et finns ett stort nej i den moderna konsten, både bildkonsten och skönlitteraruren; en rungande protest mot den rådande ordningen, såväl den sociala som den konstnärliga. Kraften i detta nej framgår av att från nejet har inte bara framsprungit Baudelaire och DADA utan även Aldous Huxleys, Karin Boyes och George Orwells negativa utopier, dessa varningar om den skugga som vårt samhällssystem tycks kasta in i framtiden.

Hur uppstod detta nej? Varifrån kom det? Det här är frågor som det hitills varit mycket svåra att finna något svar på, ty mycket litet har skrivits om nejet som sådant och dess förhistoria. Men våren 1985 gav professorn i konstens teori och idéhistoria vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm tillika konstkritikern Tom Sandqvist ut en studie i ämnet: Det stora nejet, eller iakttagelser kring det förnekade ordet eller den övermålade bilden.

Tom Sandqvist föddes 1954 i Borgå, Finland. I Sverige var han verksam under många år som konstrecensent och konstteoretiker. Det gav honom småningom tjänsten om professor i konstens teori och idéhistoria vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Efter pensioneringen har han bl a skrivit romaner. Foto från Internet.

När jag recenserade boken samma år den utkom sade jag att den är utan tvekan ett epokgörande arbete som Tom Sandqvit skrivit. Den borde ha varit förutbestämd att bli en bibel för den unga generationen av bildkonstnärer och författare. Men så blev det inte. Välfärden nådde från 1990-talet en nivå som gjorde att den sociokulturella kritiken fick en delvis annan karaktär.

I boken har Sandqvist lyckats ta sig igenom ett svårfångat och undanglidane ämne, många gånger på att mycket förtjänstfullt sätt. Ty vad det djupast sett handlar om är en alldeles bestämd mystik, nämligen äen gnostiska kristendomen omsatt i konstnärligt skapande handling.

Men just på grund av ämnets svåra och undflyende karaktär har det i hans beskrivning uppstått den del luckor. Dessa betyder mindre i de antika avsnitten men har fått närapå katastrofala följder när det gäller modern tid. Mellan 1848 och 1930 var det nämligæn det stora nejet som bar praktiskt taget all betydande konstutveckling. Men sedan kom nazismen och fortsatte inledningsvis samma tradition. Det gav upphov till en vändpunkt.

Mankeismens Nej

Låt oss först emellertid se vad som konstituerar det stora nejet. I en förenklad beskrivning kan man säga att förutsättningen är att en person inser eller tror sig inse att det samhälle, den värld som han lever i, har så många fel och brister att den inte kan uppfattas som god, ja, att den är ond i någon variation av den mening som mankeismen gav denna idé. Filosofen och predikaren Mani (cirka 216-276) levde och utvecklade sina tankar om att denna värld är ond under inflytande av den persiska formen av gnosticism. Den hade som en av sina förutsättningar den gnosticism som hade utvecklats i staden Alexandria i Egypten under de två sista seklerna före vår tideräkning; Lingren 2017).

Utvecklingen i Alexandria

Hur den andliga utvecklingen blev så intensiv just i Alexandria börjar med att Alexander den store (356 – 323 f Kr) grundade staden och de följande härskarna av Egypten, en grekisk elit kallad Ptoleméerna, valde staden till sin huvudstad. De främjade kultur främst genom att grundlägga och underhålla ett bibliotek till vilket hörde en filosofiskola, vi skulle kanske säga universitet. Dess lärare hade en fri bostad och en lön, men var övervakade av kungens tjänstemän, hemliga poliser skulle vi säga i dag. Men kring biblitokeket uppstod en andlig miljö, som reagerade på tidens köpenskap. Det tycks ha skett genom att grekiska filosofiska idéer, inte minst stoikern Zenons (333 – 264 f Kr), blandades med mysticistiska religiösa idéer. På ett säreget sätt vävdes Zenons anarkistiska och frihetliga idéer ihop med en äldre mystik.

Zenon från Kition var en fenikier från Cypern. Han var ursprungligen handelsman, men hans handelsfartyg förlist utanför Attica. Han valde att stanna i Grekland, närmare bestämt Aten där han studerade filosofi. Han blev aldrig medborgare i Aten av solidaritet med Cypern. Han motsatte sig Platons auktoritära statsideal. Han grundade den stoiska filosofiska skolan. Bild från Museo archeologico nazionale di Napoli.

Den andliga utvecklingen i Alexandria är svår att få grepp om, ty ungefär 300 år efter dess uppkomst tog en reaktionär version av den över i östra Medelhavsområdet. Det var en tidiga kristendomen. Den kom sent, men gjorde anspråk på att vara först. Så alla spåren av utveckling utplånades så gott det gick och de som inte gick att utplåna vändes ut och in på. De gnostiska skrifterna påstods alla vara skrivna efter Nya testamentets evangelier. I själva verket förhöll det sig tvärtom. I de gnostiska skrifter omtalas Jesu som vishetslärare, först i evangeligerna karaktäriseras han som gud.

Vad jag kommit fram till i fråga om den andliga reaktionen på köpenskapen att man skulle ha utgått från Zenons lära om att den visa mannen är den som kan kontrollera sig själv och leva i harmoni med naturen (Russell 1946, 1996: 243). För att uppnå detta ideal skulle man ha sökt sig ut i öknen och levt på vad öknen kunde bjuda på. Uppgifterna om dessa ökeneremiter dyker upp först när de bildat grupper som utgjorde början till klosterrörelsen. Men den judiske historikern Josephus (37 – c:a 100 e Kr) nämner i sin bok om judarna att han kände till åtminstone två ökenlevande eremiter i Palestina (dit rörelsen småningom spridits).

I måhända nästa steg skulle Zenons lära ha införlivats i någon mysticistisk religionsfrom: Man behövde inte ge sig ut i öknen utan man kunde ta del av Zenons lära för att sedan genomgå en rit, varvid man symboliskt dog och återuppstod som en vis man, ja, en vishetslärare. I de gnostiska texterna ofta kallad Jesus.

Men i något skede glömdes Zenon bort och i stället lärdes ut att i varje människa gömdes en gudomlig gnista. Genom undervisning och sedan en genomgången mystisk ritual skulle gnista bli fullt utvecklad och personen i fråga hade blivit en gudarnas like. Denna version blev hatad och förföljd av den tidigare kristendomen i östra Medelhavsområdet (och är det än i dag).

Humanitär kristendom

De äldsta kristna symbolerna bestod av ett ankare, en fisk och den s k Chi-Ro emblemet (de tre första bokstäverna i Christ). Här är de återgivna som ristningar från den heliga Sebastians katakomber i Rom. Fisken associerar till dopet. Ankaret kan betyda tillvarons förankring, men kan ha sitt ursprung i sjöfarargillet i Alexandria. Chi-Ro emblemet symboliserar Jesus som världens enhet. Bild från internet: Jesus Walk.

Hur det nu än gick till så hade på 100-talet f Kr uppstått en första kristendom i Alexanderia som långsamt spreds i västra delen av det romerska riket under det dokumenterade namnet Christ. Jag kommer här att kalla den för den alexandrinska kristendomen.

Detalj av en romersk mosaik från Hinton S:t Mary i Dorset, England. På stilmässiga grunder har mosaiken daterats till 300-talet e Kr, i varje fall inte tidigare är 270-talet. Mannen tros föreställa vishetsläraren Jesus – notera att han saknar skägg i motsats till Medelhavsområdets Jesus-bilder liksom att han inte har försetts med gloria. Därtill tycks de motstående granatäpplen – pånyttfödelsens symbol – bekräfta att bysten kan föreställa just vishetsläraren Jesus från den tidiga alexandrinska kristendomen, inte de kanoniska evangeliernas deifierade Jesus. Det är möjligt att den alexandrinska versionen levde kvar i den romerska överklassen i England längre än på kontinenten tack vare en viss isolering. Bild från Internet.

Det lilla vi vet om den tyder på att den var individualistisk, individerna i församlingarna var jämlika och demokratiska. Kivnnorna var inte förtryckta utan fick predika de med. Det finns t o m en mosaik från en romersk villa i Tunisien, som tyder på att kvinnorna kunde t o m bli biskopar (se bilden av Damen från Kartago i essän om Erik Lindegren.

Varifrån kom denna plötsliga våg av liberalism? Inte från den härskande familjen i Alexandria som var stenhårt auktoritär. Den rimliga förklaringen är Zenon politiska avhandling Politeia. Den har inte bevarats i sin helhet, bara fragment i form av referat och citat i andra författares böcker. En skribent i Wikipeia har sammanfattat dem i sin beskrivning: ”Zenon var den förste anarkisten, som i opposition till Platons ideala stat med kraft hävdade den fria kommunen utan privategendom, regering, pengar, tempel, lagar och poliser. Förnuft och kärlek och könens lika rättigheter är fundamentet och de enda gällande lagarna är enligt Zenon naturlagarna.” (Wikipedia uppslagsordet Zenon från Kition, webbsidan uppdaterad den 31 januari 2019.)

Även om den stora judiska minoriteten i Alexandria hade utvandrat från Judeen så nåddes Palestina först med Johannes döparen av en variant av den alexandrinska kristendomen. I hans fall var den mysticistiska ritualen förenklad till ett dop (då i princip personen som sänktes under vatten dog men återuppstod när hen återvände till ytan). Det går inte att säga hur anarkistisk Johannes var. Men han vågade kritiserade kung Herodes Antipas (f före 20 f Kr – avled efter 39 e Kr) för hans giftermål. Det ledde till att han avrättades och hans församling fördrevs från Judéen. I landsflykten kallades de mandéer (Lindgren 2017).

Enligt mandéernas texter föddes Johannes döparen av hustrun till judarnas överstepräst, som sades vara 82 år gammal! Enligt evangelierna föddes Jesus av en jungfru i betydelsen orörd kvinna som dock var sedan länge gift med en man, därtill av Davids gamla kungasläkt (ett strå bättre än överstepräst!). Samma mirakel men omvänt som i en parafras. Johannes och Jesus tycks ha levt ungefär samtidigt. Att två personer genomgår i stort sett samma öde samtidigt i samma tid är inte historiskt möjligt. Det sannolika är den enas öde har konstruerats efteråt i en parafras. Johannes döparens existens är faställd i tidens källor. Däremot är det mera osäkert med Jesus historiska existens.

Gnostisk mytvariant

Evangeliernas Jesus är ju en gnostisk mytvariant om en gudom som nedstigit på jorden. Jesus verkade också vara radikal men inte anarkistisk – Ge kejsaren vad kejsaren tillkommer! Evangeliernas Jesus tycks ha varit lagom radikal för medelklassen av köpmän och hantverkare i östra delen av det romerska riket som hade kunnat berika sig tack vare först den hellnistiska periodens stimulans och därpå av den romerska freden. Men denna klass hade ett problem: den godkändes inte av den gamla jordägande adeln, hur rika köpmännen än blivit (som slavhandlarna). Denna medelklass behövde en ny religion inom vars ramar de kunde få status. Den är de fattiga massor som religionshistorikerna hävdar att anslöt till kristendomen (men det var frågan om ett klansamhället; när klanledaren, som tillhörde medelklassen, lät sig döpas följde resten av klanen med – de fattiga massorna!). Därför spreds den tidiga kristendomen snabbt i östra delen av det romerska imperiet.

I motsats till den den individualistiska alexandriska kristendomen var den östra versionen kollektivistisk och auktoritär och vad viktigare bättre organiserad och aggressiv. Där församlingar i öster grundades försvann snabbt de filosofiskolor som varit verksamma sedan den hellenistiska tiden. När den östra kristendomen spreds i väst bekämpades de många gnostiska sekterna, sedan brändes bl a Mithrastemplen av en religiös polis (fanatiska munkar ledde våldsverkande grupper) och snart försvann också grammatikerskolorna (tidens grundskolor). Även biblioteket i Alexandria ödelades. När kyrkan under medeltiden upptäckte att detta hade varit barbari skyllde den på germanerna och i fråga om Alexandria på araberna.

Men Irland på 400-talet invaderades inte av germaner även om den övergick på eget initiativ till kristendom. Bland annat hände att de till kristendom omvända druiderna samlades alla käppar, på vilka den gamla irländska kunskapen hade antecknats med Ogamskrift. Högen brändes sedan upp av prästerna själva. Därmed blev det fritt fram för kristen ”kunskap”: En tidig abbot på en ett kloster på en ö vid Irland var så sträng mot munkarna att de till slut gjorde uppror och halshögg honom. Men han tyckte inte om var han blivit begravd utan reste sig, tog sitt huvud under armen och gick över havet till en vän som ordnade en tillfredsställande begravning. Ett sådant konststycke lyckades inte ens Jesus åstadkomma!

Sedan på 600-talet och framåt när livegenskapen infördes bland bönderna i Västeuropa var biskoparna aktivt med och främjade, inte motsatte sig(!) processen. Det var inte på grund av germanerna utan som en följd av den katolska kyrkans kunskapsfientliga framfart som medeltidens mörker bredde ut sig över Europa!

Men sedan på 200-talet e Kr utvecklade den persiska profeten Mani en ny version av gnosticismen, som byggde på zoratrismens dualism. Denna lära kallades för manikeism och betecknade den rådande världen som ond. Den spreds ett tag på 500-talet som en stor religion som omfattade allt land från Kina till Nordafrika. Under medeltiden skulle den dyka upp som katarerupproret, också kalla Albigenserkriget som pågick 1209–1229. Men det behöver inte ha varit manikeismen som inspirerade katarerna utan någon av de gnostiska sekterna som levde vidare under jorden i Sydfrankrike.

I hemlighet

Även om den katolska kyrkan gjorde att för att utplåna den gnostiska kristendomen med ursprung i Alexandria, levde den dom antytts vidare i hemlighet, särskilt i de olika hantverkargillena. Efter medeltidens slut föddes från detta hemlighållna arv bl a frimurarordnarna. Och så på 1700-talet återupptäcktes som tidigare nämnts den mankeiska gnosticismen. Det var sedan efter revolutionsåret 1848 i Europa som den mankeistiska tolkningen av samhället vann insteg. Då nådde nämligen den tidiga socialismen Västeuropas intellektuella och gav dem ett sammanhang ed vars hjälp de kunde förstå de fel i det borgerliga samhället som de tidigare inte lagt märke till. På den konstnärliga fronten var de engelska prerafaeliterna de första som uttryckte det nya stora nejet.

Eftersom samhället, världen är ond så är det en tillåten och god handling att på något sätt bryta mot den rådande samhällsordningen, alltså begå ett brott som medför att man ställer sig utanför ordningen. Anarkisterna i Rysslan drog av detta den konkreta slutsatsen att de måste döda det onda samhällets ledare, d v s tsaren.

Men i den gnostiska traditionen är brottet av mindre betydelse, egentligen bara symptom på ett lidande, en själskris sam är den viktiga händelsen. Ty vid denna kris bekämpar individen sitt världsliga och onda jag, krossar det och kan återfödas med ett nytt jag. Det är ett gott jag med kunskap om en alternativ god värld, guds verklighet. Tecknet på att en pånyttfödelse verkligen inträffat är att den skapande kraften inom individen frigörs.

I den europeiska romantiken fick både mankeism och gnosticism sin stora come back i vår kultur. Artonhundratalets stora svenska poet Erik Johan Stagnelius (1793–1823) sjunger så längtansfullt och vackert om den gnostiska damen Sofia.

Idéhistoriskt viktigt är att med denna come back kom gnosticismen även att bidra till socialismena uppkomst och utveckling. Av gnostiskt ursprung är bl a tanken att sosialismen ska vara ett medel för individens frigörelse. Efter 1848 uppstod sedan ett gnostiskt-socialistiskt idékomplex, som gav oss praktiskt taget hela det sena l800-talets konst och litteratur.

Charles Baudelair skapade sig en plats i världslitteraturen med sin diktsamling Det ondas blomor som kom ut 1857. Det byggde på sociala insikter från det stora upprorsåret 1848 då han deltog på anarkisternas sida i revolten i Paris. Baudelaire drabbades av stroke år 1866 under sin landsflykt i Belgien. Bild från Internet.