å planeten Sisla, där himlen glöder i nyanser av purpur och orange, möttes de två barndomsvännerna igen efter flera decennier. Den enda hade utbildat sig till ingenjör, den andra till geolog. Men de hade gemensamt barndomen på planeten Jarro och det krav på hederlighet som utmärkte kulturen där.

Planeten Sisla åter var berömd för sina mineraler, särskilt de unika kristaller som kunde lagra och kanalisera energi på ett sätt som inte fanns någon annanstans i galaxen Men Sisla var också farlig, med sitt ständiga elektriska stormar och en gruvindustri som åt upp landskapet i en glupsk takt.

På Sisla var det lätt att andas för luften hade en syrehalt på omkring 30 procent. Gjorde man ingenting tyngre räckte det med ytlig andning. Utförde man någonting mera krävande behövde man djupare andning. Om man oväntat drog ett djupt andetag kunde man känna en yrsel. Tog man flera djupa andetag kunde man känna sig berusad.

Orsaken till den höga syrehalten i Sislas atmosfär var de bakterier, som levde på att bryta ner planetens mineraler och gav också ifrån sig syre. De här bakterierna bredde ut sig som väldiga mattor, som gruvindustrin hade börjat förstöra.

På bakteriemattorna levde i sin tur väldiga flockar av insekter. Insekterna jagades av lite större rovinsekter – många liknade jättesländor.

Detta egendomliga ekosystem berodde på att Sisla roterade som ensam planet runt en död sol – den gav inte ifrån sig ljus bara värme. Denna döda sol roterade i sin tur runt en en ung och het sol. Det gjorde att när Sisla i sin bana befann sig bakom sin döda sol rådde natt dygnet runt. När Sislas bana förde den framför sina döda sol hamnade planeten i den unga solens starka ljus.

Under det ljusa halvåret hade Sisla normala växlingar mellan natt och dag, men då var också åskvädren mycket häftiga ty nätterna värmdes fortfarande upp av värmen från den döda solen. Men att det gick så lätt att andas på Sisla ansågs som en bonus i det annars mycket krävande livet på denna speciella planet.

De flesta som arbetade i gruvindustrin på Sisla kom från planeterna Jorra och Borma. Men industrin ägdes av plutokrater på Malenta, stormakten i galaxens yttersta arm.

Balrana kom från Jorra. Som alla från denna planet var hon blond och hade blå ögon. Hon hade varit på Sisla i över ett år. Hon arbetade som ingenjör i en av de större gruvkolonierna, där hon utvecklade maskiner för att effektivisera brytningen av de eftertraktade kristallerna. Hennes arbete var viktigt men tungt. Varje dag kände hon av trycket från bolagets ledning att leverera mer, snabbare.

Sitt förflutna hade hon lämnat bakom sig, ansåg hon. Men hon var en hängiven stickerska, ett arv från Jorra. På Sisla hade hon problem med att skaffa tillräckligt med garn till sin hobby. Så hände också en dag, när hon satt vid sitt skrivbord och analyserade data från en ny upptäckt ådra av kristaller, att hon hörde ett bekant skratt bakom sig.

”"Balrana? Det är verkligen du!”

Hon vände sig om och där stod Alderon, hennes barndomsvän, blond och gråögda som hon. Han hade samma glimt i ögonen som när de brukade leka bland skogarna hemma på Jorra. Men det fanns också något nytt – en mognad, en trötthet som skvallrade om att åren inte hade varit enkla för honom heller.

”Balrana,” sa Alderon, med sitt välbekanta ansikte inramat av ett blont och rufsigt hår. ”Jag trodde aldrig att vi skulle ses igen. Hur lång tid har det gått?”

”Tjugo år. Och du?” svarade den Balrana. ”Samma här. Jag trodde att vi kanske aldrig skulle återse varandra. Jobbar du här på Sisla nu?”

”Jag kom hit med en forskningsgrupp. Vi undersöker de ekologiska effekterna av gruvdriften här. Det är anställningen jag har drömt om, men det är ... svårt.”

De började prata, och det dröjde inte länge innan deras samtal gled över till gamla minnen. Som den gången de byggde en träkoja i en av Jorras enorma trädkronor och tävlade om vem som kunde hålla balansen på de tjocka grenarna längst.

På kvällarna satt de under Sislas glittrande natthimmel och pratade, inte bara om problemen de stod inför, utan också om sina drömmar och hur de båda på något sätt alltid hade sökt efter mening – Balrana i sitt arbete som ingenjör och Alderon i sitt engagemang för att skydda naturen.

Men snart kom verkligheten ikapp dem.

Det hade inträffat redan när Balrana såg de första ”vargarna” som kom med transporterna från Malenta. De gick visserligen på två ben och hade två armar och händer med fem fingrar, men de hade päls i ansiktet och i jämförelse med vanliga människor ett ansikte med utdragen käke och näsa, kort sagt en nos som hos hundar eller vargar men dock kortare. Hon förstod i början inte var deras ankomst betydde.

Men det var med dessa vargliknande människor som trycket från ledningen om fler och fler leveranser började.

Alderon var inte här enbart för att forska; hans grupp hade avslöjat att gruvdriften inte bara förstörde landskapet och dess ekosystem, utan också destabiliserade planetens magnetiska fält. Detta kunde leda till en katastrof som skulle ödelägga Sisla.

”Jag måste visa dig vad vi har hittat,” sade Alderon allvarligt. ”Det är värre än någon inser. Syrehalten i atmosfären minskar långsamt men stadigt.”

Balrana kände hur en klump växte i magen. Hon visste att gruvdriften hade konsekvenser, men hon hade aldrig föreställt sig att det kunde vara så illa. Samtidigt var hon fast i sitt arbete – ett jobb som hon visste var livsviktigt för de tusentals arbetare som bodde i kolonin och försörjde sina familjer på de pengar de tjänade här.

De bestämde sig för att samarbeta för att varna gruvledningen för den kommande katastrofen. Men de talade för döva öron. I stället märkte de att de fråntogs arbetsuppgifter. Ändå blev stormarna allt värre och rapporter om arbetare som försvann i de djupa schakten ökade. Luften kunde kännas tung att andas.

e beslöt att säga upp sig. I ett sista desperat försök att väcka människorna lyckades de genomföra en informationskupp. I planetens TV fick de uttala sig i direktsändning och ropade då ut sin varning: Syrehalten i luften på Sisla sjunker som en följ av att bakteriemattorna förstörs. Snart blir det mycket tungt att andas på Sisla!

De hann säga det innan producenten reagerade och stängde av dem från direktsändningen. Därefter störtade de ut och körde i rasande fart till rymdhamnen. De skyndade de sig ombord på det lilla geologfartyget Krysolit, som var avsett till att inspektera planeter från rymden. De lyckades komma iväg fastän flygledartornet förbjöd dem att lyfta. Gruvbolagets säkerhetsskepp jagade dem en kort bit ut i atmosfären, men planetens gravitation och det lilla fartygets smidighet gav dem en chans att undkomma. De hade förberett rymdskeppet med nödproviant och en kurs mot Malenta, men farkosten var långt ifrån konstruerad för en så lång resa.

De första veckorna i rymden var olidliga. Syresystemet fungerade bara delvis, och fartygets trånga utrymmen blev snabbt överhettade. De kämpade med att hålla sig vid liv, växlande mellan att sova i skift och laga det bristfälliga reningssystemet. Matransonerna blev allt knappare, och varje dag blev det tydligare att fartyget kanske aldrig skulle klara hela resan. Balrana blev irriterad över att inte kunna sticka utan tvingades sitta sysslolös. Alderon åter försvann i de hemliga papper som Balrana tagit olovligt.

När de äntligen nådde Malentas atmosfär hade bränslet nästan tagit slut, och de tvingades göra en desperat nödnedstigning. Krysolit slog ner i en karg, sandig öken, där hetta och vind blev deras nya fiender. Båda överlevde kraschlandningen, men fartyget var i spillror.

Det dröjde inte länge förrän en grupp beduiner hittade fram till dem. Beduinerna hade sett det lilla rymdskeppet störta till marken. Beduinerna tillhörde en stam, som levde i symbios med den ogästvänliga öknen, men hade en oas som bas. De var alldeles tagna av de nyanländas blonda hår och grå ögon. Själva hade de mörkbrunt hår och bruna ögon. Men i öknen måste alla arbeta. Beduineran såg också nykomlingarna som en resurs snarare än som människor. Balrana och Alderon blev förda till oasen, där deras status som slavar blev tydlig.

Arbetet var grymt och outtröttligt för Alderon. Balrana kom lindrigare undan ty hon placerades i ett kvinnokollektiv, där hennes skicklighet i stickning imponerade på beduinkvinnorna. Med garn från den ull, som oasens magra får hade, stickade Balrana inte bara strumpor och tröjor utan ett slags filtar med mönster som alla i oasen belv förtjusta i. När beduinerna upptäckte att Alderon var en kännare av mineraler, alltså geolog, tvingades han använda sin kunskap för att hjälpa beduinerna att identifiera värdefulla resurser i öknen, något han gjorde under tyst protest.

Nätterna var lika brutala som dagarna. De tvingades sova under bar himmel, med endast tunna filtar som skydd mot öknens iskalla nätter. De började viska om flykt, men utan resurser eller en klar plan verkade det omöjligt. Trots detta höll de modet uppe genom att minnas varför de hade flytt: Sislas framtid och deras egen övertygelse om rättvisa.

Under det hårda arbetet hade Alderon gott om tid att tänka igenom det material Balrana hade gett honom före avfärden från Sisla och som han grundligt studerat under rymdresan till Malenta. Han gick igenom i huvudet vissa delar av materialet gång på gång. Men hur mycket han än vände och vred på fakta pekade de i en riktning. Stora och mäktiga Malenta mobiliserade för krig. Men mot vem? Logiskt var att det var mot det Galaktiska imperiet som ledarna i Malenta planerade krig. Var denna dårskap möjlig?

Efter månader i fångenskap dök till slut en möjlighet upp för dem. Alderon hade omedelbart efter kraschen, gömt en mängd kristaller från Sisla i en läderpåse i sanden. En dag fick han följa med en grupp beduiner till en plats inte långt från deras nedslagsplats. Under natten lyckades han smyga sig ut och hittade gömman med kristallerna. När fler stammar sedan samlades för en stormarknad och mycket festande, lyckades Balrana och Alderon övertala en av köpmännen att ta emot några av de mycket värdefulla kristallerna i utbyte mot frihet. Efter hårda förhandlingar och ett spel av övertalning blev deras erbjudande accepterat.

Friheten kom inte utan pris. Stammen såg deras plötsliga frigivning som ett förräderi och lovade att jaga dem om de någonsin återvände. Men Balrana och Alderon tog sina första fria steg mot Malentas närmaste stad med nya allierade och en glödande vilja att kämpa vidare.

måningom tog sig Alderon och Balrana till Malentas huvudstad. Ingendera av dem hade tidigare varit i Nynishi, som staden hette. De blev överväldigade av dess skönhet.

Nynishi hade förstörts av en väldig brand för över 100 år tillbaka. Staden hade återuppbyggts enligt ett strikt system. Inget hus med flera lägenheter fick vara högre än fyra våningar. Trafiken skulle gå under jorden – överallt skulle tunnelbanan vara lätt tillgänglig. All biltrafik ar hänvisad till tunnlar. Alla gator hade en rad av gröna träd mitt i, så bostäderna var tillgängliga endast med särskilda, smala fordon och, förstås, elsparkcyklar, elcyklar och elscooters. Gatorna strålade i varje kvarter ner till ett centrum, där det fanns T-banestation, samlingslokaler, biografer, butiker av allahanda slag, restauranger och pubar.

De upptäckte av ett misstag att gruvledningen inte blockerat deras banktillgångar. De tog ut allt som fanns på kontona. Den allt övervakande polisen missade det, men när Alderon sålde en av de värdefulla kristallerna från Sisla kom den affären till polisens kännedom. De förstod då inte men försäljningen av kristallen medförde att polisens spanar visste att de eftersökta befann sig i Nynishi på Malenta. Men försiktiga som Alderon och Balrana var lyckades de ändå hyra en bostad åt sig under falska namn i en helt annan stadsdel.

Det var en liten lägenhet men från fönstret i vardagsrummet såg de ut mot gatans vackra trädkronor. Heta dagar och de var många på Malenta hade de fönstren mot gatan öppna. Då hörde det sköna prasslet från bladen där en fladdrade för en svalkande bris, inte något trafikbuller.

Med god tillgång på garn kunde Balrana nästan på heltid ägna sig åt sin hobby.

En kväll började de prata om vad som hade pågått på planeten Sisla. Balrana lade undan sin stickning. Hon föreslog att gruvindustrin kortsiktigt försökte köra planeten i botten av girighet.

”Nej, det är inte bara av girighet,” sade Alderon åt sin väninna. ”Det är för att stora och mäktiga Malenta planerar krig.”

Balrana tittade på honom och rynkade pannan. ”Vad pratar du om? Så dumma kan det inte vara på Malenta!”

”De är inte sig själva, därför verkar de dumma,” sade Alderon. ”De är troligen de där konstiga 'vargmänniskorna' som på något sätt lyckats driva dem att börja mobilisera.”

”Om det är som du säger måste vi stoppa mobiliseringen,” sade Balrana engagerat.

”Det låter sig inte mera göras, misstänker jag,” sade Alderon. ”Men om vi kunde varna det Galaktiska imperiet om hotet?”

”Är du tokig?! Det vore ju högförräderi, sade Balrana upprörd.

”Ja, i krigshetsarnas ögon, men om vi kan bespara människorna här i Malenta från onödiga lidanden, kan det inte räknas som högförräderi,” framhöll Alderon.

De satt tysta fundersamma. Balrana började sticka igen. Utifrån gatan hörde barn ropa under en lek, trygga på den trafikfria allén.

Någon dag senare när Alderon och Balrana gick bland de många människorna på huvudgatan i Nynishi råkade Alderon stöta till en man. Alderon bad om ursäkt och såg mannen i ansiktet. ”Är du inte TAlderon,” utropade Alderon. ”Vi sågs en gång på Jarro i samband med ett geologiskt arbete!”

”Jag minns inte,” svarade TAlderon. Men innan han vände sig bort hörde de honom säga utan att röra läpparna. Han buktalade: ”Utekaféet i Gorodon, klockan tre imorgon eftermiddag.” Så vände han på huvudet och försvann i huvudgatans folkvimmel.

”Vem var han,” frågade Balrana.

Alderon kunde inte svara genast i trängseln. Han drog henne åt sidan och de gick in på ett kafé. De hittade ett tomt bord. Hon satte sig medan han hämtade två koppar av det som kunde kallas kaffe på Malenta.

”Jag träffade TAlderon på Jarro när jag höll på med en av mina tidigaste geologiska arbeten,” berättade han. ”Han förbryllade mig, varför jag kommer ihåg honom efter den långa tiden som gått. Han tycktes se ut som en man från Malenta, men tittade man närmare gjorde han det inte. Inte heller liknade han människorna på Jarro eller Borma. Jag började misstänka att han kunde vara en flykting från Nyrna, alltså huvudplaneten i det Galaktiska imperiet.”

”Det var ju ett intressant sammanträffande,” konstaterade Balrana. ”Han kanske kan var lösningen på våra funderingar.”

Sedan började de prata om allt det märkliga de fortfarande tyckte sig se i den största stad de någonsin upplevt.

god före klockan tre på eftermiddagen denna molniga dag hittade Alderon och Balrana till stadsdelen Gorodon i staden Nynishi på planeten Malenta. De häpnade när de såg sig om. Var de verkligen i Nynishi?

De satte sig på var sida om ett bord på uteplatsen till kaféet i Gorodons centrum och beställde något att dricka. De satt som två blonda huvuden i en värld av brunhåriga personer. Precis klockan tre dök TAlderon upp. Han tog Balrana i hand och presenterade sig kortfattat som TAlderon, geolog. Även med Alderon skakade han hand men hälsade nu mer ett hej. Sedan satte han sig på den tomma stolen mellan dem.

”Vi är överväldigade av den märkliga arkitekturen här i Gordona,” inledde Alderon samtalet.

”Ja, husen står ju i kontrast till den övriga enahanda arkitekturen i Nynishi,” framhöll Balrana.

”En ny grupp, mycket rika, politiker kom till makten i Malenta,” förklarade TAlderon. ”De ville ha lyxbostäder. Många av lägenheterna i de nya husen här är hela våningar, ibland en och en halv våning.”

”Hur kommer det sig att du valde Gorodon till vår mötesplats,” frågade Alderon. ”Med så mänga högdjur boende här måste polisövervakningen vara intensiv.”

”Det är den,” medgav Talderon. ”Men det paradoxala är att polisen är koncentrerad på att skydda och vakta högdjuren, som du säger. Människor som beter sig vanligt som vi som dricker kaffe på ett kafé bryr de sig inte om. Det har gjort att allsköns folk som ägnar sig åt tvivelaktiga affärer gärna kommer hit och gör upp.”

”Så vi skulle vara trygga i Nynishis hårdast bevakade stadsdel därför att vi är 'vanliga',” komstaterade Balrana inte utan förvåning.

Talderon nickade, sedan frågade han: ”Säg mig, varför är ni efterlysta av polisen.”

Alderon berättade om deras upptäckter på Sisla, att gruvindustrin förstörde bakteriemattorna som producerade syre med följd att syrehalten i luften börjat sjunka.

”Det var katten,” utbrast Talderon. ”Det visste jag inte. Jag förstår varför gruvindustrins ledning liksom politikerna vill tysta er. Ni är nämligen efterlysta för att ha stulit ett rymdskepp.”

”Det gjorde vi också,” medgav Balrana lite skamsen.

En eldriven scooter körde svagt surrande förbi deras sittplats.

”Men vi har gjort ännu mera oroande upptäckter,” sade Alderon. ”Vi misstänker att Malenta håller på att mobilisera för ett krig mot Galaktiska imperiet.”

”Mobiliseringen är genomförd,” sade Talderon torrt. ”Den första vågen med rymdskepp och infanteri har avgått. Angreppet har börjat.”

”Borde vi inte varna Galaktiska imperiet,” undrade Balrana.

”Det är redan gjort,” hörde de Talderon säga samtidigt som de såg att han inte rörde läpparna.

De blev alla tysta. De kunde tydligt höra hur ytterligare en elscooter körde förbi.

När scootern passerat sade Talderon: ”Polisen har tyvärr upptäckt var ni bor. De gör just nu en husundersökning hos er. Ni måste genast lämna Malenta!”

Han tog fram två avlånga kuvert ur en ficka. ”Här är två biljetter till nästa rymdskepp till Jarro. Det gå klockan sex ikväll. Ni hinner precis till incheckningen.”

”Jag som lyckats samla ett hyfsat förråd av garn,” utbrast Balrana. ”Vad ska jag nu göra?”

TAlderon skrattade ”Det finns gott om garn på Jarro!”

Han reste sig. ”Lycka till!”

När han gått sade Alderon: ”Vi måste skynda oss till tunnelbanan som vi hinner till incheckningen!”

De var ombord på rymdskeppet till Jarro när det lyfte prick klockan sex denna kväll.

Läs fortsättningen om hur Malentas anfall på Galaktiska imperiet utföll i den experimentella IT-teaterföreställningen: Dramat i Malströmsgalaxen.