lienation har ofta tolkats som en följd av kapitalism, teknologi eller meningsförlust. Denna artikel föreslår en djupare förklaring: att alienation uppstår när det biologiska jaget inte får överensstämma med det sociala. Genom historiska exempel och nutida reflektioner prövas en ny förståelse - med existentiella och politiska konsekvenser.

Begreppet alienation har genom seklerna burit skiftande meningar. I Bibeln innebar främlingskap att vara skild från Gud eller det utlovade landet. Hos Augustinus blev alienationen ett inre problem: själen som vände sig bort från Gud och förlorade sin enhet. Under upplysningen blev den ett moraliskt frånfall: att leva fel i förhållande till sin naturliga plats i skapelsen.

Hos Rousseau kom ett nytt tema in: att kulturen och samvälet, istället för att fullända människan, gjorde henne till främling inför sig själv. Det är detta spår som Marx radikaliserade. I den kapitalistiska världen blir människan alienerad från sin produkt, sin arbetskraft, sina medmänniskor och till sist sitt artväsen.

I 1900-talets existentialism får alienationen en ny klang: som ett främlingskap inför meningen, tillvaron, det egna jaget. Sartre, Camus, Laing – alla formulerar varianter av den moderna klyvningen.

Men trots denna rika historia har ett mönster återkommit: alienationen beskrivs antingen som teologisk, ekonomisk eller psykologisk. Sällan ser man hur den inre klyvningen och den yttre strukturen samverkar. Det är därför denna text föreslår en ny förståelse: alienation som gapet mellan det biologiska och det sociala jaget.

Historiska exempel

För att ge denna omvärdering kropp, måste vi lyssna till dem som burit sin alienation i tystnad. Här följer fyra vittnen – anonyma, men allmängiltiga – som var och en belyser hur alienation tar form i olika samhällstyper.

Den romerske tjänstemannen. Han är lojal mot imperiet, bär sin toga med värdighet, förstår lagtexter och har underordnat sig ordningen. Men han drömmer om landsbygden han lämnade, om barndomens dofter av oliver och rök. Han vågar inte tala om det. Hans sociala jag är en ämbetsman – hans biologiska jag är en son till en bonde. I detta tysta brott lever han ett främlingskap.

Den feodala hovdamen. Hon kan konsten att le tyst, röra sig mjukt, tala lagom mycket. Hennes plats är definierad av rang, kön och släkt. Inget i henne får spilla över sina gränser. Men hon skriver hemliga verser i marginalen av sina böner. Hon vet att hon aldrig får uttrycka vad hon känner. Hon bär sin mask med elegans – men under den finns hunger efter att bli sedd.

Den sovjetiske ingenjören. Han älskar teknik, linjer, motorer. Han tror på systemet, men när det han skapar används för kontroll snarare än förbättring, känner han sig vilse. Han kan inte säga det högt. Hans lojalitet krävs – hans samvete tystas. Han vet att sanningen skulle göra honom arbetslös. Han tiger - och främlingskapet växer.

Den moderna skolpojken. Han är känslig, tyst, intelligent. Men hans lärare ser bara en störning i honom. Kamraterna kallar honom konstig. Hemma är han tyst. I sitt inre lever han en annan värld. Han försöker spela rollen som förväntas av honom, men den skaver. Han blir alienerad – inte för att han inte vill delta, utan för att han inte får vara den han är.

Alienation är ett ord som både fått filosofisk tyngd och vardaglig klang. Vi talar om att vara främmande inför sitt arbete, sitt samhälle, sina närmaste. Men vad betyder det egentligen att vara alienerad? Den mest precisa och levda definitionen kanske inte kommer från Marx eller Sartre, utan från en pojke som i nioårsåldern förlorade sin självkänsla inför en klass.

Jag har själv ett mycket starkt minne från hösten 1944. Jag stod rakt upp, orörlig, medan läraren inför alla sade: ”Detta är den begåvade Gottes obegåvade son.” Det hade nyss varit krig i Finland och då hade man måst vara tapper. På ytan visade jag inte upp en min. Men från den dagen levde jag som alienerad.

Den inre källan

Alienationens första och djupaste rot är – som denna erfarenhet visar – den inre splittringen mellan det biologiska jaget och det sociala jaget. Det biologiska jaget är det kännande, sökande, sårbara jag som föds ur kroppens verklighet. Det sociala jaget är den yta vi måste visa upp för att få tillträde till samhället.

När dessa två inte överensstämmer uppstår alienationen som ett tillstånd av inre främlingskap. Man talar utan att uttrycka sig. Man är närvarande utan att vara med. Man lever, men alltid på distans från sig själv.

Den yttre källan: när samhället kräver mask

Men denna klyvning föds inte alltid spontant. Den odlas, förstärks och befästs av samhällssystem som inte tillåter det biologiska jaget att få uttryck. I alla auktoritära system – bronsålderns palatskulturer, romarriket, det feodala Europa, Sovjetunionen – fanns ett krav på anpassning, lojalitet, lydnad. Individen skulle spela en roll, inte vara en person. Känslor blev misstänkta. Självständighet blev ett hot.

I sådana system måste det sociala jaget alltid föregå det biologiska. Man lär sig att tala som andra, inte som sig själv. Att visa det förväntade ansiktet, inte det sanna. Över tid skapas en kollektiv alienation, där hela samhällen fungerar som teatermaskinerier och individen förlorar sin inre hemvist.

arx såg alienationen som en följd av kapitalismen: människan blir främmande inför sitt arbete, sin produkt och sin art. Men detta är ett sent symptom, inte sjukdomens uppkomst. Alienation föddes inte med maskinen – den fanns långt innan, i varje hierarki där en individ inte fick uttrycka sin kroppsliga sanning.

Marxistisk alienationsteori är också blind för barnets upplevelse, för den psykologiska skadan som kan uppstå långt innan arbetet börjar. Den ser alienationen som något yttre, medan den i själva verket ofta är ett inre tillstånd, förvandlat till yta.

Maskinen som fråga, inte förbannelse

Och vad gäller maskinen? Många har sett den som den yttersta symbolen för alienation: kall, repetitiv, utan själ. Men är det verkligen maskinen som är boven? Eller är det människans vilja att forma andra efter sitt eget maktideal som gör maskineriet till ett fängelse?

En artificiell intelligens, en robot, en kod – dessa är i sig inte alienerande. Tvärtom kan de, rätt använda, fungera som speglar och redskap för att förstå det mänskliga. Det är när tekniken gör människan blind för sin egen känslighet, som den förvandlas till ett instrument för främlingskap.

Alienationens utlösning: tomhet, raseri, motstånd

Om alienationen – enligt denna dubbla definition – är en strukturellt förstärkt inre klyvning, då är det inte konstigt att den ofta förblir obegriplig för den som drabbas. Tomheten man känner kan inte alltid ges ett namn. Det inre gapet förklaras istället genom yttre orsaker: teknikens framväxt, samhällets förändring, den politiska maktens korruption. Och ibland riktas frustrationen mot hela samhällskroppen.

Vi ser det hos dem som helt förlorar fotfästet: Unabombaren, vars manifest inspirerades av Thoreau, sökte sin identitet i krig mot teknologin. Breivik i Norge hänvisade i sin tur till Unabombarens idéer, men vände sin alienation till våld mot människor. Det är i båda fallen fråga om individer som inte förstått var deras främlingskap har sitt ursprung – och därför sökt en yttre fiende att projicera sin inre tomhet på.

Denna missförstådda alienation är farlig just därför att den är ärlig. Den bär på en verklig smärta – men tolkar den fel. Och i den felaktiga tolkningen föds destruktiva handlingar.

Men protesten mot alienationen behöver inte alltid ta form av våld. I textilindustrins tidiga dagar kastade arbetarna sina träskor – sabots – in i maskinerna som en desperat handling. Därav ordet sabotage. Ludd-rörelsen i England förstörde mekaniska vävstolar. Dessa handlingar var inte hat mot teknik som sådan – utan ett uttryck för att man inte längre kände igen sitt eget jag i det arbete man tvingades utföra.

Ännu oftare sker motståndet tyst. En sjuksköterska som arbetar mekaniskt men i sitt inre värjer sig. En kontorsanställd som gör sin plikt men dagligen drömmer sig bort. Denna stilla resistens – en term som ibland används inom sociologi – är den vanligaste formen av alienationens motkraft. Den är inte revolutionär, men den är verklig. Och den vittnar om en längtan efter återklang.

Resonans – när alienationen upphör

Den tyske sociologen Hartmut Rosa har i vår tid återgivit alienationens motsats ett namn: resonans. Det är det ögonblick då världen inte längre är stum, då det vi känner får gensvar i omgivningen – och vi själva svarar tillbaka. Resonans uppstår när det biologiska jaget känner igen sig i världen, och världen tycks tala till oss.

I dessa stunder – vid en fest i en berså, kring en eld i natten, i ett möte utan mask – upphör alienationen. Det är inte frihet som sådan vi längtar efter, utan denna återklang, denna känsla av att vara i samklang med det levda livet.

Mot inre hemhörighet

Att förstå alienationens två källor – den inre och den yttre – är ett första steg mot att bryta dess grepp. Men lösningen ligger inte enbart i begrepp som ”frihet” eller ”autenticitet”. I människans liv i grupp finns alltid roller, regler, sociala strukturer. De är inte i sig förtryckande. I vissa sammanhang – som under en sommarkväll i en välskött berså, eller runt en eld på savannen med Homo ergaster – kan rollerna skapa trygghet, mening, tillhörighet.

Det avgörande är om det biologiska jaget – det kännande, levande jaget – får känna igen sig i det sociala sammanhanget. Om individens inre liv får återklang i gruppen, då uppstår inte alienation utan resonans. Då blir masken en roll vi bär med glädje, inte en sköld mot världen.

Målet är inte gränslös frihet. Målet är en inre hemhörighet, där det vi känner inte måste döljas, där vår närvaro inte kräver främlingskap, där människan – även i roll – får vara människa.

Källor och inspiration

Karl Marx: ”Ekonomisk-filosofiska manuskript” (1844)
Jean-Paul Sartre: L'Etre et le Néant (1943)
Erich Fromm: The Sane Society (1955)
Simone Weil: La condition ouvrière (1951)
Ted Kaczynski: Industrial Society and Its Future (1995)
Hartmut Rosa: Resonanz. Eine Soziologie der Weltbeziehung (2016)

---

Läs även de övriga artiklarna om alienering:
1) Alienationens acceleration efter andra världskriget
2) Från Göbekli Tepe till Mbembe
3) Trygghetens pris – alienering