Historiens Fenix

et var kväll när hon i gruvstaden Raglan steg på nattåget till huvudstaden Ninán. Hon hette Ninjala, ty hennes föräldrar var stolta över att tillhöra kungariket Ninán på södra delen av planeten Nyrna. Det markerade de genom att ge sin dotter ett namn härlett från just Ninán. Hon var 18 år gammal när hon steg på tåget. Hon hade ljusa drömmar och stor beslutsamhet.

Ninjala hade brunt hår, liten näsa och jämna anletsdrag. En del kallade för söt, andra såg henne som vacker. Det tänkte hon i allmänhet inte på, särskilt inte nu under resan, ty hon var lite orolig över om hon skulle klara sig på egen hand.

I sovkupén gick hon tidigt till sängs. Medan tåget tuffade norrut genom södra Nináns kullriga landskap sov hon djupt. Hon drömde inte om framtiden, allra minst att just hon skulle bidra till att förändra Nináns mycket långa fredliga historia till någonting helt annat, till vad som efter hennes levnad skulle utvecklas till hård konkurrens och krig.

Däremot drömde Ninjala om sin mor, Minara. Hon var mycket from. I ett hörn i vardagsrummet hade de en staty av den svarta Ninanah, en lång, smal, svart kvinna med stora ögon. Hon troddes beskydda männen som arbetade i gruvorna. Under sin barndom hade Ninjala många gånger sett sin mor på knä framför Ninanah med handflatorna vända mot gudinnan, fromt bedjande.

Ninjala hade också trott på Ninanah ända in de tidiga tonåren. Men då hade inträffat en våldsam jordbävning, den kanske kraftigaste någonsin i de oroliga Vilda bergen. I flera av gruvorna hade skalvet utlöst omfattande ras, vid vilka flera hundra gruvarbetare omkom eller blev instängda. Alla städerna i gruvdistriktet gjorde förluster och sorgen var enorm.

Efteråt började folk säga att Svarta Ninanah inte var att lita på – hon svek när hon behövdes. Ninjala greps av vågen av tvivel och slutade tro på den svarta gudinnan. Men det gjorde inte Minara, hennes mor. De började gräla och grälen blev allt våldsammare. När Ninjala var sexton beslöt hon sig för att lämna Raglan.

Ninjalas hemstad var en av flera småstäder som blomstrade tack vare järngruvorna vid Vilda bergens fot. Dessa gruvor hade länge varit ryggraden i kungariket Nináns ekonomi.

Raglan var fylld av hårt arbetande människor och deras familjer. Staden själv var en charmig plats, där små tegelhus och trädgårdar med vildväxande blommor kantade de smala gränderna. Huvudgatan, med sitt kullerstensbelagda centrum, var alltid livlig med marknader, där bönder, hantverkare och smeder sålde sina varor.

Ninjala hade varit klasskamrat med en pojke vars far arbetade som kontorschef för gruvbolaget i Raglan. När Ninjala var 17 år tog hon kontakt med den förra skolkamraten. Hon berättade om sina planera att flytta till Ninán och bad kamraten om hjälp. Kamraten ordnade så hon fick prata med hans far. Han i sin tur lyssnade på henne och lovade att ordna ett arbete åt henne på bolagets kontor i Ninán.

De häftiga grälen med modern hade inte avtagit under Ninjalas senare tonår. De hade också påverkat hennes känslor för hemstaden. Å ena sidan var det där hon växte upp, omgiven av vänner och familj, å andra sidan kände hon en avsky för dess trångsynthet och intolerans. Men denna kväll hade hon stått på stationen i Raglan och känt bara kärlek, omgiven som hon var av sin familj och vänner, som kommit för att vinka farväl åt henne med både stolthet och sorg i blicken.

Medan Ninjala sökte sin sovkupé tänkte hon på de berättelser hennes pappa brukade berätta om järngruvorna. Hans grova händer, ärvda från generationer av gruvarbetare, hade alltid fascinerat henne. Men hon hade valt en annan väg. Hennes arbete i Ninán skulle innebära att hon arbetade på kontor, långt ifrån gruvornas damm och faror.

Ninán, kungarikets stolta huvudstad, var känd för sitt ståtliga kungapalats och de många torn som reser sig mot himlen. Det var en stad fylld av historia, makt och intriger, och Ninjala kunde knappt vänta på att få upptäcka allt som Ninán hade att erbjuda.

Men följande dag skulle hennes värld förändras. Tåget kom på morgonen till Brekel, en stor stad i norra delen av södra Ninán. Här måste hon byta från sovvagn till vanligt järnvägskupé. Tåget stod därför ganska länge i Brekel. En ung man steg ombord och fann vägen till den kupé hon satt i. Han slog sig ner mitt emot henne. Efter att han satt sig tillrätta och tåget sig i rörelse började han prata. Han talade hennes språk men med en brytning. Ninjala log mot mannen. ”Du pratar ninanska med en liten brytning,” sade hon nyfiket. ”Var är du ifrån?”

Mannen, som presenterade sig som Flarjang, log tillbaka. ”Jag kommer från Nyrna, en liten stad på norra sidan av Vita havet,” svarade han. ”Vi håller på att bygga en rymdhamn på en udde i Vita havet, med hjälp av ingenjörer från planeten Aloria.”

Ninjala blev intresserad. ”Ja, jag har hört att rymdskepp från Aloria har landat i Nyrna. Ska alorierna verkligen bygga en rymdhamn på den stora udden?”

Flarjangs ögon lyste. ”Vi har sedan länge varit längre utvecklade än gamla, sömniga Ninán. Våra tåg går med elektricitet, era fortfarande med kol och ånga. Vi har vackra skogar, ni har huggit ner era skogar och plundrar nu jordens inre på kol och järn. Med Rymdhamnen blir Nyrna planetens ledande nation,” sade han med övertygelse. ”Staden Nyrna är på väg att bli ett viktigt centrum för handel och teknologi, och språket kommer att bli allt viktigare. Jag tror att om du vill vara en del av framtiden, borde du lära dig nyrniska.”

Just då körde tåget in i en ravinliknande sänka. Ekot från sänkans väggar gjorde att skarvdunket hördes starkare än vanligt. Oljudet gav Ninjala några sekunders tid att tänka efter.

”Men var kan jag lära mig det,” frågade hon med nyväckt nyfikenhet. Då förstod hon inte att det var början på en helt ny vändning.

Flarjang funderade en stund. ”Jag tror att det finns språkkurser i Ninán,” sade han. ”Men om du vill, kan jag också introducera dig till några av mina vänner som pratar flytande nyrniska. De skulle gärna hjälpa dig att lära dig språket.”

Ninjala kände ett pirr av spänning. Möjligheten att lära sig ett nytt språk och upptäcka en annan framtid fyllde henne med ett nytt och överraskande mod. ”Det skulle vara fantastiskt,” sade hon.

åget kom fram till Nináns Södra, en stor station dit många av tåglinjerna från södra Ninán slutade. I den stora hallen var det fullt av folk som var på väg till eller just hade kommit från och högtalare ekade i hallen, ropande ut än det ena tågets avgång, än det andra tågets ankomst. När de kommit ut på gatan föreslog Flarjang att Ninjala skulle följa med honom till den nyrniska kolonin i staden. Där skulle hon få höra tonen, själva sången, i det nyrniska språket. Det lät spännande, hon kunde göra ett undantag.

Den nyrniska kolonin var en levande samling av nyrniska invånare, kultur och språk. De nyrniska invånarna hade skapat ett litet samhälle mitt i Ninán, med butiker, kaféer och skolor där deras kultur kunde blomstra.

Ninjala kände sig omedelbart lockad av detta livliga samhälle. Hon var fascinerad av språket, människorna och deras framtidsdrömmar. Trots sina ursprungliga planer att arbeta på kontor i Ninán, insåg hon att hennes hjärta drog henne mot något annat. Hon ville lära sig nyrniska och bli en del av denna spännande framtid som Flarjang hade beskrivit.

Ninjala började arbeta på ett nyrniskt kafé i kolonin. Det var ett charmigt litet ställe, fyllt av doften av nybakat bröd och ljudet av skratt och samtal. Genom att arbeta där, hade hon chansen att prata med kunder och kollegor varje dag, vilket hjälpte henne att snabbt lära sig språket. Men samtidigt lärde hon sig mycket om det politiska livet i Ninán, ty det nyrniska kaféet var ett centrum för skvallret i den nyrniska kolonin och därmed också hela Ninán.

Av allt hon hörde blev hon mest förvånad över uppgifterna om att staden Nyrna höll på att sätta upp en krigsmakt. Det var för att skydda rymdhamnen sades det. Men på planeten Nyrna hade det alltid rått fred – någon krigsmakt behövdes inte. Eller hade hon tagit fel? Hon grubblade över detta allt emellan åt.

På bara ett år blev Ninjala flytande i nyrniska och accepterad som en medlem av kolonin. En dag klev en imponerande man in på kaféet. Det var greve Lanjang, en framstående adelsman känd för sitt inflytande vid hovet i Ninán. Han slog sig ned vid ett tomt bord och såg sig omkring.

Ninjala gick fram till mannen. Hon såg genast att det var en avvikande kund. Därför sade hon på ninanska: ”Min herre, vad får det lov att vara?”

Greven såg förvånat på henne. ”En ninansk flicka på ett nyrniskt kafé, hur kommer det sig?”

Flickan skrattade. ”Om min herre tillåter, men Ninán är stagnerat och gammaldags, Nyrna är växande och nyskapande. Jag villa vara med i de nya tiderna!”

Greven skrattade i sin tur. ”Säger fröken det. Men Ni kan nog har rätt. Ninán har försjunkit lite för djupt i sin sömn.”

Han var tyst och såg värderande på henne.

Så frågade han henne på nyrniska: ”Behärskar fröken nyrniska?”

”Självfallet,” svarade hon. ”Man jobbar inte på ett nyrniskt kafé om man inte lär sig språket!”

”Fröken jag gjort intryck på mig som en ovanlig, framåtblickande ninansk kvinna,” sade greve Lanjang. ”Jag skulle vilja erbjuda Er ett jobb som översättare och tolk vid hovet i Ninán. Vi har stort behov av någon med Era språkkunskaper och Er energi.”

Ninjala blev först förstummad av erbjudandet. Var det inte ett skämt? Men långsamt insåg hon att detta kunde vara en möjlighet som hon inte hade kunnat drömma om. Efter några frågor tackade hon till slut ja.

injala kände sitt hjärta bulta av nervositet och spänning när hon gick över bron som ledde till kungapalatset i Ninán. Vallgravens vatten glittrade i morgonsolen, och stod i kontrast till de väldiga stenverk som var slottet. Hon undrade än en gång om hon gjort klokt när hon accepterade att jobba på slottet.

Greve Lanjang, klädd i en stilig uniform, mötte henne på borggården och hälsade henne med ett varmt leende. ”Välkommen, Ninjala,” sade han. ”Låt mig visa dig runt.”

Palatset var en labyrint av magnifika salar, dekorerade med konstverk och gobelänger som berättade om Nináns stolta historia. Greven visade henne till sin del av slottet, där hon också skulle arbeta. ”Jag är överbefälhavare för stadsvakten,” förklarade han. ”Vår stadsvakt, bestående av konstaplar, ser till att hålla ordning och säkerhet i Ninán. Vi anser att vi som ett alltid fredlig land inte att vi behöver en militär med kanoner och flygplan.”

Efter rundturen följde Ninjala med greve Lanjang till ett av förhörsrummen. Där stod en överkonstapel framför en sittande nyrnier, som såg både nervös och trött ut. Ninjala fick genast, nästan som en prövning, hoppa in som tolk.

Under förhöret förklarade den besökande nyrniern att han var en handelsman. Men överkonstapeln misstänkte honom för sabotage och började ställa mer detaljerade frågor. När Ninjala översatte hans ord, lade hon märke till något märkligt. Den besökande nyrniern antydde att det fanns en organiserad motståndsrörelse mot Ninán, styrd från Nyrna.

Ninjala kände en kyla i magen när hon insåg omfattningen av situationen. Det var inte bara ett enkelt förhör om sabotage – det var en glimt av ett större, dolt politiskt spel om makten på planeten Nyrna.

Efter förhöret följde Ninjala greve Lanjang genom de stora korridorerna i kungapalatset, tankarna snurrade i hennes huvud.

”Hovet i Ninán är uppdelat i två falanger,” hade greven förklarat tyst medan de gick. ”Den ena tror att framtiden ligger i rymdhamnen i Nyrna, med alla dess teknologiska möjligheter och ekonomiska vinster. Den andra falangen, som är mer konservativ, tror att vi i Ninán ska fortsätta som förut, hålla fast vid våra traditioner och befintliga maktstrukturer.”

Ninjala försökte förstå den fulla innebörden av hans ord. ”Och du tror att ledande personer i Nyrna kan försöka sabotera oss konservativa i Ninán?” frågade hon försiktigt.

Greve Lanjang nickade allvarligt. ”Om de ser oss som ett hinder för deras framtid, är det en stor möjlighet. Din roll här kommer att vara viktigare än vi anade. Du har förmågan att förstå både språk och kulturella nyanser, vilket kan bli avgörande för att avslöja deras planer och hålla vårt kungarike säkert. Håll ögonen och öronen öppna, Ninjala.”

Ninjala kände en våg av ansvar skölja över henne. Hon hade kommit till Ninán för ett enkelt jobb, men fann sig nu vara en del av något mycket större och farligare.

injala hade precis börjat känna sig bekväm i sin nya roll när hon en morgon kom till jobbet och fick en verklig kalldusch. Hon fick höra att greve Lanjang hade blivit kidnappad. Det skulle ha varit en högerrörelse som tagit honom till fånga. Rörelsen ville göra Ninán stort igen. Den hade satt som villkor att greven skulle släppas omedelbart om han ersattes av en annan överbefälhavare för stadsvakten.

Ninjala undrade vad som stämde i dessa rykten. Hon begav sig till det nyrniska kaféet där hon tidigare hade arbetat. Där talade hon med många hon kände och satt vid ett bord och lyssnade på samtalen. Det blev klart för henne att nyrnierna inte låg bakom kidnappningen av greven. Det var verkligen frågan om en högerrörelse. Till på köpet motarbetade den nyrnierna. De visste också var greven hölls fången. Det var i en övergiven lagerbyggnad nära stadens utkanter, en plats som tidigare använts av gruvindustrin men nu stod tom.

Ninjala återvände till det kungliga slottet, där hon uppsökte den biträdande överbefälhavaren för stadsvakten. Ganska upphetsad gick hon rakt in i hans rum. Där satt en man i stolen framför biträdande ÖB:s skrivbord. Bakom det satt generalöversten Planala själv, en storvuxen man, som hon träffat men inte riktigt tyckt om.

”Ursäkta mig,” sade Ninjala, ”men jag har lyckats få tag på uppgifter om var greve Lanjang hålls fången.”

Den sittande mannen steg upp. Han var iförd en enkel men elegant uniform. Han hade ett tjockt, lockig hår, kort näsa och generös mun. Ninjala ryckte genast om honom.

”Vet fröken verkligen var greven hålls fången,” frågade den unga mannen.

”Jag gick till ett kafé i den nyrniska kolonin här i Ninán,” berättade hon. ”Där vet man allting om vad som händer i denna stad.”

Generalöversten Planala reste. ”Ers höghet, den unga damen är vår tolk Ninjala,” sade han. Så vände han sig till Ninjala. ”Får jag presentera hans höghet kronprinsen Darjang.” Generalöversten signalerade åt Ninjala att nu gällde det att inte göra bort sig.

Ninjala neg. ”Hedrad över att möta Ers höghet.”

Så sade hon rakt ut i rummet: ”Greven hålls fången i en övergiven lagerlokal som tidigare använts av gruvindustrin.”

De båda männen satte igång med att planera ett fritagande. När generalöversten antydde att Ninjala skulle lämna rummet motsatte sig kronprinsen. Under hans ledning och med information från Ninjala och med hjälp av generalöversten utarbetade de tillsammans en plan för en räddningsaktion.

Redan samma natt ledde Ninjala och Darjang en liten trupp av stadsvaktens elitstyrka till den övergivna byggnaden. Där fann de greve Lanjang, fastkedjad men annars oskadd. En våldsam eldstrid utbröt när de försökte fly med greven, men tack vare elitkonstaplarna träffsäkerhet med sin skjutvapen kunde de slå ut flera av kidnapparna. Det gjorde att resten gav sig. Därmed var greven räddad.

öljande dag hade hon knappt hunnit till sitt arbete på slottet när en betjänt i kunglig betjäntuniform sökte upp henne.

Hans majestät kungen önskar träffa tolkfröken Ninjala,” sade han. ”Jag har fått order att ledsaga fröken till hans majestät.”

”Menar du att kungen vill se mig genast,” frågade Ninjala förbluffad. ”Jag kan inte visa mig för kungen i mina paltiga arbetskläder.”

”Jag tror inte kungen bryr sig,” sade betjänten. ”Stadsvakten rapporterade för kungen i morse för hur ni fröken i sällskap av kronprinsen och duktiga konstaplar befriade greve Lanjang. Kungen vill bara träffa fröken personligen.”

Kung Niljong III arbetade i den stora kupolsalen, slottets hjärta. Den hade en magnifik kupol, som myllrade av heliga personer som levt i Ninán. Kungen stod lutad över ett stort bord som var uppställt på bockar.

Betjänten anmälde att fröken Ninjala och greve Lanjang hade anlänt.

Kungen var en man med vitt, ståtligt hår och rynkor i ansiktet, men som annars verkade ungdomlig. Han var iförd en grå kostym och hade en vit skjorta som öppen i halsen. Han vände sig från bordet och tog ett steg mot dem. Han räckte fram handen mot Ninjala. När de skakade hand sade kungen: ”Jag är verkligen glad över att få träffa en så duktig medarbetare som fröken. På en dag fann fröken ut var greve Lanjang hölls fången och så ledde fröken konstaplarna som fritog greven.”

”Tack, Ers majestät,” sade hon. ”Men riktigt så enkelt var det inte. Jag tog reda på gömstället, men det var kronprinsen, som ledde planering och verkställande.”

Kungen log mot henne och hon såg att han var en vacker äldre herre. ”Jag hör att fröken är en noggrann ung dam. Det gläder mig.”

Så vände sig kungen till greve Lanjang. ”Jag beklagar Lanjang om jag drog dig från sängen. Men din kidnappning visar att det är stora saker i görningen.”

Just då tyckte Ninjala att hon såg en rörelse på sin högra sida. Hon vände huvudet och fick då syn på statyn av den sittande gudinnan Ninanah. Var det hon som hade vinkat? Förbryllad återvände hon till samtalet mellan kungen och greve Lanjang.

”Tack, Ers Majestät,” hörde hon greven säga. ”Jag mår ganska bra. Men jag är arg, fruktansvärt arg på de där högerextrema idioterna. Medan de väntade på Ers majestäts svar pratade de om att Ers majestät borde avsättas. Det är oerhört.

”Sade de sådant?” Kungen såg nedslagen. ”Jag har av mina rådgivare fått höra att både jag och kronprinsen borde avgå i förmån för den odrägliga hertig Birjong. Han ska göra Ninán stort igen, sägs det.”

”Ursäkta Ers majestät,” insköt Ninjala djärvt under en plötslig ingivelse. Hon visste inte att hon med sitt inspirerade infallet bröt mot reglerna vid hovet. ”Ninán är fortfarande stort. Som en enkel flicka från gruvstaden Raglan vet jag det, ty Ninán har järnet. Nyrna kan ingenting göra utan järnet från Nináns gruvor. Det vet man i den nyrniska kolonin och det är möjligt att extremisterna där drömmer om att lägga beslag på Nináns gruvor. Därför tror jag att Ninán behöver en riktig, modern försvarsmakt med många män samt pansarvagnar och jaktflyg.”

Hon var själv överraskad över sina slutsatser. Men det var under själva resonemanget hon plötsligt visste svaret på de frågor hon grubblat över. Till en början märkte hon inte heller att hennes påpekande att gett upphov till en tystnad i kupolsalen. En kvinna hade haft den oerhörda fräckheten att oombedd föreslå kungen en helt ny politik.

Men innan situationen hann utvecklas till en skandal, som skulle ha tvingat kungen att utvisa Ninjala från salen, kom greve Lanjang med en kommentar: ”Fröken Ninjala har alldeles rätt. Vi har många gånger i stadsvaktens ledning diskuterat förslag liknande dem som fröken Ninjala framlagt. Men vi har sett att det inte finns medel. Men det är kanske tid nu för att vi skaffar fram medlen.”

”Ja, du, Lanjang, du är inte någon av mina vanliga rådgivare. Du har varit fången hos extremister och vet mer om dem än kanske någon annan här vid hovet. Eftersom du stöder fröken Ninjalas djärva tankar ska vi ta dem till oss.”

Han vände på huvudet och kastade en blick på pappren på bordet.

”Ursäkta mig, men jag måste nu fortsätta med mitt arbete,” sade han. ”Vi kan fördjupa diskussionen vid en middag i södra kabinettet. Ni är välkomna klockan sex i kväll.”

Så vände han dem ryggen.

Läs fortsättningen Ninjala uphöjs till friherrinna.