hypertexter.se
webbtidskrift
för
kultur
och
historia
Du är här: >> Avdelning >> Arkeosofi

Alla kulturers moder

Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år

En arkeosofisk essä av Sören G Lindgren

1. Vad fast bosättning ledde till

Den natufiska kulturen blomstrade i Palestina för omkring 12 000 år sedan. Den efterlämnade ett kulturarv som kom att påverka tänkandet i Västasien, Nordafrika och Europa. Få andra kulturer har utövat ett så omfattande och långvarigt inflytande som den natufiska. I denna essä uppmärksammas för första gången natufierna stora insats i kulturhistorien.
Essän Alla kulturers moder är uppdelad i två filer:

Preprerad skalle av död natufier (16K)

I natufiernas kultur ingick en dyrkan av förfäderna. Den avlidnes skalle preparerades och kläddes sedan över med gips på vilket målades den avlidnes drag. Detta huvud är delvis restaurerat. Det påträffades vid den engelska arkeologen Katleen Kenyons utgrävningar 1952-1967 i världens äldsta stad, Gamla Jeriko vid Jordanstranden i Palestina.


natufhuvud (16K)

På 1930-talet grävde den engelska arkeologen John Garstang i Gamla Jeriko. Han påträffade tre statyer, som var nästan naturligt stora. De avbildade en man, en kvinna och ett barn. De var gjorda med en inre konstruktion av vass, som var påklädd av stuck och sedan ytterligare behandlad. De hade emellertid blivit så sköra att bara mannens huvud gick att rädda. Vid senare utgrävningar påträffades kvinnohuvudet ovan. Det är gjort på samma sätt men från 6000-talet f Kr. Det är omkring 2,5 cm tjockt. Det föreställer en gudinna, vad man tror i dag. Hon är inte utrustad med några attribut med vars hjälp hon kunde identifieras. Men gissningsvis skulle hon kunna föreställa den himmels- och ödesgudinna, som styrde människornas öden; en annan aspekt på samma dam som hade gestaltats i det berömda tornet i staden.

NATUFISK kallas en arkeologisk kultur i Palestina och Jordanien från tiden 12 500-9 500 f Kr. Den har sitt namn av en uttorkad flodfåra, Wadi an-Natuf, där det fanns en grotta, Shuqba, med de första fynden. Grottan grävdes ut av en av den brittiska arkeologins allra fämsta kvinnliga pionjärer, Dorothy Garrod (1892-1968). Hon hade turen att från början göra uppmärksammade fynd under sina utgrävningar. Hon blev också Englands första kvinnliga professor i arkeologi. Namnförslaget natufier kom även från henne år 1928.

Den kanske mest spektakulära av natufiernas bosättningar var kullen Tell es-Sultan, mera känd som Gamla Jeriko. Den grävdes för första gången ut av den engelska arkeologen John Garstang (1876-1956) åren 1930-36. Nästa utgrävning av kullen gjordes 1952-58 av hans kollega och landsmaninna Katleen Kenyon (1906-78). Samtidigt har israeliska arkeologer, inte minst Ofer Bar-Yosef, systematiskt undersökt närmare 200 natufiska grottor och boplatser. De mest framträdande fyndplatserna är Ain Mallaha (Eynan), El-Wad, Netiv Hagdud, Ein Gev, Hayonim, Nahal Oren, Salibiya I m fl. Långsamt har framträtt en bild av en unik och banbrytande kultur. Den kunde faktiskt kallas alla kulturers moder, åtminstone i vår del av världen.

Natufierna var från början ett kringströvande folk som levde på jakt och samlande men kom att slå sig ned permanent i byar som det första i världshistorien. Det ledde till att de kom att domesticera en del växter som fikonträdet och en del djur som geten. Men bofastheten visade sig ge upphov till behov som inte kunde tillfredsställas annat än genom handel. Det medförde att det var troligen de som skapade den första handelsekonomin.

Anmärkningsvärd var också deras symbolvärld med två gudinnor i centrum. De utvecklade föreställningar om särskilt den ena av gudinnorna, himmelsgudinnan, och trodde att de från stjärnorna kunde avläsa hennes vilja. Med handeln spreds deras för sin tid avancerade tankar över ett geografiskt mycket stort område. Det bidrog till att deras symbolvärld kom att bli grunden för vår idétradition. I denna essä ska vi försöka kartlägga en del av tankelinjerna från natufierna.

Smygande torka

Under natufiska kulturens första årtusende regnade det mycket i Palestina. Natufiernas föregångare hade vistats mest vid kusten. Men när regnen började komma tätare valde de att gå upp i bergen och där bygga sig runda, i marken något nedsänkta hyddor, i regeln i områden där vildsäd växte ymningt. Det är troligt att detta var deras sommarviste. Till vintern sökte de sig de till andra tillfälliga bosättningar vid kusten eller på slätterna.

Natufierna levde som sagt på jakt, fiske och samlande. De visste också hur de skulle dra nytta av vildsäden. De malde den till mjöl och bakade bl a bröd av den (Bar-Yosef 1996 och 1997).

Under det andra årtusendet av den natufiska kulturperioden bredde ut sig, som en följd av yngre Dryas köldperiod, en långsam och smygande torka i Palestina och Jordanien. Det medförde att natufierna tvingades ändra sina bosättningsvanor. De började bo alltmer permanent vid platser där vatten var kontinuerligt tillgängligt, vattendrag och källor. Bosättningarna blev generation för generation allt större och utvecklades till byar på i genomsnitt 200 personer. De försörjde sig fortsättningsvis på jakt, oftast med en specialisering på gazell. Men vid dessa bosättningar inrättade de också ett slags köksträdgårdar varvid de domesticerade bl a fikonträdet (kring 9 400 f Kr; Kislev 2006). Men de uppfann inte sädesodlandet. Det skedde i sydöstra Anatolien .

Natufisk handel
Grunden till tornet i Jeriko (42K)

Det berömda runda tornet i Jeriko, vars grund kom i dagen vid Katleen Kenyons utgrävningar i mitten på 1950-talet. Det uppfördes troligen för observationer av stjärnhimlen nattetid, inte som man naivt trott för försvarsändamål. Foto från Internet.

Redan på det nomadiserande stadiet hade natufierna hämtat saker de behövde från långt håll. Till exempel hade de transporterat vulkaniskt glas, obsidian, från nordösta Anatolien och snäckor från Röda havet. De hämtade föremålen hade av fynden att döma distribuerats ganska likartat till de olika bosättningarna. vilket tyder på ett effektivt och väl fungerande gåvoekonomiskt nätverk. Med den sedentära livsstilen organiserades sådana hämtningar mera eller mindre regelbundet. Men på hämtningsställena levde andra människor, som man måste komma överens med. Det skedde rimligtvis också genom ett gåvoutbyte; natufierna gav den lokalbefolkning de gästade gåvor för att kunna ta hem vad de behövde, bl a kan man ha haft olivolja i lädersäckar att erbjuda som motgåva (natufierna kan ha varit först med att pressa olja ur oliver; Galili & al 1997). Men troligen var ett vin jäst från fikon natufiernas mest eftertraktade motgåva (Kislev 2006). Det ledde till att natufierna uppfann vad vi kallar för handelsekonomi, som visserligen ännu länge hade karaktären av gåvoekonomi, men som i praktiken handlade om att på ett opersonligt sätt byta ekonomiskt värde mot ekonomiskt värde.

Denna handel organiserades av det ledande skiktet av präster. Det går dock inte att urskilja några större statusskillnader i natufiernas gravar. Men vid utgrävningarna har påträffats bruksföremål, som inte kan varit annat än dåtida statusobjekt som dryckesbägare gjorda av basalt (troligen skålade man i vin gjort av fikon) och vaser och skålar av samma material. Basalt, d v s vulkanisk lava, är en hård kristallinsk bergart, som kräver mycket tid och möda att omvandla till föremål. Alla hade inte resurser i form av livsmedel att hålla stensmeder, som klarade av att slipa till föremålen. Det var just det som det ledande skiktet av präster/hövdingar av fynden att döma hade.

I och med jordbruket uppfanns följdes i de nya bondbyarna natufiernas handelsmodell. Vad man i en by inte hade själv skaffade hövdingen fram genom handel. Natufierna hade troligen åkallat sin högsta gudom, himmelsgudinnan, att bevittna och konfirmera överenskommelser. Med den tidiga handeln spreds sedan kulten av denna gudinna över ett mycket stort område.

Natufisk utvandring
Karta visande den natufiska kulturens utbredning (33K)

Karta visande natufiernas ursprungsområde i Palestina och den senare utbredningen. De röda pilarna markerar de olika riktningar som grupper av natufier migrerade i. Harifiska kulturen var en version av den natufiska men anpassad till Sinais ökenförhållanden. Karta efter Bar-Yosef 1996.

De fasta bosättningarna medförde en snabb tillväxt i den natufiska befolkningen. Överbefolkningen löste de genom utvandring. Uttorkningen drev på detta och ledde så småningom till en omfattande migration. En del grupper flyttade på egen hand, andra rustades och sändes iväg för att bilda ett slags tidiga handelskolonier. Utvandringen till Arabiska halvön kan mycket väl ha varit av det sistnämnda slaget. Men efterhand som befolkningen i t ex Jemen växte till sig sökte sig utbrytargrupper till Etiopien. Utvandringen åt sydväst till Egypten kan mycket väl ha gällt handel liksom den fortsatta expansionen västerut till Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko. Detsamma var det sannolikt frågan om vid expansionen till centrala Sahara, som på denna tid var en grönskande och gästvänlig miljö. Däremot kan det tänkas att gruppena som gav sig av åt nordost och bosatte sig på norra delen av mesopotamiska slätten ända fram till floden Eufrat flyttade på egen hand. I den riktningen verkar utgrävningar av Mureybet, en av de först utgrävda av dessa bosättningar, tyda på. Ytterligare andra fann av liknande orsaker vägen till Mindre Asiens sydkust – i en grotta vid dagens Antalya har påträffats deras efterlämnade grafitti (Mellaart 1975). Där kom natufierna också i kontakt med protosubariska jägargrupper, som småningom skulle utvecklas till dels luvier, dels egentliga subarer (Lindgren 2015). Vi natufiernas ankomst tycks protosubarerna har övergått till ett arkaiskt indoeuropeiskt språk.

Grafittin i grottan vid Antalya verkar att avbilda huvudstrukturerna i de myter som den natufiska manskulturen byggde på. Det kan hända att grottan användes vid initiationsriter för pojkar. Utgående från detta klotter har den engelska arkeologen James Mellaart sammanställt en bildberättelse. Den ska vi i denna artikel analysera. Men före det ska vi försöka hitta de två gudinnor som kan ha varit den natufiska kulturens höggudinnor. Men märkligt nog föreligger de flesta vittnesbörden om dem från skedet efter det den natufiska kulturen ebbat ut.

Långt liv i förskingringen

Det skedde i Palestina kring 9 500 f Kr. Den följdes av två perioder, som bär de fåniga namnen Prepottery Neolithic A och B (PPNA och PPNB; förkeramisk yngre stenålder på svenska; de motsvaras av mesolitikum i Europa). Benämningarna uppfanns av Katleen Kenyon som en nödlösning och har sedan inte gått att ändra. Dessa två kulturperioder omfattade hela Västasien och var, som vi ska se, starkt påverkade av det natufiska kulturarvet. Arkeologerna anger deras ålder till 9500-7500 f Kr för PPNA och 7500-6000 f Kr för PPNB. I den natufiska förskingringen kom deras arv även materiellt att länge fortleva föga förändrat, i vissa fall som i Nordafrika och Sahara ända in i antiken.

I Palestina blev framväxten av världens äldsta stad, Gamla Jeriko, det mest spektakulära inslaget under PPNA. Den låg invid en kallvattenskälla på en slätt som sluttade mot Jordanfloden. Under den regniga perioden hade det funnits flera vattendrag som från bergen mynnat ut på slätten. Vid var och en av dessa åar hade det funnits natufiska byar. Men när flödena torkade ut flyttade man till Gamla Jeriko. Staden uppskattas ha haft en befolkning på 2-3000 invånare.

Ett av Gamla Jeriko speciella kännetecken var ett torn – även det det första i världen. Det byggdes i stadens västra kant i anslutning till en mur. Tornet var 8,5 meter högt och 10 m i diameter, alltså bredare än högt. Det fanns gott om utrymme på toppen, vilket är en av indikationerna på att det inte var uppfört i försvarssyfte. Tornet var en kompakt stenkonstruktion bortsett från en trappa som löpte genom det från staden upp till toppen (Kenyon 1957, Mellaart 1975).

Det har diskuterats mycket om detta torn, ty i senare historia har höga torn och krig varit förbundna. Men småningom har det blivit allt tydligare att tornet i Gamla Jeriko ursprungligen inte uppfördes för försvarsändamål. Vad det användes till finns en fingervisning om i fyndet av de tolv tätt packade skelett från omkring 6800 f Kr. De påträffades när trappans öppning grävdes fram. Döda jerikobor hade stuvats in i ett utrymme som inte längre behövdes (Burney 1977). Staden hade av allt att döma erövrats av ett folk som inte hade samma anknytning till den natufiska traditionen som Jerikoborna. Ty efter erövringen revs alla de runda natufiska husen och ersattes av rektangulära. I det dåtida sammanhanget betydde det ett byte av världsbild. Jerikobornas präster hade troligen använt tornets topp till att göra stjärnobservationer, en aktivitet som nu blivit ointressant, varför tornet kunde stängas.

Å andra sidan försökte nykomlingarna inte riva tornet. Det tyder på att det uppfattades som heligt. Det sannolika är att tornet i Jeriko var de där boendes bild av den sittande gudinnan med den långa halsen, den som sträckte sig ända upp till himlen. När de natufiska prästerna nattetid studerade stjärhimlen från tornets topp, var det för att försöka utröna hennes vilja, sådan den kunde iakttas i de nattliga stjärnkonstellationerna – bl a hur de steg och hur de sjönk under horisonten allt efter årstidernas gång. Tornet tyder på att den sittande gudinnan var jerikobornas huvudgudinna, som rådde över människoödena och gav lycka åt en del, olycka åt andra. Det var troligen också hon som troddes ta hand om de döda.

Påverkan på luvierna

Inte minst tack vare de ord, som det blivande luviska språket, alltså proto-indoeuropeiskan, lånade in från natufiernas protosemitiska kan vi ana att den natufiska kulturen på denna tid var den troligen mest avancerade. Bland annat tog man över ordet ”stjärna” (Ruhlen 1994). Säkert hade de blivande luvierna ett eget ord för natthimlens strålande fenomen, men natufierna överförde sannolikt helt nya föreställningar, byggda på obervationer av stjärnhimlen, som gjorde det angeläget att också ta emot deras ord.

De natufier som hade utvandrat till Egypten kom i kontakt med jägarkulturen i Sudan. Under påverkan därifrån kom det natufiska arvet att förändras i Egypten och utvecklas till den fornegyptiska föreställningsvärlden (se bilden av gudinnan från Badarikulturen längre ner i vänstra spalten). Men åtminstone delar av det natufiska arvet glömdes inte bort. I de s k pyramidinskrifterna från Gamla riket finns en uppgift om att det funnits en stjärna i himlens nordpol, där det på den faraoniska tidens endast uppträdde ett tomrum. För cirka 25 000 år sedan hade det funnits en polstjärna liksom nu. Natufiernas intresse för och kunskap om natthimlen verkar alltså vara av mycket gammalt datum.

Eftersom natufiernas myter hade haft, som vi ska se, ett dramatiskt innehåll kom strukturer från dem att fortleva i den palestinska traditionen. Även om israeliternas mosaiska religion huvudsakligen byggde på idéer från bronsålderns Egypten och järnålderns Mesopotamien kom några av de natufiska strukturerna ändå att införlivas i den. En del av dem gick sedan vidare till kristendomen och vår kultur. I en mening är det vårt eget tänkandes rötter som vi kommer att förstå när vi försöker undersöka delar av natufiernas trosvärld.

Som vi vidare ska se är bildberättelsen från Antalya sannolikt begränsad till männens värld. Kvinnokulturens gudinnevärld känner vi till endast i en begränsad omfattning, men genom kultföremål bevarade från PPNA och PPNB kan en lite djupare kunskap vinnas. När den engelska arkeologen John Garstang grävde i kullen Tell es-Sultan, alltså Gamla Jerikos ruinhög, påträffade han resterna av tre antropomorfa statyer i nästan naturlig storlek. De föreställde en man, en kvinna och ett barn. Men de var så sköra att bara mannens huvud kunde räddas (Kenyon 1957).

Natufisk kvinnokultur

Men sedan har inte mindre än 32 liknande statyer hittats vid amerikansk-jordanska utgrävningar av fyndplatsen Ain Ghazal nära Amman i Jordanien. Ain Ghazal var en bondby vid Zarka-floden, som blomstrade 7250-6000 f Kr, måhända ända till 5000 f Kr. Den hade en befolkning på omkring 700 personer som mest. Den neolitiska byn upptäcktes 1974 vid ett motorvägsbygge (Rollefson & Kafafi).

Statyerna påträffades i två gömmor 1983 och 1985. De ena hade lagts ner kring ungefär 6700 f Kr, den andra kring 6500 f Kr (Schmandt-Besserat 1998). Det var över tvåtusen år efter det den natufiska kulturen hade formellt klingat ut. Det var under dessa två millenier som beroendet av vildsäden upphörde och domesticerade sädesslag togs fram och blev föremål för systematisk odling, alltså jordbruket slog igenom som huvudsaklig produktionsform. Men på grund av sin inledande osäkerhet var det ännu en tag kompletterat av jakt (Nissen 1988).

I dessa tidiga jordbrukssamhällena omformades det natufiska kulturarvet något och anpassades till de nya bondesamhällenas behov (Schmandt-Besserat 1998).

Detta förklarar varför statyerna i Ain Ghazal är gjorda med samma teknik som Garstrangs fynd i Gamla Jeriko: en bärande konstruktion av vass som täckts av stuck och pudrats med ockra, som sedan slipats. Till ögon har satts in bitar av snäckskal. Men det är inte säkert att innebörden var alltigenom densamma som hos natufierna.

Katleen Kenyon antydde i sin bok om sina utgrävningar i Tell es-Sultan att de tre statyerna från Gamla Jeriko skulle ha varit det första påträffade uttrycket för religiösa föreställningar, en gudomlig familj (Kenyon 1957: 69). Vad hon inte visste om var att natufierna inte hade äktenskapet som social institution (män och kvinnor bodde för sig i egna hyddor, barnen med kvinnorna; Trigger 1983). Äktenskapet som social institution tycks ha spridits från södra Mesopotamien, dit det kan ha kommit från en för tiden mera avancerad kultur belägen i den ännu torrlagda Persiska viken.

Himmelskt vatten
Gudinnan från Badari (19K)

Statyett snidad i elefenben från Badarikulturen i det förfaraoniska Egypten. Problemet med tolkningen av denna figur är att händerna skadats. Men det ser ut som om hon skulle hålla dem på samma sätt som gudinnan på statyn från Ain Ghazal i tredje spalten. Hon skulle alltså i princip stöda sina bröst. Om så är fallet är det troligt att idén med en gudinna, som med sin bröstmjölk, det himmelska vattnet, skänker världen fruktbarhet, ursprungligen utvecklades i den natufiska kulturen.

Gudinnan Inanna(8K)

Del av gudinnestaty från Ain Ghazal i Jordanien från omkring 6700 f Kr. Det visar en gudinna som lyfter fram sina fruktbarhetsgivande bröst. Hon skulle senare hos sumererna kallas Inanna.

Men det blev en vedertagen uppfattning att även statyerna från Jeriko hade samband med en förfädersdyrkan. Med denna föreställning gjorde emellertid konsthistorikern och arkeologen Denise Schmandt-Besserat rent hus i en artikel år 1998 i The Bulletin of the American School of Oriental Research (finns på nätet på adressen http://menic.utexas.edu/ghazal/ChapVI/dsb.html). Där visade hon att statyerna från Ain Ghazal ingår i ett symbolsystem som var spritt över hela Västasien på denna tid och länge därefter. Vad t ex gällde motivet med gudinnan som lyfter fram sina bröst (se bilden t h) så gick det att belägga i tidiga sumeriska texter, som hon citerade i artikeln. Ett av citaten har jag översatt nedan:

åh härskarinna, dina bröst är din åker,
Inanna, dina bröst är din åker,
dina vida fält som sprutar ut växter,
dina vida fält som sprutar ut säd,
vattnet som flödar från höjden för herrebrödet uppifrån,
vattnet som flödar från höjden för herrebrödet, brödet uppifrån,
häll ut för den härskande herren,
jag ska dricka det från dig.

Från Badarikulturen (4400-3800 f Kr) i det förfaraoniska Egypten finns en statyett skuren i elfenben. Den ingår i de samlingar vid universitet i London som den legendariska engelska arkeologen William Flinders Petrie (1853-1942) donerade. Statyettens händer är skadade men det verkar som om gudinnan håller dem som om hon skulle lyfta något, i detta sammanhang sannolikt brösten, alltså som gudinnan från Ain Ghazal. På den sistnämnda statyn har brösten sänkts för att beskriva tanken på en gudinna som håller i sina bröst, på den förra har materialet hindrat snidaren att full ut förverkliga idén. Det är endast på en lerstatyett från Mureybet som tanken förverkligats genom att armarnas gjorts förkrympta (se illustrationen nedan i mittspalten).

Den vida spridningen av detta motiv kan eventuellt förklaras med att det utvecklades i den natufiska kulturen och ingick i dess kvinnokultur. Garstangs fynd av statyerna av en kvinna och ett barn tyder på att även motivet med modern och barnet fanns i denna kvinnokultur. Det skulle bli ett bärande tema i den fornegyptiska religionen – Isis med Horusbarnet. Det återkommer i kristendomens motiv med Jungfru Maria och Jesusbarnet. Här kan vi eventuellt se en 12 000-årig tradition som framtida forskning kanske kan hitta mer information om.

Tvillinggudar
Tvillinggudarna från Ain Ghazal (13K)

Staty från Ain Ghazal i Jordanien från omkring 6500 f Kr. Det är den äldsta kända avbildningen av en tvillinggudom – en religiös idé som var livskraftig t o m bronsåldern.

Ett mycket intressant fynd var en staty av en gudom med två huvuden i Ain Ghazal (se bilden t h). Som Schmandt-Besserat visar berättar sumeriska texter om flera gudomar som sägs ha fyra ögon och fyra öron (Schmandt-Besserat 1998). Det kan ju verka bisarrt, men om man tänker på att forntidens människor trodde att natt och dag var två skilda rum, så är det logiskt att en gudom som härskade över hela dygnet kunde se och höra både natt- och dagtid och för det behövde två olika sinnesuppsättningar.

Statyn från Ain Ghazal är den första som visar motivet med tvillinggudomarna. Under bronsåldern skulle det bli ett bärande religiöst tema. Men då härskade tvillingarna över hela året, den ena över den ljusa halvan av det, den andra över den mörka halvan (Lindgren 1992).

Det är tyvärr ogörligt att säga om guden med två huvuden är en natufisk orginalidé. Som vi ska se verkar det som om natufierna trodde att dag och natt bestod av två rum som en särskild gudom såg till att bytte plats med varandra. Men man tycks ha varit på väg att uppfatta skiftningen så att bytet mellan dag och natt bara inträffade i det himmelska rummet. Det medförde att natt och dag blev aspekter på det jordiska rummet, som därmed kunde uppfattas som ett och detsamma. Därigenom kunde tanken på gudomar som härskade över hela dygnet växa fram. Detta var en idéhistorisk nyhet, ty före natufierna och PPNA var det regelmässigt olika gudomar som härskade över natten och dagen. Denna tradition fortlevde ännu länge för gudinnornas del.

 Natufiska statyetter (55K)

Kvinnliga statyetter från 7000-talet f Kr. Figurerna 1-3 och 5 är från Mureybet i Syrien och figur 4 från Netiv Hagdud i Istael. Statyetterna visar klart en utveckling mot former som också påträffats i Anatolien och senare i Gamla Europa på Balkan. I själva verket skapade natufierna en konvention för hur huvudsymbolerna i jordbrukets symbolsystem skulle avbildas. även om konventionen uppfattades som helig kunde den varieras.
  Figurerna intar två olika ställningar. Nummer 2 och 4 är sittande medan 1,3 och 5 är avbildade stående. Observera att de sittande gudinnorna är långsträckta. De verkar att symbolisera världens mitt i sin sittande ställning och världsaxeln i sin usträckta höjd. Notera näbben på figuren nr 4. Denna gudinna hade också en aspekt av fågelgudinna. På de stående statyerna håller gudinnorna händerna under brösten på ett sätt som liknar statyn från Ain Ghazal från cirka 6700 f Kr och möjligen också statyetten från Badarikulturen i Egypten från omkring 4000 f Kr. Det är den fruktbarhetsgivande mångudinnan. (Bild efter Bar-Yosef 1996).

Men vid sidan om fynden i Ain Ghazal finns det en annan källa för kunskap om natufiernas gudavärld. Det är små statyetter som påträffats PPNB-bosättningar inom det område dit natufierna hade utbrett sig. De är två typer av gudinnor som återkommer. Den ena är mångudinnan som håller armarna under brösten, den andra är den långhalsade sittande gudinnan, som också var en fågelgudinna. Den israeliska arkeologins grand old man, Ofer Bar-Yosef, har gjort en sammanställning av dessa statyetter (bilden ovan). Med dessa statyetter upstod en konvention för hur gudinnorna skulle avbildas. Den uppfattades som helig. Men det hindrade inte att framställningen kunde varieras, vilket man även gjorde i hela det väldiga område som det natufiska inflytandet kom att nå: inte bara Västasien och Nordafrika utan även Europa och Central- och Sydasien. Men med hjälp de modeller, som Bar-Yosef så förtjänstfull tagit fram, går det att känna igen de två gudinnorna och följa deras spridning.

Förfädersdyrkan

Att natufiernas förfädersdyrkan under en tid blev övervärderad var förståeligt. Den är arkeologiskt spektakulär — natufierna lösgjorde de dödas huvuden från kroppen, behandlade dem så att benet bara återstod, varpå det överkläddes med gips och på det målades den dödes anletsdrag (se översta bilden uppe i vänstra spalten). Hur man tillbad de välpreparerade huvudena är okänt. Vi vet inte heller om alla döda behandlades på detta sätt eller bara ett utvalt fåtal. Men att man lade ner så mycket arbete på behandlingen tyder på att förfäderskulten tillmättes stor betydelse.

En sannolik möjlighet är att natufierna fördeställde sig att den dödes ande levde kvar i den preparerande skallen. På den gamla, afrikanska medicinmannatraditionens sätt trodde man sig kunna man få kontakt med anden och fråga den om råd. Kanske var det natufiernas präster som i trans upprätthöll denna kontakt. Likaså är det möjligt att man hedrade förfäderna med fester där dans ingick. Kanske lyftes skallarna fram och ställdes i en rad för att bevittna danserna. I centrum av Gamla Jeriko fanns en öppen plats där sådana fester kunde äga rum. Tack vare ristningar på olika håll i Västasien härstammande från PPNA-tiden vet vi att natufierna lämnade olika slag av danser i arv.

Karaktären på en del av dessa danser kan vi sluta oss till av det faktum att en speciell typ av dans finns utbredd i det område som natufierna också emigrerade till: Egypten, Tunsien, Marocko, norra Sudan, Etiopien, Somalien, Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Qatar och södra Iran (Artle 2007). Den kallas i dag för Zardans. Ordet skulle vara en förtkortning av arabiskans zahar – att besöka eller hemsöka (ibid). Men sannolikare är att det har sitt ursprung i natufiernas protosemitiska. Ty Zardansen går ut på att genom dans uppnå ett tillstånd av trans varvid det blir möjligt att kommunicera med och besvärja den postnatufiska kulturernas uppfattning om andar, djinner kallade. Denna tradition kunde alltså ha börjat med natufierna, varvid de dansade i trans för kontakt med förfädernas andar.

Denna tradition kan ha kommit från Afrika med natufierna, ty sedvänjan med transdans förekommer också hos Sanfolken i Kalahariöknen (Berg 2005). Då uppstår den intressanta frågan om varför inte zardans finns i alla kulturer världen över. Förklaringen kan vara att natufierna eller sannolikare deras ättlingar ändrade på konceptet – dansen kom att gälla alla former av andar, som man på animismens tid trodde på. Hur som helst fortlever zardansen i den semitiska kulturtraditionen i alla de områden dit natufierna utvandrade (troligen långt senare ytterligare förstärkt av den arabiska expansionen).

Att Jesus så frekvent driver ut onda andar enligt Nya testamentets evangelier skulle även det vara ett avlägset natufiskt eko i den västerländska kulturtraditionen. Det kom sannolikt in i den kristna traditionen från Egypten. Ty den judiska traditionen kände inte till någon mera omfattande tro på onda andar (Dennis 2007).

Solkult

Förfäderskult är generellt förknippad med solkult (Eliade 1958). Natufierna hade också en solkult, som framgår av analysen av bildberättelsen nedan. Den liknade de förfaraoniska egyptiernas soldyrkan. Solguden uppfattades som kvinnligt väsen. Hos egyptierna tillbads hon med armarna usträckta på sidorna och något höjda, varvid handflatorna var böjda uppåt (Hoffman 1980). Men ett sensationellt arkeologiskt fynd i norra Israel år 2008 avslöjade att natufiernas kvinnliga präster även dyrkade en manlig aspekt på solguden. Han troddes vara enbent!

Den natufiska häxans grav (36K)

Gravsatt äldre handikappad kvinna påträffad i Hilazon Tachtit-grottan i norra Israel. Teckning efter Leore Grosman.

Bilden ovan är efter den teckning som av utgrävningsledaren Leore Grosman gjort av fyndplatsen. Graven fanns i Hilazon Tachtit-grottan i bergen i norra Israel ungefär mitt emellan Medelhavet och Galileiska sjön. Den påkostade graven var den äldsta i den lilla grottan. Sedan hade åtminstone 28 kvinnor blivit gravsatta där – sannolikt anhängare till den första kvinnan som uppfattades som helig (Grosman 2008).

Att vi befinner oss på jägarstenåldern framgår av gravgåvorna. Det enda som tyder på kultur i den senare jordbrukstraditionens tecken är resterna av en basaltskål. Alla övriga ”prestigeföremål” är från djurriket: sköldpaddor, vildsvin, örn, mård och vildko. Deras exakta symboliska betydelse är okänd. Men det mest intressanta föremålet är den avhuggna foten av en man. Här har vi då ett inslag som liknar det som påträffades ungefär 5000 år senare i Järnporten-området av Donau. I en grav hade en man gravsatts sittande och vid hans sida hade placerats en människokäke. Den sistnämnda var där för att visa att mannen hade varit vigd vid en gudinna, vars mun man trodde att malströmmen Lepenski Vir var. Den avhuggna foten i graven i Hilazon Tachtit-grottan hade placerats för att visa att kvinnan hade varit vigd vid en enbent gudom.

Av kvinnans skelett gick det att avläsa ett slitage, inte minst på tänderna, som pekade på att hon hade varit förhållandevis gammal när hon avlidit (omkring 45 år; ibid). Men hon hade också andra medfödda skador på ryggraden som fick Leore Grosman att tro att hon gått konstigt vriden med en haltande gång eller kanske släpande foten efter sig (ibid). Hon skulle vara ett klassiskt fall av en handikappad som inte klarat av att leva som andra människor utan vigt sig åt en gud. Skålen av basalt var på denna tid ett överklassattribut. Hon var en häxa av hög status. Men vem var den enbente gud som hon vigt sig åt?

Det ska vi försöka fastställa genom genom en jämförande undersökning i nästa avsnitt.

Till nästa avsnitt: Den kosmiska hjälten.

Källhänvisningar

Artle 2007: Kay Artle: Från kameler till kabaréer. En bok om orientalisk dans. Opublicerat manus.
Balter 2005: Michael Balter: The Goddess and the Bull.
Bar-Yosef 1996: Ofer Bar-Yosef: The Natufian Culture in the Levant, Threshold to the Origins of Agriculture. Evolutionary Anthropology, nr 5/1996. http://www.columbia.edu/itc/anthropology/v1007/baryo.pdf
Bar-Yosef 1997: Ofer Bar-Yosef: Prehistoric Palestine i The Oxford Encyclopedia of Archeology in Near East, red Eric M Meyers.
Berg 2005: Lasse Berg: Gryning över Kalahari.
Burenhult 1981: Göran Burenhult: Stenåldersbilder.
Burl 1981: Anthony Burl: Rites of Gods.
Burney 1977: Charles Burney: From Village to Empire.
Dames 1977: Michael Dames: The Avebury Cycle.
Dennis 2007: Geoff Dennis: Jewish Exorcism I: Defeating Demons. http://ejmmm2007.blogspot.com/2007/03/jewish-exorcism-i-defeating-demons.html
Dontenville 1973: Henri Dontenville: Mytologie française.
Galili & al 1997: E Galili, D J Stanley, J Sharvit och M Weinstein-Evron: Evidence for earliest olive oil production in submerged settlements off the Carmel coast, Israel. Journal of Archaeological Science 24.
Groenewegen-Frankfort 1951: H A Groenewegen-Frankfort: Arrest and Movement: Space and Time in the Art of Ancient Near East.
Hoffman 1980: Michael A Hoffman: Egypt before the Pharaohs.
Eliade 1958: Mircea Eliade: Patterns in Comparative Religion.
Frangipane 1997: Marcella Frangipane: Arslantepe i The Oxford Encyclopedia of Archeology in the Near East, red Eric M Meyers.
Grosman 2008: Leore Grosman, Natalie D. Munroc och Anna Belfer-Cohena: A 12,000-year-old shaman burial from the southern Levant (Israel). PNAS November 3, 2008.
Harrod 2007: James B Harrod:Deciphering Later Acheulian Period Marking Motifs (LAmrk): Impressions of the Later Acheulian Mind. http://www.originsnet.org/LAmrk%20v3%20836k.pdf Första versionen utlagd 2004, updaterad 25/11 2007.
Holland 1997: Thomas A Holland under uppslagsordet Jericho i The Oxford Encyclopedia of Archeology of the Near East, 1997, redaktör Eric M. Meyers.
Kenyon 1957: Kathleen Kenyon: Jerikos murar. översatt till svenska Kerstin Karling.
Kislev 2006: Mordechai E. Kislev, Anat Hartmann och Ofer Bar-Yosef: Early Domesticated Fig in the Jordan Valley. Science 2 June 2006: Vol. 312. no. 5778.
Leroi-Gourhan 1971: André Leroi-Gourhan: Préhistoire de l'art occidental.
Lindgren 1992: Sören G Lindgren: Problemet Kalvsvik - en undersökning av bortglömda gudar.
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: Brottningen med den stora kölden. Opublicerat manus.
McClellan 1997: Thomas L McClellan: Mureybet i The Oxford Encyclopedia of Archeology of the Near East, 1997, redaktör Eric M. Meyers.
Mellaart 1975: James Mellaart: The Neolithic of the Near East.
Nissen 1988: Hans J. Nissen: The Early History of the Ancient Near East - 9000-2000 B.C.
Rollefson & Kafafi: Gary Rollefson och Zeidan Kafafi: The Town of 'Ain Ghazal. http://menic.utexas.edu/ghazal/intro/int.html
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language.
Schmandt-Besserat 1998: Denise Schmandt-Besserat: Ain Ghazal monumental figures: a stylistic analysis. The Bulletin of the American School of Oriental Research, Vol. 310, 1998.
Trigger 1983: G. B. Trigger: The Rise of Egyptian Civilization i boken A Social History of Ancient Egypt.
Venneman 2004: Theo Vennemann: Languages in prehistoric Europe north of the Alps i boken Languages i Prehistoric Europe, red Alfred Bammesberger och Theo Vennemann.
Wendorf & Close 1997: Fred Wendorf and Angela E Close: Prehistoric Egypt under uppslagsordet Egypt i volym 2 av The Oxford Encyclopedia of Archeology in the Near East, red Eric M Meyers.
Wilson 1946: John A Wilson: Egypt i antologin The Intellectual Adventure of Ancient Man.


Publiceringshistoria: Artikeln ursprungligen utlagd 2008-01-23. Omarbetad och uppdaterad 2014-08-25.



© 2015 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.