hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Människorna under den stora nedisningen

1. Kylan tränger söderut

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

När istiden gick över i sitt senaste maximum för snart efter 23 000 år sedan drevs växtlighet och djur söder ut. Bland människorna skedde en stor utvandring både öster ut till Asien och söder ut över Medelhavet. De relativ få som stannade kvar måste anpassa sig till det synnerligen kärva klimatet.
Essän Människorna under den stora nedisningen är uppdelad i sex kapitel, var och en i en egen fil:
Karta över Europa under senaste istida maximum

Schematisk karta över Europa för 22 000-14 000 år sedan visande vegetationszonerna. Växtligheten på tundran dominerades av laver, svampar och mossor. Men det förekom också gräs, halvgräs, en del örter, blåbärs- och lingonris och buskar av sälg och dvärgbjörk (allt påträffat i magarna på infrusna mammutar i Sibirien). På steppen var gräset utbrett men blandat med blommande örter, bärris och låga buskar av mest sälg och björk. Den varierade växtligheten möjliggjorde en imponerande biomassa i fråga om djur. Karta hypertexter.se efter Jonathan Adams, Environmental Sciences Division, Oak Ridge National Laboratory, Oak Ridge, USA.

Karta över Medelhavet för 18000 år sedan

Västra Medelhavet för 18 000 år sedan. Korsika och Sardinien hängde ihop och var lätta att nå från Italien. Avståndet mellan Sicilien och Tunisien var betydligt mindre än i dag och relativt lätt att ta sig över. Från Adriatiska havet kunde man lätt följa kusten till Levanten. Men arkeogenetiken visar att Västeuropas viktigaste kontakter skedde mellan Spanien och Marocko. Det betyder att man visste hur man klarade sig undan de starka strömmarna i Gibraltars sund. Karta hypertexter.se efter Shackleton et al 1984.

Karta över luftströmmarna under senaste istida maximum (51K)

Från inlandsisarna blåste kyliga vindar söderut. Detta kompenserades av varma luftströmmar från söder. Vintertid kunde de kyliga vindarna från norr också blåsa över land. De var mycket kalla och fruktade av människora, som Björn Kurtén framhöll i sitt standardverk om Istiden (Kurten 1969). Fransk arkeologi har inte intresserat sig för detta problem och kan följaktligen inte förklara hur människorna skyddade sig. De kompenserande varma och fuktiga vindarna från Atlanten medförde att utmed Medelhavets kuster och i fickor längre in på land var växtligheten rikare. Att samma vindar också blåste via Svarta havet norrut över Östeuropa gjorde det möjligt att leva där betydligt längre norrut än i Västeuropa. Karta hypertexter.se efter Anton Uriarte: Earth's Climate History.

Det senaste istida maximumet nådde sin kulmen för strax efter 23 000 år sedan (se schema längre ned; Banks et al 2011). Inlandisen började då nå sin största utbredning. I väster täckte den Irland, stora delar av Irländska sjön samt Wales och Skottland. Det fanns en stor isbrygga mellan Sydnorge och norra Skottland, som stängde av Nordsjön norrut. Men stora delar av det egentliga England låg bart, vilket också tycks ha varit fallet med det Doggerland i Nordsjön, som havsytans låga nivå hade blottat. Isen höljde också hela Fennoskandien och isranden gick ner över Danmark och nordvästra Tyskland. Den trängde upp på land utmed hela södra Östersjökusten, varvid istäcket även kom att dra över Baltikum och södra Polen. Sedan vände iskanten mot nordost. Inlandsisen fortsatte över området norr om Uralbergen och bredde ut sig över västra Sibiriens hela kustområde. Det var inte bara frågan om en fennoskandisk issköld utan om en euroasiatisk och den hade nästan samma proportioner som den väldiga kanadensiska motsvarigheten i Nordamerika.

I Västeuropa var Alperna, det centrala franska höglandet och Pyrenéerna täckta av glaciärer. Även i de kantabriska bergen i nordöstra Spanien samt i det spanska höglandet fanns jöklar.

Inlandsisens maximala utbredning gjorde den emellertid instabil och där den nådde havet kalvade den lätt (Clark et al 2004). Detta hade skett åtminstone fem gånger tidigare under den 100 000 år långa period som denna senaste istid omfattade (Heinrich 1988). De kringflytande, smältande isbergen kylde ner Atlanten med följd att Golfströmmen inte förmådde ta sig norrut utan vände av mot Nordafrika. Allt detta gjorde det norra halvklotet kallare och torrare än någonsin.

Eftersom inlandsisarna band upp vatten sjönk havsytan till en låg nivå under varje Heinrich event. Varje gång Atlantens yta hade sjunkit, hade också Medelhavet tömts på vatten. En mycket stark ström hade gått ut genom Gibraltarsundet. Exakt hur mycket under dagens nivå som havsytan låg för 22 000 år vet forskarna inte riktigt, flera röster säger någonstans kring 130-140 meter lägre än i dag (t ex Clark et al 2004), en mera försiktig bedömning hävdar 120 m (Banks et al 2011). Men Medelhavet är en rest av ett gammalt hav, Thetyshavet, och har därför brant stupande kuster ned mot stora djup. Så det var inte några mera omfattande områden vid kusten som lades bara i motsats till t ex Nordsjöområdet.

I Spanien var temperaturen i januari 0 till -5 grader C, vid gränsen till tundran runt inlandsisen -15 till -25 grader (Gamble et al 2012). Den spanska temperaturen motsvarar vintrar i Stockholmstrakten i dag. Det inre av Norrland har i medeltal januaritemperaturer på -13 till -15 grader. För att inlandsisar och jöklar i bergsområden ska bildas krävs en årlig medeltemperatur under noll grader.

Det skulle också ha varit fallet på områden belagda med inlandsis enligt den sammanställning av olika källor som den amerikanska arkeologen William E Banks utfört. Se schemat nedan. Inlandsisens köld spreds till de omgivande landområdena och gjorde dem till polaröknar. Men värme fördes också norrut från Medelhavsområdet och kom att motverka och dämpa inflytandet från inlandsisarnas köldhål. Det var ett klimatologiskt komplicerat spel.

Temperaturväxlingarna för 30 000 år sedan

Variationerna i temperatur i området med inlandsis under perioden från 30 000 till 10 000 år sedan. Kurvan beskriver egentligen frekvensen av den stabila syreisotopen 18 i borrkärnorna från Grönlands inlandsis. Allra kallast var det under början till Heinrich event 2 då temperaturen gick ned till -46 grader. Köldknäppen ledde till en tillväxt av isen så att den blev instabil och började kalva i stor omfattning. Under mellanistiderna, interstadialerna, var temperaturerna inte så mycket varmare, men i utkanterna av isskölden var det tillräckligt varmt för att isen smälte. Temperaturschema hypertexter.se efter Banks et al 2011.

Som framgår av kartan ovan t h över klimatzoner fanns inga större skogsområden i Europa under det senaste istida maximumet. Däremot växte det i Sydeuropa tall, hassel, björk och ek på sluttningar som vette mot söder och väst (Straus 2001). Växtligheten var rikt sammansatt med allt från lavar, svampar och mossor till halvgräs och gräs, blommande örter (inte minst nässlor), blåbärs- och lingonris samt buskar av sälg och dvärgbjörk.

Den rikt varierade växtligheten tillät många djur att leva sida vid sida. På tundran kunde ullhårig noshörning och mammut beta tillsammans med myskoxar, bison, och irisk jättehjort. Närmast marken höll arktisk hare och andra smådjur som mellansork, lämlar och arktisk landekorre till. I bergiga områden som Kantabrien i Spanien, sydvästra Frankrike, södra Tyskland och Tjeckien var åter ren, stenbock, bison, hästar och vilda åsnor vanliga tillsammans. Därtill fanns det plats för vargar, grottbjörnar och grottlejon. Under istiden var biomassan omfattande. Den bör jämföras med dagens afrikanska slätter, inte med dagens arktiska tundra, hävdar åtminstone The Institute for Ice Age Studies, hemsida: http://www.insticeagestudies.com.

Men frågan är hur korrekt denna beskrivning är. Det verkar sannolikt att faunan minskade. Till exempel är det möjligt att ullhårig noshörning och mammut helt försvann från Västeuropa. Det tvingade människorna där att specialisera sig på renjakt, medan man i Centraleuropa föredrog att utvandra, bortsett från en ihärdig population kring ett ceremonicentrum i Karpaterna. I Östeuropa var klimatet något mildare tack vare varma vindar kunde blåsa norrut från Svarta havet. Försörjningsläget skulle där ha varit bättre än i Centraleuropa, men ändå valde många att flytta öster ut till det inre av Asien.

Hur stor befolkning?

Enligt professorn i arkeologi vid Southamptons universitet i England, Clive Gamble, skulle det i Västeuropa (delar av mellersta och hela södra Frankrike och hela Iberiska halvön) ha levt totalt 17 000 individer under det istida maximumet (Gamble et al 2004). Det är en uppskattning gjord utgående från frekvensen av påträffade lägerplatser. Med befolkningen i Östeuropa inräknad skulle det kunna betyda över 30 000 individer. Men Oxford-forskaren Quentin D Atkinsson har med ett internationellt team gjort en arkeogenetiska beräkning. Den säger cirka 8 000 individer i hela vår världsdel (Atkinson et al 2008).

Men helt andra siffror presenterade en grupp från universitet i Helsingfors i Finland i en artikel i PNAS år 2015. De hade i dator kört demografiska simuleringar genom att matcha bl a antalet lägerplatser mot klimatfluktuationerna (Tallavaara et al 2015). Resultatet är förbluffande. För 30 000 år sedan skulle i hela Europa ha bott cirka 330 000 individer. Därpå för 23 000 år tillbaka hade antalet gått ned till 130 000 individer. Tvåhundratusen individer skulle ha utvandrat. Det skulle ha haft samband med att 36 procent av Europas yta skulle vara beboelig för människor under tiden för inlandsisens maximala utbredning (ibid).

Kanske är Miika Tallavaara och hans medarbetares beräkningar i överkant. Å andra sidan skulle gravettienkulturens anmärkningsvärda kulturblomstring troligen inte ha kunnat ske utan ett demografiskt underlag betydligt större än vad Gamble och Atkinson kommit fram till. Befolkningstillväxten skulle ha varit möjligt tack vare den rika faunan. De många människorna kunde sedan med lätthet underhålla ceremonicentra, där en relativt hierarkisk organisation gjorde en viss yrkesdiversifiering möjlig, något som bidrog till kulturblomstringen.

Hur klädde man sig?
Bild av Sungirmannen

Mannen från Sungir gravsattes 57 år gammal för cirka 27 000 år sedan. Här återges han i rekonstruktion av den tjeckiska konstnären Libor Balak. Vid gravsättningen bar han en praktdräkt som prytts med flera tusen elfenbenspärlor. Bild från Internet.

Den engelska arkeologen Gamble säger också att människorna var extremt köldanpassade (Gamble et al 2004). Frågan är vad han menar. Han tycks tro att inga klädesplagg bevarats från denna tid, varför människorna skulle ha gått mer eller mindre nakna. I detta tillstånd skulle de ha klarat nattlig köld ner till -40 grader eller rentav mera. Det är emellertid arkeologisk synvilla.

Även om det inte i Västeuropa påträffats några klädesplagg så har i Östeuropa och Italien hittats spår av skinn och textilier i anslutning till människor som gravsatts fullt påklädda. Särskilt intressant är graven från Sungir i Ryssland med en man som var omkring 57 år gammal vid sin död. Han han hade lagts i sin grav iförd en praktdräkt prydd med 4 903 pärlor snidade av mammutelfenben. Beaktande hur mycket arbete som krävts att tillverka och sy fast pärlorna var dräkten mycket dyrbar och demonstrerade hög status.

Det finns en undersökning av hur de sibiriska urfolken anpassat sig till kölden från 2014. Den antyder att ett genetiskt inflytande från köldanpassade européer skulle ha hjälp bl a evenker och jakuter till en egen köldanpassning (Cardona et al 2014). Det gör det möjligt att framkasta förslaget att det skulle ha varit de rekoloniserande neandertalarna som skulle ha överfört sina köldanpassade gener till de moderna invandrarna under den process som medförde att neandertalarna assimilerades av de moderna. Därtill kan neandertalarna ha lärt de moderna att göra kläder som höll kölden ute och bygga uppvärmda bostäder, ty de sistnämnda är nödvändiga i ett arktiskt klimat.

Vad som på denna tid förvärrade situationen var de nordliga vindarna, särskilt vintertid. Som den finländska paleontologen Björn Kurtén framhöll i standardverket ”Istiden” bildades långvariga högtryck över inlandsisen vintertid (Kurtén 1969). Vindarna som blåste ut från den väldiga isöknen var oerhört kalla, ner mot -60 grader C. Liksom vi i dag kan se hur den kalla arktiska luften tömmer sig i olika riktningar under olika år, skedde sådana växlingar troligen också under istiden. Så det skulle inte ha varit varje vinter som den verkligt isiga vinden blåste ned över Västeuropa. Men varje gång det skedde var det klokast att vistas någonstans där det fanns skydd mot kylan och vinden.

Allvaret i kölden under det istida maximumet och köldperioderna före det tycks många västeuropeiska arkeologer inte riktigt förstå. Man har koncentrerat sig på att gräva ut grottmynningar och klippskydd med tjocka fyndlager och inte aktivt sökt efter friluftsläger. En del arkeologer har dock gjort det och de fynd av hyddliknande konstruktioner, som de rapporterat om, har ofta avfärdats i hånfull ton som fantasier. Så följden är att det inte finns någon undersökning som genomlysande försökt kartlägga den västeuropeiska istida solutréenkulturens förhållande till istiden och kölden.

Användes tält?

I Central- och Östeuropa har från det senaste istida maximumet påträffats olika slag av spår av tältliknande konstruktioner, många nedgrävda för att ge stadga åt den underliggande konstruktionen, ovanpå vilken lagts hudar. Även cirkelformade spår av tält eller kåtor har gjorts där. De tros ha haft en inre träkonstruktion och varit utanpå täckt av hudar. Inga sådana spår har hittills påträffats i Västeuropa. I den mesolitiska Lepinski Vir-kulturen i det bergiga området runt Järnporten av Donau har påträffats triangelformade hyddor, där pålen som uppbar taket lagts sluttande nedåt bakåt (Bonsall 2008). Det kan tänkas att denna hyddform var en utveckling av solutréenkulturens hydda. Den skulle ha bestått av två bärande kantpålar mellan vilka lagts en horisontell takpåle. På den hade lagts snedställda, vertikala pålar till höger och vänster. De hade bundits ihop med ris, på vilket lagts hudar (bilden nedan).

Målning av en hydda från gravettienkulturen i Frankrike

Målning av en hydda på en grottvägg från solutréenkulturen i sydvästra Frankrike. Den finns i Grotte de la Mouthe i Tayac i Dordogne. Denna tolkning av bilden har naturligtvis ifrågasatts. Foto från Internet.

Men problemet med detta förslag är att det var ont om träd. På själva tundran kunde växa enstaka tallar och björkar. I Sydfrankrike förekom träddungar på en del skyddade platser liksom i södra Spanien. Bilden ovan är också från sydvästra Frankrike, där alltså fanns en viss tillgång till virke för hyddkonstruktionen. I Östeuropa använde man under istiden mammutben i brist på trä. Men hur bar man sig åt i mellersta Frankrike och norra Spanien? Under magdalénienperioden, som avlöste solutréenkulturen, tycks man vintertid ha bott i grottor och sommartid i runda tält. En möjlighet är att man gjorde detsamma vintertid under solutréenskedet, men sov sommartid mellan pälsverk på en bädd av isolerande ris. Eftersom inga försök till analys gjorts, kommer vi inte längre i denna fråga.

Det är också oklart vad slags bränsle man använde när man gjorde upp eld. Och eld måste man ha tillgång till, särskilt vintertid. Vad jag lyckats komma underfund med pekar i riktning mot att djurben användes som bränsle i såväl Väst- som Östeuropa. En studie från 2002 av det bevarade benmaterialet från djur på en lägerplats i Combe Saunière i Dordogne visade på en mängd brända ben. Utgrävarna fann också ben lagrade för framtida eldning (Castel et al 2002). Vid en provgrävning i grottan El Miron i Kantabrien i norra Spanien, som uppenbarligen användes som tillfälligt läger vid jaktfärder upp i bergen sommartid, fann utgrävarna inga spår av kol från solutréenperioden (men däremot från den föregående gravettienperioden) (Straus et Gonzalez Morales 2009). Dessa fynd kunde vara en indikation på att vintertid eldade man med djurben, men sommartid slog man åtminstone tillfälliga läger utan eld.

Comeback för synålen

I början av maximum-perioden hittade synålen till Västeuropa österifrån (Straus 2001). Från både Central- och Östeuropa vet vi att kvinnorna kunde väva tygbitar av nässelfibrer (och/eller hampa), som sedan kunde sys ihop till plagg. Det rimliga är att man hade skjortor eller underkläder av dessa material (som kanske inte var särskilt mjuka och behagliga, men bevarade värmen) och ovanpå en pälsjacka vid vistelse utomhus vintertid. Troligen hade man också någon form av benkläder, kanske enkla byxor av skinn, kanske skinnbitar virade fast med läderremmar, och på fötterna fotbeklädnader av troligen mockasintyp, vintertid fyllda med torkat gräs som isolering. Alternativt kan man ha burit en form av läderskjorta under pälsjackan, en kombination som gjorde det möjligt att uthärda mycket låga temperaturer.

Men tack vare den amerikanska textilarkeologerna Olga Soffers undersökning av fynden från pavlovienkulturen i Mähren i dagens Tjeckien vet vi att där användes mycket tunna och mjuka tyger (Soffer et al 2000). Om de vävdes på plats eller eventuellt tillverkades i ett ceremonicentrum vid Indusflodens mynning och kom till pavlovierna i utbyte mot mammutelfenben, vet vi inte i dagens kunskapsläge. Men förekomsten av dessa textilier gjorde sannolikt att andra ceremonicentra i Europa gärna bytte gåvor med pavlovienkulturen.

Jag djärvs hävda att åtminstone människorna i den västeuropeiska solutréenkulturen klädde sig mycket omsorgsfullt under denna tid och att man försökte ge sina klädesplagg ett så elegant utseende som det var möjligt under dessa stenåldersförhållanden. Detta påstående gör jag utgående från det faktum att stensmidet i solutréenkulturen eftersträvande en fulländning som tidigare inte setts och att grottmålningarna utvecklades i alltmer detaljerat realistisk riktning, alltmer mot realistisk perfektion, och samtidigt som man intellektuellt tog fram de mest avancerade tankarna om världens uppbyggnad dittills.

Utvandringen
Befolkningen i Europa för 30 000 år sedan

Den demografiska utbredning i Europa för 30 000 år enligt Tallavaara et als undersökning. Då skulle det ha bott 330 000 individer i vår världsdel. Röd färg markerar hög befolkningsintensitet, blå mycket låg. Svarta prickar visar påträffade lägerplatser.

Befolkningen i Europa för 19 000 år sedan

Samma utbredning för 19 000 år sedan enligt Tallavaara et al 2015. Då skulle det ha funnits 130 000 individer i Europa. Som framgår av den röda färgen har befolkningen koncentrerats till Europas södra delar. Notera de svarta prickarna utmed Uralbergens västra sida. Det är sannolikt att här kunde man hitta betar från döda mammutar. Lägg också märke till den blå fläcken något för sig i Centraleuropa. Det är det refugium i Karpaternas bassäng i dagens Ungern som diskuteras senare i essän.

I och med köldmaximumet tömdes södra England, Holland, Belgien, norra Frankrike och norra Tyskland på sin befolkning, som sökte sig söderut. Fynd av lägerplatser från solutréenperioden visar att emigranterna inte slog sig ned i Frankrike. Där har hittats 121 lägerplatser mot 175 för den något längre gravettienperioden. Däremot ökade antalet lägerplatser dramatiskt på iberiska halvön: till 164 under solutréen mot 54 under gravettien. Den relativt största ökningen skedde i Andalusien (Jochim 2011).

Trängseln i Andalusien tycks förklara en iakttagelse som flera arkeogenetiska undersökningar av mtDNA gjort. Från Andalusien flyttade folk vidare till Marocko och Algeriet i så stor omfattning att det syns i det genetiska arkivet (Pereira et al 2010; Atkinson et al 2008; Achilli et al 2004). Enligt den färskaste av dem skulle huvuddelen av denna utvandring ha skett för 20 000 år sedan (Pereira et al 2010). Det skulle vara vid den tidpunkt då strömförhållandena i Gibraltarsund hade lugnat ner sig genom att vattenytorna i Atlanten och Medelhavet kommit i balans. Som en följd av denna utvandring uppstod sannolikt den ibero-maurusiska kulturen i Nordafrika under maximumet. Den hade dokumenterat brett ut sig från Marocko till Libyen. När värmen till slut återkom i Europa för 17 000 år sedan flyttade flera grupper från den ibero-maurusiska kulturen tillbaka till Spanien.

Utvandrarna från norr kunde berätta om en outhärdlig köld som tog död på bytesdjuren. Alla förstod att någonting allvarligt var på gång. Som framgår av essän om gravettienkulturen hade prästerna på flera håll i Europa före maximumet försökt påverka utvecklingen genom frivilliga människooffer. Nu lade man om strategin. Liksom tidigare skulle man ha tänkt sig den allt hårdare kölden var en störning i balansen i världen. Denna störning skulle ha uppkommit genom människorna bröt mot eller avvek från regelverket för delandet, vi skulle säga ha syndat. Därför försökte man motverka störningen genom att bemöda sig om att inte begå nya ”synder”, att leva och verka så felfritt som möjligt. Man ansträngde sig om att vara perfekt enligt tidens standard. Detta skulle vara den idémässiga bakgrunden till den västeuropeiska solutréenkulturen för 25-17 000 år sedan.


Till nästa kapitel: Den stränga solutréenkulturen.
Till historiemenyn.





Källor, detta kapitel:

Achilli et al 2004: Alessandro Achilli, Chiara Rengo, Chiara Magri, Vincenza Battaglia, Anna Olivieri, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Massimo Zeviani, Egill Briem, Valerio Carelli, Pedro Moral, Jean-Michel Dugoujon, Urmas Roostalu, Eva-Liis Loogväli, Toomas Kivisild, Hans-Jürgen Bandelt, Martin Richards, Richard Villems, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Ornella Semino, and Antonio Torroni: The Molecular Dissection of mtDNA Haplogroup H Confirms That the Franco-Cantabrian Glacial Refuge Was a Major Source for the European Gene Pool. Am. J. Hum. Genet. 75:910-918, 2004.
Atkinson & al 2008: Quentin D. Atkinson, Russell D. Gray, and Alexei J. Drummond: mtDNA Variation Predicts Population Size in Humans and Reveals a Major Southern Asian Chapter in Human Prehistory. Tidskriften Molecular Biology and Evolution 25 (2): 468. (2008).
Banks et al 2011: William E. Banks, Thierry Aubry, Francesco d'Errico, João Zilhão, Andrés Lira-Noriega, and A. Townsend Peterson: Eco-cultural niches of the Badegoulian: Unraveling links between cultural adaptation and ecology during the Last Glacial Maximum in France. J. Anthropol. Archaeol. (2011), doi:10.1016/j.jaa.2011.05.003
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates i verket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Cardona et al 2014: Alexia Cardona, Luca Pagani, Tiago Antao, Daniel J. Lawson, Christina A. Eichstaedt, Bryndis Yngvadottir, Ma Than Than Shwe, Joseph Wee, Irene Gallego Romero, Mait Metspalu, Richard Villems, Eske Willerslev, Chris Tyler-Smith, Srilakshmi Raj, Boris A. Malyarchuk, Miroslava V. Derenko, Toomas Kivisild: Genome-Wide Analysis of Cold Adaptation in Indigenous Siberian Populations. PLOS ONE, 1 May 2014, Volume 9, Issue 5.
Castel et al 2002: Jean-Christophe Castel, Despina Liolis, Véronique Laroulandie, Francois-Xavier Chauvi?re, Jean-Paul Chadelle, Anne Pike-Tay, Jean-Michel Geneste: Solutrean Animal Resource Exploation at Combe Sauni?re (Dordogne, France). Kapitel 17 i boken Integrating Zooarchaeology, redaktör Mark Maltby.
Clark et al 2004: Peter U. Clark, A. Marshall McCabe, Alan C. Mix, and Andrew J. Weaver: Rapid Rise of Sea Level 19,000 Years Ago and Its Global Implications. Science Vol 304, 21 May 2004.
Combier et Montet-White 2002: Jean Combier & Anta Montet-White, redaktörer: Solutré 1968-1998. Société Préhistorique Française, Mémoire XXX: 2002.
Gamble et al 2004: Gamble, C.S., Davies, W., Pettitt, P., Richards, M.: Climate change and evolving human diversity in Europe during the last glacial. Philosophical Transactions of the Royal Society B-Biological Sciences 359, 243-254.
Heinrich 1988: Hartmut Heinrich: Origin and consequences of cyclic ice rafting in the Northeast Atlantic Ocean during the past 130,000 years. Quaternary Research 29 (2): 142-152.
Jochim 2011: Michael Jochim: Upper Paleolithic. Artikel i boken European Prehistory, redaktör Saurunas Milisaukas.
Kurtén 1969: Björn Kurtén: Istiden. Forum.
Mellaart 1973: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. Thames & Hudson.
Pereira et al 2010: Luísa Pereira, Nuno M Silva, Ricardo Franco-Duarte, Verónica Fernandes, Joana B Pereira, Marta D Costa, Haidé Martins, Pedro Soares, Doron M Behar, Martin B Richards, Vincent Macaulay: Population expansion in the North African Late Pleistocene signalled by mitochondrial DNA haplogroup U6. BMC Evolutionary Biology 2010, 10:390.
Revedin et al 2010: Anna Revedin, Biancamaria Aranguren, Roberto Becattini, Laura Longo, Emanuele Marconi, Marta Mariotti Lippi, Natalia Skakun, Andrey Sinitsyn, Elena Spiridonova, and Jirí Svoboda: Thirty thousand-year-old evidence of plant food processing. PNAS November 2, 2010 vol. 107 no. 44.
Sackett 1999: James Sackett: The archaeology of Solvieux, an Upper Paleolithic open air site in France. Monumenta Archaeologica 19. UCLA Institute of Archaeology, Los Angeles.
Soffer et al 2000: O. Soffer, J. M. Adovasio, and D. C. Hyland: The ”Venus” Figurines: Textiles, Basketry, Gender, and Status in the Upper Paleolithic. Current Anthropology Volume 41, Number 4, 2000.
Straus 2001: Lawrence Guy Straus: Solutrean i Encyclopedia of Prehistory, Volume 4: Europe. Redaktörer Peter N. Peregrine och Melvin Ember.
Straus et Gonzales Morales 2010: Lawrence Guy Straus and Manuel R. Gonzalez Morales: A preliminary description of Solutrean occupations in El Mirón cave (Ramales de la Victoria, Cantabria). Munibe No 60, 117-37, 2009.
Tallavaara et al 2015: Miikka Tallavaara, Miska Luoto, Natalia Korhonen, Heikki Järvinen, and Heikki Seppä: Human population dynamics in Europe over the Last Glacial Maximum. PNAS vol 112, no 27, 2015.
Verpoorte 2001: Alexander Verpoorte: Places of art, traces of fire. A contextual approach to antropomorphic figurines in the Pavlovian (Central Europe, 29-24 kyr BP). University of Leiden.


Publiceringshistoria: Utlagd 110911. Uppdaterad 110916. Utplånad från Internet hösten 2014 av ett sabotage mot servern. Uppdaterad och ånyo utlagd 2017-12-06.


Sänd en kommentar till essän!



© 2017 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.