Erik Lindegren avporträtterad år 1954. Bild från Wikipedia.

kalden Erik Lindegren med sin fru Karin kom överraskande och hälsade på mig en natt i slutet på maj 2017. Det skedde förstås i drömmen, ty han gick ur tiden år 1957, hon 2012.

I drömmen stod Erik och Karin Lindegren utanför min dörr tidigt på morgonen. Han hade sina karaktäristiskt sneda ögon och liksom retfulla näsa och muskulösa stofthydda. Hon var lika kraftigt sminkad som vanligt. Någonting måste ha hänt förstod jag eftersom de hade sökt sig så långt ut från huvudstaden. Men jag fann det inte lämpligt att fråga vad.

Vi satte oss i köket eftersom resten av huset ännu sov och pratade om en del saker som inträffat på senare tid i kulturlivet. Så dök min fru upp och jag presenterade Erik och Karin för henne. Efter några ord ursäktade sig min fru och började ordna frukost åt alla barnen. Snart uppenbarade de sig också, mina egna och min systers, och de var alla påträngande nyfikna.

Vi flyttade till ett annat rum, som borde ha stått tomt i det mystiska hus som jag emellanåt bebor i mina drömmar. Men där stod stolar i rader, ty barnen skulle ge en teaterförställning senare denna dag. Erik och Karin verkade aningen irriterade.

Jag fann ingen annan lösning än att ta dem upp till det lilla, fyrkantiga tornrum som märkligt nog hade uppförts just för denna dröm på taket av huset. Vi satte oss lite trångt runt ett litet bord men hade en vid utsikt genom fönstren på alla sidor. Min fru ordnade kaffe och smörgåsar åt oss. Erik och Karin åt hungrigt men stämningen var ansträngd. Någonting hade verkligen inträffat under natten. Sedan trollade jag fram en flaska konjak och därefter förbättrades snabbt atmosfären.

Det var vid denna punkt i drömmen som jag vaknade. Jag förstod nästan genast att drömmen var en så ovanlig händelse att jag måste skriva ett kåseri om det. Efter att funderat lite till insåg jag att hans uppdykande i drömmen hade att göra med att Harry Martinsons Aniara har satts upp på Malmö opera. Erik Lindegren hade skrivit dess libretto. Denna notis i SVT:s kulturnyheter hade sannolikt aktiverat mina minnen från min ungdom då jag var ett Erik Lindegren-fan av stora mått. Att så många äldre personer så gärna skriver ner sina memoarer kan också ha att göra med att deras hjärnor sänder dem minnesbilder, som den tycker att de borde undersöka närmare och försöka förstå djupare. Det är möjligt att min hjärna ansåg att det var tid för mig att granska mina minnen av Erik Lindegren.

Mitt besök hos Erik

Erik och Karins besök påminde nämligen något om mitt eget sammanträffande med dem. Det skedde någon gång i slutet av juli samma år som Erik Lindegren skulle fylla 50 år, vilket sedan inträffade den 5 augusti 1960. Jag hade ombetts komma till Riddargatan 15 i Stockholm klockan nio, alltså ganska tidigt. Jag ringde på dörren och Karin öppnade. Jag blev överraskad av att hon var så hårt sminkad så tidigt. Jag visste då inte hon var intendent vid Moderna museet och skulle snart bege sig till jobbet. Hon visade mig in i ett ganska stort rum där Erik Lindegren satt vid ett bord vid väggen. Jag gick fram till det. Erik såg nymornad ut. Han reste sig och räckte mig handen.

Sammanträffandet skedde för så länge sedan, för 57 år tillbaka, så jag minns inte så många detaljer av det. Men några minnen har jag. De är alla knutna till en känsla av överraskning. Det första jag minns från samtalet var därför det för mig då oväntade att Erik Lindegren blev så upprörd över att Sverige hade tillåtit nazityskarna att transportera soldater och materiel per järnväg genom Sverige under perioden 1940-43. Senare förstod jag att det hade att göra med hans intensiva antifascistiska engagemang.

Det andra inträffade att när vi talade om svenskarnas kunskaper om Sovjetunionen. Han sade: – Ja, ni i Finland vet säkert mer om Sovjetunionen än vi. Det var ett erkännande som jag inte väntat.

Det tredje var att han i tamburen just före jag skulle gå ut genom ytterdörren föreslog: – Vi borde brottas någon gång.

Det chockade och skrämde mig, ty jag har aldrig ägnat mig åt brottning. Men senare har jag förstått att det var hans sätt att uttrycka att han gillade mig. Enligt skvaller på den tiden skulle Herbert Tingsten och han ha tagit några nacksvingar på varandra efter kaffet och konjaken på middagar. Han var öppen och bejakande mot det mesta, inte minst alla som uppsökte honom, tror jag – han blev t ex god vän med Lennart Hyland.

Att han skulle ha gillat mig kan också ha att göra med min breda finlandssvenska dialekt. Han vistades tre månader i Finland sommaren 1938. Den var en i raden av varma och soliga somrar som utmärkte slutet av 1930-talet i Norden. Detta var onekligen ironiskt ty på den politiska himlen hade molnen börjat skockas och för de politiskt medvetna tycktes världen mörkna. Tove Jansson gjorde en målning om denna kontrast. Den upplevdes som starkare i Finland än i Sverige.

I Terijoki

Under sitt besök i vårt östra grannland gästade Erik Lindegren också familjen Parlands sommarvilla i Terijoki på Karelska näset; den var en av tre villor nära varandra, alla bebodda av människor med kulturella och konstnärliga intressen. Tätorten hade en storslagen sandstrand mot Finska viken och kallades ofta Finlands Riviera. Men den låg också så nära den sovjetryska gränsen och Leningrad att man kunde höra mullret från kanonerna på Kronstadsfästningen, när man övningssköt. Det inträffade ofta på natten, något som den finlandssvenska skalden Elmer Diktonius klagade över i ett brev. Samlingen av intellektuella människor, som kom och gick i Parlands villa, tillbringade ofta kvällarna med vindrickande och vidlyftiga diskussioner. När de övriga gick och lade sig kring midnatt kunde Erik Lindegren ses på sandstranden stötande kula med Finska vikens rullstenar. Detta har den yngsta av familjen Parlands söner, författaren Ralf Parland, berättat i en artikel.

Att Erik Lindegren trivdes med vårt samtal kan slutligen även ha att göra med att det var så allmänt och att jag inte ansatte honom om några uttolkningar av hans dikter. Det var därmed litteraturhistoriskt inget märkvärdigt sammanträffade, men ändå en händelse som blivit kvar i mitt minne. Det är inte för särskilt många som jag berättat om mötet.

Då, 1960, hade Erik Lindegren redan bakom sig sitt lyriska författarskap – men det visste ingen, kanske inte ens han själv. Han hade debuterat 1935 med Posthum ungdom, vars behandling av de lyriska bilderna något förbådade hans nästa arbete, diktsviten mannen utan väg. I Finland hade han fått hjälp av den finlandssvenska skalden Rabbe Enckell (1903-74) att utveckla bildtekniken. Diktsviten utgav han på eget förlag 1942. Därefter publicerde han diktsamlingarna Sviter år 1947 och Vinteroffer sju år senare (1954) på Bonniers förlag.

Vistelsen i Finland kan också ha inspirerat Erik Lindegren att flytta till Dalarö. Han var då ihop med Laila Bill. Tillsammans med Artur Lundqvist och dennes fru Maria Wine hyrde de en villa på Skansvägen 3, en sidogata till Baldersvägen, och inrättade ett gemensamt hushåll. De flyttade in den 6 november 1939. Det var ingen lyxvilla. Enligt Maria Wine var den primitiv med utedass, vedspis och svarta kakelugnar. Eftersom både Erik och Artur var vänsterorienterade och motståndare till nazismen övervakades de av säkerhetspolisen som René Vasques Diaz visar i sitt arbete om Artur Lundkvist: Oliktänkaren, en bok om Artur Lundkvist (Ordfront 2006).

Inspirationen i Dalarö

Där i Dalarö skall Erik Lindegren sommaren 1940 ha gripits närmast av en yrsel och författat diktsviten mannen utan väg i ett svep. Artur Lundkvist har berättat om denna tid: ”Efter en långvarig och plågsam uppladdning, en tystnad som måste ha varit kvävande och förödmjukande, hade det slutligen lossnat för honom och han skrev som i besatthet, den ena dikten föddes ur den andra i en sorts kedjereaktion. Han var den vilde mannen, känslokluven som den mörka Christmas hos Faulkner, överkänslig och våldsam, visionärt hänryckt och skärpt verklighetsmedveten, tung som en björn men ändå kattlikt smidig, norrländskt ruvande och exotiskt gnistrande. Med indianprofil och mongoliska ögon, impulsiv och passionerad, besatt han ändå ett ovanligt mått av intellektuell nedkylning, en orolig och samvetsöm eftertänksamhet som kunde verka som överdriven självcensur.”

Eftersom Artur Lundkvist var publicerad av Bonniers sändes manuset till mannen utan väg dit. Det blev refuserat. Enligt Lundkvist skulle lektörerna på Bonniers ha förlöjligat texten och betraktat den som helt galen. Men vänta nu! Bonniers är känt för att ha de mest kompetenta lektörerna i Sverige. Visserligen refuserade förlaget Astrid Lindgrens första bok om Pippi Långstrump, men det var av pedagogiska skäl, den oregerliga Pippi var inte någonting som barn skulle ta efter. I fråga om mannen utan väg har Karl Vennberg karaktäriserat diktsviten som 1900-talets största verk i svensk litteratur. Skulle alla Bonniers kompetenta lektörer ha missat diktsvitens konstnärliga förtjänster? Nej, det var sannolikt någonting annat som låg bakom refuseringen!

En intressant fråga i sammanhanget är om inte säkerhetspolisen kan ha haft ett finger med i spelet. ”Skiftställarna i Dalarö”, som denna polis kallade dem, var effektivt övervakade. När Oscar Parland, den äldre av bröderna Parland, kom och hälsade på sin kompis registrerades det av säkerhetspolisen, som René Vasques Diaz dokumenterar. Kan agenter från säkerhetspolisen smugit sig in hos ”skriftställarna” när de inte var hemma och i smyg läst manuset, varvid de funnit texten vara subversiv? En annan möjlighet är att någon lektör på Bonniers ringde säkerhetspolisen och upplyste den om att Erik Lindegren erbjudit Bonniers ”en subversiv diktsamling”, vilket skulle ha varit känsligt ännu år 1941, då fortfarande rådde ett klimat av tyskvänlighet och krigsentusisam i Sverige. Efter ett varnande samtal från SÄK vågade Bonniers inte ge ut verket. En ytterligare möjlighet är att man på Bonniers snabbt insåg att diktsviten var subversiv i det rådande politiska klimatet. För att dölja att refuseringen var en form av politisk censur gjordes manuset till ett objekt för ett förlöjligande.

När andra världskriget väl var över gav Bonniers utan tvekan ut boken. Det som 1941 framstått som subversivt var 1945 ett svenskt uttryck för en europeisk besvikelse för den europeiska kulturens sammanbrott i och med andra världskriget.

Högkultur

Om man ser till Erik Lindegrens insats som helhet handlade den om högkultur på sett sätt som saknade motsvarighet bland författarna i det samtida Sverige. Jag använder termen högkultur i stället för finkultur, som på 1960-talet lanserades som motsatsen till folkkultur. Vi har sett hur folkkulturen har utvecklats till en enorm underhållningsindustri. Sveriges Television, som har den största budgeten av medieföretagen tack vare den obligatoriska TV-avgiften, saknar en TV-teater. I stället satsar man pengarna på European Song Contest. I den tävlingen sjunger mestadels medelmåttiga sångare mest intetsägande schlagers. Det enda som är intressant i melodifestivalerna är den tekniska utvecklingen av kulisser och rekvisita. Med hjälp av jättelika TV-skärmar och lasrar skapas enormt verkningsfulla kulisser. Men de är så fruktansvärt dyra att varken Operan, Dramaten, Stockholms stadsteater eller andra teatrar i Sverige har råd sätta upp sådana kulisser. Men med dem skulle teatern bli attraktiv på ett nytt sätt.

Erik Lindegrens högkulturella insats var omfattande. Förutom de ovan nämnda diktsamlingarna ägnade han sig åt att översätta några av de främsta av 1900-talets europeiska författare, bland dem inte minst fransmannen Saint-John Perse (som tack vare Lindegrens översättning fick Nobelpriset 1960). Därtill skrev han operalibretton som Harry Martinsons versepos Aniara (1959) och Hjalmar Bergmans roman Herr von Hancken (1965) samt och översatte Giuseppe Verdis Maskeradbalen (1958) och Wolfgang Amadeus Mozarts Don Juan (1961). Och mycket, mycket mera.

Femtiotvå år gammal blev han invald i Svenska Akademi på stol nr 17, där Dag Hammarskjöld tidigare suttit. Samma år blev Artur Lundkvist invald på stol nr 18. De två gamla vänner kom att föra utdelningen av nobelpriset i litteratur in i ett radikalt skede, både litterärt och poilitiskt. Men den 31 maj 1968 avled Erik Lindegren i bukspottscancer, en sjukdom som lär vara svår att diagnosticera i ett tidigt, botbart skede. Men Artur Lundkvist fortsatte den linje i Akademin som de två vännerna hade påbörjat.

I nästa avsnitt ska vi diskutera inslagen från grekiska myter i mannen utan väg.

Till nästa avsnitt: Arvet från antiken.
Till Kulturmenyn

Publiceringshistoria: Utlagd på internet 2017-09-19. Layouten uppdaterad 2018-08-21, ånyo 2021-08-31.