webbtidskrift för kultur och historia
Den Stora Våren
En essä om kulturerna efter istiden av Sören G Lindgren
är uppdelad i sex kapitel, var och en i sin egen fil:
- 1. När isen började smälta
- 2. Vårdansen
- 3. Bytesnätverket
- 4. Vita gudinnan
- 5. Europa vasconica
- 6. Nytänkandet
Mångudinnan från Netiv Hagdud i södra Jordandalen i Palestina från för omkring 10 000 år sedan. Lägg märke till framställningen av armarna i en rundning. Det var den som markerade måncykeln. Hon kan följas in i Mesopotamien, Anatolien och Balkan tack vare rundningen av armarna. Notera också den markerade V-formen vid hennes sköte. Just denna form växte till en snabbsymbol för henne. Efter det man upphörde att tro att avkomman hos allt levande kom från henne blev hon en allmän givare av fruktbarhet och välfärd. Hon uppfattades även som krigets gudinna genom hela bondestenåldern. Först under bronsåldern framträdde särskilda krigsgudomar.
Gudinnan som sittande på jorden troddes uppbära himlen. Somn synes sitter hon stadigt med utbredda ben. Den stiliserade statyetten har påträffats i en natufisk koloni med namnet Mureibet i dagens norra Syrien. Men den sittande gudinnan spreds i olika varianter över inte minst Asien (se nedan).
Den sittande gudinnan som björn - sigillstämpel av lera påträffad i Çatalhöyük (7400 - ca 6000 f Kr) i dagens Turkiet. På andra håll kallas Karlavagnen för Stora Björn. Stjärnbilden tolkade som en manifestationen av den nattliga aspekten på himmelsgudinnan, som länge hade varit associerad enbart till dagen. Man föreställde sig att hon som dagsljuset konstituerade dagens rum. Men under bondestenåldern började man inse att dag och natt var olika aspekter på samma rum. Foto från Internet.
Vinçakulturen i dagens Serbien blomstrade 6000–3000 f Kr. Den ingick i Marija Gimbutas Gamla Europa. Vid utgrävningarna har kommit i dagen enorma mängder av gudinnestatyetter, alla bärande den mask som prästerna uppträdde i vid ceremonierna. Vinçakulturen tog en mängd intryck av den natufiska kulturen. Här ser vi Vinçaprästernas version av natufiernas sittande gudinna. Den långa halsen (med vars hjälp gudinnan bar upp himlen) har försetts med fågelattribut. Vidare sitter gudinnan med benen sedesamt ihoptryckta och därtill på en pall – vanliga människor satt på mattor på golvet. Pallen understryker hennes upphöjdhet. Foto från Internet.
Gudinnan från Swidwin, Polen. Det är en ristning gjord på älghorn för omkring 10 000 år sedan. Denna version av gudinnan visar att hon kunde stiliseras ned till en M- eller W-liknande figur. Att M/W-tecknet ristats in över hela bilden visar att man föreställde sig att hon fanns överallt, allstädes närvarande under dagen. Frågan är om ristningen avbildar Urals Vita gudinna eller natufiernas sittande gudinna. Hon kan ha haft ett centralasiatiskt ursprung, ty hon återfinns också i Indien. Men där hade hennes armar förlängst. Hon blev gudinnan som med sina långa armarna troddes hålla uppe himlen. Senast med skyterna kom gudinnan med de långa armarna till Östeuropa. Långt in i järnåldern dyrkades hon bland slaverna, främst ryssarna. Ett örhänge med en bild av gudinnan med de långa armarna har också påträffats i Sverige.
Ristning på ben påträffat på Själland i Danmark och tillskriven maglemosekulturen. Notera att hon gestaltats med dubbla streck. Hon har armarna vikta som om de vore fågelvingar. Motivet verkar ha varit viktigt i södra Östersjöområdet. Ännu kamkeramikerna i Skåne gjorde ristningar på sina keramiska kärl nästan identiska med denna gudinna. Bild från Internet.
Figuren ovan är från Fyn i Danmark. Prickarna är gropar, som har gjorts med en borr. I en geometriskt förenklad version avbildas hon stående på jorden, bärande upp himlen med sina händer och sitt huvud. Nedtill ser hon också ut att föda. Men vad hon skulle föda är inte ett nytt människobarn utan troligen ett människoöde. Efter man lärt sig domesticera djur och visste hur avlandet gick till, hade man kunskap om hur koncipiering skedde. Bildframställningar av födande kvinnor fick nu ett nytt och mera sofistikerat innehåll som framgår nedan.
Ristningen på yxan från Ryemarksgaard i Danmark renritad. Yxan påträffades i en mosse på centrala Själland i Danmark. Den har aldrig daterats men räknas som tidig mesolitikum eller 9000-talet före nuet. Ristningen har gjorts på ett ben av en uroxe. Den anses ingå i den danska Maglemosekulturen. Bild efter Nash 2003.
Idolen från Skuru, som hittades 1897. Huvudet hade huggits av tallstam. Det satt sannolikt på toppen av en påle som i fråga om Idolen från Shigir. Idén till den tros ha kommit till Finland med kamkeramikerna, som invandrade från nuvarande europeiska Ryssland till Östersjöområdet cirka 3 900 f Kr. Kamkeramikerna uppträttade ett system av handelsplatser, som var och en markerades med en påle (Lindgren 2017). Idén kom österifrån, som framgår av Idolen från Shigir i textspalten t h. Med pålen var sannolikt associerad ett system av handelsregler som ansågs ha givits av den gudinna som pålen var vigd vid (se mera i textspalten). Därför är det inte uteslutet att trästatyn kallades ”Virukannas” och senare ”Sampo”. Bild efter Museiverket i Finland.
Himmelsgudinnan i gestalten av en påle. Figurerna har i Skåne ristats på gropkeramikernas lergods. Gudinnan som på detta sätt var associerad till en påle ansågs även ha en välsignande roll i det dåtida hushållet. Hon hade alltså många aspekter som anstår en höggudinna. Bild efter Wyszomirska 1975.
Detta spänne i brons, cirka 36 cm högt, är från Luristan i de västliga Zagrosbergen av Iran. Det gjöts någon gång på 800-talet f Kr. Hör det till traditionen från natufierna? Troligen, men det har skett en enorm utveckling under de 8 000 år som gått. Bronset kallas av arkeologerna för ”Master of animals” (Djurens herre). Men det är i själva verket en bild av delar av mytologin kring de pålar som användes vid gåvoutbytet/handeln i Sibirien, euopeiska Ryssland och Östersjöområdet. Överst har vi pålens manliga aspekt, i Sverige kallad ”Skade” men mera exakt ”Skaðin”, d v s ”Skuggan”. Han håller i sin hand två drakar, ursprungligen ormar, som symboliserade tid (genom skuggan från pålen kunde man se tidens gång!). Under Skuggan har vi Gudinnan som var lite olika i olika kulturer. Den här gudinnan avbildar sannolikt skyternas gudamoder Api (Lindgren 2017). Det är hennes upplyfta armar som Skuggan håller i. Lägg märke till att hon har tydligt rundad bak – symbol för hennes fruktbarhetsgivande förmåga. Notera också att benen är åtskilda och inte tätt inte till varandra som hos gudinnan från Mehrgardh. Hon saknar fötter och har i stället vad som kan vara fiskstjärtar eller ormar till fötter. På armar och höfter sitter fåglar, attribut hos den natufiska himmelsgudinnan. Denna miniatyrbild av handelspålens mytologi vittnar om att natufiernas handelsregler utvecklats vidare. Foto Koninklijke Musea voor Konst en Geschiedenis, Bruxelles.
En staty av en skyddsande från de finsk-uraliska Manserna, som än i dag bor mellan Uralbergen och floden Ob. De kristnades på Peter den stores tid, men gamla seder levde kvar. Skyddsanden har samma utformning som Shigiridolen ovan. Bilden är från 1970-talet och tagits av Rácz 1977.
På Kurland i Lettland vid kusten mot Östersjön fanns för 7000–4000 år sedan en en handelskoloni som döpts till Sarnatekulturen. Vid utgrävningarna den påträffades en staty, som huggits ut från en trädstam. Den hade stått i en lund. Utgrävarna förmodar att den burit en peruk och varit påklädd i kvinnokläder. Men statyn kan också föreställa en något modernare version av Shigiridolen, d v s var identisk med esternas Virukannas, finnarnas Sampo och svenksarnas Skaðin. Bild efter Rudins 2007.
Kapitel 6
Nytänkandet i handelns spår
För 9 900 år sedan bestod Tyresta nationalpark strax söder om Stockholm av en handfull småholmar och kobbar. Här trivdes grålsäl. En av de största holmarna var vad som i dag betecknas som Top 85. Strax under dess engentliga topp på nordsidan där en lite större flat yta hade stigit ur havet hade säljägare uppfört en hydda. De hade röjt undan stenarna i ett 3 x 3 meter stort område och lagt över det ett ganska tjockt lager av sand. Sanden kan misstänkas ha hämtats från Tornbergslandet, som var en förhållandevis stor ö sydväst om Topp 85. En bit av sandlagret syns mitt i bilden. Det var på det som hyddan hade uppförts. Bilden är tagen 2013-10-13. Foto författaren.
och med det senaste istida maximumet tog slut någon gång för 16 000 år sedan, kom gåvoutbytet snart igång mellan de grupper som från söder och öster spreds över Europa. Ett nytt inslag verkar vara transporterna på vattenvägarna. Där sådana fanns tycks man ha börjat utnyttja dem i allt större omfattning. Med start någon gång för 10 000 år sedan började också gåvoutbytet att uppfattas som handel. Det växte då ytterligare i omfång. Men i jämförelse med vad som hände när man under neolitikum så småningom började utveckla transporttekniker för både lands och sjöss var den vattenburna postglaciala handeln ändå av blygsam omfattning. Men den hade som sagt blivit allt mer medvetet handel byggd på överenskommelser om leveranser många år i rad och inte bara ceremoniellt gåvoutbyte.
Det verkar troligt att detta ekonomiska medvetande föddes i Baluchistans kulturella komplex. Ty det var runt det som det största postglaciala handelsnätverket var uppbyggt – produkter från norra Ishavet i norr till Indiska oceanen i söder, från Mehrgardh i öster till Tripyljekulturen i väster förflyttades inom nätverket (Lindgren 2018a). I anslutning till det uppstod också mindre nätverk som Maglemosekulturen (9 000-6 500 f Kr) i Danmark. Därifrån och från Polen har hittats bildframställningar som verkar vara varianter av Urals Vita gudinna. För första gången verkar det alltså som om handelns utveckling skulle ha påverkat kulturen, inte minst föreställningarna kring himmelsdamerna och ledde till ett slags nytänkande.
Som framgår av illustrationerna i spalten t v hade natufierna i Levanten två gudinnor liksom man hade det i solutréenkulturen i Europa. Med sin återkommande cykel över huvudsakligen natthimlen styrde mångudinnan aspekten av det längre tidspannet. Dagsljusets gudinna, som samtidigt var en ödesgudinna, hade tre aspekter, morgon, middag, kväll, som formade det kortare tidsspannet, d v s en dag.
Hur dagen blev bestämdes av dagens gudinna som ödesgudinna. Föreställningen om att varje individ hade ett eget öde kom sannolikt med utvandrarna från Afrika för senast 60 000 år sedan. Tack vare den kunde spådomskonst, mantik kallad, utvecklas. Inom den afrikanska medicinmantraditionen är just mantik en viktig del.
Attraktionen hos de ceremonicentra som drevs av postglaciala präster skulle ha varit religiösa ceremonier med inslag av dansuppvisningar, charader gestaltande aspekter av världsbildem och idrottstävlingar som spjutkastning, möjligheten att bli spådd och fruktbarhetsriter, kanske rentav av orgiastisk typ. Möjligt är också att de mobila föremål, som hittats i Holland och Danmark och som vi återgav två av i förra kapitlet, hade tillverkats i dessa centra och överlämnades till besökarna av prästerna som ett slags heliga gengåvor.
I solutréenkulturen återgavs himmels- och ödesgudinnan symboliskt i formen av ett lagerblad. Det var en aspekt, en annan var föreställningen att himlen kunde manifestera sig i gestalten av en ko. I samband med utvandringen från Europa strax före och i början av det istida maximumet försvann bilden av himlen som en ko från vår världsdel. Men den fortlevde i Baluchistans kulturella komplex. Därifrån vandrade den vidare till subarerna i de östanatoliska städerna. Detta folk kom sedan att sprida idén till de sydmesopotmiska städerna och till Fornegypten. Den var en tradition, som också påverkade idéutecklingen i östra Medelhavsområdet under neolitikum och på vilken delar av vår nuvarande kultur vilar på (Lindgren 2018b).
Den natufiska kulturen i Palestina tillhandhöll en annan tradition, där himmelsgudinnan hade en antropomorf gestalt. En statyett av henne har hittats i Mureibet i norra Syrien (bild upptill t v). Hon har en stiliserat utdragen kropp, som förmodligen troddes sträcka sig från jorden till himlen. Men hon sitter på marken med utbredda ben. Mureibet grävdes ut av den franska arkeologen Jacques Cauvin (1930-2001) under åren 1964-74. Han kunde visa att jägare och samlare från den natufiska kulturen i Palestina först slog sig här. De följde utvecklingen i Palestina, vilket ledde till att de blev bofasta men var fortfarande jägare. Till slut övergick de till jordbruk (Calley 1984). Mureibet har bebott 10 200–8 000 f Kr.
Världens äldsta träskulptur
Lite före Mureibet koloniserades tillverkades en imponerande trästaty i Shigir 100 km norr om nuvarande Jekaterinburg på östra sidan av mellersta Uralbergen. Den återfanns år 1894 av några guldgrävare som bökade i en torvmosse. På fyra meters djup stötte de på tio stycken lite olika långa bitar av trä som låg sida vid sida. Fyndet togs om hand av arkeologer från historiska museet i Jekaterinburg, som var närvarande på grund av tidigare fynd. Ett antal av bitarna fogades ihop och man fick en 2,5 m hög påle, varvid en del av bitarna användes som armar. På detta sätt stod den utställd i museet i flera decenniner. Sedan insåg man att skulpturen inte haft armar och den rekonstruerades i hela sin längd. Först över 100 år senare kom någon på tanken på att försöka datera idolen. Den visade sig vara 11 600 år gammal (Zhilin et al 2018). Shigiridolen, som den kallas, skulle därmed vara världens äldsta träskulptur.
Ungefär samtidigt gjordes ett liknande fynd, eller rättare sagt en del av ett liknande fynd i Skuru i Pojo socken i södra Finland (se bilden längre ned i spalten t v). Fyndet gjordes i ett gammalt sjöbotten när järnvägslinjen Helsingfor-Åbo byggdes år 1897. Huvudet hade huggits från tallstam. Det har kallats ”Träbelätet från Skuru”. Det kom troligen till Finland österifrån med kamkeramikerna (cirka 3 900 f Kr). Med all sannolikthet är huvudet från en långsträckt träskulptur liknande Idolen från Shigir. Idolen från Skuru är det första bevarade uttrycket i Finland för det tidiga handelstänkandet, alltså för kvarnen Sampo, vars historia har överlevt i Kalevala. ”Träbelätet” bör kallas Idolen från Skuru, möjligen Virukannas som i Estland eller rätt och slätt Sampo.
En teckning av Vladimir Yakovlevich Tolmachev från det historiska museet i Jekaterinburg år 1914. Den visar de träbitar som hittades i en torvmosse vid Shigir i västra Sibirien. Utom huvudet hade idolen tunnats ut till planka, vars delar en gång hängde ihop så att det blev frågan om en trästaty på över fem meter. Båda sidor av plankan är illustrerade med olika slag av geometriska symboler. Gömd bland dessa har ingraverats inte mindre än åtta mänskliga ansikten. Fem går att urskilja på denna bild. Teckning från Wikipedia.
Shigiridolen är skulpterad i lärkträ. Syrorna i torvmossen förhindrade träet att förmultna. Den skulle ursprungligen ha varit hela 5 meter hög. Men en planka med denna höjd skulle blåsa omkull i lite hårdare vind och kan alltså inte stå upprätt utan ett system av stöttor. Men för 11 000 år sedan var det sällsynt med höga pelare och större upprättstående gudabilder – så sent som kring 3 600 f Kr byggdes West Kenneth long barrow i Wiltshire i England, en gravkonstruktion som sträckte sig 100 m längs marken men var tänkt att stå rakt upp och nå himlen.
Som den ryska arkeologen Mikhail Zhilin med medarbetare påpekar i sin artikel att fanns det för 11 000 år tillbaka endast en motsvarighet till Shigiridolen i Göbekli Tepe i dagens sydöstra Turkiet (ibid). Men pelarna i ”templen” eller ”husen” på klippan Göbekli Tepe var T-formade. Denna T-form pekar söderut till kulturen i den då torrlagda Persiska viken.
Ett av de utgrävda ”husen” på Göbekli Tepe. Lägg märke till att pelarna är T-formade. Har dessa pelare alls någonting gemensamt med Shigiridolen? Foto von Klaus-Peter Simon - Eigenes Werk, CC BY-SA 3.0.
Kan Shigiridolen handla om någonting mera närliggande, t ex Urals vita gudinna? Som framgår av de stiliserade gudabilderna i bildspalten t v är gudomarnas könstillhörighet inte nödvändigtvis markerade. Shigiridolen saknar också en sådan markering. På denna tid var höggudarna uteslutande feminina, varför sådana markeringar inte behövdes. Kanske hade Shigiridolen ursprungligen en peruk, som visade att det var frågan om en gudinna. Men tänk om Idolen från Shigir inte avbildade en kvinnlig gudom?
Marknadsplats
Närbild av huvudet på Shigiridolen. Lägg märke till likheten med det 7 000 år yngre huvudet på Idolen från Skuru i Finland. Bild från Internet.
Om vi tror på månen som tolkning skulle vi i Shigiridolens huvud (bilden t v) se en bild av fullmånen. Som sådant ser huvudet ut att visa skarpa ögon under en rynkad panna – månen troddes vara allseende. Munnen åter är rund som om den uttryckte en förvåning eller har tillkommit i ett försök att avbilda den slätt på månen som kallas Mare Nubium av moderna astronomer. Huvudet har skulpterats med ett bakhuvud som är runt. Även en tydlig hals har snidats. Resten av pålen har emellertid hyvlats ner till en platt planka. Därmed har den gjorts lättare att hantera; skulle den ursprungliga stocken ha bevarats skulle pålen varit mycket tyngre. Det är möjligt att idolen inte stod permament upprest utan kunde resas tillfälligt. Det sistnämnda skulle vara besvärligare med en bevarad stock.
Under halsen där bröstpartiet naturligt finns har på idolen ristats in 30 horisontella streck. På ryggen åter förekommer 9 chefrontecken. Stora delar av den utdragna kroppen är dekorerat med siksaklinjer. Som den franska arkeosofen Chantal Jčgues-Wolkiewiez har föreslagit skulle siksaklinjer symbolisera tid i avbildandet av månens cykler – från nymåne över fullmåne till månen i nedan och därpå detsamma om igen (Jčgues-Wolkiewiez 2001).
De horisontella linjerna kan tänkas symbolisera dag och chevrontecknen åter natt – månen syns ju under dygnets båda skeden. Men det mest förbluffande med Shigiridolen är alla dessa ansikten som smugits in bland de geometriska figurerna. De skulle vara allt som allt åtta stycken (Zhilin et al 2018). Avbildas här åtta fullmånar? Eller markerar vart och ett av ansiktena en beteenderegel?
Frågan är om inte Idolen från Shigir är ett uttryck för en tidig form av synkretism: till mångudinnan har överförts egenskaper (inte minst längden) som en gång bl a natufierna tillskrev sin himmelsgudinna. Denna förvandling kan ha fötts ur en annan världsbild än den som natufierna hade tagit fram. Jag föreslår shamanism.
Shamanismens komplikationer
Därmed blir det strax komplicerat. Shamanismen uppstod någon gång under senaste istida maximum i Östasien, troligen i Dyuktaikulturen (35 000-12 000 år sedan). Den var känd i bland Nordamerikas tidiga indianer före den nådde Europa. Numera betecknas allt som har med extas att göra som shamanism, vilket är ett gravt fel.
Shamanism är en teknik att manipulera individens kroppsmedvetande så att personen i fråga tycker sig kunna se sig själv utifrån. Det har professorn i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, Henrik Ehrsson, påvisat vid sina undersökningar (Ehrsson 2007). Men shamanerna har genom tiden trott sig kunnat lämna kroppen på riktigt och färdas i olika riktning. Det skedde för att påverka den osynliga delen av världen varifrån man trodde att bl a sjukdomar kunde komma.
Det finns två typer av shamanism – den som är inriktad på färder till underjorden, och den som siktar mot himlen. Den förra handlade inte minst om månkult eftersom människorna trodde att månen under de nätter då den inte syntes vistades i underjorden. I fråga om den senare skulle shamanen genom att klättra uppför ett träd nå himlen (som man trodde att inte befann sig så högt uppe). Men denna himmelsorienterade shamanismen utvecklades på bronsåldern med upptäckten av att ljuset kom från solen och inte var en egenskap hos dagens rum (i Gamla testamentet tänder Gud rummets ljus med befallningen ”Varde ljus!”; solen skapar Han flera dagar senare!). Idolen från Shigir tillverkades dock cirka 6 000 år före bronsåldern.
Så logiskt historiskt skulle idolen handla om en form av shamanistisk månkult, som dock med historiens kringelkrokar försvunnit. Det är emellertid också möjligt att beteckningen ”shamanistiska månkult” är missvisande. Ty rimligtvis markerade den långsträckta idolen på östra sidan om Uralbergen som dess kollega från Finland 7 000 år senare en plats för gåvoutbyte. Att en sådan plats heligförklarades medelst en idol var nödvändigt för att det skulle stå klart för alla att här gällde särskilda regler, dels för själva gåvoutbytet, dels för det allmänna beteendet på platsen.
Men sannolikt var det en shaman som presiderade över platsen. När det uppstod tvister skulle shamanen har försatt sig i trans och färdats upp till mångudinnan för att hon skulle slita tvisten. Ingen vet när denna sedvänja föll ur bruk – eller om den över huvud taget funnits.
Ser man på bronsspännet från Luristan i bildspalten t v framgår att pålen tillhört eller varit associerad till två gudomar: Pålens levande gestaltare, halvguden Skaðin i Sverige, Virukannas i Estland, Sampo i Finland (åtminstone i ett senare skede) och Kai Hir Din så långt västerut som i Bretagne (Lindgren 2017). Och sedan skulle själva gudomen ha varit Urals Vita gudinna.
Den västeuropeiska traditionen
Den ovan beskrivna idéutvecklingen var sannolikt sibirisk till ursprunget men hade troligen tagit intryck av Jangelskajakulturen. Senare kom ett inflytande från den neolitiska Tripyljekulturen i Ukraina. Men det tycks också ha funnits en västeuropeiska tradition.
Från Çatalhöyük finns en sigillstämpel föreställande gudinnan med de utbredda benen som björn. Björnen är associerad till stjärnbilden Karlavagnen, som på andra språk kallas just Stora Björn. Björngudinnan fick småningom många funktioner som framgår av grekernas jaktgudinna, Artemis, ett namn som utvecklats från Arctus, björn. Ett av hennes attribut var nätet, d v s ödets nät. Det nätet finns redan avbildat för omkring 70 000 år sedan i Blombosgrottan i Sydafrika (Henshilwood et al 2009).
George Nash heter professorn i arkeologi med särskild inriktning på förhistorisk konst vid universitet i Bristol. Han har skrivit en studie i den danska tidskriften Adoranten om den danska konst som har hittats på mobila föremål från tiden efter det istida maximumet. Från Maglemosekulturen (9 000–6 800 år sedan) finns flera intressanta fynd av föremål med ristningar. Nash har särskilt uppmärksammat ett mossfynd bestående av ett ben från en uroxe, som hade används som yxskaft. På detta har sex figurer ristats in (Nash 2003).
Nash visar att ristningen avbildar väsentligen tre olika slags figurer. Kvinnorna längst t v och längst t h har ett liknande V-format mönster på sina klänningar eller dräkter, de tre i mitten åter ett slags nätliknande mönster. De håller på att gå mot höger. Längst till höger finns tre vertikala siksak-linjer. Nash försökte tolka bildframställningen som beskrivning av en shamanistisk resa i trans (ibid).
Men som framgått tidigare i artikeln ser det i dagens kunskapsläge ut som den shamanistiska tekniken upptäcktes i djukhtaikulturen i nordöstra Asien under det senaste istida maximumet. Efter det började shamanismen långsamt spridas både till Nordamerika och västerut över Asien. Den nådde Europa någon gång under slutet av den postglaciala tiden. Vi vet inte om den hunnit till Danmark vid tiden för Maglemosekulturen, men det kan inte uteslutas.
Vad som avbildas på ristningen (se bild i spalten t v) är nämligen ett nytt grepp om tiden. Längst till höger skulle vi i de stående siksak-linjerna ha en bild av de måncykler, som konstituerar året. Det dagliga livet under olika årstider avbildas i ristningen genom olika aspekter på nattens och dagens himmelsgudinnor. Längst t v skulle vi ha mångudinnan i hennes vårliga aspekt, som firades med sång och dans. De tre gående kvinnorna skulle representera de tre aspekterna på dagens gudinna, morgon, middag och kväll. Nätet på deras dräkter skulle symbolisera de öden som dagen vävde under sin gång. Deras putande magar symboliserade troligen inte att de skulle bära på människornas barn, utan snarare individernas personliga öden. Kvinnan längst till höger skulle vara den vårliga aspektens motsats, vintergudinnan, orörlig och stelnad. Hon var också dödsgudinnan som återtog det liv hon hade skänkt. Ristningen från Ryemarksgaard skulle återspegla ett nytt helhetsgrepp om tiden, som ett årligen återkommane fenomen. Det är möjligt att vi här har ett första vittnesbörd om schamanismens cykliska tidsuppfattning. Så Nash hade kanske inte helt fel.
Mesolitiska gravfält
Som antyddes ovan pekar mängden av fynd av mobila föremål i Danmark och Holland att där fanns ceremonicentra. Det danska centrumet, kanske på Själland, kan ha varit ett av de största med handel åt en mängd håll. Det framgår av fynd i bl a Lettland. Där fanns Sarnatekulturen (för 7000-4000 år sedan; Zvelebil 2008) på den lettiska västkusten, senare kallad Kurland. Den bedrev en för sin tid omfattande handel med sannolikt Samarakulturen i öst och med bl a Maglemosekulturens efterföljare, Erteböllekulturen i väst (Radins 2007). Sarnatekulturen var av allt att döma en handelskoloni, sannolikt utsänd av den sena jangelskajakulturens handelsstation vid Samaraflodens inlopp i Volga. Troligen samlade man bärnsten i strandvattnet vid kusten i Sarnate för transport vidare österut. Utgrävarna i Sarnate fann att en del hus där hade stått tomma under en längre tid (ibid), en kuriös detalj som kunde förklaras med att husägaren var borta för att leverera vad som utlovats.
Men före Sarnatekulturen växte det fram i Sydskandinavien bosättningar som höll sig med egna gravfält. Som man kan vänta i detta skede var gravfälten inte riktigt renodlade utan bosättningar och gravsättningar tenderade att vara blandade (Blankholm 2008). Över ett femtiotal har hittills påträffats i Danmark (ibid). Den mest kända är Bögebacken vid Vedbäck. Där har grävts ut 18 gravar innehållande 22 individer (ibid). På svenska sidan har gravfält påträffats vid Skateholm i Skåne. Där hittades 65 gravar. Men åtta av dem visade sig vara hundgravar (ibid). Ingen grav skilde ut sig genom särskilda eller speciellt många gravgåvor (i motsats till gravfältet vid Onegasjön, Oleni Ostrov, där den första ledande prästen hade gravsatts flera hundra olika slag av gravgåvor).
Ett mycket stort gravfält fanns i Zvejnieki på nordöstra stranden av sjön Burtnieki i norra Lettland. Det var i bruk under 4000 år från för 8 200 till för 4 200 år tillbaka. Av gravarna grävdes 315 ut av den lettiska arkeologen Francis Zagorski under åren 1964-1971. Gravarna uppvisar en social stratifiering ungefär liknande den som kan avläsas på Oleni Ostrov (Zvelebil 2008: 40). I flera av gravarna hade den avlidne gravsatts sittande – en särskild hederbevisning på denna tid.
Bosättningen vid Zvejniekigravfältet har inte undersökts. Men det var frågan om en permanent bosättning. Gravfynden pekar vidare på att i Zvejnieki som vid Onegan en prästfamilj försörjdes med kött av yrkesjägare (Zvelebil 2004 och 2008). Det skulle m a o vara frågan om ett ceremonicentrum. En flod vid namn Salaca för ut från Burtniekisjön till norra delen av Rigabukten i höjd med den liviska udden på buktens västra sida. Salaca är ett av dessa flodnamn som har sal- som rot och skulle enligt Vennemann vara av vasconiskt ursprung. Det är en indikation på att man i ceremonicentrumet i Zvejnieki använde ett östvasconiskt tungomål.
Säljakt
För tiotusen år sedan var Södertörn söder om Stockholm en skärgård med några lite större öar och hundratals små holmar, allt som allt över 750 stycken. Den bar då belägen 150 km från närmaste fastland, Mälarmården, i sydväst. Den största ön, Tornbergslandet, var å pass stor att det inte är otänkbart att människor kunde vistas där året runt. Runt denna ö fanns en en yttre skärgård bestående av kobbar och skär. Övärlden var ett paradis för gråsäl (Halichoerus grypus). Ungefär tusen år efter det denna arkipelag börjat stiga ur havet hittade människor dit. En av deras lägerplatser i dagens Tyresta nationalpark har grävts ut av arkeologerna Roger Wikell och Mattias Petterson. Den låg på ett berg, som i dag är 85 meter högt, men som för 9 500 år sedan befann sig ungefär sex meter över havsytan (Petterson et Wikell 2011). Vid utgrävningar år 2010 visade det sig att ett område på 3x3 meter hade rensats från sten och ett sandgolv hade lagts (ibid). Sanden till golvet hade kanske transporterats från Tornbergslandet. Något slag av hydda hade sedan rests på platsen.
I eldstaden mitt i hyddan på ett djup av 15-30 cm hittade utgrävarna klumpar av förkolnat fett. I det trädlösa landskapet hade man använt slaktavfall och fett från bytesdjur att elda med. Den första analysen av de här klumparna har avslöjat att de innehöll syror från marint liv och bubblor av bräckt vatten (ibid). Det bräckta vattnet kan ha kommit från Ancylussjön, ett av de tidiga skedena i Östersjöns utveckling. Utanför hyddan hittade man mängder av rester från brända sälben. Man eldade således också med djurben som man gjorde i Östeuropa och solutréenkulturen under det istida maximumet.
Dateringen av fynden tydde på två skeden av användning av boplatsen. Den första inträffade 9900-9700 år, kalibrerat före nuet, den andra omkring 9400 år före nuet (ibid). Holmen låg vid den förstnämnda tidpunkten så lågt att höststormarnas vågor slog över den. Det betyder att den var bebodd endast under sommarhalvåret, kanske bara under våren i någon månad. Sedan vid andra användningen hade landhöjningen gjort skäret till en ö. En möjlig förklaring till att holmen övergavs för en tid var att sälarna hade flyttat någon annanstans.
Ytterligare två liknande lägerplatser har påträffats i Tyresta nationalpark, båda på bergstoppar med motsvarande höjd (ibid). Dessa läger har inte grävts ut. Men de ligger på några kilometers avstånd från varandra. De pekar på att en för sin tid intensiv jakt på säl i denna del av skärgården. Jägarna hade där möjlighet att döda säl i större omfattning än vad man behövde för egen konsumtion. Men det verkar inte troligt de skulle ha transporterat ett överflöd av dödade sälkroppar tillbaka till Tornbergslandet, utan möjligt är att de kokat sälfettet till olja på platsen användande sig av djurens egna ben som bränsle. I skinnsäckar fördes oljan sedan till nämnda ö för vidare befordran till ett ceremonicentrum.
Detaljer i stensmidet pekar på att säljägarna haft ursprung i Fossnakulturen i Norge (ibid). Om detta var fallet hade de tillgång till båtar med högsjökapacitet. Det skulle förklara hur man tydligen med lätthet tog sig över 150 km öppet hav.
Att Sydskandinaviens tidiga mesolitiska kulturer, alltså även Fossnakulturen, skulle ha använt sig av ett östvasconiskt språk antyds av den lilla staden Arendal i sydöstra Norge. Enligt Vennemann skulle toponymen komma från vasconiskans aran, som betyder just dal (Vennemann 2003). Efter ett språkskifte upphörde man att förstå ordets vasconiska betydelse och fogade ”-dal” till ordet, Arandal, som inte lät så bra, så det blev Arendal. En liknande utveckling kan bondgården Arendal i Västra Götaland ha genomgått (Vennemann 2010). Det var ett vanlig förfarande enligt Vennemann: Vall D'Aran (kataloniska), Valle de Arán (spanska), Val d'Aran (franska) (ibid).
Östersjöområdet i ledningen
Enligt Zvelebil skulle Östersjöområdet ha producerat och sålt vidare dels bärnsten (Danmark och Baltikum), dels sälolja (norra Baltikum, västra Finland och östra Sverige) (Zvelebil 2008: 37). Denna handel möjliggjordes av en för tiden avancerad logistik i form av en båtkultur byggd på skinn- och näverbåtar (alltså inte bara kanoter; Bjerck 2008). Tack vare båtarna kunde varor i större mängder än tidigare transporteras via de ryska floderna, särskilt Volga, österut. Zvelebil tror att handeln gällde i första hand det mellersta Donau-området, men det kom sannolikt senare in i bilden. Det var handeln österut till den sena jangelskajakulturen som gällde i början av mesolitikum och länge därefter.
Det är mycket möjligt att det var från ceremonicentrat i maglemosekulturen som komsakulturen etablerades som handelskoloni (och den ungefär samtidiga fossnakulturen i Sydnorge inrättades för att underlätta kontakterna med den nordnorska kulturen). Det kunde också vara därifrån eller något annat centrum i södra Sverige, som övertagit det danska centrumets roll, som en annan handelskoloni senare etablerades på en ö i mynningen av Iiälven i norra delen av Bottniska viken i form av kierikkikulturen. Med uppvärmningen på 7000-talet före nuet flyttade sälen norrut i Bottniska viken och människor följde den (Nevaranta 2013). Det ledde till att den nämnda kulturens växte fram med kulmination under perioden c 4800-3800 år f Kr (Zvelebil 2008). Där levde en mestadels fast bosättning på över tusen personer (över 300 ganska stora husgrunder har påträffats; ibid). De bedrev långväga handel med bl a bärnsten, koppar, flinta och grönsten. De exporterade också sälolja i stora keramikkärl (ibid).
Denna keramik är ett annat tecken på de omfattande handelsaktiviteterna i Östersjö-området. Kulturerna här lärde sig tillverka och bränna keramik ungefär samtidigt som detta skedde i Gamla Europa. Denna teknik uppfanns i Kina för 20 000 år sedan och var känd i nordöstra Asien för kring 13 000 år sedan (Kuzmin 2006). Tekniken vandrade också västerut och nådde östra Östersjöområdet kring för 6 500 år tillbaka (Zvelebil 2008). På jägarstadiet skulle Norden och Baltikum ha varit i kontakt med Kina, naturligtvis inte direkt, utan via de mellanhänder, som upprätthöll ett asiatiskt handelsnätverk (men det är en annan historia).
Arkeologen Marek Zvelebil, verksam vid det universitetet i Sheffield i England, konstaterar att det är ”allmänt erkänt att dessa samhällen [kulturerna runt Östersjön] utmärktes av teknologisk, ekonomisk och social komplexitet, effektiv användning av resurser, större tendens till bofasthet och relativt hög befolkningstäthet, mer än i de andra delarna av Europa” (Zvelebil 2008:27) under samma tid, d v s mesolitikum.
Djerdapkulturen
Alltså, länderna runt Östersjön var under några tusen år efter istiden ekonomiskt ledande i Europa tack vare sin förmåga att utnyttja sina naturresurser och utveckla sin logistik. Men i sydvästra Europa växte samtidigt fram institutionaliserade sociala strukturer av hierarkisk typ – större geografiska områden än någonsin kontrollerades av en elit genom en gemensam kosmologisk ikon. Men ingendera lämnade efter sig någon form av monument, som skulle ha vittnat om den alltmer komplexa utvecklingen. Det gjorde däremot den märkliga fiskekulturen runt Järnporten av Donau, djerdapkulturen.
Denna kultur upptäcktes först år 1965 i samband med en inventering av Järnporten-områdets fornminnen inför uppdämningen av Donau för hydroelektriska syften. De följande utgrävningarna leddes av den framstående serbiska arkeologen Dragoslav Srejovic (1931-1996). Deras mest uppmärksammade fynd gjordes under andra utgrävningssäsongen. Man fick fram en jordtäckt stor, rund sten. När den sköljdes av i Donau framträdde figurer på ytan. Först trodde man att figurerna tillkommit naturligt, men efterhand som fler bumblingar med figurer dök upp insåg man att att det var Europas första monumentalkonst, som man hade upptäckt. (Bonsall 2008, Boritj 2005).
En av Europas första monumentalstatyer från den mesolitiska Djerdapkulturen vid Järnporten av Donau. Statyn föreställer Störgudinnan att döma av ansiktsdragen, inte minst de neddragna mungiporna och den stirriga blicken. Notera att armarna och händerna är skulpterade som mångudinnan från Netiv Hagdud. Foto från Internet.
Djerdapkulturen omfattade 12-14 bosättningar på utskjutande strandbankar i floden. Befolkningen tycks aldrig ha varit större än omkring 2000 personer. Människorna kan ursprungligen ha kommit från Alperna. De skulle ha börjat anlända på 10 000-talet före nuet. Deras robusta skelett påminner om cromagnonernas. Det är möjligt att de talade en variant av tarimesiska, alltså ett språk besläktat med protobaskiska.
Det arkeosofiskt intressanta är den kris som Djerdapkulturen genomgick på 8200-talet före nuet. Den inträffade i samband med att Golfströmmen upphörde att strömma norrut som en följd av den kanadensiska issköldens snabba smältning (Bonsall et al 2002). Det var då udden Lepinski Vir togs i bruk (Bonsall 2008; Chapman 2000). Fynden från denna tid pekar på att schamanism med resor till underjorden introducerades i djerdapkulturen. Intressant nog tycks detta nya religiösa tänkande ha lett till en ökad rationalism, som kanske togs sitt uttryck i begynnande insikter i matematik (ibid).
Med övergången från mesolitikum till neolitikum var viktiga delar av grunden lagda för den fortsatta utvecklingen.
Tillbaka till första kapitlet.
Till historiemenyn
Källor, detta kapitel:
Bjerck 2008: Hein Bjartmann Bjerck: Norwegian Mesolithic Trends: A review. Kapitel 3 i Mesolithic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikings. Cambrige.
Blankholm 2008: Hans Peter Blankholm: Southern Scandinavia. Kapitel 4 i antologin Mesolithic Europe med Geoff Bailey och Penny Spinkins som redaktörer. Cambridge.
Bonsall & al 2002: Clive Bonsall, Mark G Macklin, Robert W Payton och Adina Boroneantj: Climate, floods and river gods: environmental change and the Meso-Neolithic transition in southeast Europe. Tidskriften Before Farming 2002/3_4.
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates. I verket Mesolithic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Boritj 2005: Dusan Boritj: Body Metamorphosis and Animality: Volatiel Bodies and Boulder Artworks from Lepenski Vir. Cambridge Archeological Journal 15(1): 35-69.
Calley 1984: Sylvie Calley: Le débitage natoufien de Mureybet: étude préliminaire. Paléorient, 1984, vol. 10, n°2.
Chapman 2000: John Chapman: Fragmentation in Archaeology. People, places and broken objects in the prehistory of South Eastern Europe. Routledge.
Ehrsson 2007: H Henrik Ehrsson: The Experimental Induction of Out-of-Body Experiences. Science, 24 August 2007, Vol 317.
Gimbutas 2001: Marija Gimbutas: The Living Goddesses. University of Clifornia Press 1999, paperback 2001.
Hoppál 2013: Mihály Hoppál: Shamans and symbols. Prehistory of semiotics in Rock Art. International Society for Shamanistic Research, Budapest 2013.
Henshilwood et al 2009: Christopher S. Henshilwood, Francesco d'Errico, Ian Watts: Engraved ochres from the Middle Stone Age levels at Blombos Cave, South Africa. Journal of Human Evolution 57 (2009).
Jčgues-Wolkiewiz 2001: Chantal Jčgues-Wolkiewiez: Une appréhension de l'art préhistorique grâce ā l'ethnoastronomie. I boken De la Vérité en ethnologie (éd. Polaires-Economica). (J. Malaurie, Éd.) Paris: E.H.E.S.S.
Kuzmin 2006: Yaroslav V. Kuzmin: Chronology of the earliest pottery in East Asia: progress and pitfalls. Antiquity 80 (2006): 362-371.
Lindgren 2017: Sören G Lindgren: Greken som upptäckte Östersjön, VII: 'Omphalos' i Joaorg. hypertexter.se: www.hypertexter.se/pytheas06.htm
Lindgren 2018a: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan. Kapitel 3: Makranihypotesen. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm
Lindgren 2018b: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan. Kapitel 4: Subarernas tidevarv. hypertexter.se: http://www.hypertexter.se/IE_question_4.htm
Levy-Bruhl 1985: Lucien Levy-Bruhl: How natives think. Översatt från franska av Lilian A. Clare. Första gången utgiven på engelska 1926. Princeton University Press 1985.
Meignen et al 2004: L. Meignen, J.-M. Geneste, L.Koulakovskaia and A. Sytnik: Koulichivka and Its Place in the Middle-Upper Paleolithic Transition in Eastern Europe. Kapitel 4 i boken The Early Upper Paleolithic Beyond Western Europe. Redaktörer Brantingham et al. University of California Press.
Nash 2003: George Nash: From life to death. Moving through liminal space. A reappraisal on a decorated bone piece from Ryemarksgaard, Denmark. Adoranten 2003.
Nevaranta 2013: Keijo Nevaranta: Kierikki oli kivikautemme city (Kierikke var vår stenålders city). http://nevaranta.blogspot.se/2013/06/kierikki-oli-kivikautemme-city.html
Petrin 1997: V .T. Petrin: Palaeolithic Monument from Western Siberia. Siberian Archeological Herald, Vol. 1 1997. http://sati.archaeology.nsc.ru/gen-i/Editions/Electronical/Bulletens/Herald/Vol1/Chapter4/SHIK.htm
Pettersson & Wikell 2011: Mattias Pettersson and Roger Wikell: Where sky and sea are one. Close encounters with early seafarers and seal-hunters off the Swedish Baltic coast. Kapitel 9 i boken
Late glacial and Postglacial Pioneers in Northern Europe, Felix Riede och Miikka Tallaavaara redaktörer. Archaeopress.
Rácz 1977: Istán Rácz: Suomlaisugrilaista kansantaidetta (Finsk-ugrisk folkkonst) Otava 1977.
Radins 2007: Arnis Radins: The Stone Age. Översiktsartikel i utställningkatalogen Treasures of Ancient Latvia. Redaktör Anna Birner Wragblewska. Warszawa 2007.
Trask: Larry Trask: The Basque Word for Sky. http://www.buber.net/Basque/Euskara/Larry/note_17a.html
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.
Wyszomirska 1975: Bozena Wyszomirska: Människofigurer på den skånska gropkeramiken. Fornvännen 1975: 129-137. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_129
Zhilin et al 2018: Mikhail Zhilin, Svetlana Savchenko, Svend Hansen, Karl-Uwe Heussner and Thomas Terberger: Early art in the Urals: new research on the wooden sculpture from Shigir. Antiquity Volume 92, Issue 362 April 2018
Zvelebil 2004: Marek Zvelebil: Oleneostrovskii Mogolnik. http://www.novelguide.com/a/discover/aneu_01/aneu_01_00047.html
Zvelebil 2008: Marek Zvelebil: Innovating Hunter-Gatherers: The Mesolithic in Baltic. Kapitel 2 Mesolitic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spinkings.
Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare uppdaterad 190416.
Välkommen att sända en kommentar till essän!
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.