ag misstänker att prästerna som bl a lät bygga de ovala husen i Göbekli Tepe och organiserade en långväga handel från Göbekli Tepe-kulturen – den omfattade ju hela nio byar av Göbekli Tepes typ – kom från vad Jeff Rose kallade för Gulf Oasis, den torrlagda Persiska viken under senaste istid. Jag misstänker att Dilmun var det minne av dalen, som levde kvar bland människorna som tvingades evakuera därifrån på 8000-talet före vår tid. Föreställningen att dagsljuset kunde uppträda i gestalten en gudaliknande man hade utvecklats i Dilmun och förts till Anatolien. Att så kan vara fallet kan vi förstå av guden Enki. Som vi sett berättade tidens myter att Enki färdades dagligen runt den då kända världen synande den.
Men det idéhistoriskt intressanta är att centralpelaren i husen i Göbekli Tepe föreställdes varande en man. Även i Eridu var Enki en manlig gudom. I Eridu föreställde man sig därtill att Fader Jord, alias Enlil, var far till Enki. I Eridu fanns alltså inga idéer om Moder Jord!
Det är detta som är det anmärkningsvärda. Över allt annanstans är gudomarna till en början kvinnliga – i Egypten, i Anatolien, i de första bondekulturerna i Grekland och Balkan o s v. Men enligt den sumeriska versionen av mytologin från Eridu har Enki plötsligt en dotter, den märkliga gudinnan Inanna. Hon är till på köpet skyddsgud för staden Uruk, som också tros ha grundats på 5000-talet f Kr, dock senare än Eridu. Hur kommer det här sig?
Även i detta fall kan jag bara uttrycka misstankar. Jag misstänker att Inanna kom med invandrare från norr. Det berodde på att Eridu inte skapades av människor evakuerade från Dilmun utan av invandrare just norrifrån. Det var i den fruktbara halvmånen, som sträckte sig från Palestina över Anatolien och övre Mesopotamien in i det iranska höglandet som jordbruket uppstod. Det var de jordbruksbyar som växte fram där som ledde utvecklingen. I byn Samarra i övre Mesopotamien uppfann man jordbruk med konstgjord bevattning på 8000-talet före vår tid. Det var utvandrare från Samarra som på 5000-talet f Kr grundade staden Eridu, och byggde åt sig kanaler för konstgjord bevattning i markerna runt staden.
Men vad som tycks ha hänt var att de kolonisatörer från Samarra som hittade ny jord att odla i Eridu blev imponerade av den föreställningsvärld de mötte hos dadelodlarna på gårdar runt Persiska viken. De tog över den och accepterade Enlil som Fader Jord och hans son Enki, sötvattnens herre, som den nya stadens beskyddare. Men de tog också över den livsfilosofi och de inslag i den livsstil som man utvecklat på dadelodlarnas gårdar. Den kallades mez och symboliserades av en påle. Enki red mez under dagen runt den kända världen, som med efterhand kom att utvidgas till Meluhha vid Indusflodens mynning. Men kolonisatörerna pekade också på sitt eget ursprung genom att göra sin ursprungliga gudinna, Inanna, till Enkis dotter
Men mez spreds till de andra städerna som så småningom grundades av nya invandrare från norr. Det är sällan en myt återger ett verkligt historiskt förlopp, men det verkar ha varit fallet med en myt om Inanna. Enligt den kommer Inanna och hälsar på sin far. Under samtalet kommer man in på frågan hur mycket öl (eller möjligen dadelvin) Enki tål. Inanna påstår att hon klarar fler skålar än fadern. Att jag skriver skålar har att göra med att man i början drack öl ur skålar, inte ur muggar eller glas.
Enki föreslår ett vad, som Inanna accepterar. De dricker skål efter skål av gott nybryggt öl under kvällens gång. Och sedan plötsligt tappar Enki den skål han nyss tömt och faller ihop, sovande. Inanna har vunnit vadet.
Hon utnyttjar situationen till att lägga beslag på pålen mez och skyndsamt föra den Uruk. Därmed blir Uruk från att ha varit en ganska vild stad en fredlig och civiliserad stad.
Sedan spreds mez till alla andra städer i nedre Mesopotamien. De blomstrade alla under Ubaidperioden (5500–3700 f Kr).
MEZ som juridisk lag
ad jag hittills beskrivit är dels fakta, dels spekulation. Men jag föreställer mig att det ursprungliga mez-budskapet utvecklades under utvecklingen som följde:
- Subarerna underlade sig städerna i nedre Mesopotamien kring 3500 f Kr
- Sumererna erövrade stad efter stad i nedre Mesopotamien kring 3100 f Kr
- Akkadiska imperiet (kontroll av hela tvåflodslandet) c:a 2334–2154 f Kr
- Gutiska mellanspelet c:a 2141–c:a 2050 f Kr
- Neosumeriska imperiet 2112–c:a 2004 f Kr
- Amoriternas tidsperiod, som tog slut mellan 1740 och 1735 f Kr
- Hammurabi, amoritisk kung av Babylon c:a 1792–1750 f Kr
- Assyriska expansionen och imperiet 1363–609 f Kr
- Nybabyloniska eller kaldeiska imperiet 626–539 f Kr
- De iranska Akemediernas imperium 550–330 f Kr
- De grekiska Seleukidernas rike 323-150 f Kr
Källor: Hallo & Simpson 1971; Wikipedia enligt de respektive uppslagsord, läst 2024-10-15.
Genom denna komplicerade historia utvecklades sannolikt mez åt två olika håll. Det ena var mez som filosofi och livsstil i relation till någon gud, tror jag. Det andra var början på en världslig lagstiftning. De första kända lagarna, som finns dokumenterade, utfärdades av kung Urukagina, överhuvud i stadsstaten Lagash. Det skedde på 2300-talet f Kr. Enligt engelska Wikipedia skulle lagarna bl a ha inneburit att änkor och föräldralösa befriades från skatt, att staden tvingades betala kostnaderna för begravningar, att rika måste betala med silver vid köp från fattiga och om den fattiga inte ville sälja fick denne inte tvingas till det (engelska Wikipedia, uppslagsordet Urukagina, uppdaterad 2024-02-13).
Det var till viktiga delar frågan om en social lagstiftning för att motverka de skriande orättvisor som omfattande korruption medfört.
Nästa steg i den juridiska utvecklingen som kan dokumenteras är Ur-Nammus lag. Ur-Nammu var kung av Ur åren 2112–2095 f Kr. Av lagen framgår att kungen inte längre är främst överbefälhavare och ledare av krigsmakten utan den som övervakar livet i staden och håller ordning där. Vi kan förstå att städerna blivit så stora att mez som livsstil inte längre fungerade utan övervakning.
Vad som bevarats från Ur-Nammus lagsamling är 32 stadganden. Nedan återges de tio första:
- Om en man begår ett mord, måste han avrättas.
- Om en man begår ett rån, måste han avrättas.
- Om en man begår en kidnappning, måste han hållas fängslad och betala 15 sikel i silver.
- Om en slav gifter sig med en slav och denne slav frisläpps, måste han inte lämna hushållet.
- Om en slav gifter sig med en fri kvinna, måste han/hon överlämna sin förstfödde son till (slav)ägaren.
- Om en man kränker en annan mans rätt och deflorerar en jungfrulig hustru till en ung man, ska den mannen avrättas.
- Om hustrun till en man följer en annan man och han sover med henne, ska kvinnan avrättas, men mannen ska gå fri.
- Om en man brukar våld och deflorerar en jungfrulig kvinnlig slav som tillhör en annan man, ska gärningsmannen betala fem sikel silver.
- Om en man skiljer sig från sin första hustru, ska han betala henne en mina silver.
- Om en man skiljer sig från en änka, ska han betala henne en halv mina silver.
Källa engelska Wikipedia uppdslagsordet Code of Ur-Nammu, sidan uppdaterad 2024-09-03; min översättning.
Notera att i många fall går stadgarna i lagen ut på att fastställa ett skadestånd som ska utgå till den som blivit offer för ett brott. Det är sannolikt att i dessa samhällen ännu inte fanns domstolar i vår mening, endast en myndighet som såg till att de i lagen fastställda skadestånden betalades. Det här var ett system påverkat av mez.
Annorlunda förhåller med Hammurabis lag. Där stadgas mer eller mindre genomgående vilka straff en utförare av ett brott ska. Vi kan förstå att domstolar, som fastställde skuld och utmätte straff enligt lagen hade uppstått. Systemet gick över till assyrierna och hettiterna. Ho de sistnämnda var den lokala överbefälhavaren, alltså guvernören, ordförande i domstolen som i övrigt bestod av framträdande äldre inom lokalbefolkningen. Från hetitterna gick systemet över till grekerna och romarna och till oss. I det klassiska Grekland lärdes en ny juridik ut i Apollons tempel. Alla de presokratiska filosoferna var utbildade jurister. Vårt rättsväsende känner inte till mez även om enskilda domare kan ha lärt sig mez på egen hand genom erfarenhet och reflexion. Hur engagerade våra filosofer är i mez vågar jag inte säga. Men jag är säker på att t ex Heidegger inte var det.
Källor:
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Andra Upplagan 1971. Harcourt Brace College Publishers 1998.
Katastrofen 1177 f Kr
et mycket gamla tänkande som mez stod för var också en livsfilosofi och livsstil genom vilken människorna i de tidiga städerna lärde sig leva tillsammans. Det utvecklades också så att olika slag av föremål och aktiviteter ansågs vara mez eller främja mez.
Den berömda brittiska arkeologen Samuel Noah Kramer gjorde en lista som omfattade 100 punkter. Några exempel på mez: Sanning, nedstigning till underjorden, uppstigning från underjorden, stridsstandard, krig, samlag, prostitution, alla slag av hantverk, flera slag av musikinstrument, konst, visdom o s v. (Källa engelska Wikipedia, uppslagsordet ”Me (Mythology)”, sidan updaterad 2024-10-14).
Mez var också relaterad till olika gudar beroende vilken stad det var frågan om. Men som styrande social kraft försvagades mez och blev bara vissa typer av aktivitet allt efter som städerna växte och det uppstod tydliga klasser. Men bland enskilda individer fortlevde mez som ett privat val av livsstil och livsfilosofi.
Det är här vi kommer till Abraham, han som blev lovad kanaanéernas land av Gud. Han skulle ha fötts och vuxit upp i staden Ur i nedre Mesopotamien, i Bibeln talas om ”kaldeiska Ur” (Moses 11:31). Tillsammans med sin far skulle han ha flyttat till Harran i nordöstra Anatolien och blivit verksam där. Efter faderns död skulle han ha rest till bl a Egypten för att till slut slå sig ned i Hebron i nuvarande Västbanken.
Om uppgiften om det ”kaldeiska Ur” stämmer skulle legenden om Abraham kunna kronologiskt förläggas till 600-talet f Kr, alltså efter den israelitiska storhetstiden med de legendariska kungarna David och Salomon m fl. Den skulle ha inträffat på slutet på 900- och början av 800-talen f Kr.
Men hela berättelsen om Abraham är ju en myt, som möjligen avser att göra en verklig händelse legitim. Gud lovar Kanaan åt Abraham. Mer eller mindre ensam lyckas han ta över det som engelsmännen kallade för Palestina efter grekernas benämning på landet. Det måste vara någonting mera omfattande som Bibelns beskrivning döljer.
Moderna religionshistoriska forskare har löst det genom att hävda att Abraham aldrig funnits. Men det finns en äldre amerikansk arkeolog och Bibelforskare William F Albright (1891–1971), som föreslagit att Abraham skulle ha levt på bronsåldern och varit karavanledare (Albright 1975).
Under bronsåldern blommade handeln upp i en omfattning som aldrig förr och levnadsstandarden steg i de handelsidkande städerna — ett utmärkt exempel var den fenikiska handelsstaden Ugarit, som ödelades vid den stora katastrofen kring år 1177 f Kr och sedan aldrig återuppbyggdes. Vid utgrävningar av denna äkta bronsåldersstad har påträffats bibliotek med skrifter i bl a skönlitteratur i privata hem!
I och med den omfattande handeln var det inte bara på kölar varutransporterna skedde. Mellan de olika länderna i östra Medelhavsområdet fördes varor från en till en annan inom land med hjälp av åsnor. När det gällde landhandeln mellan t ex Egypten och Syrien samt vidare till Mesopotamien och Anatolien kunde åsnekaravanerna omfatta flera hundra djur och tusentals personer som skötte om djuren (ibid).
Människorna som skötte åsnekravanerna kallades hapiru eller hábiru enligt flera bronsålderskällor (Albright 1975, Waterhouse 2001). Waterhouse hävdar därtill att ordet hábiru skulle vara ursprunget till orden ”hebréer”, ”hebreiska”. Det hebreiska språket är åter ett nordvästsemitiskt språk, egentligen en dialekt av det arameiska språk som talades kanaanérna i Kanaan (Palestina) under bronsåldern. Enligt arameisk tradition skulle beteckningen ”hebré” komma av abar eller habar, och betyder 'de som gått över'. Det skulle anspela på att Abraham gick över floden Eufrat och flyttade till Kanaan (Wikipedia, uppslagsordet Hebreiska, sidan uppdaterad 2024-01-27). Men abar eller habar är senare förvrängningar av bronsålderns hapiru. Denna grupp av karavanskötare gick med sina djur återkommande över Eufrat i sin färd från Harran till Egypten med varor från Anatolien.
Men så kom början av 1100-talet f Kr. Norra Europa, inte minst Norden, hade haft en period av ovanligt varmt klimat, en värme som sugits från Medelhavsområdet. Det ledde till att Medelhavets yttemperatur kyldes ner just under början av 1100-talet f Kr. Nedkylningen hindrade luften ovanför havet att uppta den vattenånga, som normalt sedan förts uppöver land som regn. Ned mot år 1177 f Kr upphörde regnen och torkan bredde ut sig (Drake 2012). Templen i de olika städerna i östra Medelhavsområdet som hade tagit hand om skördarna och sedan delat ut dem till befolkningen i portioner (sönderslagna portionsskålar i keramik finns i tusental kvar över allt i ruinerna efter bronsålderns städer). Utan mat gjorde befolkningen uppror och brände templen och även städerna, de dog av hunger till slut i miljontals (Lindgren 2023).
Men det fanns undantag. Överallt där man kunde få tag fisk överlevde befolkningen katastrofen 1177 f Kr. Det skedde utmed kusterna och vid sjöarna som vid Genesarets sjö. Jag föreslår att Abrahams sista karavan, troligen från Egypten på väg mot Harran höll på att passera Kanaan. De många djuren gjorde att karavanen blev mycket lång. Den kunde ha sträckt ut sig från Genesarets sjö i Galileen ned till Hebron på nuvarande Västbanken. Torkan gjorde att den inte kunde gå vidare. Man tvingades slakta djuren och försöka fånga så mycket fisk som möjligt. Huvuddelen av Abrahams hábiru skulle ha överlevt och blev en viktigt befolkningselement när det kanaaneiska samhället försökte återställa sig efter katastrofen. Framförallt den kunskap om handel som fanns bland de forna hábiru, inte minst väster om Genesarets sjö, fick till en ekonomisk blomstring från 900-talet f Kr och framåt. Det skulle ha varit Abrahams barn.
Källor:
Albright 1975: W. F. Albright: Chapter XXXIII: Syria, The Philistine, och Phoenicia i The Cambridge Ancient History, Volume II, part 2: The Middle East and the Aegean Region c. 1380-1000 B.C. Third Edition.
Drake 2012: Brandon L. Drake: The influence of climatic change on the Late Bronze Age Collapse and the Greek Dark Ages. Journal of Archaeological Science Volume 39, Issue 6, June 2012, Pages 1862-1870.
Lindgren 2023: Sören G Lindgren: Varför kollapsade bronsålderskulturen i östra Medelhavsområdet? Historiens Fenix (https://www.hypertexter.se/seapeople.htm)
Waterhouse 2001: S. Douglas Waterhouse: Who are the Hábiru of the Amarna Letters? Journal of the Adventist Theological Society, 12/1 (2001)
Abrahams MEZ
ibelns skildring av Abrahams liv i Första Moseboken berättar en legend om Abrahams individuella liv. Delar av kanaanéernas historia började flyttas till skriven form av de skrivare från Egypten som kung Salomo hyrt in på kanhända 900-talet f Kr. Men huvuddelen av Gamla testamentets material förvaltades muntligt ända ner till 700-talet f Kr då en mera omfattande nedteckning inleddes. Mycket förändrades under det muntliga återberättandet av ett stoff, särskilt slipades materialet så att det verkade relevant i förhållande till vad man allmänt troddes under varje särskilt historiskt skede. Det är inte underligt att många historiker kommit till slutsatsen att t ex Abraham eller Salomo inte funnits. Men i Kanaan glömdes bronsålderns hábiru bort, men bevarades på lertavlorna i Amarna-arkivet från 1400-talet f Kr i Egypten medan olika variationer av stavningen hapiru återfinns i lång rad skrivna källor från Anatolien, norra Mesopotamien, Syren och Libanon.
Överallt det inte fanns möjlighet till sjötransporter av handelsvaror krävdes landtransporter på bronsåldern. Kamelerna var då ännu inte tämjda, hästarna användes uteslutande till att dra stridsvagnar, så transporterna måste göras med åsnor eller oxar som drog vagnar med lass. Åsnorna kunde inte bära så väldigt stora lass, så det behövdes ofta många till varutramdsporter. Åsnekaravanerna blev vanliga inslag i landskapet, långa ringlande rader av åsnor, hela tiden övervakade av sina skötare. Åsnorna behövde vatten och bete, vilket man ibland tilltvingade sig till de egentliga ägarnas förargelse. Djurskötarna var hårdföra män, militärt tränade att slå tillbaka rövare. Deras militära kompetens räknades som så hög att hettitiska kungar valde att mobilisera dem som komplement till sin egen krigsmakt vid krig. När de inte hade arbete hände att de i sin tur överföll och plundrade en mindre by. Det gjorde att de fick dåligt rykte. Men arbetet som djurskötare och försvarare av karavaner var troligen lönsamt och när de lade av och återvände till hembygden var de ofta rika, t ex som ägare av en stor fårflock. Genom karavantransporterna kunde personer av låg status avancera socialt och avsluta sitt liv som välbärgade och allmänt respekterade. En sådan person om än ovanligt framgångsrik som karavanledare skulle Abraham ha varit eller också gjordes han till en sinnebild för detta fenomen under bronsåldern.
I Kanaan låg västerom Genesaretssjö ett av de områden som många karavanskötarna lät sig enrollera sig från. Arbetet var som sagt lönsamt, men i nordöstra delen av Medelhavsområdet betraktades det som lågstatus och föraktades. Där skulle Hábiru ha blivit hebré deras dialekt hebreiska och folket kallade sig israeliter. Som framgår av berättelserna om Joshua i Bibeln blev de något av en militär stormakt som geografiskt expanderade genom nya erövringar.
I sina handelsrelationer hade alla dessa karavanskötare, inte minst -ledare, lärt sig tidens handelsregler, det som fenomenet mez bygger på. När man tillhör en arbetsgrupp, som kan vara uppemot 1500 man stor, måste man utveckla ett system för samarbete och samförstånd, som också var mez. Habiru som kom tillbaka hem och slog sig ner som ägare av en mycket stor flock får torde de ha fortsatt att leva enligt mez. De skulle ha varit eller upplevt sig som mera civiliserade än kanaanéerna, som levde i en feodal samhällsordning i små stadsstater på de mera lättodlade delarna av Kanaan (Palestina).
Mitt i landet där de blivande hebréerna levde fanns den kanaaneiska staden Hazor, en blomstrande handelsstad en bit norr om Genesarets sjö. Från Hazor transporterades dess varor över land i åsnekaravaner till kuststaden Tyr men också åt nordost till Syrien. Åsnedrivarna, alltså habiru, rekryterades bland fåraherdarna i den omgivande miljön.
Öster om Genesarets sjö fanns ytterligare en blomstrande handelsstad, nämligen Geshur. Den var också i behov av landtransporter för export av sina varor och import av sådant den inte kunde producera själv. Habiru såg till att dessa livsnödvändiga transporter fungerade. Hebréerna blev så invävda i livet i Geshur att den legendariska israelitiska kungen David tog till sin hustru dottern till kungen av Geshur (2 Samuel 3:2,3).
Men observera att under bronsåldern var det templen i städerna som arrangerade eller finansierade transporterna. Det var en följd av att templen kontrollerade städernas ekonomi genom att till dem fördes skördarna. I matsalarna i templen fick befolkningen lön för mödan i form av dagliga matportioner. De som arbetade för templen fick troligen också kläder och en sovplats som lön.
I den kanaaneiska traditionen under bronsåldern förekom inte bara hieros gamos – offentliga samlag till gudens ära – utan också sedvänjan att unga kvinnor gick till templet offrade sin jungfrudom åt en gud – templen bedrev alltså också bordellverksamhet! All denna sexuella aktivitet ledde till att en kvinna i regeln överlämnade sin förstfödda son till templet. Sonens faderskap var ju osäkert.
Detta är viktigt att förstå som fakta när man diskuterar legenden om Abraham. Det sägs att han skulle ha varit av mesopotamiskt ursprung. Det är mycket möjligt att åsnekaravanerna leddes av personer som hade erfarenhet av att organisera handel över land. I Harran i sydöstra Anatolien möttes flera karavanrutter. Om en man från Harran åtog sig att organisera landtransporter från och till Hazor och Geshur så vore det egentligen inte förvånande.
Om karavanledarna kom från områden utanför den fenikiskt-kanaaneiska sfären, alltså nuvarande Levanten, så omfattade de andra trosföreställningar än de kanaaneiska. Karavanledarna var sannolikt i templen tjänst och borde därmed omfatta templets religiösa föreställningar, men en del karavanledare som Abraham vägrade. Men Abrahams vägran är omdiktad. Gud skulle ha befallt att han skulle offra sin son i ett brännoffer (1 Mose 22: 9-13). Vad Abraham historiskt sett borde ha gjort var att överlämna sonen till templet. Så vad första Moseboken återger är en dramatisering av ett nekande. Har denna dramatiseringe en särskild funktion?
Svaret kanske finns i Första Moseboken, 22 kapitlet, rad 13: ”Abraham höjde blicken och såg en bagge bakom sig som fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer istället för sin son.”
Se på illustratíonen i detta avsnitt, bilden av guden Enki som en bevingad get ridande mez. I det forntida intellektuella arbetet fanns det en regel för omarbetning av myter, som innebar att det måste finnas en hänvisning till den gamla versionen i den nya. Man kan i myten om Abraham i baggen se en hänvisning till en äldre mesopotamisk myt, som handlade om Enki. Abraham red mez, men det har omdiktats till att han var absolut lojal till Jahve, israeliternas gudom med början på 700-talet f Kr.
Låt oss rida MEZ
m vi utgår den ovan nämnda regeln och undersöker Nya testamentet är det tydligt att den flykt som Jesus familj företar till Egypten är en hänvisning till den nya idévärld som utvecklats i Alexandria i anslutning till det berömda biblitoket där under hellenistisk tid. Men det finns ett annat attribut hos Jesus som alltid har förbryllat mig, det att Jesus skulle kunna manifestera sig som ett lamm.
Den förklaring jag fått höra är att associationen till lamm kommer sig av Jesus föddes i en grotta som fungerade som ett slags stall för får. Han föddes bland lamm!
Men i Johannes evangelium sägs det ganska tydligt (Johannes 1:29–30). Det är Johannes som omtalas och talar: ”Dagen därefter såg han Jesus nalkas; då sade han: »Se, Guds Lamm, som borttager världens synd! Om denne var det som jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig; ty han var förr än jag.'»”
Vi har här att göra med både lammet och ”en man som var före”. I judisk teologi kan man mannen som hänvisas till inte vara annan än Abraham eller mera exakt den tro den stora karavanledare hade. Det skulle vara sammanfattad i traditionen för mez.
Den religionshistoriska forskningen har visat att beskrivningen i Nya testamentena är mycket intrikat konstruerad: Jesu födelse i en grotta associerar till den bland romerska officerare populära kulten av Mithras som sägs ha blivit född i en grotta av levande sten; alla de under som Jesus utför var att visa att han var en gud enligt kanaaneiska teologiska kriterier, att han behärskade elementen; att han deiferades, blev gud, av det lidande han fick utstå under korsfästelsen hade sin bakgrund i bronsålderns religiösa tänkande.
Det är mot denna bakgrund som jag har frågat mig vilken funktion apostlarna hade tänkt sig för Jesu associering till ett lamm. Det handlar i en mening om guden som offrar sig för mänsklighetens bästa, en handling som definitivt är mera storslagen än den bagge som Abraham får av Gud att offra i stället för sin son. I den första staden Ekidu var det det ännu inte alls frågan om några offer. Men när jag lärde mig förstå den fornmesopotamiska tankevärlden anade jag ett samband. Tänk om lammet associerar till Abrahams bagge som i sin tur associerar till Enki som bevingad get, alltså att djuren också skulle stå för mytens proveniens?
Om detta förslag stämmer skulle Jesus också ha ridit mez. Det skulle betyda att han omfattade den livsfilosofi och åtminstone delvis den livsstil som hade varit Abrahams. Det skulle i sin tur förklara ursprunget till sådana uppmaningar som Jesus skulle ha uttalat som att vända andra kinden till och ge åt kejsaren vad kejsaren tillhör. Mera skulle sannolikt gå att finna från den abrahamitiska traditionen i evangelierna vid en mera systematiska undersökning.
Många människor tror utan några större tvivel på evangeliernas beskrivning av Jesus som gud. Jag tror att evangelierna författades av teologiskt kunniga personer i trakten av Genesarets sjö i protest mot att Johannes döparen avrättades och hans församling fördrevs från Judéen. Jesus är skönlitterär fiction, men idéhistoriskt mycket intressant på grund av evangelisternas omfattande teologiska kunskaper.
För att återgå till mez utvecklades detta tankesystem efterhand till ett rättsväsende med lagar och domstolar. Att rida mez skulle idag betyda att slå vakt om det från politiken fristående västerländska rättsväsendet, som står under attack på flera håll i världen.
Vi vet numera att storslagna folkliga revolutioner inte föder en ny, bättre människa. Vi måste acceptera att varje människa är en hominin, en genetiskt styrd varelse på gott och ont, men har i sin kultur en tillgång som inte andra djur har. Vi kan stödja sanning och rätt, tro på empiri och vetenskap och stå för upplysning mot fördomar, vidskepelse och lögner. Vi som rider mez kämpar för sanning och rätt, men också frihet inom våra biologiska ramar!
I lite mindre upphetsande termer kan mez också beskrivas som den äldsta kända intellekteulla traditionen för samförstånd och samarbete, ytterst riktad mot tyranni, verklighetsförfalskning och förföljelse.
Tillbaka till studiens första del.
Till Historiemenyn