en sociala organisationen hos den tidiga moderna människan är en knepig fråga. Paleoantropologerna försöker vara uteslutande naturvetare med följd att de vill se människans utveckling som rent biologisk. Det har gett upphov till egendomliga mytliknande slutsatser som att gravettienkulturens blomstring skulle vara resultatet av en mutation. En nyligen presenterad hypotes är besläktad med denna märkliga mytbildning. Den hävdar att den moderna människan inte var modern förrän hon fick den rundade formen på sitt kranium (Neubauer et al 2018).

Jag tror att människans sociala organisationer och hennes kultur är en kombination av genetisk styrning och möjligheter att välja. Valen påverkas av miljön. Kombinationen har kommit till för att underlätta en smidig anpassning. Denna situation är resultatet av en lång utveckling som började redan innan de stora aporna växte fram. Bipedalismen skulle sedan ha gett utvecklingen en särskild inriktning, som vidareutvecklades av genom ett fast regelsystem hos Homo erectus/ergaster. Med Homo heidelbergensis kom det talade språket och med det de rörliga reglerna, de deontiska normerna (Lindgren 2019). Med det talade språket föddes också ett mera specifikt symboltänkande, som utvecklades på olika håll i Afrika och Eurasien. När dessa något olika traditioner möttes i Europa efter för omkring 40 000 år sedan ledde sammansmältningen till gravettienkulturens uppblomstring (Lindgren 2018). Detta är en utveckling som ingenting har att göra med att vi har runda kranier; de kan möjligen vara en bekräftelse på vad som redan skett.

Vad som bidrar till att göra utvandringen från Afrika, särskilt i fråga om dess allra sista skede, så problematisk är det förhållande att både Mauermänniskorna (läs Homo heidelbergensis; Lindgren 2019) och de tidiga moderna människorna tenderade att leva i grupper på troligen 150 individer (Dunbar 1991). De hade begränsad kontakt med varandra, vilket kan avläsas av att varje grupp hade en egen variant av stensmidesstilen och varje grupp jagade ett annat djur än granngruppen (Scerri et al 2014). Undantaget tycks utgöra grupper som vistades utmed vattendrag – dokumenterat först troligen utmed Nilen (särskilt i södra Egypten och norra Sudan) för 160 000 år sedan (Rose et al 2011) och sedan under Eem-interglacialen för 120 000 år sedan utmed floderna i Sahara (Scerri et al 2014). Grupperna där uppvisade en gemensam stensmidesstil och jagade samma djur. De bildade en gemensam social kultur, där man sannolikt förstärkte relationerna genom byte av gåvor.

Ritualiserade strider

Den schweiziska cellforskaren vid universitetet i Bern, den spanskfödde Eduardo Morena, har emellertid presenterat en annan bild, som inte är byggd på enbart arkeologiska data utan mest genetiska. Jägare/samlare med de mitokondriska haplotyperna L0, L1 och L2 finns i Afrika. Utanför Afrika påträffas jägare/samlare, som uteslutande har den mitokondriska haplotypen L3 (och dess mutationer M och N). Morenas undersökningar visar att i den förstnämnda gruppen tycks inte förekomma ritualiserade strider. I kontrast till det uppvisar grupperna med L3 haplotypen en mera krigisk kultur med ritualiserade konflikter som brottning, käppstrider och huvudskallejakt (Morena 2011).

Morena skriver: ”Fakta pekar på att de ursprungliga mänskliga populationerna utanför Afrika härstammar från två nära besläktade grupper som praktiserade rituella strider och hade en mer utvecklad benägenhet att börja krig och använda av mord för att lösa konflikter”(ibid).

I den västerländska idétraditionen finns det två motsatta hypoteser. Den ena formulerades av den engelska filosofen Thomas Hobbes (1588-1679). Han hävdade i sin bok Leviathan att människorna i naturtillståndet hade levt i allas krig mot alla utan en stat som skulle ha skyddat dem från deras kortsiktiga egoism. Hans franska kollega på 1700-talet Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) påstod motsatsen, nämligen att det var med civilisationen som krigen kom. I naturtillståndet hade människorna levt fredligt.

Morena påstår att både/ock skulle ha förelegat: Jägarna och samlarna, d v s naturtillståndets människor i Afrika, skulle ha levt fredligt. Men de som hade lämnade Afrika var åter i naturtillståndet krigiska. Men då visste inte Morena att de tidiga människorna i Afrika hade levt i isolerade grupper (Stringer 2011) och att detta förhållande redan skulle ha gällt på Mauermänniskornas tid (Lindgren 2019).

Den kultur där det tidigast kan dokumenteras förekomma krig var i det nubiska teknokomplexet i södra Egypten och norra Sudan för 13 000 år sedan. Den amerikanska arkeologen (Rose et al 2011) – det var från den östliga delen av detta arkeologiska komplex som den sista vågen av utvandring från Afrika tycks ha skett.

Så det är högst möjligt att utvandrarna från Afrika å ena sidan kunde samarbeta och å den andra också kunde föra krig. De verkar ju vara en paradox, men är det troligen inte. Emigrationen från Afrika är svårförklarlig

nligt dagens kunskapsläge var grupperna av moderna människor egalitära för 100 000 år sedan. En hövding, som sannolikt var en präst, kunde inte demonstrera status på det sätt som senare skedde. Men det är möjligt att det var till honom ett jaktbyte fördes och det var han som sedan fördelade köttet – han skulle också ha varit skolad slaktare (Stiner et al 2009). Alla fick sin egalitära andel av bytet. Men om han hade fler fruar än de andra männen, kunde han ge sitt hushåll en lite större andel av köttet. Han skulle ha haft ett harem, som visade hans ställning. Eftersom han också organiserade bytet av gåvor bidrog även det till att han fick han råd att hålla sig med det större hushåll, som ett harem innebär. Någongång för 60 000 år sedan satte den nya folkliga enhet, som uppstått genom en sammansmältningen av grupper från olika håll i Persiska vikens då torrlagda dalgång, igång en organiserad expansion öster ut (Keinan et al 2008).

Men i ljuset av de nya uppgifterna om det nubiska komplexet föreslår jag att utvandrarna sökte sig till ett område, där de kunde grunda ett slags centrum för ett utbyte av gåvor med äldre människotyper som redan bodde där. Nykomlingarna höll också kontakten bakåt och tog sedan småningom initiativet till att nya centra grundades på nya marker, där det fanns fler äldre antropologiska typer, som kunde lockas in i bytessystemet. Men naturligtvis får vi räkna med att det fanns utbrytargrupper, som möjligen i protest sökte nya land att bo i, och även att människor gav sig iväg av nyfikenhet.

De s k reliktfolken, mera mörkhyade än senare tillkomna människor, skulle också utgöra minnen av dessa tidiga bytescentra. Efter Ur-Schatt-dalen skulle det ha varit vid Indusflodens mynning som nästa centrum grundlades. Makranifolket, som i dag bor där, skulle vara ättlingar till de människor, som grundade det första bytescentrumet på kanske kontinentalsockeln vid Indusflodens mynning. Så fortsatte man småningom runt hela den indiska subkontinenten och grundade vid kusten centrum efter centrum. Eftersom det i dag finns sex reliktfolk levande kvar i Indien, så kan man misstänka att sex-åtta centra grundades. Det skulle ha tagit kanske 5 000 år att runda Indien.

Av denna koncentrerade beskrivning går det att få intrycket att allt var väl planerat och genomorganiserat. Men det var det troligen inte. Planeringsförmågan och -tänkandet hade bara något lyft från den mycket långa inledningsskedet, varför det är möjligt att bara huvudmålet stod klart, resten var till större delen improvisation. Men efterhand som erfarenheterna av utbyggnaden av bytessystemet växte, blev man långsamt skickligare. Som framgår av essän om gravettienkulturen så skedde först efter cirka 30 000 år sannolikt ett slags kulmination av det tidiga sociala organiserandet i denna kulturs ceremonicentra.

Eftersom dessa arkeonubier också representerade det första organiserade uttrycket för en social stratifiering, kom deras gener att bli dominerande som en följd av genetiska drift. För arkeogenetikerna i dag kan det se ut som dessa människor var de enda på plats eftersom den kulturella evolutionen ignoreras.

När Qafzeh-människorna slog sig ned i Ur-Schatt-dalen hade de ett språk, som från Nordafrika via kontakter med neandertalare i Palestina hade utvecklats till vad vi kunde kalla för qafzeh-idiomet. Men sedan kom arkeonubierna med ett annat tungomål. Hur de två språken kan ha blandats ska vi diskutera i nästa kapitel. Men det var det idiom som alla språk utanför Afrika uppstod från, alltså bortsett från den superspråkstam som skhul-språket gav upphov till.

Ett nyligen gjort fynd av ett lårben i södra Sibirien skulle kunna tolkas så att Qafzeh/nubierna i sin spridning öster ut kanske någonstans vid Indusflodens mynning vek av norrut redan för 60 000 år sedan. De hittade till Tarimbassängen i Xinjiang i dagens västra Kina (Wells et al 2001). Men poängen är att Ust'-Ishim-mannen inte tycks ha varit släkt med Tarim-människorna (Hawks 2014). I dagens läge verkar han vara ättling till en grupp som flydde från Indien undan Tobakatastrofen. Han kan ha varit en tidig blandning av de allra första östafrikanerna i Indien (de som nådde dit för kanske 125 000 år sedan) och Skhulmänniskorna. Hans närmaste genetiska släktning i dag är Ongefolket på Andamanerna (Fu et al 2014). Men på vägen norr ut stötte gruppen på neandertalare (troligen från Västasien) som var på väg öster ut. Individer från de två grupperna skulle ha haft sexuell kontakt (ibid). Men sedan skildes grupperna åt. Ust'-Ishim-mannens grupp vandrade troligen norrut och kom sedan i fortsättningen inte att få något inflytande på den utvecklingen (ibid). Den dog genetiskt sett ut. Det har hänt mer än en gång på grund av den genetiska driftens fenomen.

Det är också det som det nämnda fyndet tyder på. Lårbenet påträffades av en rysk konstnär, Nikolaj Peristov, som sökte efter mammutelfenben för sina konstverk. Benet stack ut ur en strandbank vid Irtyshfloden, en biflod till den stora sibiriska floden Ob. Peristov visade benet för en vän, som är paleontolog. Denne fann att det var frågan om ett mänskligt lårben, som var av hög ålder.

Fyndet sändes det till Max Planck-institutet i Leipzig. Där kunde man fastställa att benet var det vänstra lårbenet på en man som hade levt för cirka 45 000 år tillbaka. Därtill kunde arkeogenetikerna utvinna DNA från det – det äldsta någonsin. Slutligen döptes fyndet till Ust'-Ishim-låret efter en by i närheten av fyndplatsen (ibid).

Anmärkningsvärt nog gick det att få ut både kärnDNA och mtDNA från benet. Av denna kartläggning framgick att mannen, som benet tillhört, hade 2 procent neantertal-DNA i sina gener. Men neandertalsekvenserna satt ihop i större block än hos t ex oss. Varje gång en ny människa kommer till blandas generna, varvid DNA-block splittras upp. Med hjälp av blockens storlek kunde genetikern Qiaoumei Fu och hans kolleger räkna fram att korsningen med neandertalare hade inträffat för mellan 60 000-50 000 år sedan (ibid). Alltså en tidsperiod under vilken neandertalarna hade lämnat Västasien och deras mera norröna släktingar höll på att bryta upp från Europa.

st'-Ishim-fyndet har ställt till det bland paleoantropologerna. Genomgående tycks man ha tolkat det så att korsningen mellan neandertalare och anatomiskt moderna skulle ha inträffat i Västasien (läs Palestina) för 60 000-50 000 år sedan. Skhul/Qafzeh-människorna skulle därmed inte ha spridits över världen utanför Afrika, utan dragit sig tillbaka till ursprungskontinenten. Chris Stringer var en av de första förespråkarna för Ut-från-Afrika-hypotesen och den som tidigt lyfte fram den levantinska korridorens möjlighet. I sin kommentar till Ust'-Ishim-fyndet antyder han att han börjat tvivla på de hypoteser, som hittills gällt för utvandringen från Afrika (Stringer 2014). Det är alltså möjligt att helt nya idéer om denna migration kommer att dyka upp.

För min del djärvs jag hävda att Ust'-Ishim-fyndet ingår i det mönster, som neandertalarnas uppbrott och Tobakatastrofens verkan på människor i Indien och Pakistan tecknar. Men som framgått innehåller min beskrivning mycket spekulation, vilket gör att den inte kan vara slutgiltig. Det ska bli spännande att se hur forskningen småningom löser detta problem.

I nästa fil ska vi diskutera det nya språk, som sammansmältningen av Qafzeh-människorna och arkeonubierna gav upphov till.

Till nästa fil: De två ”urspråken”.
Till historiemenyn.

Källförteckning, denna webbsida:

Dunbar 1991: Robin Dunbar: Neocortex size as a constraint on group size in primates. Journal of Human Evolution (1992) 20,469-493.
Fu et al 2014: Qiaomei Fu, Heng Li, Priya Moorjani, Flora Jay, Sergey M. Slepchenko, Aleksei A. Bondarev, Philip L. F. Johnson, Ayinuer Aximu-Petri, Kay Prüfer, Cesare de Filippo , Matthias Meyer, Nicolas Zwyns Domingo, C. Salazar-Garciá, Yaroslav V. Kuzmin, Susan G. Keates, Pavel A. Kosintsev, Dmitry I. Razhev, Michael P. Richards, Nikolai V. Peristov, Michael Lachmann, Katerina Douka, Thomas F. G. Higham, Montgomery Slatkin, Jean-Jacques Hublin, David Reich, Janet Kelso, T. Bence Viola and Svante Pääbo: Genome sequence of a 45,000-year-old modern human from western Siberia. Nature, 23 October 2014, Vol 514, doi:10.1038/nature13810.
Hawks 2014: John Hawks: The genome from Ust'-Ishim. http://johnhawks.net/weblog/reviews/ancient-genomes/ust-ishim-fu-2014.html
Keinan et al 2008: Alon Keinan, James C Mullikin, Nick Patterson and David Reich: Accelerated genetic drift on chromosome X during the human dispersal out of Africa. Nature Genetics 41, 66 - 70 (2008).
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva: 10. Mauermannens sociala utveckling http://www.hypertexter.se/MauerManB_10.htm
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen: 6. Världsbilden. http://www.hypertexter.se/Gravettien_04.htm
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva. hypertexter.se: hhttp://www.hypertexter.se/MauerManB_01.htm
Morena 2011: Eduardo Morena: The society of our "out of Africa" ancestors: The migrant warriors that colonized the world. Communicative & Integrative Biology 4:2; March/April 2011.
Neubauer et al 2018: Simon Neubauer, Jean-Jacques Hublin, Philipp Gunz: The evolution of modern human brain shape. Science Advance, 24 January 2018.
Oppenheimer 2004: Stephen Oppenheimer: The Real Eve. Modern Manīs Journey Out of Africa.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Scerri et al 2014: Eleanor M.L. Scerri, Nick A. Drake, Richard Jennings, Huw S. Groucutt: Earliest evidence for the structure of Homo sapiens populations in Africa. Quaternary Science Reviews, Vol. 101, 1 October 2014.
Stiner et al 2009: Mary C. Stiner, Ran Barkai, and Avi Gopher: Cooperative hunting and meat sharing 400-200 kya at Qesem Cave, Israel. PNAS, August 11, 2009, vol. 106, no. 32. Stringer 2014: Chris Stringer: 45,000 year old Siberian genome unravels early modern dispersals. The Natural History Museum London.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.

Publiceringshistoria: Utlagd 150920. Uppdaterad 151013, 151102 och 151216. Layouten uppdaterad 210203 och 231026.

Sänd en kommentar till essän!