Historiens Fenix

ag gick i skola i Grankulla utanför Helsingfors i Finland. Först i en förberedande skola, sedan i Grankulla samskola från första klass till nian och studenten. Under skoldagarna åkte jag tåg på morgnarna från Hoplax station till Grankulla och på eftermiddagarna i omvänd riktning. Under hela denna tid anammade jag en filosofi och livsstil som jag insupit i Grankulla bland dess framstående personer som jag högaktade och beundrade. Det handlar om den ideologi jag skrev om i artikeln Det stora nejet i Historiens Fenix. Det är frågan om den ideologi som dels handlar om den grekiska filosofen Zenons lära om att kontrollera sig själv och leva i harmoni med naturen i protest mot stat, köpenskap och samhälle. Zenon var också den första anarkisten, vilket mestadels glöms bort när han diskuteras.

När denna lära kombinerades med olika religiösa tänkanden uppstod olika mysticistiska läror. De gick ut på man efter en undervisning skulle genomgå en symbolisk död och därefter återuppstå som en vis man, senare som gudarnas like. Detta mysticistiska budskap levde vidare genom årtusendena och bidrog till uppkomsten av den tidiga, anarkistiska socialismen. Den förkunnade individens frigörelse genom en anarkistiska revolution.

Dels från min mor, dels från det intellektuella Grankulla lärde jag mig till slut en liberal hållning med anarkistisk underton och med tonvikt på en framtidstro. Genom den trodde jag att min egen frigörelse skulle vara möjlig. Hållningen resulterade i de senare tonåren i konflikt med rektorn om MacCarthyismen; man fick inte kriktisera USA!

Att en del av de intellektuella i Grankulla också svärmade för den idealistiska delen av nazismen förstod jag inte förrän senare. Att det var så insåg till slut när jag läste inledningen till Hitlers Mein Kampf. Han lade fram där tankar liknande dem jag lärt i Grankulla. I själva verket var det en tankevärld som Hitler hade lärt sig bland konstnärer när han försökte själv bli konstnär. Den idealistiska delen av hans tankevärlden dog i praktiken när han lät mörda den socialistiska ledningen av SA, d v s Sturmabteilung, också kallade brunskjortorna, upprättade efter Mussolinis fascistiska modell. Bland dem fanns främst socialisten Ernst Röhm. Vad som sedan följde var ren rasism, socialdarwinism och konsekvent terror mot och utplundring av judarna och andra minoriteter, alltså ingen idealism.

Efter Hitler var Det stora Nejet omöjligt. Men före det hade Lenin dödat den anarkistiska socialismen. Hans kommunism gick ut på att en auktoritär enpartistat härskade, inte folket. När andra världskriget var slut fanns det inom den humanistiska sfären utanför de kristna kyrkorna inget att egentligen tro på.

är jag undersökte den tidiga idévärlden i de första städerna i nedre Mesopotamien upptäckte jag emellertid en annan tanketradition, som faktiskt tycks mig leda till våra dagar. Jag kallar den MEZ, som tycks ha varit en av varianterna av ordet som användes av sumererna.

Men först måste jag göra en metodologisk utredning.

Efter utförd värnplikt ville jag fördjupa min moraliska modell genom studier i filosofi vid Helsingfors universitet. Det gav mig inte riktigt vad jag sökte. Emellertid medförde G H von Wrights logiska empirism, som jag tog del av vid hans seminarier vid universitetet och genom läsning av hans bok från 1942 Logical empirism, en del uppslag. Jag började utveckla vad jag småningom döpte till arkeosofi. Den går ut på att dels se till en historisk helhet, dels använda olika slag av bildframställningar till idéanalyser, idéer som sedan sätts i relation till det historiska sammanhanget. Det ger inte absolut säkra sanningar, men ett visst närmande till det förgångna, en förståelse av dess händelser och tankar.

Låt oss börja i Göbekli Tepe i sydöstra Anatolien för omkring 12 000 år sedan. Det är en stor bergsavsats på 700 meters höjd. Där uppfördes något som ser ut som en mindre by av av ovala hus för permanent boende. Området har grävts ut av tyska arkeologer. De har hävdat att ruinerna var lämningar av friluftstempel. Men en kanadensisk arkeolog Ted Banning hävdar att det var frågan om takbeklädda hus och har gjort nedanstående förslag hur takets bjälkar skulle ha lagts utnyttjande pelarna i rummet.

Som jag har visat i flera artiklar i Historiens Fenix, t ex Lindgren 2019, byggde människorna i början av sin tid med fasta bosättningar hus efter sin världsbild. Vi kan därför tolka taken i husen i Göbekli Tepe som bilder av himlen. De tycks ha burits upp av pelare. Vad mera, de dåtida människorna tycks ha trott att pelarna var levande.

Detta gäller särskilt mittpelaren i varje hus. En av arkeologerna vid utgrävningen i Göbekli Tepe, Jens Notroff, har gjort en skiss av pelare 18 i inhägnad D i Göbekli Tepe. Därvid har han i en teckning pekat ut de delar som tyder på att pelaren troddes manifestera ett levande väsen.

Den T-formade pelaren skulle alltså avbilda en människoliknande varelse. Huvudet, som bildas av den horisontella överdelen, saknar ansikte. På den vertikala delen av pelaren finns på smalsidan en ristning som visar en cape som hålls ihop av ett spänne. På båda bredsidorna har tecknats långa armar. Dess händer möts i höjd med magen på ena smalsidan. Nedanom finns ett bälte med ingraverade symboler och på smalsidan hänger från det ett rävskinn som höftkläde. En räv har också ristats på bredsidan. Teckningen återges med benäget tillstånd av Jens Notroff.

Vad är det som ser ut att bära upp himlen när man en solig dag ser upp mot det blå? Ja, man måste tro himlen är ett slags element, inte en illusion skapad av atmosfären, som vi tror. Eftersom allt tenderar att falla till marken, bör himlen rimligtvis vara uppburen av någonting. Det finns olika förslag, men ett av dem tycks ha varit att himlen uppbars av en pelare. Den var visserligen oynlig, men eftersom himlen alltid fanns på plats så måste pelaren också vara där.

Sannolikt ända sedan den sena Homo heidelbergensis dagar trodde man ungefär till bronsåldern att det var bara värme som kom från solen. Att denna bländande boll också skulle vara ljusets källa kunde man inte förstå. Det var ju ljust redan innan solen gick upp, liksom det var ljust ett tag efter solen gått ned. Den för människans logiska slutsatsen av dessa iakttagelser var att ljuset är en egenskap hos dagen, dagens rum.

Det nya och arkeosofiskt remarkabla var att det verkar som om prästerna i Göbekli Tepe skulle ha utvecklat den tanken att det inte var någon egentlig pelare som bar upp himlen utan ljuset självt. Men till denna tanke lade man till andra iakttagelser.

Ljuset verkar också att förändras omärkligt under dagens gång. Vi lär oss i barndomen att känna igen morgonen på dess ljus, att solen tenderar att stå högst upp på himlen vid middagstid, då det är ljusast. På eftermiddagen minskar ljusintensiteten långsamt och stadigt för att äga efter kort efterglöd efter solens nedgång. Dessa förändringar hos ljuset beror på ljusfotonernas infallsvinkel, på morgon och förmiddag är den sned liksom på eftermiddag och kväll medan den är som rakast när solen står högst upp på himlen.

Detta hade prästerna i Göbekli Tepe lagt märke till. Deras slutsats verkar ha varit att ljuset färdades över jorden hållande himlen uppe under dagens lopp. I detta skulle en kraft som inte var mänsklig har varit verksam, vi skulle tala om gudomlig kraft. På själva jägarstadiet föreställde man sig sådana övermänskliga krafter som uppträdande i djurgestalt. Men i Göbekli Tepe hade man övergått att föreställa gudomlig kraft i mänsklig gestalt. Det gestaltades i sten i mittpelaren i husen i Göbekli Tepe.

Mittpelaren i husen i Göbekli Tepe skulle alltså symbolisera dagens ljus som vandrar över världen. Det var på för 12 000 år sedan en revolutionerande ny idé. Riktigt nya idéer har en tendens att inte bara bevaras utan också utvecklas.

å 700 meters höjd i sydöstra Anatolien var det kallt vintertid, platån där Göbekli Tepe befann sig kunde sannolikt vara täckt av snö. Även om man inomhus värmde sig med öppen eld och sov under någon form av tjocka filtar måste man ha varma kläder utomhus. De varmaste skinnen var de täta arktiska pälsverken. Göbekli Tepe och dess nio systerbyar byggde ut ett handelssystem norrut till de finsk-uraliska folken öster om Ural, manser, khanter och protoungrare. De levererade täta arktiska skinn gissningsvis mot avancerade stenverktyg och någon form av textilier som man inte hade tillgång till i norr.

Bevis härför är fyndet av Shigiridolen i mansernas land väster om Jekaretarinenburg Det är en 5,3 meter hög trästaty som bevarats i ett kärr. Det har nyligen daterats till 11 500 år tillbaka i tiden, alltså något efter pelarhusen i Göbekli Tepe uppfördes (Lindgren 2020).

Ideologin eller tankevärlden för det handelssystem som utvecklades bestod tills grekerna och romarna utvecklade nya organisationer. Men det finns beskrivet på ett spänne från Luristan.

I norra Asien och norra Europa utvecklades föreställningen om den levande pelaren från Göbekli Tepe till en föreställning om en man som synar världen under dagens gång under övervakning av den asiatiska Gyllene gudinnan. Han symboliseras av en pelare eller påle. Hur allt detta troddes höra ihop finns gestaltat i ett spänne från Luristan i de västliga Zagrosbergen i Iran någon gång på 800-talet f Kr. Det hade gjutits i brons och skulle troligen säljas till skyterna på de ukrainsk-ryska slätterna. Men det är i själva verket en bild av de olika idéer som bildade mytologin kring de pålar som användes vid gåvoutbytet/handeln i Sibirien, Östeuropa och Östersjöområdet.

Överst har vi pålens manliga aspekt, troligen en skytisk motsvarighet till ”Mannen som synar världen”. I Sverige kallades den ”Skade” men mera exakt ”Skaðin”, d v s ”Skuggan”. Han håller i sin hand två drakar, ursprungligen ormar, som symboliserade tid (genom skuggan från pålen kunde man se tidens gång!). Under Skuggan har vi den Gyllene gudinnan, som uppträdde i olika variationer i olika kulturer. Den här gudinnebilden återger sannolikt skyternas gudamoder Api. Det är hennes upplyfta armar som Skuggan håller i. Lägg märke till att hon har tydligt rundad bak – symbol för hennes fruktbarhetsgivande förmåga. Notera också att benen är åtskilda, en detalj som placerar henne i den östeuropeiska guppen av den Gyllene gudinnan. Hon saknar fötter och har i stället vad som kan vara fiskstjärtar eller ormar till fötter; det var skyternas sätt att knyta an till det övernaturliga. På armar och höfter sitter fåglar, traditionella attribut för himmelsgudinnan.

Denna sammanfattande miniatyrbild av handelspålens mytologi vittnar om att handelsregler med sannolikt ursprung i Göbekli Tepe, modifierade på mansernas marker öster om Ural, kom att spridas över ett enormt område. Det kan faktiskt inte uteslutas att även kelternas handelsplatser, kallade dunum, var inspirerade av skyternas ställen för handel, som skulle haft någon form av centrum (en megalit?) kanske omgiven av hus. De var sammankopplade över väldiga avstånd. På skyternas handelsplatser såldes nämligen inte bara lyxvaror som grekiskt vin utan även silke från Kina!

En annan något äldre gudom än skyternas men med en trolig ursprunglig inspiration från Göbekli Tepe är ljusguden Mithra i den iranska, zoroatriska religionen. Men han var betydligt äldre än den persiska traditionen från bronsåldern, han var troligen en aspekt på dagsljuset på bondestenåldern. I den zoroatriska trosvärlden var han något större: ”Mithra är beskyddare av sanning och rätt. Hans standardbenämning är övervakaren av allt land (min fetning). Mithra talar alltid sanning, har tusen öron och tiotusen ögon, besitter full kunskap, han är stark, sover inte och är alltid vaken. Som en bevarare av överenskommelser är Mithra också en beskyddare av alla aspekter av interpersonella relationer, så som vänskap och kärlek.”

Ovanstående text är från svenska Wikipedia år 2020 under uppslagsordet Mithra. Den är idag struken. Istället finns ett intetsägande omnämnande av Mithra som en gud tillhörande zoroatrismen. Den text jag citerar ovan är sannolikt skriven av en person som har Mithra som levande religion. Den är därtill med all sannolikhet religionshistoriskt korrekt. Men ledande svenska religionshistoriker styrs av fördomar och kyrkliga intressen, som förvränger hela den idéhistoriska utvecklingen hos människan.

Det är som är det intressanta i beskrivningen av Mithra är sannolikt att den formulerar de civilisationens grundregler, som först var en del av de handelsregler, som skulle ha utgått från Göbekli Tepe. De skulle vara att tala sanning, att inte luras utan vara hederlig och hålla sina överenskommelser. Det är inte så märkligt men står klart över Gamla testamentet brutala Tio budord.

Källor:

Banning 2011: E. B. Banning: So Fair a House. Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol 52, Nr 5, October 2011.
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Kapitel 2 Natufiernas kosmiska hjälte. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/natuftro_02.htm)
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Den Gyllene gudinnan. En kartläggning av handelssystemet i norra Östersjöområdet under bondestenåldern. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/SkuruSampo_01.htm)

et finns i British Museums samlingar i London fyra till synes bisarra statyer. De har alla som motiv en man som tycks omfamna en påle eller kanske rentav ridande en tjock stav. De har alla påträffats i Eridu, den första av de sydmesopotamiska städerna, som tros ha grundats på 5500-talet f Kr.

Den skotske arkeologen Jeff Rose har föreslagit att moderna människor från de nuvarande stränderna av persiska viken sökte sig ner i viken när havsytan sjönk ner till -120 meter med början för 24 000 år sedan. Med senaste istida maximum kom en intensiv torka över länderna runt Persiska viken och de moderna människorna hade inget annat val än att söka sig ner i dalen. Där skulle ha funnits gott om mark runt två sötvattensjöar. Sedan för 8000 år sedan började dalen åter fyllas av havet. Från för 7000 år tillbaka finns åter spår av bosättningar runt om Persiska viken.

De bosättningar, vars lämningar har kunnat dateras till 7000-talet före vår tid, bestod av T-formade hus. Man odlade dadelpalmer och hade lärt sig hur blommorna skulle pollineras (Maisels 1993). Sedan kort efter det växer staden Eridu fram. Fastän kullarna där Eridu låg har grävts ut i olika omgångar sedan 1850-talet har arkeologerna inte lyckats fastställa hur det skulle ha gått till när vad som troligen var en by, växte till en stad. Just nu pågår en engelsk-italiensk utgrävning och vi får småningom se vad de kommer till för slutsatser med hjälp av dagens ultramoderna verktyg.

Sumererna tog som bekant över de sydmesopotamiska städerna kring år 3100 f Kr. De tycks ha bevarat tempelinstitutionerna men skapat en egen ekonomi vid sidan om templens ekonomi. De tycks ha haft privata bostäder, eget kök och matsal och slavar som tjänare. I var och en av städerna härskade en sumerisk kung vid sidan om översteprästen (ibid). Det var kungen som ledde hären och hade därmed den militära makten.

Denna samhällsorganisation ledde till att väldigt mycket av de tidigare årtusendenas kultur kom att bevaras och de religiösa dikterna översattes till sumeriska. Vi kan anta att det i grunden är frågan om dikter som medförts av människorna som flydde den stigande havsnivån för 8000 år sedan. Jag har föreslagit att de kallade sitt förlorade land för Dilmun (Lindgren 2023). Men sedan i samband med subarerna, som kom norrifrån, tog över makten i städerna cirka 3500 f Kr, följda av sumererna 400 år senare, glömdes bort att Persiska viken varit en torrlagd och fruktbar dalgång. Dilmun kom att avse ett obestämt land söderut (Bahrain har föreslagits).

Framför allt var Enki i besittning av civilisationens grundregler, som kallades me eller meh och mez. Dessa grundregler var vid denna tid identiska med handelsreglerna. De var knutna vid en påle som framgår av den sumeriska eposet "Enki och världsordningen". Enligt dikten gör Enki en resa genom Sumer och fortsätter till Magan, Meluhha och Dilmun (runt Persiska viken ända till Meluhha som var en hamn vid Indusfloden; Averbeck 2003). I citatet nedan betyder ”härskaren av Abzu” detsamma som guden Enki av templet Abzu (i Eridu), ”hjorthane” är ett annat namn på Enkis påle, Enlil var jordens gud och Enkis fader. Eridug kan vara identiskt med Dilmun, alltså Gulf Oasis.

Raderna 166-181 i eposet lyder:

Vad som beskrivs ovan är idémässigt identiskt med bilden längst till vänster. När hela dikten av Enki och världsordningen reciterades vid en ceremoni i templet i Eridu fick åskådarna hela sin värld förklarad. Det var Enki som ridande sin mez uppbar himlen och varje dag färdades runt i den då kända världen. Att en av de närvarande bytte till sig en staty av Enki ridande mez var en djupt from handling på 5000-talet f Kr.

Till studiens andra del.

Källor:

Lindgren 2023: Sören G Lindgren: När guden Enki bevattnade Dilmun. Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/gulfoasis.htm)
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology Volume 51, Number 6, December 2010