Historiens Fenix

ung Darjang VII vaknade i sin hårda fältsäng i närheten av Dilena, där fronten gick i Nináns krig mot kungadömet Nyrna. Han steg upp ur sängen nedstämd. Han hade drömt om hur soldater från Nyrna trängt in i hans läger och hotat honom med sina gevär.

Glåmig satte han sig vid sitt bord i tältet. Där hade han datorn som han knäppte på. Det fick kalfaktorn att komma in med kungens frukostbricka. Frånvarande drack kungen svart kaffe och åt en smörgås med skinka. Skulle dagens strider sluta så att han skulle bli övervunnen som hans dröm kanske hade förutspått? Borde han förekomma smäleken och nu gå ut och vifta med vita flaggan?

I det ögonblicket kände han marken skaka och hörde han det dova dånande ljudet av en artillerikoncentration. Fienden hade satt igång dagens strider. Skulle hans soldater orka hålla emot ännu en dag mot fiendens anstormning?

Kalfaktorn visste alltid när kungen ätit färdig. Så även denna morgon. Han återvände och hjälpte kungen att klä på sig. Nu kom också kungens adjutant in i tältet.

”God morgon, Ers majestät,” sade han. ”Hoppas Ers majestät sovit gott?”

”Hyggligt,” svarade kungen. ”Vad föranleder ditt tidiga besök.”

Adjutanten såg besvärad ut. ”Alldeles nyligen anlände en deputation hit,” sade han. ”Männen som alla är klädda på ett högst ovanligt sätt säger sig komma från Vilda bergen. De hävdar vidare att de har ett angeläget ärende till kungen och att de därför måste träffa kungen omedelbart.”

”Från vilken del av Vilda bergen säger de sig komma,” undrade kungen.

”Från andra sidan, alltså den som vi inte vet någonting om,” sade adjutanten.

”Hm,” sade kungen och funderade. ”Jag tror det är bäst du bjuder in dem genast. Men ordna först ett stort bord och tillräckligt med stolar samt mitla, förstås.”

Snabbt och effektivt organiserade adjutanten och kalfaktorn om kungens tält så att sängen försvann och mitt i tältet fanns en stort bord med stolar omkring. På bordet fanns kaffekoppar framför varje sittplats.

Kung Darjang VII mötte sina gäster vid tältöppningen. De var relativt småvuxna, omkring 160 cm, och med en karftig kropp, men de var definitivt inte några dvärgar.

”Välkommen, mina herrar,” hälsade han. ”Det är inte ofta vi gästas av Ringlingar.”

Mannen som tycktes leda delegationen bugade sig med handflatorna ihopsatta framför sig. ”Det är en ära för oss att den berömda kung Darjeng den sjunde vill ta emot oss.” Han sade det på felfri ninanska.

Det här lät lovande i kungen öron. Han ledde sina gäster in i tältet och bjöd dem att sitta. Kalfaktorn serverade med hjälp av ett par extra mannar personeran runt bordet mitla, ett sött och milt narkotiskt té.

Kungen frågade sina gäster hur de tagit sig hit till nordöstra Ninán ända från Ringeriket bortom Vilda bergen.

”Med en hopper,” svarade delegationen ledare, som visade sig heta Dnardan.

”Ni vågade flyga genom Vilda bergen med dess osäkra förhållanden med en hopper?” Kungen lät imponerad.

”Vår hopper är en stor, tekniskt mycket utvecklad luftfarkost,” svarade ledaren. ”I själva verket kom vi i två maskiner. Den andra vill vi ge Ers majestät i gåva. Vi tror en sådan hjälper Ers majestät bli rörligare i nuvarande förhållanden.”

”Det är en storståtlig gåva;” sade kungen. ”Jag tackar Er från djupet av mitt hjärta. Vad kan jag göra i gengäld?”

”Åh, det är inte så mycket,” sade Dnardan. ”Ers majestät behöver bara erkänna Ringeriket som en självständig stat.”

”Har vi inte redan gjort det,” undrade kungen.

”Nej, enligt kungriket Nináns senaste deklaration tillhör Vilda bergen i sin helhet denna stat.”

”Jag som trodde...” kungen avbröt sig och tycktes försjunken i tankar. ”Kan era hoppers utrustas med kulsprutor,” frågade han sedan.

”Ja, de har till och med kanoner, som kan skjuta snabba salvor av högexplosiva granater,” svarade Dnardan.

Kungen var tyst några ögonblick igen. ”Hur många hoppers kan ni sälja åt oss?”

”Sannolikt så många ni behöver, men bara om ni erkänner vär självständighet.”

”Jag ser ingenting som skulle säga att vi har intresse av att Ringeriket vore en del av kungariket Ninán,” sade kungen. ”Tvärtom ser jag Ringeriket som en intressant granne och värdefull allierad.”

elegationen från Ringeriket hade parkerat sina hoppers ett par kilometer bakom frontlinjen. Den gästande delegationen, kungen, kungens adjutanter och livvakt stuvades in i bilar, som hade snabbt kört fram. De körde två kilometer söderut till parkeringsplatsen, en äng med en hjord betande kor. Korna såg förskräckta ut när män klev över staketet och gick fram till hopprarna. Det var två stora, avlånga luftskepp med sex uppåtvända propellrar. De liknade uppblåsta drönare. Sedan fanns det en mindre hopper, som med sina fyra propellrar påminde ännu mera om drönare.

”De två stora hopprarna är för transporter,” förklarade Dnardan den ledande ringlingen. ”Vi kallar dem för elefanthopprar. De är bra att ha till att snabbt föra fram trupp. Men de kan också gå upp på en hög höjd och därifrån övervaka striderna på ett större slagfält.”

”Imponerande,” sade kungen och såg i sitt tillstånd av morgonförtvivlan en hel division elefanthopparar, som genom luften kom till hans hjälp.

”Sedan har vi den lilla hoppern, där lite vid sidan,” fortsatte ringelingaren. ”Vi kallar den för myggan. Den är en attackhopper. Den kan svepa ner från skyn mot fiendens linjer och skjuta skurar att högexplosiva små granater. En division av dem borde verka demoraliserande på fienden.

”Hur många hoppers av båda slagen kan ni sälja,” frågade kungen.

”Hur många behöver ni,” motfrågade den korta och bastanta ringlingen.

Kungen funderade. ”Ett dussin av elefanterna,” sade han sedan. ”Och det dubbla av myggan.”

”Det kan vi leverera ganska omgående,” sade ledaren för gästerna.

I samma ögonblick hördes en ko råma.

Kungen skrattade. ”Det verkar som kon tycker det blir en bra affär,” sade kungen nu klart på gott humör. ”Hur vill ni ha betalt?”

”I järn,” svarade ringlingen kort. ”Vi har tillgång till alla andra slag av metaller, men järn har vi ont.”

”Järn kan vi i vår tur leverera omgående,” sade kungen muntert.

Så gjordes affären upp med ett handslag.

”Vill inte Ers majestät göra en provflygning med majestätets nya elefanthopper,” frågade en av medlemmarna i delegationen som dittills varit tyst.

Dnardan ledde kungen fram till den bortre hoppern. Den hade större fönster än den andra. De stod båda på egna fotstöd ungefär en halvmeter ovan marken.

”Det här är en transporthopper men också lämpad för spaning på hög höjd,” förklarade Dnardan. ”Den är förstärkt undertill så den tål fientlig eld. Fönstren åter är av pansarglas och motståndskraftiga mot vanlig gevärseld.”

Dnardan signalerade med handen. En dörr fälldes ut från hopperns sida och den förvandlades till en trappa. Dnardan bugade sig och visade med armen att kungen skulle gå först.

Lätt bävande steg kungen uppför trappan till denna märkliga gåva, som kanske skulle kunna vända på kriget. Till sin förvåning steg han inne i hoppern in i en salong men bekväma, stoppade stolar vid små bord. Han satte sig på en stol vid ett fönster. Den var mjuk. Men det mest fantastiska var att han sittande kunde se ut genom det stora fönstret. Till på köpet kunde han se ned på marken. Han såg att hans adjutanter var på väg upp för trappan till hoppern. Livvakten stod kvar.

Delegationen som Ringeriket satte sig i stolarna runt kungen. Dnardan mitt emot honom. Adjutanterna satte sig på var sida om honom.

En lätt skälvning gick genom hoppern när dess propellrar satte igång.

Dnardan böjde sig fram. ”Hoppern lyfter med den nya antigravkraften,” förklarade han. ”Propellrarna behövs dör att driva hoppern framåt.”

”Vad är antigravkraft,” frågade kungen.

Motorn under oss skapar ett fält av negativ gravitation,” sade Dnardan. Så såg han att kungen inte förstod: ”Vi känner ju tyngdkraften hela tiden, den drar oss mot jorden. Men negativ tyngdkraft är bortstötande, den kastar oss bort från jorden!”

”Men vi accelererar jämnt och stadigt,” sade kungen tvivlande.

”Det beror på att vi har kontroll över den negativa gravitationen,” fortsatte Dnardan att tålmodigt förklara. ”Det var alorierna som upptäckte hur man kunde tämja negativ gravitation.”

”Vi flyger alltså med aloriernas teknik,” konstaterade kungen tillfredsställd. ”Alorierna stöder våra fiender, nyrnierna. Nu får de smaka på sin egen medicin.”

är den elefanthopper, som kung Darjang VII fått i gåva, flög norrut med kungen ombord passerade den först lägret för den militära staben, där också kungen hade sitt tält. Längre norrut kom Vita havet och dess östliga kust i sikte. För länge sedan hade det romantiska kungaparet Darjang I och drottning Ninjala låtit bygga en elektrifierad järnvägslinjen mellan Ninán och Nyrna. Nu såg den nuvarande kungen fallen kontaktledning, brutna elstolpar och förvriden räls där tågen en gång farit med för sin tid svindlande hastighet.

Så fick kungen syn på de egna linjerna. I en kikare kunde han iaktta sina män hopkrupna i de gropar de grävt. Kungen förstod att i groparna var männen skyddade från det splitter som de exploderande artillerigranaterna spred omkring sig. Vad de stackars soldaterna hade att hoppas på att någon granat inte skulle slå ned just i hans grop och döda honom vid explosionen.

Kungen elefanthopper gled över fiendens linjer. Han såg att de nyrniska soldaterna inte hade det mycket bättre. Det gjorde att en känsla av att detta krig var meningslöst kom över honom. Men spanarna han hade med sig gjorde en viktig upptäckt. Bakom några kullar hade nyrniernas samlat en större styrka. Tydligen planerade de ett anfall, som kunde leda till ett genombrott. Anhopningen av män kunde på grund av kullarna inte serfrån de egna linjerna.

Över radio meddelade spanarna ombord på kungens elefanthopper koordinaterna till marken. Det ninanska artilleriet fick dem och öppnade snart eld. Kungen kunde se hur den stora truppstyrkan massakrerades. Det gjorde att han börjare må illa och gav order om att de skulle vända.

I väntan på att Ringeriket skulle leverera de nya luftfarkosterna flög kungens elefanthopper dagligen över frontlinjerna. Men kungen var inte med på hoppern utan bara hans officerare från underrättelsetjänsten. De var mycket nöjda, sade de. På det här sätt får vi en helt annan överblick över fiendens göranden och låtanden.

Så kom äntligen från Ringeriket den första division jaktdrönare, alltså de mindre flygplan som också kallades mygghoppers. De var så stora att de kunde bära en pilot och en skytt. De var beväpnade med kraftfulla kanoner som kunde avfyra serier av högexplosiva granater. I en manöver som påminde om de legendariska Stukaplanen från det andra världskriget på jorden, störtade de ned från himlen med en fruktansvärd precision.

Det första anfallet med drönarjaktplan sattes in en natt. Tystnaden bröts av ljudet av deras motorer och explosionerna som följde. Som enorma mekaniska myggor svepte de över fiendens linjer och lämnade förödelse efter sig. Deras salvor av högexplosiva granater sprängde bort varje motstånd, och fiendens styrkor skingrades i panik.

Kung Darjang VII såg från sin elefanthopper högt uppe hur drönarna metodiskt bröt ner fiendens försvar. Varje anfall var koordinerat och dödligt effektivt. Det började se ut som om kriget kunde vinnas för Ninán. Det som en gång verkade vara en hopplös kamp, förvandlades till en triumf för kungen.

Kungen borde må bättre av denna utveckling, men han fortsatte att verka hängig.

ung Darjang VII upptäckte också att hans elefanthopper gav honom ett snabbt och bekvämt sätt och växla mellan fronten och den aldrig vilande administrativa arbetet i slottet i Ninán. Men efter det ninanska trupper i ett snabbt anfall, överraskande genomfört med 8 stora elefanthoppers, intagit staden Nyrna, funderade kungen på att också resa dit. Men han var en from kung, som föll knä framför statyn av den sittande Ninanah och pratade om sina viktig avgöranden med henne.

Han berättade för Ninanah att Nyrna efter det de fått planeten Nyrnas rymdhamn där blivit arrogant och aggressivt. Nyrnierna ansåg sig vara bättre än alla andra småstater på planeten och det var staden Nyrnas roll att leda planeten in i rymdåldern. För att hävda sin överhöghet inledde kungariket Nyrna ett krig mot Ninán, den stora konkurrenten i söder. Det skedde troligen med stöd av alornierna, de som hade kommit till planeten Nyrna med sina rymdskepp.

Det stod snart klart att Nyrnas trupper tack vare sitt artilleri var starkare än Nináns. Både i öst, där huvudfronten låg och i väst pressades Nináns truppförband stadigt bakåt. Ett tag verkade det vara bara något ögonblick innan de nyrniska trupper brutit genom Nináns linjer och börjat en kapplöpning mot Ninán. Men så dök en delegation från Ringeriket i Vilda bergen och erbjöd sin hjälp. De hade attackdrönare, eller drönarjaktplan, som kunde svepa ner över nyrniernas linjer och med sina kanoner utplåna dem.

Nu hade Nináns trupper i ett snabbt anfall erövrat staden Nyrna. ”Jag tänker själv resa med min elefanthopper till Nyrna. Jg skulle gärna ta med mig Ers helighet fru Ninanah.”

När han sade det böjde han sig framåt och såg rakt in i den allseende gudinnans stora ögon. Då hörde han plötsligt henne tala. Han tyckte han såg hennes läppar rörde sig men han var efteråt inte säker. Gudinnan sade åt kungen: ”Nej, jag reser ingenstans. Ninán tillhör mig. Nyrna tillhör min bror Nyrnig.”

ung Darjang VII förberedde noggrant sin färd till fiendestaden Nyrna, som kungens trupper hade lyckats erövra i ett djärvt anfall med elefanthoppers. Det var sedan i tre av sådana luftfarkoster som med kungen landade på Stora torget i Nyrna. Denna stad skiljer från Ninán i det att dess stora torg breder ut sig utanför guden Nyrnigs magnifika tempel. Nyrnas kungar hade sitt slott i en mindre byggnad i torgets andra ände.

Soldater stod uppställda i ståtliga led när kungen och hovet landade. General Dindin från den västliga småstat som kämpat på Nináns sida i kriget var överbefälhavare för ockupationstrupperna i Nyrna. Han tog emot kungen. Vid hans sida fanns bankdirektören Narjong, som kommit med generalen till Nyrna och genast tagit ledningen för den nyrniska statsbanken, där Nyrna hade en stor valutareserv alorisk valuta tack vare rymdhamnen. Tillsammans bar generalen och bankiren på tre portföljer.

Utan vidare diskussioner gick kungen, generalen och bankdirektören, följt av hovet, in i Nyrnigs tempel. I dörröppningen tog templets överstepräst emot kungen. Denne förklarade att han ville offra åt Nyrnig. Översteprästen följde med när kungen gick fram till den öppna platsen framför den stora statyn av den unga, ståtlig och vackra Nyrnig. Personal från hovet arrangerade ett system av imponerande ljusstakar med ljus och tände dem. Mitt i ringen placerades de tre portföljerna.

Kungen bugade sig för statyn. ”Heliga Nyrnig,” sade han. ”Jag, kung Darjang VII av Ninán, vill här inför Ers helighet erkänna Er som Nyrnas stora härskare och gud. Som tecken för min vördnad överlämnar jag som offer och gåva en miljon i den hårda aloriska valutan.”

Därpå bugade kungen sig en gång till. Men han vände inte utan stod kvar liksom väntande på någonting. Då hördes Nyrnigs röst. Om det var statyn som talade eller gudens ande blev aldrig klarlagt, men alla hörde: ”Välsignad vare du, kung Darjang VII av Ninán, kejsare av Nyrna.”

Med hjälp av alorisk teknik hade händelsen i Nyrnigs tempel i Nyrna bandats på video. I den television, som kontrollerades av ockupationsmakten, sändes scenen utöver Nyrna och ett par dagar senare även över Ninán. Kungen började kalla sig kejsare och flyttade in de nu avsatta nyrniska kungarnas slott. Det var inte så ståtligt som det i Ninán, så senare när kejsaren utropat sig till herre över det galaktiska imperiet byggde ett storslaget palats i en park i norra delen av staden Nyrna.

Alorierna som skötte trafiken i rymdhamnen, som också kallades Nyrna (efter planeten Nyrna), tycktes inte bry sig om maktskiftet i staden Nyrna. Ninanerna, som ersatte nyrnierna i administrationen, togs emot vänligt och som ingenting hänt. Men alornierna var ju kända för att vara mera intresserade av teknik än makt.

Kejsare Darjang I av Nyrna, även kallad Darjang VII av Ninán, drog sig småningom tillbaka och överlät kejsardömet åt sin son. Exkejsaren slog sig ned på liten ö i Vita havet utanför Nináns kust. Där skrev han sina memoarer. Det var en filosofisk text, som förklarade kriget mellan Nyrna och Ninán som helt onödigt och kejsardömet som en bortkastad världslig gest. Han frågade sig om universum verkligen styrdes av gudar och om det inte var frågan om komplicerade materiella processer, ändå tycktes han vara en troende. Darjang var utan tvivel den mest framgångsrika av Nináns kungar, men trots det var han på ett märkligt olycklig och pessimistisk.

Till Kulturmenyn.