hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >> Debatt

Publicerad 2018-07-02 English version

Den indoeuropeiska frågan
Ett diskussionsinlägg av Sören G Lindgren

Den indoeuropeiska frågan
är uppdelad i fyra kapitel, var och en i sin egen fil:

Kapitel 3 i sammanfattning:
Den engelska arkeologen Colin Renfrew lanserade år 1987 den anatoliska hypotesen för de indoeuropeiska språkens uppkomst. Den innebar att det skulle ha varit i Anatolien som de indoeuropeiska språken uppstod och det skulle ha varit därifrån de spreds såväl väster- som österut. Men det indoeuropeiska 'urspråket' måste ha utgått från ett annat språk. Kan det ha varit burushaski-tungomålet som i dag talas av en minoritet i Kashmir eller kan det ha varit makrani-idiomet som användes i ett ceremonicentrum vid Indusflodens mynning för 60 000 år sedan?

Kapitel 3
Makranihypotesen

Paul Heggarty, som vi hänvisade till i första kapitlet, skriver i sin kritik av den överentusiastiska tron på att aDNA-undersökningar skulle lösa problemet med det indoeuropeiska ursprunget:

Men den indoeuropeiska frågan lyder inte ”Fanns det en befolkningsrörelse från Yamnakulturen till den snörkeramiska?” Snarare bör frågan vara: ”Vad förklarar hela den indoeuropeiska språkstammen?” Med det menas inte bara de indoeuropeiska språken i norra och östra Europa utan även motsvarande idiom i västra och södra Europa samt i det tidiga Anatolien, Armenien, mycket av Mellersta östern (de kurdiska områdena, Iran och Afghanistan) och huvuddelen av Pakistan, Indien och Bangladesh. Det är frågan om en helt annan geografiska skala än 'den indoeuropeiska frågan'. Och det är vad de två rivaliserande hypoteserna – pastoralism från stäpperna eller jordbruk från Anatolien – påstår sig ge ett svar på: varifrån alla indoeuropeiska språk kom från (Heggarty 2015; min översättning).

Med 'jordbruk från Anatolien' avsåg Heggarty den hypotes som den engelska arkeologen Colin Renfrew lanserade år 1987 i boken Archaeology och Language: The Puzzle of the Indo-European Origins (Arkeologi och språk: Pusslet med det indoeuropeiska ursprunget). Där föreslog han att de indoeuropeiska språken uppstod i Anatolien och spreds med jordbruket till Europa under neolitikum och under bronsåldern öster ut till Indien. Men han förklarar inte vilket språk det var som gav upphov till IE-språkstammen.

Stäpphypotesen var Heggartys benämning för vad vi här kallat kurganhypotesen. Den byggde på slutsatser från det ofullständiga indoeuropeiska baslexikonet parade med eurocentrism (läs tyska språkforskare och Kossinnas inflytande). Den anatoliska hypotesen ser till geografiska och ekonomiska fakta: jordbruket uppfanns i sydöstra Anatolien och spreds därifrån först över den fruktbara halvmånen, sedan till Europa. I Europa tycks med jordbruket indoeuropeiska tungomål har trängt undan det mycket gamla baskiska språket. Så slutsatsen blir att IE-språkstammen fanns i Anatolien vid jordbrukets uppfinnande. Men varifrån kom den?

Empiriskt står den anatoliska hypotesen närmare den historiska sanningen än kurganmotsvarigheten, som har starka inslag av ideologi och myt. Därför är det rimligt att försöka bygga vidare på den förstnämnda. Det går att göra med hjälp av en del av de många genetiska undersökningar som har publicerats sedan 1987.

Men det genetiska resultaten kan vara svårtolkade som framgick av de två föregående kapitlen av denna essä. Därför kommer följande postulat att fungera som ett slags kompass:

Porträtt av Colin Renfrew

Colin Renfrew innehade Disney professuren i arkeologi vid universitet i Cambridge åren 1981-2004. År 1991 blev han adlad för sina förtjänster som vetenskapsman.

Enligt processen som förde de moderna människorna ut från Afrika var de tidigaste migrationerna opportunistiska, d v s beroende på de klimatmässiga möjligheterna. Men den sista av utvandringarna skulle emellertid ha varit organiserad – därför har bl a Chris Stringer fått intrycket att den var ensam i sitt slag (se kapitel 1). Processhypotesen hävdar att denna sista utvandring ägde rum från Persiska vikens då uttorkade dalgång, Ur-Schatt-dalen (Lindgren 2015). En grupp ledd av präster med harem och med ett stort inslag av unga män gav sig iväg. Den färdades längs i dag översvämmade havsstränder till Indusflodens mynning, ett område som troligen också ligger under vatten i dag. Där grundade de ett ceremonicentrum. Man kunde också säga en koloni, men då måste vi komma ihåg att vi befinner oss i mellersta jägarstenåldern med helt annorlunda organisatoriska strukturer än Europa hade under nya tiden.

Detta ceremonicentrum höll kontakten bakåt med moderscentrumet i Ur-Schatt-dalen men sände så småningom iväg nya expeditioner som skulle grunda nya centrum. De många s k reliktfolken i Indien och Sydostasien med sin nästan svarta hy är minnen av detta system av ceremonicentra. Som den del av denna process sändes en grupp norrut uppför Indusfloden kring för 55 000 år sedan. Den hittade till det välfuktade och alltså gröna Tarimbäckenet i Xinyang i dagens västra Kina (Wells et al 2001). Där inrättade de sig, förökade sig och kom småningom att bebo hela bäckenet. Men 5 000 år senare kom en torka långsamt krypande (ibid).

Den tvingade fram en utvandring från bäckenet mot både väst och öst. De emigranter som småningom hittade till Europa, kanske för cirka 42 000 år sedan, kom att döpas till cromagnoner. Ett slags centrum för cromagnonernas verksamhet var en plats vid den ryska floden Dons nedre lopp som kallas Kostenki. Av de grupper som vandrade öster ut kom en del att slå sig ned vid Bajkalsjön i östra Sibirien. De kom att utveckla den s k Mal'takulturen. Därifrån etablerades kontakter med norra Kina (Lindgren 2017a). Med sig hade alla dessa utvandrare från Tarimbassängen ett språk, som hade utvecklats i Ur-Schatt-dalen och sedan ytterligare förändrats under livet vid Indusflodens mynning. Bland människorna i Tarimbäckenets annorlunda miljö fortsatte utvecklingen. Vi kan kalla detta då nya tungomål för tarimspråket.

Karta över Asien

Schematisk karta över Asien visande de två vägarna som Asien befolkades av moderna människor för efter 60 000 år sedan. Rött markerar det föreslagna ceremonicentrumet vid Indusflodens mynning. Expansionen österut (markerad med blått) började för cirka 55 000 år tillbaka och skedde till fots tills man nådde Bangladesh. Därifrån fortsatte den per båt (Andamanerna befolkades från Bangladesh). Expansionen norrut (beige) ägde rum ungefär samtidigt via Afghanistan till Tarimbassängen i Xinjiang i västra Kina. Efter femtusen år fortsatte utvandringen därifrån (grönt), dels västerut till Kostenki i Ryssland, dels österut till Tengger-öknen i norra Kina, som i båda fallen nåddes för cirka 42 000 år sedan. Karta hypertexter.se.

Från Atlanten till Stilla havet

Ett och samma språk tycks en gång ha omfattat större delen av norra Eurasien, allt från Västeuropa till Östeuropa, genom Centralasien och Sibirien för att i dess östliga del förgrena sig till både Kina och Nordamerika. Det är frågan om den Dene-kaukasiska superspråkstammen, som kartlagts av en räcka lingvister, bland dem först den barnbrytande amerikanska språkmannen Joseph Greenberg (1915–2001) och sedan den framstående ryske språkhistorikern Sergei Starostin (1953–2005). Enligt hypotesen skulle Na-Dene-tungomålen bland Kanadas indianer, den stora Sino-tibetanska språkstammen, Jenisei-idiomet Ket i Sibirien, Burushaski-språket i Kashmir, de Nordkaukasiska idiomen och det Baskiska tungomålet alla ha utvecklats från ett gammalt språk som döpts till proto-Dene-kaukasiska (Ruhlen 1994). Detta skulle då vara identiskt med vad vi här kallat tarimspråket, som vuxit fram som en del av den moderna människans vidare spridning från Ur-Schatt-dalen.

Enligt språkhistorikernas antaganden skulle den Dene-kaukasiska språkstammen har vuxit fram ur en arkaisk kinesiska. Men jag hävdar att spridningen av människor från Tarimbassängen både mot öst och väst över Eurasien gör det sannolikt att det är det än så länge okända tarimtungomålet som är upphovet. Hos de moderna människorna som blev kvar främst utmed Tarimbassängens norra kant, som är bevattnad av floder i dag som för cirka 50 000 år sedan, skulle tarimidiomet där ha börjat utvecklas mot Burushaski – detta språk, som i dag talas i endast tre dalar i Kashmir. Detta preproto-Burushaski skulle ett tag ha varit vida spritt över Centralasien.

Nu är ett av problemen att vi talar om en tidsperiod på 40 000 år. Som framgår av Merrit Ruhlens bok om språkens ursprung så skulle cirka 200 språk i Sydamerika ha vuxit fram ur ett enda språk, som talades i Panama en gång i världen (ibid). Dateringarna för detta språk i Panama är olika, en del talar om för 14 000 år sedan, andra om för 40 000 år tillbaka; språkhistoriskt är den sistnämnda tidpunkten den glottokronologiskt logiska, men den saknar t v arkeologiskt stöd.

För att återgå till livet i norra Eurasien från för 40 000 år sedan och framåt är det troligt att det fanns något bromsande fenomen där. Det kan ha varit ett system av gåvor och motgåvor, som bidrog till att underlätta livet i de arktiska förhållanden nära inlandsisen. Gåvorna kunde transporteras med hunddragna slädar (Lindgren 2018). Men på denna tid uppfattades en förflyttning av ett föremål från en plats till en annan som en störning av balansen i världen. Detta motverkades, trodde man, av att gåvoutbytet ritualiserades, varvid det var viktigt att det genomfördes på ett och samma språk. Det skulle ha varit en variant av tarimesiska som skulle ha varit detta heliga språk. Denna språkliga ritual höll i sin tur tillbaka den diversifiering som normal språkutveckling ger upphov till.

Två indiska utvandringar
Karta visande spridningen av haplotyperna U7 och W i mtDNA

Spridningen västerut från Indien av de två haplotyperna U7 och W i indiska kvinnors mtDNA. Utvandringen från nordvästra Indien, som spred U7 haplotypen, började någon gång för 50 000 år sedan. W haplotypen vandrade först norrut till Punjab/Afghanistan innan den spreds åt öster och väster. Schematisk karta efter Metspalu 2004.

Men tarimspråket hade förstås en föregångare. Det skulle ha varit det idiom, som utvecklades i det föreslagna ceremonicentret vid Indusflodens mynning. I Pakistan lever fortfarande en ovanligt mörkhyad minoritet, som åtminstone till en del tros vara ättlingar till de moderna människor som kom dit från Ur-Schatt-dalen. Man talar om makranifolket efter Makranregionen i södra Baluchistan. En del av dem är sannolikt ättlingar till de östafrikaner som kom dit för strax under 60 000 år sedan. Det skulle vara historiskt logiskt att använda termen makranispråket som beteckning för det tungomål som växte fram i det ceremonicenter som utvandrarna grundade. Detta tungomål spreds över stora delar av nordvästra Indien, bl a Tharöknen.

Denna öken, som existerar på grund av att monsunregnen inte når dit, genomgick en liknande förändring som Tarimbassängen: från en grön jätteoas till att alltmera bli sandöken. Första gången detta skedde var för 50 000 år sedan. Sedan inträffade en förbättring tills monsunregnen en andra gång inte orkade fram för omkring 35 000 år tillbaka. Vid båda dessa tillfällen kunde den estniska genetikern Mait Metspalu vid genetiska institutionen vid universitet i Dorpat (Tarttu) i en mtDNA-undersökning fastställa att det hade inträffat en utvandring.

Metspalus team av internationella forskare hade analyserat mtDNA från 796 indiska och 436 iranska kvinnor (Metspalu et al 2004). Efter Tobakatastrofen för cirka 74 000 år sedan skulle det inte oväntat ha funnits ett genflöde från Iran till Indien. Där uppstod mutationer, som gav upphov till haplotyperna U7 och W i de indiska kvinnornas mtDNA (se spridningsschemat på kartan uppe t v). Den förstnämnda haplotypen kan ha uppstått redan i Iran förrän den anlände till nordvästra Indien och skulle då vara av hög ålder (ibid). Men det omvända kan också ha skett, nämligen att mutationen, som åstadkom den, inträffade i Indien och den höga frekvensen av den i Iran är en följd av en utvandring. Denna skulle då ha börjat redan för 50 000 år sedan (ibid).

W haplotypen kan ha en ålder av 40 000 år och skulle alltså vara yngre än U7 (ibid). Mutationen skulle då ha inträffat i nordvästra Indien. Därmed går det att räkna med två vågor av utvandring från nordvästra Indien. Den första började för 50 000 år sedan och den andra under en period ned mot för 35-30 000 år tillbaka. Den första gick genom Baluchistan till norra Iran. Därifrån skedde en spridning över Västasien, som småningom fick en gren genom Anatolien och Bulgarien och därifrån troligen till Donaukorridoren. Den senare vågen skulle norr om Afghanistan ha spridits såväl öster- som västerut. De västerut färdande grupperna skulle ha slagit sig ned i europeiska Ryssland som de östeuropeiska gravettienmänniskorna.

De båda vågorna skulle ha pågått mer eller mindre kontinuerligt, alltså folk flyttade fram och tillbaka, till för cirka 20 000 år sedan. Det senaste istida maximumet, som började för 22 000 år sedan och slutade för 17 500 år tillbaka, skulle ha bidragit till att migrationen upphörde (ibid).

Makranispråket

Den senare utvandringsvågen för cirka 35 000 år sedan skulle ha gett upphov till pavlovienkulturen i Moravaflodens dalgång i östra Tjeckien. Denna kultur var den mest avancerade i Europa för 30 000 år sedan. Människorna där kunde inte bara bygga vinterbonade hus liknande mongoliska jurtan och hade tämjt vargar för sina transporter utan hade även kunskaper om hur man knöt nät, flätade korgar och vävde textilier (Pettitt 2005). De kände dock inte till synålen, men de sydde sina kläder med hjälp av en syl med vilken de gjorde hål i skinnet eller lädret och sedan drog en tråd gjord av djursenor igenom. Människorna bar olika slag av halsprydnader, som gjorts av elfenben. De var ofta var illustrerade med serier av streck eller vågor. Även små statyetter föreställande mammut har påträffats. De gravsatte också en del av sina döda. Vid fyndplatserna Pavlov, Predmostí och Dolní Vestonice har upptäckts små gravfält. Men på denna tid skedde gravsättningar i gravfält av särskilda skäl, oftast inträffade det för att hedra en individ.

Den framstående polska arkeologen Janusz Kozlowski har framhållit att pavlovienkulturens bosättningar föregriper en del strukturer som sedan skulle bli framträdande i de neolitiska jordbruksbyarna (Kozlowski 2014). Det kan verka överraskande att det var möjligt så tidigt som under pavlovienkulturens gravettienskede för 25 000 år sedan, men tar vi hänsyn till att folk färdades från nordvästra Indien (läs ceremonicentrat vid Indusflodens mynning) till Moravaflodens dalgång och tillbaka kontinuerligt under cirka 15 000 år kan vi misstänka att den sociala organisationen i pavlovienkulturen speglar den sociala utvecklingen i ceremonicentrumet (som i sin tur kom att påverka de neolitiska byarna). På samma sätt skulle centrumets makranispråk ha hållits vid liv i Moravadalen av den kontinuerliga kontakten.

Nu kommer vi äntligen till poängen. Jag föreslår att det skulle ha varit ur makranispråket som det preproto-indoeuropeiska tungomålet utvecklades. Det skulle ha börjat för cirka 20 000 år sedan då det framväxande maximumet gjorde det allt svårare för människorna att leva i Europa. Utmed den långa vägen från Moravadalen via Iran till Indusflodens mynning måste det ha funnits någon form av ”stationer” där de resande kunde vila ut och reparera sin utrustning. Människorna i och kring dessa ”stationer” fick nu klara sig på egen hand. Men de var vana att samarbeta och grundade egna ceremonicentrum genom vilka fungerade delvis nya system för gåvoutbyte. Det blev småningom ganska avancerat. Från Östersjöområdet importerade det (bl a längs Volga och Kaspiska havet) bärnsten, sälprodukter, särskilt sälolja, och valrosselfenben redan under mesolitikum. Från Indiska oceanen åter hämtade det torkad fisk. Det uppstod ett bytessystem som geografiskt sträckte sig från Norra ishavet till Indiska oceanen. I öster skulle det ha nått Mehrgarh nära Indusfloden och i väster Tripyljekulturen (den nordöstra, ukrainska delen av Gimbutas Gamla Europa). Det var så omfattande att det flera olika arkeologiska kulturer ingick i systemet. Därför kan det kallas t ex Baluchistans kulturkomplex (förkortat t ex BKK). Dess centrala område i Iran skulle också ha haft täta kontakter med Centralasien, t o m Tarimbssängen. Det tidiga IE-idiomet kom efterhand att konkurrera med burushaskispråket. Följden blev att burushaski tog så många intryck av det arkaiska IE-språket att en australiskt lingvist, Ilia Casule, kommit till slutsatsen att burushaski egentligen är ett IE-idiom (vilket det dock inte är; Bengtsson & Blažek 2011). Det var som ett led i detta nya system som det sena makranitungomålet från Iran också trängde in i Mindre Asien.

Jag har det intrycket att till en början kom från BKK till Anatolien mindre men inflytelserika grupper. De talade IE-språk och hade kunskap om Europa. De skulle ha organiserat grupper av präster, som sändes till Europa för att ersätta dem som brutit upp på grund av kölden (Lindgren 2017b). Men det här skedet i Europas historia, 20 000–18 000 år sedan, är än så länge inte så uttömmande studerat.

Eftersom dessa indoeuropeiska invandrare i Anatolien för cirka 20 000 år sedan införde en mängd nya och intressanta gåvor (varor) i gåvoutbytet kom deras språk att slå igenom och ersätta det äldre, okända tungomål som hade använts i Mindre Asien. Sedan cirka 10 000 år senare, vid tiden för jordbrukets uppfinnande, hade det indoeuropeiska tungomålet inte bara spridits över hela Anatolien utan även började utvecklas mot lite olika språk.

Utvandringarna från Anatolien

Karta visande vågorna av utvandring från Anatolien

Utvandringen från Anatolien till Europa de senaste 18 000 åren. Karta hypertexter.se enligt Pereria et al 2018.

Vi föreslog nyss att makranispråket i en sen variant eller en tidig form av ett indoeuropeiskt idiom skulle ha spridits i Mindre Asien för cirka 20 000 år sedan. Det skulle ha haft samband med de omfattande folkförflyttningar som inträffade i Europa och norra Asien som en följd av att det senaste istida maximumet var på väg mot sin kulmination. Det hade t ex blivit så kallt i södra Frankrike att inte mera fanns ved att elda med utan människorna måste använda ben från djur man ätit. I detta skede inträffade märkligt nog en migration från Anatolien till södra Europa. Det var den första av en rad av utvandringar från just Mindre Asien. Till en del inträffade dessa kanske på grund av överbefolkning men det finns indicier som pekar på att Anatolien var ett tidigt styrande centrum för utvecklingen inte bara i Västasien utan även i Europa. Efter de anmärkningsvärt avancerade Pavlonienbyarna i Mähren skapades sent om sider i sydöstra Anatolien ett för sin tid imponerande stort ceremonicentrum i Göbekli Tepe för cirka 12 000 år sedan (Lindgren 2017b).

Nedan en lista som visar dessa märkliga utvandringsvågor från Anatolien. Vi börjar längst bak i tiden:

Anittadolken

Den äldsta texten på hettitiska finns på den s k Anittadolken, en bronskniv som tillhört den hettitiska kungen Anitta av Kussara. På bilden är dolken det bruna föremålet nedtill; ovan det finns en förstoring av inskriften. Där står É GAL A-ni-ta ru-ba-in [(tillhör) kungen Anittas palats]. Dolken är från 1600-talet f Kr. Den har grävts fram i Kültepe, som hettiterna kallade Kanesh. Dolken förvaras i det arkeologiska museet i Ankara. Photo by Klaus-Peter Simon - Own work, CC BY-SA 3.0, Link

”Gudsönerna”

I vågor skulle indoeuropeiska språk ha spridits från Anatolien. Men hur är det med dokumentationen av förekomsten av dessa språk? Låt oss denna gång steg för steg gå bakåt i tiden.

  1. Från 1400-talet f Kr har vi i Grekland den mykenska Linear B-skriften, som Michael Ventris 1952 visade var skriven på tidig grekiska (Chadwick 1960).
  2. I Anatolien är ortnamnen i en sned linje från Bysans till Alexandrettaviken indoeuropeiska, närmare bestämt luviska, ett numera utdött språk (Renfrew 2004).
  3. Från norra och nordöstra delen har vi bevarat hettitiska inskriptioner och skrifter med början från omkring 1600 f Kr, ett sakförhållande som år 1915 fastställdes av den tjeckiska orientalisten Bedrich Hrozný (Beckman 2011).
  4. Gutiernas kungaförteckning, som ingår i den Sumeriska kungalistan från cirka 2000 f Kr, har ändelserna på en del av namnen likheter med tochariska kasusböjningen (Henning 1978); gutiska språket kan ha tillhört den indoeuropeiska stammen och släkt med den utdöda tochariskan.
  5. Slutligen finns de Eufratiska källorna: indoeuropeiska gudanamn, ortnamn och fraser i de sumeriska och akkadiska skrifterna på 2000-talet f Kr i södra Mesopotamien (Whittaker 2008, 2012). De indoeuropeiska vändningarna pekar bakåt på subarerna, som från östra Anatolien erövrade de sydmesopotamiska städerna cirka 3 500 f Kr (Gelb 1944; Hallo & Simpson 1971; Lindgren 2017b).

Bild av den sumeriska kungatavlan

Den sumeriska kungalistan finns återgiven på en stor stentavla med kilskrift. Den gjordes på 1800-talet f Kr. Flera sådana här tavlor har påträffats. Foto från Internet.

Först måste påpekas att Hennings iakttagelse av att en del av de gutiska kunganamnens tidiga form av indoeuropeiska ändelser endast accepterats av den georgiska lingvisten Tamaz Gamkrelidze. Om deras språk stod nära de gamla tochariska språken kan deras namn möjligen betyda ungefär ”Gudsönerna”. Det intressanta är att listan på gutiernas kungar är anmärkningsvärt lång beaktande att deras storhetstid inföll under ungefär 100 år börjande cirka 2135 f Kr, då gutierna lyckades besegrade en akkadisk här. I början regerade en kung i tre år men småningom utökades det till sex för att till slut omfatta hela sju år (Wikipedia, uppslagsordet Gutian Dynasty of Sumer, uppdaterad 29/6 2018). Den systematiska kortvarigheten på regeringslängden har sannolikt att göra med att gutierna var organiserade i ett mer eller mindre jämlikt stamsamhälle, där hövdingarna valdes. Denna samhällsform hade för länge sedan övergivits i Mesopotamiens städer där makten först var religiös för att under sumererna delas upp i en religiös, överprästen, och en världslig, kungen (som titulerades först på sumeriska ensi, sedan på akkadiska lugal). Gutiernas regeringstid innebar en förfallsperiod i den mesopotamiska kulturen eftersom den gutiska kungen över det akkadiska imperiet, det första i sitt slag i historien, avgick ganska snart efter han blivit varm i kläderna. Gutiernas sociala organisation pekar på att de anlänt förhållandevis nyligen till de nordvästra Zagrosbergen; Sargon den store av Akkad (2334-2284 f Kr) skulle ha fört flera kampanjer mot gutierna. Eftersom lämningarna av tocharernas skrifter finns i norra delen av Tarimbassängen, har det föreslagits att det är från denna stora dal som även gutierna skulle ha kommit. De skulle ha följt samma väg väster ut som andra indoeuropeiska stammar tidigare tagit. Det vore arkeologiskt angeläget att denna bassäng fick en grundlig undersökning.

Alldeles oberoende av gutiernas eventuella språk konstaterar lingvisterna Guus Kroonen, Gojko Barjamovic och Michaël Peyrot i ett tillägg till Damgaard et als studie från maj 2018 att ”de indoeuropeiska språken i Anatolien dyker upp i historien som en organiskt integrerad del av det språkliga landskapet. I fråga om lexikon, syntax och fonologi bildade de anatoliska språken under det andra millenniet f Kr ett sammanhängande och heltäckande språkligt område” (min översättning). Detta omdöme bekräftar det intrycket som förteckningen ger, nämligen att de indoeuropeiska språkens närvaro i Anatolien har haft en lång tid att ”sätta sig” och är följaktligen av hög ålder.

Dokumentationen av språken verkar också att ganska långt bekräfta listan av utvandringar och därmed spridningen av IE-språk från Anatolien till Europa!

Både i listan och i dokumentationen tränger på en etnonym, subarer. Kan det ha varit det förhistoriska namnet i Västasien på människorna som emigrerade från Anatolien? På det ska vi söka ett svar på i nästa kapitel.

Till fjärde och sista kapitlet av diskussionsinlägget Den indoeuropeiska frågan.
Till Historiemenyn


Publiceringshistoria: Utlagd 2018-07-02. Uppdaterad 2018-08-20.


Sänd en kommentar till artikeln!



Källhänvisningar:

Beckman 2011: Gary Beckman: The Hittite Language: Recovery and Grammatical sketch. Kapitel 22 i boken The Oxford Handbook of ancient Anatolia. Redaktörer Sharon R Steadman och Gregory McMahon. Oxford University Press.
Bengtsson et Blažek 2011: John D. Bengtson and Václav Blažek: On the Burushaski-Indo-European hypothesis by I. Časule. Journal of Language Relationship N:o 6 (2011).
Chadwick 1960: John Chadwick: Mykenes röst. Tolkningen av Linear B. Översättning av Hans Nygren. Aldus.
Damgaard et al 2018: Peter de Barros Damgaard, Rui Martiniano, Jack Kamm, J. Víctor Moreno-Mayar, Guus Kroonen, Michaël Peyrot, Gojko Barjamovic, Simon Rasmussen, Claus Zacho, Nurbol Baimukhanov, Victor Zaibert, Victor Merz, Arjun Biddanda, Ilja Merz, Valeriy Loman, Valeriy Evdokimov, Emma Usmanova, Brian Hemphill, Andaine Seguin-Orlando, Fulya Eylem Yediay, Inam Ullah, Karl-Göran Sjögren, Katrine Højholt Iversen, Jeremy Choin, Constanza de la Fuente, Melissa Ilardo, Hannes Schroeder, Vyacheslav Moiseyev, Andrey Gromov, Andrei Polyakov, Sachihiro Omura, Süleyman Yücel Senyurt, Habib Ahmad, Catriona McKenzie, Ashot Margaryan, Abdul Hameed, Abdul Samad, Nazish Gul, Muhammad Hassan Khokhar, O. I. Goriunova, Vladimir I. Bazaliiskii, John Novembre, Andrzej W. Weber, Ludovic Orlando, Morten E. Allentoft, Rasmus Nielsen, Kristian Kristiansen, Martin Sikora, Alan K. Outram, Richard Durbin, Eske Willerslev: The first horse herders and the impact of early Bronze Age steppe expansions into Asia. Science 09 May 2018.
Gelb 1944: Ignace J. Gelb: Hurrians and Subarians. University of Chicago: Studies in Ancient Oriental Civilization, no 22.
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Harcourt Brace Jovanovich
Heggarty 2015: Paul Heggarty: Ancient DNA and the Indo-European Question. Diversity Linguistics Comment (https://dlc.hypotheses.org/807)
Henning 1978: W B Henning: The first Indo-Europeans in history. Kapitel i boken Society and History, Essays in Honour of Karl August Wittfogel. The Hague: Mouton
Kozlowski 2014: Janusz K. Kozlowski: The origin of the Gravettian. Quaternary International, 8 April 2014.
Kroonen et al 2018: Guus Kroonen, Gojko Barjamovic, and Michaël Peyrot: Early Indo-European languages, Anatolian, Tocharian and Indo-Iranian. Linguistic supplement to Damgaard et al. 2018.
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Ut från Afrika, fil 1: Var utvandringen en utdragen process? http://www.hypertexter.se/Ut_fr_A_01.htm
Lindgren 2016: Sören G Lindgren: I kulturhistoriens gryning: Hur Homo heidelbergensis och Homo denisovensis bidrog till utvecklingen. http://wwww.hypertexter.se/heidelbergarna01.htm
Lindgren 2017a: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: 5. Östeuropa, Sibirien och Kina. http://www.hypertexter.se/Glacialkulmen_05.htm
Lindgren 2017b: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: 6. Subarerna tar över. http://www.hypertexter.se/Glacialkulmen_06.htm
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen: 2. Pavlovienkulturen. http://www.hypertexter.se/Gravettien_02.htm
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Pettitt 2005: Paul Pettitt: The Rise of Modern Humans, sidorna 124-73 i verket The Human Past, redaktör C Scarre. Thames and Hudson.
Renfrew 2004: Colin Renfrew: Time Depth, Convergence Theory and Innovation in Proto-Indo-European: 'Old Europe' as a PIE Linguistic Area. Första kapitlet i boken Languages in Prehistoric Europe. Redaktörer Alfred Bammesberger och Theo Vennemann. Heidelberg 2003, 2004.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. John Wiley and Sons.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Whittaker 2008: Gordon Whittaker: The Case for Euphratic. Bulletin of the Georgian National Academy of Sciences, vol. 2, no. 3, 2008.
Whittaker 2012: Gordon Whittaker: Euphratic: A phonological sketch. Artikel i boken The Sound of Indo-European: Phonetics, Phonemics, and Morphophonemics. Redaktörer Benedicte Nielsen Whitehead, Thomas Olander, Birgit Anette Olsen & Jens Elmegård Rasmussen. Museum Tusculanum Press. University of Copenhagen.



© 2018 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.