et var Harry Martinson som inspirerade mig till mina första dikter när jag var 17 år gammal. Från honom hittade jag sedan till Erik Lindegren. Hur det gick till minns jag inte mera. Men Lindegrens dikter hade en helt annan verkan på mig än vad Harry Martinsson hade haft. Medan jag upplevt Martinsons poem som gripande och vackra fick Lindegrens dikter en närmast berusande effekt på mig. Trots mitt kroniskt dåliga minne lärde jag mig utantill en del av dem från diktsamlingen Sviter från 1947. Bland dem var Arioso, den kanske mest lästa av den efterkrigstida modernismens poem. Nedan dikten:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
         o någonstans
har alla tågen gått och alla klockor stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu,
är vi alltid du intill förväxling och förblandning,
är vi plötsligt undrans under och förvandling,
brytande havsvåg, roseneld och snö.

Någonstans inom oss där benen har vitnat
efter forskares och tvivlares nedsegnade törst
till förnekat glidande
         till förseglat vikande
         O moln av tröst!
någonstans inom oss
där dessas ben har vitnat och hägringarna mötts
häver fjärran trygghet som dyningarnas dyning
speglar du vårt fjärran som stjärnans i en dyning
speglar jag vårt nära som stjärnans i en dyning
fäller drömmen alltid masken och blir du
som i smärta glider från mig
för att åter komma åter
för att åter komma till mig
mer och mer inom oss, mer och mera du.

Jag minns att jag citerade första strofen för några klasskamrater på gymnasiet. Det blev lika tagna av dikten som jag var.

Många har emellertid funnit att dikten är lite väl insmickrande, snarare ”överskön” än skön. Litteraturvetaren Gunilla Bergsten, som doktorerade på en undersökning av Thomas Manns roman Doktor Faustus, påvisade emellertid att Arioso har många lager. Det är också en idédikt som gör upp med Viktor Rydbergs Kantat som uppfördes vid en jubelfestpromotion i Uppsala den 6 september 1877 (tidskriften Veritas nr 19, 2004). Rydberg (1828-1895) utgick från Bibeln, där mänsklighetens färd jämställdes med israeliternas ökenvandring. Enligt Rydberg var den en osäkerhetens och förtvivlans vandring där dock vetenskapens framsteg gav hopp. Det är denna utvecklingsoptimism som Lindegren gör upp med i Arioso i raden efter forskare och tvivlares nedsegnade törst.

Lindegren skrev en dikt till en målning av Waldemar Lorentzon, som hette Kosmisk moder. Den lyder:

var i mig dina vintergators andning
var i mig den du redan är och alltid har varit
en dröm bortom drömmens berg och bortom verkligheten
något verkligare än verkligheten
något som jag varken kan glömma eller minnas
något som mörka skepp som vandrar upp mot fyren
något som moln som ljusa klippor och klippor som mörka moln
något som förvandlar ofattbar köld till ofattbar värme
något som var i mig och förvandlade mig
o förvandla mig
gör mig till en hamn för min oros skepp
vänta mig under jorden
sök mig i min urna
o förvandla mig och var i mig
så som jag omärkligt vilar i dig
i medvetslös sömn i dina ögons stjärnbild

Bergsten noterar att ”det finns som synes många både tankemässiga och språkliga beröringspunkter mellan Kosmisk moder och Arioso. Ord som dröm, förvandling, moln och stjärna är gemensamma för båda”.

Hon sammanfattar: ”modern är den överordnade, sammanfattande kosmiska principen, den eviga kärlekens representant oavsett efemära växlande jordiska uppenbarelseformer: ’fäller drömmen alltid masken och blir du’”.

Kärlekens framväxt

Den i förra avsnittet omnämnda Höga Visan i Gamla testamentet är intressant genom att det har påvisats att texten har ett ursprung i bronsåldern. Den eller äldre versioner fungerade som ett slags ”rollhäften” för den man och kvinna som agerade i en offentlig ritual, som kulminerade i hieros gamos, det heliga samlaget. Kärleken hade lyfts fram som en universell kraft. Men det skedde kontrollerat inom religionens, inom templens ram.

Med järnålderns ankomst skedde långsamt en förändring, som ledde till att templens tidigare så dominerande roll minskade. Den jordägande aristokratin började finansiera offentliga fester (dokumenterat i Grekland). Samtidigt medförde handelns tillväxt hantverkets diversifiering. Hantverkargillena växte i storlek och blev allt rikare. De åtog sig alltfler offentliga uppdrag (dokumenterat från Kartago). Denna situation ledde till en första våg av individualisering, som bl a kom till uttryck i filosofin. Men också inom dikten skedde detta. Intressant nog var det en kvinna som utnyttjade möjligheterna. Hon kallades för Sapfo och levde på ön Lesbos c:a 612 – c:a 570 f Kr. Hon kom från en välbärgad familj, där modern också hade varit skaldinna. Men Sapfo tycks ha varit den första som lyckades gestalta personliga känslor, inte minst kärlekens ljuvhet och smärta.

Detta huvud sägas föreställa skaldinnan Sapfo från Lesbos. Det finns i arkeologiska museet i Istanbul, Turkiet. Foto Wikipedia.

Väldigt många av antikens intellektuella hyllade henne. Men hon fick inga efterföljare. Det fanns på denna tid inget annat trygghetssystem än att släktingar höll ihop i klaner. De såg till att hålla kvinnorna i strama tyglar. Sapfo var troligen verksam i början av detta skedde. Sedan ombesörjde klanerna att hennes exempel inte upprepades. Men 400 år senare under hellenismens epok började en andra våg av individualisering att växa fram.

Erik Lindegren skrev en skojfrisk parafras på en dikt från antiken, som brukar tillskrivas Sapfo, men i själva verket är anonym. Nedan återges den i översättning av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson. Erik Lindegrens poem är åter mångtydigt. Det är bland annat en självironisk bikt. Ty Klio var både historiens, ryktbarhetens och skaldekonstens gudinna. Samtidigt finns på ön Lesbos en by med detta namn, som kanske knyter dikten till Sapfo.

I nästa kapitel ska vi diskutera effekterna av hellenismens individualisering.

Till nästa kapitel: Kristendomens födelse
Till Kulturmenyn

Publiceringshistoria: Utlagd på internet 2017-09-19. Layouten uppdaterad 2018-08-21, ånyo 2021-08-31.