estenhöfer och Hardys förslag togs inte upp av andra forskare, men väl av en litteraturvetare och TV-medarbetare från Wales: Elaine Morgan (1920-2013). Hon hade läst Desmond Morris bok The naked ape (Den nakna apan; översatt till svenska av Gunnar Barklund 1968). Hon trodde inte på hans tankar om att människan skulle ha förlorat sin päls som en följd av sina jaktfärder på den heta savannen. Hon frågade sig varför kvinnorna inte hade bibehållit pälsen där de levde i läger skötande barnen. Hon hittade till Hardys uppsats och utgående från den skrev sin första bok The Descent of Woman (Kvinnans nedkomst; översatt till svenska av Lars Ekengren 1972). Hon arbetade i den humanistiska och skönlitterära tradition som hon tidigare ingått i. Boken blev därför i mycket ett satiriskt angrepp på savannhypotesen, vilket inte förstods bland paleontologerna. Sin egen akvatiska hypotes utvecklade hon efterhand i nya böcker så den blev i mycket en paleoantropologisk ”teori som förklarar allting”, men fortfarande med skönlitterära grepp, vilka dock dämpades.

Ett av den akvatiska hypotesen misstag var att den trodde att människans bipedala gångart skulle ha vuxit fram genom att de blivande människorna vadade i vatten. Detta element ger nämligen stöd åt ryggen. Men i tropiska Afrika förekommer det överallt i vattensamlingarna och -dragen krokodiler, som skulle ha angripit vadare. I Afrika skulle inte något mera omfattande vadande vara möjligt. Detta faktum bidrog till att paleoantropologerna inte trodde på vattenhypotesen.

Men troligare är att i den skärgård Europa var under Paratethyshavets tid under miocenepoken (23-5 miljoner år) var det möjlig att vada utan hot från krokodiler (såvitt vi vet i dag; någon studie av djuren kring och i detta hav har ännu inte gjorts). En art av apa, Danuvius Guggenmosi, vars fossila lämningar nyligen påträffats i Bayern levde för cirka 12 miljoner år sedan. Benen från den visar att den hade långa armar och kunde slänga sig från gren till gren i skogen men också att den hade ben som tillät den att gå på grenar och marken på två ben som vi (Böhme et al 2019). Vi vet förstås inte om den lärt sig det bipedala beteendet genom att vada i grunda vatten eller om bipedalism var en tidig evolutionär tendens bland vissa arter av apa.

Danuvius guggenmosi var en apa som tillhörde familjen Dryopitheciner. En annan apa Graecopithecus freybergi (Freybergs grekiska apa) räknas tills vidare som en egen familj och skulle inte vara närmare släkt med Danuvius. Fynden av Graecopithecus lämningar är än så länge anspråklösa: en underkäke i Grekland, tänder i Bulgarien och möjligen fotspår på Kreta. Men tandfynden är tillräckliga för att fastställa släktskap med Afrikas senare primater. Fotspåren på Kreta, om de är från Graecopithecus, visar att den skulle ha varit bipedal (tvåbent).

Båda de grekiska och bulgariska fynden är från ungefär 7,2 miljoner år tillbaka. På denna tid hade ett kyligare klimat slagit igenom och huvuddelen av de många aparter som levt på Paratethyhavets öar hade tvingats utvandra. Det gamla grunda havet höll nu på att torka ut. På dess bottnar bredde ut sig ett savannlandskap, där Graecopithecus skulle ha strövar omkring och sökt sin föda.

Ökande förmåga till anpassning

Det kan inte uteslutas att Graecopithecus via Italien och Sicilien skulle ha nått Tunisien och därmed Afrika. Det skulle då också vara möjligt att Sahelanthropus tchadensis, som hittades norr om sjön Tchad år 2002, skulle vara en ättling till Graecopithecus.

De människor, som klarade av de återkommande klimatchockerna, kom att utveckla en optimal adaptabilitet, d v s bästa möjliga förmåga till anpassning – detta var troligen en evolutionär tendens hos Homo sedan de sena australopitecinernas tid (Antón et al 2014). Denna förmåga till anpassning medförde sedan att de moderna korsade sig med äldre typer, först i Afrika, sedan i övriga världen. Därvid tog de tillvara evolutionärt värdefulla mutationer hos de sistnämnda, men även en del sämre sådana. I övrig gjorde hon sig småningom av med i övrigt äldre haplotyper. Det mest slående exemplet kommer från Tibet, där denisoverna hade utvecklat en anpassning till liv på hög höjd. Dessa gener tog de moderna över när de korsade sig med den äldre antropologiska typen på vägen upp mot Himalayas högplatå (Huerta-Sánchez et al 2014).

När Eem-interglacialen inleddes för 130 0000 år sedan började det regna i södra Sahara. Det var monsunregn från Atlanten över Västafrika, som bredde ut sig åt öster, sedan svängde åt norr och gav ifrån sig sin väta. Regnfronten nådde omkring 1000 km längre norrut än nu (Coulthard et al 2013). Huvuddelen av regnen fälldes över Ahaggar- och Tibestibergen i södra Sahara.

Här måste vi göra en liten geologisk utvikning. Hela Nordafrika inklusive Sahara har uppstått genom att ett antal mindre tektoniska plattor, av vilka Västafrika var störst, slogs ihop för cirka 800 miljoner år sedan och förenades med den betydligt äldre plattan Afrika söder om Sahara (Liégeois 2006). Utmed sammanslagningszonen i söder uppstod inte berg, men väl vulkanism som en följd av att jordskorpan blev skör och genom sprickor öppen för uppstigande magmaströmmar (ibid). Men spåren av den äldre vulkanismen är mestadels eroderade. Sedan när Afrika för en andra gång stötte ihop med Eurasien med början för cirka 40 miljoner år sedan påverkades den sköra zonen, vilket ledde till att nya sprickor öppnades och vulkaner åter uppstod. Hoggar- och Tibestibergen har byggts upp av vulkanism som pågick i perioder på några miljoner år från för 38 till för cirka 2 miljoner år sedan (ibid).

En mäktig plym av magma någonstans under centrala och norra delen av södra Afrika lyfter upp denna del av kontinenten. Den har gett uphov till Riftdalen och Röda havet och har fått Nilen att flyta norrut. Denna svaga lutning norrut fick också regnen över vulkanbergen i södra Sahara under Eem interglacialen att bilda vattendrag, som rann mot norr. I västra Sahara fanns då floden Irharhar, som från Ahaggarbergen förde vattnet från monsunregn norrut till Chottsjöarna strax söder om Atlasbergen (Coulthard et al 2013). Mera öster ut fanns flodsystemen Sahabi och Kufrah, som från Tibestibergen transporterade vatten till Fezzanbassängen i dagens Libyen och däirfrån till Medelhavet (ibid).

n relativt ny undersökning av fynd av stenverktyg från 17 fyndplatser i Sahara från denna tid har gett ett lite överraskande resultat (Scerri et al 2014). En grupp av människorna tycks ha bott i ett revirliknande område med en bred marginal till nästa område. Var och en av grupperna hade sin egen stensmidesstil (ibid). I varje område jagade man vissa djur, som inte var exakt desamma som i grannområdena. Men grupperna som bodde utmed huvudvattendragen hade små olikheter i stensmidesstilarna (ibid). Denna geografiskt sociala strukturering var oväntad för undersökarna (ibid).

Vad Scerri et al upptäckte var att den moderna människan har en tendens att isolera sig, men också kan samarbeta vid vattendrag (eller vid kuster som senare upptäckts).

Hur de moderna människorna från det gröna Sahara tog sig till Palestina vet vi inte. Vi får nöja oss med att gissa att de blivande Skhul-människorna förflyttade sig öster ut utmed Atlasbergens södra sida i långsam takt under många generationer tills de fick kontakt med Fezzanbassängen. Därifrån kan de ha sökt sig längs Medelhavskusten till Levanten. De nådde den levantinska korridoren just före Eem-interstadialens slut.

De blivande Qafzeh-människorna skulle ha hittat till Sahara från norra Nigeria eller Mali (Shi et al 2008). Följande floderna från Tibestibergen skulle de ha nått Fezzanbassängen efter det regnen över Sahara började minska. De verkar sedan ha drivits öster ut av den växande torkan.

För 114 000 år tillbaka orkade nämligen inte längre monsunregnen från Atlanten att nå upp till Ahaggar- och Tibestibergen – det permanenta högtrycket över Sahara hade uppstått och höll emot. Det intressanta är att de moderna som gravsatts i Skhulgrottan skulle ha nått Palestina redan för 115 000 år sedan (Shea et Bar-Yosef 2005). De gravsatta i Qafzeh-grottan är en hel del yngre: omkring 92 000 år gamla (ibid). Det är alltså en skillnad på mer än 25 000 år mellan de två uppträdandena av moderna människor i den andra vågen genom den levantiska korridoren.

Enligt mitt förslag skulle Skhul-människorna ha varit iförda kläder men annars varit mera mörkhyade än neandertalarna i Palestina. Därmed skulle de något ha skilt från de sistnämnda, trots att det yttre utseende, fenotypen, inte annars var påfallande olik. Att nykomlingarna kom att korsa sig med neandertalarna är troligen inte så märkligt. Sannolikt tog de också organisatoriska intryck av dem. Bland annat kan de ha lärt sig ett nytt system för styckning och fördelning av köttet från fällda djur (mera om detta i essän om gravettienkulturen).

Qafzeh-människorna skulle däremot ha kommit från Västafrikas mera tropiska områden och gick sannolikt utan kläder. Mängden av spår av färg till kroppsmålning på terrassen utanför Qafzehgrottan (Bar-Yosef Mayer et al 2009) pekar på att detta kulturuttryck var viktigt för dem.

Qafzeh-människorna märkte även djurben med rader av streck på samma sätt som gjordes av människorna som höll till i den sydafrikanska Blombosgrottan för 70 000 år sedan (Henshilwood et al 2009). De tycks ha haft kontakt med utvecklingen i södra Afrika i motsats till de blivande Skhul-människorna i Nordafrika. Men Qafzeh-människorna måste ändå ha upplevt det mediterrana klimatet i Palestina som relativt kallt. Så det är mycket möjligt att de tog efter neandertalarna och började gå i kroppskläder de också, åtminstone vintertid. De kan även ha tagit intryck neandertalarnas mera utvecklade sociala organisation. Om de också korsade sig med neandertalarna, syns detta inte påfallande i fenotypen. Men en tandundersökning från 2010 visade att Qafzeh-människorna hade en tillväxt i sin tandemalj, som var mera lik den som neandertalarna hade haft än den som utmärkte moderna (Guatelli-Steinberg & Reid 2010). Därtill har arkeogenetikerna vid Max Planck-institutet tolkat spåren av neandertal-DNA hos dagens euroasiatiska befolkning som så att även Qafzeh-människorna skulle ha beblandat sig med neandertalare (Green et al 2010).

Den märkliga skillnaden i tid mellan de två nedslagen gör att man måste fråga sig hur det kom sig att båda började med gravsättningar i grottor. Hur var det möjligt att båda grupperna, som inte kan ha haft kunskap om varandra, omsorgsfullt tog hand om sina döda i stället för ett tidigare, troligen ganska vårdslöst övergivande av dem? En möjlig förklaring är att de levde i samma revir i fler generationer än vad de brukade; de var ett tag semibofasta. Det kan ha att göra med att neandertalarna var regionstrogna (Stringer et Gamble 1998) och kanske inte gärna släppte in de mörkhyade i sina revir. En annan möjlighet är att neandertalarna tog väl hand om sina döda, även om det bara finns begränsade bevis för det, och de moderna ville inte vara sämre. Varför de moderna lämnade Palestina finns inte heller någon förklaring till. Kanske var det konkurrensen med neandertalarna om bytesdjuren som fick de båda grupperna av moderna att småningom bryta upp.

Tobakatastrofen

Ett annat problem med Skhul/Qafzeh-människorna är att de inte tycks ha lämnat något arkeologiskt spår efter sig när de begav sig från Palestina. Men utgående från en del indikationer om vad som hände senare är det möjligt att Skhul-människorna sökte sig norrut till Taurusbergen i östra Anatolien (Seguin-Orlando et al 2014). Därifrån spreds de vidare till Indien. Men de som blev kvar skulle småningom ha blivit protosubarer, en människogrupp, som skulle lämna djupa intryck i historien (som jordbrukets uppfinnare och sedan neolitiska kolonisatörer av Europa). Qafzeh-människorna åter skulle ha flyttat öster ut till Jordanien och den Arabiska halvön.

n ny fuktig period började nämligen för efter 85 000 år sedan. Iranska högplatån blev grön liksom Baluchistan, ett gammalt område i dagens östra Iran och västra Pakistan. En del av Skhul-människorna skulle ha brutit upp från Anatolien och över land ha färdats till Indusfloden och därifrån till Indien. Där skulle de ha fortsatt genom norra delen av denna subkontinent till Bengaliska viken.

På den Arabiska halvön åter fanns det under några tusen år sjöar och vattendrag (Petraglia et al 2012). Qafzehmänniskorna skulle via dagens Saudiarabien ha hittat till Persiska vikens kustområden. Där kom de småningom att ansluta sig till den östafrikanska grenen av Ut-från-Afrika-processen. I Palestina kan de, som nämnt, misstänkas ha inhämtat en hel del kunskap från neandertalarna, inte minst organisatoriskt. Den mötande kontigenten, som sannolikt kom från nubiska komplexet, hade också med sig ny information. Kunskapsackumulationen medförde att de började organisera sina fortsatta vandringar på ett nytt och som det verkar målmedvetet sätt för omkring 60 000 år sedan. De kom att medverka i Ut-från-Afrika-processen på ett avgörande sätt, varvid de spreds via Indien till Kina och Australien, till Centralasien och därifrån till både Europa och Östasien.

Gömde sig i grottor

Skhul-människorna skulle ha nått Sydostasien före den stora geologiska händelse, som går under namnet Tobakatastrofen. Den var en gigantisk vulkanexplosion på ön Sumatra i dagens Indonesien för 73 000 ± 4 000 år sedan. Mellan 2-3000 kubikkilometer aska kastades upp i luften. Askan förmörkade atmosfären och gav upphov till en 8 år lång vulkanvinter (Robock et al 2009), som följdes av 1000 år av extremt kallt klimat på jorden (Ambrose 1998). Vid explosionen låg vinden mot nordväst och askan kom att täcka Indien i ett 2-5 cm tjockt lager (Clarkson et al 2012). Vattendrag kom att transportera och lagra askan i upptill 2-4 m tjocka banker, något som man först trodde skulle ha varit allmänt i Indien. Många människor omkom sannolikt i katastrofen, men en del tycks ha klarat sig genom att gömma sig i grottor medan andra i askregnets utkanter flydde undan det.

Kanske var det den kalla perioden efter Tobakastrofen, som fick Skhul-människorna att från Sydostasien fortsätta till Kina. Dit anlände de för 60 000 år sedan (Shi et al 2008). Andra grupper som hade nått ön Java i Indonesien fortsatte österut i den indonesiska övärlden. En del av dem nådde Nya Guinea och fortsatte till Melanesien. Andra landsteg i Australien för 50 000 år sedan (Rasmussen et al 2011). Alla i denna första våg hade med sig ett språk som jag föreslår ska kallas för skhul-språket.

Ur-Schatt-dalen

Efter Tobakatastrofen sjönk havsytan kraftigt och Ur-Schatt-dalen trädde fram där Persiska viken hade funnits. Samtidigt återtog torkan sitt grepp om Arabiska halvön. Qafzeh-människorna tvingades flytta ner i den stora sänkan. Men de fick snart de sällskap av utvandrare från Östafrika – alltså den grupp på mindre än tusen individer, som enligt RAO-hypotesen skulle ha varit de enda emigranterna från Afrika (Stringer 2011).

Nu föreslår jag att dessa kom från någon del av det nubiska komplexet, som extra hårt hade fått känna av följderna av Tobakatastrofen. En sådan plats kunde vara Salalah-slätten i västra Oman på den Arabiska halvöns södra kust (Rose et al 2011). Området är grönt tack vare monsunregn från Indiska oceanen. Men under vulkanvintern efter Tobakatastrofen skulle regnen ha upphört samtidigt som havet långsamt drog sig utåt. En av följderna var att dricksvattnet långsamt försvann. Det skulle ha lett till att människorna drabbades de av vad genetikerna kallar ”en flaskhals”, d v s en tillfällig hög dödlighet inom en större befolkningsgrupp (Ambrose 1998). Kylan i samband med att solen förmörkades under vulkanvintern gjorde dem därtill sjuka, särskilt som det är troligt att arkeonubierna fortfarande gick nakna. Kraftigt försvagade skulle de ha sökt sig till den framväxande Ur-Schatt-dalen, där det fanns dricksvatten (Rose 2011). Eftersom kvinnor tycks ha större förmåga att uthärda hunger och törst än män, skulle fler kvinnor än män ha nått denna dal (Lippold et al 2014).

Tack vare sina kläder skulle Qafzeh-människorna ha klarat vulkanvintern bättre. De kan ha lärt de olyckliga arkeonubierna att värma sig med bättre tillskurna klädesplagg än de djurhudar de hade försökt skydda sig mot kylan. Inledningsvis skulle Qafzeh-människorna ha influerat arkeonubierna.

I dag är Ur-Schatt-dalen som nämnt översvämmad varför det inte finns några arkeologiska bevis från själva sänkan som skulle styrka detta förslag. Däremot finns det mängder av mycket gamla fynd utmed stränderna till de floder som flöt ned i bassängen (Rose 2010). Där tycks människorna först ha slagit sig ner för att småningom söka sig ned i dalen när sumpmarkerna där torkat ut. I sänkan eller troligare i kanten till sänkan skulle Qafzeh-människorna ha mött arkeonubierna. Under en tid av kanske 10 000 år kom de att smälta samman. Det ledde till att arkeonubierna kom att få inslag av neandertal-DNA i sina gener.

Hur sammansmältningen mellan Qafzeh-människorna och arkeonubierna gick till, vet vi inte, men det verkar troligt att arkeonubiernas speciella organisatoriska kunnande i slutändan kom att leda till att de tog över initiativet. Deras hövdingar skulle ha bemäktigat sig ledningen. Dessa hövdingar, som sannolikt också var tidiga medicinmän, organiserade fram ett byte gåvor mellan Qafzeh-människorna och dem själva, i början kanske för att uttrycka tacksamhet, sedan för att det var till nytta för båda.

I nästa kaptiel ska vi diskutera den sociala organisationen mera i detalj.

Till nästa kapitel: Den sociala organisationen
Till historiemenyn.

Litteraturhänvisningar, denna webbsida:

Antón et al 2014: Susan C. Antón, Richard Potts, Leslie C Aiello: Evolution of Early Homo: An integrated biological perspective. Science, 4 July 2014, Vol. 324. Issue 6192.
Ambrose 1998: Stanley H. Ambrose: Late Pleistocene human population bottlenecks, volcanic winter, and differentiation of modern humans? Journal of Human Evolution, Vol 34, Issue 6, June 1998.
Bar-Yosef Mayer et al 2009: Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Bernard Vandermeersch, Ofer Bar-Yosef: Shells and ochre in Middle Paleolithic Qafzeh Cave, Israel: indications for modern behavior. Journal of Human Evolution, Volume 56, Issue 3, March 2009.
Böhme et al 2019: Madelaine Böhme, Nikolai Spassov, Jochen Fuss, Adrian Tröscher, Andrew S. Deane, Jérôme Prieto, Uwe Kirscher, Thomas Lechner & David R. Begun: A new Miocene ape and locomotion in the ancestor of great apes and humans. Nature volume 575, pages 489-493(2019)
Berger et al 2015: Lee R Berger, John Hawks, Darryl J de Ruiter, Steven E Churchill, Peter Schmid, Lucas K Delezene, Tracy L Kivell, Heather M Garvin, Scott A Williams, Jeremy M DeSilva, Matthew M Skinner, Charles M Musiba, Noel Cameron, Trenton W Holliday, William Harcourt-Smith, Rebecca R Ackermann, Markus Bastir, Barry Bogin, Debra Bolter, Juliet Brophy, Zachary D Cofran, Kimberly A Congdon, Andrew S Deane, Mana Dembo, Michelle Drapeau, Marina C Elliott, Elen M Feuerriegel, Daniel Garcia-Martinez, David J Green, Alia Gurtov, Joel D Irish, Ashley Kruger, Myra F Laird, Damiano Marchi, Marc R Meyer, Shahed Nalla, Enquye W Negash, Caley M Orr, Davorka Radovcic, Lauren Schroeder, Jill E Scott, Zachary Throckmorton, Matthew W Tocheri, Caroline VanSickle, Christopher S Walker, Pianpian Wei, Bernhard Zipfel: Homo naledi, a new species of the genus Homo from the Dinaledi Chamber, South Africa. eLife 2015;4:e09560. DOI: 10.7554/eLife.09560
Berger et al 2010: Lee R. Berger, Darryl J. de Ruiter, Steven E. Churchill, Peter Schmid, Kristian J. Carlson, Paul H. G. M. Dirks, Job M. Kibii: Australopithecus sediba: A New Species of Homo-Like Australopith from South Africa. Science 09 Apr 2010: Vol. 328, Issue 5975, pp. 195-204 DOI: 10.1126/science.1184944
Clarkson et al 2012: Chris Clarkson, Sacha Jones and Clair Harris: The Toba Volcanic Super-eruption of 74,000 Years Ago: Climate Change, Environments, and Evolving Humans. Quaternary International, Volume 258, 1 May 2012, Pages 165-179.
Coulthard et al 2013: Tom J. Coulthard, Jorge A. Ramirez, Nick Barton, Mike Rogerson, Tim Brücher: Were Rivers Flowing across the Sahara During the Last Interglacial? Implications for Human Migration through Africa. PLOS ONE, 1 September 2013, Volume 8, Issue 9.
Domínguez-Rodrigo et al 2013: Manuel Domínguez-Rodrigo, Travis Rayne Pickering, Enrique Baquedano, Audax Mabulla, Darren F. Mark, Charles Musiba, Henry T. Bunn, David Uribelarrea, Victoria Smith, Fernando Diez-Martin, Alfredo Pérez-González, Policarpo Sánchez, Manuel Santonja, Doris Barboni, Agness Gidna, Gail Ashley, José Yravedra, Jason L. Heaton, Maria Carmen Arriaza: First Partial Skeleton of a 1.34-Million-Year-Old Paranthropus boisei from Bed II, Olduvai Gorge, Tanzania. Plos One December 5, 2013 (https://doi.org/10.1371/journal.pone.008034)
deMenocal 2014: Peter B deMenocal: Climate Schocks. Scientific American, September 2014.
Fuss et al 2017: Jochen Fuss, Nikolai Spassov, David R. Begun, Madelaine Böhme: Potential hominin affinities of Graecopithecus from the Late Miocene of Europe. PLoS ONE 12(5): e0177127. (https://doi.org/10.1371/journal.pone.0177127)
https://doi.org/10.1371/journal.pone.0177127 Green et al 2010: Richard E. Green, Johannes Krause, Adrian W. Briggs, Tomislav Maricic, Udo Stenzel, Martin Kircher, Nick Patterson, Heng Li, Weiwei Zhai, Markus Hsi-Yang Fritz, Nancy F. Hansen, Eric Y. Durand, Anna-Sapfo Malaspinas, Jeffrey D. Jensen, Tomas Marques-Bonet, Can Alkan, Kay Prüfer, Matthias Meyer, Hernán A. Burbano, Jeffrey M. Good, Rigo Schultz, Ayinuer Aximu-Petri, Anne Butthof, Barbara Höber, Barbara Höffner, Madlen Siegemund, Antje Weihmann, Chad Nusbaum, Eric S. Lander, Carsten Russ, Nathaniel Novod, Jason Affourtit, Michael Egholm, Christine Verna, Pavao Rudan, Dejana Brajkovic, Zeljko Kucan, Ivan Gusic, Vladimir B. Doronichev, Liubov V. Golovanova, Carles Lalueza-Fox, Marco de la Rasilla, Javier Fortea, Antonio Rosas, Ralf W. Schmitz, Philip L. F. Johnson, Evan E. Eichler, Daniel Falush, Ewan Birney, James C. Mullikin, Montgomery Slatkin, Rasmus Nielsen, Janet Kelso, Michael Lachmann, David Reich, Svante Pääbo: A Draft Sequence of the Neandertal Genome. Science 328, 710 (2010).
Guatelli-Steinberg & Reid 2010: Debbie Guatelli-Steinberg and Donald J. Reid: The distribution of perikymata on Qafzeh anterior teeth. American Journal of Physical Anthropology, Vol 141, Issue 1, January 2010.
Henshilwood et al 2009: Christopher S. Henshilwood, Francesco d'Errico, Ian Watts: Engraved ochres from the Middle Stone Age levels at Blombos Cave, South Africa. Journal of Human Evolution 57 (2009).
Huerta-Sánchez et al 2014: Emilia Huerta-Sánchez, Xin Jin, Asan, Zhuoma Bianba, Benjamin M. Peter, Nicolas Vinckenbosch, Yu Liang, Xin Yi, Mingze He, Mehmet Somel, Peixiang Ni, Bo Wang, Xiaohua Ou, Huasang, Jiangbai Luosang, Zha Xi Ping Cuo, Kui Li, Guoyi Gao, Ye Yin, Wei Wang, Xiuqing Zhang, Xun Xu, Huanming Yang, Yingrui Li, Jian Wang: Altitude adaptation in Tibetans caused by introgression of Denisovan-like DNA. Nature 512, 14 August 2014, doi:10.1038/nature13408.
Lee 2018: Sang-Hee Lee: Close Encounters with Humankind: A Paleoanthropologist Investigates Our Evolving Species. W. W. Norton.
Lippold et al 2014: Sebastian Lippold, Hongyang Xu, Albert Ko, Mingkun Li, Gabriel Renaud, Anne Butthof, Roland Schröder and Mark Stoneking: Human paternal and maternal demographic histories: insights from high-resolution Y chromosome and mtDNA sequences. Investigative Genetics 2014, 5:13 http://www.investigativegenetics.com/content/5/1/13.
Lotzof 2018: Kerry Lotzof: Cheddar Man: Mesolithic Britain's blue-eyed boy. Natural History Museum (https://www.nhm.ac.uk/discover/cheddar-man-mesolithic-britain-blue-eyed-boy.html)
Petraglia et al 2012: Michael D. Petraglia, Abdullah Alsharekh, Paul Breeze, Chris Clarkson, Rémy Crassard, Nick A. Drake, Huw S. Groucutt, Richard Jennings, Adrian G. Parker, Ash Parton, Richard G. Roberts, Ceri Shipton, Carney Matheson, Abdulaziz al-Omari, Margaret-Ashley Veall: Hominin Dispersal into the Nefud Desert and Middle Palaeolithic Settlement along the Jubbah Palaeolake, Northern Arabia. PLoS ONE 7(11): e49840. doi:10.1371/journal.pone.0049840.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol 51, Nr 6, December 2010.
Robock et al 2009: Alan Robock, Caspar M. Ammann, Luke Oman, Drew Shindell, Samuel Levis, and Georgiy Stenchikov: Did the Toba volcanic eruption of .74 ka B.P. produce widespread glaciation? Journal of Geophysical Research, VOL. 114, D10107, doi:10.1029/2008JD011652.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Ruff 2009: Christopher B. Ruff: Relative limb strength and locomotion in Homo habilis. Am J Phys Anthropol. 2009 Jan, 138(1).
Scerri et al 2014: Eleanor M.L. Scerri, Nick A. Drake, Richard Jennings, Huw S. Groucutt: Earliest evidence for the structure of Homo sapiens populations in Africa. Quaternary Science Reviews, Vol. 101, 1 October 2014.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Ashot Margaryan, David Lambert, Robert A. Foley, Andrea Manica, Vyacheslav Moiseyev, Valeri Khartanovich, Marta Mirazon Lahr, Ida Moltke, Ted Goebel, Jeffrey D. Wall, Anders Albrechtsen, Michael Westaway, Philip R. Nigst, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando, Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science, 28 November 2014, VOL 346, Issue 6213.
Shea et Bar-Yosef 2005: John J. Shea and Ofer Bar-Yosef: Who Were The Skhul/Qafzeh People? An Archaeological Perspective on Eurasia's Oldest Modern Humans. Journal of The Israel Prehistoric Society 35 (2005), 451-468.
Shi et al 2008: Hong Shi, Hua Zhong, Yi Peng, Yong-Li Dong, Xue-Bin Qi, Feng Zhang, Lu-Fang Liu, Si-Jie Tan, Runlin Z Ma, Chun-Jie Xiao, R Spencer Wells, Li Jin and Bing Su: Y chromosome evidence of earliest modern human settlement in East Asia and multiple origins of Tibetan and Japanese populations. BMC Biology 2008, 6:45.
Stringer et Gamble 1998: Christopher Stringer and Clive Gamble: In search of the Neanderthals. Utgiven 1993. Paperback 1998.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.

Publiceringshistoria: Utlagd 150920. Uppdaterad 151013, 151102, 151216 och 180296. Layouten uppdaterad 210203 och 231026.

Sänd en kommentar till essän!