ar Erik Lindegren en gnostiker? Dikten Kosmisk moder, som vi citerade i förra avsnittet, pekar i den riktningen, vilket även framhölls av Gunilla Bergsten. Författaren och kritikern Bo Gustavsson går så långt att han slår fast att Lindegren ”kan beskrivas som en andlig sökare i orfisk anda såtillvida att hans andlighet knyter an till antikens mysteriekulter snarare än till kristendomen” (Tidningen Kulturen 6/11 2015). ”Orfisk” betyder här en strävan att försöka uttrycka någonting som är svårt, om inte omöjligt med ord. Vad gäller ”antikens mysteriekulter” hamnar vi i ett moras av komplikationer.

I tidskriftsartiklar om Erik Lindegren hävdas det ofta att han var ateist. Jag tror att han ställde sig avvisande till dåvarande statskyrkans trosvärld, men han var ändå inte helt främmande för religion. Det var under tiden före och efter andra världskriget i stort sett inte möjligt i den skönlitterärt intellektuella miljön i Europa. Detta avsnitt av essän kommer därför att handla om kristendomen och dess förhistoria, tolkad från ett idéhistoriskt och sociologiskt perspektiv. Lika litet som de tidigare avsnitten försöker detta inte rekonstruera Lindegrens tankevärld utan tecknar ramar för den. Men detta ämne är mycket mera komplicerat varför avsnittet tyvärr blir långt.

Låt oss börja med att fråga hur äkta som ögonvittnesskildringar Nya testamentets kanoniska evangelier är. Det har obevisat antagits att de är ett slags dokumentärer om Jesu liv i Palestina. Jesus skulle ha varit en historisk person. Men som förre professorn i praktiskt filosofi vid Uppsala universitet (1947-1973), Ingemar Hedenius (1908-82), framhöll i sin essäsamling De gamle och lögnen (Bonniers 1978), är de förfalskningar. I själva verket har det varit känt i vetenskapliga kretsar i Europa i mer än 100 år att så är fallet. Men Hedenius framhåller också att förfalskningar var vanliga under antiken.

Det har samband med mångfaldigandet, marknadsföringen och försäljningen av böcker under antiken. En bok mångfaldigades genom att kopist för hand skrev av ett manuskript. Denna kopiering skedde oftast efter en beställning av verket i fråga. Marknadsföringen hade samband med att framstående filosofer eller religionslärare samlade en krets av lärjungar kring sig, varvid de formade av en skola eller en akademi som i Platons eller Aristoteles fall eller ett slags församling som Johannes Döparen i det Judiska kungadömet. Genom eleverna spreds ryktet om filosofen eller religionsläraren och hans verk. En person, som fick höra om filosofen eller läraren och ville själv läsa något av hans verk, måste beställa en kopia av verket från en kopist med anslutning till skolan/församlingen, direkt eller genom mellanhänder. En vanlig människa, som eventuellt hade någonting att säga, hade inte sådana resurser. Men om han ville få sin text läst kunde han ge ut den under en framstående filosofs eller religionslärares namn – då kunde det väcka intresse.

Ett exempel på en framgångsrik förfalskning på statlig nivå utgör den fornegyptiska Shabakastenen, som i dag finns i British Museum i London. Enligt en text på stenen skulle under farao Shabakas tid (705-690 f Kr) ha hittats en mycket gammal papyrusrulle, så gammal att den var möglig, i Ptah-templet i Memfis. Farao Shabaka, som kom från en släkt i Sudan, fann texten i rullen så intressant att han lät hugga in den på en sten, som sedan restes i Ptah-templet. Budskapet på stenen har döpts till Memfisteologin. Den är till synes anmärkningsvärt gammal. Farao Menes (levde kring 2 925 f Kr), en mytisk farao, skulle ha grundat staden Memfis, där han byggde sig sitt palats. Staden blev vad vi kallar huvudstad. Stadens prästerskap ansåg då att dess skyddsgud måste vara den högsta guden. Skyddsguden var skaparguden Ptah. Därför tänktes ut en teologi, där det hävdades att Ptah skapat alla andra gudar. Ptahs ande fanns vidare över allt och de olika gudarna var lokala manifestationer av Ptah.

Memfisteologin är utformad på ett till synes ålderdomligt språk med fraser och vändningar typiska för Gamla rikets texter. Men där finns också uttryckt idéer, som tidigast kom till i Egypten på 1300-talet f Kr. Därför är det mycket möjligt att Memfisteologin var en av tidens förfalskningar som hade tillkommit på initiativ av farao Shabaka. De nubiska faraonerna hade alltså från Nubien, d v s dagens Sudan, lagt under sig Egypten och valt Memfis till sin huvudstad. Genom Memfisteologin gavs staden Memfis och faraonerna som regerade därifrån en till synes urgammal legitimitet.

Ett nytt grepp

I Nya Testamentets kanoniska evangelier, som alla skrevs på grekiska, infördes ett nytt grepp. Under de två seklerna f Kr hade vishetsläraren Jesus i de s k apokryfiska evangelierna fått ett stigande anseende, ja, något av ett eget liv (som vi ska se är många av apokryferna äldre än de kanoniska texterna). Författarna till de kanoniska evangelierna utgav sig att vara Jesu lärjungar och kunde därmed till synes ge ett direkt vittnesbörd om Jesu liv och lära i det Judiska kungadömet i Palestina under första seklet e Kr. Vittnesbörden utformades till ett slags biografier om Jesus. De kanoniska evangeliernas fick därmed en pseudodokumentär karaktär. Denna biografiska, pseudodokumentära utformning verkade mera övertygande än de undervisande texterna i apokryferna. Så i själva verket är de kanoniska evangelierna en av slutpunkterna för en religiöst präglad, idéhistorisk och litterär utveckling. Låt oss försöka förstå hur detta gick till.

Mellan Alexander den stores arvtagare, ptolemaierna i Egypten och seleukiderna i Syrien och Mesopotamien, pågick en dragkamp om Palestina. Under perioderna av ptolemaiskt inflytande fick judarna sköta sig själva, under seleukidisk dominans skedde försök till grekisering. Särskilt påfallande var grekiseringen under den seleukidiska kungen Antiokus IV (175-164 f Kr). Efter ett kort krig hade han lyckats få ptolemaiernas Egypten på knä år 170 f Kr. Men två år senare kom ett varnande bud från Rom, som fick honom att dra sig tillbaka. Palestina kunde han dock behålla. På vägen hem gav han i Jerusalem order om att templet där skulle vigas till Zeus samtidigt som en grekisk skola skulle grundas i staden. Emellertid gjorde judarna motstånd mot detta grova vanhelgande i form av Makabéerupproret år 167 f Kr. Därefter var Judéen mycket länge djupt konservativt, religiöst och intellektuellt sett.

En annan komplicerande struktur var skatteindrivningen i Judéen. Efter ptolemaisk modell var den utlagd på entreprenad. De privata skatteindrivarna var hänsynslösa och kortsiktiga. De småbrukare, som också skulle betala skatt, odlade mestadels för egen försörjning. Då de inte kunde erlägga skatten hände det att skatteindrivarna gjorde dem till slavar. Det förbjöds dock så småningom. Samtidigt började det växa fram storgods som producerade livsmedel till försäljning i de växande städerna (inte minst till Alexandria). Storgodsen expanderade genom att köpa upp småbrukarnas mark. Folk flyttade till städerna, alltså inte bara storstäder som Alexandria och Antiokia utan även till Jerusalem och de judiska kuststäderna samt de nya städerna i Samarien: Skytopolis (i dag går den under namnet Beit She'an) och Neapolis (i dag Nablus på Västbanken).

Trots konservatismen i Judéen blev kungadömet alltmer en del av det hellenistiska systemet. Det ledde till att Johannes Döparen kunde uppträda där under slutet av sista århundradet före Kristus. I de kanoniska evangelierna framställdes Johannes som en förelöpare till Jesus. Men det är fiktivt, ty Johannes blev avrättad som en potentiell orosstiftare. Exakt detsamma hände Jesus. Historien upprepar sig inte så nära i tiden så detaljerat. Det borde varje historisk kunnig ha insett för länge sedan!

Låt oss nu vända blicken mot städerna i Palestinas närhet, främst Alexandria. Staden hade grundats av Alexander den store år 332 f Kr. Den utvecklades explosivt till ett centrum för handeln i östra Medelhavsområdet. Varor från Jemen och Indien (bl a kryddor) och t o m Kina via Palmyra (bl a sidentyger) nådde Alexandria och såldes vidare till västra Medelhavsområdet. De stora inkomsterna gjorde att staden utvecklades till ett kosmopolitiskt och intellektuellt centrum – där fanns i praktiken romarrikets enda universitet, Museion (en skola och forskningsinstitution vigd till de sju muserna) och Biblioteket i Alexandria.

Reaktion mot köpenskapen

Efter Alexander den store död år 323 f Kr blev hans välde uppdelat i fyra delar. Den makedoniska generalen Ptolemaios Soter (c:a 367 – 282 f Kr), som stått Alexander nära, tilldelades Egypten. Han lade grunden till den ptolemaiska ätten. Han valde att regera Egypten från Alexandria. Grekiska var där officiellt språk. Detta trots att huvuddelen av befolkningen var egyptier, men den grekiska minoriteten hade ett eget och mycket stort kvarter. Det fanns också en stor judisk befolkningsgrupp, i själva verket den största utanför Judéen. Under det starka grekiska inflytandet hade judarna i Alexandria övergått att tala grekiska. Bland dessa judar uppträdde också en stark synkretistisk tendens, där man försökte förena grekiskt och judiskt tänkande. Den mest berömda att dessa tänkare var Filon av Alexandria (c:a 25 f Kr – 40 e Kr).

Köpenskapen, den dåtida formen för vad vi i dag kallar kommersialism, genomsyrade livet i Alexandria. Alla tyckte inte om det. I en reaktion på köpenskapen växte bland judarna (och troligen även bland egyptierna) fram en rörelse som skulle utvecklas till kristendom. Det var frågan om människor som drog sig undan livet i Alexandria och i stället sökte kontakt med Jahve eller Isis i ensamhet i öknen. Detta började av indicierna att döma någon gång under 200-talet f Kr.

Men religiöst var det lite mera komplicerat än så. Människorna trodde att de efter döden skulle hamna i ett dödsrike i underjorden. Men redan på bondestenåldern deifierades de egyptiska kungarna, varvid man föreställde sig att de kom till himlen efter sin död. Sedan under järnåldern i Grekland utvecklades mysteriekulter som troddes medföra att den avlidne, som i princip kunde vara vem som helt, även nådde himlen. Eremitlivet i sin enkelhet och stränghet skulle också ha varit en väg dit.

Men eremittänkandet påminde också om stoicism. Denna grekiska filosofiska riktning uppstod under hellenismen. Grundaren var Zenon från Citium på Cypern (c:a 334 – c:a 262 f Kr). Från om 300 f Kr lärde han ut i Aten att godhet och sinnesfrid gick att vinna genom ett dygdigt liv nära naturen (enligt engelska Wikipedia 2017-06-30: Zeno of Citium). Om det var tankar från Zenon som inspirerade till eremitlivet i Egypten eller om Zenons budskap byggde på idéer, som redan hade utvecklats och cirkulerade i städerna i östra Medelhavsområdet, får vi troligen aldrig veta. Men eremittänkandet i Alexandria och stoicismen stod idéhistoriskt varandra nära.

Både stoicismen och eremittänkandet vittnar sociologiskt om en social utveckling med större spelrum för individen. Detsamma gällde för de mysteriekulter som samtidigt hade börjat växa fram. Att gå igenom mysteriets ritual var ett personligt och individuellt beslut, som den schweiziska religionshistorikern Walter Burkert (1931-2015) betonar i slutet av förordet till sin bok Ancient Mystery Cults (Harvard University Press 1987).

En av det apokryfiska böckerna, Thomasevangeliet, speglar denna utveckling. I evangeliet säger Jesus: ”Där som de är tre är de utan Gud och där som en är alldeles ensam, säger jag: 'Jag är med honom'. Res stenen och du ska finna mig där. Klyv träet och jag är där” (logion 77; Frids översättning).

Omkring 100 år senare hade budskapet nått Palestina. Johannes Döparen hade genomlevt en period i öknen. Som ett minne av den bar han kläder av kamelhår, omgärdade av en lädergördel, åt gräshoppor och vildhonung (Matteus 3:4).

Den judiska författaren Flavius Josephus (37 – c:a 100 e Kr) berättade i sin självbiografi om en eremit vid namn Bannus:

”(Han) levde i öknen, och använde ingen annan klädsel än sådan som växte på träd, åt ingen annan mat än sådant som växte vilt, och badade i kallt vatten mycket ofta, såväl nattetid som dagtid, för att bevara sin kyskhet. Jag tog efter honom i dessa ting och levde med honom i tre år.” (Min översättning ur andra stycket i The Life of Flavius Josephus.)

I de kanoniska evangelierna uppges Jesus själv ha levat några år i öknen!

På 300- och 400-talen e Kr hade den egyptiska eremitrörelsen blivit organiserad och införlivad i kyrkan. Eremiterna levde i klosterliknande förhållanden i öknen. De kallades för ”öknens fäder och mödrar”.

Isis-mysteriet

Parallellt med framväxten av eremitrörelsen bland judarna skedde bland grekerna en annan men besläktad individualistisk rörelse. Grekerna i Alexandria, särskilt utvandrade atenare, var störda av att inte kunna ta del av de elyseiska mysterierna (Sokrates och Platon lär ha ha deltagit och blivit upplyfta). Därför åstadkom dessa greker ett slags motsvarighet i Isis-mysteriet.

Den bevingade gudinnan Isis. Väggmålning i farao Seti I grav i Kungarnas dal i Egypten. Bild från Internet.

I motsats till de elyseiska mysterierna, som betonade sambandet mellan modersgudinnan Demeter och hennes dotter Persephone, lyfte Isiskulten fram gudinnan Isis hängivna kärlek till maken och brodern Osiris. Enligt myten om Isis skulle Osiris onda bror, Seth, ha dödat sin frände och spridit hans lemmar över Egypten. Men den outtröttliga Isis flög över landen med sina vingar, sökte reda på kroppsdelarna och satte ihop dem. Med hjälp av sin magiska kraft gav hon den döda kroppen livet åter.

Isis var från början nära associerad till himmelsgudinnan Hathor. Det är sannolikt att Isis ursprungligen var en aspekt av Hathor. Denna aspekt hade ganska tidigt i Fornegyptens historia lösgjorts och fått egen gestalt. Den skulle vara tiden, tidsförloppet. Enligt den grekiska historikern Plutarchos (c:a 46 – c:a 120 e Kr) skulle på en staty associerad till Isis i Sais i Egypten ha inhuggits en text, vars första halva lyder: ”Jag är allting som varit, är och skall bli --- .” Det är ett påstående som onekligen står för tiden som en predestinerad företeelse. Hennes magiska kapacitet skulle handla om en förmåga att ändra på det förutbestämda förloppet. Småningom började Isis betraktas som den högsta av gudomarna. Under inflytande från Memfisteologin uppfattades alla de andra gudarna som lokala manifestationer av henne – en av de monoteistiska tendenserna under antiken.

Isis-mysteriet var en parallell till ett inslag i de elyseiska mysterierna. Riten innebar att en initiand genomgick en undervisning och därefter en ritual. Under denna upplevde initianden en symbolisk död för att återuppstå, i Isis-mysteriets version, som Isis son Horus och därmed med tillgång till himlen efter den fysiska döden. Ritualen skedde i Isis-templen, men detaljerna hölls hemliga och är alltså okända för oss i dag.

Det är mycket möjligt att judarna i Alexandria tog fram sitt eget mysterium knutet till Visheten, Sofia. Enligt en av apokryferna, Filipposevangeliet, skulle det ha förekommit en rit som kallas brudkammaren. I sin förtjänstfulla bok Valentianernas evangelium (Arcus 2017) uttolkar religionshistorikern i Lund, Paul Linjamaa, riten på följande sätt: ”Det verkar dock som om termen ”brudkammare” - - - syftar på ett förbund som återförenade människan med den himmelska värld som hon skiljdes från i och med Sofias fall.”.

Men som Linjamaa framhåller (sid 54) påverkades en som klassisk uppfattad riktning inom det judiska nytänkandet i Alexandria, den s k Sethianismen, av ytterligare en nyskapelse. Den kallades redan i antikens skrifter för ofitism. Termen kommer från det grekiska ordet ofis, som betydde ”orm”. Den orm det är frågan om är den slingrande och talkunniga varelse som i Första Moseboken lockar Eva att äta av frukten från kunskapens träd. Ormen får Adam och Eva att lämna sitt stagnerade tillstånd i Eden och söka sig ut i världen och därmed börja utvecklas, i bästa fall i gudomlig riktning.

Att ormen i paradiset på detta sätt omtolkades till positiv kraft har av allt att döma att göra med den egyptiska farao-traditionen. Som höggudinna hade Isis många aspekter. En av dem handlade om att hon troddes manifesterade sig i faraos tron. Farao satt så att säga i Isis famn. Det förklarar ett attribut i en av faraos kronor. Denna krona inte bara förenade södra och norra Egypten utan där stack också ut huvudet av en kobra, kallad Uraeus. Denna orm på faraos huvud kan verka förbryllande. Men om vi erinrar oss att Isis i en annan aspekt manifesterade tiden och att detta viktiga fenomen i början bondestenåldern i sin tur hade symboliserats av en orm blir symboliken begripligare. Uraeus-kobran i faraos krona visade att farao var ”tidens herre”. Därmed kunde han fatta beslut som ändrade tiden: Börja ett krig, döma folk till döden, ge order om att uppföra ett nytt tempel, ja, t o m grunda en ny stad, allt som bröt mot den sedestyrda dagliga lunken. Denna positiva uppfattning om Uraeus-kobran kan ha tagits över av ofiterna och omsatts i den judiska mytologin. Vi återkommer strax till frågan.

Alla dessa nya, grekiskt och/eller egyptiskt inspirerade religiösa strömningar fick konservativt lagda judar i Alexandria i sin tur att reagera. De krävde att få läsa en grekisk översättning av Torah, första delen av judarnas Bibel. En översättning av de fem Moseböckerna gjordes också i början av 200-talet f Kr, kallad Septuaginta.

Thomasevangeliet

Till den pseudodokumentära metoden att komponera texter hör att blanda in berömda historiska personer i berättelsen och på så vis förstärka intrycket av autenticitet. Kejsar Augustus hänvisas till i Lukas 2:1 och den romerska legaten Pontius Pilatus liksom kung Herodes i flera evangelierna. En person, som var mycket känd och omtalad i det Judiska kungadömet, var den tidigare nämnda Johannes Döparen. Kung Herodes lät avrätta honom i rädsla för att han skulle bli ledare för ett uppror.

Men Flavius Josephus sade om honom: (Johannes) ”var en god man, som manade judarna att leva dygdigt både genom att vara rättfärdiga mot varandra och fromma inför Gud och därefter komma till dopet; ty genom att skölja sig med vatten skulle de bli accepterade av honom, om de använde sig av det inte endast för att fria sig från några synder utan för rening av kroppen, under antagandet att själen före det hade blivit renad genom rättfärdigheten. Många människor kom till honom för de var storligen berörda av hans ord” (min översättning av Antiquities of the Jews 18:5:2).

Det intressanta är att Josephus inte verkar ha förstått dopets symboliska betydelse. Som bl a den amerikanska religionshistorikern Joseph Campbell har framhållit är dopet en mysteriereligiös ritual: Den döpte tänks dö symbolisk i vattnet och återuppstå som en ny människa. Johannes Döparens dop i Jordanfloden var troligen en vidareutveckling och förenkling av Naassenernas idéer om ”det levande vattnet”. Men Josephus text antyder också att varje dop föregicks av en undervisning.

Mynt utgivet under den ptolemaiska kungen Ptolemaios III Euergetes. Han regerade 246-222 f Kr. Myntets framsida visar den grekisk-egyptiska guden Zeus-Amun (t v). På frånsidan avbildas ptolemaiernas symboldjur, örnen. Den grekiska skriften säger Ptolemaioy Basileos (Ptolemaios kung). Notera att Chi-Ro emblemet som finns mellan örnens ben. Det skulle kunna demonstrera att de tidiga alexandrinska kristna stod under kungens beskydd under senare halvan av 200-talet f Kr. Det skulle i sin tur innebära att kungamakten hade någon form av intresse i dem. Beaktande ankar-symbolen kunde det betyda sjöfarargillet i Alexandria (närmast för sjökaptenerna). Det skulle i sin tur förklara den tidiga alexandrinska kristendomens snabba spridning över västra Medelhavsområdet. Bild från Internet.

När de nya religiösa idéerna från Alexandria spreds norrut genom Levanten mot Antiokia, en annan viktig hellenistiska stad, förändrades de. De individualistiskt inriktade tankarna förvandlades i riktning mot kollektivism. Hos Matteus 18:20 uppges Jesus säga: ”Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Alltså Jesus skulle vara närvarande i grupper, församlingar, kollektiv, inte enbart i individer.

De kanoniska evangelierna uttrycker m a o en lära som står i strid med den individualistiska, alexandrinska kristendomen. Medan denna också hade gett utrymme åt kvinnor, så blev den kanoniska och ”kollektivistiska” varianten kvinnoförtryckande och allt mera sökande världslig makt (i motsats till den individualistiska som tenderade vända samhället ryggen). Den ”kollektivistiska” kristna kyrkan blev mera en ”Jahve” än en ”Jesus”!

Teatern i Skytopolis

Det finns ytterligare två inslag i de tidiga apokryfiska och kanoniska texterna att diskutera. Ett handlar om det till synes märkliga att huvuddelen evangelierna, såväl de apokryfiska som de kanoniska, är skrivna på grekiska. De borde ha skrivits på folkspråket arameiska i Levanten eller koptiska i Egypten. Men i hellenismens stora städer, börjande med Alexandria och Antiokia, var grekiska ett slags lingua franca, ett allmänspråk, som stadsborna måste kunna behärska. Att de nya religiösa idéerna formulerades i text på grekiska tyder på att de tillhörde strömningar som utgjorde en del av kulturen i städerna.

Det andra inslaget är att de kanoniska texterna är som berättelser betraktade bättre strukturerade än i allmänhet de apokryfiska texterna, som ofta hade drag av sammelsurium. Varifrån kom denna nya kompositionsmetod? Tyska bibelforskare kunde redan på 1800-talet påvisa att Matteus och Lukas evangelier hade haft en gemensam äldre källa som utgångspunkt. Ordet källa lyder Quellen på tyska, varför man talar om Q-hypotesen. Men Q-evangeliet har inte påträffats.

Ett förslag framlades av den italienska vetenskapshistorikern Livio C Stecchini (1913-79) någon gång på 1970-talet. Han menade att den romerska dramatikern Seneca (c:a 4 f Kr – 65 e Kr), som skrivit nio kända tragedier, hade författat ytterligare en tionde och den handlade om Jesus. Denna pjäs om Jesus skulle ha spelats på en teater i Rom och åsetts av de blivande apostlarna. En av Stecchinis stora svagheter var att han trodde att myter var beslöjade beskrivningar av verkliga förhållanden – han kunde inte se myter som myter. Men kunde det finnas någonting i Stecchinis uppslag?

När jag funderat över de kanoniska evangelierna har det slagit mig att det i berättelserna föreligger en större förtrogenhet med landskapet runt Genesarets sjö än med övriga delar av Judiska kungadömet. Därför kunde det vara möjligt att t ex Matteus och Lukas evangelier författats där. Eftersom de är skrivna på grekiska är det sannolikt att författandet skett i en stad. En expansiv stad strax söder om sjön var var Skytopolis. Det var där de blivande evangelisterna kanske var verksamma.

I dagens Israel och på Västbanken har identifierats lämningar från inte mindre än 9 romerska teatrar från det Judiska kungadömets och den romerska judiska provinsens tid. I Jordanien har likaså dokumenterats 9 teatrar, i Syrien 7 och i nuvarande Turkiet inte mindre än 32. I Alexandria fanns två scener, Lilla och Stora Teatern, och i resten av Egypten ytterligare 8. Slutligen i Grekland fanns tre teatrar i romersk stil (Wikipedia: List of Roman theatres, uppdaterad 17-02-16). Från Alexandria till och med Mindre Asien och Grekland skulle det ha funnits 70 romerska teatrar! Det stora antalet kan bl a ha sin orsak i att en ny medelklass hade uppstått under hellenistisk tid och vuxit sig stark under den romerska epoken (den bestod av ingenjörer, byggmästare, specialiserade hantverkare och inte minst slavhandlare). Den föredrog oftast teater framom gladiatorspel. Mängden teatrar pekar vidare på att det fanns utrymme för kringresande teatertrupper och lokala fasta ensembler. En av de mest spelade var den grekiska komediförfattaren Menander (342/41 – c:a 290 f Kr), bl a av de s k Oxyrhynchus-fynden i Egypten att döma. Andra fynd av fragment från Syrien tyder på att hans pjäser hade översatts till arameiska. Även Paulus vittnar om hans popularitet genom att citera honom i Första Korinthierbrevet 15:33: ”För goda seder dåligt sällskap är fördärv”.

De kringresande teatergrupperna var kanske av två slag. Den ena gruppen var specialiserad på grekisk teater, som hade en kör som kommenterade och förde framåt handlingen på scenen. De spelade Menanders komedier. Den andra typen föredrog att ge föreställningar i romersk teaterstil, d v s utan kör. De spelade bl a Senecas tragedier, som egentligen var omdiktningar av klassiska grekiska skådespel. De lokala ensemblerna ville förmodligen ha nya pjäser med nutida, lokal anknytning. Sannolikt var det många som skrev pjäser, men de tycks alla gått förlorade. Vi vet bara att t ex den alexandrinska matematikern och filosofen Eratosthenes gjorde det, men ingen av hans pjäser har bevarats. Vad som kan ha uppförts på teatern i Skytopolis av den lokala gruppen var troligen inte en pjäs om Jesus utan om Johannes döparen. Hans orättvisa öde under kung Herodes levde kvar i minnet och upprörde folk. Detta öde kunde vara teatralt tacksamt att dramatisera. Att så verkligen kan ha hänt har bl a att göra med det märkliga skvaller om Johannes Döparen som levt vidare till våra dagar.

Den välbevarade romerska teatern i dagens Beit She'an strax söder om Genesarets sjö i dagens Israel. Beit She'an benämndes under antiken Skytopolis. Namnet skulle komma av att en avdelning skytiska legosoldater skulle ha slagit sig ner där efter att ha tjänat sin tid i den romerska hären. Foto från Wikipedia: By Tango7174 - Own work, GFDL.

Johannes Döparens bok

En liten folkgrupp som på svenska kallas mandéer levde kring floderna Eufrat och Tigris delta i södra Irak i tvåtusen år. Sedan kom president Bush anfall på Irak och som en följd av det tvingades mandéerna spridas över världen. I Sverige skulle bo omkring 8 000. Mandéerna hyllar Johannes Döparen som sin främste andliga ledare och dop i vatten utgör en central rit hos dem. Namnet på dem kommer från ett ord på deras arameiska dialekt manda, som betyder ”kunskap”. Mandéerna är fortfarande fast övertygade om att de drevs bort från det judiska kungadömet av dess ortodoxa prästerskap.

Mandéernas heliga texter utgör en omfattande litteratur som åtminstone till delar sannolikt funnits i över 2000 år. En del av dem har översatts till tyska på 1800-talet. Bland dem finns Drasa D-Iahia (Johannes Döparens bok). Den utgavs 1915 i tysk översättning av Mark Lidzbarski (1868-1928): Das Johannesbuch der Mandäer (Mandéernas Johannesbok). År 1924 gjorde G R S Mead en översättning till engelska av delar av den tyska tolkningen: Gnostic John the Baptizer (Den gnostiska Johannes Döparen). Den finns på Internet med länk här.

”Johannes Döparens bok” börjar sceniskt dramatiskt. En präst kommer en morgon till templet i Jerusalem och berättar att han haft en vision under natten. Han hade sett hur en stjärna tänts ovanför en 88-årig kvinna, Enishbai (Elisabet), hustru till den 99-årige prästen Zakhria (Sakarias). En eld tänds då i Zakhria. Stjärnan föll sedan ner i Jerusalem. Staden skalv och solen gick upp på natten och månen på dagen. När de hör denna vision blir prästkollegerna utom sig och häller sand över sina huvuden. Alla frågar sig förtvivlat vem ska kunna uttyda visionen. Till slut enas man om att vända sig till en man vid namn Lilyukh. När han får höra om drömmen stiger han ur sängen naken och konsulterar sin drömbok. Sedan ger han uttydningen: ”Ve er, ni präster, ty Enishbai skall bära ett barn! Ve er, ni rabbiner, ty en pojke ska födas i Jerusalem. Ve er, ni lärare och elever, - - - för Johannes ska födas i Jerusalem!” (min översättning av Meads text).

Skådespelet

Detta vore en medryckande och roande inledningsscen för en teaterpjäs om Johannes Döparen. Men det är inte troligt att han skulle ha fått nämnas vid namn, men däremot kunde namnet Jesus, d v s det namn som apokryferna ofta använde som namn på vishetsläraren, mycket utsägas från en scen. så efter berättelsen om det dramatiska meddelandet av Johannes/Jesus födelse kunde skådespelet sedan ha berättat om Johannes/Jesus kontakter med någon vishetsman från Naassenerna.

Beteckningen på denna strömning skulle komma från det hebreiska ordet för orm, nahash. Riktningen var en fortsättning på ofitismen. Ingenting av Naassenernas många skrifter har bevarats. Den huvudsakliga källan består av den beskrivning av Naassenernas tankevärld som Hippolytes av Rom (170-235 e Kr) gjorde i sin bok ”Vederläggning av alla irrläror”. Den tidigare nämnda G R S Mead översatte dem till engelska i boken Fragments of Faith Forgotten (Fragment av en bortglömd tro; utgiven redan 1900). Boken finns på Internet: med länk här.

Hos Naassenerna hade ormen som symbol för tiden även utvidgats till en symbol för ”den fuktiga essensen”, som var grundläggande för universum. Att se det ständigt flytande vattnet även som en symbol för tiden var en idé som först utvecklades av de presokratiska filosoferna i Grekland. Naassenerna trodde därtill att utan essensen kunde ingenting hålla ihop, varken odödlighet eller dödlighet, levande eller döda föremål. ”Allting lyder under Honom [ormen], och Han är god och har alla ting inom sig så Han kan fördela skönhet och blomning till alla ting, till var och en enligt dess natur och egenheter eftersom han genomtränger allt” (engelska Wikipedias beskrivning 17-06-05 efter Hippolytes). Således kunde det levande vattnet ge upphov till vin likaväl som olivolja. Tidsaspekten kom fram genom att det levande vattnet i form av t ex Jordanfloden eller Nilen rann utför som generationernas ström eller uppåt som en del av de himmelska makterna (arkonerna – lägre himmelska makter).

Enligt Naassenerna hade vidare den existerande världen tre aspekter: den materiella, den psykiska och den andliga. Denna tredelning liksom ormmotivet vill Mead att skulle ha kommit från den indiska hinduismen. Men på bondestenåldern och tiden före det ingick tredelningen som en del av beskrivningen av dagens gång, de tre aspekterna gestaltades som självständiga gudinnor i bildframställningar som på yxan från Ryemarksgaard i Danmark (se bilden nedan). Tredelningen lever kvar i våra föreställningar om morgon/förmiddag, middag och eftermiddag/kväll. Det ursprungliga tidsbegreppet i fråga om dagen var tredelat. Och Naassenerna kan likaväl ha återupplevat gamla tankebilder, inte nödvändigtvis hinduiska idéer (som hade samma ursprung). Hur som helst övertog den ”kollektivistiska” kristendomen Naassenernas tredelning. Den kristna guden har som bekant tre aspekter: Gud fader, Den heliga ande, sonen Jesus.

Renritning av ristningarna på yxan från Ryemarksgaard i Danmark. Yxan består av ett ben av en uroxe och tros vara från 9000-talet före nuet. Den avbildar någonting som troligen visades vid en ceremoni av något slag. Vad vi ser fr v är fruktbarhetsgudinnan i sin vårliga aspekt dansande och glad. Sedan följer dagsljusets tre aspekter: förmiddag, middag och eftermiddag. Figurerna är gravida med de mänskliga ödena, det sistnämnda symboliserat av nätet. I raden står längst t h fruktbarhetsgudinnan i sin höstliga aspekt: stel och orörlig. Allra längst t h visas det siksak-mönster som föregick ormbeskrivningar av tid: nämligen månens faser under ett år.

Hur mycket Johannes Döparen tog över av Naassenernas lära har jag inte lyckats utröna. Men dopen i Jordanflodens ”levande vatten” pekar på att väsentliga delar av Naassenernas förkunnelse låg under hans trosvärld.

Sedan i den tänkta teaterföreställningen om Johannes/Jesus liv skulle kung Herodes ha införts. Han kunde ha åsett hur stora människogrupper samlades kring Johannes Döparen och lyssnade till hans predikningar. Kring kungen samlades präster från templet i Jerusalem som talade illa om Johannes Döparen.

För att själv avgöra vad som var sant skulle kungen ha kallat Johannes Döparen till sig för ett samtal. Men Johannes Döparen lät sig inte imponeras av kungen utan kritiserade honom för att skilt sig från sin hustru Pasaelis och olagligt tagit Herodias till hustru (hon var då gift med Herodes bror). Kritiken misshagade kungen varför han gav order att Johannes Döparen skulle fängslas.

Sedan kunde pjäsen ha haft en magnifik slutscen. Herodes bjöd på en storslagen middag på sin födelsedag. Efter måltiden dansade Herodias dotter Salome för kungen. Herodes blev tagen av dansen och sade åt Salome att hon kunde önska sig vad hon ville. Efter att ha rådfrågat sin mor sade hon att hon ville se Johannes Döparen huvud på ett fat. Med blandade känslor gav Herodes order om att Johannes Döparen skulle avrättas och hans huvud föras till hovet. Antiken hade en smak för det brutala och grymma, så det skulle ha varit teatralt verkningsfullt att se Johannes Döparen huvud på ett fat bäras in på scenen så hela publiken kunde se det.

Varför teater?

Nu är detta förslag till en dramatisering av Johannes Döparens liv men under namnet Jesus förstås en spekulation. Men poängen är den att den dåtida teatern vore det mest effektiva medlet att sprida ett budskap. Sände man barfota-apostlar eller predikanter skulle de kunna berätta om Jesus endast inför en begränsad publik i ett privat hem. Men med en turnerande teaterföreställning om Johannes/Jesu liv kunde man på en gång nå ett par hundra personer i varje stad av betydelse. Och det var medelklassen, som gick på teatern, och det var den man ville nå. Den katolska kyrkan har senare hävdat att det var bland de fattiga som kristendomen först spreds. Men det är en av dess många relativa sanningar. Medelklassen var förstås inte lika rik som den gamla jordägande aristokratin, men det betydde inte att den var utan resurser och bildning. Det var framförallt medelklassens ledande skikt man ville vinna. Ty på denna tid tillhörde alla eller åtminstone en överväldigande majoritet en släktklan och/eller ett gille; genom dessa organisationer fick man den enda tillgängliga sociala tryggheten. Vanliga människor, som försörjde sig med arbete, gjorde som det ledande skiktet i klanen eller gillet gjorde. Så vanns det ledande skikten för kristendomen kom hela klanen respektive gillet med på köpet.

Men innan de kanoniska evangelierna författades, som sagt möjligen i Skytopolis, hann mycket hända med den tidiga alexandrinska kristendomen. Den spreds snabbt söder ut i Egypten och dess texter översattes till koptiska, var de också påträffats undangömda. En annan viktig spridningsväg utgjorde Tunisien, ty därifrån vandrade budskapet vidare till västra delen av romarriket ända till England. Men rörelsen nådde småningom även Levanten (exempel Johannes Döparen), Syrien, Anatolien och Irak ända till Iran. Denna tidiga ”individualistiska” kristendom hann breda ut sig anmärkningsvärt långt. Samtidigt blev den uppdelad i över 30 sekter, något som sannolikt bidrog till dess fall.

En judisk motreaktion

En av den tidiga ”kollektivistiska” kyrkans biskopar i Västeuropa hette Irenaeus. Han var biskop i Lugdunum, dagens Lyon, kring 200 e Kr. Han skrev en skrift Adversus Haereses (Mot irrläror), som bevarats. Irenaeus kritiserade detaljerat olika riktningar inom den ”individualistiska” trosvärlden med ursprung i Alexandria, varför hans och Hippolytes böcker länge var den enda källa som vår kunskap om gnosticismen. Först på 1700-talet hittades en koptisk skrift i Egypten som nådde London 1773 och köptes sedan av British Museum 1785. Den har getts titeln Pistis Sofia (ungefär Sofias tro). Kring sekelskiftet 1900 hittades en avstjälpningsplats från antiken nära byn Oxyrhynchus i Egypten där stor mängder med papyrosfragment kunde grävas fram. Slutligen påträffades 1945 ett betydande antal skrifter insatta i en stor kruka, som grävts ner nära byn Nag Hammedi i mellersta Egypten. Bland dem fanns Thomasevangeliet.

Vad gäller det bevarade bildmaterialet från den ”individualistiska” kristendomen tycks bara tre bilder ha överlevt. Den ena är från Tunisien, avbildande vad som kan ha varit Sofia med biskopsattribut. Den andra är från England kanske visande vishetsläraren Jesus. Den tredje är från 1200-talets Norge. Det är frågan om graffiti på det inre träverk som bar upp taket på stavkyrkan i Lomma.

Forskningen har genomgående daterat fynden av den ”individualistiska” kristendomens skrifter till tiden efter de kanoniska evangeliernas tillkomst. Men att biskop Irenaeus så tidigt som kring 200 e Kr kunde kritisera flera olika ”individualistiska” riktningar pekar på att den alexandrinska versionen är äldre än den som skapades i kanske Skytopolis. Men till intrycket att de kom efter Nya testamentet bidrar att flera av de ”individualistiska” skrifterna berättar om Jesu undervisning av lärjungarna efter det han lämnat sin jordiska hamn. Men Jesu död där det framkommer är inte identisk med den som beskrivs i de kanoniska evangelierna. Legenderna om Jesu kroppsliga död är äldre än dem. Men det var i dem som formen för döden utvecklades mera detaljerat.

Det är möjligt att den föreslagna gruppen i Skytopolis omfattade kanske cirka 20 personer enligt det antal av apostlar, som de olika ”kollektivistiska” skrifterna nämner som apostlar och som Hedenius har räknat fram i sin ovan nämnda bok. Det är oklart om de verkligen avsåg att skapa en ny rörelse eller bara ville åstadkomma en motvikt till alla de ”individualistiska” strömningar som fanns under första seklet av vår tideräkning. Av allt att döma försökte man återupprätta den judiska traditionen. Jesus sades ha fötts i Betlehem, Davids stad. Han skulle ha varit av äkta judiskt och kungligt blod. Hur en gud som nedstiger bland människorna skulle kunna vara släkt med någon människa är i och för sig svårt att förstå, men det generade inte gruppen. Ty den avvisade alla omtolkningar av Moseböckernas myter, som de ”individualistiska” rörelserna hade gjort, och accepterade den mosaiska traditionen som den fastställt faktiska. Istället deifierades Jesus. Som bevis för detta blev ett viktigt inslag i ”kollektivistiska” evangelierna de mirakel, som Jesus utförde. Han stillade en storm, gick på vatten, skapade mat åt en stor folksamling från två kornbröd och fem fiskar o s v. Enligt den gamla kananitiska traditionen måste en gud vara elementens herre, vilket Jesus visade med sina mirakler. Men där Jesus förvandlar vatten till vin var det också en spark på Naassenernas levande vatten.

En succé

Om det nu förhöll sig så att budskapet i de kanoniska evangelierna först spreds i form av ett drama om ohannes maskerad till Jesus, verkar föreställningen snabbt ha blivit en succé. Ty som de flesta Hollywood-regissörer vet finns det ingenting som publiken uppskattar mer helhjärtat än mirakel. Och antiken var mycket mera vidskeplig än vad framgår av moderna beskrivningar av denna epok. Så åskådarna på antikens teatrar gillade mer än någon i den skapande gruppen hade kunnat ana Johannes/Jesu mirakler, sörjde hjältens död och gladdes åt hans återuppståndelse. Det var inte bara den judiska delen av publiken som gjorde det utan även greker, fenikier i Levanten, syrier och Mindre Asiens anatolier. Efter den initiala framgången skulle evangelierna ha författats och apostlarna ha sänts ut. En ny religion uppstod. Att den till sitt innersta var reaktionär förstod få då som nu.

Detta är förstås ytterligare en obevisad hypotes. Men det märkliga är att under det första seklet e Kr och de följande tycks alla ha varit bergfast övertygade om Jesu historiska existens, trots likheten med Johannes Döparens öde. Det kunde förklaras just med en teaterpjäs. Där spelade en livslevande människa Jesus ( = Johannes), så att hans öde kändes djupt gripande och därmed också levande. När sedan de kanoniska evangelierna snart blev tillgängliga trodde man utan svårigheter på dem; man hade ju redan sett Jesus (om än på en scen).

Det var först på 500-talet som man började oroa sig över att Jesus inte fanns omnämnd som historisk person i litteraturen från och strax efter hans föregivna tid. Så man fogade in omnämnanden när kopior gjordes. Även om det kanske fanns tvivlare under de fortsatta seklerna så teg de under katolska kyrkans järnhårda hand. Först när man med vetenskapliga metoder på 1800-talet började undersöka evangeliernas historiska giltighet som det upptäcktes att de var förfalskningar som historiska dokument. Men det hindrade inte att människorna i den kristna världen fortsatte att lika bergfast tro på att Jesus en gång verkligen vandrade på jorden.

Lindegrens källor

Det här förslaget att den ”kollektivistiska” kristendomen skulle haft sin begynnelse i ett skådespel, som hade handlat om Johannes döparen men maskerad till Jesus, fanns inte inom kunskapshorisonten på Erik Lindegrens tid. Däremot kunde han ha känt till att de kanoniska evangelierna var pseudodokumentärer, kanske tack vare Ingemar Hedenius. Den insikten kan ha varit kärnan i den ”ateism” som han tillskrivits. Han kan även ha känt till naassenernas lära, som Mead, som nämnt, sammanfattade utgående från Hippolytes beskrivning. Från denna källa eller någon annan skulle han ha fått uppslaget till den märkliga dikten ”De fem sinnenas dans” i Sviter. De vingar det handlar om i dikten är inte som man vanligtvis tror Ikaros utan Isis. Dikten börjar i vatten och går sedan upp på land, där döden känns fjärran, och fortsätter med vatten som strömmar uppåt i en katarakt mot himlen. Men de naassenskt inspirerade bilderna är här förenade med en bild av Isis vingar till lyriska verktyg för att å ena sidan förena motsatserna och å den andra ge ord åt en sexuell och religiös extas: att få höra Ikaros brus och dykarens tysta sång!

De fem sinnenas dans

O att få dricka dig sanslös och byta vingar
medan pärlfiskaren sjunker i sitt bländblå djup
medan hjärtat flyter mot sin gröna katarakt
att smaka en djupare glömska att glömma
o att får dricka dig sanslös och byta vingar
att få höra Ikaros brus och dykarens tysta sång
och fiskens kristallsvarta glid över rusets botten
att se en kyrkogård blomma i sitt oåtkomliga fjärran
att höra någon träda in ur sitt fjärran fjärran
o att dricka dig sanslös med dina vingar
att smaka dina lemmars flykt till Dafnes grönska
och grönskans förvandling till dina flöjter
o att väckas av dig med mina vingar
att smaka en djupare glömska att gömma
att höra zenit närma sig och katarakten
att känna dina lemmars syn under mina händer
och dina fyrars doft över våra månars gata
o att få dricka dig namnlös och byta vingar
o att få dricka din blundsyn med mina vingar
att få lyssna till din doft av rymd och fyrar
och svärd mot natt och syn under mina händer
ett skepp mot storm och väntan i ett åskmoln
och katarakt mot skyn och fisken som delfin
och pil mot zenit och svärd mot djupet
och solens blixt

O att ha druckit dig namnlös med dina vingar

o att ha druckits namnlös med mina vingar

o pil som alltid träffar i zenit av din bana

o brygga av storm mellan soluppgång och nedgång

o du den första och sista rymdstrimman över havet

minns oss du

och vagga oss

och blända oss

och drick oss

O drick oss med våra vingar!

---

POST SKRIPTUM. Efter drömmen började jag läsa om Erik Lindegrens lyriska produktion. Det var en säregen upplevelse att möta sin ungdoms läsupplevelser i ljuset av den kunskap, som jag skaffat mig under de senaste decennierna och som delvis redovisats ovan. Men hjärnan är en konstig enhet, så några dagar efter drömmen lät den mig förstå att det skett ett misstag. Meningen var att jag skulle drömma om ett par som verkligen hade kommit och hälsat på mig en förmiddag för ett antal år sedan. Men av någon anledning blev det istället Erik och Karin Lindegren. Att hjärnan kan lurar sig själv på detta sätt gör att man kan undra hur mycket av den är ens egen.

---

Tillbaka till första kapitlet: Lindegrens hälsar på
Till Kulturmenyn

---

Publiceringshistoria: Utlagd på internet 2017-09-19. Layouten uppdaterad 2018-08-21, ånyo 2021-08-31. Texten även något omredigerad.

---