hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2020-08-10

Den första människan med talets gåva

En arkeosofisk essä på tvärvetenskaplig grund om Homo heidelbergensis
av Sören G Lindgren




Kapitel 2

Tiden i Afrika


Essän Den första människan med talets gåva är uppdelad i 13 kapitel, var och en i sin egen fil:
  1. 1. Början i Europa
  2. 2. Tiden i Afrika
  3. 3. I sandtagen
  4. 4. ”Fadern” och syskonen
  5. 5. I Afrika och Levanten
  6. 6. I Europa
  1. 7. Klimatchockerna
  2. 8. Första språket
  3. 9. Denisovernas konst
  4. 10. Strecket som symbol
  5. 11. Sociala utvecklingen
  6. 12. Språktraditionen
  7. 13. Kulturarvet
Kapitlet i sammanfattning:

I Afrika utvecklades de aparter, som invandrat från Europa, på högst olika sätt. Men en av arterna blev för knappa 2 miljoner år sedan Homo ergaster, som sedan utvecklades till Homo heidelbergensis för en miljon år sedan.
H heidelbergensis utvecklade inte bara vanligt talspråk utan småningom även enkla symboler. Därtill ställde hon till en mindre miljökatastrof genom att nästan jaga Afrikas slättelefant till döds.


V

ilken apa det var som från Europa fann vägen till Afrika och vilken väg den tog vet vi alltså inte säkert. Men efter det det hänt skedde sedan i Afrika en intressant utveckling bland aporna. Bland de bipedala trädlevande uppstod en buske av olika arter, som kan sammanfattas i beteckningen australopiteciner, och bland de marklevande tre arter av paranthroper och lika många primater, nämligen gorilla, chimpans och bonobo. Bland australopitecinerna återfinner vi bl a Australopithecus africanus, A deyiremeda, A garhi, A sediba, A afarensis, A anamensis, A bahrelghazali. Bland parantroperna Paranthropus robustus, P boisei och P aethiopicus.

Senast vid uppkomsten av denna anmärkningsvärda buske tycks det intressanta ha inträffat att den genetiska evolutionen vandrade runt på något sätt bland underarterna så att de alla fick nytta av artens allmänna genetiska utveckling. Om det också gick till så i Europa för över 8 miljoner år sedan kan vi bara gissa. Men hypotetiskt kan man konstatera att den art eller typ som lyckats samla på sig huvuddelen av de gynnsamma mutationerna från en grupp på flera inbördes besläktade arter, kom att leda utvecklingen när nästa klimatfas satte in. Detta skulle också ha hänt bland australopitecinerna, där sedan Homo erectus verkar vara den som kunde föra arvet vidare.

För att nämna ett annat exempel: Skilsmässan mellan schimpanser och blivande människor. Det finns lite olika bud men det är möjligt att för dryga 8 miljoner år sedan levde en gemensam förfader. Men också om skilsmässan sannolikt uppstod genom att schimpanserna föredrog ett skogslandskap, de blivande människorna ett annat, kanske stränderna kring den mycket stora Tchadsjön och floderna i ett grönt Sahara, så blev inte skillnaden så stor ännu på länge. Schimpanser och blivande människor tycks faktiskt ha haft genetisk kontakt till för cirka 5 miljoner år tillbaka (Clark et al 2005). Det gör att schimpanser och människor har förvånansvärt många gemensamma gener, men förbluffande olika genetiska expressioner, alltså uttryck för generna (d v s vad som förr kallades fenotypen). Och sannolikt är att miljön genom det naturliga urvalet (Russel Wallace 1858) har skapat de speciella mänskliga genetiska uttrycken. Och det finns där en särskild miljöfaktor som schimpanserna aldrig kommit i kontakt med, nämligen havet. På flera ställen utmed Afrikas kuster finns fossiliserade lämningar av snäckskal och andra slag av havsfrukter, som alla vittnar om att den tidiga moderna människan hade förtärt vad de plockat från havet. Det tycks visa på att de också kunde anpassa sig till en havsmiljö. Hur kunde det gå till?

De små och stora apor som levde vid Parathetyshavets kuster och på dess öar i Europa för 10 miljoner år sedan kan rimligtvis anta ha skaffat sig en förtrogenhet med vatten. Hur förtrogna de blev vet vi förstås inte men fotspåren av troligen en Graecopithecus nära Chania på östra Kreta (Gierlinski et al 2017) kan betyda att de lärt sig använda flottar av något slag. Sedan skulle kontakterna med hav ha upphört under flera miljoner år.

Men också på land i Afrika valde de blivande människorna att hålla till i närheten av vatten, ja, de skulle ha haft klart för sig att i grunda vatten fanns en reservföda att ta till när allt annat tagit slut (Wrangham et al 2009). Även om australopitecinerna föredrog skog, vet vi ingenting om hur nära större vatten de eventuellt vågade sig. Grupper av Homo erectus (den uppresta människan) tycks gärna ha skuggat flockar av medelstora djur som sebra, gasell och vildko för att komma över av rovdjur slagna eller självdöda djur, asätare som de var. Men hur var det med Homo erectus afrikanska variant Homo ergaster (Den idoga människan)?


Monumentet över fyndplatsen av Turkanapojken

Platsen där Turkanapojken påträffade år 1984 i Nariokotome nära Turkanasjön i östra Kenya har försetts med ett minnesmärke. Framför en monolit ligger skelettet av Turkanapojken i en metallisk avgjutning sådan han ursprungligen hittades. På bilden ser vi det lag av utgrävare som år 2016 undersökte sluttningarna av den stora ravinen Nariokotome. Turkanapojken liknade en modern människa med korta armar och långa ben. Men han blev fullvuxen redan 12-årsåldern liksom australopiteciner och schimpanser. Foto Hilary Duke, Turkana Basin Institut.


Det enda, mera fullständiga skelettet av en Homo ergaster hittades av Richard Leakey, son till Louis Leakey, och Alan Walker vid Turkanasjön i östra Kenya år 1984 (Brown et al 1985). Fyndet kallas för Turkanapojken efter Turkanasjön men också Nariokotomepojken efter ravinen där fyndet gjordes. Skelettets vetenskapliga beteckning är KNM-WT 15000. Det har daterats till för 1,6 miljoner år sedan, d v s samma ålder som den bifaciala handyxan, Acheulyxan, som utmärkte just Homo ergaster.

Turkanapojken var 8-9 år gammal när han avled i vad som verkar vara blodförgiftning. Hans döda kropp hade kastats i vattnet, varefter hans grupp hade fortsatt sin färd. Men kroppen flöt upp efter ett tag och låg i strandvattnet. Elefanter och andra stora djur trampade på kroppen när de var ute för att dricka. Det gjorde att kroppen pressades ner i den syrefattiga dyn och skelettet kunde därmed småningom fossiliseras.

Av skelettet framgick att Turkanapojken var 160 cm lång vid sin död. Undersökningen av hans tänder visade att han utvecklades i nästan samma takt som en schimpans. Det är troligt att han blivit fullvuxen 12-årsåldern. Hur lång skulle han då ha varit? Det har varit mycket debatt om Turkanapojkens längd om han fått växa färdigt. En del forskare vill att han skulle ha vuxit till en höjd av hela 180 cm (Ruff & Brugess 2015), andra åter att skulle ha blivit bara 163 cm lång (Graves et al 2010). Frågan kan nog inte avses avgjord.

Turkanapojken hade vid sin död en hjärnvolym på 880 cm³ och som fullvuxen skulle han ha nått 900 cm³. En halv miljon år senare skulle fullvuxna Homo ha nått en hjärnvolym på 1 000 cm³. Därmed är vi för första gången inne på ämnet för denna essä, nämligen Homo heidelbergensis. Det var hon som först överskred gränsen 1 000 cm³ för hjärnvolymen. Det var också hon som avlöste Homo ergaster i Afrika.

Taungbarnet

Upptäckten av fossil av förmänniskor i Afrika började med att anatomen Raymond Dart (1893-1988) vid universitet Witwatersrand i Johannesburg i Sydafrika år 1924 fick i sin hand en stenklump, som sedan visade sig innehålla fossilet till Taungbarnet eller Australopithecus africanus (Den afrikanska sydapan), som han döpte fossilen till. Genom att först amatörer och sedan småningom utbildade paleoantropologer aktivt sökte fossil gjordes i Sydafrika viktiga upptäckter. De intresserade dock inte Europa, upptagna som inte minst paleontologerna i London var av föreställningen att människan utvecklats i deras världsdel.

Foto av Louis Leakey

Louis Leakey lyckades göra de paleoantropologiska fynden till åtråvärt nyhetsstoff i medierna. Foto från Internet.

Nästa steg kom i och med antropologen Louis Leakey (1903-72) slog sig på allvar ned i Nairobi år 1946 som intendent vid Coryndon Memorial Museum, som skulle bli Kenyas Nationalmuseum. Han hade fötts i Kenya av föräldrar som var missionärer. Som barn lärde han sig kikuyu-språket så bra att han kunde disputera på det senare i Cambridge. Han doktorerade 1930. Han var fast övertygad om att människan utvecklats i Afrika i motsats till England, där man som nämnt trodde att det skett i Europa, och i Tyskland, där man föreställde sig att det inträffat i Asien. Under fortsättningen av detta decennium förekom kontroverser kring hans undersökningar av fossilfynden från Olduvaiklyftan i Tanzania. Han hävdade att han funnit lämningar av en 100 000 år gammal modern människa där. Forskare vid universitetet i Cambridge motarbetade honom, egentligen på ganska goda vetenskapliga grunder.

Men sedan i samarbetet med sin andra hustru, Mary, kom framgångarna på 1950-talet. I Olduvaiklyftan hittade de och medlemmarna av deras team år 1959 vad som senare skulle döpas till Paranthropus boisei (en marklevande australopitecin som existerade samtidigt med Homo ergaster i Östafrika), följande år Homo habilis på samma plats och Louis Leakey själv sedan ett helt kranium av Homo erectus.

Louis Leakey har karaktäriserats som en show man. Han lyckades få genomslag för sina fynd tidningspressen. Publiciteten lockade sedan andra unga forskare som den svenskättade amerikanen Donald Johansson att göra utgrävningar i Etiopien, där han hittade Lucy eller Australopithecus afarensis, det första mera omfattande skelettet av en australopitecin. De småningom många fynden i Etiopien stimulerade till att en infödd grupp av entusiastiska paleoantropologer växte fram i detta land.

Ardipithecus

En paleoantropolog som kunde fullt utmyttja de fördelar, som publiciteten kring fynd på människolinjen gav, var amerikanen Tom White. Han lyckades t o m få en multimiljonär att ställa sitt privata jetplan till hans förfogande när han behövde resa mellan USA och Etiopien. Men han hade hunnit med att gräva med Mary Leakey i Tanzania och med Donald Johanson i Etiopien innan han gjorde sitt eget stora fynd i Amash i Etiopien. I början på 1990-talet hittade ett team lett av White lämningar av 17 individer där. Man trodde det först var frågan om en australopitecin men en fortsatt undersökning av bl a tänder och hjärnvolym visade att det handlade om en egen art. Den skulle vara 4,4 miljoner år gammal (White et al 1994). Den döptes till Ardipithecus ramidus (den grundläggande familjeförfadern på etiopiska). White har gång på gång framhävt att fyndet är början på den utveckling, som förde till den moderna människan, men det har upplevts som osäkert. Vi får se vad nya utgrävningar i Etiopien kan visa sig lägga till bilden.

De många fynden av lämningar av olika arter från människans utveckling från apa som gjordes i Östafrika födde ett intryck av att människans evolution hade inträffat just där. Döm den chock alla de som hade trott på detta intryck fick när den franska paleoantropologen Jean-Jacques Hublin från Max Planck-institutetet för evolutionär antropologi i Leipzig i Tyskland kunde presentera en ny, mera exakt datering av det tiotalet fynd av skallar och skelettbitar, som gjorts i grottan Jebel Irhoud i sydvästra Marocko. Hans datering av de äldsta fynden ger en ålder av cirka 300 000 år åt fossilen (Hublin et al 2017) – mot tidigare 200 000 år för lämningar av Homo sapiens i Etiopien. Och fossilmaterialet från Jebel Irhoud var från tidiga moderna människor, även om kranierna hade ålderdomliga drag (ibid).


Bild av Jebel Irhoud-skallen

En skalle från Jebel Irhoud till vänster i jämförelse med ett kranium av en människa i dag. Lägg märke till att skallen från Jebel Irhoud ännu har kraftiga ögonbrynsbågar och är mera utdragen bakåt (drag som var typiska för alla tidiga homo-arter). Men skallen överdel håller på att bli välvd. Bild Callawy 2017/NHM London/CC BY.


Det har tidigare funnits en del forskare som varit öppna för möjligheten att Nordafrika spelat en större roll i utvecklingen än vad man trott. Men i Nordafrika har inte utförts ett sådant intensivt sökande efter fossil som i Östafrika. Men nu börjar lokala krafter i Algeriet röra på sig. En av dem är Mohammed Sahnouni som avlade sin första examen vid universitetet i Alger för att sedan läsa vidare i Frankrike och USA. Han har också lyckats uppbringa finansiella medel, som gjort det möjligt för honom och hans team att i åtta år gräva på fyndplatserna Ain Hanech och Ain Boucherit, båda nära varandra i nordöstra delen Atlasbergen. I Ain Hanech har hittats stenverktyg av Oldowantyp som kunnat dateras till 1,8 miljoner år (Sahnouni et al 2018). Sedan i Ain Boucherit har påträffats liknande verktyg med en ålder av hela 2,4 miljoner år (ibid). Tyvärr har det inte kommit i dagen fynd av fossil från dem som använde verktygen. Däremot finns fossil av djurben från bl a elefant och häst som bär spår av att kött skurits från benen och i vissa fall benen brutits upp för att komma åt märgen.


Utgrävningensplatsen i Ain_Boucherit i Atlasbergen

Fyndplatsen Ain Boucherit under utgrävning. Den ligger ganska högt uppe i Atlasbergen, så högt att den sommartid är betydligt svalare i jämförelse med låglandet. För att slippa värmen och insekterna sökte sig djurflockar upp i bergen. Där bevakades de troligen av grupper av någon typ av australopitecin. När något djur självdog eller slogs av rovdjur var australopitecinerna där och stal köttet. Foto Mathieu Duval, Griffith University.


Sahnounis fynd har väckt stor uppmärksamhet, särskilt i Frankrike, och man har börjat tala om Nordafrika som den moderna människans egentliga vagga. Det har i sin tur förargat en del fransmän som satt i fråga Sahnounis dateringar. Men han har använt tre olika dateringsmetoder, som alla tre gett ungefär samma resultat (ibid), varför han är övertygad om att ha rätt.

Nordafrikas roll

Homo rhodensiensis kranium

Skallen från Broken Hill i dagens Zambia, också kallad Homo rhodensiensis. Den är cirka 200 000 år gammal. Den skulle ha varit den östafrikanska versionen av Homo heidelbergensis och den är klart mera primitiv än skallen från Jebel Irhoud. Bakom de kraftiga ögonbrynsbågarna fortsätter skallen bakåt utan att vara i större omfattning kupad. Det har föreslagit att Homo sapiens utvecklades från Broken Hill-människan, men i ljuset av den nya dateringen av Jebel Irhoud kan man börja undra. Bild från Internet.

Även om människans evolution inträffade över hela Afrika, om än i tidvis isolerade grupper, som allt flera forskare har börjat tro (Scerri et al 2018), så är jag benägen att se Nordafrika som en av de områden där utvecklingen låg i spetsen. Att leva i vad på arabiska kallas Maghreb ("Solnedgångens land" = Marocko, Algeriet och Tunisien) innebar en komplicerad terräng: Magnifika havsstränder både mot Atlanten och Medelhavet och därmed tillgång till havsfrukter, varvid det där inte fanns risk för att krokodiler skulle störa, och så Atlasbergen med dess olika klimattyper beroende på höjden. Det kan misstänkas att i denna miljö, som dels krävde stor rörlighet, dels krav på anpassning till olika miljöer i en omfattning som inte förelåg på Östafrikas slätter, skedde en viktig del av människans evolution. Från Maghreb var det också enklare och miljömässigt mera kompatibelt att hitta till Sinai och Palestina och därifrån över Asien. Så det var i Maghreb som Homo erectus sannolikt utvecklades och det var därifrån hon hittade till Palestina redan för 1,9 miljoner år sedan och vidare över Asien. När arten mer eller mindre samtidigt spreds över Afrika växte den till Homo ergaster.

Kraniet från Florisbad i Sydafrika

Kraniet från Florisbad i Sydafrika. Det hittades 1935, varvid högra halvan av ansiktet var borta. Här den rekonstruerade versionen i Smithsonian Natural History Museum i New York. Det märkliga med detta kranium är att hjärnan hade en volym på över 1 400 cm³, mer än hos den moderna människan och ungefär lika mycket som en del neandertalare. Fossilet skulle ha en ålder på 300 000 år. Den föreställer troligen en afrikansk Mauerman som höll på att bli modern människa. Det skulle vara frågan om ett sällsynt fynd av en övergångsform. Bild www.ideonexus.com

Som en förlängning av detta resonemang föreslås att Homo heidelbergensis utvecklades från Homo ergaster. En viktig del av denna utveckling skulle också ha skett i Nordafrika – de äldsta verktygsfynden av henne går att hitta i södra Spanien med en ålder av 900 000 år och i Palestina 800 000 år gamla. Men de äldsta lämningarna av en slaktad elefant – jätteelefanten Elephus recki – kommer från Kenya och är hela 990 000 år gamla. Men det mest betydelsefulla med H heidelbergensis var att hon var den första av släktet Homo som framfödde ett språk av modernt slag byggt på serier av utandningar (bokstäver som bildar ord). Hon använde sig av enkla symboler och lade alltså grunden till vår kulturtradition. Det ledde även till att hon lärde sig organisera sitt lägerområde i olika avdelningar för olika verksamheter, ett viktigt första utvecklingssteg mot komplexa sociala lösningar. Hon använde sig av nya jaktredskap som stötande spjut av trä, möjligen försedda med en spets av sten. Hon etablerade sig Europa för 700 000 år sedan (Mounier et al 2009). Därtill påverkade hon inte bara miljön utan även ställde till en mindre miljökatastrof, den första i den rad som sedan, sorgligt nog, har blivit H sapiens kännetecken. Mauermannen hade nämligen specialiserat sig på elefantjakt. Det ledde i Afrika till att jätteelefanten Elephus recki utplånades och slättelefanten drevs in i skogarna. I Levanten åter utrotade hon en äldre elefanttyp som hade raka betar (den tidigare nämnda Elefas antiquus). I Europa skedde nästan detsamma.


Rekonstruerad bild av den utdöda Elephas antiquus

Både Homo heidelbergensis och hennes europeiska syster Homo antecessor jagade och fällde gärna djur av den numera utdöda elefantarten Elephas antiquus. Den hade raka betar. Den härstammade från den indiska elefanten. Rekonstruerad bild av Apotea i Wikipedia.


Förmågan att fälla elefanter hade samband med att Mauermänniskorna var skickliga i att samarbeta. De var även ovanligt långväxta, uppemot 180 cm. De var därmed någon centimeter längre än neandertalarna, men hade deras kraftiga kroppsvolym (Arsuaga et al 2015). De hade också andra ålderdomliga drag som kraftiga ögonbrynsbågar, flyende panna, tjocka skallben och avsaknad av haka.


Löpande man och kvinna Homo Heidelbergensis

Tack vare benfynden från Sima de los Huesos i Atapuercabergen i nordöstra Spanien går det att göra sig en god bild av Homo heidelbergensis som de spanska forskarna Jordi Agustí och Mauricio Antón har gjort i sin bok ”Mammoths, Sabertooths, and Hominids: 65 Million Years of Mammalian Evolution”. Jordi Agustí säger i bildtexten till ovanstående bild av Mauricio Antón att H heidelbergensis ”var en stark och muskulös hominid, men inte så kort och satt som neandertalaren var, heidelbergarnas sannolika arvtagare. Både män och kvinnor hade bredare höfter än moderna människor, vilket förutsatte att torson var mera omfångsrik och kroppsmassan var större. Skeletten från Simo de los Huesos visar att diformismen, d v s skillnaden mellan män och kvinnor, inte var större än hos moderna människor. Den rekonstruerade längden på mannen var 1,80 m” (Agusti & Antón 2005: 259; min översättning).




Läs i nästa kapitel om hur det gick till när Homo heidelbergensis lämningar hittades i Europas sandtag.
Till historiemenyn.


Källor till detta kapitel:

Agusti & Antón 2005: Jordi Agusti and Mauricio Antón: Mammoths, Sabertooths, and Hominids: 65 Million Years of Mammalian Evolution in Europe. Columbia University Press.
Arsuaga et al 2015: Juan Luis Arsuaga, José-Miguel Carretero, Carlos Lorenzo, Asier Gómez-Olivencia, Laura Rodríguez, Rebeca García-González, Alejandro Bonmatí, Rolf M. Quam, Adrián Pablos, Ana Pantoja-Pérez, Ignacio Martínez, Arantza Aranburu, Ana Gracia-Téllez, Eva Poza-Rey, Nohemi Sala, Almudena Alcázar de Velasco, Gloria Cuenca-Bescós, José María Bermúdez de Castro, Nuria García, and Eudald Carbonell: Postcranial morphology of the middle Pleistocene humans from Sima de los Huesos, Spain. PNAS, September 15, 2015, vol. 112, no. 37.
Brown et al 1985: Frank Brown, John Harris, Richard Leakey and Alan Walker: Early Homo erectus skeleton from west Lake Turkana, Kenya. Nature 316, 29 August 1985.
Clark et al 2003: Andrew G. Clark, Stephen Glanowski, Rasmus Nielsen, Paul D. Thomas, Anish Kejariwa, Melissa A. Todd, David M. Tanenbaum, Daniel Civello, Fu Lu, Brian Murphy, Steve Ferriera, Gary Wang, Xianqgun Zheng, Thomas J. White, John J. Sninsky, Mark D. Adams, Michele Cargill: Report: Inferring Nonneutral Evolution from Human-Chimp-Mouse Orthologous Gene Trios. Science 12 Dec 2003.
Gierlinski et al 2017: Gerard D. Gierlinski, Grzegorz Niedzwiedzki, Martin G. Lockley, Athanassios Athanassiou, Charalampos Fassoulas, Zo?a Dubicka, Andrzej Boczarowski, Matthew R. Bennett, Per Erik Ahlberg: Possible hominin footprints from the late Miocene (c. 5.7 Ma) of Crete? Proc. Geol. Assoc. (2017), http://dx.doi.org/10.1016/j.pgeola.2017.07.006
Graves et al 2010: Ronda R.Graves, Amy C.Lupo, Robert C.McCarthy, Daniel J.Wescott, Deborah L.Cunningham: Just how strapping was KNM-WT 15000? Journal of Human Evolution, Volume 59, Issue 5, November 2010.
Hublin et al 2017: Jean-Jacques Hublin, Abdelouahed Benncer, Sharah e. Bailey, Sarah e. Freidline, Simon Neubauer, Inga Bergmann, Adeline Le Cabec, Stefano Benazzi, Katerina Harvati, Matthew M. Skinner & Philipp Gunz: New fossils from Jebel Irhoud, Morocco and the pan-African origin of Homo sapiens. Nature, 8 June 2017, VOL 546.
Kurtén 1963: Björn Kurtén: Människans utveckling. Utgiven 1963, e-bok 2018.
Mounier et al 2009: Aurélien Mounier, François Marchal, Silvana Condemi: Is Homo heidelbergensis a distinct species? New insight on the Mauer mandible. Journal of Human Evolution, Vol 56, Issue 3, March 2009.
Ruff & Brugess 2015: Christopher B. Ruff and M. Loring Burgess: How much more would KNM-WT 15000 have grown? Journal of Human Evolution, Vol, 80, March 2015.
Russel Wallace 1858:> Alfred Russel Wallace: On the Tendency of Varieties to Depart Indefinitely From the Original Type. The Alfred Russel Wallace Page. http://people.wku.edu/charles.smith/wallace/S043.htm
Sahnouni et al 2018: Mohamed Sahnouni, Josep M. Parés, Mathieu Duval, Isabel Cáceres, Zoheir Harichane, Jan van der Made, Alfredo Pérez-González, Salah Abdessadok, Nadia Kandi, Abdelkader Derradji, Mohamed Medig, Kamel Boulaghraif, Sileshi Semaw: 1.9-million- and 2.4-million-year-old artifacts and stone tool-cutmarked bones from Ain Boucherit, Algeria. Science, 14 Dec 2018, Vol. 362, Issue 6420.
Scerri et al 2018: Eleanor M.L. Scerri, Chris Stringer, Francesco d'Errico, Robin W. Dennell, Mark G. Thomas, Matt Grove, Michael D. Petraglia, Andrea Manica, Huw S. Groucutt, Christian A. Tryon, Richard Durbin, Jessica C. Thompson, Philipp Gunz, Axel Timmermann, Nick A. Drake, Brenna M. Henn, Aylwyn Scally, Jay T. Stock, G. Philip Rightmire, Alison S. Brooks, Julia Lee-Thorp, Peter deMenocal, and Lounès Chikhi: Did Our Species Evolve in Subdivided Populations across Africa, and Why Does It Matter? Trends in Ecology & Evolution, August 2018, Vol. 33, No. 8.
White et al 1994: Tim D. White, Gen Suwa & Berhane Asfaw: Australopithecus ramidus, a new species of early hominid from Aramis, Ethiopia. Nature volume 371, pages 306-312 (1994)
Wrangham et al 2009: Richard Wrangham, Dorothy Cheney, Robert Seyfarth, Esteban Sarmiento: Shallow-water habitats as sources of fallback foods for hominins. American Journal of Physical Anthropology, 03 November 2009.




Publiceringshistoria: Utlagd 15-10-30. Omarbetad och uppdaterad 16-04-04 och 19-07-10. Ytterligare omarbetad och layouten förnyad 2020-08-10.




Sänd en kommentar till essän!



© 2020 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.