hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Människorna under den stora nedisningen

4. Italien och västra Balkan

En arkeologisk och arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

Under senaste istida maximum var den norra halvan av Adriatiska havet torrlagd. Där låg sannolikt Balkanrefugiet, men kunskapet om det är närmast obefintlig. Aktiviteterna på kusterna på båda sidor av detta havet visar däremot på en ganska hög kulturell nivå, varvid grottan Paglicci i Italien pekar på ett omfattande kontaktnät. I det kan ha ingått en ”handelskoloni” i Egypten. Under slutet av gravettienprioden utvandrade människor från Europa till Nordafrika inklusive Egypten i större omfattning än vad hittills någon förstått.
Essän Människorna under den stora nedisningen är uppdelad i sex kapitel, var och en i en egen fil:
Bild av droppformad spets

Benspets med kluven bas av italiensk aurignacientyp från Grotta Salome på kusten vid Adriatiska havet. Notera den utdragna droppformen. Den återkom senare i badegoulienkulturen i södra Frankrike. Foto Mussi et al 2006.

Balkanrefugiet under det senaste istida maximumet är en knepig historia. Det är ganska allmänt antaget att det funnits men spåren av det är begränsade och svårtolkade. Det har sannolikt att göra med att norra halvan av Adriatiska havet var torrlagd och större delen av lämningarna från refugiet ligger under vatten i dag. Så den logiska möjligheten att pavlovienmänniskorna flyttade från Moravaflodens dalgång till den torrlagda delen av nämnda hav för omkring 20 000 år sedan går inte att bekräfta. Men samtidigt verkar det som om refugiet också skulle ha omfattat både västra Balkan och östra Italien, ty en mängd anmärkningsvärd aktivitet har dokumenterats från båda dessa kuster. Men var denna en del av själva refugiet? Som vi ska se, förblir bilden oklar.

Låt oss börja undersökningen med Italien och ta Balkan i nästa steg. Den långsträckta italienska halvön i Medelhavet tycks ett tag ha varit obebodd efter det Arkeoflegreiska vulkanutbrottet. Men för omkring 38 000 år sedan finns spår på en rekolonisering, där invandrarna har lämnat efter sig verkyg av typen tidig aurignacien. Det är frågan om ett 30-tal fyndplatser, mest grottor men också friluftsläger (Mussi et al 2006). Dessa människor tog sig även över till Sicilien.

Jägargrupperna verkar ha vandrat från kusten upp i Apenninerna under sommarhalvåret och återvänt till havet till hösten. Man jagade mest kronhjort, häst och vildåsna samt stenbock. Stenmaterial kunde hämtas från ganska långt ifrån, vissa fall hela 350 km. De italienska arkeologerna tror att befolkningen var ganska liten, kanske 500-1000 personer (ibid), men i ljuset av den undersökning som genomfördes av Tallavaara m fl från Helsingfors universitet kan den ha varit betydligt större, kanske över 10 000 individer (Tallavaara et al 2015).

Den italienska utvecklingen avbröts sedan av ett nytt, stort vulkanutbrott för omkring 33 000 år sedan. Denna gång var det Vesuvius själv, som hade en ännu kraftigare eruption än den år 79, då de romerska städerna Herculaneum och Pompeji täcktes av aska. Denna äldre och föga kända vulkanexplosion har döpts till Codolautbrottet efter en by med detta namn vid kanten av den kampaniska slätten i sydost (Giaccio et al 2007). Under utbrottet fördes askan av vindar just åt sydost. Nära byn påträffades ett 180 cm tjock asklager (ibid). Lager med motsvarande kemiska sammansättning har också påträffats i flera grottor i mellersta och södra Italien, bland dem Paglicci (ibid).

Väster om Apenninerna
Gravettienkulturens utbredning i Europa (24K)

Schematisk karta över Italien och delar av östra Balkan under gravettien och epigravettien enlig arkeologernas uppfattning. De med mörkgrönt markerade områdena visar de areor av Medelhavet som låg blottade på grund av den låga havsnivån under senaste istida maximum. Apenninernas bergskedja delade den italienska halvön i en västlig och östlig del. Till den västliga kom inflytande från Sydfrankrike, till den östra österifrån. De med blått markerade punkterna visar fyndplatser från gravettien som påverkats västerifrån. De med rött markerade prickarna fyndplatser från epigravettien i östra Italien och västra Balkan. Namnen på de fyndplatser, som omnämnda i texten, är utsatta. Karta hypertexter.se efter Gambassini 2007 och Mihailovic & Mihailovic 2007.

Efter en paus på flera tusen år tog en ny rekolonisering av Italien åter fart. Nu hade invandrarna med sig verktyg av gravettientyp (Gambassini 2007). Äldsta fyndet har gjorts i grottan Cala på västkusten i Syditalien. Det har daterats till 26 880 ± 320 före nuet (ibid). I grottan Paglicci på östkusten finns lämningar av mänsklig aktivitet från omkring 26 300 ± 600 (Giaccio et al 2007).

Malsten från Bilancino

I Bilancino nära Florens påträffades vid utgrävningar år 1992 ett 120 kvadratmeter stort friluftsläger från för cirka 28 000 år sedan. Några meter från varandra låg två bitar av lokal sandsten, som visade sig höra ihop. Den större bar spår av malning. När båda stenarna undersöktes i mikroskop visade sig att det fanns spår av stärkelsekristaller på spetsen av den mindre stenen och på ena ytan av den större. Kristallerna kunde identifieras som kommande från kaveldunets rotstock och frön från tre olika arter av gräs.

I sin översikt av Italien historia under gravettien framhåller Paolo Gambassini från universitetet i Siena att Apenninernas bergskedja kom att dela halvön (Gambassini 2007). På den västliga sidan har påträffats 15 fyndplatser. De består av grottor, klippskydd och spår av några friluftsläger. På den östliga är fynden betydligt färre (ibid).

Detta har sin orsak i att växtligheten på Apenninernas sluttningar ändrades med temperaturväxlingarna. Under kalla perioder bredde stepp ut sig på bekostnad av ett landskap av blandad skog och stepp. Under de varmare skedena återtog träden förlorad mark (Arobba et al 2004). I öst kunde steppen nå ända ner till nuvarande kustlinje, i väst fanns ett bälte av tät skog utmed kusten (ibid). Under de varma perioderna betade vild boskap och hästdjur på relativt högt upp på Apenninernas sluttningar, under de kalla levde i stort sett bara stenget där (ibid).

Enligt en hypotes föreslagen av Arturo Palma di Cesnola, numera pensionerad från universitetet i Siena, men en gång den syditalienska stenålderns främsta utforskare, skulle rekoloniseringen av halvön ha skett från södra Frankrike (Gambassini 2007). Bland föremålsfynden ingår såväl typiska gravettienpilspetsar med ena sidan rak och olika slag av verktyg av ben samt gravsticklar av Noailles-typ (ibid). Detta slag av verktyg har påträffats från Spanien över Sydfrankrike till just italienska västkusten. Den italienska arkeologen Biancamaria Aranguren, verksam vid universitet i Florens, har förklarat den den höga frekvensen av dem i friluftslägret Bilancino i nordvästra Italien att de användes för bearbetning av strandvattenväxter som kaveldun (Aranguren et Revedin 2001). Det är inte otänkbart att de över hela det nämnda området var i bruk för bl a just detta ändamål.

Det finns två arter av kaveldun i Sverige, bred- och smalkaveldun (Typha latifoilia och T angustifolia). Båda har en rotstock, vars inre inte bara är ätbar utan även mycket närande. De två arterna växte i Italien under gravettienperioden och växer än där. Aranguren lyckades finna mikroskopiska kristaller av stärkelse från båda på en bit sandsten som använts som malsten. Men där fanns också spår av stärkelse från några arter av gräsfrön. Allt hade malts till mjöl för ungefär 28 000 år sedan. Aranguren har gjort experiment med detta slag av mjöl, blandat det med vatten och format det till kakor. Dem har hon sedan stekt på heta stenar till ett slags brödkakor (Aranguren et al 2007). Det är en näringsrik proviant, som en gång var utmärkt att ha med sig på jaktfärder, enligt henne (ibid).

Bild på Noaillessticklar

Exempel på gravsticklar av Noailles-typ, som påträffats vid utgrävningarna av friluftslägret Bilancino från för 28 000 år sedan. Teckning efter Aranguren et al 2005.

Noailles-sticklarna hade utvecklats för att skära blad från kaveldun och använda bitarna till att fläta korgar med, antyder Aranguren (ibid). Det är intressant att tänka sig att gravettienprästerna i Italien använde korgar av kaveldunsblad innehållande torkade rotstockar från samma växt som bytesobjekt. Ty i Italien har påträffats ett antal statyetter snidade i mammutelfenben. Detta måste man ha bytt sig till från någonstans norrut, kanske södra Frankrike, kanske pavlovienkulturen i Mähren. Ty mammut levde aldrig i Italien.

Öster om Apenninerna

På Apenninernas östliga sida är som sagt fynden i grottan Paglicci äldst. Den ligger på en högplatå, som bildar ryggraden i Gargano halvön, som skjuter ut i Adriatiska havet. De äldsta upptäckterna har som nämnts daterats till 26 300 ± 600 före nuet. I sin översikt av italienska gravettienperioden hävdar Paolo Gambassini att de östra fyndplatserna otvetydigt har kommit från öster. Som stöd räknar han upp följande fynd i grottan Paglicci och Veneri-håligheten (Gambassini 2007), här utfyllda med en uppgift från Caramelli 2003:

  1. I Paglicci-grottan har påträffats ett antal knivar av Kostenki-typ.
  2. I samma grotta hittades skelettdelar av en kvinna (PA 25), gravsatt för omkring 23 000 år sedan, försedd med ett diadem av rovdjurständer i östeuropeisk stil, i vilka borrats hål.
  3. mtDNA från resterna av ett annat skelett (PA 12) i denna grotta. Det är cirka 24 700 år gammalt. Undersökningen pekar på ett ursprung i Mellanöstern, särskilt Kaukasus (Caramelli 2003).
  4. I Veneri-grottan i Apulien på den italienska klacken har påträffats två Venus-statyetter, snidade i ben, av omisskänligt långsmal Kostienki-typ.

Pagliccigrottan ligger ganska högt upp — den befinner sig ungefär 30 km från kusten och 100 meter över havet; under det senaste istida maximumet sannolikt mycket längre och högre. Den arkeologiska fyndplatsen Paglicci består av ett klippskydd och en underjordisk grotta. I själva grottan har påträffats över 30 lämningar från mänskliga skelett, av allt att döma gravsättningar av avlidna. Begravningarna hade skett med långa mellanrum under en period av flera tusen år (Malegni & Palma di Cesnola 1994). Vad gäller grottans övriga användning så föreslog Randolph Donahue från universitet i New York, USA, år 1988, att den fungerat som jaktläger efter det han gjort en mikroskopisk analys av verktygen i grottan (Gambassini 2007). Jägarna hade varit mer eller mindre specialiserade på jakt av hästar (ibid). Men det är en förenklad amerikansk tolkning. Ty i grottan finns också klippmålningar med motiv av två hästar och konturen av en hjort på väggarna i en undanskymd vrå längst inne (ibid).

Här är det värt att skjuta in att efter det istida maximumet blev i Östeuropa hästen en mycket populär symbol för en aspekt på måndamen medan hjorten som symbol för kanske samma aspekt på henne kom att bli lika uppskattad i Västeuropa. Ett tidigare mycket komplex system av symboler tycks därmed ha utvecklats i alltmer förenklad riktning. Vad som troligen hände var att permanenta auktoritära strukturer etablerats över större befolkningsmängder än tidigare, varvid hästen i öst och hjorten i väst användes som samlande symbol (kosmiska ikoner). Kan målningarna i Pagliccigrottan tolkas som ett första tecken på denna utveckling?

Handavtryck i Pagliccigrottan

I nästan alla grottor i Europa med grottmålningar från gravettien finns handavtryck. De kom till så att man tog en bit krossad träkol i munnen, blandade den med saliv, och sedan spottade blandningen på den handflata som tryckts mot grottväggen. När man tog bort handen blev avbilden kvar. I Pagliccigrottan är antalet sådana handavtryck förvånande stort. Rimligtvis var avtrycken inte bara ett meddelande att personen i fråga var här utan också någon sorts kommunikation med gudinnan man trodde dvaldes i grottan. Foto från Internet.

Vad Paolo Gambassini inte berättade om i sin översikt var att på golvet i Pagliccigrottan påträffades plaketter av en typ liknande dem, som har hittats i El Parpallo-grottan i Spanien (Seglie 2010). Grottmålningarna med motiv från öst och väst i förening med plaketterna, handavtrycken och gravsättningarna pekar på att grottan var en helgedom likaväl som ett sommarviste på tidens praktiska vis. Aspekten av tidigt tempel skulle ha uppkommit under impulser dels från den franco-kantabriska gravettiensfären, dels från Kostenkikulturen. Därför föreslår jag att Pagliccigrottan som tidigt tempel inrättades eller växte fram i anslutning till en gravettienform av en tidig ”handelskoloni”. Den låg vid kusten. Ordet är inom citationstecken eftersom det lätt ger vilseledande associationer. På denna tid var en ”handelskoloni” en självförsörjande, mer eller mindre fast bosättning, som avsåg att försäkra ett regelbundet utbyte av gåvor mellan två eller flera arkeologiska kulturer, i det här fallet gravettienperiodens Spanien och Sydfrankrike och kulturerna i Svarta havs-området, inte minst Kostenki.

Utmed kusterna

De många klippristningar som bevarats i Italien finns nästan alla utmed kusterna, en del på öar (ibid). Det är åter en indikation på att båtar var kända och använda i Europa under gravettien. Men vad använde man båtarna till? Alla tidens hamnplatser ligger under vatten i dag. Ett undantag utgör den branta klippan Balzi Rossi vid Italiens nordvästra kust. Där har i den grunda grottan eller klippskyddet Riparo Mochi bevarats kökkenmöddingar från havsutnyttjande. Håligheten har i perioder utgrävts av italienska arkeologer sedan 1938. Det fyndförande lagret har visat sig vara över 6 meter tjockt. Det går ner till mellersta stenåldern. Det samlade materialet från utgrävningarna har undersökts av den amerikanska arkeologen Mary C Stiner på 1990-talet (Stiner 1999).

Det intressanta är att fynden i Riparo Mochi inte tycks innehålla spår av fiskben, alltså fiske. Det är snäckskal som dominerar. Grovt består de av två slag: Skal från olika arter av snäckan Dentalium, i vilka borrats hål att användas som halsprydnader, och olika slag av musslor (ibid). De förstnämnda uppvisar ofta spår av slitage som uppstår genom svallning. De har plockats på stranden. De sistnämnda skalen åter har tydliga märken av att ha blivit brända. Man lade musslorna i eld för att de skulle öppna sig och innehållet förtäras (ibid).

Riparo Mochi uppvisar alltså inga tecken på att båtar skulle ha använts. Man plockade skal från stränderna och dök efter musslor i musselkolonierna som satt fast i den branta bergväggen. Så man kunde argumentera för att ristningarna på öar skulle ha gjorts av personer som simmat ut till dem.

Å andra sidan visar Stiners undersökning att Riparo Mochi bara användes vid speciella tillfällen. Däremellan stod det tomt. Olika slag av djur släpade dit sniglar, vars innehåll de försökte komma åt genom att sticka eller borra hål i skalen. Så snäckskal och levande musslor bars av människor uppför den över 100 meter höga klippbranten för någon form av ritual i anslutning till någon okänd aspekt av någondera gudinnan. Nere på sandstranden kan man mycket väl ha halstrat fisk och förvarat kanoter eller båtar.

”Handelskoloni” i Egypten?

Det är följaktligen möjligt att ceremonicentrumen i Sydfrankrike och på spanska östkusten båtledes kunde hålla kontakten med ”handelskolonin” i Paglicci, som i sin tur odlade kontakter österut. Det finns inga direkta arkeologiska bevis för detta, åtminstone inte tills vidare, men däremot finns det språkhistoriska indikationer på att detta kunde ha förekommit. I vissa områden utmed Medelhavets norra kust från Spanien till Albanien finns ett uttal av tre konsonanter, som skulle ha ett ursprung så gammalt som 25 000 år (Alinei 2002). Mera därom längre fram i kapitlet. Men inskränkte det sig till denna västöstliga axel? Kan inte ”handelsmännen” i Paglicci även haft kontakter söderut, med bl a Nordafrika?

Vi har tidigare berättat om en utvandring från Västeuropa till Maghreb. Med början kring för 20 000, kanske redan för 22 000 år sedan växte i Nordafrika fram den ibero-maurusiska kulturen. Den kom att omfatta den nordafrikanska kusten från västra Marocko vid Atlanten till östra Libyen till för 10 000 år sedan. Det finns än så länge inga arkeologiska bevis för utvandrare från Europa gett upphov till denna kultur. Å andra sidan verkar den inte heller ha vuxit fram från den nordafrikanska stensmideskultur som kalla atarien. Den kallas för ibero-maurusisk därför att efter maximumets slut dyker det upp maurusiska bosättningar i Spanien, vilka kunde vara vittnesbörd om en återinvandring.

Jag misstänker att den ibero-maurusiska kulturen uppbars av åtminstone sex stora ceremonicentra, som höll inbördes kontakt, bildade ett bytessystem. Faktiskt kan det inte uteslutas att ibero-maurusierna länge använde samma språk som kustbefolkning i norra Medelhavet (se karta längre ned). Det betyder att det var lätt för dem att även hålla kontakt med ceremonicentrumen där. Men ibero-maurusierna hade även kunskap om södra Medelhavsområdet. Maurusiska framstötar till Palestina skulle kunna förklara fyndet av Urkanstenen i södra Jordandalen, som har ristningar av europeisk gravettientyp. Det är även tänkbart att det ibero-maurusiska bytessystemet inrättade en ”handelskoloni” av Paglicci-typ i norra delen av övre Egypten — 650 km söder om dagens Kairo. Den skulle ha placerats så långt söder ut för att underhålla kontakter med nubiska komplexet, som ju sträckte sig just in över övre Egypten. Men invandring från Europa till Egypten inträffade i förmodligen ganska stor omfattning under det senaste maximumet, ty hos dagens egyptier finns ett lager av haplotyper, som är av europeiskt ursprung (Pagani et al 2015).

Ristningar från Qurta

Den fyra meter breda klippväggen, kallad Pannå 1, i Qurta i övre Egypten. Ristningarna har gjorts i en stil som är närmast identisk med den som användes i solutréenkulturen i Frankrike och Spanien. Men uroxar som avbildas har horn av samma typ som egyptiska djur hade. Bild efter Guy 2012.

Det var ursprungligen kanadensiska arkeologer som upptäckte klippristningarna invid Qurta, en by 30 km söder om staden Edfu i övre Egypten. Men dess plats glömdes bort. Ett belgiskt team lyckades sedan återupptäcka hällen i början av år 2000. I området finns åtminstone två klippväggar till med ristningar av denna typ. De 180 ristningarna i Qurta avbildar främst uroxar men också flodhästar, gazeller, fiskar och fåglar (Guy 2012). Därtill finns det avbildningar av kvinnliga silhuetter i Lalinde-Gönnersdorf-stil från den postglaciala magdalénienkulturen i Europa.

Konstnärerna från Västeuropa

Den franska arkeologen Emmanuel Guy från universitetet Paris 1 har i en artikel påvisat inte bara allmänna likheter i linjeföringen utan även i detaljer som nacke och hovar hos ristningarna i Quarta med motsvarande bilder av uroxar i klippristningar i Frankrike och Iberiska halvön (ibid). Ristningarna har gjorts av personer som skolats i Västeuropa och fört stilen vidare i Egypten. Guy daterar ristningarna till tiden 19-17 000 före nuet. Men ristningarna i Lalinde-Gönnersdorf-stil är från och med för 16 000 år sedan. Det pekar på att ”handelskolonin” i Qurta-trakten kan ha haft kontakt med Europa under en mycket lång tid, även om kontakterna inte behöver ha varit särskilt täta.

Narmerpaletten

Framsidan av Narmerpaletten visande farao Narmer kuvande en fiende med sin stridsklubba. Narmer var kung kring 3100 f Kr. Notera avbildningarna av två kohuvuden överst. Hathor var dagens gudinna. Nut var hennes nattliga motsvarighet. Paletten finns i dag i Egyptiska museet i Kairo.

Guy har i en annan artikel framhållit att den schamanism, som många arkeologer i dag tror kommer till uttryck i gravettienkulturens bildframställningar, inte går att bevisa (Guy 2013). Där håller jag med honom, ty jag hävdar som framgått att schamanism före det senaste maximumet var ännu okänd i Europa. Men Guy har även rätt i den lite vidare bemärkelsen att uttolkningen av gravettienkulturens symbolik är svår att bevisa. Vi har som nämnt hävdat att under inflyttningsskedet i Europa övertog de moderna människorna neandertalarnas bild av mammuten som en symbol för himlen. Nu djärvs jag påstå att gravettienkulturen bytte ut mammuten mot uroxen, främst den vilda kon, som symbol för himlen. Ristningarna av uroxar på hällen i Qurta skulle ha varit olika slag av budskap till himmelsgudinnan som enligt mitt förmenande även var fallet med grottmålningarna och klippristningarna i Västeuropa.

Men det idéhistoriskt verkligt intressanta är att i den fornegyptiska mytologin symboliserades himlen av kogudinnan Hathor. Som framgår av Narmerpaletten, cirka 3100 f Kr, var Hathor med i den fornegyptiska föreställningsvärlden i ett tidigt skede. Nu är frågan om idén till kon som symbol för himlen kom från gravettienkulturens Europa. Det är en möjlighet. Men i det nubiska komplexet i övre Egypten och Sudan domesticerades uroxen till tamboskap självständigt efter det senaste maximumet, alltså oberoende av vad som hände i Västasien (Rose et al 2011). Om de ledande prästerna i Europa fann det så viktigt att inrätta en ”handelskoloni” i Egypten, så kan det inte uteslutas att idén om himlen som ko kommer från den nubiska föreställningsvärlden. Den skulle med bytessystemet ha spridits inte bara till Fornegypten och Europa utan även till Västasien och Indien. Men den europeiska ”handelskolonin” kan ha lagt till en del egna uppslag. Här skulle finnas en hel del att undersöka.

Bytet av kvinnor

För att återgår till Pagliccigrottan kan det inte uteslutas att det ”östliga” inflytande, som italienska arkeologer har sett i fynden där, skulle till en del ha att göra med att vid gåvoutbytet gav en part gåvor som den ansåg vara värdefulla, men som motparten fann vara mindre nyttig. Men till reglerna hörde att mottagaren ändå skulle tacka och ta emot (Sahlins 1972). Därför har de östliga gåvorna kommit att bevarats eftersom man inte vetat vad man skulle göra med dem, men inte heller kunnat kasta bort. Å andra sidan är det möjligt att det var frågan om ett ”lager”, som blivit övergivet när någonting dramatiskt hände.

Vad gäller kvinnan med diademet skulle hon vara en annan indikation på en sedvänja, som växte fram under gravettien. Som vi såg i avsnittet om badegoulienkulturen tyder arkeogenetiska undersökningar på att en spridning västerut av mtDNA, som enklast kan förklaras med att man bytte kvinnor för att göra gåvokontakterna långvariga och säkra. Kvinnan med diademet i Pagliccigrottan skulle bekräfta att denna sedvänja verkligen förekom.

Om nu Pagliccigrottan ingick som en del av ett tidigt uttryck för en ”handelskoloni” skulle denna, alltså, ha legat vid kusten. Grottan Paglicci skulle ha använts sommartid som ett slags helgedom och som jaktläger. Att vissa gravsättningar skedde i grottan kan kanske förstås så, att det var nykomlingarna österifrån som gravsattes där. Som hedrade gäster i ”kolonin” kunde deras döda kroppar inte läggas ut på det franco-kantabriska sättet.

Hur det än förhöll sig är fynden Pagliccigrottan av stor betydelse. De ska bli intressant att se vad arkeologerna småningom kommer fram till, när de övergett sina nuvarande ytliga förklaringar.

Västra Balkan

Som vi ovan konstaterade förekom under den senaste maximala fasen av istiden inga eller mycket få kontakter över Apenninerna. I Abruzzerna finns den högsta toppen Corno Grande med en höjd av 2912 m ö h. Den är snötäckt året runt. På nordsidan av berget ligger Calderoneglaciären — Europas sydligaste jökel. Den håller nu på att försvinna, men torde ha funnits där mer eller mindre kontinuerligt i åtminstone 70 000 år. Trädgränsen i Apenninerna går vid 2 000 meter. Under det senaste maximala skedet fanns det mindre jöklar på lägre höjder och trädgränsen gick åtminstone 1000 meter längre ned.

Ungefär samma klimatologiska förhållande gällde för bergskedjorna på Balkan under senaste maximum. Från en höjd av mellan 500 och 1 000 meter övergick bergslandskapet att bli alltmer ödsligt. Få djur betade där och människorna gick sällan så högt upp för att jaga. Man höll till främst i dalarna. Dolomiternas och Karpaternas bergskedjor hade sannolikt jöklar i passen medan Balkanbergen i södra Bulgarien däremot saknade sådana. Denna bergskedja fungerade också som ett refugium för många fågelarter.

För att förstå utvecklingen i Balkan (och i Europa) är det värt att återge en del uppgifter om klimatet, som publicerades år 2011 av sex forskare, ledda av Jennifer D Stanford från universitet i Southampton i England (Stanford et al 2011). Enligt dem skulle själva kulminationen av det senaste istida maximumet, Heinrich event 1, har pågått i hela 4 000 år, från för cirka 19 000 till för cirka 14 600 år sedan (ibid). Det innebar att inlandsisarna nådde allt längre söderut och spred en kyla som fick de omgivande polaröknarna att växa och därmed också tundraområdena söderom dem. Vegetationen minskade och med dem antalet djur som fanns att jaga.

Den här utvecklingen kan avläsas så långt söderut som i sydvästra Albanien, som ligger ungefär mitt emot den italienska klacken vid Otrantosundet. Här har arkeologiskt karterats Mallakastrahöglandet, som börjar 20 km från kusten. Det består egentligen av utlöpare till de betydligt högre bergsområdena längre österut i landet. Mallakastra är inte särskilt högt, mestadels 200-500 meter över nuvarande havsnivå — den högsta punkten når en höjd av 700 m.

Arkeologin i Albanien är ung. Franska och italienska arkeologer gjorde där karteringsarbeten under mellankrigstiden. Först under den kommunistiska diktaturen grundades ett eget arkeologiskt institut. Det var av nationalistiskt ideologiska skäl. Diktatorn Hodja ville ha bevis för att dagens albaner härstammar från antikens illyrer. Det har gjort att de arkeologiska undersökningarna koncentrerades till de inte obetydliga lämningarna från denna period.

Först på 1990-talet kom igång ett arkeologiskt arbete som var inriktat på kartering av jägarstenåldern. Det skedde inom ramen för Mallakastra Regional Archaeological Project, som finansieras av universitetet i Cincinatti i USA och äger rum i samarbete med Albaniens arkeologiska institut. Kartering och provutgrävningar har gett ett överraskande rikt material från jägarstenåldern (Runnels et al 2009).

Neandertalare hittade till Mallakastra redan för 135 000 år sedan, alltså i slutskedet av den Saaliska istiden. Utgrävarna fick intrycket att neandertalarna vistades på detta högland endast under de varmare perioderna (Runnels 2004 och 2009). Detta bekräftas även av fynden från anatomiskt moderna människor. Det är frågan om främst stenverktyg av typen övergångssmide, närmast bachokirien, som var vanlig på Balkan för 30 000 år sedan och tidigare. Vid Kryegjata B hittade man spår av ett friluftläger, dock inte ett basläger (Runnels 2004). Några lämningar av av gravettienverktyg påträffades inte. Under det senaste maximumet stod Mallakastrahöglandet tomt (Runnels 2009)! Jägarbandet som genomströvat höglandet vistades rimligtvis vid kusten.

Mot denna bakgrund är det förståeligt att i nordvästra Balkan har fynden i flera grottor visat på att de användes först under epigravettien, från för ungefär 18 000 år sedan. Trycket från det långvariga Heinrich event 1 fick folk på ovan föreslaget sätt att flytta ner till kusten.

Grottan Salitrena Pecina

Men i detta mönster finns ett spännande undantag. Det är grottan Salitrena Pecina i dagens norra Serbien. Den har ett tio centimeter tjockt, brunt fyndlager innehållande artefakter från gravettien (Mihailovic et Michailovic 2007). Enligt den genomgång av fyndmaterialet från västra Balkan som de serbiska forskarna Dusan Mihailovic och Bojana Mihailovic, den förstnämnda knuten vid universitet i Belgrad, den senare vid stadens historiska museum, har publicerat i den franska tidskriften Paleoorient, uppvisar Salitrena Pecina-fynden ingen anknytning till Bulgarien. Däremot finns en tydlig association till östra Centraleuropa, speciellt med den österriska fyndplatsen Willendorf II (ibid). Den ligger vid Donau väster om Wien.

Men de serbiska forskarna har funnit ännu större likheter i stensmidet med gravettienfynd i Ungern (ibid), troligen det tidigare nämnda ceremonicentrumet i Karpaternas bassäng. Det skulle ha varit ett av dem som höll kontakt med Kostenki (sannolikt även med östra Medelhavet som vi ska se) så länge det gick. Intressant är också att de har funnit drag av verkstad i fynden i grottan Salitrena Pecina. I grottan har påträffats sex eldstäder, som skulle ha gett ljus åt stensmederna i deras arbete. Den befolkning, som verktygen levererades till, skulle ha bott i dalarna, kanske i sådana vinterbonade runda hus som pavlovienmänniskorna. Men lämningar av sådana byggnader har ännu påträffats.

Om grottan Salitrena Pecina var en verkstad, som tillhandahöll färdiga stenverktyg åt en lokalbefolkning, så skulle vi här möta en effektivt organiserad stam med arbetsfördelning mellan olika grupper. Men frågan är om inte människorna i östra Centraleuropa var en av de bästa, om inte den bäst, organiserade i Europa under gravettienperioden och detta skulle ha spillt över till delar av Balkan.

Keramikfragment från Vela Spila

Ett av de bäst bevarade keramikfragmenten från grottan Vela Spila i dalmatiska skärgården i Kroatien.

Något om den teknologiska nivån i Balkanrefugiet berättar ett ganska nytt fynd från Vela Pila, en grotta på västra sidan av Korculaön i den dalmatiska skärgården i Kroatien (Farbstein et al 2012). Från den stora grottöppningen ser man i dag ut mot Adriatiska havet genom Vela Luca-viken, men för 17 000 år sedan bredde ut sig en slätt, det torrlagda havsbottnen. Grottan består av en enda kammare som är 50 meter djup, 30 meter bred och 17 meter hög. Hallen är, intressant nog, upplyst genom två hål i taket. Utgrävningar har gjorts i grottan i perioder sedan 1951. Hittills har 20 kvadratmeter grävts ut med lager från äldre stenåldern (ibid). De nu pågående utgrävningarna leds av Dinko Radic och Preston Miracle, den förstnämnda från det lokala kulturcentret i Vela Luca, den senare från den arkeologiska institutionen vid universitet i Cambridge, England.

I det paleolitiska lagret har hittills hittats 36 keramikfigurer och -fragment. De verkar att ha varit i genomsnitt cirka 3 cm höga och ungefär 4 cm långa. De har kunnat dateras till 17 500-15 000 kalibrerat före nuet (ibid). Alla har gjorts av lössjord, mjukat upp i vatten, som knådats, torkats och sedan bränts i en eld på 600 eller fler grader. Men efter användningen har de brutits i bitar (ibid). Observera att figurerna inte har sprängts sönder i en het eld som keramikbitarna från pavlovienkulturen 10 000 år tidigare. Alla fragmenten tycks ha föreställt djur.

Att figurerna är zoomorfa pekar på att de skulle ha avbildat aspekter på gudinnorna. Det är möjligt att de användes som någon sorts medel vid spådomar. Men troligare är att de var mera av typen votivgåva, men av ett speciellt slag. Man tillverkade ett föremål och med det i handen avgavs ett löfte till den aspekt på gudinnan löftet gällde. Därpå bröts figuren sönder för att bekräfta löftet. En annan möjlighet är att en person höll det nyligen tillverkat djuret i handen och under stor koncentration framförde ett meddelande av något slag, en fråga eller en bön, till den gudinna man avsåg. Var frågan personligt hållen kan personen i fråga ha upplevt sig ha fått ett svar. Därefter förstördes föremålet så det inte skulle kunna användas igen.

Detta skulle ha varit ytterligare en av de många metoder som gravettienkulturens människor utvecklade i sin brottning med den stora kölden.

Isolering

När sedan det istida maximumet kulminerade med Heinrich event 1, som som sagt började för från ungefär 19 000 år sedan, tycks västra Balkan ha isolerats norrut. Det berodde som nämnt på att jöklar stängde passen genom bergen (ibid). Befolkningen söder om bergen kom att bli alltmer beroende av bytandet sjöledes.

Karta över spridningen av ett språk i södra Europa under gravettien

Den italienska språkhistorikern Mario Alinei har uppmärksammat en gammal språkhistorisk iakttagelse, nämligen att i de nuvarande indoeuropeiska språken utmed Medelhavets norra kuster i många fall uppträder i uttalet en retroflex i anslutning till konsonanterna /l/, /d/ och /tr/ (Alinei 2002). Dessa konsonanter glider ihop med följande konsonant. Denna retroflex skulle vara ett eko av ett äldre språk, som skulle ha börjat användas redan för ungefär 25 000 år sedan. Dess föreslagna utbredning under gravettien visas på kartan i rött. Karta hypertexter.se efter Alinei 2002.

När den senaste istiden i vågor gick mot sitt maximum och människorna i alla områden i norr tvingades överge sina jakträjonger, skulle byteskedjorna förskjutas till norra Medelhavets kuster. Med hjälp av sjötransporter, kanske i form av kanoter, kanske i små skinnbåtar, höll man utmed kusterna kontakt med varandra – kanske också över Medelhavet till bl a Egypten. Frågan är vilket språk det kunde ha varit. Av allt att döma var det inte identiskt med det preprotobaskiska tungomål, som användes i det franco-kantabriska refugiet. Inte heller skulle det ha varit detsamma som det protoindoeuropeiska idiom som användes runt det delvis torrlagda Egeiska havet – i Grekland, södra Bulgarien och södra och troligen västra delen av Anatolien. Om det förhöll sig så att att viktiga delar av de utensilier av trä, som behövdes av kvarvarande jägargrupperna i de arktiska delarna av Europa under maximumet, tillverkades i Magreb och fördes över till Europa, kan det ha varit Magrebspråket som kom att spridas utmed västra Medelhavets norra kust. Om så var fallet har det språket försvunnit ur historien.

I nästa kapitel ska vi fördjupa oss i det senaste maximumets förlamande följder och berätta om utvandringen från Europa och att ett enda språk talades från Europa till norra Kina


Till nästa kapaitel: Östeuropa, Sibirien och Kina.
Till historiemenyn.




Publiceringshistoria: Utlagd 11-09-11. Försvann från webben hösten 2014 på grund av sabotage. Uppdaterad och ånyo utlagd 2017-12-06.


Välkommen att sända en kommentar till essän!


Källor, detta kapitel:

Alinei 2002: Mario Alinei: Towards a generalised continuity model for Uralic and Indoeuropean languages. Kapitel i boken The Roots of Peoples and Languages of Northern Eurasia IV, redaktör Kyösti Julku, Societas Historiae Fenno-Ugricae, Oulu 2002.
Aranguren et Revedin 2001: Biancamaria Aranguren et Anna Revedin: Interprètation fonctionnelle d'un site gravettien à  burins de Noailles. L'Anthropologie 105, 533-545.
Aranguren et al 2007: Biancamaria Aranguren, Roberto Becattini, Marta Mariotti Lippi & Anna Revedin: Grinding flour in Upper Palaeolithic Europe (25 000 years bp). Antiquity 81 (2007).
Arobba et al 2004 Daniele Arobba, Paolo Boscato, Giovanni Boschian, Christophe Falgueres, Leone Fasani, Carlo Peretto, Benedetto Sala, Ursula Thun Hohenstein and Carlo Tozzi: Paleoenvironmental Analysis. Coll. Antropol. 28 (2004).
Caramelli et al 2003: David Caramelli, Carles Lalueza-Fox, Cristiano Vernesi, Martina Lari, Antonella Casoli, Brunetto Chiarelli, Isabelle Dupanloup, Jaume Bertranpetit, Guido Barbujani, Francesco Mallegni, and Giorgio Bertorelle: Evidence for a genetic discontinuity between Neandertals and 24,000-year-old anatomically modern Europeans. PNAS, May 27, 2003, vol. 100, no. 11.
Farbstein et al : Rebecca Farbstein, Dinko Radic, Dejana Brajkovic, Preston T. Miracle: First Epigravettian Ceramic Figurines from Europe (Vela Spila, Croatia). PLoS ONE, 1 July 2012, Volume 7, Issue 7.
Gambassini 2007: Paolo Gambassini: Traits essentiels du gravettien en Italie. Paléo, 19 Décembre 2007.
Giaccio et al 2007: Biagio Giaccio, Roberto Isaia, Francesco G. Fedele, Emanuele Di Canzio, John Hoffecker, Annamaria Ronchitelli, Andrey A. Sinitsyn, Mikhail Anikovich, Sergey N. Lisitsyn, Vasil V. Popov: The Campanian Ignimbrite and Codola tephra layers: Two temporal/stratigraphic markers for the Early Upper Palaeolithic in southern Italy and eastern Europe. Journal of Volcanology and Geothermal Research (2007), doi:10.1016/j.jvolgeores.2007.10.007
Guy 2012: Emmanuel Guy: European Paleolithic Art in the Nile Valley. paleoesthetique.com - June 2012.
Guy 2013: Emmanuel Guy: Cave art: the shamanic impasse. paleoesthetique.com - april 2013.
Malegni & Palma di Cesnola 1994: F. Malegni et A. Palma di Cesnola: Les restes humains decouverts dans les niveaux gravettiens de la grotte Paglicci (Rignano Garganico, Pouilles, Italie). Antropologie XXXII/1 1994.
Mihailovic et Michailovic 2007: Dusan Mihailovic et Bojana Mihailovic: Considerations sur le Gravettien et l'epigravettien ancien des Balkans de l'ouest. Paléo, 19 | 2007.
Mussi et al 2006: Margherita Mussi, Patrizia Gioia and Fabio Negrino: Ten small sites: the diversity of the Italian Aurignacian i boken Towards a definition of the Aurignacian. Proceedings of the Symposium held in Lisbon, Portugal, June 25-30, 2002. Editors Ofer Bar-Yosef and João Zilhão. Trabalhos de arkeologica nr 45.
Pagani et al 2015: Luca Pagani, Yali Xue, Stephan Schiffels, Marc Haber, Neil Bradman, Deepti Gurdasani, Rosemary Ekong, Endashaw Bekele, Tamiru Oljira, Pierre Zalloua, Petr Danecek, Aylwyn Scally, Ephrem Mekonnen, Richard Durbin, Yuan Chen, Donata Luiselli, Toomas Kivisild, and Chris Tyler-Smith: Tracing the Route of Modern Humans out of Africa by Using 225 Human Genome Sequences from Ethiopians and Egyptians. The American Journal of Human Genetics 96, 986-991, June 4, 2015.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011. Vol 6, Issue 11, e28239.
Runnels et al 2004: Curtis Runnels, Muzafer Korkuti, Michael L. Galaty, Michael E. Timpson, John C. Whittaker, Sharon R. Stocker, Jack L. Davis, Lorenc Bejko, & Skander Musaj: The Palaeolithic and Mesolithic of Albania: Survey and Excavation at the Site of Kryegjata B (Fier District). Journal of Mediterranean Archaeology 17.
Runnels et al 2009: Curtis Runnels, Muzafer Korkuti, Michael L. Galaty, Michael E. Timpson, Sharon R. Stocker, Jack L. Davis, Lorenc Bejko & Skander Musaj: Early prehistoric landscape and landuse in the Fier region of Albania. Journal of Mediterranean Archaeology 22.2. December 2009.
Sahlins 1972: Marshall Sahlins: Stone Age Economics. Aldine Atherton.
Seglie 2010: Dario Seglie: Palaeolithic cave art in Italy: From the iconography of signs to the underlying symbols. IFRAO Congress, September 2010 (Pre-Acts). http://www.continuitas.org/texts/seglie_caveart.pdf
Stanford et al 2011: J.D. Stanford, E.J. Rohling, S. Bacon, A.P. Roberts, F.E. Grousset, M. Bolshaw: A new concept for the paleoceanographic evolution of Heinrich event 1 in the North Atlantic. Quaternary Science Reviews 30/2011
Stiner 1999: Mary C. Stiner: Paleolithic mollusc explotation in Riparo Mochi (Balzi Rossi, Italy): food and ornaments from Aurignacian through Epigravettian. Antiquity Vol 73, Nr 282, december 1999.
Stiner 2003: Mary C. Stiner: Standardization in Upper Paleolithic Ornaments at the Coastal Sites of Riparo Mochi and Üçagizli Cave. I boken The Chronology of the Aurignacian and of the Transitional Technocomplexes: Dating, Stratigraphies, Cultural Implications. Publicerad av Trabalhos de Arqueologia, no. 33, redaktörer J. Zilhão and F. d'Errico. Istituto Protugues de Arqueologia.
Tallavaara et al 2015: Miikka Tallavaara, Miska Luoto, Natalia Korhonen, Heikki Järvinen, and Heikki Seppä: Human population dynamics in Europe over the Last Glacial Maximum. PNAS, July 7, 2015, vol. 112, no. 27.



© 2017 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.