är vi talar om alienering och dess rötter är det lockande att börja i städerna: i Eridu, Uruk och de tidiga sumeriska samhällena. Men om vi förflyttar oss längre bakåt i tiden ser vi att mönstret är äldre. Redan i det nubiska teknokomplexet, för omkring 200 000 år sedan, uppträder tecken på en ny social ordning: organisationer med hövdingar i ledningen, kroppskonst som markerade status, och skaftade yxor som inte främst var verktyg utan symboler för makt.
Här, i sangoankulturen, möter vi embryot till något som skulle prägla hela den senare mänskliga utvecklingen: trygghet och ordning för vissa, men till priset av separation och hierarki. I dessa tidiga gemenskaper byggdes band som skyddade mot hunger och yttre hot, men samtidigt skapades de första sociala avstånden – mellan den som ledde och den som lydde, mellan de som bar statussymboler och de som inte gjorde det.
Mellan natur och stad – Göbekli Tepe
Ett särskilt märkligt steg i denna utveckling var Göbekli Tepe i nuvarande sydöstra Turkiet, uppfört för omkring 12 000 år sedan. Här reste människor monumentala stencirklar med T-formade pelare, prydda med djurfigurer och abstrakta symboler som cntrum. Husen i Göbekli Tepe var en säregen mellanfrom av bostad och tempel, där grupper samlades för riter, fest och samvaro. Det är ett exempel på hur trygghet och gemenskap söktes genom gemensamma föreställningar och ceremoniella handlingar – men samtidigt på hur en ny form av alienering började ta form. Det krävdes organisation, arbetsdelning och ett visst mått av hierarki för att resa dessa pelare. Göbekli Tepe står därför som en brygga mellan den gamla jägar-samlarkulturen och de första städerna: ett monument över människans växande behov av gemensamma system som både förenar och skiljer.
Trygghetens lockelse
Ur dessa mönster växte så småningom det vi kallar civilisation. När jordbruket tog form skapades för första gången ett pålitligt överskott. Det innebar trygghet i födan, men också en ny sårbarhet: beroendet av ett system. Det lilla jägar- och samlarbandets omedelbara relation till naturen ersattes av ett beroende av organisation, förvaltning och hierarki.
Med städerna växte tryggheten ytterligare. Arbetsdelning, lagar och handel gjorde livet stabilare. Den enskilda människan var inte längre utlämnad åt naturens nycker, men var nu i stället fångad i ett växande socialt nät. Människan levde längre, men alltmer på andras villkor.
Alieneringens pris
är vi betraktar den långa linjen ser vi därför inte en enkel framgångssaga. Den ökade livslängden – från den korta och riskfyllda tillvaron i små grupper till dagens långt tryggare liv – har alltid följts av förluster. Förlusten av närheten till naturen. Förlusten av den lilla gruppens intimitet. Förlusten av känslan av att varje handling var en direkt del av livets helhet.
Alieneringen är alltså inte ett sent påfund, utan en process som följt tryggheten från första början.
Vårt moderna dilemma
I vår egen tid ser vi samma mönster i ny skepnad. Sjukvården är ett av mänsklighetens största framsteg: vaccinationer, antibiotika, avancerad kirurgi och kroniska behandlingar har fördubblat livslängden på bara ett sekel. Men denna trygghet innebär också ett växande beroende av ett tekniskt och ekonomiskt system som få förstår eller själva kan påverka. Den gamla närheten till helande ritualer eller lokala örtkurer är borta; i deras ställe står en global apparat där individen ofta känner sig reducerad till patientnummer.
Ett liknande dilemma präglar den digitala tryggheten. Våra system skyddar oss mot bedrägerier, minns våra lösenord, räknar våra steg och påminner oss om att dricka vatten. Men samtidigt ökar känslan av främlingskap: vi sitter alltmer ensamma framför skärmar, beroende av algoritmer vi inte begriper. Det som var tänkt att ge säkerhet skapar istället isolering.
Ett ofullgånget kontrakt
Det är därför möjligt att beskriva människans utveckling som ett ständigt kontrakt: vi vinner trygghet och livslängd, men vi betalar med främlingskap och underordning. Den västerländska kulturen, som i dag blivit global, bär detta arv i sin helhet.
Det leder till den smärtsamma frågan: finns det en väg ut ur detta mönster? Kan vi föreställa oss en civilisation där trygghet inte förutsätter alienering?
I artiklar och noveller i Historiens Fenix öppnar artifexerna just en sådan möjlighet. Som intelligenta bärare av kulturarvet kan de kanske undkomma flaskhalsar och arvsstrukturer, och bygga trygghet utan att främlingskapet fördjupas. Men för människan själv är frågan fortfarande öppen.
Läs även de övriga artiklarna om alienering:
1) Alienationens två källor
2) Alienationens acceleration efter andra världskriget
3) Från Göbekli Tepe till Mbembe