hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2020-08-10

Den första människan med talets gåva

En arkeosofisk essä på tvärvetenskaplig grund om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Kapitel 9

Denisoverna och deras konst


Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i 13 kapitel, var och en i sin egen fil:
  1. 1. Början i Europa
  2. 2. Tiden i Afrika
  3. 3. I sandtagen
  4. 4. ”Fadern” och syskonen
  5. 5. I Afrika och Levanten
  6. 6. I Europa
  1. 7. Klimatchockerna
  2. 8. Första språket
  3. 9. Denisovernas konst
  4. 10. Strecket som symbol
  5. 11. Sociala utvecklingen
  6. 12. Språktraditionen
  7. 13. Kulturarvet
Kapitlet i sammanfattning:

Homo denisovans var utbredd över Syd- och Ostasien. Hittills har man inte hittat särskilt många konstliknande artefakter som hon lämnat efter sig. Men en del spår finns, som väggar med skålgropar i Indien. I Indonesien kan hon ha ristat på
ett snäckskal för att kanske försöka besvärja vind med hjälp av havets krafter. I Kina har hon dragit streck på benplattor, varvid hon kanske försökte visualisera föreställningen om en kraft som nedsteg från himlen.
P

å ön Java i Indonesien gjordes ett märkligt arkeologiskt fynd redan år 1891. Men dess fulla innebörd uppdagades först över 100 år senare, nämligen år 2014.

Bakgrunden till fyndet var de lite olika teorier om evolutionen som lades fram i mitten av 1800-talet. Teorins grundläggare, Charles Darwin, hade förutspått att människan skulle ha utvecklats i Afrika, beaktande hennes likheter med gorillor och chimpanser. Men hans konkurrent Alfred Russell Wallace såg större likheter mellan människor och orangutanger. Han trodde därför att människan utvecklats i sydöstra Asien. Detta fick sedan den tyska biologen Ernst Haeckel (1834-1919) att föreslå att Indonesien var resterna av en sjunken kontinent, som en gång fyllt stora delar av Indiska oceanen. Där hade levt en varelse som stod mellan orangutangerna och människorna, Pithecanthropus alalus (den stumma apmänniskan).

Den holländska läkaren Eugène Dubois (1858-1940) trodde Haeckel och ordnade så att han blev militärläkare på Sumatra, som då var en holländsk koloni. Där började han söka efter Haeckels felande länk år 1888. Det var först när han flyttade till ön Java, som hans sökande gav resultat. Det skedde vid Soloflodens strand nära byn Trinil. Där hittade han en tand, en skallkalott och ett mänskligt lårben bland mycket annat som skal från sötvattensmusslor. Skelettbitarna ansåg han att hade tillhört den saknade länken. Han döpte bitarna som tillhörande Anthropithecus erectus (Den uppresta apmänniskan). Resten av sitt liv var han övertygad om att hans fynd utgjorde den felande länken mellan orangutanger och människor.

Bild av del av klippväggen med skålgropar i grottan Daraki-Chattan

I den lilla grottan Daraki-Chattan i Madhya Pradesh, ett landskap mitt i Indien, har på väggarna påträffats inhuggna över 500 skålgropar. På marken har hittats ett flertal hammarstenar, med vilka groparna huggits. De har en ålder av minst 200 000, kanske 500 000 år. De kan ha gjorts av en grupp denisover. Detalj av foto efter Bednarik 2013.

Dubois fynd går också under beteckningen ”Javamänniskan”. Hon har daterats till en ålder strax under en miljon år. Därvid har hon relaterats till andra fynd och klassificerats som tidig Homo erectus (Antón 2003). Javamänniskan hade en hjärnvolym på 940 cm³.

Dubois resultat fick uppmärksamhet och lockade till nya undersökningar i Indonesien. Under perioden 1931-41 ledde den tyska paleontologen Gustav Heinrich Ralph von Königswald (1902-82) utgrävningar på Java (under andra världskriget satt han i ett japanskt fångläger och var efter kriget verksam i Holland). I östra Java hittade en av hans medarbetare skallen från ett Homo erectus-barn. I mellersta Java stötte Köningswald på en som det visade sig en mycket rik fyndplats i Sangiran i Soloflodens dalgång. Rester av över 100 Homo erectus-individer har grävts fram. Skallarna har i regeln krossats av trycket från överlagrade sediment. Åldern på de äldsta fynden är uppemot 1,7 miljoner år (ibid). Senare har utgrävningar gjorts på flera ställen i Soloflodens dalgång, bl a Ngandong. Dateringarna från dem skulle tyda på att Homo erectus levde så sent som för 30 000 år sedan på Java. Men nya dateringar pekar på en sista ålder av ungefär 100 000 år sedan (Indriati et al 2011).

Sundaland

Men de indonesiska öarna Sumatra och Java var förbundna med Malackahalvön och Sydostasien under glaciationsperioderna då havets nivå var låg. Denna mäktiga udde från Asien kallas av geologerna för Sundaland. Återkommande var den torra land i flera tusen år. Det var rimligtvis genom Sundaland som tidiga Homo erectus hittade till Java, troligen från Sydostasien – se kartan längst nere på sidan. Då detta bevisligen inträffade, kan då inte denisoverna också ha funnit vägen genom Sundaland för cirka en halv miljon år sedan?


Porträtt av en ung Denisovakvinna

Fram till 2019, visste ingen hur en individ av den antropologiska typen Homo denisovans såg ut – endast ett finger, en tand, en käke och överdelen av ett kranium hade hittats av henne. Däremot gick det att utvinna kärnDNA från fingret. Utgående från detta DNA har en spansk-israelisk forskargrupp lyckats rekonstruera hennes utseende (Gokhman et al 2019). Byggande på dessa uppgifter har denna bild av en ung denisovakvinna gestaltats av Maayan Harel och publicerats i SciNews 19/9/2019.


En undersökning av den bevarade frekvensen av DNA från denisoverna i dagens befolkning i Syd- och Sydostasien (Sankararaman et al 2016) tyder på att det var ett för tiden stort antal denisover, som levde i detta område före ankomsten av tidiga moderna människor för kanske 80 000 år sedan. Något äldre undersökningar har visat att denisoverna hittade till Nya Guinea och Melanesiens övärld (Krause et al 2010). På ett märkligt sätt finns en lucka i spåren efter denisoverna mellan Sydostasien och Nya Guinea. Den omfattar den indonesiska övärlden med undantag för norra Borneo. Vad kan ha hänt?

Av de arkeologiska fynden att döma var det Homo erectus som levde där till de modernas ankomst. Hindrade erectinerna på Java och Sumatra denisoverna att ta vägen genom övärlden? Den höga frekvensen av DNA från denisoverna i Nya Guinea och Melanesien verkar att motsäga denna möjlighet. I dagens kunskapsläge framstår det som möjligt att denisoverna tog sig via Sundaland till de indonesiska öarna. Men där föredrog de på grund av den geologiska oron i området (jordbävningar, vulkanutbrott och tsunamis) att dra vidare österut eller också tvingades de av erectinerna att göra det. Omständigheter på öarna kunde alltså vara förklaringen till den ovan nämnda luckan.

Det är emellertid värt att notera att denisoverna i Indien lämnade efter sig en av de äldsta bildframställningar som finns. Det är frågan om något så enkelt som skålgropar, som höggs in på flera platser på subkontinenten. Största antalet gropar finns i grottan eller klippskyddet Daraki-Chattan i Madhya Pradesh, ett landskap mitt i Indien. Där har på väggarna påträffats över 500 inhuggna gropar. De är minst 200 000 år gamla, kanske omkring 500 000 år. Klippskyddet användes av en lokalgrupp denisover som någonsorts kultplats. Genom att hugga en grop sände man ett meddelande till måhända mångudinnan.

En grupp denisover, som genom Sundaland tycks ha hittat till Java, kan ha lämnat spår efter sig i form av en ristning på en snäcka vid stranden till Solofloden i Trinil. Evolutionärt sett kan denna ristning inte förklaras genom Homo erectus, vars hjärnor endast obetydligt nådde över 900 kubikcentimeter, utan genom Homo denisovans, som sannolikt hade en närmast modern hjärna både vad gäller storlek och intellektuell kapacitet (och alltså besatt någon form av fonologisk språkförmåga).

Merparten av de övriga fynden från Dubois utgrävning vid Solofloden har legat nedpackade i över hundra år och förvarats i Naturalis museum i Leiden i Nederländerna. En ung holländsk biolog, Josephine Joordens, ville undersöka vad fynden från Trinil kunde berätta om erectinernas matvanor. Hon packade upp Dubois fynd och upptäckte att de musselskal, som samlats på fyndplatsen, hade kvar en gång fastklistrade sandkorn. Med hjälp av en mätteknik, som visar när sandkornen senast hade utsatts för solljus, kunde snäckskalen dateras till för ungefär en halv miljon år sedan (Joordens et al 2014) – en datering som tyder på att det inte fanns något samband med fossilen av Javamänniskan (som sagt knappa 1 miljon år gammal) och musselskalen. Hon upptäckte vidare att alla skal bar spår av att musslorna brutits upp med ett verktyg som t ex en hajtand. På ett av skalen hade borrats ett hål. Ett annat visade tydliga spår av en ristning (se bilderna nedan).


Snäckskalet från Trinil

Skalet av snäckan Pseudodon vondembuschianus trinilensis, som visade sig vara försedd med ristningar vid en undersökning med mikroskop. Det påträffades ursprungligen av Eugène Dubois i Trinil på Java år 1891, men förblev inpackat i över 100 år. Bild efter Joordens et al 2014.


Snäckskalet från Trinil renritat

Renritning av ristningen, som skulle vara gjord för cirka en halv miljon år sedan. Bild efter Joordens et al 2014.



Homo deniosovans siksak-mönster

M-figuren i original på Trinil-ristningen. Joordens et al 2014.


En ristning om dagsljuset

Forskargruppen, som undersökte det uppackade materialet var internationellt sammansatt. En australier, Stephen Munro från Australiens Nationella Universitet, granskade i mikroskop de 160 skalen från snäckan Pseudodon vondembuschianus trinilensis, som Dubois hade tagit till vara. Det var Munro som upptäckte att det fanns ristningar på ett av skalen, märkt som fyndet DUB1006-fL. I artikeln i tidskriften Nature, där fyndet rapporterades, skrev Joordens et al att ”avsevärd kontroll av handen krävdes för att åstadkomma de raka djupa linjer och skarpa vändningar som på DUB1006-fL. Där finns inga luckor i linjen i vändpunkterna, vilket tyder på att uppmärksamheten var riktad på ett sammanhängande mönster. Tillsammans med den formmässiga likheten i alla ristade streck visar ristningen att den gjordes av en enda person vid ett och samma tillfälle med samma verktyg” (ibid; min översättning).


Skelett av modern människa, denisover och neandertalare

I ett samarbete mellan spanska och israeliska genetiker lyckades man ta fram från denisovernas DNA ett förslag till deras utseende. Arbetet gick också ut på att jämföra moderna människor (t v) med denisover (i mitten) och neandertalare (t h) (Gokhman et al 2019). De moderna var i genomsnitt längre än sina syskon. Notera att denisoverna och neandertalarna hade stora bröstkorgar och likadana höftben. Intressant nog tycks denisoverna ha haft den kortaste halsen, vilket kunde betyda att deras tal inte var lika omfattande som de modernas. Teckning efter Maayan Harel.


Kraniet från stranden av Narmadafloden

Djupt nere i en strandbank till Narmadafloden vid Hathnora i Sehoredistriktet i delstaten Madhya Pradesh i Indien hittades 1984 överdelen av ett kranium av den indiska geologen Sonakia. Skallen skulle vara 300 000 år gammal (Sankhyan 2016). Den troddes först ha tillhört en individ av arten Homo erectus, men med upptäckten av Homo denisovans är det mera troligt att skallen tillhört en individ av denna antropologiska typ. Det stärks av att kraniet liknar det som Homo heidelbergensis hade, men också har drag av Homo sapiens. Det har föreslagits att skallen skulle tillhört en kvinna (ibid). Hjärnvolymen har uppskattats till över 1100 cm³, alltså jämförlig med Mauermannens. Bild från Internet.

Denna person skulle ha varit en man. Kvinnokulturen hade sedan australopitecinernas tid varit inriktad på att skapa stabila och säkra miljöer för de alltmer hjälplösa spädbarn, som den neotyniprocess nödvändiggjorde, som i sin tur öppnade för en tillväxt av allt större hjärnor (neotyni betyder att människobarnen stadigt föddes allt tidigare och hjälplösare, alltmer ofullgångna än tidigare). Denna inriktning utvidgades med nya medel i och med H heidelbergensis/denisovans framväxt. Manskulturen åter siktade mera på en utveckling av rumslig kontroll, att lära sig överblicka och minnas allt större revir. Det kan vara någonting i rumsupplevelsen som M-motivet på ristningen troligen försöker gestalta.

M-figuren hade den ristande personen troligen ritat många gånger som med en käpp eller ett finger i sand. Nu skulle han försöka rita den med en hajtand på ett snäckskal. Eftersom han inte gjort det tidigare så sprack första försöket som framgår av figuren längst till vänster på den mellersta bilden t v. Sedan övade han sig att dra raka streck med hajtanden, varvid han sannolikt lärde sig hur hajtanden skulle greppas. Därpå kunde han säkert rista M-figuren.

Vi som använder ett alfabet, som utvecklats från den fenikiska skriften, ser automatiskt bokstaven ”M” i figuren. Men denisoverna på Java för en halv miljon sedan hade inget motsvarande alfabet. Figuren avbildade sannolikt någonting som de iakttagit i den omgivande miljön. Beaktande att materialet och det möjliga verktyget är vattenassocierade kunde man tänka sig att figuren avbildar vågor. Kanske föreställde sig denisoverna på denna tid att det var vågorna som framkallade vind – som ett kustboende folk i Västafrika ännu trodde på 1800-talet (när det började blåsa från sjön såg man först vågorna resa sig i fjärran, sedan kom vinden). Figuren skulle då kanske vara ett försök att framkalla vind.

En annan möjlighet är rumsupplevelsen. Till en sådan hör det svårförklarliga förhållandet att dag alltid växlar med natt. Det är som om två rum skulle byta plats utan att ändå göra det. Det här var en problematik som människorna brottades med långt in i neolitikum. Till problematiken bidrog att människorna länge inte hade ett allmänbegrepp för tid. Dagen beskrevs i tre olika aspekter: morgon/förmiddag, middag, eftermiddag/kväll. Natten beskrevs sannolikt på ett liknande sätt, men månens olika skeenden komplicerade upplevelsen av nattens rum. Ristningens M-motiv skulle kunna beskriva de två aspekterna – just dag och natt – på dygnets rum.


Ristning på ben från Lingjiang i Kina

De två benbitarna med medvetet dragna streck påträffade i lägerplatsen Lingjiang i mellersta Kina. Bild F. d'Errico & L. Doyon.


Fyndplatsen Lingjian i Henan provinsen i norra Kina upptäcktes 1965. Sedan 2005 har systematiska utgrävningar gjorts där under ledning av den kinesiska arkeologen Zhanyang Li. Platsen användes för cirka 115 000 år sedan av människor, läs denisover, som jagade och fällde häst, åsna och vild boskap (Li et al 2019). Det verkar troligt att platsen var en slaktplats där man emellertid även bearbetade sina stenverktyg. På många benen finns det tydliga serie av skärmärken där man skurit bort köttet från benet (ibid). Men annorlunda ställer det sig två benbitar som vid en undersökning år 2016 fastställdes inte vara vanliga skärmärken. Det är frågan om en serie av vertikala streck sida vid sida (ibid).

Sådana här enkla manifestationer av symboliskt tänkande är svåra, om inte omöjliga att uttolka. Men om man inser att allt senare symboliskt tänkande utgår från vad Mauermänniskorna och denisoverna uppfann, att det i stort sett finns bara en enda tradition, som dock fr o m bondestenåldern splittrats upp i ett antal subtraditioner, finns den möjligheten att yngre och därmed lättare uttolkbara symbol kan användas till att belysa äldre. I gravettienkulturens grottmålningar finns en s k geometrisk bildframställning i El Castillo-grottan i nordöstra Spanien. Bilden finns återgiven i nästa kapitel. Jag har också analyserat den i min essä om Gravettienkulturen (Lindgren 2018). Där finns vid sidan av var och en av bilderna om världens uppbyggnad serier av punkter som tycks komma uppifrån. Det var troligen en avbildning av den himmelska kraft, som spelade en stor roll i de dåtida människornas föreställningsliv. Föreställningen om denna nedstigande kraft, som man på dagen trodde sig se i regnet och på natten i bl a meteoritsvärmar, kunde alltså tidigare av denisoverna ha gestaltats som serier av streck.

Rumsupplevelsen

Ett annat problem gäller vår förståelse av det tidiga tänkandet. I vilken utsträckning levde H heidelbergensis/denisovans enbart i nuet? Hur mycket kom de ihåg av gångna händelser? Hur långt in i framtiden kunde de tänka sig? Dessa frågor kan vi inte svara på, men någon form av tidsmedvetande växte långsamt fram med Mauermänniskorna/denisoverna, ty vi kan anta att de moderna besatt det (vilket man också kan sluta sig till av gravettienkulturens bildframställningar).

Det bör påpekas att på denna tid såg människorna i allting en helig aspekt. Innehållet i deras ord för helig är givetvis inte detsamma som vi har. Troligen såg man en kraft, som man inte kunde förklara genom enkel kausallogik, verksam i omgivningen. Den betecknades med ett ord motsvarande vad vi benämner helig. Sannolikt såg man olika krafter verksamma i himlen, på jorden och i vattnet. Genom att använda vattenrelaterade föremål, en hajtand på ett snäckskal, vände man sig till krafter associerade till vatten.

Armband i grönsten från Denisovagrottan

I Denisovagrottan i Altaibergen i södra Sibirien påträffades år 2008 ett armband i två bitar. Det hade gjorts av grönsten. Armbandet har daterats till för cirka 40 000 år tillbaka. Det är därmed världens äldsta kända smycke av sten. Armbandet hade en diameter på 7 cm. Notera hålet som borrats i armbandet. Det har drillats med en höghastighetsborr som ingen kultur bland de moderna människorna kände till på denna tid. Armbandet är troligen tillverkat av denisoverna och visar hur hög kulturnivå de tycks ha nått. Smycket förvaras i Historiska museet i Novosibirsk, varifrån även fotot kommer.

Orsaken till att man försökte framkalla vind eller alternativt att dygnets två aspekter på detta sätt avbildats kan ha varit ett större utbrott hos någon av Indonesiens många vulkaner. Det skulle ha medfört att himlen täcktes av tjocka moln under en längre tid. En skymning täckte dagens rum och dolde även månen nattetid. Världen verkade vara ut led.

I den uppkomna situationen skulle en medicinman ha försökt förjaga molnen genom att framkalla vind eller återställa dygnet med en magisk besvärjelse. Alternativt framförde han en bön om detta. Det är möjligt att han tidigare försökt med att rita M:et i sand. Nu skulle han ha vänt sig till vattnets krafter för att få en ändring.

Vi kommer givetvis aldrig att veta säkert om detta var upphovet till det tidiga kulturuttrycket. Men förslaget väger in det tidiga tänkandet och sätter det i relation till en eventuell yttre händelse, vilket torde göra ristningen aningen mera begriplig än att bara avvisa den ohistoriskt som t ex klotter.

Läs i nästa kapitel mera om Strecket som symbol
Till historiemenyn.

Källor till detta kapitel:

Antón 2003: Susan C. Antón: Natural history of Homo erectus. American Journal of Physical Anthropology, Volume 122, Issue Supplement 37, pages 126-170, 2003.
Bednarik 2013: Robert G. Bednarik: Pleistocene Palaeoart of Asia . Arts 2013, 2, 46-76; doi:10.3390/arts2020046
Gokhman et al 2019: David Gokhman, Nadav Mishol, Marc de Manuel, David de Juan, Jonathan Shuqrun, Eran Meshorer, Tomas Marques-Bonet, Yoel Rak, and Liran Carmel: Reconstructing Denisovan Anatomy Using DNA Methylation Maps. Cell 179, 180-192, September 19, 2019
Indriati et al 2011: Etty Indriati, Carl C. Swisher III, Christopher Lepre, Rhonda L. Quinn, Rusyad A. Suriyanto, Agus T. Hascaryo, Rainer Grun, Craig S. Feibel, Briana L. Pobiner, Maxime Aubert, Susan C. Antón, Wendy Lees: The Age of the 20 Meter Solo River Terrace, Java, Indonesia and the Survival of Homo erectus in Asia. PLoS ONE, 1 June 2011, Volume 6, Issue 6.
Joordens et al 2014: Josephine C. A. Joordens, Francesco d'Errico, Frank P. Wesselingh, Stephen Munro, John de Vos, Jakob Walling, Christina Ankjærgaard, Tony Reimann, Jan R. Wijbrans, Klaudia F. Kuiper, Herman J. Mücher, Hélène Coqueugniot, Vincent Prié, Ineke Joosten, Bertil van Os, Anne S. Schulp, Michel Panuel, Victoria van der Haas, Wim Lustenhouwer, John J. G. Reijmer & Wil Roebroeks: Homo erectus at Trinil on Java used shells for tool production and engraving. Nature (2014) doi:10.1038/nature13962.
Krause et al 2010: Johannes Krause, Svante Pääbo, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature, vol 464, 8 April 2010.
Li et al 2019: Zhanyang Li, Luc Doyon, Hao Li, Qiang Wang, Zhongqiang Zhang, Qingpo Zhao & Francesco d'Errico: Engraved bones from the archaic hominin site of Lingjing, Henan Province Antiquity 93 370 (2019)
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen. Kapitel 5: Världsbilden. hypertexter.se (http://hypertexter.se/Gravettien_04.htm)
Sankararaman et al 2016: Sriram Sankararaman, Swapan Mallick, Nick Patterson, and David Reich: The Combined Landscape of Denisovan and Neanderthal Ancestry in Present-Day Humans. Current Biology (2016), http://dx.doi.org/10.1016/j.cub.2016.03.037
Sankhyan 2016: A. R. Sankhyan: Hominin Fossil Remains from the Narmada Valley. Chapter 6 in A Companion to South Asia in the Past. Edited by Gwen Robbins Schug and Subhash R. Walimbe. John Wiley & Sons, Inc.




Publiceringshistoria: Utlagd 15-10-30. Omarbetad och uppdaterad 16-04-04. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 19-07-20. Återigen uppdaterad med förnyad layout 20-08-10.




Sänd en kommentar till essän!



Karta visande Malackahalvön, de indonesiska och filippinska skärgårdarna, Nya Guinea och Australien under de senaste glaciationerna. Havsytan var då så låg att Malackahalvön var förenad med de indonesiska och filippinska skärgårdarna och bildade en sammanhängande landmassa. Denna jätteudde kallas av geologerna för Sundaland. Australien var åter förenat med Nya Guinea. Den landmassan benämns Sahul. Karta Karta hypertexter.se efter "Map of Sunda and Sahul" by Maximilian Dörrbecker (Chumwa) - Licensed under CC BY-SA 3.0 via Commons, Wikipedia.

Karta visande Sundaland och Sahul

© 2020 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.