hypertexter.se: Historia: Människorna under den stora nedisningen: Kapitel 2.
hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Människorna under den stora nedisningen

3. Badegoulienkulturen

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Under en period av tretusen år — för 23 500 - 20 500 år sedan — fanns badegoulienkulturen mitt i solutréenkulturen i Frankrike. Många forskare har trott att det var nya invandrare som kom till Frankrike, men ny forskning tyder på att det var en del av de gamla solutréenmännikorna som bytte kultur. Vad hände egentligen?
Essän Människorna under den stora nedisningen är uppdelad i sex kapitel, var och en i en egen fil:
Bild av en raclette

Badegoulienkulturens typföremål var en liten stenflisa, som användes som skrapa. Föremålet kallas raclette. Bilden är från http://www.la-detection.com/dp/message-118176.htm

I början av det senaste istida maximumet inträffade en förbryllande kulturhändelse i Frankrike. En helt ny arkeologisk kultur, badegoulienkulturen, dyker upp. Den levde i ungefär tretusen år: Från för 23 500 till 20 500 år sedan (Ducasse 2012). Stensmidet var grovt och osofistikerat och skilde sig markant från den estetiska fulländning som man eftersträvade i solutréenkulturen. Länge uppfattades den som upptakten till den postglaciala magdalénienkulturen. Men numera betraktas den som en egen kultur, som dock kunde ha bidragit till magdalénienkulturens uppkomst (ibid).

Jägarna och samlarna i badegoulienkulturen var specialiserade på renjakt, men kunde också fälla en och annan häst eller vild ko eller tjur (alltså vild nötboskap) (Castel & Chauvière 2007). Till sina pil- och spjutspetsar använde de renhorn. Typföremålet för denna kultur kallas raclette, ett slags mikrolitisk skrapa med vilken man slipade renhornsspetsarna blanka (ibid). En raclette kan ses på bilden uppe t h

Namnet på kulturen kommer från fyndplatsen Badegoule i Dordogne i sydvästra Frankrike. De många fyndplatserna visar att den hade brett ut sig över centrala inlands-Frankrike från Belgien i norr till Dordognedalen i söder.

Karta visande badegoulienkulturens fyndplatser

Fördelningen i Frankrike av fyndplatser där badegoulienkulturens typföremål, den mikrolitiska racletten, har påträffats. Badegoulienfolket var indelat i två territorier med uppenbarligen mycket liten kontakt emellan. På kartan är havsytan 120 meter lägre än i dag. Notera den skärgård som uppstod utanför Irland. Den bör ha varit ett idealiskt tillhåll för säl och valross. Karta hypertexter.se efter Banks et al 2011.

En omvärdering av badegoulienkulturen står den amerikanska arkeologen William E Banks för. Han är en verksam i Frankrike vid universitetet Bordeaux 1 liksom den ovan citerade franska arkeologen Sylvain Ducasse. Banks har gått igenom det arkeologiska materialet från utgrävningarna av badegoulienkulturens 68 fyndplatser. Han har fört in materialet i en databank och sedan kört det med olika parametrar, som tar hänsyn till klimat, temperatur, pollenanalyser, övriga ekologiska förhållanden o s v. Hans undersökning har gett de dateringar för kulturen som ovan angivits. Han har kunnat påvisa badegoulienkulturen var uppdelad i två geografiska delar med få kontakter dem emellan, en nordlig och en sydlig (Banks et al 2011). Det kan inte uteslutas att Banks slutsats i fråga om avsaknad av kontakt är ytterligare en arkeologisk synvilla.

Inga som helst tecken på byte av stenmaterial mellan de två territorierna har gått att upptäcka. I jämförelse med solutréenkulturen verkar badegoulienmänniskorna ha levt ganska isolerat. Medan den förstnämnda kunde hämta flinta av yppersta kvalitet mycket långa sträckor, gjorde de senare inte sig något sådant besvär. Oftast ligger stenbrottet högst 30 km från lägerplatsen (ibid).

Banks hävdar vidare att badegoulienmänniskorna levde i maximalgrupper (en term han hämtat från Gamble 1982). De var cirka 500 individer stora, d v s vad som troligen var den normala storleken på en stam på denna tid. Hela badegoulienkulturen omfattade, enligt hans förslag, omkring 3000 individer, något färre i norr och något fler i söder (ibid). De rörde sig genom sina territorier enligt samma vägar som de solutréenstammar som hade levt där tidigare. Det får Banks att misstänka att badegoulienkulturen var en lokal utveckling, även om han menar att en en invandring eller påverkan från annat håll inte kan uteslutas (ibid).

Från Västasien?
Målning av mammut i arkaisk stil (10K)

Grottmålning i arkaisk stil av en mammut i Chauvetgrottan i Frankrike. Ristningen gestaltar sannolikt föreställningen om mammuten som himmel, därav den flata magen och de onaturligt långa benen. Detta skulle vara en idé som de anatomiskt moderna människorna tog över från neandertalarna. Foto från Internet.


Ristning av arkaisk mammut från Sibirien  (18K)

Ristning av en mammut i arkaisk stil från ryska Fjärran östern, närmare bestämt från Berelëkh A i Sakharepubliken. Frågan är om neandertalarna inte förde föreställningen österut vid sin utvandring för 55 000 år sedan.

Andra forskare har föreslagit att badegoulienfolket hade kommit från Västasien, andra åter från Centraleuropa. Det mesta vägande argumentet för det västasiatiska ursprunget framfördes av den portugisiska genetikern Louisa Pereira, verksam vid universitet i Porto, år 2005. Hon och hennes team hade undersökt spridningen av H-haplotypen i mtDNA. Enligt dem skulle den mutation, som gav upphov till den, ha inträffat i ”Nära östern” för 29 900 år sedan (Pereira et al 2005). Problemet är vad hon geografiskt menar med termen ”Nära östern”.

Det var en geografisk beteckning, som skapades av amerikanska utrikesministeriet under tiden efter andra världskriget. Från Washingtons horisont låg den nordafrikanska delen av arabkulturen samt Palestina närmast och kallades därför Nära östern. Sedan följde Mellersta östern, som omfattade vad som i dag beskrivs som Väst- och Sydasien. Sedan fanns ytterligare Fjärran östern bortom Indien. I Perreiras artikel definieras inte ”Nära östern”. Men av resonemanget verkar det som om hon avsåg närmast Palestina, kanske också delar av Västasien. Men samtidigt får man intrycket hon avsiktligt är oklar — hon vet inte exakt, men vill inte visa det.

Men den tidpunkt för 29 900 år sedan, som hon anger som begynnelsedatum, sammanfaller med en våg av invandring från Centralasien, troligen Tarimbäckenet (Wells et al 2001). Vi kan kalla invandrarna för tarimeser. Perreira har dock inte Spencer Wells viktiga studie i sin litteraturförteckning. I samband med mötet mellan tarimeserna och de människor av lite olika ursprung som levde i Västasien vid denna tidpunkt kan det mycket väl den mutation ha inträffat, som gav upphov till H-haplotypen. Sedan skulle denna haplotyp ha spridits till Central- och Västeuropa för 20 000-15 000 år sedan (ibid).

När man tar del av de arkeogenetiska studierna får man lätt intryck av att Västasien var permanent överbefolkat under tiden fram till det senaste istida maximumet. Detta ständiga överskott i befolkningen skulle ha tvingat fram våg efter våg av utvandring till Europa. Men ett viktigt tema i denna essä är betonandet att människorna var få och att det inte alltid går att förklara de arkeogenetiska spåren med emigration av hela folkgrupper. Nedan presenterar jag ett hypotetiskt förslag för ett slags migration utan förflyttning av hela folkgrupper.

Pereiras forskningsresultat berättar endast om att kvinnor från ”Nära östern” på ett eller annat sätt hamnade i Västeuropa men också i vad som numera av en del forskare kallas östra Centraleuropa (Polen, Tjeckien, Slovakien, Österrike och Ungern). I detta sistnämnda område fanns flera ceremonicentrum i Mähren i Tjeckien men troligen också ett i Karpaternas bassäng i dagens Ungern. Det sistnämnda antyds av den holländska arkeologen Alexander Verpoorte. Han visar i sin studie av fynd som gjorts i östra Centraleuropa från tiden 22 000 till 17 000 år sedan, att denna bassäng fungerade som ett refugieområde varifrån expeditioner gjordes norrut in i Polen vid olika tillfällen (Verpoorte 2004; se karta i kapitel 1). För omkring 17 000 år sedan medförde en ökande torka i just östra Centraleuropa att växtligheten vissnade, djuren fick söka sig söderut och människorna med dem (ibid).

Obsidian

Nu föreslår jag att det eventuella Karpatiska ceremonicentrumet var i kontakt med ett ceremonicentrum på den torrlagda delen av norra Egeiska havet. Det var i sin tur kopplat till ett ceremonicentrum i trakten av Antalya, en stor vik på Turkiets sydkust. Detta område uppvisar tydlig påverkan från östra Centraleuropa enligt Mehmet Özdogan, en av Turkiets ledande arkeologer (Özdogan 1997). Anatolien var under senaste istida maximum indelat i tre kulturzoner: Den vid Antalya (belbidienkulturen), sedan fyndplatser utmed Svarta havets södra kust som tycks ha ingått i en kultur, som omfattade alla kusterna runt detta hav och slutligen en östlig zon, (hallan-çemi-kulturen). Den hade utvecklats under inflytande av kulturen i Zagrosbergen (ibid), zarzienkulturen.

En grekisk fyndplats, som sannolikt var anknuten till det egeiska ceremonicentrumet, var Franchthigrottan nära änden av Argolidhalvön i nordöstra Peleponesos. Den har betecknats som en arkeologs dröm: En stor och bred grotta med ett 11 meter tjockt fyndlager. Utgrävningar har visat att grottan varit i bruk av människor i över 40 000 år (Douka et al 2011). Under över 20 år av utgrävningar har många uppmärksammade fynd gjorts, bl a att fyra sädesslag plötsligt togs i bruk i början av 9000-talet före nuet och invånarna vid grottan brände keramikkärl för rituella ändamål åtminstone 200 före keramiken var känd i Anatolien (Budja 2004). Under det senaste maximumet kom en grupp jagande och samlande människor dit varje sommar medan de till vintern troligen sökte sig ned till det egeiska havets torrlagda botten (Douka et al 2011). När vulkanglaset obsidian började användas som skärverktyg — obsidian är mycket vasst och ger större precision i skärandet — för omkring 13 000 år tillbaka, så hämtade grottans invånare vulkanglaset över havet från ön Melos (Laskaris et al 2011). Den gamla vulkanön ligger 130 km rakt söderut från Peleponesos. Obsidian därifrån skulle emellertid inte ha förts till östra Centraleuropa utan där använde man sig av obsisidian från de transylvanska bergen.

Att man utan svårighet kunde transportera vulkanglas den långa vägen från Melos pekar på att Franchthigrottans invånare också hade vidsträckta kontakter sjöledes (Douka et al 2011), kanske med Balkanrefguiet i Adriatiska havet och med kebarienkulturen vid Alexandrettaviken.

Obsidian är mycket uppmärksammat i den arkeologiska diskussionen om uppkomsten av handel. Det beror inte minst på en artikel som Colin Renfrew tillsammans med två kolleger publicerade i Scientific American redan 1968. De påpekade att varje obsidiansort hade sin egen kemiska signatur som gör det möjligt att spåra glasbitarna till deras källor (Dixon et al 1968). Detta medförde att en grupp franska arkeologer, som publicerade en bok, L'obsidienne au Proche et Moyen Orient: du volcan ā l'outil (Nära och mellersta österns obsidian: från vulkan till verktyg), kunde genomföra en kartläggning (Cauvin et al 1998).

Deras kartläggning visar att ett enkelt nätverk av bytande med obsidian uppstod mellan Kappodokien i östra Anatolien och Palestina med början någon gång för 16 000 år sedan. Under de följande 10 000 åren byggdes det långsamt ut att omfatta större delen av den bördiga halvmånen i Västasien. Med största sannolikhet slutade kedjan inom zarzienkulturen i västra Zargosbergen inte i sydöstra Mesopotamien utan fortsatte ned till Persiska viken. Ty där fanns en av tidens mest avancerade kulturer.

Fram till år 2010 fanns bara indicier på denna kulturs förekomst. Men detta år publicerade Jeffry I Rose, en arkeolog knuten till universitetet i Birmingham i England, en artikel i tidskriften Current Anthropology, där han påvisade existensen av den. Arkeologiska undersökningar utmed Persiska vikens nuvarande kuster hade avslöjat att för 7 500 år sedan dök det upp där ett 60-tal fasta bosättningar. Husen var byggda av sten. Vidare framgick att bosättningarna var infogade i handelsnätverk på långdistans. Den fungerade även båtledes att döma av ett båtfynd som gjordes. Invånarna användes sig av keramik som var avancerat dekorerad och höll sig med domesticerade djur (Rose 2010).

'Gulf Oasis-kulturen'

Havsytan började stadigt stiga på 6000-talet f Kr i och med den omfattande kanadensiska isskölden raskt började smälta. Kring 5 500 f Kr var Persiska vikens dalgång igenfylld. Människorna som bott i dalen tvingades upp på land, vilket Rose alltså sent omsider lyckats dokumentera. De medförde en tidigare okänd, långt utvecklad kultur. Husen de byggde av sten var T-formade (Maisels 1993), en arkitekturform som då var okänd i Västasien. De hade också en egen religiös föreställningsvärld, som var en till havsförhållanden anpassad version av den ursprungliga afrikanska föreställningsvärlden. De tycks ha trott på en manlig skapelsegudom, Enki, som dödade den gigantiska sjöormen, Tiamat, och av dess kropp skapade allt land. Men framförallt trodde de på en långsträckt gudinna, som uppbar himlen och inspirerade dem till deras T-formade hus. Denna gudinna vandrade småningom till Elam i södra Zagrosbergen och därifrån till södra Turkmenistan, där Margianakulturen blomstrade under bronsåldern. Frågan är om hon inte hittade till Levanten och blev natufiernas långsträcka gudinna.

I artikeln döpte Rose denna kultur till Gulf Oasis-kulturen. Det tycks mig inte särskilt lyckat att översätta det engelska namnet till t ex ”Vikoasen”, varför jag behållit den engelska benämningen. Det var Gulf Oasis-kulturen som utgjorde inledningen till den sydmesopotamiska utvecklingen. I dag dateras dess första betydande kulturskede, Ubaidperioden, till 6500-3800 f Kr (enligt Wikipedia av 3/11 2017). Observera att den började tusen år före Persiska viken fylldes igen. Gulf Oasis-människorna hade blivit handelsaktiva i riktning norrut långt före de tvingades överge sitt paradis. En av dessa bosättningar växte till staden Eridu (5300-4700 f Kr, ibid). Den var under femhundra år ledande. Tidigt under perioden i fråga hade Ubaidkulturen nära handelskontakter med utvecklingen i norra Mesopotamien och östra Anatolien, där byarna efterhand växte till små städer. I flera av de större städerna som Arslantepe fanns en sydmesopotamisk handelskoloni (Frangipane 1997). Beaktande den kalkolitiska utvecklingen kan vi misstänka att Gulf Oasis-kulturen utövade ett inflytande på zarzienkulturen långt tidigare. I varje fall är detta en av essäns obevisade hypoteser.

Indicier tyder på att det fanns en båtburen byteskedja utmed Indiska oceanens kuster från Indien till Ostafrika från cirka 40 000 år sedan. Indicier pekar också på att från noder vid kusterna gick förgreningar av byteskedjan långt upp på land. Vad gäller Europa var förmodligen Gulf Oasis-kulturen en sådan nod och dess landförgrening skulle till en början ha skett genom zarzienkulturens förmedling. Men inte enbart. Ty det går att misstänka Gulf Oasis-kulturen bakom det intressanta förhållandet att det Karpatiska centrumet i Ungern sände med ojämna mellanrum spaningspatruller ut i det arktiska landskapet i Polen under det senaste maximumet (Verpoorte 2004).

Det var frågan om långa resor av relativt små grupper, som kunde ha hämtat jaktbyte betydligt närmare Ungern. I ett par fall har man funnit spår av lägerplatser så långt i norra Polen att det skulle ha gått att se muren av inlandsis därifrån (ibid). Kanske kan denna nyfikenhet tolkas så att mer realistiska föreställningar om köldens upphov hade börjat vinna terräng. Förutom allmän information var, menar jag, huvudsyftet med dessa patrulleringar att hitta elfenben från mammutbetar. Det skulle ha varit så viktigt att det egeiska centrat rentav kanske etablerat en handelskoloni i den Karpatiska bassängen i anslutning till centrumet där. Det var det som skulle ha uppammat till expeditionerna norrut i sökande efter betar från fällda eller självdöda mammutar. Den Karpatiska kolonin skulle vidare ha organiserat kontakter österut till ceremonicentrumet i Kostienko och västerut till solutréenkulturen i Frankrike. Även här var man ute efter elfenben, dels i form av mammutbetar, dels i form av valrossbetar. De sistnämnda kunde anskaffas i den skärgård som fanns utmed Västeuropas atlantiska kust när havsytan sjönk till 120 meter under den nuvarande nivån (se kartan ovan).

Elfenbenets värde
Bild av mammutstatyett

Elfenbensstatyett föreställande en mammut påträffad år 1931 i Volgelherdgrottan i Svarbiska Jura i sydvästra Tyskland. Den är åtminstone 35 000 år gammal. Notera serierna av kryss som ristats in på olika delar av djuret.

De första avbildningarna gjorda av mammutelfenben utfördes i Donaukorridoren för omkring 35 000 år sedan (men är i ljuset av de nya dateringarna troligen äldre). Det framgår av flera uppmärksammade fynd dels i Vogelherdgrottan i Lonedalen i Svabiska aplerna, dels i Geissenklösterle i Achdalen i samma område (Braun & Palombo 2012). I den förstnämnda grottan påträffades av den tyske arkeologen Gustaf Riek redan 1931 en statyett av en mammut, 5 cm lång, 2,2 cm tjock och 3,l cm hög (se bilden t h). På ryggen, sidorna och magen har ristats in serier av X. Denna symbol stod för dygnet, alltså dag och natt . Serierna av sådana symboler skulle då representera tid. Mammuten skulle ha symboliserat dagens himmelsgudinna, som styrde aspekter på tiden och därmed ödet.

Att så var fallet framgår av de bilder av mammut som dyker upp Chauvetgrottan i östra Frankrike i och med kulturen från Donaukorridoren spreds västerut. I grottan målades bilder av mammut i en stil som döpts till arkaisk (i motsats till realistiska avbildningarna; ibid). Det är frågan om bilder av mammut av silhuettkaraktär, där puckeln är framträdande. Men mammutarnas stora magar saknas och de har onaturligt långa ben. Donaukorridorens människor skulle ha sett i himlen en väldig mammut som på långa ben stod på jorden. Man sammanställde himlens stora fenomen med tidens största djur.

Som vi såg i föregående kapitel var det den styrande gudinnan, som symboliserades av just mammuten. Att människorna gärna visualiserade henne i elfenben visar att detta material uppfattades som tillhörigt henne, alltså heligt. Det betyder översatt till vårt tänkande att mammutelfenben tillskrevs ett stort värde. I sammanhanget är det intressant att bilderna av mammut fortsatte in i magdalénienperioden efter maximumets slut, men elfenbensstatyetterna blev alltmer sällsynta (ibid). Kanske var det ett uttryck för att mammuten höll på att dö ut i och med att den arktiska tundran ersattes av ett skogslandskap. Men det kan också vara frågan om att allt tillgängligt elfenben sändes vidare i byteskedjorna. Ty historiskt-evolutionärt är det ganska självklart att den utveckling, som efter maximumet skedde i Västasien och ledde till högkulturernas uppkomst, började tidigt förberedas bl a genom utveckling av byteskedjornas organisation, varvid den stora utmaningen var just maximumperioden.

Det är mot denna bakgrund som jag vill föreslå att man började byta kvinnor för att försäkra sig om bytesnätverkets stabilitet och kontinutitet. Detta är förstås arkeologiskt ett kontroversiellt förslag, ty det tycks inte finnas några arkeologiska belägg för att sådana byten skulle ha förekommit under det senaste maximum (dock finns arkeologiska belägg i Pagliccigrottan i Italien som vi ska se i nästa kapitel). Men förslaget skulle förklara hur H-haplotypen kunde spridas till östra Centraleuropa och därifrån till bl a Västeuropa. Det skulle ha varit frågan om kvinnor med hög status, vars döttrar sedan också åtnjöt en motsvarande ställning. Under de millenier, som detta pågick, ledde en genetisk drift till att genomslaget för H-haplotypten blev förhållandevis omfattande i Västeuropa.

Bröllop?

Men som sagt förslaget är kontroversiellt. Ty det implicerar att bröllop var infört som social institution i de dåtida jägarsamhällena. Men som vi framhöll i början av detta avsnitt av essän, fick William Banks ett intryck av stabila sociala organisationer vid sitt studium av badegoulienkulturen. Samtidigt skulle bytandet av kvinnor förklara hur ett inflytande från östra Centraleuropa kom att förändra solutréenkulturen, så att den förvandlades till badegoulien motsvarigheten, något som också Verpoorte verkar att stöda (ibid).

Med William Banks undersökning är det klart att badegoulienkulturen måste ses som en underkultur till solutréenkulturen. Det inflytande utifrån, som han inte vill utesluta, skulle vara byteskedjan till det karpatiska ceremonicentrumet och dess vidare anknytningar öster- och söderut.

Om det förhöll sig så som jag har föreslagit är det sannolikt att badegoulienkulturens präster i det norra territoriet var tvåspråkiga. För att kunna utföra bytena österut måste de använda denna byteskedjas heliga språk. Det var troligen den en dialekt av ett arkaiskt nordkaukasiskt språk. Det södra territoriet i Frankrike skulle ha ingått i den byteskedja som omfattade Spanien och Nordafrika. Där skulle ha vuxit fram ett hittills okänt språk.

En intressant fråga är vilket språk de kvinnor talade, som fördes från den karpatiska bassängen för att giftas bort med ledande badegoulienpräster. Enligt den hypotes som den engelska arkeologen Colin Renfrew lade fram år 1987 skulle indoeuropeiska språk ha vuxit fram i Armenien, Mindre Asien och på Egeiska havets uttorkade botten under det senaste istida maximumet (Renfrew 1987). Om de karpatiska och egeiska ceremonicentrumen bytte kvinnor, så skulle kvinnorna från det egeiska ha talat någon form av preproto-indoeuropeiska. I en möjlig förlängning till Västeuropa skulle även detta språk ha förts till badegoulienkulturen. Mödrar tenderar att tala sitt modersmål med sina barn, även om fädernas språk i slutändan tar över. Kan det i den karpatiska bassängen ha uppstått en ficka där detta arkaiska indoeuropeiska språk kom att bevaras in i neolitikum? Den tyska språkhistorikern Theo Vennemann hävdar ganska friskt att de indoeuropeiska språken skulle ha vuxit fram just i detta område (Vennemann 2004:322). Men mer realistiskt kunde man fråga om en sådan ficka kunde ha bidragit till de nordslaviska språkens speciella karaktär.

Ristningar på horn

Som föreslogs i förra kapitlet om solutréenkulturen skulle människorna ha trott att den kyla, som var en följd av det rådande istida maximumet, skulle vara en störning av balansen i naturen. Denna obalans trodde människorna att de skulle ha orsakat genom handlingar som bröt mot det rådande regelverket för delande. För att hindra kölden att bli värre så försökte solutréenmänniskorna leva så syndfritt som möjligt, sträva efter en perfektion. Men där avvikelser i alla fall inträffade, människor som de var, försökte de motverka dess effekter genom ett slags votivgåvor i form av främst grottmålningar och klippristningar.

Badegoulienkulturens präster skulle ha gjort en omtolkning av denna världsuppfattning. Medan solutréenkulturen uppfattade den gudinna, som konstituerade världen, symboliskt i form av ett pil- eller lagerblad, tycks badegoulienkulturen ha haft en lite annorlunda sinnebild. Bland bilderna nedan av ristningarna, som badegoulienjägare gjort på pil- och spjutspetsar av renhorn, finns en bild som vi lätt ser som en flaska av den äldre sorten som kallades plunta. Men sådana föremål fanns inte under istiden.

Både solutréen- och badegoulienkulturens människor tänkte i aspekter av de iakttagbara fenomenen. En aspekt på deras gudinna var uppenbarligen att hon också uppträdde som nedstigande kraft. Denna kraft var i allmänhet osynlig men den upplevdes bli synlig vid regn. Så i stället för pilbladsform gav badegoulienkulturen gudinnan formen av en utdragen droppe.

Spetsar av renhorn från badegoulienkulturen

Badegoulienkulturens pilspetsar av renhorn. De har alla mer eller mindre en form av stiliserat utdragna vattendroppar. På dessa har påträffats ristningar. Längst t h syns konturerna av en vildåsna och vänster om den verkar det ha avbildats varit ett hjortdjur, kanske en ren. Vänster om den tycks en fisk framträda. Den följande figuren verkar vara en flaska, men sådana fanns inte under istiden. I stället är det sannolikt att vi här har att göra med bilden av en utdragen vattendroppe. Det skulle vara badegoulienkulturens symbol för gudinnan som världsrum. De fyra spetsarna längst till vänster kan ha att göra med bl a tidens tidsuppfattning. Bild efter Castel & Chauvičre 2007.

Bild av bagegoulienkulturens gudinna

Bild av himmelsgudinnan från badegoulienkulturen. Foto från Internet.

Gudinnans aspekt av världsrummet i form av en utdragen gigantisk droppe har också ristats på en benbit på bilden t h. Men här har vattendroppen fått ett innehåll i form av ett nät symboliserande ödet. Nätsymbolen var troligen inte okänd i den föregående gravettienkulturen. Men en ny, skärpt version av ödestron kan ha kommit från Anatolien, kanske från Antalya. Den kunde ha förts till vår världsdel med de kvinnor som man bytte för att försäkra sig om bestående byteskontakter.

Fatalism?

I denna symbol står kanske en förklaring att finna till varför badegoulienkulturen kom att utvecklas till en egen social kultur vid sidan om solutréenkulturen. Genom betoning av ödesaspekten på gudinnan kunde badegoulierna nå slutsatsen att kylan inte var ett resultat av människans avvikelser utan kom från den inlandsis, som man kunde få syn på om man färdades norrut. Isen var ett uttryck för gudinnans gåtfulla vilja, inte ett straff, liksom varje enskilt människoöde var det. Begick individen en avvikelse var detta också ett utslag av gudinnans vilja. Detta tänkande skulle handla om vad vi kallar för ”fatalism” (ödestro). Men vår term är förmodligen något missvisande i det glaciala sammanhanget.

Ty badegoulienkulturens ödestro gav uppenbarligen en ny frihet. Det viktiga var inte längre att göra perfekta spjut- och pilspetsar av förnämsta slag av flinta. De gick lika bra använda renhorn till det, även om de dåtida jägarna månade om att polera sina hornspetsar. Medan solutréenkulturens människor bar halssmycken som uttryckte stamtillhörighet, använde badegoulierna personliga smycken (Banks et al 2011).

Men det är inte säkert att votivmålningarna i grottorna upphörde under denna tid. Badegoulienkulturens folk hade uppenbarligen också de ett ”interaktivt”, d v s participatoriskt, förhållande till sina gudinnor. Ödestron skulle inte ha förjagat det deras participatoriska tänkande. Som man kan se av kryssen på båda sidor av gudinnan/droppen på bilden, tycks även badegoulienfolket ha trott på att dag och natt var två olika världar, som bytte plats genom Skiftarens försorg.

I dagens kunskapsläge verkar det som om badegoulienkulturen kom att ge upphov till magdalénienkulturen (Ducasse 2012), men som vi ska se var det inte ödesgudinnan som tillbads i den utan skapelsegudinnan. Magdalénienkulturen utvecklade en delvis ny tankevärld. När västeuropéerna började rekolonisera Europa i och med det senaste istida maximumet definitivt tog slut dyker också votivmålningar upp i Creswell Crags i mellersta England, men nu troligen med ett delvis nytt innehåll. Magdalénienkulturen kom också att avsätta en lång räcka underkulturer. I Ahrenburgskulturen i Tyskland dyker det åter upp nya föreställningar, som kan ha sitt ursprung i Balkanrefugiet.

I nästa kapitel ska vi granska Italien och västra Balkan under det senaste istida maximumet med tonvikt vid Grottan Pagliccci.


Till nästa avsnittet: Italien och västra Balkan.
Till historiemenyn.




Publiceringshistoria: Utlagd 110911. Uppdaterad 110916. Utplånad från Internet hösten 2014 av ett sabotage mot servern. Uppdaterad och ånyo utlagd 2017-12-06.


Sänd en kommentar till essän!


Källor, detta avsnitt:

Banks et al 2011: William E. Banks, Thierry Aubry, Francesco d'Errico, João Zilhão, Andres Lira-Noriega, A. Townsend Peterson: Eco-cultural niches of the Badegoulian: Unraveling links between cultural adaptation and ecology during the Last Glacial Maximum in France. Journal of Anthropological Archaeology 2011.
Braun et Palombo 2012: Ingmar M. Braun and Maria Rita Palombo: Mammuthus primigenius in the cave and portable art: An overview with a short account on the elephant fossil record in Southern Europe during the last glacial. Quaternary International Volumes 276-277, 25 October 2012.
Budja 2004: Mihael Budja: The transition to farming and the 'revolution' of symbols in the Balkans. From ornament to entoptic and external symbolic storage. Documenta Praehistorica XXXI (2004).
Castel et Chauvière 2006 Jean-Christophe Castel et Francois-Xavier Chauvière: Les spécificités de l'exploitation du renne au Badegoulien entre Charente et Quercy. I boken Les civilisations du renne d'hier et d'aujourd'hui. Approches ethnohistoriques, archéologiques et anthropologiques. XXVIIe rencontres internationales d'archéologie et d'histoire d'Antibes, Actes des rencontres, 19-21 octobre 2006, Sophia-Antipolis, APDCA, p.279-293.
Cauvin ett al 1998: M.-C. Cauvin, A. Gourgaud, B. Gratuze, N. Arnaud, G. Poupeau, J.-L. Poidevin: L'obsidienne au Proche et Moyen-Orient: du volcan ā l'outil. Chataigner (éd.). BAR international Series 738. Oxford.
Dixon et al 1968: J.E. Dixon, J.R. Cann and Colin Renfrew: Obsidian and the Origins of Trade. Scientific American 218(3), pp. 38-46.
Douka et al 2011: Douka, K., Perles, C., Valladas, H., Vanhaeren, M., Hedges, R.E.M.: Franchthi Cave revisited: the age of the Aurignacian in south-eastern Europe. Antiquity 85 : 1131-1150.
Ducasse 2012: Sylvain Ducasse: What is left of the Badegoulian 'interlude'? New data on cultural evolution in southern France between 23,500 and 20,500 cal. BP. Quaternary International, 12 May 2012.
Frangipane 1997: Marcella Frangipane: A 4th-millennium temple/palace complex at Arslantepe-Malatya. North-South relations and the formation of early state societies in the Northern regions of Greater Mesopotamia. Paléorient, Année 1997, Volume 23, Numéro 1 p. 45-73.
Gamble 1982: Clive Gamble: Interaction and alliance in paleolithic society. Tidskriften MAN, Vol. 17, No. 1 (Mars 1982), pp. 92-107.
Laskaris et al 2011: N. Laskaris, A. Sampson, F. Mavridis, I. Liritzis: Late Pleistocene/Early Holocene seafaring in the Aegean: new obsidian hydration dates with the SIMS-SS method. Journal of Archaeological Science 38 (2011) 2475-2479.
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Mellaart 1973: James Mellaart: The Neolithic of the Near East. Thames & Hudson.
Pereira et al 2005: Luísa Pereira, Martin Richards, Ana Goios, Antonio Alonso, Cristina Albarrán, Oscar Garcia, Doron M. Behar, Mukaddes Gölge, Jiri Hatina, Lihadh Al-Gazali, Daniel G. Bradley, Vincent Macaulay, and Antķnio Amorim: High-resolution mtDNA evidence for the late-glacial resettlement of Europe from an Iberian refugium. Genome Res. 2005 15: 19-24.
Renfrew 1987: Colin Renfrew: Archaeology and Language: The Puzzle of the Indo-European Origins.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Number 6, December 2010.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Vennemann 2004: Theo Vennemann: Language in the prehistoric Europe north of the Alps. Artikel i boken Languages in Prehistoric Europe, Redaktörer Alfred Bammesberger och Theo Vennemann. Universitätsverlag Winter.
Verpoorte 2004: Alexander Verpoorte: Eastern Central Europe during the Pleniglacial. Antiquity / June, 2004.
Özdogan 1997: Mehmet Özdogan: Anatolia from the Last Glacial Maximum to the Holocene Climatic Optimum: cultural formations and the impact of the environmental setting. Paléorient. 1997, Vol. 23 N°2. pp. 25-38.



© 2017 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.