hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >> Debatt

Publicerad 2018-07-02English version

Den indoeuropeiska frågan
Ett diskussionsinlägg av Sören G Lindgren

Den indoeuropeiska frågan
är uppdelad i fyra kapitel, var och en i sin egen fil:

Kapitel 1 i sammanfattning:
De genetiska undersökningarna gör anspråk på att vara ren naturvetenskap och deras resultat följaktligen inte möjliga att ifrågasätta. Men från ett ganska tidigt skede har det visat sig att åtminstone uttolkningen av en del av de genetiska resultaten har varit felaktiga. Än värre har det blivit under senare år då vi har översköljts av undersökningar av kärnDNA, som utvunnits från människor som avlidit för 3 000 eller många fler år sedan, s k aDNA. Presentationen av resultaten tenderar att vara märkligt simplistiska.

Kapitel 1
Problemen med aDNA

I de genetiska undersökningarnas barndom på 1990-talet hade forskarna bara tillgång till mitokondrie-DNA. Mitokondrierna är bakterier som lever i våra celler i symbios med dem och hjälper till med att bryta ned näringen till en nivå som cellen kan använda sig av. De har var och en ett eget genom. Enligt de tidiga mtDNA-undersökningarna hade det inte förekommit någon korsning mellan neandertalare och moderna människor.

Men samtidigt dök upp det ena fyndet av skelett efter det andra som bar en omisskännlig prägel av att vara en blandning av neandertal och modern människa. Jag hävdade att det måste var något fel på mtDNA-undersökningarna – skelettfynden var som empiriska bevis mera vägande än undersökningarna av mtDNA, som ju bara berättade om halva mänskligheten, kvinnorna. För denna uppfattning fick jag kritik. Man ifrågasatte inte de genetiska slutsatserna!

Men sedan utvecklades den genetiska analystekniken och även vårt egentliga genom, vårt kärnDNA, kunde analyseras. De studierna avslöjade att alla nulevande människor utanför Afrika hade mellan 1-4 procent neandertal-DNA i sina gener. Resultatet från mtDNA-undersökningarna hade varit felaktiga eller lästs felaktigt, troligen det sistnämnda. Men de som kritiserat mig för min uppfattning bad mig inte om ursäkt. Varför mtDNA-resultaten hade varit missvisande tycks över huvud taget inte ha diskuterats. Man strök över och gick vidare.

Men mtDNA har visat sig ha en förmåga att ställa till det. I sin bok från 2011, The Origin of our Species (Ursprunget till våra arter), hävdade paleoantropologen vid Natural History Museum i London, Chris Stringer, att det hade skett en enda utvandring från Afrika och den hade inträffat för 60 000 år sedan. Till denna slutsats hade han kommit tack vare de alltmer djupgående undersökningarna av just mtDNA.

Detta genom har indelats i en serie undergrupper, kallade haplogrupper. En av dem har betecknats med bokstaven L. Den senaste mutationen i denna haplogrupp, som bär namnet L3, inträffade på afrikanska mark för 83 000 år sedan. Men utanför Afrika bär ingen mitokondrie denna haplogrupp utan alla tillhör endera haplogrupperna M eller N. De tillkom genom en mutation utanför Afrika för 63 000 år sedan (Stringer 2012).

En rad genetiker och en grupp paleoantropologer drog av detta den märkliga slutsatsen att det inträffat endast en utvandring från Afrika för cirka 60 000 år sedan. Men även denna gång fanns det empiriska bevis, dels i form av fynd av betydligt äldre stenverktyg utmed den södra rutten längs den arabiska halvöns södra kust, dels i form av 50 000 år äldre skelettfynd från den nordliga ruttens mellanstation i Palestina. Chris Stringer fick bära hundhuvudet och blev mycket hårt kritiserad. Han försökte försvara sig med att säga att han aldrig påstått att det inte funnits tidigare utvandringar.

Så här efteråt verkar det ganska tydligt att slutsatsen att någon korsning mellan neandertalare och moderna människor inte skett, kunde över huvud taget inte dras av det då tillgängliga mtDNA:et; eventuella inslag från neandertalares mitokondrier hade för länge sedan försvunnit på grund av genetisk drift. Slutsatsen att en enda utvandring skedde för 60 000 år sedan har å andra sidan att göra med paleoantropologernas självbild. De vill än i dag se sig som naturvetare, men är i själva verket mera historiker och humanister. Utvandringen från Afrika var en process som började med opportunistiska framstötar för att i den sista för 60 000 år sedan vara organiserad. Möjligheten av en mera avancerad social organisation hos människorna för 60 000 år sedam vill eller kan inte en renodlad naturvetare se.

”Ancient DNA”
Bild av David_Reich

David Reich är professor vid Harvard Medical School i Boston och vid sidan om Svante Pääbo en av de forskare som framgångsrikt lyckats utveckla tekniken för utnyttjande av aDNA i kartläggning av för länge sedan döda befolkningsgrupper. Bild från Internet.


Bild av Eske Willerslev

Professor Eske Willerslev har byggt upp ett annat laboratorium för studier av aDNA vid det danska naturhistoriska museet. Foto från Internet.

Mycket snabbt har den genetiska undersökningstekniken ytterligare utvecklats, inte minst tack vare svensken Svante Pääbo, som fick tillgång till ett högmodernt laboratorium vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. Där lärde sig genetikerna extrahera kärnDNA från tänder och skelett av människor som dött för länge sedan, för 1000 år sedan eller ännu äldre. Detta DNA kallas på engelska för ancient-DNA (gammal-DNA). På svenska använder man termen arkeologisk DNA. Båda förkortas aDNA.

Den första aDNA-undersökningen kom 2010. Den var verkligen sensationell: En kartläggning av en neandertalares genom (Green et al 2010). Den gjordes just i Svante Pääbos laboratorium i Leipzig. Där jobbade också genetiker från olika håll för att lära sig den nya tekniken. Två forskare, som varit Pääbos lärjungar i sju års tid, har intagit en framträdande roll bland den nya generationen av undersökarna av aDNA: den amerikanska genetiker David Reich från Harvard Medical School i Boston och dansken Eske Willerslev, chef för den genetiska institutionen vid Danmarks Naturhistoriska museum i Köpenhamn.

Genetikerna som valde att studera aDNA var tydligen mycket entusiastiska inför sina uppgifter. Man trodde att nu skulle den slutgiltiga sanningen om människans förhistoria kunna fastslås en gång för alla, t o m även hur språken spridits. Åtminstone om man får tro förordet till David Reich nyligen utgivna bok Who we are and how we got here (Vilka vi är och hur vi nådde hit) (Reich 2018).

Men resultaten av aDNA-undersökningarna har visat sig vara egendomligt kontroversiella. I Västeuropa hände att en keramik som kallas klockbägarkeramik spreds från vad som tycks ha varit Spanien på 4000-talet f Kr. Arkeologiskt sett införlivades klockbägarkeramiken i den förhärskande kulturtraditionen av megalittyp utan att några större ändringar inträffade. Men den analys av aDNA från britterna på denna tid, som Reichs stora team utförde, visade något annat (Olalde et al 2018). De kartlade genomet från 19 klockbägarindivider från Britannien och fann att de hade liten genetisk likhet med de 35 neolitiska bönder från denna ö, vars DNA de också analyserade (Callaway 2017). Klockbägarpersonerna var däremot nära släkt med 14 individer från Nederländerna. De skulle ha haft en ljusare hy och ögon än de människor hade som de ersatte. Omkring 2000 f Kr försvinner från Britannien signalerna från den neolitiska härkomsten och ersätts av klockbägarkromosomer (ibid). I Sverige utplånades jägarnas genom av de invandrade böndernas (Malmström et al 2009), men vad hände i Britannien? Kan en befolkning helt bytas ut under fredliga former på endast ett par hundra år? Kan det ha varit status att få ljushylta barn vilket tillfälligt störde ut beteendereglerna för fortplantningen? Studierna av aDNA kan inte förklara de sociala processer genom vilka det omfattande genombytet skedde!

Karta över Norden

De tre olika platserna varifrån aDNA hämtades för genetisk analys. Från Bolshoj Oleni Ostrov togs pomorers DNA, från Chalmny Varre samisk DNA och Levänluhta finsk DNA. Karta hypertexter.se efter finska Kalamistopiiri (https://kalmistopiiri.wordpress.com/about/)

En annan svårförståelig aDNA-undersökning publicerades som preprint, förhandstryckning, på servern bioRxiv i mars 2018. Där redovisade 17 forskare sina slutsatser av en undersökning av aDNA från pomorer (människorna runt Arkangelsk, i dag rysktalande) samt samer och finländare (Lamnidis et al 2018). aDNA:et hade tagits från 11 olika individer från tre olika gravfält: två på Kola halvön (Bolshoy Oleni Ostrov [Stora Renön] och Chalmny Varre) och en i Österbotten Finland (Levänluhta i Storkyro)(ibid). Källorna för aDNA:et är ganska unga: De äldsta är från Stora Renön och har en ålder av ungefär 3500 år (ibid).

Slutsatsen är förbluffande: Något århundrade före för 3500 år sedan kom till norra Ryssland och Finland dels samer, dels finnar men också pomorer. Denna våg av invandring hade sitt ursprung i Sibirien. Före det beboddes Finland tydligen av en del människor men de uppmärksammas inte av undersökningen. Vad gäller den sibiriska anknytningen så skulle samer, finnar och pomorer var mest släkt med Nganasanfolket på Tajmyrhalvön (ibid).

Den arkeologiska bilden

Den arkeologiska forskningen hävdar att samernas historia i form av kolonisering av Nordnorge skulle ha börjat med Komsakulturen för ungefär 11 000 år sedan. Det var den beteckning som den norska arkeologen Anders Nummedal gav för sina fynd av stenverktyg i Nordnorge. Men namnet är numera utmönstrat av norska arkeologer som i stället talar om nordnorsk äldre stenålderskultur. Genetiskt skulle dessa preproto-samer ha kommit från Ahrenburgskulturen (c.12 900 – 11 700 före nuet) i Nordtyskland. Men det har funnits ett litet frågetecken.

Karta visande sjön under smältande inlandsisen

Utbredningen av den euroasiatiska isskölden för ungefär 12 000 år sedan. Strax nedanom isen låg en långsträckt sjö, som norr om Ural förde den västsibiriska issjöns vatten västerut. Hela systemet tömde sig i Atlanten vid Billingen i västra Sverige där det fanns ett vattenfall större än dagens Niagara. Denna märkliga issjö började växa fram i och med inlandsisens reträtt, som inleddes för ungefär 15 000 år sedan. För de arktiskt anpassade proto-tjuderna, skulle det ha varit relativt enkelt att båtledes färdas västerut sommartid på denna sjö. Karta hypertexter.se.

När inlandsisen drog sig tillbaka bildade smältvattnet en långsträckt sjö, som sträckte sig från västra Sverige genom Finland och norra Ryssland, vidare norr om Uralbergen till västra Sibirien (se kartan ovan). Det fanns en eller två smärre landbryggor i sjön. Det var ändå i princip möjligt att ta sig från Sibirien till Sverige sjöledes sommartid under många år. Denna farled utnyttjades också av ett folk, vars arkeologiska spår främst påträffats i norra Ryssland. Detta folk kallas här för tjuder. De kom västerut troligen i åtminstone två vågor.

Den eminenta genetikern Siiri Rootsi vid Tarttu-universitet i Estland kunde i en studie av mannens Y-kromosom visa att tjudernas genetiska linje kom från Sydostasien före det gravettienkulturen bredde ut sig från Europa till Kina. Denna utbredning kom att pressa de blivande prototjuderna upp mot norr och arktiska förhållanden (Rootsi et al 2004), kanske till Tajmyrhalvön. När inlandsisen sedan började smälta utnyttjade de numera till arktiska förhållanden välanpassade proto-tjuderna den uppkomna sjöleden att ta sig västerut i näverkanoter (Dolukhanov 2008). Den ryska arkeologen Pavel Dolukhanov berättar vidare att proto-tjuderna skulle ha varit renjägare, men fällde också älg, bäver och vadarfågel (i första hand svan) samt ägnade sig åt fiske (mest gädda). De hade med sig domesticerade hundar. Hundskallar som klyvts och sedan begravts tyder på att djuren också användes i schamanistiska riter – schamanismen skulle ha nått Europa med proto-tjuderna. De slog sig ned på lämpliga terasser vid sjöar och vattendrag, men också i myrmarker som fallet var i Vis nordvästra Ryssland inte långt från Arkangelsk (ibid).

De namnhistoriska lämningarna pekar på en vidare utbredning av dess proto-tjudiska invandrare. Den ryske lingvisten B A Serebrennikov uppmärksammade redan 1955 spåren av detta tungomål i form av hydronymer med suffix av okänt ursprung (alltså inte finsk-uraliskt eller indoeuropeiskt). Sådana flodnamn hittade han i området mellan Oka- och Volga-floderna, runt Nisjni-Novgorod, Chuvashiva, Kirov, Arkangelsk, ryska Karelen och väster om Smolensk (Shtrunov 2010). Det är frågan om suffix av följande typ (ibid):

Om vi får tro den undersökning av samernas mtDNA och Y-kromosomer, som den genetiska institutionen vid universitetet i Tarttu i Estland genomförde år 2004, så skulle prototjudernas expansion ha stannat upp i en linje från Arkhangelsk till Smolensk. Det berodde kanske på köldperioden Yngre Dryas (12 800 – 11 700 år sedan), som gjorde att den stora issjön var frusen även sommartid och inlandsisen började växa till sig igen. När värmen kom tillbaka dröjde det ett tag innan proto-tjuderna skulle ha expanderat västerut.

Hittills tycks det inte ha påträffats några arkeologiska lämningar av proto-tjuderna spridning till Finland, norra Sverige och Nordnorge. Däremot finns språkliga indicier i en omfattning som gör att de inte går att bortse från i en seriöst arkeologisk beskrivning. För att börja med samiska språket så använder det inte någon variant av det finska ordet för vatten vesi utan ett ord av oförklarligt ursprung: cáhci. Också en del ortnamn i Sverige som Luulaja (Luleå) och Uumaja (Umeå) skulle vara av icke-samiskt ursprung. I Finland skulle de stora sjöarna Päijänne och Saimaa (Saimen) i landets södra del och Inare (Enaren) i den norra inte vara finsk-uraliska namnkonstruktioner (Kallio 2004).

Hydronymer är mestadels mycket skvallrande. I sin doktorsavhandling från 2013 går språkhistorikern Pauli Rahkonen vid Helsingfors universitet igenom just hydronymerna från norra Ryssland med en särskild tonvikt vid vattendragen kring sjön Ilmen (Rahkonen 2013). Hans studie pekar på att området runt Ilmen inte beboddes av de finsk-ugriska voterna utan av ett folk som de framträngande slaverna kallade för tjuder (Rahkonen 2011). Efter det slaverna assimilerade tjuderna kom etnonymen att bli deras beteckning för människor, som talade Östersjöfinska språk runt Finska viken. Till slut blev det ett ryskt skällsord för finländare och ester. Nu är det dags att ta denna förmodligen äldsta nordiska etnonym till heders igen!

Det namnhistoriskt viktiga är att etnonymen ”tjuder” även var känd bland samerna (Fjellström 1986). Det var beteckningen för folk som plundrade och rövade deras förråd. Det har också undrats över om det fanns nordliga och sydliga tjuder. I den riktningen pekar just de hydronymer i Finland som nyss anfördes. Medan de nordliga tjuderna kom att sugas in i det byte av språk, som inträffade under kamkeramikernas inflytande, så verkar det som om de tjuder, som hade sökt sig söderut, längre hängde med i utvecklingen utan att byta språk.

Ett stort gräl i Finland

Den gåta som gömmer sig i den vida utbredning av ort- och vattennamn av okänt ursprung från norra Sverige till viktig del av nordvästra europeiska Ryssland blir inte uttydd i Lamnidis et als undersökning utan trollas bort. Det är så mycket mera anmärkningsvärt som undersökningen tycks bekräfta den konservativa uppfattningen i det akademiska Finland om landets historia, som slogs fast i ett häftig akademisk strid på 00-talet.

Det hela började med att förre professorn i fonetik vid Turun Yliopisto i Åbo, Kalevi Wiik (1932-2015) presenterade ett nytänkande. I två böcker hävdade han att om man tvärvetenskapligt använde sig av genetik, arkeologi och språkhistoria på det sätt som Cavalli-Sforza anvisat var det möjligt att på ett nytt och mera fördjupat sätt förstå Europas och Finlands förhistoria (Wiik 2001 och 2004). Han menade att den finsk-uraliska språkstammen uppstått för ungefär 20 000 år sedan i Östeuropa; under det fortsatta istida maximumet skulle den ha vandrat österut och blivit den samojediska. Den traditionella språkhistoriska tolkningen hävdar åter att den finsk-uraliska språkstammen uppstod i Asien. Får vi tro Lamnidis et als undersökning skulle språkstammen ha kommit från Asien till Europa strax före 3500 f Kr!

År 2002 hände också att den italienska språkhistorikern, professorn vid universitet i Rom, Angela Marcantonio gav ut en bok, The Uralic language family: facts, myths and, statistics (”Den uraliska språkstammen: fakta, myter och statistik”). Studien var mycket kritisk till den forskning i finsk-uraliska språk som bedrivits inte minst i Finland. Hon betonade att många slarvfel gjorts vid rekonstruktionen av det finsk-uraliska protospråkets ordbok. En populärt hållen sammanfattning av hennes kritik finns på webbadressen www.magtudin.org/Marcantonio2.htm.

Lingvisterna vid Helsingfors universitet reagerade sårat på Wiiks förslag om nya forskningsmetoder och på Marcantonios kritik. De svarade hätskt med ganska dåliga argument: Inga fel hade gjorts och kritiken var fullständigt grundlös. Man gick så långt att Wiiks tvärvetenskapliga metod kallades för ”voodoo-vetenskap” (Tirkkonen 2011). Men man vågade ändå inte angripa Cavalli-Sforza!

Har Svante Pääbos institution, Max Planck-institutet i Leipzig, låtit sig manipuleras av de konservativa traditionalisterna i Finland? Det bör inte vara möjligt när det gäller en vetenskap som gör anspråk på att uttrycka absolut sanning. Men Lamnidis et al verkar att upphäva alla tidigare genetiska undersökningar som spände över mesolitikum och begränsa historien till de fyratusen år som traditionalistiska språkhistoriker anser att är möjligt att följa ett språks historia. Vad kan vara fel med Lamnidis et als undersökning?

Varningsklockor

Men det finns andra aDNA-undersökningar som väckt ännu större uppmärksamhet. Till exempel Marija Gimbutas hävdade av att indoeuropeiska krigare från de pontiska slätterna överföll och erövrade inte bara Gamla Europa utan även Central-, delar av Öst- och hela Nordeuropa. Hennes engelska kollega Colin Renfrew invände i sin tur att det inte fanns tillräckligt arkeologiskt stöd för hennes påstående. Men så år 2015 kom resultaten från två stora undersökningar av aDNA, som bevisade att en stor folkförflyttning skett från de pontiska slätterna till Centraleuropa kring 3000 f Kr. Colin Renfrew måste medge att han misstagit sig, vilket han också offentligt tillstod vid två framträdande, det ena i Chicago, det andra i Uppsala. Men de två undersökningarna, den ena, Haak et al 2015, från Reichs laboratorium och den andra, Allentoft et al 2015, från Willerslevs institution, hävdade också båda att Gimbutas därtill hade rätt i att med den pontiska emigrationen spreds även de indoeuropeiska språken över Europa.

Det sistnämnda påståendet gjorde emellertid Paul Heggarty från Max Planck Institut för evolutionär antropologi i Leipzig mos av. Det är frågan om en felsyn hos såväl genetikerna som Gimbutas. Vad som eventuellt hände i språkväg var att de blivande lettiska och litauiska språken kom till södra Östersjöområdet med kurgankrigarna (Heggarty 2015).

Den svenska seniorprofessorn Kristian Kristiansen gick ännu längre i den aDNA-undersökning han publicerade 2017. Han påstod att ett pregermanskt språk utvecklats på de pontiska slätterna och detta hade förts till Europa med den snörkeramiska kulturen (Kristiansen et al 2017). Det svenska språket i en tidig form skulle därmed också ha kommit till Sverige med dessa krigare från den pontiska Yamnyakulturen (ibid).

Omedelbart börja historiska varningsklockor ringa. Arkeologen Volker Heid, verksam vid universiteten i Bristol och Helsingfors, tyckte sig redan år 2017 i den engelska tidskriften Antiquity ha sett den nationalistiska tyska arkeologiprofessorn Gustaf Kossinnas ande i Kristiansens undersökning (Heid 2017). Den brittiska vetenskapstidskriften Nature har i en ledare av den 28 mars detta år betonat att resultaten av de studier, som bygger på aDNA, inte får leda till förenklade slutsatser, till simplism. Artikeln lyfter också fram tysken Gustaf Kossinna som exempel på hur tokigt det kan bli med överdrivet förenklande.

I nästa kapitel av diskussionsinlägget ska vi behandla Gustaf Kossinna och hans beroende av den svenska arkeologen Oscar Montelius samt Kossinnas inflytande på uppkomsten av Kurganhypotesen för de indoeuropeiska språkens uppkomst.

Till andra kapitlet av diskussionsinlägget Den indoeuropeiska frågan.
Till Historiemenyn


Publiceringshistoria: Utlagd 2018-07-02. Uppdaterad 2018-08-20 och 2018-09-22.


Sänd en kommentar till artikeln!


Källhänvisningar:

Allentoft et al 2015: Morten E. Allentoft, Martin Sikora, [...] Rasmus Nielsen, Kristian Kristiansen & Eske Willerslev: Population genomics of Bronze Age Eurasia. Nature, 11 June 2015, vol 522.
Callaway 2017: Evan Callaway: Ancient-genome study finds Bronze Age 'Beaker culture' invaded Britain. Nature 545, 276-277 (18 May 2017)
Dolukhanov 2008: Pavel M. Dolukhanov: The Initial Expansion of Anatomically Modern Humans in Northern Eurasia: New Evidence and New Hypotheses. Journal of Siberian Federal University. Humanities & Social Sciences 2 (2008 1) 273-283.
Fjellström 1986: Phebe Fjellström: Samernas samhälle i tradition och nutid. Norstedt.
Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Maricic, Udo Stenzel, Martin Kircher, Nick Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai, Markus Hsi-Yang Fritz, Nancy F. Hansen, Eric Y. Durand, Anna-Sapfo Malaspinas, Jeffrey D. Jensen, Tomas Marques-Bonet, Can Alkan, Kay Prüfer, Matthias Meyer, Hernán A. Burbano, Jeffrey M. Good, Rigo Schultz, Ayinuer Aximu-Petri, Anne Butthof, Barbara Höber, Barbara Höffner, Madlen Siegemund, Antje Weihmann, Chad Nusbaum, Eric S. Lander, Carsten Russ, Nathaniel Novod, Jason Affourtit, Michael Egholm, Christine Verna, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gusic, Vladimir B. Doronichev, Liubov V. Golovanova, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Javier Fortea, Antonio Rosas, Ralf W. Schmitz, Philip L. F. Johnson, Evan E. Eichler, Daniel Falush, Ewan Birney, James C. Mullikin, Montgomery Slatkin, Rasmus Nielsen, Janet Kelso, Michael Lachmann, David Reich, and Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science. 2010 May 7; 328(5979): 710-722.
Haak et al 2015: Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, vol. 522, p. 207–211 (11 June 2015).
Heggarty 2015: Paul Heggarty: Ancient DNA and the Indo-European Question. Diversity Linguistics Comment (https://dlc.hypotheses.org/807)
Heid 2017: Volker Heid: Kossinna's smile. Antiquity, 91(356), 348-359. DOI: 10.15184/aqy.2017.21
Kallio 2004: Petri Kallio: Languages in the Prehistoric Baltic Sea Region. Kapitel i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bammerberge och Theo Vennemann. Heidelberg.
Kristiansen et al 2017: Kristian Kristiansen, Morten E. Allentoft, Karin M. Frei, Rune Iversen, Niels N. Johannsen, Guus Kroonen, Lukasz Pospieszny, T. Douglas Price, Simon Rasmussen, Karl-Göran Sjögren, Martin Sikora & Eske Willerslev. Re-theorising mobility and the formation of culture and language among the Corded Ware Culture in Europe. Antiquity 91 356 (2017): 334–347; doi:10.15184/aqy.2017.17
Lamnidis et al 2018: Thiseas C. Lamnidis, Kerttu Majander, Choongwon Jeong, Elina Salmela, Anna Wessman, Vyacheslav Moiseyev, Valery Khartanovich, Oleg Balanovsky, Matthias Ongyerth, Antje Weihmann, Antti Sajantila, Janet Kelso, Päivi Onkamo, Wolfgang Haak, Johannes Krause, Svante Pääbo, Stephan Schiffels: Ancient Fennoscandian genomes reveal origin and spread of Siberian ancestry in Europe. bioRxiv preprint, online Mar 22, 2018. https://www.biorxiv.org/content/early/2018/03/22/285437
Malmström et al 2009: Helena Malmström, Mark G. Thomas, Petra Molnar, Gunilla Holmlund, M. Thomas P. Gilbert, Mikael Brandström, Pernille K. Andersen, Jan Storå, Anders Götherström, Christian Bendixen, and Eske Willerslev: Ancient DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter-Gatherers and Contemporary Scandinavians. Current Biology 19, 1758-1762, November 3, 2009.
Olalde et al 2018: Iñigo Olalde, Selina Brace[...]David Reich: The Beaker Phenomenon and the Genomic Transformation of Northwest Europe. Nature, vol 555, (08 March 2018).
Rahkonen 2011: Pauli Rahkonen: Finno-Ugrian hydronyms of the River Volkhov and Luga catchment areas. SUSA/JSFOu 93, 2011.
Rahkonen 2013: Pauli Rahkonen: The South-Eastern Contact Area of Finnic Languages in the Light of Onomastics. Doktorsavhandling framlagd vid Humanistiska institutionen vid Helsingfors universitet 2013-05-11.
Reich 2018: David Reich: Who we are and how we got here. Oxford University Press.
Rootsi et al 2004: Siiri Rootsi, Chiara Magri, Toomas Kivisild, Giorgia Benuzzi, Hela Help Marina Bermisheva, Ildus Kutuev, Lovorka Barac, Marijana Pericic, Oleg Balanovsky, Andrey Pshenichnov, Daniel Dion, Monica Grobei, Lev A. Zhivotovsky, Vincenza Battaglia, Alessandro Achilli, Nadia Al-Zahery, Jüri Parik, Roy King, Cengiz Cinnioglu, Elsa Khusnutdinova, Pavao Rudan, Elena Balanovska, Wolfgang Scheffrahn, Maya Simonescu, Antonio Brehm, Rita Goncalves, Alexandra Rosa, Jean-Paul Moisan, Andre Chaventre, Vladimir Ferak, Sandor Füredi, Peter J. Oefner, Peidong Shen, Lars Beckman, Ilia Mikerezi, Rifet Terzic, Dragan Primorac, Anne Cambon-Thomsen, Astrida Krumina, Antonio Torroni, Peter A. Underhill, Silvana Santachiara-Benerecetti, Richard Villems, and Ornella Semino: Phylogeography of Y-Chromosome Haplogroup I Reveals Distinct Domains of Prehistoric Gene Flow in Europe. Am. J. Hum. Genet. 75:128-137, 2004.
Shtrunov 2010: Alexander Shtrunov: The origin of haplogroup I1-M253 in Eastern Europe. The Russian Journal of Genetic Genealogy: Vol 1, No 2, 2010
Stringer 2012: Chris Stringer: The Origin of our Species. Utgiven av Allen Lane 2011, som pocketbok 2012.
Tambets et al 2004: Kristiina Tambets, Helle-Viivi Tolk, Andrey Pshenichnov, Ludmila Osipova, Elza Khusnutdinova, Christelle Richard, Pavao Rudan, Slawomir Koziel, Kalliopi I. Pappa, Radovan Komel, Siiri Rootsi, Maere Reidla, Toomas Kivisild, Ene Metspalu, Elena Balanovska, Larisa Damba, Vladislava Gusar, Andre Chaventre, Rifat Terzic, Hela Help, Liana Pliss, Marina Gubina, Mikhail Voevoda, Piia Serk, Eva-Liis Loogväli, Oleg Balanovsky, Sergey Zhadanov, Ildus Kutuev, Elena Grechanina, Jean-Paul Moisan, Ilia Mikerezi, Olga Rickards, Jüri Parik, Lovorka Barac, Astrida Krumina, Gian Franco De Stefano, Emmanuel Michalodimitrakis, Lars Beckman, Marina Bermisheva, Erwan Pennarun, Marijana Pericic, Viesturs Baumanis, Nicholas Anagnou, Vladimir Ferak, Sandor Füredi, Lars Beckman, and Richard Villems: The Western and Eastern Roots of the Saami-the Story of Genetic "Outliers" Told by Mitochondrial DNA and Y Chromosomes. Am. J. Hum. Genet. 74:661-682, 2004.
Tirkkonen 2011: Juha-Matti Tirkkonen: Kiista suomalaisista juurista: Voodoo-tiedettä vai lopullinen totuus? Kieliviesti nr 3/2011.
Wiik 2002: Kalevi Wiik: Eurooppalaisten juuret (Européernas rötter). Atena Kustannus.
Wiik 2004: Kalevi Wiik: Suomalaisten juuret (Finländarnas rötter). Atena Kustannus.



© 2018 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.