Emigrationen från Afrika

I

dagens kunskapsläge ser det ut som alla språk utanför Afrika skulle ha kommit från två tungomål, skhul-språket och qafzeh-idiomet, som också framgick av föregående kapitel. Skillnaden i tid mellan de två grupperna tyder att det var frågan om just två språk, även om de förmodligen var besläktade.

Än så länge vet vi ingenting om hur dessa idiom såg ut. Men ett förslag om ordföljden i dessa gamla tungomål presenterades av språkhistorikerna Murray Gell-Man och Merrit Ruhlen år 2011. De hade gått igenom ordföljden i 125 språk och kommit till slutsatsen att ordföljden ursprungligen var subjekt, objekt, verb (SOV) (Gell-Man et Ruhlen 2011). Människorna sade alltså på den tidiga språkformen ”Han sten kastar”. Först senare utvecklades den för oss mera bekanta ordföljden SVO: ”Han kastar sten”.

I en intervju i ett webbmagasin i samband med artikelns publicering hävdade Merritt Ruhlen att det i frågavarande gamla tungomålet skulle ha talats för 15 000 år sedan i Östafrika (Wolchover 2011). Den breda konservativa falangen av språkhistoriker kan dock inte tänka sig en kronologi längre än 6 000 år, så Ruhlen är till synes djärv. Men hur skulle ett språk ha kunnat utvecklats till omkring 7 000 stycken på 15 000 år? Ett mera rimligt tidsspann är 100 000 år som vi här har föreslagit.

Fynd av stenverktyg från äldre stenåldern i områdena runt Persiska viken. Den nuvarande viken var en mer eller mindre torrlagd dal från cirka 75 000 år sedan till för ungefär 6500 f Kr. Figurerna a-c är markfynd från Sharjah emiratet, d-f från Qaleh Bozi-grottan i Isfahan provinsen i Iran, och gett markfynd från Jebel Barakah i Abu Dhabi emiratet. Verktygen har gjorda med en teknik, som påminner om den som användes i den ateriska kulturen i Nordafrika. Det skulle alltså vara frågan om lämningar av quafzeh-människorna. Teckning efter Rose 2010.

I dagens kunskapsläge kan vi också misstänka att qafzeh-språket blandades med arkeonubiernas tungomål. Därtill kommer inflytande från de språk, som talades av äldre antropologiska typer som neandertalarna i Västasien, denisoverna i Asien och de allra tidigaste utvandrade moderna människorna (för 185 000 år sedan; Hershkovitz et al 2018) som tog sig genom den levantinska respektive den arabiska korridoren. I Indien och Kina, kom de att påverka skhul- och qafzeh-idiomen och bidra till uppkomsten av de många olika språkstammar, som utmärker dagens språksfär utanför Afrika. Huvudsakligen inom ämnets ramar ska jag i detta kapitel föreslå namn på de språkfamiljer, som har sin upprinnelse i skhul-språket, och de som kommit från qafzeh-tungomålet.

Skhul-idiomet skulle ha haft sitt ursprung i Nordafrika som vi har sett. Människorna därifrån var uppblandade med äldre antropologiska typer som framgick av tidigare kapitel. När de nådde Palestina för ungefär 115 000 år sedan skulle de ha talat ett språk som skilde sig från utvecklingen i Västafrika. I Palestina kom de i kontakt med neandertalarnas tungomål. Allt fler detaljer tyder på att neandertalarna i Västasien var i en del avseenden mera avancerade än de moderna. Vi kan misstänka att de sistnämnda i Palestina tog intryck av sina dåtida grannar. De inte bara gifte sig med neandertalare, som arkeogenetiken påvisat (Green et al 2010), utan tog troligen även över organisatoriska strukturer (Stiner et al 2009). Allt detta pekar på möjligheten att de moderna lånade in i sitt språk ord och fraser från neandertalarnas tungomål. Deras språk fick kanhända en neandertalisk superstruktur, som gjorde att Skhul-språket redan i Palestina fick en karaktär, som alltmer skilde det från språkutvecklingen i Västafrika. Ut-från-Afrika-processen skulle alltså från ett tidigt skede ha påverkat språkens evolution utanför Afrika.

Västafrikanskt språk

Qafzeh-tungomålet skulle ha varit av mera ren västafrikansk karaktär, kanske en mycket arkaisk och högst tidig version av ett idiom tillhörande den språkstam, som än i dag talas i Västafrika, av Greenberg döpt till niger-kordofanian-familjen (måhända en prepreprotoversion av Dogon eller Ijoid-tungomålen; Blench 2012). Men även qafzeh-idiomet kan ha tagit intryck av neandertalarnas tungomål i Palestina. Vid Persiska viken kan det sedan ha påverkats av arkeonubiernas östafrikanska idiom. Detta kan ha varit ett prepreproto-semitiskt tungomål.

Om och eventuellt hur qafzeh-tungomålet och arkeonubiskan smälte samman vet vi inte. De många fynden av verktyg vid floder som en gång rann ner i Ur-Schatt-dalen, alltså den torrlagda Persiska viken, kan tolkas så att arkeonubierna till en början inte släppte in Qafzeh-människorna till dalen. Men Tobakatastrofen för 75 000 år sedan kan ha utlöst en väldiga tsunami som fyllde Ur-Schatt-dalen och skulle ha dödat merparten av arkeonubierna. De skulle sedan ha ersatts av Qafzeh-människor. Men indicier pekar på att den biologiska evolutionen i Östafrika och därmed bland arkeonubierna hade varit snabbare än vad den hade varit i Västafrika. Därför vore det logiskt att anta att arkeonubiernas språk skulle vara mera utvecklat i fråga om grammatik och aspektbeskrivande ordförråd. Därtill kan arkeonubiernas medicinmän ha haft en mera dominerande ställning. Mot denna bakgrund är det möjligt att arkeonubiskan trots allt trängde ut qafzeh-språket, även om ett substratum av qafzeh kan ha bestått.

Det skulle betyda att det var en delvis ny och kanske något utvecklad version av arkeonubiska som spreds över världen. Om så var fallet skulle det kräva en ny benämning för detta tungomål. Men läsarna av denna essä torde vid det här laget ha vant sig vid termen qafzeh-språket, så jag använder den i väntan på att forskarna kommer överens om vad som verkligen hände.

Relikter

Som ett slags minnen från emigranternas långa vandringar finns kvar små minoriteter utspridda hela vägen från den Arabiska halvöns sydkust till Malackahalvön och Filippinerna (Oppenheimer 2004). De är ett slags relikter. Utmärkande för dem är att de har en mörk, nästan helsvart hudfärg som är en följd av att de under en mycket lång tid har levt vid Indiska oceanens kuster och utvecklat ett skydd mot solens farligt starka återspegling från havsytan. De kallas ofta för negritos, på svenska ibland negriter. De har varit en av världshistoriens mest bortglömda minoriteter.

Några av de mera kända reliktfolken är Hadramut vid Arabiska halvöns södra kust, Makrani vid Indusflodens mynning och på Baluchistans kust i Pakistan, Koraca, Yanadi, Irula, Gadaba och Chenchu på den stora indiska halvön samt Veddas i Sri Lanka. På Andamanerna ökedja återfinns Jarava och Onge. På Malackahalvön finns Semand och det märkliga Mongoloid-folket. Därtill finns flera reliktfolk på Filippinerna och i Nya Guinea samt en del av aboriginerna i Australien (ibid).

I förra kapitlet föreslog vi att expansionen öster ut från Ur-Schatt-dalen för 60 000 år sedan skulle ha varit organiserad. En kanske större grupp sändes ut för att grunda ett centrum för bytande av gåvor. Detta första centrum utanför Ur-Schatt-dalen skulle ha etablerats någonstans vid Indusflodens mynning och Makranifolket skulle vara ättlingar till denna grupp. Centrumet skulle dels ha hållit kontakten bakåt till Ur-Schatt-dalen, dels byggt upp ett nätverk för gåvoutbyte med människor som levde högre upp utmed Indusflodens stränder. Tack vare utbytet av gåvor hade människorna i detta centrum en något högre levnadsstandard och något högre överlevnadsfrekvens. Det gjorde det möjligt att sända befolkningsöverskottet att grunda ett nytt centrum längre öster ut. På detta sätt skulle det ha grundats centra för gåvoutbyte runt hela den indiska subkontinenten. Det var ingen snabb process. Den skulle ha tagit 5 000 år.

Det tycks inte finnas några arkeologiska bevis för detta förslag. Det gör att tanken att spridningen av moderna människor utanför Afrika skedde på ett oplanerat, spontant sätt till förhärskande. Men bland reliktfolk i Filippinerna och i Nya Guinea lever kvar mycket gamla handelssystem. Det inom socialantropologi mest berömda är den s k Kularingen, som studerades av Bronislav Malinovski (och rapporterades i boken Argonauts of the Western Pacific, 1922; Argonauterna i västra Stilla havet; finns ej översatt). Kularingen fungerar som ett ceremoniellt bytesnätverk från nordöstra Nya Guinea och sträcker sig ut i Stilla havet till bland annat Salomonöarna. Men det är förhållandevis långt utvecklat och kan inte vara identiskt med dem, som enligt mitt förslag ursprungligen spreds över Eurasien.

Om mitt förslag är riktigt skulle dessa reliktfolk till huvuddelen vara ättlingar från skedet av grundande av centrum för gåvoutbyte. Genom att försöka undersöka var ett reliktfolk först hade slagit sig ned skulle det kanske gå att hitta platsen för ett sådant centrum.

Kusunda-folket

Som ättlingar till de stora afrikanska utvandringsvågorna har dessa reliktfolk numera också blivit föremål för ett nytt intresse. En ny relikt har relativt nyligen överraskande påträffats i Nepal: Kusunda-folket. Individerna tillhörande det är mera kortvuxna och har en mörkare hy än sina grannar. Troligen har de under historiens gång sökt sig från kusten upp i bergen för att få vara i fred. En undersökning av deras språk har pekar på att det tillhör den indo-pacifiska superspråkfamiljen (Whitehouse et al 2004) och skulle alltså ha haft skhul-idiomet som ursprung. Även andra reliktfolk tros ha bevarat språktraditionen från skhul-språket, naturligtvis mycket förändrat. En sådan grupp kan vara Onge-folket på Andamanernas södra ögrupp i Bengaliska viken. Det tror åtminstone Jerold A Edmondson, germanist vid Arlington universitet i Texas, USA (Matthews 2007). Genom att jämföra dessa gamla språk kunde man kanske hitta spår av skhul-idiomet.

Sedan 2001 pågår vid universitetet i Santa Fe i USA ett projekt som döpts till Evolution of Human Languages (De mänskliga språkens utveckling). Det är frågan om ett samarbete mellan amerikanska och ryska språkhistoriker. Det leddes under flera år av den tidigare nämnda Murray Gell-Man (1929-2019). Där försöker man gå längre tillbaka i tiden än 10 000 år. Därvid har man jämfört de rekonstruerade orden i olika språkfamiljernas protospråkliga lexikon. Till exempel heter ordet vatten på protouraliska *wete (i dagens finska vesi) medan det på protoindoeuropeiska lyder *vedor (stjärnan markerar att det är ett rekonstruerat ord). Likheten är så pass stor att det är sannolikt att det protouraliska och det protoindoeuropeiska ordet kommer från ett gemensamt ord i ett ännu äldre språk (se nedan om tarim-språket).

Genom jämförelse mellan protospråkliga lexika från olika superspråkfamiljer har man kommit fram till att superspråkfamiljerna eurasiatiska (bl a indoeuropeiska och finsk-uraliska), afroasiatiska (de semitiska språken), sino-kaukasiska (baskiska, nordkaukasiska språk och bl a kinesiska, tibetanska och burmesiska) och austronesiska (tungomålen i Östra Indien med Bangladesh, Sydostasien, Taiwan, Malajarkipelagen, Mikronesien och Polynesien) skulle ingå i en supersuperspråkfamilj (Gell-Man et al 2009). Den har man döpt något missvisande till boreal (ibid). Ursprungsspråket skulle vara 17 000-15 000 år gammalt (ibid). Men som vi ska se har alla dess språkfamiljer sitt sannolika ursprung i det föreslagna qafzeh-språket, vilket gör tidsspannet mycket längre.

Tarimmänniskorna

Joseph Greenberg föddes i New York 1915. Han utbildade sig till antropolog. Hans doktorsavhandling, som lades fram vid universitet i Chicago, handlade om Hausa-folket i Nigeria och den muslimska religionens påverkan på hausa-språkets utveckling. Under arbetet lärde han sig detta idiom, vilket bidrog till att han blev alltmer lingvist och språkhistoriker. År 1963 samlade han sina artiklar om afrikanska språk i en bok, där han visade att de afrikanska språken kunde indelas i fyra superspråkfamiljer: afroasiatisk, nilo-sahariensisk, Niger-Congo och Khoisan superfamiljerna. Året innan hade han blivit utsedd till professor i antropologi vid Stanford-universitet i Kalifornien. Där arbetade han till sin död 2001.

Från kusterna kom qafzehmänniskorna också att söka sig in in i det inre av Asien. En av de tidigaste grupperna, som arkeogenetiskt kan dokumenteras, lämnade den pakistanska kusten för omkring 55 000 år sedan (Wells et al 2001). Då hade havsytan åter börjat stiga och de blev trångt på kontinentalsockeln. Den norrut färdande gruppen följde Indusfloden uppåt och kom i kontakt med bl a första vågen av Skhul-människor, som överlevt Tobakatastrofen genom att fly norrut (Oppenheimer 2007). Av dem eller eventuellt andra kan de ha fått uppgifter, som ledde dem genom passen i bergskedjan Hindu-Kush till Afghanistan. Där stötte de möjligen på fler Skhul-människor eller troligen på någon äldre antropologisk människotyp, denisover eller neandertalare, oklart vilket än så länge. Ett skallfynd från Obi-Rahmat i Uzbekistan pekar på att en blandning av de två nämnda typerna levde där på denna tid (Otte 2007). Därifrån fortsatte de vidare längs än så länge okända vägar till Centralasien, närmare bestämt Tarim-bassängen i nuvarande Xinjiang i västra Kina. Den stora, i dag ökenartade dalen var då grönskande med ett närmast subtropiskt klimat (Wells et al 2001).

Men de upptäckte snart att de inte var ensamma i Tarimbäckenet. Där bodde också en i paleoantropologin till 2010 okänd antropologisk typ. Lämningar av henne påträffades i en grottan, som ligger vid Anuifloden i Altaibergen i södra Sibirien. Grottan hade namn efter en eremit som hade bott där på 1700-talet: Denisov. Fyndet var i sig inte märkligt: fingerbenet från en liten flicka och ett par tänder. Det var märkligt nog inte äldre än ungefär 30 000 år. Därför gick det att utvinna DNA från det. Av analysen framgick att Homo denisovans inte var nära släkt med vare sig de moderna eller neandertalarna (Krause et al 2010). Var denisoverna växte fram är i dagens läge oklart. Det har föreslagits att de skulle ha utvecklats i Spanien från Homo ergaster för ungefär 1,2 miljoner år sedan. Men en arkeogenetisk undersökning från 2017 hävdar att neandertalarna och denisoverna till en början tillhörde en och samma antropologiska typ, som hade utvandrat från Afrika för cirka 600 000 år sedan. De skulle sedan ha delat på sig. Neandertalarna skulle ha utvecklas någonstans i västra Asien medan denisoverna funnit sin genotyp längre öster ut i Asien (Roger et al 2017). Som vi påpekade i kapitel 2 är problemet att övergången från Homo ergaster/erectus till mera utvecklade antropologiska typer förargligt oklar (Stringer et Barnes 2015).

Denisoverna mer avancerade

Det finns tecken som tyder på att denisoverna kom att i en del avseenden utvecklas längre både genetiskt och teknologiskt än de moderna människorna. Dagens tibetaner har från denisoverna fått anlagen för leva och arbeta på hög höjd (Huerta-Sanchez et al 2014). I Denisovagrottan har påträffats ett armband, som borrats med en teknik som de moderna inte besatt för 40 000 år sedan. Denisoverna tycks därtill ha lärt ut en mängd saker, t ex i Sibirien ett sätt att leva under arktiska förhållanden och i den stora indonesiska skärgården hur man tar sig över vida vatten med hjälp av högsjökanoter. På något sätt påverkade denisoverna de moderna i Kina på ett omfattande sätt som vi bara kan ana (den mongoloida antropologiska fenotypen kan visa sig vara ett arv från henne). Att klarlägga hennes inflytande på de moderna är en av de stora utmaningarna för forskningen under de närmaste decennierna.

Professor Merritt Ruhlen efterträdde Joseph Greenberg vid den antropologiska avdelningen vid Stanford-univeristet i USA. Han har arbetat vidare på att utveckla Greenbergs forskningsresultat. Han har föreslagit att alla jordens språk skulle komma från ett enda språk, monogenesis. Denna essäs språkhistoriska uppslag är till delar hämtade från hans bok ”The Origin of Language” (Språkens ursprung).

Utmärkande för de Qafzeh-grupper, som hade gett sig ut för att hitta nya platser att leva på, var, som framhållits, att unga män befann sig i majoritet (Keinan et al 2008). Vi kan förmoda att de unga män, som med sin grupp nådde Tarimbassängen, skaffade sig denisovakvinnor till hustrur. Arkeogenetiken har ännu inte hunnit fastslå att detta skulle ha inträffat i just Tarimbäckenet, men ett par studier har kunnat visa att det skett i Ostasien (Reich et al 2011). Däremot är en dentologisk undersökning tydlig. Tarimesernas senare barn, cromagnonerna som kom till Europa, hade haft en tandutveckling, som inte var av afrikansk utan asiatisk typ (Martinon-Torres 2007), alltså sannolikt ett arv från denisovamänniskorna.

När de moderna människorna i Tarimbassängen korsade sig med denisovamänniskorna tog de sannolikt också intryck av de sistnämndas språk. Därmed skulle deras vid det här laget ganska förändrade qafzeh-språk ha blivit ett nytt idiom. Förslagsvis döper jag det till tarim-språket. Med tiden skulle det sprida sig inte bara till Europa utan även över hela södra Sibirien ända till norra Kina. Det skulle ha skett genom både emigration och byteskedjor.

På vad skulle ett sådant antagande stöda sig? Underlaget skapades av en lingvist som försökte få språkhistoria närmare den historiska empirin. Han var en av de första s k long rangers, förra professorn i antropologi vid Stanforduniversitet i Kalifornien, USA, Joseph Greenberg (1915-2001). Han hävdade

En kopia i naturhistoriska museet i Bryssel av den kindtand från en denisovamänniska som påträffades i Densisovagrottan i södra Sibirien. Notera att molaren har tre rötter. Det hade också cromagnonerna. Tre rötter betecknades länge som ett asiatiskt inflytande. Nu vet vi att det är en arv från denisoverna. Foto Thilo Parg / Wikimedia Commons. Licens: CC BY-SA 3.0.

att världens många olika språkfamiljer kunde sammanföras till superfamiljer. På den eurasiatiska kontinenten fanns åtminstone två sådana. Åt dem gav han namen Eurasiatic och Nedé-Caucasic (Ruhlen 1994). I denna essä intresserar oss den förstnämnda, den senare återkommer vi till i essän Människorna under den stora nedisningen.

I den eurasiatiska superspråkfamiljen ingår de indoeuropeiska och finsk-uraliska språkfamiljerna samt Altaispråkens alla familjer (turkiska, mongoliska och tungusiska). Därtill räknade Greenberg koreanska, japanska och giljak-tungomålet in i superstammen samt de eskimå-aleutiska familjerna (där grönländskan ingår). Han hade upptäckt att de personliga pronomina inte förändras lika mycket som huvuddelen av orden i ett språk. När han undersökte dessa pronomina observerade han att exempelvis svenskans ”jag” och ”du” (eller finskans ”minä” och ”sinä”) alla haft en ursprungsform i ett äldre språk, som hade varit ”mi” och ”ti” (ibid). I svenskan har spår av detta bevarats i objektsformerna ”mig” och ”dig”!

Men sedan kom det senaste istida maximumet för 22 – 17 000 år tillbaka. Tarimspråket kom att förvandlas till nedé-kaukasiska superspråkfamiljen (som innehåller tungomål från det baskiska och nordkaukasiska idiomen i väster över bl a kinesiskan i öster till den nordamerikanska språkfamiljen Da-Nedé).

Makranispråket

Som nämnt kan Makranifolket vid kusten i västra Pakistan härstamma från de moderna människorna som grundade ett cremonicentrum vid Indusflodens mynning för cirka 60 000 år sedan. Därför kan vi tala om ett makranispråk som skulle ha utvecklats i ceremonicentrumet från qafzeh-idiomet. Men om vi får tro genetiska undersökningar så skulle makranispråket ha förts till det centraleuropeiska Mähren, där den s k Pavlovienkulturen etablerades. Denna kulturs språk skulle ha varit just makranispråket (Metspalu et al 2004). Pavlovienkulturen kunde följa språkutvecklingen i Pakistan eftersom människorna regelbundet färdades mellan Pakistan och Mähren (ibid). Till Pakistan transporterades mammutprodukter, troligen i slädar dragna av storvuxna hundar, och tillbaka fördes fint vävda tyger.

Denna anmärkningsvärt långa kontakt över land upphörde när det istida maximumet nåddes. Men det som hade varit den ursprungliga drivkraften, nämligen efterfrågan på mammutprodukter (betar, pälsar och fett), kvarstod. Då byggdes det upp ett handelsnätverk från troligen den iranska högplatån och den var inriktad på södra Sibirien. Därmed kom den istida versionen av makranispråket att spridas över sibiriska Asien. Med tiden blev det den språkfamilj som Greenberg kallade Eurasiatic.

Om mitt förslag är riktigt, skulle både den finsk-uraliska och den indoeuropeiska språkstammen ha vuxit fram från makrani-språket (Lindgren 2018). Utvecklingen av dessa språk skulle vara en del av den stora förändring som inträffade under den postglacial tiden.

Men det finns en mängd problem. När det senaste istida maximumet hade gått över, skedde i Europa en återinvandring från Spanien och Balkan till de tidigare obeboeliga delarna av nordliga Centraleuropa. Till en början dominerade de nämnda språkgrupperna men efterhand kom nya grupper. Från norra Sibirien kom ett folk, som kan kallas tjuder, och som hade med sig sitt tjudiska språk (Lindgren 2019). Det kom sedan att utplånas av arkaiska finsk-ugriska språk. I södra Europa kom inflytande från den ibero-maurusiska kulturen i Magreb att påverka det blivande baskiska språket, så att det kom att skilja sig från det kaukasiska.

Det måste påpekas att denna beskrivning bygger på intryck under arbetet på de essäer om Europas fornhistoria, som publicerats i Historiens Fenix. Beskrivningen är inte i första hand språkhistoriskt grundad utan har arkeologisk och arkeogenetisk dokumentation som främsta underlag. Den kan vara alldeles riktig, vilket språkhistorikerna kanske småningom kommer underfund med. Men den kan också visa sig felaktig eftersom språkhistorien har visat sig vara långt mera invecklad än vad vi hittills kunnat föreställa oss.

Läs också bakgrundsessän om språkets och symboltänkandets uppkomst hos Homo heidelbergensis – Den första människan med talets gåva.

Till nästa essä: Europa för 40 000 år sedan
Till historiemenyn.

Källförteckning, detta kapitel:

Blench 2012: Roger Blench: Niger-Congo: an alternative view. http://www.rogerblench.info/Language/Niger-Congo/General/Niger-Congo%20an%20alternative%20view.pdf
Gell-Man et al 2009: Murray Gell-Mann, Ilia Peiros and George Starostin: Distant Language Relationship: The Current Perspective. Journal of Language Relationship, nr 1 (2009).
Gell-Mann et Ruhlen 2011: Murray Gell-Mann and Merritt Ruhlen: The origin and evolution of word order. PNAS October 18, 2011, vol. 108, no. 42.
Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Maricic, Udo Stenzel, Martin Kircher, Nick Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai, Markus Hsi-Yang Fritz, Nancy F. Hansen, Eric Y. Durand, Anna-Sapfo Malaspinas, Jeffrey D. Jensen, Tomas Marques-Bonet, Can Alkan, Kay Prüfer, Matthias Meyer, Hernán A. Burbano, Jeffrey M. Good, Rigo Schultz, Ayinuer Aximu-Petri, Anne Butthof, Barbara Höber, Barbara Höffner, Madlen Siegemund, Antje Weihmann, Chad Nusbaum, Eric S. Lander, Carsten Russ, Nathaniel Novod, Jason Affourtit, Michael Egholm, Christine Verna, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gusic, Vladimir B. Doronichev, Liubov V. Golovanova, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Javier Fortea, Antonio Rosas, Ralf W. Schmitz, Philip L. F. Johnson, Evan E. Eichler, Daniel Falush, Ewan Birney, James C. Mullikin, Montgomery Slatkin, Rasmus Nielsen, Janet Kelso, Michael Lachmann, David Reich, Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science 328, 710 (2010).
Hershkovitz et al 2018: Israel Hershkovitz, Gerhard W. Weber, Rolf Quam, Mathieu Duva, Rainer Grün, Leslie Kinsley, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Helene Valladas, Norbert Mercier, Juan Luis Arsuaga, María Martinón-Torres, José María Bermúdez de Castro, Cinzia Fornai, Laura Martín-Francés, Rachel Sarig, Hila May, Viktoria A. Krenn, Viviane Slon, Laura Rodríguez, Rebeca García, Carlos Lorenzo, Jose Miguel Carretero, Amos Frumkin, Ruth Shahack-Gross, Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Yaming Cui, Xinzhi Wu, Natan Peled, Iris Groman-Yaroslavski, Lior Weissbrod, Reuven Yeshurun, Alexander Tsatskin, Yossi Zaidner, Mina Weinstein-Evron: The earliest modern humans outside Africa. Science 26 Jan 2018: Vol. 359, Issue 6374.
Huerta-Sánchez et al 2014: Emilia Huerta-Sánchez, Xin Jin, Asan, Zhuoma Bianba, Benjamin M. Peter, Nicolas Vinckenbosch, Yu Liang, Xin Yi, Mingze He, Mehmet Somel, Peixiang Ni, Bo Wang, Xiaohua Ou, Huasang, Jiangbai Luosang, Zha Xi Ping Cuo, Kui Li, Guoyi Gao, Ye Yin, Wei Wang, Xiuqing Zhang, Xun Xu, Huanming Yang, Yingrui Li, Jian Wang et al: Altitude adaptation in Tibetans caused by introgression of Denisovan-like DNA. Nature 512, 194-197 (14 August 2014).
Keinan et al 2008: Alon Keinan, James C Mullikin, Nick Patterson and David Reich: Accelerated genetic drift on chromosome X during the human dispersal out of Africa. Nature Genetics 41, 66 - 70 (2008).
Krause et al 2010: Johannes Krause, Svante Pääbo, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature, vol 464, 8 April 2010.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: 3. Makranihypotesen. hypertrexter.se: http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den stora våren: 1. När isen böärjade smälta. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/BigSpring_01.htm
Martinón-Torres et al 2007: M Martinón-Torres, J M Bermúdez de Castro, A Gómez-Robles, J L Arsuaga, E Carbonell, D Lordkipanidze, G Manzi och A Margvelashvili: Dental evidence on the hominin dispersals during the Pleistocene. PNAS 2007 vol 104: 13279-13282.
Matthews 2007: Kevin Matthews: The Origin of Language Families. http://www.international.ucla.edu/cseas/article.asp?parentid=69208
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Manis Journey Out of Africa.
Oppenheimer 2007: Stephen Oppenheimer: The Origins of the British. Utgiven 2006, i pocket 2007.
Otte et al 2007: M. Otte, F. Biglari, D. Flas, S. Shidrang, N. Zwyns, M. Mashkour, R. Naderi, A. Mohaseb, N. Hashemi, J. Darvish & V. Radu: The Aurignacian in the Zagros region: new research at Yafteh Cave, Lorestan, Iran. Antiquity 81 (2007): 82-96.
Reich et al 2011: David Reich, Irina Pugach, Naruya Saitou, Nick Patterson, Albert Min-Shan Ko, Andreas Wollstein, Martin Kircher, Ying-Chin Ko, Manfred Kayser, Frederick Del?n, Timothy A. Jinam, Svante Pääbo, Madhusudan R. Nandineni, Maude E. Phipps, and Mark Stoneking: Denisova Admixture and the First Modern Human Dispersals into Southeast Asia and Oceania. The American Journal of Human Genetics 89, October 7, 2011.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol 51, Nr 6, December 2010.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. New York: John Wiley and Sons.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barka, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32.
Stringer et Barnes 2015: Chris B. Stringer and Ian Barnes: Deciphering the Denisovans. PNAS, December 22 2015, vol. 112, no. 51.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Whitehouse et al 2004: Paul Whitehouse, Timothy Usher, Merritt Ruhlen, and William S.-Y. Wang: Kusunda: An Indo-Pacific language in Nepal. PNAS, April 13, 2004, vol. 101, no. 15.
Wolchover 2011: Natalie Wolchover: The Original Human Language Like Yoda Sounded. Life's Little Mysteries, 13 October 2011. http://www.lifeslittlemysteries.com/1836-original-human-language-yoda.html

Publiceringshistoria för detta kapitel: Utlagd 2015-09-19. Uppdaterad 2015-11-02, 2017-11-08 och 19-10-20. Layouten förnyad 21-02-03.

Sänd en kommentar till essän!

Karta visande världens superspråkfamiljer enligt Joseph Greenbergs klassificering. I dagens kunskapsläge skulle alla språkfamiljer utanför Afrika kunna räknas ha sitt ursprung i skhul- och qafzeh-språken. Skhul-idiomet skulle ha bevarats endast i den indo-pacifiska språkstammen. Alla övriga asiatiska språk även de afro-asiatiska (semitiska) idiomen skulle ha börjat i qafzeh-tungomålet. Karta Historiens Fenix efter Ruhlen/Greenberg.