hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2020-02-10

Den första människan med talets gåva

En arkeosofisk essä på tvärvetenskaplig grund om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Kapitel 1

När Europa var en skärgård


Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i 13 kapitel, var och en i sin egen fil:
Essän i sammanfattning:

I människans utveckling fanns en antropologisk typ mellan Homo erectus och Homo sapiens. Hon har döpts till Homo heidelbergensis. Hon bar yttre drag av både H erectus och H sapiens. Hon verkar att ha utvecklats i Afrika för cirka 1 miljon år tillbaka och hittade till Europa sedan för omkring 700 000 år sedan.
Här assimilerade hon den spanska Homo antecessor, som före det också hann utvandra till Asien och där bli Homo denisovans. H heidelbergensis var den första som hade utvecklat ett språk som använde sig av ord på samma sätt som vi. Med henne kom också de första trevande symboluttrycken. Hon utgör kulturhistoriens absoluta gryning. Men historien om henne började i Europa.
D

et stora asteroidnedslaget på Yucatanhalvön för 66 miljoner år sedan ändrade på så mycket i livets utveckling på jorden. De tidiga däggdjuren, i storlek varierande från mus till hund, hade varit nattlevande med stora ögon, utvecklat luktsinne och känsliga morrhår (Maor et al 2017). På nedslaget följde en asteroidvinter med flera år utan sol. Under mörkret som rådde både dag och natt började de ändra sitt beteende. När ljuset långsamt återkom vågade en del av dem att vara ute även i halvskymningen under dagen. Kanske hade förflyttningen från natt- till dagliv blivit permanent hos en del arter så tidigt som 200 000 år efter nedslaget (ibid).


Teckning av Plesidiapiforms

Fyndet av ett djur, besläktat med den ”ekorre” som (kanske) skulle bli människa, bestod i små fossilerade benbitar (A). Från dem har rekonstruerats ”ekorren” (B). Bild efter Bloch et al 2007.


För omkring 60 miljoner år sedan, kanske lite senare, klättrade en varelse som liknade en ekorre upp i träd i sökandet efter insekter att mumsa på (Bloch et al 2007). Småningom valde någon av dess ättlingar att leva uppe i träden. ”Ekorren” var ett däggdjur som på däggdjurens vis till en början markerade revir med sitt urin. Men att urinera på en gren i ett stort träd hade ingen större verkan. Så vår ”ekorre” tvingades byta taktik. Den började använda rösten till att markera att ”här bor jag!”, ”kom inte hit!”. Det var först bara ett skrik. Hur många generationer det krävdes innan det blev mera nyanserat vet vi inte. Men det tog tid. I Sydamerika förmår vrålaporna mycket ljudligt framföra sitt budskap; i Sydostasien gör gibbonerna detsamma genom att sjunga. Efter cirka 60 miljoner år av evolution kan vi dock se slutresultatet av ”ekorrens” tidiga skrikande i den moderna människan och hennes tal!

Var det förutbestämt att ”ekorren” skulle utvecklas till människa? Någonting i den riktningen trodde man ett tag bland paleontologerna (utforskarna av utdöda djur och växter). Men sedan har man lärt sig att en djurart anpassar sig till den miljö den lever i och framförallt dess förändringar. Sker det ingen anpassning när miljön drastiskt förändras blir det inget överlevande. Men i dagens kunskapsläge ser det ut som om aporna började utveckla en ny taktik.

Paratethyshavet


Karta visande Paratethyshavet

Europa var under tiden för dinosauriernas epok (de geologiska perioderna Trias, Jura och Krita) mest ett lågland. Men låglandet hade ”gropar” d v s bassänger som var översvämmade när haven stod högt. Norr om dagens Alperna fanns Molassebassängen, längre österut Wiensänkan och den Pannoniska bassängen, båda följda av Svarta havets stora sänka och dess förlängning öster ut till Kaspiska havets och Aralsjöns vida dalar. Alltihop bildade Paratethyshavet. Det var periodvis i kontakt med Atlanten och Nordsjön. Samma gällde kontakterna med Tethyshavet i söder, det som småningom blev Medelhavet, när Turkiet kom på plats och stängde Tethyshavet österut. Bergsbildningen börjande med Alperna i väster och fortsatte i öster i form av Karpaterna, Dinariderna på Balkan, Taurusbergen i Anatolien, Kaukasus båda kedjor och Elbruzbergen i Iran m fl. Så länge klimatet var varmt och fuktigt trivdes små och stora apor i denna omväxlande miljö. Karta hypertexter.se efter modell på Internet.


Det har troligen samband med att under en lång tid bestod Europa mest av en skärgård i Paratethyshavet. Detta nästan helt försvunna hav upptäcktes och döptes av den serbiske geologen Vladimir D. Laskarev (1868–1954). Han hade påträffat fossila lämningar av fisk högt uppe i bergen på Balkan år 1924 och insett att före bergen fanns här ett hav. Det har sedan kartlagts ganska detaljerat av geologer i olika länder.

Före Paratethyshavet fanns en ännu större sjö: proto-Paratethyshavet. Det var egentligen frågan om Tethyshavet, den väldiga vattenyta som fanns mellan Eurasien å ena sidan och Afrika och Indien å den andra. När vattnet steg i Tethyshavet översvämmades inte bara Europa utan även Centralasien ända till Tarimbassängen i nuvarande Xinjian i dagens västra Kina. Proto-Paratethyshavet upphörde redan för cirka 41 miljoner år sedan som en följd av att Indien körde in i Asien och fick Afrika att pressa på Europa (Bosboom et al 2015). Det sistnämnda ledde till att Tethyshavet uppstod. Men i denna veva hittade gibbonernas förfader till Sydostasien liksom måhända förfadern till den märkliga apa som skulle bli Giganthropus blacki. Den blev hela 3 meter hög när den stod på bakbenen (Zang et Harrison 2017). Den vägde uppemot 300 kilo (ibid). Äldsta fynden av den har daterats till 12 miljoner år (Welker et al 2019). Mest intressant är att enligt DNA-analys skulle den ha varit släkt med orangutangerna (ibid) och därmed även med den moderna människan.

Under perioden 14–8 miljoner år sedan var klimatet i Paratethyshavets Europa varmt och fuktigt (Merceron et al 2010). Då levde här i den varierande miljön av skogar intill stränder och på öar åtminstone 100 arter av lägre apor och minst 10 arter av stora apor, alltså apor som hade förlorat svansen och inte var rädda att ta sig fram på marken. Fossila rester av deras skelett har påträffats. Ett fynd gjorde 2002 i Spanien. Det döptes till Pierolapithecus catalaunicus. Ett annat nytt sensationellt fynd har gjorts i Bayern, som öppnar för en helt ny, möjlig tolkning av människans utvecklingsväg (Böhme et al 2019).

Teckning av den rekonstuerade apan Danuvius guggenmosi

Fossil från en cirka 12 miljoner år gammal apa har hittats i Bayern. Den har döpts Danuvius guggenmosi och är ovan återskapad i en teckning av Velizar Simeonovski för Smithsonian.com. Apan hade långa armar och kunde svinga sig från träd till träd. Men den hade också en människoliknande konstruktion på höfter, ben och fötter. Det gjorde att den kunde gå längs grenar och vid behov på marken. Fötterna påminner om dem som Ardipithecus ramidus (ungefär: den äldsta grundapan) hade ungefär 6 miljoner år senare.

En grupp arkeologer från universitet i Tübingen har i Allgäu i södra Tyskland hittat fossil från en apa som levde för 11,6 miljoner år sedan. Den har döpts till Danuvius guggenmosi; ”Danuvius” efter en keltisk flodgud och ”guggenmosi” efter Sigulf Guggenmos som upptäckte den fossilförande lergropen Hammerschmiede nära Pforzen i södersta Tyskland. Fossilen omfattar benbitar från fyra individer. Men gruppen hittade ett helt överarmsben och likaledes ett helt lårben. Särskilt lårbenet hade som avslutning en kula, som bra mycket liknar människans. Kulan tyder på att Danuvius kunde gå på ett liknande sätt som vi. Men det långa överarmsbenet visade att apan också kunde svinga sig från gren till gren (ibid).

Danuvius hade varit ganska liten och trädlevande, men kunde gå på grenar och vid behov på marken. Tänderna avslöjade att Danuvius var släkt med en familj av apor som går under namnet dryopitheciner. Danuvius skulle i likhet med dessa apor ha förtärt mjuka löv och frukter (ibid). Emellertid visar fynden av dryopithecinerna att dessa normalt inte gick på två ben på marken utan på alla fyra, varvid de satte handflatorna i marken, inte knogarna som gorillor och schimpanser. Danuvius verkar ha varit början på en egen uveckling.

En möjlig släkting till Danuvius kunde Ouranopithecus macedoniensis (Den makedoniska himmelsapan) vara. Fossilen hade grävts upp i Axiosdalen på Halkidikihalvön i norra Grekland. De hade en ålder på 11-10 miljoner år (Bonis & Koufo 2014). Fynden handlade till en början om fragmentariska skallar, men sedan hittades i Axiosdalen även ben från antingen fötter eller händer. Utgrävarna kom till slutsatsen att benfynden visade att Ouranopithecus hade varit marklevande. Det är möjligt att hon från Grekland sedan vandrade österut och gav upphov till nya arter eller typer (Ankarapithecus, Shivapithecus o s v).

Från Ouranopithecus trodde man också att ett fynd utanför Aten av en käke med en ålder av c:a 7,20 miljoner år hade vuxit fram (Smith et al 2004). Käken kom i dagen när tyska soldater grävde för en skans år 1944. Detta fynd hade döpts till Graecopithecus freybergensis av den tyske paleontologen Gustav von Königswald år 1947 (som före kriget hittade de första lämningar av Giganthropus i Indonesien och Hongkong). Men utgrävarna i Axiosdalen, greken George Koufo och fransmannen Louis de Bonis, protesterade och hävdade att det var frågan om två helt olika arter (Koufos & de Bonis 2005). En ingående studie av Graecopithecus tänder visade att de hade rätt (Fuss et al 2017). Graecoptihecus kindtänder hade två rötter mot tre för alla lägre apor inklusive Ouranopithecus. Forskarna skriver: ”Graecopithecus är en stamhominin (den sista gemensamma förfadern till afrikanska apor och Homo), en gorillin, en panin, eller en hominin.” (ibidem).

Var det fotspår från Graecopithecus som påträffades i Trachilos vänster om staden Chania på Kreta år 2002? Fotspåren har kunnat fastställas ha kommit från en varelse som gick på två ben (Gierlinski et al 2017). Lämningarna har vidare påvisats ha en ålder av 5,7 miljoner år (ibid). Undersökarna frågar sig om fotspåren kom från just Graecopithecus eller från en helt annan linje bland de lägre aporna. Numera finns förslaget Danuvius.

I dagens kunskapsläge är det ganska klart att ett viktigt skede i den tidiga utvecklingen mot människa skedde i Eurasien. Det är möjligt att flera bipedala arter växte fram där. Vi vet säkert att en del av dessa arter spreds österut och blev småningom gibboner och orangutanger. Den östra vågen nådde även över dåvarande landtungan mellan Arabiska halvön och Östafrika till Afrika. Men är det möjligt att en del arter tog sig från Europa över till Nordafrika? Det har vi ännu inte något svar på.


Fotspår från Trachilos på Kreta

Fragmenten av Graecopithecus – en underkäke och slitna hörntänder – har påträffats på två ställen i Grekland. Fynden har daterats till cirka 7,2 miljoner år. Fotspåren i Trachilos är 5,7 miljoner år gamla. Sahelanthtropus tchadensis (Den tchadensiska ökenapan) består av en skalle med en ålder av 7 miljoner. Fynden av Ardipithecus kadabba (Den grundläggande familjeförfädern) består av fossila benbitar med en ålder av ungefär 5,7 miljoner år. Ororrin tungensis (Den ursprungliga mannen från Tungen) är cirka 6 miljoner år gammal. Ororrin har trots sina apliknande karaktäristiska även en mängd människoliknande drag. Fotspåren i Laetoli gjordes av en australopitecin, d v s en släkting till Lucy, och är 3,5 miljoner år gamla. Utvandrade en föregångare till Graecopithecus från Grekland till Afrika via Sicilien och Tunisien eller tog den sig till Afrika runt Arabiska halvön och sedan över det fasta land, där Bab el Mandab-sundet i dag finns? Karta hypertexter.se efter Gierlinski et al 2017.

Klimatomslag

För 9-8 miljoner år sedan skedde ett klimatomslag som gjorde Europa kallare och torrare (Eronen et al 2009). Det är förklaringen till att miocenperiodens europeiska arter av apa måste emigrera (de som inte gjorde det dog ut). Som vi har sett gick den dokumenterade utvandringen österut och sedan söderut. En del hittade ned till Indien, andra till Arabien och från dess södra ände tillbaka in i Afrika. På denna tid var Röda havet en vik av Medelhavet och Arabiska halvön och Eritrea hängde ihop vid nuvarande Bab el Mandab-sundet.

Det skulle ha varit Ouranopithecus eller en besläktad art som tog sig till Afrika någon gång för 9 miljoner år sedan. Där förgrenade den sig snabbt – en av de första nya arter som uppstod på Afrikas jord var Chororapithecus abyssinicus, som daterats till för cirka 8 miljoner år sedan (Suwa et al 2007). En annan gren skulle utvecklas till gorilla i Centralafrikas skogar. De ättlingar som fortsatte förbi denna förgrening skulle ha förstärkt tendenserna till tvåbent gående, till bipedalism.

Men i dagens kunskapsläge står vi inför möjligheten att Graecopithecus inte bara nådde Kreta utan även via Italien och Sicilien gick i land i Tunisien och därmed Afrika. Det skulle kunna förklara hur det fynd som den franska arkeologen Michel Brunet gjorde norr om Tchadsjön år 2002 var möjligt. Den påträffade skallen döptes till Sahelanthropus tchadensis (Den tchadiska ökenapan). Den har hålet där nerverna från hjärnan går vidare till kroppens olika delar, foramen magnum, mitt i skallens undersida, inte på baksidan som hos chimpanserna. Brunet hävdar att hans ökenapa sannolikt gick på två ben (Brunet et al 2002). Fyndet är hela 7 miljoner år gammalt.

Brunets ökenapa kan i ljuset av de nya möjligheterna vara en utveckling av Graecopithecus. Men om gorillor och schimpanser också är avkommor av Graecopithecus är oklart. Emellertiod bestod kontakterna med schimpanserna upp till för 5 miljoner år sedan (Clark et al 2003). Men de apor som skulle bli schimpanser kan ha återgått till fyrbent gående. De apor som fortsatte att vara bipedala skulle bli australopitecinerna (Stringer et Andrews 2005). Från någon av de många australopitecinerna skulle sedan Homo erectus utvecklas. Som synes är övergångarna mellan utvecklingsstegen oklara. Vad uppkomsten av H erectus sedan ledde till behandlar vi utförligt i denna essä.


Schema över homininiernas utveckling

Förr i världen ritade man upp träd som visade hur man trodde att utvecklingen gått till. Numera har man insett att evolutionen mera liknar flöden, något som man försöker återge i bild så gott det går. Här ett förslag till flödena under de senaste 8 miljoner åren. Dryopithecus var en släkting som Ouranopithecus, som emellertid stannade i Asien. Bild efter Dbachmann - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64991770



Läs nästa kapitel om hur Homo ergaster blev H heidelbergensis i Afrika.
Till historiemenyn.


Källor till detta kapitel:


Bloch et al 2007: Jonathan I. Bloch, Mary T. Silcox, Doug M. Boyer, and Eric J. Sargis: New Paleocene skeletons and the relationship of plesiadapiforms to crown-clade primates. PNAS, January 23, 2007, vol. 104, no. 4.
Bonis & Koufo 2014: Louis de Bonis and George D. Koufos: First discovery of postcranial bones of Ouranopithecus macedoniensis (Primates, Hominoidea) from the late Miocene of Macedonia (Greece). Journal of Human Evolution (2014), http://dx.doi.org/10.1016/j.jhevol.2014.05.015
Bosboom et al 2015: Roderic Bosboom, Oleg Mandic, Guillaume Dupont-Nivet, Jean-Noel Proust, Cholponbek Ormukov & Jovid Aminov: Late Eocene palaeogeography of the proto-Paratethys Sea in Central Asia (NW China, southern Kyrgyzstan and SW Tajikistan). Geological Society, London, Special Publications, 427.
Brunet et al 2002: Michel Brunet, Franck Guy, David Pilbeam, Hassane Taisso Mackaye, Andossa Likius, Djimdoumalbaye Ahounta, Alain Beauvilain, Cécile Blondel, Hervé Bocherensk, Jean-Renaud Boisserie, Louis De Bonis, Yves Coppens, Jean Dejax, Christiane Denys, Philippe Duringerq,Véra Eisenmann, Gongdibé Fanone, Pierre Fronty, Denis Geraads, Thomas Lehmann, Fabrice Lihoreau, Antoine Louchart, Adoum Mahamat, Gildas Merceron, Guy Mouchelin, Olga Otero, Pablo Pelaez Campomanes, Marcia Ponce De Leon, Jean-Claude Rage, Michel Sapanet, Mathieu Schuster, Jean Sudrek, Pascal Tassy, Xavier Valentin, Patrick Vignaud, Laurent Viriot, Antoine Zazzo & Christoph Zollikofer: A new hominid from the Upper Miocene of Chad, Central Africa. Nature, vol. 418, 11 July 2002.
Böhme et al 2019: Madelaine Böhme, Nikolai Spassov, Jochen Fuss, Adrian Tröscher, Andrew S. Deane, Jérôme Prieto, Uwe Kirscher, Thomas Lechner & David R. Begun: A new Miocene ape and locomotion in the ancestor of great apes and humans. Nature: 06 November 2019.
Clark et al 2003: Andrew G. Clark, Stephen Glanowski, Rasmus Nielsen, Paul D. Thomas, Anish Kejariwa, Melissa A. Todd, David M. Tanenbaum, Daniel Civello, Fu Lu, Brian Murphy, Steve Ferriera, Gary Wang, Xianqgun Zheng, Thomas J. White, John J. Sninsky, Mark D. Adams, Michele Cargill: Report: Inferring Nonneutral Evolution from Human-Chimp-Mouse Orthologous Gene Trios. Science 12 Dec 2003.
Eronen et al 2009: Jussi T. Eronen, Majid Mirzaie Ataabadi, Arne Micheels, Aleksis Karme, Raymond L. Bernor, and Mikael Fortelius: Distribution history and climatic controls of the Late Miocene Pikermian chronofauna. PNAS July 21, 2009.
Fuss et al 2017: Jochen Fuss, Nikolai Spassov, David R. Begun, Madelaine Böhme: Potential hominin affinities of Graecopithecus from the Late Miocene of Europe. PLOS ONE, May 22, 2017.
Gierlinski et al 2017: Gerard D. Gierlinski, Grzegorz Niedzwiedzki, Martin G. Lockley, Athanassios Athanassiou, Charalampos Fassoulas, Zo?a Dubicka, Andrzej Boczarowski, Matthew R. Bennett, Per Erik Ahlberg: Possible hominin footprints from the late Miocene (c. 5.7 Ma) of Crete? Proc. Geol. Assoc. (2017), http://dx.doi.org/10.1016/j.pgeola.2017.07.006
Koufos & de Bonis 2005: George D. Koufos, Louis de Bonis: The Late Miocene hominoids Ouranopithecus and Graecopithecus. Implications about their relationships and taxonomy. Annales de Paléontologie, 91 (2005).
Maor et al 2017: Roi Maor, Tamar Dayan, Henry Ferguson-Gow & Kate E. Jones: Temporal niche expansion in mammals from a nocturnal ancestor after dinosaur extinction. Nature Ecology & Evolution, volume 1, pages 1889-1895 (2017).
Merceron et al 2010: Gildas Merceron, Thomas M. Kaiser, Dimitris S. Kostopoulos and Ellen Schulz: Ruminant diets and the Miocene extinction of European great apes. Proceedings of the Royal Society B, 02 June 2010.
Russel Wallace 1858: Alfred Russel Wallace: On the Tendency of Varieties to Depart Indefinitely From the Original Type. The Alfred Russel Wallace Page. http://people.wku.edu/charles.smith/wallace/S043.htm
Smith et al 2004: Tanya M. Smith, Lawrence B. Martin, Donald J. Reid, Louis de Bonis, George D. Koufos: An examination of dental development in Graecopithecus freybergi (=Ouranopithecus macedoniensis) Journal of Human Evolution 46 (2004).
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution. Thames & Hudson.
Suwa et al 2007: Gen Suwa, Reiko T. Kono, Shigehiro Katoh, Berhane Asfaw & Yonas Beyene: A new species of great ape from the late Miocene epoch in Ethiopia. Nature, vol. 448, (23 August 2007).
Welker et al 2019: Frido Welker, Jazmín Ramos-Madrigal, Martin Kuhlwilm, Wei Liao, Petra Gutenbrunner, Marc de Manuel, Diana Samodova, Meaghan Mackie, Morten E. Allentoft, Anne-Marie Bacon, Matthew J. Collins, Jürgen Cox, Carles Lalueza-Fox, Jesper V. Olsen, Fabrice Demeter, Wei Wang, Tomas Marques-Bonet & Enrico Cappellini: Enamel proteome shows that Gigantopithecus was an early diverging pongine. The 88th Annual Meeting of the American Association of Physical Anthropologists (2019).
Zang & Harrison 2017: Yingqi Zhang and Terry Harrison: Gigantopithecus blacki: a giant ape from the Pleistocene of Asia revisited. Am J Phys Anthropol 2017; 162: 153-177.




Publiceringshistoria: Utlagd 15-10-30. Omarbetad och uppdaterad 16-04-04 och 19-07-10. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 20-08-10.




Sänd en kommentar till essän!



© 2020 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.