Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur
Du är här: >> Avdelning >> Mesolitikum

Publicerad 2019-04-16

Den Stora Våren
En essä om årtusendena efter istiden av Sören G Lindgren



Essän Den Stora Våren
är uppdelad i sex kapitel, var och en i sin egen fil:



Essän i sammanfattning:
När det senaste istida maximumet var över och inlandsisarna och kölden drog sig norrut började människorna rekolonialisera Europa. Det finns numera olika tolkningar hur detta skedde. I Västeuropa tycks ha utvecklats ett hierarkiskt men föga dynamiskt samhälle. Östersjö-området åter tycks ha dragits med i det handelsnätverk som uppstod genom Baluchistans kulturella komplex i Iran och Pakistan. Det ledde till en annan utveckling i Öst- och Nordeuropa än i Västeuropa.



Doggerbank

Efter det inlandsisen dragit sig tillbaka var kustområdena runt Nordsjön mycket större på grund av den låga havsnivån. Mitt i Nordsjön bredde ut sig en stor udde, Doggerland, och i norra delen fanns ett par stora öar, Shetland och Vikingbergen. Dessa landområden togs tillbaka av havet mot slutet av 9000-talet före nuet. Doggerlands exakta utbredning är oklar, men detta förslag finns på webbadressen http://www.alternatehistory.com.


Bild av Milankovitjcyklerna

Milankovic-cyklerna består av tre slag. Den ena handlar om jordens elliptiska bana runt solen, markerat med E på bilden. Den är än lite bredare, än lite smalare. De två andra handlar om jordaxeln. Den växlar mellan lite mera och lite mindre lutning, markerat med T. Slutligen har vi vårdagsjämningarnas precession. Jordaxeln pekar inte stadigt mot en enda punkt i norr utan gör en långsam cirkel, markerat med P. Schematisk bild från internet.


Karta över haplogroup I i européernas mtDNA

Frekvensen av haplogrupp I i mannens Y-kromosom över Europa. Lägg märke till koncentrationen kring Kattegatt och nere vid Adriatiska havet. Karta Rootsi et al 2004.


schaman karta

Med proto-tjuderna verkar det som om den schamanismen nådde Europa från Asien. Att döma av att hundar offrades för att fungera som vägvisare åt schamanen under hans resa till underjorden, var det den underjordsorienterade schamanismen som kom först. I Djerdapkulturen i dagens Serbien och över hela norra Europa finns avbildningar av geometriska figurer som ristningar eller målningar. De kan ha varit en form av kartor avbildande underjorden. En schaman hade att inpränta bilden av kartan för att orientera sig efter den under sin resa till underjorden. Den geometriska figuren ovan påträffades på en klippvägg i Vitträsk i Kyrkslätt i södra Finland av den finländske kompositören Jean Sibelius 1911. Bilden är efter en akvarell av ristningen gjord av Ritva Bäckman, Museiverket.


Karta över issjän under den smältande inlandsisen

Utbredningen av den euroasiatiska isskölden för ungefär 12 000 år sedan. Strax nedanom isen låg en långsträckt sjö, som norr om Ural förde den västsibiriska issjöns vatten västerut. Hela systemet tömde sig i Atlanten vid Billingen i västra Sverige där det fanns ett vattenfall större dagens Niagara. Denna märkliga issjö började växa fram i och med inlandsisens reträtt från bl a norra Tyskland. För de arktiskt anpassade proto-tjuderna, skulle det ha varit relativt enkelt att båtledes färdas västerut sommartid på denna sjö. Karta hypertexter.se efter Poikalainen 2001.


Tarimfolkets genetiska släktskapsträd

Hur tarimmänniskornas släktskapsträd vuxit fram under 40 000 år. Trädet har gjorts av R Spencer Wells och hans team utgående från Y-kromosomens bialleliska haplotypfrekvenser. Tarimmänniskornas direkta ättlingar i dag återfinns bland bland folk som uigurer, karakalpalk (lever i dag söder om Aralsjön), uzbeker och tatarer. På ett märkligt sätt har deras Y-haplotyper hittat till praktisk taget alla hörn av Eurasien – de har gått att påträffa inte bara i Europa utan även bland kurder i Västasien likaväl som Burushofolket i Kashmir och bland ostasiater som kineser.


Kapitel 1
När isen började smälta


Karta över Europa visande rekoloniseringen

Arkeologi i förening med DNA-undersökningar har kunnat slå fast att huvuddelen av Europa rekolonialiserades från fyra refugier. På kartan från väster: det franco-kantabriska följd av det italiskt-adriatiska samt Balkan- och Krim-refugierna. Det är också möjligt att det i Karpaternas bassäng fanns ett femte refugium (Verpoorte 2004) Det franco-iberiska refugiet utmärktes av en kultur som döpts till badegoulienkulturen. Den kan misstänkas ha sträckt sig genom Centraleuropa till just den Karpatiska bassängen. I södra Italien fortlevde gravettienkulturen men nu under arkeologernas beteckning epigravettien. Den betydande postglaciala Magdalénienkulturen var i långa stycken ett centraleuropeiskt fenomen, med beröringspunkter med Badegoulienkulturen. Med början för cirka 9000 år sedan började en jordbruksskultur växa fram på Balkan. Marija Gimbutas kallade den för ”Gamla Europa”. Karta hypertexter.se efter Robb 2011.

J

orden har haft åtta istider eller med en fackterm glacialer under den senaste miljonen år. Det betyder att inlandsis byggts upp och brett ut sig samtidigt som havsytan sjunkit med 100 meter eller mera åtta gånger under den nämnda tiden. Varje gång har perioden av istid pågått i ungefär 100 000 år, ibland lite längre. Värmeperioderna mellan dem, kallade interglacialer, tycks i genomsnitt har varit 20 000 år långa. Den senaste glacialen, som vi här behandlar, pågick i 105 000 år – från för 115 000 år sedan till för 10 000 år tillbaka.

Men under istidernas tidspann har kallare perioder växlat med mindre kalla. De kallare perioderna, då inlandisarna växer till sig, kallas av geologerna stadialer och de mindre kyliga, då inlandsisarna något smälter, interstadialer.

Under stadialerna går nedkylningen återkommande mot köldmaxima. Därvid har inlandsisarna på landområdena närmast polerna och omfattande jöklar i bergsområden mera söderut sin största utbredning. Det medför att vid kusterna kalvar glaciärerna och de kringflytande isbergen kyler ner haven. Sådana kulminationer kallas också Heinrich event efter en tysk ingenjör som ledde borrningar i Atlanten. Han stötte på sex lager av sten från den senaste istiden. Efter en varje kulmination kommer en varmare period.

De åtta glacialerna under den senaste miljonen år tycks alla sedan abrupt ha avslutas i sådan kulmination. Det hävdar den amerikanska klimatforskaren George H Denton vid univseritet i Maine (Denton et al 2010). Det har att göra med att under det sista maximumet når de s.k Milankovic-cyklerna en punkt där plötsligt allt mera solljus faller in på norra hemisfären (ibid).

Milankovic-cyklerna har sitt namn efter den serbiske matematikern Milutin Milankovic (1879-1958). Han kunde år 1913 matematiskt visa att istiderna hängde ihop med jordaxelns egenheter och jordens bana runt solen. Axeln lutar framåt och bakåt med årstiderna, än lite mera, än lite mindre, under en period av 41 000 år. Därtill pekar den norrut åt lite olika håll i en långsam cirkel, som tar 26 000 år att fullborda. Fenomenet kallas vårdagsjämningarnas precession. Jordens bana runt solen växlar därtill från en lite bredare ellips till en smalare sådan. När alla dessa tre faktorer börjar sammanfalla blir det åter mera solljus på det norra halvklotet.

Två avbrott

Under senaste köldmaximum hade vi nått denna punkt för ungefär 20 000 år sedan. Men Heinrich event 1 inträffade först ungefär tusen år senare, för 19 000 år sedan (Stanford et al 2011). För tidens människor skulle en iakttagbar förbättring av klimatet komma först för omkring 17 500 år sedan. Fördröjningen berodde på att södra halvklotet måste värmas upp något före det värmen kunde nå det norra. Denna långsamma process av uppvärmning avbröts av Äldre Dryas (för cirka 14 250–14 100 år sedan) och ännu en gång av Yngre Dryas (för 12 800–11 700 år tillbaka).

Lite mera detaljerad kan det senaste maximumets slut beskrivas så här: För cirka 20 000 år sedan medförde den ökade instrålningen att inlandsisarna blev instabila och fick de sistnämnda att kollapsa. Resultatet blev så småningom att så mycket inlandsis kalvade i norra Atlanten att detta hav kyldes ner och Golfströmmen upphörde (Denton et al 2010). Stora delar av norra Atlanten täcktes av havsis. Detta ledde till att det annars allt varmare vattnet och den allt varmare luften pressades söderut och värmde upp södra halvklotet. Det medförde i sin tur till att de omfattande havsisarna runt Antarktis krympte och inlandsisarna, som täckte denna världsdel, började smälta för 18 000 år sedan. Till exempel på Nya Zeeland försvann jöklarna oväntat snabbt i bergsområdena vid denna tidpunkt (ibid). Omläggningen av havströmmarna gjorde att koldioxin, som lagrats i djuphaven, kom upp till ytan. Den ökande halten av koldioxid i luften medförde i sin tur en höjdning av jordens medeltemperatur. Den ledde åter till en värmeökning på norra halvklotet (ibid). Golfströmmen började åter gå allt längre norrut kring 17 500 år tillbaka. Inlandsisarna började smälta och dra sig tillbaka, vilket skulle ha varit definitivt iakttagbart för den tidens människor kring för 16 000 år sedan.

Rekoloniseringen

Med den långsamma men uppenbarligen förhållandevis stadiga klimatförbättringen började också människorna vandra norr ut. Men rekoloniseringen av Europa efter det senaste istida maximumet är tyvärr inte en särskilt väl kartlagd process. Västeuropeiska arkeologer har tenderat att se rekoloniseringen som en huvudsakligen västeuropeisk händelse. Men främst finska och ryska forskare har sett en omfattande invandring från andra sidan Uralbergen under den tid inlandsisarna smälte. Vi presenterar nedan två modeller i väntan på någonting mera slutgiltigt.

För ungefär 15 500 år sedan hade fennoskandiska delen av inlandsisen dragit sig tillbaka från norra Tyskland till Sveriges sydligaste delar, men täckte fortfarande Norge, norra Nordsjön, Skottland och Irland (samt givetvis Finland, den ryska ishavskusten, även norr om Ural t o m västra Sibiriens norra lågland). På grund av att havsnivån fortfarande var låg befann sig ett stort område i Nordsjön, som kallas Doggerland, ovanför havet. Det hade därmed blivit tillgängligt för renbete sommartid. Söder om isranden fanns också en stor sötvattenssjö, som sträckte sig från mellersta England över norra sidan av Doggerland och Danmark men i ett brett bälte söder om Sverige ända till Litauens kust (samt norr om Ural ända till västra Sibiriens lågland). Detta vatten var fyllt av liv som fisk, säl, valross, och mängder av sjöfågel.

Enligt en modell, som den lades fram av förre professorn i arkeologi vid universitetet i Sheffield, Malek Zvelebil (1952-2011), i antologin Mesolitihic Europe, började jägarna från det franco-kantabriska refugiet, alltså västvasconierna, söka sig mot nordost, mot Centraleuropa för 14 300 år sedan (Zvelebil 2008).

Hamburgerkulturen

Enligt Zvelebils modell kom till trakten av dagens Hamburg i nordvästra Tyskland små grupper jägare sommartid och slog läger. Spåren efter dem, bl a i form av geometriska pilspetsar med tånge (korta skaft), kallas för hamburgerkulturen (13 500–11 100 f Kr). Härifrån skulle jägarna ha spridits åt väst och öst. I väst utvecklades en lång rad kulturer som tjongerkulturen i Holland och Belgien och den senare cresswellkulturen i England. I öst uppstod ahrenburgskulturen strax öster om hamburgerkulturen och den svideriska kulturen i Polen. Den sistnämnda skulle ha spridits vidare in i Baltikum och benämns där för kundakulturen. Dessa kolonisatörer av det postglaciala landskapet förde med sig ett tungomål, som kan kallas för glacial protobaskiska eller västvasconiska som den tyske lingvisten Theo Vennemann har föreslagit (Vennemann 2003).

Längre österut uppstod oka- och volgakulturerna. De var befolkade av ättlingarna till människor, som hade bebott det rysk-ukrainska refugiet under det senaste istida maximumet. De hade följt sina bytesdjur norrut och slagit sig ner söder om Volga. Det anses att de använde ett glacialt proto-finsk-ugriskt språk (Wiik 2002).

Sist reagerade jägarna i det italisk-adriatiska refugiet. Det har sannolikt att göra med att en stor del av dem och framförallt deras präster hade det bra på den torrlagda norra delen av Adriatiska havets botten. Men när havsytan steg tvingades de till uppbrott. Att det förhöll sig på detta sätt bekräftas av studier av den manliga Y-kromosomen. De pekar på att människor från det italisk-adriatiska refugiet hade vandrat norrut till ahrenburgsburgkulturen och eventuellt tagit över den (Rootsi et al 2004).

Magdalénienkulturen

Det finns en annan modell som hävdar att även det arktiska Europa omedelbart söder om inlandsisen aldrig varit riktigt helt övergivet (Gamble et al 2006; Verpoorte 2004). Detta område av arktisk tundra besöktes av badegoulienkulturens människor, troligen sommartid. Badegoulienkulturen (för 23 500 till 20 500 år sedan; Ducasse 2012) var en egendomlig kultur som varit svår att definiera av arkeologerna, bl a på grund av att människorna använde dålig flinta vilket medförde att de inte utvecklade någon mera egen smidesstil. Men badegoulienmänniskorna tycks ha varit de bäst anpassade till den artiska miljön under det senaste istida maximumet. Badegoulienkulturen hade en del likheter med den sydvästfranska solutréenkulturen (25 000–17 000 år sedan) samtidigt som den uppvisade tydlig släktskap med den postglaciala magdalénienkulturen, ja, i själva verket kan det misstänkas att magdalénienkulturen sprang fram ur badegoulienkulturen under impulserna från den stora våren.

Vad gäller befolkningsutvecklingen under istiden och efter maximumet har en studie, gjord vid Helsingfors universitet, kommit till följande slutsatser (Tallivara et al 2015): För 30 000 år sedan levde omkring 330 000 moderna människor i Europa. Sedan när maximumet med dess nedkylande verkan ända till södra Frankrike utvecklades för 22 000 år sedan så hade befolkningen gått ned till 130 000 individer – det var en följd av en stor utvandring, dels söder ut, del öster ut. När maximumperioden var över för 17 500 år sedan började befolkningen åter att växa och för 13 000 år tillbaka levde i Europa hela 410 000 personer (ibid). ”Detta betyder att populationstätheten i de bebodda områdena varierade mellan 2.8 och 5.1 person per 100 km²”, skrivet Tallivaara och medarbetare. I dagens Sibirien och Australien lever i genomsnitt 3 individer per kvadratkilometer.

”Makranispråket”

Frågan är vad för språk människorna kan ha talat i det italisk-adriatiska refugiet. I diskussionsinlägget ”Den indoeuropeiska frågan” i detta webbmagasin föreslås att i pavlovienkulturen i tjeckiska Mähren före det istida maximumet skulle ha talats makranispråket, ett idiom som skulle använts av det ursprungliga makranifolket i dagens södra Pakistan. Från deras ceremonicentrum sändes människor regelbundet till Mähren medan andra återvände därifrån (Metspalu et al 2004). I det nämnda diskussionsinlägget föreslås vidare att det skulle ha varit från makranispråket som det första preproto-indoeuropeiska språket uppstod.

Men hur länge kunde makranispråket bestå under livet på det Adriatiska havet torrlagda botten utan kontakt med släktingarna i Pakistan? Det är mycket möjligt att människorna i det italisk-adriatiska refugiet tog intryck av människorna från bl a Norditalien, som hade sökt sig hit, och valde att byta språk. De började tala någon form av preprotobaskiska. Baskiskan anses numera vara släkt med den nordkaukasiska språkstammen. I den återfinns i dag bl a tjerkessiska, ingusiska, tjetjeniska och dagistanska. Det var den ryska språkvetaren Sergej Starostin (1953-2005), som såg att dessa språk hade ett gemensamt ursprung för ungefär 5000 år sedan. Men troligare är att det är betydligt äldre.

De nordkaukasiska språken, som i denna essä omtalas som östvasconiska, är försummade bland västeuropeiska forskare. Som små minoritetsspråk i ryska Nordkaukasus har de låg status. Men i Europa har alla små språk i marginalen haft en storhetstid i förhistorien. När det gäller väst- och östvasconiska, så var de troligen Europas dominerande språk under det det senaste istida maximumet och det postglaciala mesolitiska skedet.

Pomorer

I den stora viken mellan Kolahalvön och Kaninhalvön och som sträcker sig ner till den ryska staden Arkangelsk kallas befolkningen för pomorer. Det betyder att fastän de talar ryska är de inte slaver. Före det vitryssarna från Novgorod koloniserade området var det känt i den vikingatida litteraturen som Bjarmaland (etnonymen ”pomorer” har troligen något att göra med detta namn). På finska kallades bjarmerna för vepsäläiset, alltså vepser. De bebodde området tillsammans med karelare. Senare splittrades deras bosättningsområde upp av de invandrade vitryssarna. En av huvudkällorna till vår kunskap om bjarmerna är den nordnorska handelsmannen Ottars berättelse för kung Alfred den store av England från slutet av 800-talet e Kr (Kung Alfred). Ottar säger att bjarmerna talade ett språk besläktat med samernas, alltså ett finsk-ugriskt språk (ibid), rimligtvis vepsiska.

När inlandsisen drog sig tillbaka bildade smältvattnet en långsträckt sjö, som sträckte sig från västra Sverige genom Finland och norra Ryssland, vidare norr om Uralbergen till västra Sibirien (se kartan t v). Det fanns en eller två smärre landbryggor i sjön. Det var ändå i princip möjligt att ta sig från Sibirien till Sverige sjöledes sommartid under många år. Denna farled utnyttjades också av ett folk, vars arkeologiska spår främst påträffats i norra Ryssland, men också i Sverige. Detta folk kallas här för tjuder. De kom västerut troligen i åtminstone två vågor.

Den eminenta genetikern Siiri Rootsi vid Tarttu-universitet i Estland kunde i en studie av mannens Y-kromosom visa att tjudernas genetiska linje kom från Sydostasien före det gravettienkulturen bredde ut sig från Europa till Kina. Denna utbredning kom att pressa de blivande prototjuderna upp mot norr och arktiska förhållanden (Rootsi et al 2004), kanske till Tajmyrhalvön. När inlandsisen sedan började smälta utnyttjade de numera till arktiska förhållanden välanpassade proto-tjuderna den uppkomna sjöleden att ta sig västerut i näverkanoter (Dolukhanov 2008).

De skulle ha nått östra Finland för cirka 10 500 år tillbaka (Robb 2011), men troligen tidigare. Det eurasiatiska inlandsisen hade ju sträckt sig från Irland och Skottland över Skandinavien och norr om Uralbergen till Tajmyrhalvön. En stor genetisk undersökning genomförd vid Uppsala universitet under ledning av professorn i genetik, Mattias Jakobsson diskuterar inte om denna sköld hade kluvits itu vid ungefär Vita havet genom nedsmältningen för 11 000 år sedan (Günther et al 2018). Det kan ha varit fallet ty svenska arkeologer har funnit två lägerplatser i Kaunisvaara i Pajala med en ålder av 11 000 år (Östlund 2009). Hur som helst föreslår den genetiska undersökningen att prototjuderna från Finland skulle ha hittat en spricka genom isen och kunnat ta sig till den nordnorska Atlantkusten. Därifrån verkar det som om en del tog sig ned i sina näverbåtar längs till mellersta Norge. Där skulle de ha mött de söderifrån invandrade jägarna (Günther et al 2018).

Upp till nästa spalt


Men undersökningen diskuterar också möjligheten att prototjuderna från Finland först hittade till Baltikum, i första hand Lettland, och därifrån tog sig över Östersjön. I södra Norge skulle de ha mött de söderifrån kommande jägarna. Hur som helst skulle mötet småningom resultera i den norska Fossnakulturen (10 300–8 700). Enligt undersökningen skulle vidare de söderifrån kommande jägarna ha haft mörk hy men blå ögon medan prototjuderna ljusare hy men bruna ögon (ibid).

Proto-tjudernas invandring

Rekonstuerad tjudisk man

Kan tjudiska män ha sett ut så här? Utgående från ett skallfynd i Vologda-regionen från ungefär 6000 f Kr har rekonstruerats ovanstående ansikte i Ryssland. Bild efter Shtrunov 2010.

Den ryska arkeologen Pavel Dolukhanov berättar vidare att proto-tjuderna skulle ha varit renjägare, men fällde också älg, bäver och vadarfågel (i första hand svan) samt ägnade sig åt fiske (mest gädda). De hade med sig domesticerade hundar. Hundskallar som klyvts och sedan begravts tyder på att djuren också användes i schamanistiska riter – schamanismen skulle ha nått Europa med proto-tjuderna. De slog sig ned på lämpliga terasser vid sjöar och vattendrag, men också i myrmarker som fallet var i Vis nordvästra Ryssland inte långt från Arkangelsk (Dolukhanov 2008).

Hittills kan man sluta sig till tjudernas närvaro i Norge, Sverige och Finland endast genom deras språkliga lämningar. Det finns alltså språkliga indicier på tjudernas närvaro i en omfattning som gör att de inte går att bortse från i en seriöst arkeologisk beskrivning.

För att börja med det samiska språket, som tillhör den finsk-uraliska stammen, så använder det inte någon variant av det finska ordet för vatten, vesi, utan ett ord av oförklarligt ursprung: cáhci. Också en del ortnamn i norra Sverige som Luulaja (Luleå) och Uumaja (Umeå) skulle vara av icke-samiskt ursprung. I Finland skulle de stora sjöarna Päijänne och Saimaa (Saimen) i landets södra del och Inare (Enaren) i den norra inte vara finsk-uraliska namnkonstruktioner (Kallio 2004).

Hydronymer är mestadels mycket skvallrande. I sin doktorsavhandling från 2013 går språkhistorikern Pauli Rahkonen vid Helsingfors universitet igenom just hydronymerna från norra Ryssland med en särskild tonvikt vid vattendragen kring sjön Ilmen (Rahkonen 2013). Hans studie pekar på att området runt Ilmen inte beboddes av de finsk-ugriska voterna utan av ett folk som de framträngande slaverna kallade för just tjuder (ibid). Efter det slaverna assimilerade tjuderna kom etnonymen att bli deras beteckning för människor, som talade Östersjöfinska språk runt Finska viken. Till slut blev det ett ryskt skällsord för finländare och ester. Nu är det dags att ta denna förmodligen äldsta nordiska folknamnet till heders igen!

Ryska utbredningen

Det namnhistoriskt viktiga är att etnonymen tjuder var även känd bland samerna (Fjellström 1986). Det var beteckningen för folk som plundrade och rövade deras förråd. Det har också undrats över om det fanns nordliga och sydliga tjuder. I den riktningen pekar just de hydronymer i Finland som nyss anfördes. Medan de nordliga tjuderna kom att sugas in i det byte av språk, som inträffade under kamkeramikernas inflytande, så verkar det som om de tjuder, som hade sökt sig söderut, längre hängde med i utvecklingen utan att byta språk.

Den ryske lingvisten B A Serebrennikov uppmärksammade redan 1955 spåren av detta tungomål i form av hydronymer med suffix av okänt ursprung (alltså inte finsk-uraliskt eller indoeuropeiskt). Sådana flodnamn hittade han i området mellan Oka- och Volga-floderna, runt Nisjni-Novgorod, Chuvashiva, Kirov, Vologda, Arkangelsk, ryska Karelen och väster om Smolensk (Shtrunov 2010). Det är frågan om suffix av följande typ (ibid):


  • -ga som i Yuzga, en biflod till Moksha, som i sin tur är en lång biflod till Oka; Arga, en biflod till Alatyr; Vjaszhga, en biflod till Moksha och Volga.
  • -ta som i Pushta, en biflod till Satis, som faller in i Volga.
  • -sha som i Ksha, en biflod till Sura; Shoksha.
  • -ma som i Losma, en biflod till Moksha; Shalma, en biflod till Sivin.
  • -da som i Amorda.


Omedelbart inställer sig frågan om även floden Volga med sitt avslut -ga skulle ha skapats av det tjudiska språket. Man kan vidare fråga sig om de tidigare nämnda vattendragen på nuvarande svensk mark, Luulaja och Uumaja, ursprungligen kan ha hetat Luulga och Uumga. Denna form skulle sedan inte ha fungerat när ett finskt-ugriskt inflytande började kännas; formerna ”förfinskades”. Hur som helst pekar omfattningen av dessa hydronymer på att att människorna tillhörande den den tidiga tjudiska kulturen bredde ut sig i större utsträckning än vad de arkeologiska fynden hittills har dokumenterat.

Varför har arkeologerna inte upptäckt tjuderna? Det har sannolikt att göra det ett västeuropeiskt arkeologiskt inflytande. Man har trott att människorna som uppbar Komsakulturen i nordligaste Norge hade kommit från Västeuropa. Men sannolikare är att de var tjuder och kommit österifrån. Ty den polska arkeologen Stefan Karol Kozlowski hävdar i sin mastiga bok, Thinking mesolithic (Att tänka mesolitiskt) att Komsakulturen inte var en isolerad nordnorsk företeelse utan omfattade också hela Kolahalvön (Kozlowski 2009). Vad gäller Finland så skulle den tidigaste arkeologiska kulturen där, Suomusjärvikulturen, inte vara en fortsättning på den baltiska Kundakulturen, som arkeolgerna hävdar (Huure 2009) utan även den snarare ett minne av den tjudiska invandringen i landet. Enligt Kozlowski skulle Kundakulturen i sin expansion ha fortsatt åt nordost in i Ryssland, alltså brett ut sig strax söder om tjudernas marker (ibid), inte sökt sig till Finland. Den finska stenteknologins likheter med Kundakulturens motsvarighet kan vara en felläsning eller tillfällighet eller handla om påverkan genom kontakter. Framtiden får visa vad som stämmer.

Tarimesernas spridning

Det finns ytterligare en grupp som invandrade till Europa under den postglaciala tiden. För att förstå detta måste vi tillbaka i tiden, till de moderna människor, som lämnade Afrika från dess östra del och tycks ha följt Indiska oceanens kuster till Indien. I dagens Pakistan stötte de på Indusflodens mynning. Där slog man sig först ned, kanske för 60 000 år tillbaka som en del paleaoantropologer hävdar (Stringer 2011). Tidigt gav sig en del grupper av människor emellertid uppför Indusfloden norr ut medan andra valde att fortsätta öster ut längs kusten. Men de allra första moderna människor, som följde Indusfloden norr ut, kanske flydde undan Tobakatastrofen, d v s den indonesiska Tobavulkanens gigantiska explosion för cirka 74 000 år sedan. En lämning av dem i form av ett lårben har påträffats vid Irtyshfloden, ett biflöde till Obfloden i södra Sibirien. Fyndet döptes till Ust'-Ishim-mannen (fler detaljer i essän om Utvandringen från Afrika). En aDNA-studie från 2017 visar att några befolkningsgrupper i norra Sibirien är delvis ättlingar till Ust'-Ishim-mannen. Det är frågan om Mansi- och Khanti-folken som bebor Obflodens bassäng strax öster om Uralbergen samt samojedfolket Nenetserna utmed den ryska delen av Norra Ishavets kust (Wong et al 2017). Alla tre talar i dag sina egna finsk-uraliska språk.

En senare men historisk viktig grupp sökte sig norr ut från Indusflodens mynning för 55 000 år sedan. Den hittade till Tarimbassängen i dagens Xinjiang i västra Kina. Denna stora dal var då grön och rik på vilt. De moderna som slog sig ned här ökade i antal. Men så för 50 000 år sedan kom ett omslag i klimatet: den stora bassängen blev torrare och alltmer ökenartad. Utom de som bodde i norr i bassängområdet tvingades resten att bryta upp och söka sig nya jaktmarker (Wells et al 2001). Enligt R Spencer Wells skulle det ha skett fyra utvandringar från Tarimbassängen (ibid). Det är enklast att kalla dessa utvandrare för tarimeser.

Fjärde expansionen

Det är inte säkert att tarimesernas fjärde expansionsvåg utgick från själva Tarimbäckenet. Det kan likaväl ha skett från någonstans i det stora området söder om den jättelika Västsibiriska issjön, som beskrevs i kapitel fem i essän Människorna under den stora nedisningen. Det var söder om denna sjö som Ust'-Ishim-mannens ättlingar hade levt. Men under mesolitikum kom också ett inflytande söderifrån. Det är arkeologiska fynd i bl a grottan Shulgan Tash i södra Uralbergen som pekar i den riktningen. Men som det går att se av tarimeserna släktskapsträd i spalten t v har dess ättlingar under 40 000 år hunnit vara i kontakt med stora delar av Eurasien.

Särskilt intressant är att tarimeserna en gång skulle haft nära kontakter med Burushofolket i Kashmir. Deras språk är burushaski. Det är ett idiom som tillhör den nede-kaukasiska språkstammen, men som har så kraftigt påverkats av det tidiga indoeuropeiska tungomålet att en australisk språkhistoriker vill att de ska uppfattas som tillhörande just den indoeuropeiska språkstammen.

Tarimesernas fjärde expansion västerut strax efter istiden skulle då återspeglas i gren V på kartan t v. Att den också gick in i Parmirbergen och Y-kromosomens hapolotyper återfinns bland tadjiker och kirgiser samt afghaner (ishkashimfolket) tyder på att det kan ha handlat om byteskontakt med just Afghanistan. Även om arkeologiska fynd ännu inte bekräftar det, kan det ha varit frågan om lapis lazulu, ett blåfärgat mineral, som redan under mesolitikum kan dokumentaras ha varit efterfrågat. Den enda kända fyndigheten under hela antiken låg norr om floden Amudarja inte särdeles långt från det ishkashimfolkets nuvarande bosättning i nordostligaste Afghanistan. Härifrån var det enkelt att hålla vidare kontakt med Pakistan och byteskedjan utmed Indiska oceanens kust, en viktig byteskedja som under tiden efter istiden tycks ha blivit alltmer inriktad på handel.

Att haplotyper från den fjärde vågens spridning återfinns i Ukraina och Makedonien har möjligen att göra med att män från Samarakulturen vid Volga deltog i anfallen på Gamla Europa kring 3500 f Kr och att krigare från ishkashimfolket ännu senare lät enrollera sig i Alexanders den store här under hans väg mot Indien, som gick via Afghanistan. Efter Alexanders död fick de slå sig ned i Makedonien. Det är å andra sidan möjligt att grupper av invandrande tarimeser hittade hit redan när befolkningen i de gamla istida refugierna hade börjat dra sig norrut.

I nästa kapitel ska vi berätta om hur Den Stora Våren påverkade sociala organisationen och kulturen: Den intensiva vårdansen.

Till nästa kapitel
Till historiemenyn

Källor, detta kapitel:

Denton et al 2010: G. H. Denton, R. F. Anderson, J. R. Toggweiler, R. L. Edwards, J. M. Schaefer, A. E. Putnam: The Last Glacial Termination. Science 25 June 2010: Vol. 328 no. 5986.
Dolukhanov 2008: Pavel M. Dolukhanov: The Initial Expansion of Anatomically Modern Humans in Northern Eurasia: New Evidence and New Hypotheses. Journal of Siberian Federal University. Humanities & Social Sciences 2 (2008 1) 273-283.
Ducasse 2012: Sylvain Ducasse: What is left of the Badegoulian 'interlude'? New data on cultural evolution in southern France between 23,500 and 20,500 cal. BP. Quaternary International, 12 May 2012.
Fjellström 1986: Phebe Fjellström: Samernas samhälle i tradition och nutid. Norstedts.
Gamble et al 2006: Clive Gamble, William Davies, Paul Pettitt, Lee Hazelwood, Martin Richards: The Late Glacial ancestry of Europeans. Combining genetic and archaeological evidence. Documenta Praehistorica XXXIII (2006).
Günther et al 2018: Torsten Günther, Helena Malmström, Emma M. Svensson, Federico Sánchez-Quinto, Gülş M. Kilinç, Maja Krzewinska, Ayça Omrak, Gunilla Eriksson, Magdalena Fraser, Hanna Edlund, Arielle R. Munters, Alexandra Coutinho, Luciana G. Simões, Mário Vicente, Anders Sjölander, Berit Jansen Sellevold, Roger Jørgensen, Peter Claes, Mark D. Shriver, Cristina Valdiosera, Mihal G. Netea, Jan Apel, Kerstin Lidén, Birgitte Skar, Jan Storå, Anders Götherström, Mattias Jakobsson: Population genomics of Mesolithic Scandinavia: Investigating early postglacial migration routes and high-latitude adaptation. PLOS Biology, January 9, 2018.
Kallio 2004: Petri Kallio: Languages in the Prehistoric Baltic Sea Region. Kapitel i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bammerberge och Theo Vennemann. Heidelberg.
Kozlowski 2009: Stefan Karol Kozlowski: Thinking mesolithic. Oxbow Books.
Metspalu et al 2004: Mait Metspalu, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Jüri Parik, Georgi Hudjashov, Katrin Kaldma, Piia Serk, Monika Karmin, Doron M Behar, M Thomas P Gilbert, Phillip Endicott, Sarabjit Mastana, Surinder S Papiha, Karl Skorecki, Antonio Torroni and Richard Villems: Most of the extant mtDNA boundaries in South and Southwest Asia were likely shaped during the initial settlement of Eurasia by anatomically modern humans. BMC Genetics 2004, 5:26.
Poikalainen 2001: Väino Poikalainen: Palaeolithic art from the Danube to lake Baikal. Folklore, vol. 18&19, Tarttu 2001.
Rahkonen 2013: Pauli Rahkonen: South-eastern contact area of Finnic languages in the light of onomastics. Bookwell Oy.
Robb 2011: T D Robb: Possible y-Haplogroup I1 Dispersal/Expansion http://www.goggo.com/terry/HaplogroupI1/y-Haplogroup_I1_and_Ancient_European_Migrations.pdf
Rootsi et al 2004: Siiri Rootsi, Chiara Magri, Toomas Kivisild, Giorgia Benuzzi, Hela Help, Marina Bermisheva, Ildus Kutuev, Lovorka Barac, Marijana Pericic, Oleg Balanovsky, Andrey Pshenichnov, Daniel Dion, Monica Grobei, Lev A. Zhivotovsky, Vincenza Battaglia, Alessandro Achilli, Nadia Al-Zahery, Jüri Parik, Roy King, Cengiz Cinnioglu, Elsa Khusnutdinova, Pavao Rudan, Elena Balanovska, Wolfgang Scheffrahn, Maya Simonescu, Antonio Brehm, Rita Goncalves, Alexandra Rosa, Jean-Paul Moisan, Andre Chaventre, Vladimir Ferak, Sandor Füredi, Peter J. Oefner, Peidong Shen, Lars Beckman, Ilia Mikerezi, Rifet Terzic, Dragan Primorac, Anne Cambon-Thomsen, Astrida Krumina, Antonio Torroni, Peter A. Underhill, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Richard Villems, and Ornella Semino: Phylogeography of Y-Chromosome Haplogroup I Reveals Distinct Domains of Prehistoric Gene Flow in Europe. American Journal of Human Genetics. 75:128-137, 2004.
Shtrunov 2010: Alexander Shtrunov: The origin of haplogroup I1-M253 in Eastern Europe. The Russian Journal of Genetic Genealogy: Vol 1, No 2, 2010.
Stanford et al 2011: J.D. Stanford, E.J. Rohling, S. Bacon, A.P. Roberts, F.E. Grousset, M. Bolshaw: A new concept for the paleoceanographic evolution of Heinrich event 1 in the North Atlantic. Quartenary Science Review 30 (2011).
Stringer 2011: Chris Stringer: The origin of our species. Penguin.
Tallavaara et al 2015: Miikka Tallavaara, Miska Luoto, Natalia Korhonen, Heikki Järvinen, and Heikki Seppä: Human population dynamics in Europe over the Last Glacial Maximum. PNAS vol 112, no 27, 2015.
Wells et al 2001: R Spencer Wells och 28 andra forskare: The Eurasian Heartland: A continental perspective on Y chromosome diversity. PNAS 28/8 2001.
Vennemann 2003: Theo Vennemann: Europa Vasconica - Europa Semitica. Redigerad av Patrizia Noel Aziz Hanna. Berlin.
Verpoorte 2004: Alexander Verpoorte: Eastern Central Europe during the Pleniglacial. Antiquity / June, 2004.
Wiik 2002: Kalevi Wiik: Eurooppalaisten juuret (Européernas rötter). Atena Kustannus Oy.
Wong et al 2017: Emily H.M. Wong, Denis Khokhrin, John Novembre, Andrey Khrunin, Dmitry Verbenko, Svetlana Limborska, Larissa Nichols, Oleg Evgrafov, Dmitry Pushkarev, James Knowles, and Anton Valouev: Reconstructing genetic history of Siberian and Northeastern European populations. Genome Research.
Zvelebil 2004: Marek Zvelebil: Innovating Hunter-Gatherers: The Mesolithic in Baltic. Kapitel två i boken Mesolithic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins. Cambridge.
Östlund 2009: Olof Östlund: Sensationella fynd gjordes i Tornedalen. Intervju-uttalande i Norrländska socialdemokraten 2009-11-28.



Publiceringshistoria: Utlagd 151030. Omarbetad och uppdaterad 160404. Ytterligare uppdaterad 190416.



Välkommen att sända en kommentar till essän!


© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.