tantan”, cirka 400 000 år gammal (Bednarik 2003). En liknande artefakt har påträfats i Palestina – ”Venus från Berekhat Ram”, något mera bearbetad, cirka 250 000 år gammal (ibid). Dessa fynd satta i relation till den runda stenplattan i Bilzingsleben och hålet i Sima de los Huesos pekar på att den mycket smala symboliska traditionen från Homo erectus dramatiskt hade utvidgas med nya idéer. Därför är fynden i Bilzingsleben och Sima de los Huesos idéhistoriskt viktiga.

”Månkult”

Varifrån kan denisoverna/heidelbergarna ha hämtat idén till rundeln? Jag hävdar i denna essä att jägarstenålderns människor tänkte och talade i aspekter på de fenomen som de observerade. För detta naivt realistiska iakttagande finns en perfekt cirkel att se tre molnfria nätter under månmånaden: fullmånens rundel. Idén till cirkeln kan ha hämtats från just fullmånens form. Men skorstenen i Simo de los Huesos tyder på att rundeln kan ha varit en kopia av fullmånen men symboliserade något annat. Den skulle ha varit en ingång till underjorden, där månen troddes vistas under de tre dagar den inte syntes. Därför kan det inte uteslutas att den stenlagda cirkeln i Bilzingsleben byggdes som en del av något slags ”kult” associerad till månen.

Jag har satt ordet kult inom citationstecken därför att detta religiösa fenomen för 400 000 år sedan hade sannolikt mycket litet att göra med vad vi uppfattar som religiös dyrkan. Plattan var troligen ett slags port till underjorden för mångudinnan. Den skulle därmed vara den allra första renodlat heliga platsen, alltså utan praktisk betydelse. Kanske uppfattades den också som en kommunikationspunkt för en participatorisk dialog med fullmånen; prästen som besteg den befann sig kanske i extas och trodde sig få svar av månen när han vände sig mot den. Men det verkar även som om man med långa mellanrum hade offrat präster på plattan genom att krossa deras skallar. Via plattan kunde man sända den offrade prästen raka vägen till månens underjordiska vistelseort. Men det är endast gissningar.

Cirkelformen på hyddan i Moldova I – för omkring 50 000 år sedan – skulle kunna spegla ytterligare ett litet steg i idéutvecklingen. Om vi antar att den tidens neandertalare såg i mammuten en symbol för himlen, så skulle de ha använt benen från detta djur att gestalta en cirkel, som en jordisk sinnebild för fullmånen. De skapade en helig plats, som sammanfattade och återgav deras uppfattningar om himlen. De i hyddans vägg infogade mammutskallarna symboliserade därvid vad vi kallar för själ, lårbenen mat eller näring och bäckenen fruktbarhet. I dagens magra kunskapsläge kan vi inte heller utesluta att neandertalarna i Östeuropa trodde på en serie aspekter på en månassocierad himmelsk makt (att tala om en gudinna vore religionshistoriskt korrekt, men skulle vara missvisande när det gäller ett så tidigt skede som mellersta jägarstenåldern). De anatomiskt moderna människorna skulle sedan från och med gravettienkulturen dela upp denna himmelsföreställning i två makter. De båda gestaltades antropomorft, varför vi vid det laget även kan tala om två gudinnor (även om gravettienmänniskorna troligen inte hade ett sådant ord).

Detta är förstås ingen säker kunskap. Men fördelen med förslaget är att det skulle förklara hur de från den Indiska oceanens tropiska kuster invandrade moderna människorna mycket snabbt utvecklade föreställningar om mammuten – ett nordligt och arktiskt djur – som symbol för himlen. En möjlig och rimlig förklaring skulle just vara att de tog över idén från neandertalarna.

I själva verket kan de ha upplevt det som en nödvändighet. Genom att flytta in på neandertalarnas marker störde de balansen i tillvaron. De försökte motverka denna störning genom att knyta an till neandertalarnas tänkande, ta över en del av deras föreställningar, men ge det ett eget innehåll. Genom att gestalta detta symboltänkande i bilder försökte de åstadkomma en bestående motverkan till den störning som de hade orsakat genom sin invandring.

Kostenki

Fördelningen av fyndplatser från sen mellersta paleolitikum (jägarstenåldern) (SMP) och därpåföljande tidig övre paleolitikum (TÖP) på de ukrainsk-ryska slätterna. Nyckel: 1) Korpatch; 2) Brynzeny 1; 3) Klimautsy 1; 4) Moldova 5; 5) Korman 4; 6) Ivanychi; 7) Chervony Kamen; 8) Koulichivka; 9) Zhornov; 10) Tochilnitsa; 11) Anetovka 13; 12) Peremoga 1; 13) Zeleny Khutor; 14) Leski; 15) Mira; 16) Osokorovka; 17) Vorona 3; 18) Nenasytets; 19) Belokuzminovka; 20) Biryuchia Balka; 21) Kalitvenka; 22) Shlyakh; 23) Nepryankhino; 24) Kostenki; 25) Khotylevo 2; 26) Betovo; 27) Sungir; 28) Rusanikha; 29) Zaozerie; 30) Garchi 1; 31) Byzovaya; 32) Mamontovaya Kurya. Karta hypertexter.se efter Vishnyatsky och Nehoroshev 2004.

I Östeuropa levde människorna i en kortvarig kall period för 40 000 år sedan. Den ingick i vad ryska arkeologer benämnder Valdaj megainterstadialen. Den pågick under en lång tid: 55-25 000 år sedan (Vishnyatsky & Nehoroshev 2004), i Västeuropa benämnd Mellersta Würm. På de ukrainsk-ryska slätterna var det under denna period varmare än i Västeuropa, något som fortsatte under det senaste istida maximumet. Men den långvariga Valdaj megainterstadialen var uppdelad i underperioder där kalla och varma skeden växlade. En längre kall period inträffade för 42-39 000 år sedan, en varm åter för 37 500-34 000 år tillbaka (ibid). Under de varma perioderna växte det ordentliga inslag av skog på slätternas stepp.

Kostenki är den sammanfattande benämningen på ett mycket stort arkeologiskt fyndområde som hade varit i bruk med början i mellersta och övre jägarstenåldern och som sträckt sig ända till slutet av senaste istida maximum. Det omfattar inte mindre än 21 fyndlokaler på västra sidan av Donfloden, där den flyter nära östra sidan av Valdajbergen. En del ligger på andra terrassen ovanför floddalen. Andra är belägna raviner, som går västerut från floddalen in i bergen. (Hoffecker 2002)

Vad som intresserar oss i detta avsnitt är fynden av föremål påträffade under askan från den Arkeoflegreiska vulkanexplosionen i Neapelbukten. Som vi nämnde i det föregående kapitlet inträffade den för 39 286 ±110 år sedan. Artefakterna ligger på den första terrassen närmast flodstranden (ibid). De har av ryska arkeologer klassats tillhöra en arkeologisk kultur som getts namnet spitsynien. Utmärkande för denna stensmidesstil är tvåsidiga spetsar med rund bas, en del verktyg av ben, hängsmycken gjorda av hörntänder av räv (Vishnyatsky & Nehoroshev 2004). Liknande föremål har också påträffats längre söder ut i Biryuchia Balka vid Donetsfloden, en biflod Don (ibid).

Benfynden pekar på en specialisering på jakt på häst samt flera arter av mindre däggdjur (Hoffecker 2002). Bland smådjuren finns också arktisk hare. Denna typ av jakt har senare kunnat påvisas vara något som kvinnorna hade börjat med. De hade lärt sig knyta nät, som spändes upp mellan t ex två träd. Tillsammans med barnen jagade kvinnorna smådjuren in i nätet, där de kunde avlivas för tillredning.

Spitsynienmänniskorna anlände tveklöst till Donflodens dalgång före den Arkeoflegreiska vulkanen sprang i luften. Men hur mycket före? Kanske redan för omkring 45-44 000 år sedan. I dagens kunskapsläge kan vi misstänka att de även spred sig norr om Valdajbergen västerut. Det kan vidare misstänkas att de bladformade spetsar från tre kulturer som påträffats från norra Polen till södra England skulle vara lämningar från denna expansion. De skulle ha nått södra England senast för omkring 42 000 år. På det tyder de två nämnda kindtänder sittande i en bit överkäke som hittats i Kents Cavern nära Torquay (Higham et al 2011).

De egentliga cromagnonerna

Spitsynienmänniskorna skulle vara de cromagnoner, som de första moderna invandrarna i Europa länge kallades. De hade brutit upp från Tarimbäckenet i Xinjiang i dagens västra Kina någon gång för 45 000 år sedan. I denna essä kallar vi dem också för tarimmänniskor eller tarimeser.

Det var den amerikanska genetikern R. Spencer Wells som ledde ett team genetiker, som kom fram till den överraskande upptäckten år 2001. Den väckte på sin tid en hel del uppmärksamhet och arkeologer började söka efter cromagnoner längre österut. Enligt tidningsnotiser skulle ett skelett av dem ha hittats i Kazakstan. Men sedan har det inte hörts mera om fyndet. Däremot har arkeologernas undersökningar fått fram ett ganska omfattande material om jägarstenåldern i Centralasien. Det har inte bekräftat Wells slutsats, men gett ett arkeologiskt underlag åt Love Daléns hypotes om neandertalarnas utvandring för omkring 55 000 år sedan.

Spencer Wells doktorerade vid Harvard och fortsatte de genetiska studierna vid Stanford University's School of Medicine under Luca Cavalli-Sforzas ledning — en av arkeogenetikens tidiga banbrytare. Numera innehar Wells den prestigefyllda Rhodes-professuren vid Cornell universitet i Ithaca, New York.

Hans team på inte mindre än 27 medarbetare kartlade Y-kromosomen från 1 935 män från 49 länder i Europa och Asien. Undersökningen hade särskilt Centralasien i fokus. Därifrån kom just överraskningen. Den högsta variationen på de haplotyper som studien gällde återfanns bland uzbeker i Uzbekistan, uigurer i Tarimbäckenet och karakalpaker som är bosatta söder om Aralsjön. Denna höga frekvens pekar på att de anlände till Centralasien någongång för 50 000 år sedan (Wells et al 2001).

I själva verket är det möjligt att det var frågan om de första grupperna av expanderande Qafzeh-människor, som från kusten sökte sin inåt land. Det skulle ha varit en följd av den stigande havsnivå, som vi tidigare talat om. Samtidigt inträffade vad som kallas för ”mousterien pluvialen” (mousterien regnperioden), som för en tid åter gjorde Sahara grönt, gödde Lisansjön i Jordandalen och som även nådde Tarimbäckenet med dess 121 floddalar. När vatten åter flödade i dessa förvandlades även Tarimbäckenet till en grön jätteoas.

Men de underbara varma skedena under den pågående långa istiden var oftast kortvariga. Efter några tusen gröna år började torkan åter kännas av i Tarimbäckenet och maten började periodvis bli knapp. Tarimeserna började söka sig nya bosättningsområden som Uzbekistan och området söder om Aralsjön och därifrån troligen Europa.

De skulle alltså ha etablerat sig i Kostenki långt före den Arkeoflegreiska vulkanexplosionen. Vi kan misstänka att de hade varit på väg västerut i Europa i flera tusen år när denna inträffade. Kedjan av kulturer genom norra Polen, norra Tyskland, Belgien och södra England, jerzmanowicien-, ranisien- och lincombienkulturerna, som alla utmärks av bladformade spetsar, kunde handla om deras lämningar. Fynden har daterats kalibrerat till för cirka 44 000 år sedan. De flesta har gjorts i England, över 30 mot 6 längre österut. En belgisk forskare, Damien Flas från universitetet i Liège, menar att det skulle vara spår av rekoloniserande neandertalare, som under trycket från invandrarna från sydöst och syd tvingats allt längre norrut (Flas 2011). Men det fynd av två kindtänder sittande på en bit av överkäken, som gjordes i Kent's Cavern, har visat sig komma från en modern människa. Så det verkar i dagens kunskapsläge som om det var frågan om tarimeser/cromagnoner.

Men bilden har något komplicerats av fynd från utgrävningar i grottor i bl a Polen under de senaste decennierna. I bergen kring Krakow i södra Polen har påträffats vad som på engelska kallas arched backed blades och kanske kan översättas till välvda avhuggna blad (Koslowski 2004). Det är en förbryllande smidesstil, som kallas Krakow-Zwierzyniec. Den tycks plötsligt dyka upp för att försvinna.

Kan det ha varit frågan om en grupp av moderna från de östra Taurusbergen i Anatolien? Där levde en befolkning av moderna, kanske från Skhul-människornas tid, vars existens upptäcktes först år 2014. Det skedde genom analys av DNA från ett kranium, som var åtminstone 36 000 år gammalt (Kostenki 14-kraniet). I det återfanns spår av en välkänd DNA-signatur, som påträffats hos de anatolier, som uppfann jordbruket och sedan förde det till Europa efter det senaste maximumet (Seguin-Orlando et al 2014).

En grupp av dessa anatolier skulle ha lockats norrut och slagit sig ner i Polen för att sedan assimileras av spitsynienmänniskorna. Vi talar om dem som proto-subarer efter de fornmesopotamiska källor, som berättade om ett folk som kallades för subarer och bodde i östra Anatolien (Hallo & Simpson 1971).

Schematisk karta över Europa visande fynd av neandertalare och anatomiskt moderna under perioden för ungefär 45-40 000 år sedan. Kartan är efter Kozlowski 2004. Uppenbarligen trodde han att han på kartan beskrev neandertalarnas utbredning. Men efter Highams undersökningar vet vi att Uluzzienkulturen var från de anatomiskt moderna liksom jerzmanowicien-, ranisien- och lincombienkulturerna sannolikt också var det (de sistnämnda kulturerna är på kartan betecknade som tarimmänniskornas utbredningsområde). Europa var på denna tid tydligt glest befolkad.

Den ryska arkeologen Andrej Sinitsyn, som varit med om att gräva ut Kostenki 14 (också kallad Markina gora), har framhållit att verktygen påträffade under askan i Markina gora påminner om dem som samtidigt användes i östra Sibirien (Sinitsyn 2003). Detta bekräftar de arkeogenetiska bevisen för att spitsynianmänniskorna, alltså cromagnoner/tarimmänniskor, skulle ha kommit från Tarimbassängen och spridits åt två håll. Kanske redan i Tarimbassängen men senast vid utvandringen därifrån hade de stött på neandertalare och kanske rentav denisover. De hade blivit vana vid att umgås med människor av annan antropologisk typ. När de i Polen och Tyskland stötte på rekoloniserande neandertalare skulle de inte ha undvikit dem som emirienmänniskorna verkar ha gjort. Spitsynienmänniskorna kan mycket väl ha tagit över från neandertalarna szeletienkulturens spjutspetsar, men något gjort om dem.

Detta är ju förstås bara ett obevisat förslag. Men om det visar riktigt så är det möjligt att solutréenkulturens pilbladsformade spetsar utvecklades från cromagnonernas liknande. Orsaken kan ha varit att de bladformade spetsarna inte bara var effektiva utan även uppfattades äga en helig aspekt redan hos neandertalarna, kanske för att de påminde om vattendroppar. Att stora pilbladsformade spetsar var heliga i solutréenkulturen framgår av att de gjordes så tunna att de inte kan ha varit praktiskt användbara. De bladformade spetsarna skulle vara ytterligare en indikation på neandertalarnas kulturella inflytande på de moderna.

Detta är ju förstås också ett obevisat förslag. Men om det visar riktigt så är det möjligt att solutréenkulturens pilbladsformade spetsar utvecklades från cromagnonernas liknande. Orsaken kan ha varit att de bladformade spetsarna inte bara var effektiva utan även uppfattades äga en helig aspekt redan hos neandertalarna, kanske för att de påminde om vattendroppar. Att stora pilbladsformade spetsar var heliga i solutréenkulturen framgår av att de gjordes så tunna att de inte kan ha varit praktiskt användbara. De bladformade spetsarna skulle vara ytterligare en indikation på neandertalarnas kulturella inflytande på de moderna.

Bland en majoritet av arkeologerna anses neandertalarna ha lärt sig av de moderna bl a ett mera utvecklat stensmide, i Västeuropa kallat châtelperronien, men det motsägs av João Zilhão. Däremot verkar det klart att neandertalarna lärde sig av de moderna att bära halssmycken, som markerade identitet. Men neandertalarnas inflytande på de moderna var på symbolplanet omfattande, ja, faktiskt så omfattande att det måste ha påverkat de modernas språk. Detta framhålls också av Dediu och Levinson, som frågar sig om de moderna inte bara övertog ord och termer utan möjligen rentav lingvistiska strukturer från neandertalarnas tungomål (Dediu & Levinson 2013). De modernas assimilering av neandertalarna skulle också ha inneburit en kulturell fusion. Just en sådan var sannolikt en av förutsättningarna för gravettienkulturens fantastiska blomstring.

I detta kapitel har även omtalats en form av stensmide, som kallats ”övergångssmide”. Detta ska vi behandla mera ingående i nästa kapitel.

Till nästa kapitel: Den problematiska övergången
Till historiemenyn.

Källhänvisningar, detta kapitel:

Achilli et al 2004: Alessandro Achilli, Chiara Rengo, Chiara Magri, Vincenza Battaglia, Anna Olivieri, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Massimo Zeviani, Egill Briem, Valerio Carelli, Pedro Moral, Jean-Michel Dugoujon, Urmas Roostalu, Eva-Liis Loogväli, Toomas Kivisild, Hans-Jürgen Bandelt, Martin Richards, Richard Villems, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Ornella Semino, and Antonio Torroni: The Molecular Dissection of mtDNA Haplogroup H Confirms That the Franco-Cantabrian Glacial Refuge Was a Major Source for the European Gene Pool. Am. J. Hum. Genet. 75:910-918, 2004.
Atkinson & al 2008: Quentin D. Atkinson, Russell D. Gray, and Alexei J. Drummond: mtDNA Variation Predicts Population Size in Humans and Reveals a Major Southern Asian Chapter in Human Prehistory. Tidskriften Molecular Biology and Evolution 25 (2): 468. (2008).
Bednarik 2003: Robert G. Bednarik: The earliest evidence of paleoart. Rock Art Research 2003: Volume 20, Number 2.
Bolus & Conard 2001: Michael Bolus and Nicholas J. Conard: The late Middle Paleolithic and earliest Upper Paleolithic in Central Europe and their relevance for the Out of Africa hypothesis. Quaternary International 75 (2001) 29-40.
Dediu & Levinson 2013: Dan Dediu and Stephen C. Levinson: On the antiquity of language: the reinterpretation of Neandertal linguistic capacities and its consequences. Frontiers in psychology, July 2013, vol 4.
Demay et al 2012: Laëtitia Demay, Stéphane Péan and Marylène Patou-Mathis: Mammoths used as food and building resources by Neanderthals: Zooarchaeological study applied to layer 4, Molodova I (Ukraine). Quaternary International, Volumes 276-277, 25 October 2012.
Flas 2011: Damien Flas: The Middle to Upper Paleolithic transition in Northern Europe: the Lincombian-Ranisian-Jerzmanowician and the issue of acculturation of the last Neanderthals. World Archaeology, 43:4, 605-627.
Gamble 1982: Clive Gamble: Interaction and alliance in paleolithic society. Tidskriften MAN, Vol. 17, No. 1 (Mars 1982), pp. 92-107.
Gamble 1999: Clive Gamble: The Paleolithic Societies of Europe. Cambridge University Press.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History.
Harris & Nielsen 2013: Kelley Harris and Rasmus Nielsen: Inferring Demographic History from a Spectrum of Shared Haplotype Lengths. Plos One Genetics, June 06 2013, DOI: 10.1371/journal.pgen.1003521
Gómez-Robbles et al 2013: Aida Gómez-Robles, José María Bermúdez de Castro, Juan-Luis Arsuaga, Eudald Carbonell, and P. David Polly: No known hominin species matches the expected dental morphology of the last common ancestor of Neanderthals and modern humans. PNAS, November 5, 2013, vol. 110, no. 45.
Higham et al 2011: Higham, T.F.G., Compton, T., Stringer, C., Jacobi, R., Shapiro, B., Trinkaus, E., Chandler, B., Gröning, F., Collins, C., Hillson, S., O'Higgins, P., FitzGerald, C. & Fagan, M.: The earliest evidence for anatomically modern humans in northwestern Europe. Nature, 479 (7374),521-4.
Hirst 2012: K. Kris Hirst: Molodova I (Ukraine). About.com Guide, 2012-12-16. http://archaeology.about.com/od/mterms/g/molodova.htm
Hoffecker 2002: John F Hoffecker: Desolate landscapes. Ice-Age settlements in Eastern Europe. Rutgers University Press.
Hoffecker 2009: John F. Hoffecker: The spread of modern humans in Europe. doi.10.1073.pnas.0903446106.
Hublin 2012: Jean-Jacques Hublin: The earliest modern human colonization of Europe. doi/10.1073/pnas.1211082109.
Jochim 2011: Michael Jochim: Upper Paleolithic. Artikel i boken European Prehistory, redaktör Saurunas Milisaukas.
Krause et al 2010: Johannes Krause, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko and Svante Pääbo: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature Vol 464, 8 April 2010.
Kozlowski 2004: Janusz K. Kozlowski; Early Upper Paleoolithic Backed Blade Industries in Central and Eastern Europe. I antologin The Early Upper Paleolithic Beyond Western Europe. Redaktörer P. Jeffrey Brantingham, Steven L. Kuhn, Kristopher W. Kerry. University of California Press 2004.
Lalueza-Fox et al 2011: Carles Lalueza-Fox, Antonio Rosas, Almudena Estalrrich, Elena Gigli, Paula F. Campos, Antonio García-Tabernero, Samuel García-Vargas, Federico Sánchez-Quinto, Oscar Ramírez, Sergi Civit, Markus Bastir, Rosa Huguet, David Santamaría, M. Thomas P. Gilbert, Eske Willerslev and Marco de la Rasilla: Genetic evidence for patrilocal mating behavior among Neandertal groups. PNAS January 4, 2011 vol. 108 no. 1.
Lengyel et al 2009: György Lengyel, Péter Szolyák and Martina Pacher: Szeleta cave earliest occupation reconsidered. PRAEHISTORIA vol. 9-10 (2008-2009).
Meignen et al 2004: L. Meignen, J.-M. Geneste, L. Koulakovskaia, and A. Sytnik: Koulichivka and Its Place in the Middle-Upper Paleolithic Transitionin Eastern Europe. Kapitel 4 i boken The Early Upper Paleolithic beyond Western Europe, redaktörer P. Jeffrey Brantingham, Steven L. Kuhn, and Kristopher W. Kerry. University of California Press.
Meyer et al 2013: Matthias Meyer, Qiaomei Fu, Ayinuer Aximu-Petri, Isabelle Glocke, Birgit Nickel, Juan-Luis Arsuaga, Ignacio Martínez, Ana Gracia, José María Bermúdez de Castro, Eudald Carbonell & Svante Pääbo: A mitochondrial genome sequence of a hominin from Sima de los Huesos. Nature (2013) doi:10.1038/nature12788
Mitchell Fuentes 2006: Catherine Mitchell Fuentes: Mbuti Pygmies. Encyclopedia of anthropology. Retrieved from http://search.credoreference.com/content/entry/sageanth/mbuti_pygmies/0
O'Neil 2013: Dennis O'Neil: EVOLUTION OF MODERN HUMANS: A Survey of the Biological and Cultural Evolution of Archaic and Modern Homo sapiens. http://anthro.palomar.edu/homo2/default.htm
Pennisi 2013: Elizabeth Pennisi: More Genomes From Denisova Cave Show Mixing of Early Human Groups. Science 17 May 2013: Vol. 340 no. 6134 p. 799 DOI: 10.1126/science.340.6134.799
Pasda 2012: Clemens Pasda: A study of rocks and flints from Bilzingsleben. Quartär 59 (2012) : 7-46.
Pereira et al 2010: Luísa Pereira, Nuno M Silva, Ricardo Franco-Duarte, Verónica Fernandes, Joana B Pereira, Marta D Costa, Haidé Martins, Pedro Soares, Doron M Behar, Martin B Richards, Vincent Macaulay: Population expansion in the North African Late Pleistocene signalled by mitochondrial DNA haplogroup U6. BMC Evolutionary Biology 2010, 10:390.
Sala et al 2015: Nohemi Sala, Juan Luis Arsuaga, Ana Pantoja-Pérez, Adrián Pablos, Ignacio Martínez, Rolf M. Quam, Asier Gómez-Olivencia, José María Bermúdez de Castro, Eudald Carbonell: Lethal Interpersonal Violence in the Middle Pleistocene. PLOS ONE | DOI:10.1371/journal.pone.0126589 May 27, 201 .
Sankararaman et al 2012: Sriram Sankararaman, Nick Patterson, Heng Li, Svante Pääbo, David Reich: The Date of Interbreeding between Neandertals and Modern Humans. PLOS Genetics, 1 October 2012, Volume 8, Issue 10.
Schlebusch et al 2012: Carina M. Schlebusch, Pontus Skoglund, Per Sjödin, Lucie M. Gattepaille, Dena Hernandez, Flora Jay, Sen Li, Michael De Jongh, Andrew Singleton, Michael G. B. Blum, Himla Soodyall, Mattias Jakobsson: Genomic Variation in Seven Khoe-San Groups Reveals Adaptation and Complex African History. Science, 19 October 2012, Vol. 338, No. 6105.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Andrea Manica, Ida Moltke, Anders Albrechtsen, Amy Ko, Ashot Margaryan, Vyacheslav Moiseyev, Ted Goebel, Michael Westaway, David Lambert, Valeri Khartanovich, Jeffrey D. Wall, Philip R. Nigst, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science 28 November 2014: Vol. 346 no. 6213.
Sinitsyn 2003: Andrei A Sinitsyn: The most ancient sites of Kostenki in the context of the Initial Upper Paleolithic of northern Eurasia. Proceedings of Symposium 6.1 of the XIVth Congress of the UISPP (University of Liège, Belgium, September 28, 2001), ed. by J. Zilhão and F. d'Errico, pp. 123-31. Trabalhos de Arqueologia 33. Lisboa: Instituto Portuguęs de Arqueologia.
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution.
Svoboda 2003: Jiří Svoboda: The Bohunician and the Aurignacian. In The Chronology of the Aurignacian and of the Transitional Technocomplexes: Dating, Stratigraphies, Cultural Implications. Proceedings of Symposium 6.1 of the XIVth Congress of the UISPP (University of Liège, Belgium, September 28, 2001), ed. by J. Zilhão and F. d'Errico, pp. 123-31. Trabalhos de Arqueologia 33. Lisboa: Instituto Portuguęs de Arqueologia.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Vishnyatsky & Nehoroshev 2004: L. B. Vishnyatsky and P. E. Nehoroshev: The Beginning of the Upper Paleolithic on the Russian Plain. Kapitel 6 i boken The Early Upper Paleolithic beyond Western Europe Redaktörer P. Jeffrey Brantingham, Steven L. Kuhn, and Kristopher W. Kerry. University of California Press.
Zhivotovsky et al 2003: Lev A. Zhivotovsky, Noah A. Rosenberg, and Marcus W. Feldman: Features of Evolution and Expansion of Modern Humans, Inferred from Genomewide Microsatellite Markers. Am. J. Hum. Genet. 72:117-1186, 2003.
Zilhão et al 2007: João Zilhão, Erik Trinkaus, Silviu Constantin, Stefan Milota, Mircea Gherase, Laurentiu Sarcina, Adrian Danciu, Hélène Rougier, Jérôme Quilès and Ricardo Rodrigo: The Pestera cu Oase People, Europe's Earliest Modern Humans. Kapitel 27 i antologin Rethinking the Human Revolution. Redaktörer: Paul Mellars, Katie Boyle, Ofer Bar-Yosef & Chris Stringer. McDonald Institute for Archaeological Research.

---

Publiceringshistoria: Utlagd 14-11-30. Delvis omarbetad och på nytt utlagd 18-01-07. Ytterligare uppdaterad 18-01-16. Layouten förnyad 21-10-15.

---

Sänd en kommentar till essän!

---

⇑ Tryck här för upp! ⇑

---