Detta är ansiktet på den äldsta européen som vi känner till. Rekonstruktionen har gjorts i Rumänien utgående från skallfyndet Oase 2 i grottan Pestera cu Oase (Skelettgrottan). Fyndet har en ålder av cirka 40 000 år. I Alice Roberts TV-serie Människans långa färd, producerad av BBC, visad i Sverige av Axess-TV, poängterades att ansiktet ser ut som det kunde utvecklas åt vilket håll som helst: ostasiat, afrikan eller europé. Foto från Internet.

Fragment av en överkäke från en modern människa som är ännu äldre än individen ovan. Det har ålder av cirka 42 500 år. Det påträffades i grottan Kent's cavern i sydvästra England redan 1927. Det kan i dag ses i Historiska museet i Torquay.

ärmeperioden efter Heinrich event 6 kulminerade för ungefär 48 000 år sedan. Det förbättrade klimatet lockade moderna människorna att vandra in i Europa med början för ungefär 50 000 år sedan (Hublin 2012). De hade med sig stenverktyg som något skilde sig från de rekoloniserande neandertalarnas. Utgående från de arkeologiska lager, där verktygen påträffats, har de anförda dateringarna gjorts. De är alltså inte helt säkra.

De riktigt säkra dateringarna är lite yngre. Den ena kommer från ett fynd av två mjölktänder i Grotta del Cavallo i Apulien i Syditalien. Kollagenet på dem har visat sig ha en ålder av cirka 44 000 år (Benazzi et al 2011). Den andra utgörs av ett fynd av tre kindtänder med en bit av överkäken från en vuxen individ i Kent's cavern i Devon i södra England. Deras kollagen visade sig vara ungefär 42 500 år gammalt (Higham et al 2011).

Till dessa fynd ansluter sig det sensationella skallfyndet i grottan Pestera cu Oase i Rumänien åren 2003-4. Skallen var i bitar som hittades efterhand. Den har en ålder av omkring 40 000 år (Rougier et al 2007). Som framgår av rekonstruktionen av ansiktet t h i denna spalt så befann sig individen som skallen tillhörde i ett evolutionärt tillstånd mellan äldre och yngre antropologiska typer. Omständigheterna kring själva fyndplatsen är märkliga; inga fynd av eldstäder eller stenverktyg har gjorts. Det har föreslagits att mannen avlidit högre upp vid floden Ponor, som flyter genom berget. Den döda kroppen har sedan vräkts ned i floden, som fört den in i berget. Där hade den spolats upp i ett galleri, som gjort det möjligt för benen att bevaras (Zilhão et al 2007).

De här fynden har sin bakgrund i att värmen i Europa hade återverkningar på andra håll. Havsytan steg och började fylla de dittills blottlagda kontinentalsocklarna. Dessa kuster var ganska smala runt Arabiska halvön. Men i Persiska viken var stigningen särskilt kännbar. Under maximumet hade den varit en stor och grönskande floddal, Ur-Schatt-dalen. Men havsytan utbredning tvingades människorna som levde där att bryta upp. Från dalens södra delar kom grupper som längs Eufrat hittade via Syrien till norra Palestina. Från norra sidan av Ur-Schatt-dalen skedde detsamma men grupperna här vandrade längs Zagrosbergens långa dalar norrut. De nådde norra Anatolien och därifrån Balkan i Europa. I Asien åter blev det i Tarimbäckenet i västra Kina kallare och torrare, vilket fick grupper av tarimmänniskor att bege sig väster- och österut.

Här måste jag skjuta in ett förbehåll. Det är ännu inte arkeologiskt fastställt att uppbrotten skedde på detta sätt. Men ett antal arkeogenetiska undersökningar har kunnat visa att det var från sydvästra Asien, som åtminstone två tidiga vågor av invandring till Europa utgick (t ex Olivieri et al 2006 och Fernandes et al 2012).

Schematisk kart över Röda havet. Mörkblått visar havsnivån kring 40 meter under nuvarande nivå. När havsytan var så låg som -120 meter, troligen för 60-55 000 år sedan, bestod Röda havet av en serie saltsjöar med nästan inget tillflöde från Adenviken. De ljusblåa områdena visar de områden som var tillgängliga för djur och människor under perioden med -40 m för ned mot 45 000 år sedan. När havsytan började stiga under värmeperioden, som började för 50 000 år sedan, tvingades människorna efterhand till uppbrott. Karta Historiens Fenix efter Rose et al 2011.

Att de allra äldsta moderna människor, som hittade till Europa, kom från Persiska viken är en ny upptäckt. Tidigare antog man att de kom från Palestina och Anatolien. Men från Palestina fanns inga fynd av moderna människor efter det Qafzeh-människorna lämnade landet för cirka 85 000 år sedan (Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010). Ett fynd år 2008, redovisat i artikelform i tidskriften Nature i januari 2015, har dock något ändrat på denna bild. Det kan tänkas att egyptiska arkeonubier från tidigare torrlagda men nu översvämmade kustområden i Röda havet sökte sig till Jordanien och södra Palestina (Kadowaki et al 2015).

I västra Galliléen i dagens Israel upptäcktes en grotta vid ett vägbygge. Grottans mynning hade störtat in för mer än 30 000 år sedan. Den nyupptäckta håligheten döptes till Manotgrottan. När grottforskare tog sig in stötte de först på en stor sal. Den visade sig ha två sidokammare. I den ena av dem låg kalotten från ett människokranium på grottgolvet. Det var täckt av en kalkbeläggning, som med uranium-thorium-metoden kunde dateras till 54 700 ± 5 500 år före nuet (Hershkiovitz et al 2015), alltså för cirka 55 000 år sedan. De israeliska arkeologerna hävdar att kalotten uppvisar tydliga likheter med moderna afrikanska skallar och de kranier som återfunnits i gravfälten i pavlovienkulturen i Mähren i östra Tjeckien. Kalottfyndet i Monetgrottan skulle alltså stöda möjligheten att Europa befolkades från i första hand Levanten.

Men kalottfyndet kan också vara relaterat till en annan möjlighet, nämligen att det var egyptiska arkeonubier (d v s människor från den egyptiska delen av det s k nubiska komplexet), som hittade till Palestina. En arkeogenetisk studie, som publicerades i Amercian Journal of Human Genetics i början av juni 2015, pekade på att det var utvandrare från Egypten som nådde Levanten för omkring cirka 50 000 år sedan. I dagens egyptiska befolkning finns ett starkt inslag av DNA från Europa, som gjort att Egypten inte tidigare diskuterats som möjligt utvandrarland i debatten kring Ut-från-Afrika-hypotesen. Den internationella forskargruppen, huvudsakligen från USA och England, men där det också fanns genetiker från Etiopien, maskade av det europeiska lagret (Pagani et al 2015). Resultatet blev att de avmaskade egyptiska haplotyperna förekommer i högre frekvens utanför Afrika än fallet är med västafrikanska haplotyperna (ibid). Det är inte helt förvånande eftersom människor från det nubiska komplexet nådde Oman redan för 125 000 år sedan.

Schematisk karta visande tre huvudstadier av havsnivå i Persiska viken. Men havsnivån kunde variera med flera, kanske uppemot tio meter under Heinrich eventen. Karta Historiens Fenix efter Rose & Petraglia.

Men det intressanta är att det på vardera sidan av Röda havet fanns långa och breda remsor av land, som låg blottade när havsytan var låg. Det är troligt att de befolkades av moderna människor, som ingick i det nubiska komplexet. Med stigande havsyta för omkring 50 000 år sedan tvingades, som sagt, egyptiska arkeonubier bryta upp därifrån och då är det möjligt att de sökte sig norrut, mot Levanten. Det verkar troligt i dagens kunskapsläge att det var de som befolkade dagens Jordanien. De kan också ha slagit sig ned i södra Palestina (Kadowaki et al 2015).

Möjligheten av att egyptiska arkeonubier trängde in i södra Levanten tycks bli bekräftad av fynd i en nyligen undersökt grotta, Mugr el-Hamamah, på jordanska sidan av Jordandalen. Grottan var intensivt i bruk under perioden för 45 000-39 000 år sedan (Stutz et al 2015). Utgrävarna tolkade fynden så att verksamheten i grottan visade tecken på arbetsfördelning och en mera avancerad social organisation än tidigare (ibid). Detta skulle man kunna vänta sig av utvandrare från nubiska komplexet, den troligen längst hunna av den moderna människans kulturer för 50 000 år sedan.

Lisansjön

Lisansjön för 70 000 år sedan. Genom att avläsa klipporna som finns på sina ställen och genom borrningar har israeliska geologer lyckats kartlägga denna märkliga vattensamling. Karta Historiens Fenix efter Technische Universität Darmstadt.

Genesarets sjö, Jordanfloden och Döda havet utgör resterna av en stor salthaltig sjö, som en gång täckte hela Jordandalen i Palestina. Den har döpts till Lisansjön. Israeliska arkeologer har kommit fram till att Lisansjön uppstod för omkring 70 000 år sedan (Frumkin et al 2011). Det skedde i samband med det andra stora istida maximumet för 70-55 000 år sedan.

Kartläggningen av Lisansjön har också visat att det var kallt och fuktigt i Palestina under perioderna av istida maxima medan det åter var varmare och torrare under värmeperioderna däremellan (ibid). Mannen, som kalotten i Manotgrottan är ett minne av, skulle ha dykt upp i norra Palestina i slutet på en fuktig period. Troligen kom han med en grupp egyptiska arkeonubier från Röda havet, kanske i ett slags rekognosering. Sedan några tusen år senare, för cirka 50 000 år tillbaka, finns det plötsligt fynd av ett flertal olika stensmidesstilar i Palestina (Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010).

De olika stensmidesstilarna i detta område vid denna tidpunkt kan förklaras med just invandring från olika delar av Arabiska halvön. En del av dessa människor verkar ha kommit från Ur-Schatt-dalen, andra från Röda havets kustområden. Grupperna från Ur-Schatt-dalen verkar ha använt en stensmidesstil, som kallas för emiriensmide. Eftersom det i dagens kunskapsläge inte går att skilja mellan människorna från Ur-Schatt-dalen och dem som kom från Röda havet kommer jag att benämna alla de tidigaste invandrarna till Europa från söder för emirienmänniskor. De skulle ha talat ett språk som utvecklats från det idiom, som uppstått i Ur-Schatt-dalen en 10 000 år tidigare när Qafzeh-människorna och arkeonubierna smälte samman (se detaljer i essän Ut från Afrika). Qafzeh-människornas tungomål var troligen av västafrikanskt ursprung. Arkeonubierna åter talade, fortfarande troligen, ett prepreprotosemistiskt språk, d v s ett tungomål som kanske ännu inte var semitiskt men skulle bli det. Eftersom de ledande prästerna troligen använde det arkeonubiska tungomålet blev det kanhända dominerande med ett substratum från Qafzeh-språket.

De invandrade arkeonubierna skulle också ha talet prepreprotosemistiskt språk, ty i bergen i mellersta Sudan talas än i dag flera olika men alla mycket gamla former av semitiska idiom (Ruhlen 1994). De har i likhet med många andra en gång dominerande språkstammar trängts undan i bergsområden. Nu har vi förstås ingen aning om hur det mycket gamla semistiska språket i Ur-Schatt-dalen och det i Röda havet skulle ha skilt sig åt. Därför väljer jag att använda den sammanfattande termen emirien-språket som beteckning för de två arkaiska språktraditionerna. Emirien-språket fortlevde och utvecklades i Palestina. I Europa blev det inte långvarigt utan kom att ersättas av andra tungomål som nådde vår världsdel med nya invandringsvågor.

Aurignacienstensmidet

Som vi mera i detalj utvecklar i nästa kapitel tog sig emirienmänniskorna från Palestina via Nordafrika till Italien. Där etablerade de uluzzienkulturen. Mjölktänderna i Grotta del Cavallo kom från ett barn till dessa invandrare. Från Syditalien fortsatte de på två vägar. Den ena ledde landvägen till Sydfrankrike, den andra över Adriatiska havet till Grekland och därefter till Bulgarien. I sistnämnda land lämnade de spår efter sig i grottan Bacho Kiro. Småningom fann de vägen uppför Donau till vad som numera ofta benämns östra Centraleuropa för omkring 44-43 000 år sedan (klippskyddet Stránská Skála, lagret IIIa, i Mähren, Tjeckien; Svoboda 2003). De skulle ha gett upphov till bohunicienkulturen.

De använde sig av mousteriensmide med levalloisinslag. Nästa steg i utvecklingen av stensmidet var just bohuciensmidet (som vi även diskuterar i nästa kapitel). Därpå växte aurignaciensmidet fram, möjligen infört från Centralasien. Det innebar att man slog det speciella verktyg man behövde direkt från kärnstenen. Därtill använde man sig inom aurignacienkulturen i stor omfattning av ben och horn till redskap. Aurignacienkulturen har sitt namn efter första fyndplatsen kommunen Aurignac i departementet Haute-Garonne i Frankrike. Den var spridd över Europa och sydvästra Asien.

Bland arkeologerna råder det ingen enighet om var aurignaciensmidet utvecklades. Den belgiske arkeologen Michel Otte från universitetet i Liege har kommit med det senaste förslaget. Efter undersökningar av ett två meter tjockt fyndlager med aurignaciensmide i Yafteh-grottan i Lurestan i Zagrosbergen har han kommit till slutsatsen att det uppfunnits i området (Otte et al 2007). Men hans datering, 35 500 år okalibrerat före nuet, stämmer inte riktigt. Kring för 45 000 år sedan kalibrerat skulle det ha spridits till Libanon, där i Ksar Akil-grottan har påträffats detta stensmide med denna datering (Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010). I Europa uppträder tidig aurignacien i vad som kommit att kallas Donaukorridoren, alltså dalgången för floden Donaus övre lopp i södra Tyskland, för 43 500 år tillbaka. En ny genomgång av det gamla arkeologiska materialet från Willendorf vid Donau i Österrike har gett detta datum (Nigst et al 2014).

Donaukorridoren skulle ha fungerat som ett slags ”kulturpump”. Det innebär att genom korridoren fördes in ny stensmidesteknik, nya sätt att använda personliga dekorationer som halsband, musik i form av flöjter och nya symboler o s v. Enligt äldre dateringar skulle kulturpumpen ha varit verksam kring för 35 000 år sedan. Men en ny undersökning, som stöder sig på resterna av kollagen på påträffade djurben hittade i grottan Geissenklösterle i Svabiska Jura i södra Tyskland, pekar på att pumpen kommit igång redan för 42 500 år sedan (Higham et al 2012).

Men det anmärkningsvärda med fynden i grottorna i Svabiska Jura, alltså Donaukorridoren, är att här finns bl a elfenbensstatyetter, elfenbenspärlor och benflöjter (Conard 2009). Det pekar på en helt annan kultur än vad som framgår av fynden från emirienmänniskorna och cromagnonerna. På ett litet fyrkantigt sätt konstaterar arkeologer och paleoantropologer att dessa nykomlingar var de första invandrarna som uppfyllde kriterierna för moderna människor. Men det saknar historisk relevans. Det är nämligen troligt att det var frågan om människor, som utvandrat från nordvästra Indien, närmare bestämt Tharöknen (Metspalu et al 2004). De förde med sig den sociala kulturen därifrån. Men när de anpassade sig till det arktiska klimatet i Donauområdet förändrade de sitt kulturarv med referenser till den nya miljön.

Huvuden av lejoninnor tecknade på en vägg i Chauvetgrottan. Foto RA DRAC RA.

Om det förhöll sig på föreslaget sätt skulle dessa invandrare i Donaukorridoren, låt oss kalla dem för ”tharmänniskorna” (inom citationstecken för att ursprunget inte är helt säkert fastställt), ha skilt sig från andra lite tidigare eller samtida invandrare och eftersträvat att å ena sidan behålla sin särart och å den andra transformera sitt kulturarv med referenser till sin aktuella miljö. Som ett led i de senare strävandena visualiserade de sitt symboltänkande i statyetter bl a föreställande sin himmelsgudinna som mammut, sin mångudinna i kvinnoform och sin dödsgudinna i gestalten av en lejoninna. De hade flöjtmusik som stämningsskapande inslag vid sina religiösa ceremonier. När de spreds in i Frankrike kom de att sätta igång med grottmålningar (White et al 2012). Deras centrala kultplats i Frankrike skulle ha funnits i anslutning till grottan Chauvet-Pont-d'Arc i Ardèchedepartementet i södra Frankrike. Där påträffades så sent som 1994 oerhört skickligt utförda djurmålningar. Att det dröjde så länge innan fyndet gjordes berodde på att ett jordskred stängde grottan för gott för 29 000 år sedan (Sadier et al 2012).

Tarimeserna

Men låt oss nu vända blicken till Tarimbäckenet i Xinjiang i dagens västra Kina. Dit hade moderna människor hade för omkring 55 000 år sedan. I ungefär 5000 år levde dessa tarimeser i den vidsträckta dalen i ett behagligt varmt klimat. Men sedan för 50 000 år tillbaka började det bli kallare och torrare (Wells et al 2001). Det uppstod konkurrens om födan bland dem. Det ledde till utvecklandet av nya jaktformer, som krävde en ny social organisation. När torkan fortsatte tvingades grupper bryta upp. En del sökte sig norrut till södra Sibirien, där en gigantisk sjö i det västra sibiriska låglandet, låt oss döpa den till den Västsibiriska issjön, hade gett upphov till ett fördelaktigt mikroklimat. Den första gruppen tarimeser, som tog sig västerut, nådde Donflodens dalgång för ungefär 45 000 år sedan (Hoffecker 2009).

De tycks långsamt ha fortsatt västerut genom norra Centraleuropa och hade hunnit till England för ungefär 42 500 år sedan. På det tyder den bit av en överkäke med tre tänder kvar, som vi berättade om ovan. Fragmentet av maxillan påträffades i Kent's Cavern i Devon i sydvästra England redan 1927. Det har daterats flera gånger sedan dess, varvid dess ålder stegvis ökat. Resultatet av den senaste undersökningen publicerades 2011 i tidskriften Nature. Genom att analysera åldern på kollagenet i benet fick forskarna fram en ålder på 44 200-41 500 år kalibrerat före nuet (Higham et al 2011). Tandundersökningen gav vid handen att på 13 punkter överensstämde tänderna med moderna människors tuggverktyg medan tre punkter pekade på likheter med neandertalarnas tuggredskap. Ytterligare sju punkter är oklara (ibid). De oklara punkterna kunde möjligen komma från den nyupptäckta denisovamänniskan. Det är alltså ännu inte helt klart om fragmentet i Kent's Cavern kommer från tarimeser, men det är ganska sannolikt.

Schematisk karta över Europa visande utbredningen av askan från den Arkeoflegreiska vulkanens utbrott för 39 286 ±110 år sedan. Karta Historiens Fenix efter Fitzsimmons et al 2013.

Utvecklingen i Europa stördes därefter av en vulkankatastrof. Den var ungefär bara en tiondedel av Tobaexplosionen i Indonesien för 74 000 år sedan, men den ägde rum i vår världsdel. På västra sidan av den syditalienska staden Neapel ligger de Flegreiska fälten. De är fulla av vulkanisk aktivitet i form av heta källor och små lervulkaner. Redan under antiken var de Flegreiska fälten kända som en av nedgångarna till Hades.

Först i början av på 00-talet upptäckte geologerna att fälten var resterna av en mycket stor kaldera, en gammal vulkankrater. För ungefär 40 000 år sedan fick den Arkeoflegreiska vulkanen en serie utbrott. Det slutade med att Medelhavet trängde in i den nu ganska tomma men fortfarande mycket heta lavakammaren. Följden var en jätteexplosion för 39 286 ±110 år sedan (Fitzsimmons et al 2013). Tvåhundra kubikkilometer aska slängdes upp i luften i en 40 km hög molnpelare. Höga vindar förde askan från explosionen över Medelhavet till den nordafrikanska kusten, över Balkan och Östeuropa ända till Donflodens dalgång, över 2 200 km bort.

På Donflodens strandterasser har under asklagret påträffats stenverktyg (Hoffecker 2008). De har sannolikt kvarlämnats av tarimeser vid deras första migration västerut.

Men i övrigt tycks katastrofen inte ha påverkat livet bland de fåtaliga neandertalarna och de moderna i Europa enligt en studie publicerad 2012 (Lowe et al 2012). Visserligen tycks fynden i håligheter nära vulkanen som grottan Serino, omkring 50 km från explosionsplatsen, ha lett till utplåning, men alla längre bort belägna boplatser visar på kontinuitet, trots ett asklager. Kathryn Fitzsimmons från Max Plancks institutet hävdar dock i den senast publicerade artikeln i ämnet att människorna borde ha fått andningsbesvär av askan och djuren borde ha dött av fluorförgiftning (Fitzsimmons et al 2013). Framförallt sammanfaller händelsen med Heinrich event 4 (ibid). Denna ledde till ett kallare och torrare klimat i åtminstone tusen år. Men det verkar som om låg befolkningstäthet och lättrörlighet hos tidens människor gjorde att de flesta på Balkan och i Östeuropa ändå överlevde (Lowe et al 2012).

Tarimeserna blev cromagnoner

En andra våg av tarimesisk invandring till Europa ägde sedan rum för omkring 38 000 år sedan (Hoffecker 2009, Wells et al 2001). Dessa invandrare österifrån hade med sig många nyheter. En viktig sådan var synålen (Hoffecker 2005). En annan var grupper som leddes av präster, som också var slaktare. De förflyttade sig i enheter på omkring 200 personer och så stora grupper fungerar inte utan en organiserad ledning. I sitt jagande hade de specialiserat sig på jakt på hästar (Hoffecker 2002).

Det är oklart hur långt västerut den andra vågens tarimeser kom att vandra. Det är mycket möjligt att huvuddelen av dem stannade i Östeuropa, troligen västra europeiska Ryssland och Polen. En detalj som tycks bekräfta att detta är fallet är att synålen inte blev känd i Västeuropa förrän under årtusendena som föregick början av det stora istida maximumet för 22 000 år sedan.

I europeisk arkeologi skiljer man inte mellan dessa två vågor utan alla som kom österifrån kallas för cromagnoner. Namnet har skapats efter den första fyndplatsen, klipphänget Abri de Cro-Magnon i Les Eyzies-de-Tayac-Sireuil i sydvästra Frankrike. Men eftersom det var ungefär en skillnad i tid på omkring 7 000 år mellan de två vågorna kan vi misstänka de talade var sin dialekt av tarim-språket. En annan skillnad verkar ha varit att de förra var sämre organiserade, de senare åter levde och rörde sig i form av enkla stammar på 200 personer ledda av präster/hövdingar.

Den växande insikten om att många fler grupper från olika håll hittade till Europa har medfört en ändring av terminologin också bland paleoantropologerna. Ofta talar man om tidiga moderna människor i Europa i stället för cromagnoner.

Utmärkande för de moderna människorna var att de kunde transportera föremål anmärkningsvärt långa sträckor. Det här fenomenet började också uppträda i Europa redan med emirienmänniskornas ankomst från sydost och syd (Stringer et Andrews 2005). Men med de östeuropeiska cromagnonernas entré skulle de förlängas genom byteskedjor. Hövdingen från en grupp uppsökte hövdingen för granngruppen och överlämnade gåvor. Han fick i stället motgåvor. Den andra hövdingen gjorde detsamma med sina grannhövdingar. Och så vidare.

På denna tid och mycket senare trodde man att om man flyttade ett föremål från en plats till en annan stördes den tidigare nämnda balansen i världen. Därför måste störningen motverkas. Det skedde troligen så att man följde noggrant definierade former och regler vid gåvoutbytet. En av dessa former var språket. Sannolikt genomfördes förhandlingarna i samband med gåvoutbytet på det östeuropeiska tarim-språket.

Gravettienmänniskorna

Nästa stora händelse i Europas historia före det istida maximumet var gravettienkulturens inträngande i vår världsdel. Det folk, som uppbar den, kom också österifrån, ursprungligen från nordvästra Indien, av allt att döma i två vågor. Den ena vågen nådde Europa via Iran och Anatolien, den andra kom troligen från Centralasien. Gravettienkulturen var i flera avseenden längre hunnen än de kulturer som dittills förekommit i Europa. De hade med sig nya jaktmetoder, de visste av fynd i Tjeckien att döma att väva relativt fina tyger och de var bättre organiserade. Deras präster tog över systemet med gåvoutbyten från de östeuropeiska tarimeserna och spred det över hela Europa. Det kunde de göra genom att de gav det en ny organisation. De verkar att ha infört ceremonicentra i Europa. Bäst känt är centrumet i Solvieux i Dordognedalen i sydvästra Frankrike. Det grundades för omkring 29 000 år sedan och det tycks ha varit i bruk till för 9 000 år tillbaka (Sackett 1999). Men de bäst organiserade centrumen har påträffats i Mähren i östra Tjeckien. Bytandet över mycket långa avstånd skedde just mellan de olika centra.

Detta system fungerade troligen i många tusen år tills istiden började nå sitt maximum. Då ser det ut som om kontrollen av byteskedjorna upprättades i södra och centrala Europa av ett inflytande från östra Anataloen. I Östeuropa skulle ha kontrollen ha återgått i tarimesernas/cromagnonernas händer.

Låt oss sammanfatta de olika grupper av människor som fanns i Europa under tiden fram till senaste maximumet:

1. De rekoloniserande neandertalarna, som till en början var tekniskt mera avancerade och miljömässigt bättre anpassade till klimatet än nykomlingarna.
2. De först invandrade emirienmänniskorna, som bredde ut sig i Italien, Sydfrankrike och Balkan.
3. Den första vågen av tarimeser/cromagnoner, som slog sig ner i norra Centraleuropa och Nordvästeuropa.
4. Den likaledes första vågen av ”tharmänniskor”, som via Anatolien och Balkan slog i ner i Donaukorridoren. De introducerade aurignaciensmidet i Europa.
5. Den andra vågen av tarimeser/cromagnoner, som troligen hade tagit intryck av denisovamänniskorna med följd att de var bättre anpassade till arktiska förhållanden.
6. Den likaledes andra vågen av ”tharmänniskor”, som medförde och spred gravettienkulturen.

Att så många människogrupper från olika håll kom att söka sig till Europa i ett relativt tidigt skede har, dels att göra med att vår världsdel låg till större delen mänskligt avfolkad, dels hade en mera omfattande biomassa än grannområdena. Det fanns jaktbyten av många fler djurarter att fälla i Europa än på de flesta andra närområdena på denna tid (Krönneck 2012). Genom att invandrare från olika håll sammanstrålade, alla redan med lite olika sociala kulturer, uppstod en kunskapsackumulation, som resulterade i en kulturexplosion. Den kom till uttryck i gravettien- och solutréenkulturerna. Denna explosion har framstått som så märklig och till synes obegriplig att den t o m förklarats med en mystisk mutation. Men denna sammanstrålning var det första mötet mellan två eller flera kulturtraditioner i Europa. Dess nyskapande verkan kom att visa sig flera gånger under de kommande 30 000 åren, om än inte lika uppenbart. Från och med neolitikum har den återkommande drivit på kulturutvecklingen och gör det än i dag.

Detta är en sammanfattning av en delvis generaliserad bild av invandringen till Europa fram till ungefär 22 000 år före nuet. Under generaliseringen döljer sig stora kunskapsluckor och problematiska gåtor. Den fortsatta beskrivningen kommer till stor del att handla om dem.

Till nästa fil: Vem var vem?
Till historiemenyn.

Källhänvisningar, detta kapitel:

Bar-Yosef et Belfer-Cohen 2010: Ofer Bar-Yosef and Anna Belfer-Cohen: The Levantine Upper Paleolithic and Epipaleolithic. Kapitel 9 i boken South-Eastern Mediterranean Peoples between 130,000 and 10,000 years ago. Redaktör Elena A A Garcea. Oxbow Books.
Benazzi et al 2011: Stefano Benazzi, Katerina Douka, Cinzia Fornai, Catherine C. Bauer, Ottmar Kullmer, Jirí Svoboda, Ildikó Pap, Francesco Mallegni, Priscilla Bayle, Michael Coquerelle, Silvana Condemi, Annamaria Ronchitelli, Katerina Harvati, and Gerhard W. Weber: Early dispersal of modern humans in Europe and implications for Neanderthal behaviour. Nature Volume: 479, Pages: 525–528 (24 November 2011).
Conard 2009: Nicholas J. Conard: A female figurine from the basal Aurignacian of Hohle Fels Cave in southwestern Germany. Nature 459, 248-252 (14 May 2009).
Fernandes et al 2012: Verónica Fernandes, Farida Alshamali, Marco Alves, Marta D. Costa, Joana B. Pereira, Nuno M. Silva, Lotfi Cherni, Nourdin Harich, Viktor Cerny, Pedro Soares, Martin B. Richards, and Luísa Pereira: The Arabian Cradle: Mitochondrial Relicts of the First Steps along the Southern Route out of Africa. The American Journal of Human Genetics, Volume 90, Issue 2, 347-355, 26 January 2012.
Fitzsimmons et al 2013: Kathryn E. Fitzsimmons, Ulrich Hambach, Daniel Veres, Radu Iovita: The Campanian Ignimbrite Eruption: New Data on Volcanic Ash Dispersal and Its Potential Impact on Human Evolution. PLoS ONE 8(6): e65839. doi:10.1371/journal.pone.0065839.
Frumkin et al 2011: Amos Frumkin, Ofer Bar-Yosef, Henry P. Schwarcz: Possible paleohydrologic and paleoclimatic effects on hominin migration and occupation of the Levantine Middle Paleolithic. Journal of Human Evolution 60 (2011).
Herskovitz et al 2015: Israel Hershkovitz, Ofer Marder, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Gal Yasur, Elisabetta Boaretto, Valentina Caracuta, Bridget Alex, Amos Frumkin, Mae Goder-Goldberger, Philipp Gunz, Ralph L. Holloway, Bruce Latimer, Ron Lavi, Alan Matthews, Viviane Slon, Daniella Bar-Yosef Mayer, Francesco Berna, Guy Bar-Oz, Reuven Yeshurun, Hila May, Mark G. Hans, Gerhard W. Weber and Omry Barzilai: Levantine cranium from Manot Cave (Israel) foreshadows the first European modern humans. Nature 28 January 2015.
Higham et al 2011: Higham, T.F.G., Compton, T., Stringer, C., Jacobi, R., Shapiro, B., Trinkaus, E., Chandler, B., Gröning, F., Collins, C., Hillson, S., O'Higgins, P., FitzGerald, C. & Fagan, M.: The earliest evidence for anatomically modern humans in northwestern Europe. Nature, 479 (7374),521-4.
Higham et al 2012: Thomas Higham, Laura Basell, Roger Jacobi, Rachel Wood, Christopher Bronk Ramsey, Nicholas J. Conard: Testing models for the beginnings of the Aurignacian and the advent of figurative art and music: The radiocarbon chronology of Geißenklösterle. Journal of Human Evolution, 8 May 2012.
Hoffecker 2002: John F Hoffecker: Desolate Landscapes, Ice-Ages Settlement in Eastern Europe.
Hoffecker et al 2008: John F. Hoffecker, Vance T. Holliday, M.V. Anikovich, A.A. Sinitsyn, V.V. Popov, S.N. Lisitsyn, G.M. Levkovskaya, G.A. Pospelova, Steven L. Forman, and Biagio Giaccio: From the Bay of Naples to the River Don: the Campanian Ignimbrite eruption and the Middle to Upper Paleolithic transition in Eastern Europe. Journal of Human Evolution 55 (2008) 858-870.
Hoffecker 2009: John F Hoffecker: The spread of modern humans in Europe. PNAS 106(38): 16040-16045.
Hublin 2012: Jean-Jacques Hublin: The earliest modern human colonization of Europe. doi/10.1073/pnas.1211082109.
Kadowaki et al 2015: Seiji Kadowaki, Takayuki Omori, Yoshihiro Nishiaki: Variability in Early Ahmarian lithic technology and its implications for the model of a Levantine origin of the Protoaurignacian. Journal of Human Evolution 62 (2015).
Lowe et al 2012: John Lowe, Nick Barton, Simon Blockley, Christopher Bronk Ramsey, Victoria L. Cullen, Clive Gamble, Katharine Grant, Mark Hardiman, Rupert Housley, Christine S. Lane, William Davies, Sharen Lee, Alison MacLeod, Martin Menzies, Wolfgang Müller, Mark Pollard, Catherine Price, Mark Lewis, Andrew P. Roberts, Eelco J. Rohling, Chris Satow, Victoria C. Smith, Chris B. Stringer, Emma L. Tomlinson, Paul Albert, Ilenia Arienzo, Graeme Barker, Dusan Boric, Antonio Carandente, Dustin White, Lucia Civetta, Catherine Ferrier, Jean-Luc Guadelli, Panagiotis Karkanas, Margarita Koumouzelis, Ulrich C. Müller, Giovanni Orsi, Jörg Pross, Mauro Rosi, Ljiljiana Shalamanov-Korobar, Nikolay Sirakov and Polychronis C. Tzedakis: Volcanic ash layers illuminate the resilience of Neanderthals and early modern humans to natural hazards. PNAS, August 21, 2012, vol. 109, no. 34.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Nigst et al 2014: Philip R. Nigst, Paul Haesaerts, Freddy Damblon, Christa Frank-Fellner, Carolina Mallol, Bence Viola, Michael Götzinger, Laura Niven, Gerhard Trnka, and Jean-Jacques Hublin: Early modern human settlement of Europe north of the Alps occurred 43,500 years ago in a cold steppe-type environment. PNAS October 7, 2014 vol. 111 no. 40.
Olivieri et al 2006: Anna Olivieri, Alessandro Achilli, Maria Pala, Vincenza Battaglia, Simona Fornarino, Nadia Al-Zahery, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Doron M. Behar, Jean-Michel Dugoujon, Clotilde Coudray, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Ornella Semino, Hans-Jürgen Bandelt, Antonio Torroni: The mtDNA Legacy of the Levantine Early Upper Palaeolithic in Africa. Science 314, 1767 (2006).
Otte et al 2007: M. Otte, F. Biglari, D. Flas, S. Shidrang, N. Zwyns, M. Mashkour, R. Naderi, A. Mohaseb, N. Hashemi, J. Darvish & V. Radu: The Aurignacian in the Zagros region: new research at Yafteh Cave, Lorestan, Iran. Antiquity 81 (2007): 82-96.
Pagani et al 2015: Luca Pagani, Yali Xue, Stephan Schiffels, Marc Haber, Neil Bradman, Deepti Gurdasani, Rosemary Ekong, Endashaw Bekele, Tamiru Oljira, Pierre Zalloua, Petr Danecek, Aylwyn Scally, Ephrem Mekonnen, Richard Durbin, Yuan Chen, Donata Luiselli, Toomas Kivisild, and Chris Tyler-Smith: Tracing the Route of Modern Humans out of Africa by Using 225 Human Genome Sequences from Ethiopians and Egyptians. The American Journal of Human Genetics 96, 986-991, June 4, 2015.
Rougier et al 2007: Hélène Rougier, Stefan Milota, Ricardo Rodrigo, Mircea Gherase, Laurentiu Sarcino, Oana Moldovan, João Zilhão, Silviu Constantin, Robert G. Franciscus, Christoph P. E. Zollikofer, Marcia Ponce de Leon, and Erik Trinkaus: Pestera cu Oase 2 and the cranial morphology of early modern Europeans. PNAS January 23, 2007, vol. 104. no. 4.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: Origin of language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. John Wiley & Son.
Sackett 1999: James Sackett: The archaeology of Solvieux, an Upper Paleolithic open air site in France. Monumenta Archaeologica 19. UCLA Institute of Archaeology, Los Angeles.
Sadier et al 2012: Benjamin Sadier, Jean-Jacques Delannoy, Lucilla Benedetti, Didier L. Bourlès, Stéphane Jaillet, Jean-Michel Geneste, Anne-Elisabeth Lebatard, and Maurice Arnold: Further constraints on the Chauvet cave artwork elaboration. PNAS May 22, 2012 vol. 109 no. 21 8002-8006.
Stutz et al 2015: Aaron Jonas Stutz, John J. Shea, Jason A. Rech, Jeffrey S. Pigati, Jim Wilson, Miriam Belmaker, Rosa Maria Albert, Trina Arpin, Dan Cabanes, Jamie L. Clark, Gideon Hartman, Fuad Hourani, Chantel E. White, Liv Nilsson Stutz: Early Upper Paleolithic chronology in the Levant: new ABOx-SC accelerator mass spectrometry results from the Mughr el-Hamamah Site, Jordan. Journal of Human Evolution, 12 June 2015.
Svoboda 2003: Jiří Svoboda: The Bohunician and the Aurignacian. Kapitel i antologin The chronology of the Aurignacian and of the Transitional technocomplexes: Dating, Stratigraphies, Cultural implications. Redaktörer João Zilhão och Francesco d'Errico. Trabalhos de arqueologia 33.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
White et al 2012: Randall White, Romain Mensan, Raphaëlle Bourrillon, Catherine Cretin, Thomas F. G. Higham, Amy E. Clark, Matthew L. Sisk, Elise Tartar, Philippe Gardère, Paul Goldberg, Jacques Pelegrin, Hélène Valladas, Nadine Tisnérat-Laborde, Jacques de Sanoit, Dominique Chambellan, and Laurent Chiotti: Context and dating of Aurignacian vulva representations from Abri Castanet, France. Proceedings of the National Academy of Sciences, 2012.
Zilhão et al 2007: João Zilhão, Erik Trinkaus, Silviu Constantin, Stefan Milota, Mircea Gherase, Laurentiu Sarcina, Adrian Danciu, Hélène Rougier, Jérôme Quilès & Ricardo Rodrigo: The Pestera cu Oase People, Europe's Earliest Modern Humans. Kapitel 21 i boken Rethinking the human revolution, redaktörer Paul Mellars, Katie Boyle, Ofer Bar-Yosef & Chris Stringer. McDonald Institute Monographs.

Publiceringshistoria: Utlagd 14-11-30. Delvis omarbetad och på nytt utlagd 18-01-07. Ytterligare uppdaterad 18-01-16. Layouten förnyad 21-10-15

Sänd en kommentar till essän!