hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Ut från Afrika, fil 1

Var utvandringen en utdragen process?

En paleoantropologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

För ungefär 100 000 år sedan hittade anatomiskt moderna människor till Palestina. Efter de grottor, där deras skelett påträffades under mellankrigstiden, har de döpts till Skhul/Qafzeh-människorna. Arkeologiskt verkar det som om det var dessa människor, som genom den levantinska korridoren spreds över världen utanför Afrika. Men mtDNA-undersökningar pekar på att det inträffade en enda utvandring från Afrika först för 60 000 år sedan och det genom den arabiska korridoren vid den Arabiska halvöns södra kust. Vad var det som hände egentligen?
Essän Ut från Afrika är uppdelad i 2 filer:
Skallen av en Skhul-kvinna (14K)

Skhul 5-skallen från Skhulgrottan i Karmelberget i Palestina. Den är från en kvinna med en ålder av ungefär 115 000 år. Som synes har skallen tydliga ögonbrynsbågar som hos neandertalarna men bakhuvudet är rundat som hos anatomiskt moderna människor. Det vittnar om den hybridisering mellan neandertalare och moderna människor, som arkeogenetiken har påvisat. Men liknande drag har påträffats hos äldre skallar i Egypten och Marocko och pekar på att skillnaden mellan neandertalare och moderna i Palestina för 100 000 år sedan inte var så stor som antagits.


Skalle nummer 9 från Qafzeh-grottan (14K)

Skalle nummer 9 från Qafzeh-grottan. Den är omkring 92 000 år gammal. Den är tydligt mycket modernare än skallen ovan från Skhul-grottan, men ännu finns kvardröjande neandertal i den svagt upphöjda ögonbrynsbågen.

För 130 000 år sedan tog Saale/Riss istiden slut. Den efterföljande Eem-interglacialen innebar en kraftig global klimatförbättring. I Europa blev vädret så varmt att flodhästar dök upp i de tyska floderna och hassel och ek växte i trakten av Uleåborg i Finland. I Sahara åter började det regna. Moderna människor, som under denna istid levt i Nordafrika hittade ut på de gröna slätter, som på många ställen ersatte den forna öknen. Till dem anslöt sig småningom människor från Västafrika, kanske från norra Nigeria och södra Mali. Men sedan för ungefär 114 000 år tillbaka slog klimatet om i kyligare riktning. I Sahara ledde det till att torkan åter kom smygande. Människorna drevs tillbaka, men en del fortsatte öster ut. Några grupper hittade småningom till Palestina. De anlände dit för ungefär 100 000 år sedan (Stringer & Andrews 2005).

Bild av Dorothy Garrod

Dorothy Garrod (1892-1968) var den första kvinna som blev vald till professor i arkeologi vid Cambridge universitet. Hon gjorde utgrävningar i Gibraltar, Irak och Levanten. Hon var en noggrann utgrävare, som lika noggrant skrev sina utgrävningsrapporter. När hon 1939 ansökte om att bli utnämnd till Disneyprofessuren vid Oxford universitet i England var hon överlägset den mest meriterade. Hon fick professuren men universitetet gav henne inte fulla rättigheter förrän 1947. Hon omnämns många gånger i denna essä. Fotot är från 1932.


Bild av Chris Stringer (8K)

Chris Stringer är född 1947 i London. Han studerade i sin hemstad, men doktorerade vid universitet i Bristol varvid han bl a redovisade för ett studium av alla bevarade neandertalskallar i Europa, även de i Östeuropa. Han var en av de första att lansera hypotesen om att den moderna människan utvandrade från Afrika. Han var också först med att upptäcka likheterna hos skeletten hos Skhul/Qafzeh-människorna och dagens aboriginer i Australien. På bilden visar han upp skallen av den afrikanska Homo rhodesiensis, som skulle vara en variant av den afrikanska Homo heidelbergensis.


Bild av Svante Pääbo

Svante Pääbo är född i Sverige 1955 men numera verksam i Tyskland som direktör för Max Planck-institutets avdelning för evolutionär antropologi i Leipzig. Han har varit banbrytare när det gällt att utveckla en teknik för utvinning av DNA från döda människor, börjande med egyptiska mumier. Tack vare hans forskning har neandertalarnas kärnDNA kunnat kartläggas och denisovamänniskan upptäckts. Foto från Wikipedia.


Vi har kännedom om den moderna människans invandring till Palestina vid denna ungefärliga tidpunkt tack vare engelska och franska arkeologer, bland engelsmännen den framstående Dorothy Garrod (1892-1968). Under mellankrigstiden gjorde hon många utgrävningar i grottor i Kurdistan i Irak och Palestina. I Skhul-grottan i Karmelberget i dagens nordvästra Israel hittade hon fossiliserade skelett från sju vuxna och tre barn av modern typ under utgrävningar 1929-35 (ibid).

Innan Garrod for ut i världen studerade hon också för abbé Breuil i Paris. Hon hade som studiekamrat René Neuville (1899-1952). Han blev på 1930-talet utnämnd till fransk konsul i Palestina. Fastän titulerad konsul var det som utbildad arkeolog han ledde utgrävningarna av Qafzeh-grottan i nedre Galileen nära Nasaret år 1934. Därvid påträffade han inte mindre än 15 skelett (sju vuxna och åtta barn), även de av modern typ (ibid). Senare utgrävningar har visat att alla de gravsatta i grottorna bar individuella prydnader i form av snäckskal (Bar-Yosef Mayer et al 2009), som hängt runt halsen med hjälp av troligen ett band av växtfiber. Dylika prydnader anses vara ett kännetecken på den moderna människan. Numera omtalas de som Skhul/Qafzeh-folket, men i denna essä säger vi Skhul/Qafzeh-människorna, eftersom det var frågan om små grupper, inga egentliga folk.

Länge trodde arkeologerna att Skhul/Qafzeh-människorna hade hamnat i en av utvecklingens återvändsgränder och alltså dött ut. Men så upptäcktes svårförklarliga likheter mellan deras skallar och skelett och de australiska aboriginernas (Stringer et Andrews 2005; Schillaci 2008). Var kanske Skhul/Qafzeh-människorna den grupp av moderna jordebarn, som från Afrika hade spridits över Asien och vidare? En arkeogenetisk undersökning från 2011 har sedan visat att så var fallet och, vad mera, de hade lämnat Palestina eller troligen lite bredare Västasien, i två emigrationsvågor (Rasmussen et al 2011).

Här måste vi framhålla denna tolkning inte omfattas av de ledande akademiskt förankrade paleoantropologerna. De anser ganska enhälligt att utvandringen från Afrika var en engångshändelse, som inträffad så sent som för cirka 60 000 år sedan. De stöder sig på ett antal studier av mitokondrie-DNA, som ju går i arv på kvinnolinjen (Macaulay et al 2005; Liu et al 2006; Stringer 2011). Dessa studier visar att från Östafrika bröt en grupp på mindre än tusen individer upp och i snabbt takt spreds över världen utanför Afrika. Att detta går att se så tydligt har att göra med att L-haplogruppen i mtDNA är vanlig i Afrika, men från den uppstod genom mutationer M- och N-haplogrupperna. De sistnämnda återfinns över hela världen utanför Afrika och bara där.

I sin senaste bok kallar professor Chris Stringer vid Londons naturhistoriska museum händelsen som Recent African Origin (RAO), ”det färskaste afrikanska ursprunget” (Stringer 2011). Frågan är om inte RAO-hypotesen är ett slags genetisk synvilla. Den kan inte förklara hur det kom sig att alla människor utanför Afrika har 1-4 procent neandertal-DNA i sitt kärnDNA. Därtill ignorerar hypotesen den viktiga sociala utveckling, som hade skett i det nubiska komplexet i södra Egypten, nuvarande Sudan och delar av Etiopien. En utvandring från detta komplex för 60 000 år sedan skulle ha haft en dominans av kvinnor (Lippold et al 2014). Dessa kvinnor hade en högstatusställning som hustrur till ledande präster. Genetisk drift gjorde att deras DNA-linje kom att överleva till våra dagar. RAO-hypotesen kan inte förklara vad som egentligen hände!

Ut från Afrika - en process?

Människans utveckling i korthet
4 - c:a 2 milj. år:
Australopitheciner, flera olika typer i Afrika. En av dem har döpts till Homo habilis.
3,3 milj. år:
Fynd av de äldsta stenverktygen, kanske relaterade till Kenyanthropus playtops. C:a 1,8 milj. år
K playtops eller H habilis utvandrade troligen från Afrika och kan ha blivit Homo georgicus i Georgien. Denna blev i sin tur assimilerad av senare typer.
C:a 1,8 - c:a 0,8 milj. år:
Homo ergaster i Afrika.
C:a 1 miljon år:
Homo ergaster utvandrade från Afrika. Kallas för Homo erectus i Eurasien.
C:a 900 000 - 30 000 år:
Homo erectus utvecklades till Homo denisovensis i Spanien. Hon spreds över hela Eurasien.
800 000 - 300 000 år:
Svåra istider kom att skilja denisoverna i Europa från dem i Asien. I Afrika utvecklades samtidigt Homo heidelbergensis från Homo ergaster.
Cirka 0,5 miljoner år:
Homo heidelbergensis hittade till Europa. Hon assimilerade troligen de där levande denisoverna.
300 000 - 30 000 år:
Föreningen heidelbergare-denisover ledde troligen till uppkomsten av Homo neanderthalensis i Europa. Mousteriensmidet uppfanns.
Från c:a 400 000 år sedan:
Homo sapiens utvecklas på afrikanska östkusten under trycket av en serie klimatchocker.
125 000 - 60 000 år:
Homo sapiens lämnar Afrika för resten av världen i en utdragen process.

I och med den arkeologiska kartläggningen av Arabiska halvön har framskridit allt längre har nya och anmärkningsvärda upptäckter gjorts. Moderna människor skulle ha funnits i Oman redan för 105 000 år sedan – kanske utvandrare från Sudan (Rose et al 2011).

Andra undersökningar talar om utvandring från Östafrika redan för 125 000 år tillbaka (Armitage et al 2011). Därmed kan det inte uteslutas att det rentav funnits tre eller ännu flera vågor av migration av moderna människor från Afrika. Det är t o m möjligt att utvandringen från Afrika ska uppfattas som en utdragen process som pågick i över 50 000 år. I början styrdes den av klimatet, men det verkar som den efterhand blev alltmer organiserad och medvetet exploaterande. Den kom därför att till slut omfatta alla världsdelar utanför Afrika.

Det är möjligt att processen inleddes just genom utvandringen från Östafrika över Bab el-Mandab-sundet och Arabiska halvöns södra del för 125 000 år sedan, alltså under Eem interglacialen då klimatet av varmt och fuktigt. Att denna migration faktiskt inträffade bekräftas av fynd av tänder från moderna människor i grottor i Kina. Det första fyndet gjordes i grottan Luna i Guangxi i Kina (Bae et al 2014). Fyndet har daterats till för ungefär 100 000 år sedan (ibid). Det andra fynder gjordes i Fuyan-grottan i Daoxian i södra Kina (Liu et al 2015). Där tog utgrävningarna fram inte mindre än 47 tänder som alla är otvetydigt moderna, faktiskt modernare än hos invandrarna i Europa långt senare (ibid). Ett annat intressant inslag i upptäckten är att människor inte tycks ha bott i grottan utan tänderna är från individer som rovdjur släpat in (ibid). Tänderna är minst 80 000 år gamla, men kan vara hela 120 000 år.

Det kan inte uteslutas att denna den arabiska korridoren även användes vid andra framstötar österut från just Östafrika. Men som vi har sett finns även den levantinska korridoren med som en annan del av processen.

Två arkeogenetiska undersökningar från början av 2010-talet pekar på att de blivande Skhul/Qafzeh-människorna bröt sig loss från den afrikanska genpoolen i Central- och/eller Västafrika för ungefär 140 000 år sedan (Scozzari et al 2012; Cruciani et al 2011). De kan ha hittat till Marocko av mängden fynd i landets grottor av tidiga moderna människor att döma (Stringer & Andrews 2005). Men som nämndes ovan rådde vid denna tidpunkt ännu Riss/Saale istiden (för 200 000-130 000 år sedan), varvid Sahara var öken.

År 2013 publicerades en artikel i The American Journal of Human Genetics, som överraskande bekräftade denna bild. En afroamerikansk man visade sig ha en sammansättning av sin Y-kromosom, som inte stämde med de vanliga Y-kromosomerna (Mendez et al 2013). I stället för en ålder på 195 000 år pekade hans kromosom på en ålder av 338 000 år för den sista gemensamma förfadern (ibid). Fernando Mendez från universitetet i Arizona och hans team döpte den till A00. I den afrikanska genetiska databasen lyckades de spåra denna kromosom till Kamerun. I västra delen av landet fanns det en by, Mbo, där 11 män bar den (ibid).

Mendez hänvisar till skallfyndet i Iwo Eleru i Nigeria – 800 km från Mbo. Det pekar på att det för 340 000 år sedan levde en äldre antropologisk typ i Västafrika, sannolikt Homo rhodensiensis, en av de afrikanska varianterna på Homo heidelbergensis. Skallen från Iwo Eleru är bara 13 000 år gammal men uppvisar liknande ålderdomliga drag som kranierna från Djebel Irhoud i Marocko (140 000 år gamla) och Skhul-människornas huvuden (Havarti et al 2013). Den samlade slutsatsen av dessa fakta är att moderna människor kom för cirka 340 000 år sedan till Västafrika och beblandades med Homo rhodensiensis. Det uppstod en blandtyp, som sedan ungefär 200 000 år senare hittade till nordvästra Afrika, i första hand Marocko.

De här uppgifterna pekar på att den moderna människan började växa fram för cirka 400 000 år sedan. Det är också tidpunkten för när neandertalarnas och de modernas vägar skildes, när deras sista gemensamma förfader ungefär skulle ha levt enligt flera arkeogenetiska studier. Men år 2013 publicerade en internationell grupp arkeogenetiker under ledning av Aida Gómez-Robles vid Washington-universitetet i USA en dentologisk studie, som öppnade nya perspektiv (Gómez-Robbles et al 2013). Det visade sig att neandertalarnas tänder inte gick tillbaka på några afrikanska motsvarigheter utan på en tandutveckling som tycks ha börjat i Spanien för ungefär 1 miljon år sedan (bl a fynd i grottan Sima de Huesos; ibid).

I Spanien skulle Homo erectus ha utvecklats till Homo denisovensis. Hon spreds över den hela eurasiatiska kontinenten, även till den indonesiska övärlden. Men sedan för 880 000 år sedan började en serie av sex stora glaciationer, var och en cirka 100 000 år lång och med sex-sju maxima (Ehlers & Gibbard 2007). Någon av dessa stora nedisningarna ledde till att denisoverna delades i en västlig och östlig gren utan inbördes kontakt. Den västliga grenen kom möjligen att utvecklas till Homo heidelbergensis i Europa. Men troligare är att heidelbergare från Afrika hittade till Europa för ungefär en halv miljon år sedan. De kan ha assimilerat denisoverna där, vilket skulle ha lett till att Homo neanderthalensis uppstod. Men arkeogenetiska studier hävdar att den gemensamma förfadern till neandertalare och moderna skulle ha levt för 400 000 år tillbaka. Kanske kom det mer än en våg av heidelbergare till Europa.

Att Homo ergaster/erectus gav upphov till en utvecklingslinje i Euroasien och en annan i Afrika är en ny insikt. Den euroasiatiska evolution verkar ha bibehållit en del ålderdomliga drag. Evolutionen i Afrika kom att följa en annan väg, som innebar att den blivande Homo sapiens gjorde sig av med dessa ålderdomligheter, en utveckling fullbordad för troligen omkring 400 000 år tillbaka. Detta är givetvis inte sista ordet i debatten, men stöder en framväxande bild av långt större komplikation i evolutionen under den senaste miljonen år än någon kunnat drömma om.

Klimatchocker i Afrika

Den afrikanska kontinenten är mycket stor och har utrymme för olika slag av klimat. Utspridd över större delen av denna landmassa levde Homo ergaster, som Homo erectus afrikanska variant kallas, för en miljon år sedan. Beroende på vilken klimattyp hon anpassat sig till kom hon att utvecklas olika. Genetiskt har det gått att fastslå att så skedde, paleoantropologiskt finns bara ett mindre antal fynd av den sannolika dotterarten till henne.

I Väst- och Centralafrika härskade ett stadigt tropisk klimat med stora regnskogar, i Syd- och Östafrika växlade det mellan kallt och torrt, varmt och vått. Dessa växlingarna kom periodvis så tätt som med 23 000 års mellanrum (deMenocal 2014). De täta klimatomslagen ledde av allt att döma till att uppkomsten av den moderna människan i just södra och östra Afrika. Fynden dokumenterande denna utveckling är än så länge ganska få (Bodo-skallen i Etiopien, Homo rhodensiensis i Broken Hill i Zambia, Ndutu-kraniet i Tanzania, Kabwe-huvudet i Zambia och kraniet i Elandsfontein i Sydafrika; Gamble et al 2014; Rightmire 2004).

De människor, som klarade av de återkommande klimatchockerna, kom att utveckla en optimal adaptabilitet, d v s bästa möjliga förmåga till anpassning – detta var troligen en evolutionär tendens hos Homo sedan de sena australopitecinernas tid (Antón et al 2014). Denna förmåga till anpassning medförde sedan att de moderna korsade sig med äldre typer, först i Afrika, sedan i övriga världen. Därvid tog de tillvara evolutionärt värdefulla mutationer hos de sistnämnda, men gjorde sig småningom av med i övrigt äldre haplotyper. Det mest slående exemplet kommer från Tibet, där denisoverna hade utvecklat en anpassning till liv på hög höjd. Dessa gener tog de moderna över när de korsade sig med den äldre antropologiska typen (Huerta-Sánchez et al 2014).

Skådeplatsen Marocko

Marocko kom att bli en av de platser där de modernas optimala adaptabilitet först kom till uttryck. Det har framgått av en ny, fördjupad studie av kroppslusens DNA från 2010 (Toups et al 2010). Den visar att DNA:et hos kroppslusen (Pediculus humanus) kom från huvudlusen, också kallad hårlus (Pediculus humanus capitis). Den kröp ner från håret och anpassade sig till de kläder, som människan började iföra sig för mellan 170 000 och 83 000 år sedan (ibid).

I Marocko och resten av nordvästra Afrika (Maghreb) kändes Riss/Saaale istiden bland annat genom att temperaturen vintertid inte bara i Atlasbergen utan även vid kusten kunde gå ner till under noll grader nattetid. Om de moderna nådde Maghreb för 150 000 år sedan tvingades de anpassa sig till detta relativt kyliga mediterrana klimat. Hur detta gick till vet vi inte, men vi kan tänka oss att de vid den marockanska Atlantkusten till en början vandrade norrut sommartid och vände söderut till vintern. Men även söderöver kunde de överraskas av kyliga nätter, särskilt under denna istids sista maximum. Då försökte man bevara värmen genom att sova tätt ihop – ett sätt att hålla värmen som redan australopithecinerna i Etiopien kände till. Men förr eller senare kom någon på att man kunde dra en torkad hud över sig för värmens skull. Hudarna användes sedan även under kyliga kvällar och morgnar för att hålla ryggarna varma vid elden. Därpå gick man vintertid i någonsorts kappor hela dagen. Men ”kapporna” var lite opraktiska och hindrande i vissa situationer. Därtill dolde de de kroppsmålningar, som var viktiga för den sociala organisationen hos den tidiga moderna människan. Därför skulle ha utvecklats en tudelad dräkt: ett höftkläde och vid behov ett slags lång cape. Detta är förstås gissningar, men hur det än gick till, så satte det dagliga användandet av kläder igång inte bara en biologisk process, som fick hårlusen att flytta ner i plaggen, utan även en social process, som påverkade språket och bidrog till att det kom att skilja sig från de idiom som användes i Västafrika och ner mot Sydafrika.

Men det finns en annan möjlig och mera spekulativ förklaring till uppdykandet av kläder i Maghreb för 140 000 år sedan, nämligen att neandertalare från Spanien tog sig över till den nordafrikanska kusten. Neandertalarna var väl rustade i klädväg (Gilligan 2007) och kunde ha lärt dessa tidiga moderna människor i Maghreb att använda plagg av skinn. Neandertalarna ägde redan vid denna tidpunkt den sjökunskap som behövdes för att ta sig över Gibraltars sund. Det finns i dagens läge dock inga som helst bevis för att sådana besök skulle ha ägt rum, men denna möjlighet måste beaktas i diskussionen.

Flodsystem i Sahara

När Eem-interglacialen inleddes för 130 0000 år sedan började det regna i södra Sahara. Det var monsunregn från Atlanten över Västafrika, som bredde ut sig åt öster, sedan svängde åt norr och gav ifrån sig sin väta. Regnfronten nådde omkring 1000 km längre norrut än nu (Coulthard et al 2013). Huvuddelen av regnen fälldes över Ahaggar- och Tibestibergen i södra Sahara.

Här måste vi göra en liten geologisk utvikning. Hela Nordafrika inklusive Sahara har uppstått genom att ett antal mindre tektoniska plattor, av vilka Västafrika var störst, slogs ihop för cirka 800 miljoner år sedan och förenades med den betydligt äldre plattan Afrika söder om Sahara (Liégeois 2006). Utmed sammanslagningszonen i söder uppstod inte berg, men väl vulkanism som en följd av att jordskorpan blev skör och genom sprickor öppen för uppstigande magmaströmmar (ibid). Men spåren av den äldre vulkanismen är mestadels eroderade. Sedan när Afrika för en andra gång stötte ihop med Eurasien med början för cirka 40 miljoner år sedan påverkades den sköra zonen, vilket ledde till att nya sprickor öppnades och vulkaner åter uppstod. Hoggar- och Tibestibergen har byggts upp av vulkanism som pågick i perioder på några miljoner år från för 38 till för cirka 2 miljoner år sedan (ibid).

Karta över floderna i Sahara (60K)

Schematisk karta över Sahara och dess flodsystem under Eem interglacialen. De fossila flodbäddarna har kunnat kartläggas genom radarbilder från rymden. När monsunregn från Atlanten nådde till Ahaggar- och Tibestibergen i Saharas södra del uppstod tre flodsystem, som förde vattnet norrut. På flera ställen försvann floderna i sanden. De röda prickarna markerar platserna för fynd av artefakter från mellersta stenåldern. Karta hypertexter.se efter Coulthard et al 2013.

En mäktig plym av magma någonstans under centrala och norra delen av södra Afrika lyfter upp denna del av kontinenten. Den har gett uphov till Riftdalen och Röda havet och har fått Nilen att flyta norrut. Denna svaga lutning norrut fick också regnen över vulkanbergen i södra Sahara under Eem interglacialen att bilda vattendrag, som rann mot norr. I västra Sahara fanns då floden Irharhar, som från Ahaggarbergen förde vattnet från monsunregn norrut till Chottsjöarna strax söder om Atlasbergen (Coulthard et al 2013). Mera öster ut fanns flodsystemen Sahabi och Kufrah, som från Tibestibergen transporterade vatten till Fezzanbassängen i dagens Libyen och däirfrån till Medelhavet (ibid).

En relativt ny undersökning av fynd av stenverktyg från 17 fyndplatser i Sahara från denna tid har gett ett lite överraskande resultat (Scerri ett al 2014). En grupp av människorna tycks ha bott i ett revirliknande område med en bred marginal till nästa område. Var och en av grupperna hade sin egen stensmidesstil (ibid). I varje område jagade man vissa djur, som inte var exakt desamma som i grannområdena. Men grupperna som bodde utmed huvudvattendragen hade små olikheter i stensmidesstilarna (ibid). Denna geografiskt sociala strukturering var oväntad för undersökarna (ibid). Den kan misstänkas ha varit överförd från ett jägar- och samlarliv i de tropiska skogarna söder ut.

Hur de moderna människorna från det gröna Sahara tog sig till Palestina vet vi inte. Vi får nöja oss med att gissa att de blivande Skhul-människorna förflyttade sig öster ut utmed Atlasbergens södra sida i långsam takt under många generationer tills de fick kontakt med Fezzanbassängen. Därifrån kan de ha sökt sig längs Medelhavskusten till Levanten. De nådde den levantinska korridoren just före Eem-interstadialens slut.

De blivande Qafzeh-människorna skulle ha hittat till Sahara från norra Nigeria eller Mali (Shi et al 2008). Följande floderna från Tibestibergen skulle de ha nått Fezzanbassängen efter det regnen över Sahara började minska. De verkar sedan ha drivits öster ut av den växande torkan.

25 000 år emellan

För 114 000 år tillbaka orkade nämligen inte längre monsunregnen från Atlanten att nå upp till Ahaggar- och Tibestibergen – det permanenta högtrycket över Sahara hade uppstått och höll emot. Det intressanta är att de moderna som gravsatts i Skhulgrottan skulle ha nått Palestina redan för 115 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005). De gravsatta i Qafzeh-grottan är en hel del yngre: omkring 92 000 år gamla (ibid). Det är alltså en skillnad på mer än 25 000 år mellan de två uppträdandena av moderna människor i Palestina.

Enligt mitt förslag skulle Skhul-människorna ha varit iförda kläder men annars varit mera mörkhyade än neandertalarna i Palestina. Därmed skulle de något ha skilt från de sistnämnda, trots att det yttre utseende, fenotypen, inte annars var påfallande olik. Att nykomlingarna kom att korsa sig med neandertalarna är troligen inte så märkligt. Sannolikt tog de också organisatoriska intryck av dem. Bland annat kan de ha lärt sig ett nytt system för styckning och fördelning av köttet från fällda djur (mera om detta i essän om gravettienkulturen).

Qafzeh-människorna skulle däremot ha kommit från Västafrikas mera tropiska områden och gick sannolikt utan kläder. Mängden av spår av färg till kroppsmålning på terrassen utanför Qafzehgrottan (Bar-Yosef Mayer et al 2009) pekar på att detta kulturuttryck var viktigt för dem.

Vi har hittills inte haft någon djupare kunskap om kroppsmålningarnas funktion hos vare sig neandertalare och moderna människor; mest har det handlat om enkla antaganden. Socialantropologen Camilla Powers från University of East London har kommit med ett mera genomtänkt förslag. Tillsammans med två andra socialantropologer lade hon fram det i en artikel i den amerikanska tidskriften PaleoAnthropology år 2013. Hon menar att kroppsmålningar med röd ockra användes i första hand av kvinnor för att tydligt signalera att de menstruerade och alltså var mottagliga för befruktning (Powers et al 2013). Men detta skedde inom ramen för efterhand alltmer ritualiserade former som pubertetsritualer, olika slag av tabun och speciella kvinnodanser. Denna ritualiserade verksamhet organiserades av ett kollektiv av kvinnor, som var släkt med varandra. Hon kallar kollektivet för Female Cosmetic Coalition (Kvinnligt kosmetiskt förbund; ibid). Det bestod av äldre kvinnor, far- eller mormödrar, av gravida och ammande döttrar och/eller svärdöttrar och yngre fertila döttrar eller dotterdöttrar. Avsikten var att trygga dels mödrarnas påfrestningar, dels barnens långa uppväxt. Därvid ville kollektivet få män, som var benägna att investera i ett faderskap, att hjälpa till i försörjningen. Men kvinnorna försökte också hålla borta, dels män, som förökte bilda harem, dels sådana män, som Powell kallar för philanderer (ibid), vilket direkt översatt skulle betyda ”flörtare”, ett substantiv som dock inte finns i svenska språket. ”Flörtaren” var en man, som uppvaktade en kvinna ända till konstaterad graviditet, varefter han övergav henne.

Detta är det första förslag, som jag har hittat, som förklarar den biologiska nödvändigheten av mycket stabila grupper genom ofantligt många generationer, något som var förutsättningen för den långsamma men stadiga förlängningen av de mänskliga barnens uppväxttid och därmed expansionen av våra hjärnor. Det skulle ha varit kvinnorna som först organiserade sig i grupper, som medförde en manipulation och styrning av männen att tjäna denna utveckling. Kroppsmålningarna skulle ursprungligen ha kommit till för detta ändamål, troligen hos heidelbergarna, men kom sedan att utveckla det symboliska tänkande. I och med att människan tog i bruk kläder komplicerades situationen och nya regler och symboler, som halsband, infördes för att reglera de komplicerade relationerna mellan könen.

Neandertalkvinnorna skulle också ha varit organiserade på ett liknande sätt, men klimatomslagen i Europa under deras tid tycks ha gjort deras kroppsmålande mera komplicerat. Vad gäller Quafzeh-människorna skulle man kunna tänka sig att de skulle ha börjat med kroppmålningar efter neandertalarnas exempel. Men som vi strax ska se var Quafzeh-människorna väl underrättade om utvecklingen i Afrika och t ex i Sydafrika var kroppsmålningar kända vid denna tidpunkt (Henshilwood et al 2009).

Qafzeh-människorna märkte även djurben med rader av streck på samma sätt som gjordes av människorna som höll till i den sydafrikanska Blombosgrottan för 70 000 år sedan (ibid). De tycks ha haft kontakt med utvecklingen i södra Afrika i motsats till de blivande Skhul-människorna i Nordafrika. Men Qafzeh-människorna måste ändå ha upplevt det mediterrana klimatet i Palestina som relativt kallt. Så det är mycket möjligt att de tog efter neandertalarna och började gå i kroppskläder de också, åtminstone vintertid. De kan även ha tagit intryck neandertalarnas mera utvecklade sociala organisation. Om de också korsade sig med neandertalarna, syns detta inte påfallande i fenotypen. Men en tandundersökning från 2010 visade att Qafzeh-människorna hade en tillväxt i sin tandemalj, som var mera lik den som neandertalarna hade haft än den som utmärkte moderna (Guatelli-Steinberg & Reid 2010). Därtill har arkeogenetikerna vid Max Planck-institutet tolkat spåren av neandertal-DNA hos dagens euroasiatiska befolkning som så att även Qafzeh-människorna skulle ha beblandat sig med neandertalare (Green et al 2010).

Den märkliga skillnaden i tid mellan de två nedslagen gör att man måste fråga sig hur det kom sig att båda började med gravsättningar i grottor. Hur var det möjligt att båda grupperna, som inte kan ha haft kunskap om varandra, omsorgsfullt tog hand om sina döda i stället för ett tidigare, troligen ganska vårdslöst övergivande av dem? En möjlig förklaring är att de levde i samma revir i fler generationer än vad de brukade; de var ett tag semibofasta. Det kan ha att göra med att neandertalarna var regionstrogna (Stringer et Gamble 1998) och kanske inte gärna släppte in de mörkhyade i sina revir. En annan möjlighet är att neandertalarna tog väl hand om sina döda, även om det bara finns begränsade bevis för det, och de moderna ville inte vara sämre. Varför de moderna lämnade Palestina finns inte heller någon förklaring till. Kanske var det konkurrensen med neandertalarna om bytesdjuren som fick de båda grupperna av moderna att småningom bryta upp.

Åt var sitt håll

Ett annat problem med Skhul/Qafzeh-människorna är att de inte tycks ha lämnat något arkeologiskt spår efter sig när de begav sig från Palestina. Men utgående från en del indikationer om vad som hände senare är det möjligt att Skhul-människorna sökte sig norrut till Taurusbergen i östra Anatolien (Seguin-Orlando et al 2014). Därifrån spreds de vidare till Indien. Men de som blev kvar skulle småningom ha blivit protosubarer, en människogrupp, som skulle lämna djupa intryck i historien (som jordbrukets uppfinnare och sedan neolitiska kolonisatörer av Europa). Qafzeh-människorna åter skulle ha flyttat öster ut till Jordanien och den Arabiska halvön.

En ny fuktig period började nämligen för efter 85 000 år sedan. Iranska högplatån blev grön liksom Baluchistan, ett gammalt område i dagens östra Iran och västra Pakistan. En del av Skhul-människorna skulle ha brutit upp från Anatolien och över land ha färdats till Indusfloden och därifrån till Indien. Där skulle de ha fortsatt genom norra delen av denna subkontinent till Bengaliska viken.

På den Arabiska halvön åter fanns det under några tusen år sjöar och vattendrag (Petraglia et al 2012). Qafzehmänniskorna skulle via dagens Saudiarabien ha hittat till Persiska vikens kustområden. Där kom de småningom att ansluta sig till den östafrikanska grenen av Ut-från-Afrika-processen. I Palestina kan de, som nämnt, misstänkas ha inhämtat en hel del kunskap från neandertalarna, inte minst organisatoriskt. Den mötande kontigenten, som sannolikt kom från nubiska komplexet, hade också med sig ny information. Kunskapsackumulationen medförde att de började organisera sina fortsatta vandringar på ett nytt och som det verkar målmedvetet sätt för omkring 60 000 år sedan. De kom att medverka i Ut-från-Afrika-processen på ett avgörande sätt, varvid de spreds via Indien till Kina och Australien, till Centralasien och Europa.

Tobakatastrofen

Askan spridning efter Tobakatastrofen

Schematisk karta över Indiska oceanen med omgivande länder, visande spåren av Sumatravulkanen Tobas explosion för 73 000 ± 4 000 år sedan. Det röda fläckarna är platser där aska hittats på land, de blå var detsamma påträffats på havsbottnet. De röda markeringarna utanför vissa kustavsnitt runt havet visar områden där pimpsten från explosionen sköljts upp. Kusten vid Salalahslätten på Arabiska halvön berördes medan Persiska viken tycks inte nämnvärt ha känt av själva katastrofen. Men den ledde till en nedkylning av klimatet, som medförde att havsytan sjön. Persiska viken förvandlades till Ur-Schatt-dalen. Karta hypertexter.se efter karta på Internet.

Skhul-människorna skulle ha nått Sydostasien före den stora geologiska händelse, som går under namnet Tobakatastrofen. Den var en gigantisk vulkanexplosion på ön Sumatra i dagens Indonesien för 73 000 ± 4 000 år sedan. Mellan 2-3000 kubikkilometer aska kastades upp i luften. Askan förmörkade atmosfären och gav upphov till en 8 år lång vulkanvinter (Robock et al 2009), som följdes av 1000 år av extremt kallt klimat på jorden (Ambrose 1998). Vid explosionen låg vinden mot nordväst och askan kom att täcka Indien i ett 2-5 cm tjockt lager (Clarkson et al 2012). Vattendrag kom att transportera och lagra askan i upptill 2-4 m tjocka banker, något som man först trodde skulle ha varit allmänt i Indien. Många människor omkom sannolikt i katastrofen, men en del tycks ha klarat sig genom att gömma sig i grottor medan andra i askregnets utkanter flydde undan det.

Kanske var det den kalla perioden efter Tobakastrofen, som fick Skhul-människorna att från Sydostasien fortsätta till Kina. Dit anlände de för 60 000 år sedan (Shi et al 2008). Andra grupper som hade nått ön Java i Indonesien fortsatte österut i den indoneriska övärlden. En del av dem nådde Nya Guinea och fortsatte till Melanesien. Andra landsteg i Australien för 50 000 år sedan (Rasmussen et al 2011). Alla i denna första våg hade med sig ett språk som jag föreslår ska kallas för skhul-språket.

Efter Tobakatastrofen sjönk havsytan kraftigt och Ur-Schatt-dalen trädde fram där Persiska viken hade funnits. Samtidigt återtog torkan sitt grepp om Arabiska halvön. Qafzeh-människorna tvingades flytta ner i den stora sänkan. Men de fick snart de sällskap av utvandrare från Östafrika – alltså den grupp på mindre än tusen individer, som enligt RAO-hypotesen skulle ha varit de enda emigranterna från Afrika (Stringer 2011).

Nu föreslår jag att dessa kom från någon del av det nubiska komplexet, som extra hårt hade fått känna av följderna av Tobakatastrofen. En sådan plats kunde vara Salalah-slätten i västra Oman på den Arabiska halvöns södra kust (Rose et al 2011). Området är grönt tack vare monsunregn från Indiska oceanen. Men under vulkanvintern efter Tobakatastrofen skulle regnen ha upphört samtidigt som havet långsamt drog sig utåt. En av följderna var att dricksvattnet långsamt försvann. Det skulle ha lett till att människorna drabbades de av vad genetikerna kallar ”en flaskhals”, d v s en tillfällig hög dödlighet inom en större befolkningsgrupp (Ambrose 1998). Kylan i samband med att solen förmörkades under vulkanvintern gjorde dem därtill sjuka, särskilt som det är troligt att arkeonubierna fortfarande gick nakna. Kraftigt försvagade skulle de ha sökt sig till den framväxande Ur-Schatt-dalen, där det fanns dricksvatten (Rose 2011). Eftersom kvinnor tycks ha större förmåga att uthärda hunger och törst än män, skulle fler kvinnor än män ha nått denna dal (Lippold et al 2014).

Tack vare sina kläder skulle Qafzeh-människorna ha klarat vulkanvintern bättre. De kan ha lärt de olyckliga arkeonubierna att värma sig med bättre tillskurna klädesplagg än de djurhudar de hade försökt skydda sig mot kylan. Inledningsvis skulle Qafzeh-människorna ha influerat arkeonubierna.

I dag är Ur-Schatt-dalen som nämnt översvämmad varför det inte finns några arkeologiska bevis från själva sänkan som skulle styrka detta förslag. Däremot finns det mängder av mycket gamla fynd utmed stränderna till de floder som flöt ned i bassängen (Rose 2010). Där tycks människorna först ha slagit sig ner för att småningom söka sig ned i dalen när sumpmarkerna där torkat ut. I sänkan eller troligare i kanten till sänkan skulle Qafzeh-människorna ha mött arkeonubierna. Under en tid av kanske 10 000 år kom de att smälta samman. Det ledde till att arkeonubierna kom att få inslag av neandertal-DNA i sina gener.

Hur sammansmältningen mellan Qafzeh-människorna och arkeonubierna gick till, vet vi inte, men det verkar troligt att arkeonubiernas speciella organisatoriska kunnande i slutändan kom att leda till att de tog över initiativet. Deras hövdingar skulle ha bemäktigat sig ledningen. Dessa hövdingar, som sannolikt också var tidiga medicinmän, organiserade fram ett byte gåvor mellan Qafzeh-människorna och dem själva, i början kanske för att uttrycka tacksamhet, sedan för att det var till nytta för båda.

Var hövdingarna slaktare?

På denna tid var grupperna egalitära, så en hövding, som kanske var vald, kunde inte demonstrera status på det sätt som senare skedde. Men det är möjligt att det var till honom ett jaktbyte fördes och det var han som sedan fördelade köttet – han skulle också ha varit skolad slaktare. Alla fick sin egalitära andel av bytet. Men om han hade fler fruar än de andra männen, kunde han ge sitt hushåll en lite större andel av köttet. Han skulle ha haft ett harem, som visade hans ställning. Eftersom han även organiserade bytet av gåvor, bidrog även det till att han fick han råd att hålla sig med det större hushåll, som ett harem innebär. Någongång för 60 000 år sedan satte den nya folkliga enhet, som uppstått genom sammansmältningen, igång en organiserad expansion öster ut (Keinan et al 2008).

Enligt en hypotes, som framlagt av Stephen Oppenheimer, skulle spridningen ha skett utmed den blottade kontinentalsockeln eftersom havet var lågt på denna tid (Oppenheimer 2004). Människogrupper vandrade vid havsbrynet vid lågvatten sökande efter ätbart som ett slags tidiga beachcombers (sökare av strandfynd). De betade av ett område för att sedan vandra vidare. Men i ljuset av de nya uppgifterna om det nubiska komplexet föreslår jag att utvandrarna sökte sig till ett område, där de kunde grunda ett slags centrum för ett utbyte av gåvor med äldre människotyper som redan bodde där. Nykomlingarna höll också kontakten bakåt och tog sedan småningom initiativet till att nya centra grundades på nya marker, där det fanns fler äldre antropologiska typer, som kunde lockas in i bytessystemet. Men naturligtvis får vi räkna med att det fanns utbrytargrupper, som möjligen i protest sökte nya land att bo i, och även att människor gav sig iväg av nyfikenhet.

De s k reliktfolken, mera mörkhyade än senare tillkomna människor, skulle också utgöra minnen av dessa tidiga bytescentra. Efter Ur-Schatt-dalen skulle det ha varit vid Indusflodens mynning som nästa centrum grundlades. Makranifolket, som i dag bor där, skulle vara ättlingar till de människor, som grundade det första bytescentrumet på kanske kontinentalsockeln vid Indusflodens mynning. Så fortsatte man småningom runt hela den indiska subkontinenten och grundade vid kusten centrum efter centrum. Eftersom det i dag finns sex reliktfolk levande kvar i Indien, så kan man misstänka att sex-åtta centra grundades. Det skulle ha tagit kanske 5 000 år att runda Indien.

Av denna koncentrerade beskrivning går det att få intrycket att allt var väl planerat och genomorganiserat. Men det var det troligen inte. Planeringsförmågan och -tänkandet hade bara något lyft från den mycket långa inledningsskedet, varför det är möjligt att bara huvudmålet stod klart, resten var till större delen improvisation. Men efterhand som erfarenheterna av utbyggnaden av bytessystemet växte, blev man långsamt skickligare. Som kommer att framgår av essän om gravettienkulturen så skedde först efter cirka 30 000 år sannolikt ett slags kulmination av det tidiga sociala organiserandet i denna kulturs ceremonicentra.

Ust'-Ishim-mannen

Eftersom dessa arkeonubier också representerade det första organiserade uttrycket för en social stratifiering, kom deras gener att bli dominerande som en följd av genetiska drift. För arkeogenetikerna i dag kan det se ut som dessa människor var de enda på plats eftersom den kulturella evolutionen ignoreras.

När Qafzeh-människorna slog sig ned i Ur-Schatt-dalen hade de ett språk, som från Nordafrika via kontakter med neandertalare i Palestina hade utvecklats till vad vi kunde kalla för qafzeh-idiomet. Men sedan kom arkeonubierna med ett annat tungomål. Hur de två språken kan ha blandats ska vi diskutera i nästa kapitel. Men det var det idiom som alla språk utanför Afrika uppstod från, alltså bortsett från den superspråkstam som skhul-språket gav upphov till.

Ett nyligen gjort fynd av ett lårben i södra Sibirien skulle kunna tolkas så att Qafzeh/nubierna i sin spridning öster ut kanske någonstans vid Indusflodens mynning vek av norrut redan för 60 000 år sedan. De hittade till Tarimbassängen i Xinjiang i dagens västra Kina (Wells et al 2001). Men poängen är att Ust'-Ishim-mannen inte tycks ha varit släkt med Tarim-människorna (Hawks 2014). I dagens läge verkar han vara ättling till en grupp som flydde från Indien undan Tobakatastrofen. Han kan ha varit en tidig blandning av de allra första östafrikanerna i Indien (de som nådde dit för kanske 125 000 år sedan) och Skhulmänniskorna. Hans närmaste genetiska släktning i dag är Ongefolket på Andamanerna (Fu et al 2014). Men på vägen norr ut stötte gruppen på neandertalare (troligen från Västasien) som var på väg öster ut. Individer från de två grupperna skulle ha haft sexuell kontakt (ibid). Men sedan skildes grupperna åt. Ust'-Ishim-mannens grupp vandrade troligen norrut och kom sedan i fortsättningen inte att få något inflytande på den utvecklingen (ibid). Den dog genetiskt sett ut. Det har hänt mer än en gång på grund av den genetiska driftens fenomen.

Det är också det som det nämnda fyndet tyder på. Lårbenet påträffades av en rysk konstnär, Nikolaj Peristov, som sökte efter mammutelfenben för sina konstverk. Benet stack ut ur en strandbank vid Irtyshfloden, en biflod till den stora sibiriska floden Ob. Peristov visade benet för en vän, som är paleontolog. Denne fann att det var frågan om ett mänskligt lårben, som var av hög ålder. Därför sändes det till Max Planck-institutet i Leipzig. Där kunde man fastställa att benet var det vänstra lårbenet på en man som hade levt för cirka 45 000 år tillbaka. Därtill kunde arkeogenetikerna utvinna DNA från det – det äldsta någonsin. Slutligen döptes fyndet till Ust'-Ishim-låret efter en by i närheten av fyndplatsen (ibid).

Lårbenet från Ust'-Ishim-mannen (7K)

Lårbenet från Irtyshflodens strand. Det är allt som återstår av en grupp människor, som via dagens Pakistan hittade till södra Sibirien för en 50 000 år sedan. Mannen som benet tillhörde ingick i en DNA-linje som slocknade ut någon gång efter för 45 000 år tillbaka. Det är ett exempel på genetisk drift.

Anmärkningsvärt nog gick det att få ut både kärnDNA och mtDNA från benet. Av denna kartläggning framgick att mannen, som benet tillhört, hade 2 procent neantertal-DNA i sina gener. Men neandertalsekvenserna satt ihop i större block än hos t ex oss. Varje gång en ny människa kommer till blandas generna, varvid DNA-block splittras upp. Med hjälp av blockens storlek kunde genetikern Qiaoumei Fu och hans kolleger räkna fram att korsningen med neandertalare hade inträffat för mellan 60 000-50 000 år sedan (ibid). Alltså en tidsperiod under vilken neandertalarna hade lämnat Västasien och deras mera norröna släktingar höll på att bryta upp från Europa.

Ust'-Ishim-fyndet har ställt till det bland paleoantropologerna. Genomgående tycks man ha tolkat det så att korsningen mellan neandertalare och anatomiskt moderna skulle ha inträffat i Västasien (läs Palestina) för 60 000-50 000 år sedan. Skhul/Qafzeh-människorna skulle därmed inte ha spridits över världen utanför Afrika, utan dragit sig tillbaka till ursprungskontinenten. Chris Stringer var en av de första förespråkarna för Ut-från-Afrika-hypotesen och den som tidigt lyfte fram den levantinska korridorens möjlighet. I sin kommentar till Ust'-Ishim-fyndet antyder han att han börjat tvivla på de hypoteser, som hittills gällt för utvandringen från Afrika (Stringer 2014). Det är alltså möjligt att helt nya idéer om denna migration kommer att dyka upp.

För min del djärvs jag hävda att Ust'-Ishim-fyndet ingår i det mönster, som neandertalarnas uppbrott och Tobakatastrofens verkan på människor i Indien och Pakistan tecknar. Men som framgått innehåller min beskrivning mycket spekulation, vilket gör att den inte kan vara slutgiltig. Det ska bli spännande att se hur forskningen småningom löser detta problem.

I nästa fil ska vi diskutera det nya språk, som sammansmältningen av Qafzeh-människorna och arkeonubierna gav upphov till.

Till nästa fil: De två ”urspråken”.
Till historiemenyn.




Litteraturhänvisningar, denna fil:

Antón et al 2014: Susan C. Antón, Richard Potts, Leslie C Aiello: Evolution of Early Homo: An integrated biological perspective. Science, 4 July 2014, Vol. 324. Issue 6192.
Ambrose 1998: Stanley H. Ambrose: Late Pleistocene human population bottlenecks, volcanic winter, and differentiation of modern humans? Journal of Human Evolution, Vol 34, Issue 6, June 1998.
Armitage et al 2011: Simon J. Armitage, Sabah A. Jasim, Anthony E. Marks, Adrian G. Parker, Vitaly I. Usik, and Hans-Peter Uerpmann: The Southern Route 'Out of Africa': Evidence for an Early Expansion of Modern Humans into Arabia. Science 28 January 2011: Vol. 331 no. 6016.
Bar-Yosef Mayer et al 2009: Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Bernard Vandermeersch, Ofer Bar-Yosef: Shells and ochre in Middle Paleolithic Qafzeh Cave, Israel: indications for modern behavior. Journal of Human Evolution, Volume 56, Issue 3, March 2009.
Bae et al 2014: Christopher J. Bae, Wei Wang, Jianxin Zhao, Shengming Huang, Feng Tian, Guanjun Shen: Modern human teeth from Late Pleistocene Luna Cave (Guangxi, China). Quaternary International Volume 354, 15 December 2014.
Clarkson et al 2012: Chris Clarkson, Sacha Jones and Clair Harris: The Toba Volcanic Super-eruption of 74,000 Years Ago: Climate Change, Environments, and Evolving Humans. Quaternary International, Volume 258, 1 May 2012, Pages 165-179.
Coulthard et al 2013: Tom J. Coulthard, Jorge A. Ramirez, Nick Barton, Mike Rogerson, Tim Brücher: Were Rivers Flowing across the Sahara During the Last Interglacial? Implications for Human Migration through Africa. PLOS ONE, 1 September 2013, Volume 8, Issue 9.
deMenocal 2014: Peter B deMenocal: Climate Schocks. Scientific American, September 2014.
Ehlers & Gibbard 2007: Jürgen Ehlers and Philip L. Gibbard: The extent and chronology of Cenozoic Global Glaciation. Quaternary International, Volumes 164-165, April 2007.
Cruciani et al 2011: Fulvio Cruciani, Rosaria Scozzari, Beniamino Trombetta, Andrea Massaia, Giovanni Destro-Bisol and Daniele Sellitto: A Revised Root for the Human Y Chromosomal Phylogenetic Tree: The Origin of Patrilineal Diversity in Africa. The American Journal of Human Genetics 88, 814-818, June 10, 2011.
Eriksson er al 2012: Anders Eriksson, Lia Betti, Andrew D. Friend, Stephen J. Lycett, Joy S. Singarayer, Noreen von Cramon-Taubadel, Paul J. Valdes, Francois Balloux, and Andrea Manica: Late Pleistocene climate change and the global expansion of anatomically modern humans. PNAS September 17, 2012.
Fu et al 2014: Qiaomei Fu, Heng Li, Priya Moorjani, Flora Jay, Sergey M. Slepchenko, Aleksei A. Bondarev, Philip L. F. Johnson, Ayinuer Aximu-Petri, Kay Prüfer, Cesare de Filippo , Matthias Meyer, Nicolas Zwyns Domingo, C. Salazar-Garciá, Yaroslav V. Kuzmin, Susan G. Keates, Pavel A. Kosintsev, Dmitry I. Razhev, Michael P. Richards, Nikolai V. Peristov, Michael Lachmann, Katerina Douka, Thomas F. G. Higham, Montgomery Slatkin, Jean-Jacques Hublin, David Reich, Janet Kelso, T. Bence Viola and Svante Pääbo: Genome sequence of a 45,000-year-old modern human from western Siberia. Nature, 23 October 2014, Vol 514, doi:10.1038/nature13810.
Gamble et al 2014: Clive Gamble, John Gowlett and Robin Dunbar: Thinking Big - How the Evolution of Social Life Shaped the Human Mind. Thames & Hudson.
Gell-Man et al 2009: Murray Gell-Mann, Ilia Peiros and George Starostin: Distant Language Relationship: The Current Perspective. Journal of Language Relationship, nr 1 (2009).
Gilligan 2007: Ian Gilligan: Neanderthal Extinction and Modern Human Behaviour: The Role of Climate Change and Clothing. World Archaeology, Vol. 39, No. 4, (Dec., 2007).
Gómez-Robbles et al 2013: Aida Gómez-Robles, José María Bermúdez de Castro, Juan-Luis Arsuaga, Eudald Carbonell, and P. David Polly: No known hominin species matches the expected dental morphology of the last common ancestor of Neanderthals and modern humans. PNAS, November 5, 2013, vol. 110, no. 45.
Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Maricic, Udo Stenzel, Martin Kircher, Nick Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai, Markus Hsi-Yang Fritz, Nancy F. Hansen, Eric Y. Durand, Anna-Sapfo Malaspinas, Jeffrey D. Jensen, Tomas Marques-Bonet, Can Alkan, Kay Prüfer, Matthias Meyer, Hernán A. Burbano, Jeffrey M. Good, Rigo Schultz, Ayinuer Aximu-Petri, Anne Butthof, Barbara Höber, Barbara Höffner, Madlen Siegemund, Antje Weihmann, Chad Nusbaum, Eric S. Lander, Carsten Russ, Nathaniel Novod, Jason Affourtit, Michael Egholm, Christine Verna, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gusic, Vladimir B. Doronichev, Liubov V. Golovanova, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Javier Fortea, Antonio Rosas, Ralf W. Schmitz, Philip L. F. Johnson, Evan E. Eichler, Daniel Falush, Ewan Birney, James C. Mullikin, Montgomery Slatkin, Rasmus Nielsen, Janet Kelso, Michael Lachmann, David Reich, Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science 328, 710 (2010).
Guatelli-Steinberg & Reid 2010: Debbie Guatelli-Steinberg and Donald J. Reid: The distribution of perikymata on Qafzeh anterior teeth. American Journal of Physical Anthropology, Vol 141, Issue 1, January 2010.
Harvati et al 2013: Katerina Harvati, Chris Stringer, Rainer Grün, Maxime Aubert, Philip Allsworth-Jones, Caleb Adebayo Folorunso: The Later Stone Age Calvaria from Iwo Eleru, Nigeria: Morphology and Chronology. PLoS ONE, 1 September 2011, Volume 6, Issue 9.
Hawks 2014: John Hawks: The genome from Ust'-Ishim. http://johnhawks.net/weblog/reviews/ancient-genomes/ust-ishim-fu-2014.html
Henshilwood et al 2009: Christopher S. Henshilwood, Francesco d'Errico, Ian Watts: Engraved ochres from the Middle Stone Age levels at Blombos Cave, South Africa. Journal of Human Evolution 57 (2009).
Liégeois 2006: Jean-Paul Liégeois: The Hoggar swell and volcanism, Tuareg shield, Central Sahara: Intraplate reactivation of Precambrian structures as a result of Alpine convergence. www.MantlePlumes.org uppdatering 28 maj, 2006.
Huerta-Sánchez et al 2014: Emilia Huerta-Sánchez, Xin Jin, Asan, Zhuoma Bianba, Benjamin M. Peter, Nicolas Vinckenbosch, Yu Liang, Xin Yi, Mingze He, Mehmet Somel, Peixiang Ni, Bo Wang, Xiaohua Ou, Huasang, Jiangbai Luosang, Zha Xi Ping Cuo, Kui Li, Guoyi Gao, Ye Yin, Wei Wang, Xiuqing Zhang, Xun Xu, Huanming Yang, Yingrui Li, Jian Wang: Altitude adaptation in Tibetans caused by introgression of Denisovan-like DNA. Nature 512, 14 August 2014, doi:10.1038/nature13408.
Keinan et al 2008: Alon Keinan, James C Mullikin, Nick Patterson and David Reich: Accelerated genetic drift on chromosome X during the human dispersal out of Africa. Nature Genetics 41, 66 - 70 (2008).
Lippold et al 2014: Sebastian Lippold, Hongyang Xu, Albert Ko, Mingkun Li, Gabriel Renaud, Anne Butthof, Roland Schröder and Mark Stoneking: Human paternal and maternal demographic histories: insights from high-resolution Y chromosome and mtDNA sequences. Investigative Genetics 2014, 5:13 http://www.investigativegenetics.com/content/5/1/13.
Liu et al 2006: Hua Liu, Franck Prugnolle, Andrea Manica, François Balloux: A Geographically Explicit Genetic Model of Worldwide Human-Settlement History. Amercian Journal of Human Gentics, Vol 79, Issue 2, August 2006.
Liu et al 2015: Wu Liu, María Martinón-Torres, Yan-jun Cai, Song Xing, Hao-wen Tong, Shu-wen Pei, Mark Jan Sier, Xiao-hong Wu, R. Lawrence Edwards, Hai Cheng, Yi-yuan Li, Xiong-xin Yang, José María Bermúdez de Castro & Xiu-jie Wu: The earliest unequivocally modern humans in southern China. Nature 526, 696-699 (29 October 2015).
Macaulay et al 2005: Vincent Macaulay, Catherine Hill, Alessandro Achilli, Chiara Rengo, Douglas Clarke, William Meehan, James Blackburn, Ornella Semino, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Adi Taha, Norazila Kassim Shaari, Joseph Maripa Raja, Patimah Ismail, Zafarina Zainuddin, William Goodwin, David Bulbeck, Hans-Jürgen Bandelt, Stephen Oppenheimer, Antonio Torroni, Martin Richards: Single, Rapid Coastal Settlement of Asia Revealed by Analysis of Complete Mitochondrial Genomes. Science, 13 May 2005: Vol. 308 no. 5724. DOI: 10.1126/science.1109792.
Mellars 2006: Paul Mellars: A new radiocarbon revolution and the dispersal of modern humans in Eurasia. Nature 439, 931-935 (23 February 2006) | doi:10.1038.
Mendez et al 2013: Fernando L. Mendez, Thomas Krahn, Bonnie Schrack, Astrid-Maria Krahn, Krishna R. Veeramah, August E. Woerner, Forka Leypey Mathew Fomine, Neil Bradman, Mark G. Thomas, Tatiana M. Karafet, and Michael F. Hammer: An African American Paternal Lineage Adds an Extremely Ancient Root to the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. The American Journal of Human Genetics 92, 454-459, March 7, 2013. http://dx.doi.org/10.1016/j.ajhg.2013.02.002.
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Man´s Journey Out of Africa.
Petraglia et al 2012: Michael D. Petraglia, Abdullah Alsharekh, Paul Breeze, Chris Clarkson, Rémy Crassard, Nick A. Drake, Huw S. Groucutt, Richard Jennings, Adrian G. Parker, Ash Parton, Richard G. Roberts, Ceri Shipton, Carney Matheson, Abdulaziz al-Omari, Margaret-Ashley Veall: Hominin Dispersal into the Nefud Desert and Middle Palaeolithic Settlement along the Jubbah Palaeolake, Northern Arabia. PLoS ONE 7(11): e49840. doi:10.1371/journal.pone.0049840.
Power et al 2013: Camilla Power, Volker Sommer, Ian Watts: The Seasonality Thermostat: Female Reproductive Synchrony and Male Behavior in Monkeys, Neanderthals, and Modern Humans. PaleoAnthropology 2013: 33-60.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Rightmire 2004: G. Philip Rightmire: Brain Size and Encephalization in Early to Mid-Pleitocene Homo. American Journal of Physical Anthropology 124 (2004).
Robock et al 2009: Alan Robock, Caspar M. Ammann, Luke Oman, Drew Shindell, Samuel Levis, and Georgiy Stenchikov: Did the Toba volcanic eruption of .74 ka B.P. produce widespread glaciation? Journal of Geophysical Research, VOL. 114, D10107, doi:10.1029/2008JD011652. Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol 51, Nr 6, December 2010.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Scerri et al 2014: Eleanor M.L. Scerri, Nick A. Drake, Richard Jennings, Huw S. Groucutt: Earliest evidence for the structure of Homo sapiens populations in Africa. Quaternary Science Reviews, Vol. 101, 1 October 2014.
Schillaci 2008: Michael A. Schillaci: Human cranial diversity and evidence for an ancient lineage of modern humans. Journal of Human Evolution, Volume 54, Issue 6, June 2008.
Scozzari et al 2012: Rosaria Scozzari, Andrea Massaia, Eugenia D'Atanasio, Natalie M. Myres, Ugo A. Perego, Beniamino Trombetta, Fulvio Cruciani: Molecular Dissection of the Basal Clades in the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. PLoS ONE 7(11): e49170. doi:10.1371.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Ashot Margaryan, David Lambert, Robert A. Foley, Andrea Manica, Vyacheslav Moiseyev, Valeri Khartanovich, Marta Mirazon Lahr, Ida Moltke, Ted Goebel, Jeffrey D. Wall, Anders Albrechtsen, Michael Westaway, Philip R. Nigst, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science, 28 November 2014, VOL 346, Issue 6213.
Shea et Bar-Yosef 2005: John J. Shea and Ofer Bar-Yosef: Who Were The Skhul/Qafzeh People? An Archaeological Perspective on Eurasia's Oldest Modern Humans. Journal of The Israel Prehistoric Society 35 (2005), 451-468.
Shi et al 2008: Hong Shi, Hua Zhong, Yi Peng, Yong-Li Dong, Xue-Bin Qi, Feng Zhang, Lu-Fang Liu, Si-Jie Tan, Runlin Z Ma, Chun-Jie Xiao, R Spencer Wells, Li Jin and Bing Su: Y chromosome evidence of earliest modern human settlement in East Asia and multiple origins of Tibetan and Japanese populations. BMC Biology 2008, 6:45.
Stringer et Gamble 1998: Christopher Stringer and Clive Gamble: In search of the Neanderthals. Utgiven 1993. Paperback 1998.
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Stringer 2014: Chris Stringer: 45,000 year old Siberian genome unravels early modern dispersals. The Natural History Museum London.
Toups et al 2010: Melissa A. Toups, Andrew Kitchen, Jessica E. Light, David L. Reed: Origin of Clothing Lice Indicates Early Clothing Use by Anatomically Modern Humans in Africa. Molecular Biology and Evolution, 2010; 28 (1): 29 DOI: 10.1093/molbev/msq234
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.


Publiceringshistoria: Utlagd 150920. Uppdaterad 151013 och 151102.


Sänd en kommentar till essän!



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.