hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Människorna under den stora nedisningen

6. Protosubarerna tar över

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Kylan från den enorma inlandsisen började nå sig värsta utbredning från för 20 000 år sedan. Människorna utvandrade åt olika håll och det gamla kontaktnätet över Europa löstes upp. Men på ett märkligt sätt verkar det som om ett nytt kontaktnät etablerades. Det verkar att ha organiserats från östra Anatolien.
Essän Människorna under den stora nedisningen är uppdelad i sex kapitel, var och en i en egen fil:
Snäckskal som använts om halsband i Üçaĝizli-grottan

I det tjocka fyndlagret i Üçaĝizli-grottan i Hatay-provinsen i Turkiet är de äldsta halsbanden av snäckskal omkring 43 000 år gamla. Här en rad av sådana snäckskal påträffade i denna grotta. Märkligt nog tycks halsbanden av sådana snäckskal knappast alls ändras under de många tusental av år grottan var kontinuerligt i bruk (Stiner et al 2013).

Under perioden för 22-17 000 år sedan kulminerade det senaste maximumet. Värst tycks det ha varit under årtusendet 18-17 000 år tillbaka. Men uppgifterna om denna tid är knapphändiga. Den begränsade information som finns tyder dock på att vad som hände under denna tid var omvälvande. Utgående från de glesa fakta som finns ska vi i detta kapitel diskutera olika tolkningar av effekterna av köldens järngrepp.

Hur fruktansvärda förhållanden var som uppstod under just perioden 18-17 000 år sedan framgår bl a av jaktfärderna från den Karpatiska bassängen norrut upp mot norra Polen upphörde helt (Verpoorte 2004). Byteskedjan från Antalya till den Karpatiska bassängen tycks även den ha avbrutits. Men det gick att båtledes ta sig längs den turkiska sydkusten till Alexandrettaviken. På dess östra sida finns en arkeologisk fyndplats, Üçaĝizli-grottan (den turkiska toponymen uttalas Ytjaisli). Fynden i denna grotta visar klara paralleller till fynd vid den liguriska kusten i Italien som Mary C Stiner, professor i antropologi vid Arizona universitetet i USA, har påvisat (Stiner 2003). Men om detta också kan tolkas som att långväga kontakter över Medelhavet mellan Alexandrettaviken och nordvästra Italien skulle ha funnits, är oklart.

Emellertid finns det från 2012 en arkeogenetisk undersökning som pekar på uthålliga kontakter mellan Nära Östern och Europa under större delen av det istida maximumet. Undersökningen har gjorts av inte mindre 32 genetiker från bl a universiteten i Pavia i Italien, Tarttu i Estland och Leeds i England samt the Sorenson Molecular Genealogy Foundation i USA. Studien leddes av Maria Pala från universitetet i Leeds.

Hittills har man i de arkeogenetiska undersökningarna antagit att haplogrupperna J och T i mtDNA vandrat in i Europa med jordbruket. Men den nämnda stora studien har gått djupare och kan visa att invandringen kan ha skett långt tidigare. De skriver: ”Haplogrupperna J och T började uppenbarligen spridas från Nära östern till Europa omedelbart efter själva höjdpunkten av den senaste glaciationen, för omkring 19 000 år sedan, med huvudsaklig expansion under den sena glaciala perioden, för cirka 16 000 till 12 000 år sedan, vilket signaleras särskilt av undergrupperna J1c, J1b1a, J2a1, T1a1, T2a1b, and T2f1, samt under den omedelbara postglaciala perioden för cirka 11 000-10 000 år sedan, vilket i sin tur signaleras av undergrupperna T2b and T2e” (Pala et al 2012).

Studien hävdar också att dessa människor ursprungligen kom från Gulf Oasis-kulturen i den så länge uttorkade Persiska vikens dalgång, Ur-Schatt-dalen. Men att genom tolkningar översätta arkeogenetiska resultat till historisk verklighet är vanskligt. Det klassiska exemplet var resultatet från de tidiga mtDNA-undersökningarna, som hävdade att det absolut inte förekommit korsning mellan neantertalare och moderna människor. Men så kom år 2010 resultatet från en kärnDNA-studie som avslöjade att alla människor utanför Afrika har 2-4 procent neandertalDNA i sina gener. Vad de tidiga mtDNA-studierna egentligen tycks ha sagt var att högstatuskvinnor, vars mtDNA fått dominerande spridning, aldrig beblandade sig med neandertalare; det var någonting som hände med lågstatuskvinnor, vars mtDNA arv med tiden lakats ur genom genetiskt drift. Det är mot denna bakgrund jag tvivlar på Pala et als antagande om ursprunget i Gulf Oasis-kulturen. Jag misstänker att den egentliga början låg i östra Anatolien.

Mitt tvivel beror på en ny och överraskande infallsvinkel på J/T-människorna, som vi emellertid kommer att kalla protosubarer (varför förklaras längre ned) kom i november 2014 i en artikel i tidskriften Science. Den rapporterade om en arkeogenetisk undersökning av kärnDNA:et hos skallfyndet Kostenki 14, en man med en ålder av 38 700-36 200 år, påträffat 1954 (Seguin-Orlando et al 2014). Undersökningen gjordes av ett internationellt team, som så ofta är fallet med de arkeogenetiska studier. Det leddes av danskan Andaine Seguin-Orlando från Köpenhamns naturhistoriska museum.

En av flera intressanta detaljer hos Kostenki 14-mannen är att hans förfäder skulle ha korsats med neandertalare för cirka 54 000 år sedan — alltså före invandringen till Europa. Det tyder på att han var en tarimmänniska, som då ännu levde i Tarimbassängen i Xinjiang (Wells et al 2001). En annan detalj visade att hans förfäder hade tillhört den befolkning som allra först flyttade in i Europa, inte oväntat. Ytterligare en detalj visar att han var nära släkt med Mal'ta-pojken, ett skelettfynd från Bajkal-området, 24 000 år gammalt. Det bekräftar ytterligare en gång att det förelegat en byteskedja mellan Kostenki och Mal'ta, som med det istida maximumet kom att ledsagas av en utvandring från Europa. Men den mest intressanta detaljen var ett inslag i mannens kärnDNA, som avslöjade kontakt med en ”spökpopulation” i Mellersta östern. I själva studien talar undersökarna om en metapopulation, en grundläggande euroasiatisk antropologisk typ. I sitt pressmeddelande beskriver undersökarna om DNA-inslaget som ”ett element”.

— Detta element i Kostenki-genomet bekräftar närvaron av en hittills inte kartlagd befolkningslinje i Eurasien. Denna befolkning skilde sig tidigt från förfäderna till de andra eurasiatiska befolkningslinjerna, från både européer och östasiater, har Andaine Seguin-Orlande uppgett i pressmeddelandet från universitet i Cambridge.

I samma pressmeddelande framhöll Marta Mirazón Lahr, docent vid universitet i Cambridge och en av av medlemmarna i Seguin-Orlandes team: — Denna mystiska population kan ha förblivit liten under en mycket lång tid medan den överlevde i ett refugium i områden som Zagrosbergen i Iran eller Irak, till exempel. För ögonblicket har vi ingen uppfattning om var den tillbringade sina första 30 000 år, endast att den befann sig i Mellersta östern till slutet av istiden, då den uppfann jordbruket.

Protosubarer

Denna ”spökpopulation” skulle vara just de protosubarer som beskrivs i Pala et als mtDNA-studie. I dagens kunskapsläge är det möjligt att det var frågan om ättlingar till de skhulmänniskor, som från Nordafrika hittat till Palestina för cirka 115 000 år sedan (Lindgren 2015). Från Palestina skulle de ha sökt sig vidare till östra Anatoliens bergland. Där stannade en del medan andra bröt upp och fortsatte över land till Indien. Därifrån kom de att färdas vidare öster ut, troligen vände de söderut till Indonesien och en del grupper nådde t o m Australien (Rasmussen et al 2011). De kvarvarande grupperna i Anatolien skulle ha ”gömt” sig i de östliga Taurusbergen (och inte i Zagrosbergen som Mirazón Lahr framkastade). Beroende på när skhulmänniskorna, om det nu var frågan om dem, hittade hit, kan de haft sällskap av neandertalare, innan dessa bröt upp för omkring 60 000 år sedan och sökte sig till Altaibergen i Asien. Under den långa tiden som skhulmänniskorna levde som grannar till neandertalarna kan vi misstänka att giftermål mellan de två antropologiska typerna var förhållandevis vanliga, ty enligt en arkeogenetisk studie skulle ett genflöde från moderna människor till ”östliga” neandertalare, alltså de som slagit sig ned i Altaibergen, ha varit förhållandevis vanliga (Kuhlwilm et al 2016). Det var en period av torka och kyla som troligen drev neandertalarna att söka sig vidare. Men skhulmänniskornas ättlingar skulle ha stannat kvar.

När en värmeperiod för cirka 55 000 år sedan började fylla Ur-Schatt-dalen (och översvämma Röda havets vida stränder) sökte sig moderna människor norr ut. När man försöker följa dem tycks en del ha valt att färdas från Zagrosbergens långsträckta dalar genom norra Anatolien till Europa, andra åter nådde Syrien följande Eufrat för att därifrån vika söder ut till Levanten. Det är som östra Anatolien skulle ha bjudit på motstånd. Men småningom verkar det som om ättlingarna till skhulmänniskorna där inte undgick kontakt med de moderna söderifrån. Hur det än gick till tycks de ha dragits med i vågen av invandring till Europa. Plötsligt förekommer en tidigare okänd stensmidesstil i Polen kring för 40 000 år sedan. I bergen kring Krakow i södra Polen har påträffats vad som på engelska kallas arched backed blades och kanske kan översättas till välvda avhuggna blad. Det är en förbryllande smidesstil, som döpts till Krakow-Zwierzyniec. Den tycks plötsligt dyka upp för att sedan försvinna (Lindgren 2015a; Kozlowski 2004). Det går tills vidare inte att bevisa att de lämnats kvar av ättlingar till Skhulmänniskorna, men det är en klar möjlighet. Att deras ”koloni” försvann verkar att ha att göra med att de assimilerades av Kostenkikulturens människor. Ett bevis för en sådan utveckling skulle vara just Kostenki 14-kraniet, där det visade sig finnas ett element som pekade söder ut till östra Anatolien.

Detta element kan också ha tillförts Kostenki 14-mannen genom byteskontakter med invånarna i östra Anatolien. Fortsatta undersökningar får visa hur det gick till.

Men själva poängen är att samma element fanns hos de människor med vilka jordbruket spreds över Europa i början av neolitikum. Det var i östra Anatolien som jordbruket uppfanns för ungefär 10 000 år sedan (Özkan et al 2002). I just detta område skedde tidigt en utveckling mot ett alltmer auktoritärt samhällssystem — de jordbrukare som utvandrade gjorde det sannolikt i protest mot denna utveckling. Det viktiga är att händelseförloppet i östra Anatolien småningom ledde till uppkomsten av städer under den s k Ubaidkulturen (c. 6500-3800 f Kr), som omfattade hela Mesopotamien t o m östra Anatolien. Det är från detta tidiga sammanhang vi har ett namn på människorna som bodde i östra Anatolien och i landtriangeln mellan Taurus- och Zagrosbergen. Denna etnonym är subarer och toponymen Subartu (Subarland; Hallo & Simpson 1971). Det som vi här har kallat för ättlingar av Skhulmänniskorna kan lika väl benämnas just protosubarer.

Som vi även har sett upphörde kontakterna mellan nordvästra Indien och den europeiska gravettienkulturen för omkring 20 000 år sedan (Meetspalu et al 2004). Men någon tog över. En rimlig möjlighet är att det var protosubarerna från östra Anatolien att döma av Pala et als undersökning. De hade småningom dragits in i gravettienkulturens bytessystem och hade skapat sig ett eget ceremonicentrum. Ett möjligt bevis för detta kan vara en stor fyndplats, som går under namnet Göbekli Tepe i sydöstra delen av dagens Turkiet.

Göbekli Tepe
Bild från Goebekli Tepe (45K)

Några av de T-formade monoliterna som grävts fram på Göbekli Tepe av tyska arkeologer. Foto från Internet.

Göbekli Tepe började grävas ut under ledning av den tyska arkeologen Klaus Schmidt år 1996. Efter hans död 2014 har arbetet legat nere. Den stora kullen ligger på mindre slätt 760 m över havet. Bortsett från en förbindande bergsrygg är området omgivet av branta och svårbestigliga stup. Själva fyndområdet har en diameter av cirka 300 meter men hela det flata området är översållat av artefakter. När Schmidt började gräva hittade han genast T-formade monoliter, liknande dem han stött på vid sin tidigare utgrävning Nevali Çori vid stranden av Tigris. Det visade sig att dessa monoliter i Göbekli Tepe var placerade i ovalt formade kretsar. Schmidt ansåg att ovalerna var frågan om tempel under bar himmel, där en stam från en fångstkultur i grannskapet hade lagt ut sina döda.

Men år 2011 publicerade professorn i antropologi vid universitetet i Toronto, Kanada, Ted Banning, en artikel i Current Anthropology, som öppnade ett annat perspektiv på ovalerna (Banning 2011). Där hävdade han att det heliga och det praktiska inte var knivskarpt åtskilja i forna tider (något som vi framhållit flera gånger i denna essä). Han föreslog att de T-formade monoliterna hade varit strukturer som bar upp balkar för ett tak som täckte den ovala formen (ibid). De ovala strukturerna var hus, som hade bebotts och där man tillredde och åt mat att döma av spåren, men husen kunde också användas för religiösa ändamål; de var även tempel (ibid). Eller m a o Göbekli Tepe kan ha varit ett stort ceremonicentrum, som beboddes av präster, som tog emot människor som kom från ett mycket stort område.

Göbekli Tepe kom till för cirka 12 000 år sedan och levde i ungefär 2 000 år. En möjlighet till dess tillkomst kan ha varit att det hade flyttats till denna svårangripna plats, möjligen från någonstans i närheten av just Nevali Çori. Flyttningen skulle ha varit en följd av den sociala oro som hade uppstått i och med att befolkningen vissa område valde att bli fast bosatta och börja utveckla jordbruk medan på andra håll människorna höll fast vid den gamla fångstkulturen. En annan möjlig förklaring står att söka i att havet hade börjat fylla delar av Ur-Schatt-dalen. En grupp präster hade tvingats bryta upp och sökt sig ett nytt ställe att bo i östra Anatolien. Möjligen sammanföll de två tendenserna.

De T-formade monoliterna, som påträffats i både Nevali Çori och Göbekli Tepe, är symboliska gestaltningar av föreställningen att himlen var platt men bars upp av en pelare. Tillsammans bildade de en aspekt på dagens himmelsgudinna. Andra aspekter på henne skulpterades i form av reliefer på pelarna, som t ex rävar. I den natufiska kulturen var husen runda med ett välvt tak. Däremot tycks det ha förhållit sig så att människorna i Guld Oasis-kulturen byggde sig T-formade hus eller åtminstone uppförde de sådana åt sig när de tvingades flytta högre upp på land när havet slutgiltigt fyllde Ur-Schatt-dalen på 6000-talet f Kr (Meisels 1993).

Inflytandet från Gulf Oasis-kulturen gör det möjligt att protosubarernas äldre ceremonicenter hade varit just Nevali Çori eftersom det låg nära Tigris över lopp och därifrån förelåg möjligheten av båtförbindelse ned till denna kultur. Vad som kunde hänt var att när den kontinuerliga kontakten mellan Europa och ceremonicentret vid Indusflodens mynning bröts, tog Gulf Oasis-kulturen över. Den skulle ha avvänt protosubarernas ceremonicenter i Anatolien som mellanhand för byten med Europa.

Störningar

Nu är det intressanta att de tre vågor av invandring under den senaste maximala fasen, som Pala et als studie påvisar att skedde, inträffade under perioder av klimatmässig skärpning. Med början för 22 000 år sedan tömdes södra England och norra Kontinentaleuropa på sin befolkning, som måste söka sig söder- och österut. För omkring 20 000 år tillbaka bröt pavlovierna i Mähren upp och tog sig troligen till Balkanrefugiet, i den mån de inte flyttade ända till Mal'ta. För omkring 17 000 år sedan kom en period av torka som spred polaröknen söder ut i Kontinentaleuropa. Med början kring för 14 000 år sedan började Europa rekoloniseras från refugierna i söder. Varje sådan här händelse ledde till störningar i byteskedjorna. Det är mycket möjligt att de tidvis upphörde med sin verksamhet. Varje gång detta hände flyttade protosubarer till Europa: för 19 000 år sedan, för 16 000 år sedan och för 11 000 år sedan (Pala et al 2012).

Det här uppslaget att de stötvis kommande, kraftiga köldknäpparna svårartat störde människornas sociala aktiviteter under den maximala fasen har observerats även av andra forskare. I januari 2012 publicerade Marcel Bradtmöller från Neandertalmuseet i Mettman i Tyskland tillsammans med kollegerna Andreas Pastoors och Gerd-Christian Weniger från museet samt Bernhard Weninger från universitet i Köln en artikel i tidskriften Quaternary International, där de diskuterade detta inslag i utvecklingen (Bradtmöller et al 2012). De konstaterar att de extrema köldperioderna fick ”kommunikativa nätverk och kulturella traditioner att bryta samman, vilka sedan reorganiserades under nya socio-kulturella villkor” (ibid).

Men från idéhistorisk synpunkt bör det påpekas att på denna tid var tanketraditionen ännu mycket smal och grundföreställningarna ändrades inte helt i samband med kollapserna. Vid reorganiseringen lyftes nya aspekter fram på de två gudinnorna, som man fortsatt trodde konstituerade världen och tiden.

Möjliga förklaringar

Som förklaring till invandringarna under det maximala skedet kan man föreslå en primitivistisk hypotes. Svagt organiserade grupper av jägare och samlare, av Gamble kallade miniband, sökte sig på okända vägar till Europa och slog sig ned där. Men eftersom de människor som redan levde i vår världsdel hade sedan gammalt väletablerade revir, fick dessa invandrare nöja sig med områden som låg tomma, d v s marginalområden. Om detta var fallet skulle deras gener ha utsatts för genetiskt drift och inte kommit att bevaras i det genetiska arvet.

En mera avancerad hypotes skulle hävda att grupper av protosubarer från östra Anatolien skulle ha sänts båtledes över havet för att åter få igång byteskedjorna. Hur som helst måste invandrarna snabbt ha fått en central position i de dåtida samhällsorganisationerna för att deras gener skulle föras vidare. Det talar för att de tog över de ledande ceremonicentrumen och kunde förnya byteskedjorna, så att de även i fortsättningen upprätthöll kontakten med bl a Alexandrettaviken.

Som nämnts övergav gravettienkulturens människor sina bosättningar i Mähren och vid Donau för omkring 20 000 år sedan. Mycket snart dök det upp i området nya jägare som använde en annan strategi (Svoboda 2004). Deras arkeologiska kultur påminner om badegoulienkulturen i Frankrike och den verkar att ha haft en utgrening till åtminstone Karpaterbäckenet (ibid). Svoboda föreslår att den ska kallas för kasovienkulturen (ibid). Åtminstone tidsmässigt sammanfaller detta uppdykande med den första invandringen från Mellanöstern under det istida maximumet i Pala et als undersökning. Men kasovienkulturens människor var vana vid arktiska förhållanden, så det sannolika är att de kom från badegoulienkulturen.

Men vid denna tidpunkt dyker det upp en ny stensmidesstil i det stora västeuropeiska ceremonicentret Solvieux, beauronnien-stilen som James Sackett så stolt kunde berätta om (Sackett 1999). Men märkligt nonchalant som han var brydde han sig inte om att söka ursprunget till den. Men skulle ha gjort sig besväret att jämföra beauronnien-smidet med det som t ex utvecklades i Hallan Çemi-kulturen i östra Anatolien, är det möjligt att han kanske funnit likheter.

Med dessa vågor av invandring kom också ett kontinuerligt inflytande från kulturutvecklingen i Västasien. Kanske infördes vårdansen från Hallan Çemi-kulturen (som kanske utvecklades till den postglaciala vårdansen). Möjligtvis fick prästerna även andra impulser med invandrarna så att de skulle ha varit mera av den afrikanska typen än den asiatiska, som de tidiga grupperna österifrån hade för till Europa. Bland annat kan det hända att man åter fick en föreställning om en skapelsegud av afrikansk typ. Denne gudom skapade en kulle ur urhavet, som var början till allt land (Lindgren 2009). Men i den asiatiska traditionen troddes världen ha fötts ur ett ägg, som hade lagts av skapelsegudinnan.

Från stege till sik-sak-linjer
Ristning från Cuina Turcului

Ristningarna på ben och horn, påträffade i klippskyddet Cuina Turcului på rumänska sidan av Donau. De har en ålder av ungefär 12 600 år före nuet. De ger ett intryck av ett sökande efter nya former för att beskriva en värld, som börjat uppfattas som alltmer komplicerad. Hängsmycket längt t h avbildar en rad av prickar, en ström av kraft som i grottan El Castillo i Spanien. Dubbla rader saknar tvärslår och går i stället i vinklar och en linje har fått en sik-sak-karaktär. De äldre stegarna, som symboliserade gränser, tycks vara på väg att ersättes av nya uttryck, som skulle bli just sik-sak-linjer.

Bevisen för att kulturinflytande från Västasien och eventuellt Levanten under själva maximumperioden är nästan obefintliga. Men det finns ett fynd med ristningar från Balkanrefugiets östra del. Inför byggandet av kraftverksdammar i Donau i dels Serbien, dels Rumänien, blev områdena kring de planerade dammarna arkeologiskt undersökta på 1960-talet. Särskilt ett klippskydd, Cuina Turcului, nära floden på rumänska sidan av gränsen till Serbien har gett intressanta fynd. Marken under klippskyddet visade sig bestå av två kulturlager. Det äldre har kunnat dateras utgående från det bevarade kolet från den pinjeved, som hade brunnit i lägerplatsens eldstad, till 12 600 ± 120 år, det senare hade en ålder av cirka 10 000 år före nuet (Bonsall 2008). Den sistnämnda tidpunkten är förstås närmare mesolitikum än själva istiden. Ett 30-tal fynd av obsidian fanns bland de över 1000 föremålen. Vulkanglaset hade hämtats från Transsylvanien (Dinan 1996). Det är inte förvånande att stensmidet påminner om de olika postglaciala stilar, som uppstod med rekoloniseringen, nämligen det aziliska i sydvästra Frankrike och norra Spanien, det romanelliska i Italien och federmesserstensmidet i Tyskland (Bonsall 2008). Gemensamt för alla dessa arkeologiska kulturer är att behandlingen av stenmaterialet är grövre och mindre finslipad än i den föregående magdalénienkulturen. Istället finns en tendens till ökad användning av mikroliter.

Det intressanta är det äldre lagret innehöll ristningar på ben och horn, ofta föreställande sik-sak-mönster i parallella rader. I det yngre fyndlagret uppträdde motiv med korsande linjer som ger intryck av nät. Utgrävningen av Cuina Turcului gjordes av rumänska arkeologer ledda av Vasile Boroneant. Men den serbiske arkeologen Dragoslav Srejovic (1931-1996), som blev berömd för sina utgrävningar av Lepinski Vir i Järnporten av Donau, gick senare igenom materialet. Han framhöll att det yngre lagrets motiv påminner om dem, som lite senare var i bruk i Lepinski Vir-kulturen (ibid).

Sik-sak-motiven kunde alltså vara från Balkanrefugiets jägare. Det märkliga är att samma motiv har återfunnits i södra Jordanien från ungefär samma tid. Fyndplatsen som går under namnet WF16 ligger i början av den uttorkade floddalen Wadi Faynan sydost om Döda havet. Fynden är omkring 10 000 år gamla (Finlayson et al 2011). På fyndplatsen har påträffats de hittills äldsta offentliga eller kommunala byggnaderna. Det är frågan om hus som på tidens karaktäristiska sätt användes på många olika sätt: som sädesförråd, för rådslag, fester och religiösa ritualer. Utmed de breda bänkarna har i leran ritats in ett tydlig sik-sak-mönster.

Siksak-mönster från neolithicum i Jordandalen

Sik-sak-mönster som ritats in i leran på en bänk i en ungefär 10 000 år gammal samlingsbyggnad på fyndplatsen Wadi Faynan (WF16) i södra Jordanien. Foto efter Finlayson et al 2011.

Den fria franska etnoastronomiska forskaren Chantal Jègues-Wolkiewiez hävdar att detta motiv symboliskt beskriver måncyklerna (Jègues-Wolkiewiez 2001; denna forskare har gjort en del intressanta iakttagelser men tenderar i övrigt att projicera modern astronomisk kunskap cirka 30 000 år tillbaka i tiden). Det är en möjlig tolkning.

Sik-sak-linjer kom sedan att bli dominerande i ristningarna i Europa från mesolitikum.

Logisk empirism

Den ovan tecknade bilden av ett inflytande från östra Anatolien, som skulle ha avslöst en styrande påverkan från ett ceremonicentrum vid Indusflodens mynning efter för 20 000 år sedan, kan avvisas med logiskt positivistiska krav på absolut bevisning. Men den logiska positivismen tenderar att leda till fel slutsatser eftersom den förnekar eller bortser från att säkert bevisade fakta ingår i en kontext. Ett exempel är professorn i paleoantropologi vid Natural History Museum i London, Chris Stringer. Han har nästan rabiat bitit sig fast vid föreställningen att det skedde endast en utvandring från Afrika och det för 60 000 år sedan. Han stöder sig på mtDNA-undersökningar. Att emigrationen handlade om en process som pågick i mer än 50 000 år är enligt honom spekulation.

Vad vi ovan följt är den modell för logisk empirism som på 1940-talet utvecklades av bl a den finländska professorn i filosofi G H von Wright. Översatt till en historiskt kontext innebär den logiskt empiriska tolkningen av de arkeologiska fynden att all tillgänglig kunskap används för att få fram åtminstone konturerna av ett begripligt evolutionärt sammanhang, i vilket ingår sociala lösningar och kulturuttryck. När nya upptäckter görs måste bilden givetvis revideras.


Tillbaka till första kapitlet: Kylan tränger söder ut
Till historiemenyn.




Publiceringshistoria: Utlagd 110911. Uppdaterad 110916. Försvann från webben som en följd av ett sabotage hösten 2014. Uppdaterad och ånyo utlagd 2017-12-06.


Välkommen att sända en kommentar till essän!


Källor, detta avsnitt:

Banning 2011: E. B. Banning: So Fair a House. Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol 52, Nr 5, October 2011.
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of Iron Gate. Kapitel 10 i boken Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey and Penny Spikins. Cambridge.
Bradtmöller et al 2012: Marcel Bradtmöller, Andreas Pastoors, Bernhard Weninger, Gerd-Christian Weniger: The repeated replacement model – Rapid climate change and population dynamics in Late Pleistocene Europe. Quartenary International, Volume 247, Pages 1-362 (9 January 2012).
Dinan 1996: Elizabeth H. Dinan: Preliminary lithic analysis of the Epigravettian levels from the Iron Gates site of Cuina Turcului. Mesolithic Miscellany 15 Volume 17 Number 2.
Finlayson et al 2011: Bill Finlayson, Steven J. Mithen, Mohammad Najjar, Sam Smith, Darko Maricevic, Nick Pankhurst and Lisa Yeomans: Architecture, sedentism, and social complexity at Pre-Pottery Neolithic A WF16, Southern Jordan. PNAS, May 17, 2011, vol. 108, no. 20.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History.
Jègues-Wolkiewiz 2001: Chantal Jègues-Wolkiewiez: Une appréhension de l'art préhistorique grâce à l'ethnoastronomie. I boken De la Vérité en ethnologie (éd. Polaires-Economica). (J. Malaurie, Éd.) Paris: E.H.E.S.S.
Kozlowski 2004: Janusz K. Kozlowski; Early Upper Paleoolithic Backed Blade Industries in Central and Eastern Europe. I antologin The Early Upper Paleolithic Beyond Western Europe. Redaktörer P. Jeffrey Brantingham, Steven L. Kuhn, Kristopher W. Kerry. University of California Press 2004.
Kuhlwilm et al 2016: Martin Kuhlwilm, Ilan Gronau, Melissa J. Hubisz, Cesare de Filippo, Javier Prado-Martinez, Martin Kircher, Qiaomei Fu, Hernán A. Burbano, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Antonio Rosas, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gusic, Tomas Marques-Bonet, Aida M. Andrés, Bence Viola, Svante Pääbo, Matthias Meyer, Adam Siepel & Sergi Castellano: Ancient gene flow from early modern humans into Eastern Neanderthals. Nature 530, 429-433 (25 February 2016)
Lindgren 2009: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Ut från Afrika: Var utvandringen en utdragen process? hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Ut_fr_A_01.htm)
Lindgren 2015a: Sören G Lindgren: Europa för 40 000 år sedan: Vem var vem? hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Moderna_03.htm)
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Pala et al 2012: Maria Pala, Anna Olivieri, Alessandro Achilli, Matteo Accetturo, Ene Metspalu, Maere Reidla, Erika Tamm, Monika Karmin, Tuuli Reisberg, Baharak Hooshiar Kashani, Ugo A. Perego, Francesca Gandini, Joana B. Pereira, Pedro Soares, Norman Angerhofer, Sergei Rychkov, Nadia Al-Zahery, Valerio Carelli, Mohammad Hossein Sanati, Massoud Houshmand, Jiri Hatina, Vincent Macaulay, Luisa Pereira, Scott R. Woodward, William Davies, Clive Gamble, Douglas Baird, Ornella Semino, Richard Villems, Antonio Torroni, and Martin B. Richards: Mitochondrial DNA Signals of Late Glacial Recolonization of Europe from Near Eastern Refugia. The American Journal of Human Genetics 90, 915-924, May 4, 2012.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen, Anders Albrechtsen, Toomas Kivisild, Xiaosen Guo, Line Skotte, Weiwei Zhai, Francisco M. De La Vega, J. Víctor Moreno-Mayar, Agata Wesolowska, Fei Xiao, Yong Wang, Stinus Lindgreen, Anders Eriksson, Craig Muller, Monika Karmin, Tsunehiko Hanihara, Peter de Knijff, David M. Lambert, Michael Bunce, Anders Krogh, Richard Villems, Andrea B Migliano, Søren Brunak, Michael Richards, Robert A. Foley, Kirk E. Lohmueller, Mait Metspalu, Andrea Manica, Ene Metspalu, Joe Dortch, Lucy A. Weinert, George van Driem, Rasmus Nielsen, Simon Rasmussen, Thibaut Jombart, Ludovic Orlando, Kasper Nielsen, M. Thomas P. Gilbert, Bo Wang, Aashish R. Jha, Irene Gallego Romero, Peter Forster, Ramneek Gupta, Marta M. Lahr, Jun Wang, Jun Li, María C. Ávila-Arcos, Ole Lund, Shuaishuai Tai, François-Xavier Ricaut, Karsten Kristiansen, Bernd Brinkmann, Carlos D. Bustamante, Francois Balloux, Olaf Nehlich, Thomas Sicheritz-Pontén, Eske Willerslev: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science, 7 October 2011, Vol 334.
Sackett 1999: James Sackett: The archaeology of Solvieux, an Upper Paleolithic open air site in France. Monumenta Archaeologica 19. UCLA Institute of Archaeology, Los Angeles.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Andrea Manica, Ida Moltke, Anders Albrechtsen, Amy Ko, Ashot Margaryan, Vyacheslav Moiseyev, Ted Goebel, Michael Westaway, David Lambert, Valeri Khartanovich, Jeffrey D. Wall, Philip R. Nigst, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando,1 Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science 28 November 2014, Vol 346 Issue 6213. Sid 1113-1118.
Stiner 2003: Mary C. Stiner: 'Standardization' in Upper Paleolithic Ornaments at the Coastal Sites of Riparo Mochi and Üçagizli Cave. I boken The Chronology of the Aurignacian and of the Transitional Technocomplexes: Dating, Stratigraphies, Cultural Implications. Publicerad av Trabalhos de Arqueologia, no. 33, redaktörer J. Zilhão and F. d'Errico. Istituto Protuguês de Arqueologia.
Stiner et al 2013: Mary C. Stiner, Steven L. Kuhn, Erksin Güleç: Early Upper Paleolithic shell beads at Üçaĝizli Cave I (Turkey): Technology and the socioeconomic context of ornament life-histories. Journal of Human Evolution, Volume 64, Issue 5, May 2013.
Svoboda 2004: Jiřì A Svoboda: The Gravettian on the Middle Danube. PALEO 19 (2007). Spécial table ronde (1ère partie): Le Gravettien : entités régionales d'une paléoculture européenne. Les Eyzies, juillet 2004.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Verpoorte 2004: Alexander Verpoorte: Eastern Central Europe during the Pleniglacial. Antiquity, Volume: 78, Number: 300.
Özkan et al 2002: H. Özkan, A. Brandolini, R. Schäfer-Pregl, and F. Salamini: AFLP Analysis of a Collection of Tetraploid Wheats Indicates the Origin of Emmer and Hard Wheat Domestication in Southeast Turkey. Mol. Biol. Evol. 19(10):1797-1801. 2002.



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.