Historiens Fenix
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2019-07-20

Emigrationen från Afrika

2. Migrationen

En arkeosofisk essä på paleoantropologisk grund av Sören G Lindgren

Efter Tobakatastrofen möttes Qafzeh-människorna och arkeonubierna i Ur-Schatt-dalen. Det gav upphov till ett nytt folk, som för 60 000 år sedan började expandera österut och spreds över hela Eurasien och till slut nådde även Amerika. Sammansmältningen gav också upphov till ett nytt språk. Det spreds över Eurasien. Tillsammans med skhul-språket har qafzeh-idiomet utvecklats till dagens alla olika språkstammar utanför Afrika. De omfattar uppåt 7000 olika tungomål.

Essän Emigrationen från Afrika är uppdelad i 5 webbsidor: 1. Evolutionen 2. Migrationen 3. Klimatchockerna 4. Social organisation 5. Hur många språk?

C

armelberget i dagens nordvästra Israel har många grottor som gömmer på hemligheter från mycket gamla tider. I en grotta på bergets västra sida, benämnd Misliya, gjorde israeliska paleoantropologer nyligen ett sensationellt fynd. Det var en del av en maxilla, en överkäke, av en modern människa. Benbiten hade tänderna kvar. Tandanalysen visade att maxillans tänder inte bara kom från en modern människa utan att hon hade redan korsats med neandertalare. Det sensationella var åldern. Med hjälp av fyra olika moderna dateringsmetoder kunde fyndets ålder fastställas till för 194 000-177 000 år sedan, alltså för ungefär 185 000 år tillbaka (Hershkovitz et al 2018).

Maxillan hitta i Misliyagrottan

Biten av en överkäke från en modern människa påträffad i Misliyagrottan i Carmelberget i Israel. Den är cirka 180 000 år gammal. Foto Israel Hershkovitz.

I Kina har gjorts två fynd av tänder från moderna människor som båda har visat sig ha en anmärkningsvärd hög ålder. Det första fyndet gjordes i grottan Luna i Guangxiprovinsen i sydvästra Kina (Bae et al 2014). Det bestod av två moderna tänder, som har kunnat dateras till för ungefär 100 000 år sedan (ibid). Det andra kom i dagen vid utgrävning av Fuyangrottan i grannprovinsen Daoxian i södra Kina (Liu et al 2015). Där hittade utgrävarna inte mindre än 47 tänder som alla är otvetydigt moderna, faktiskt modernare än hos invandrarna i Europa långt senare (ibid). Ett annat intressant inslag i upptäckten var att människor inte tycks ha bott i grottan utan tänderna var från individer, som avlidit och på tidens vis övergivits. Kropparna har sedan släpats in av rovdjur (ibid). Tänderna är minst 80 000 år gamla, men kan vara hela 120 000 år. Dessa fynd har satt myror i huvudet på paleoantropologerna. Men i ljuset av maxillan från Misliya blir de mera begripliga. Den första vågen av moderna utvandrare från Afrika genom Palestina skulle ha behövt kring 100 000 år för att nå Kina. Men än så länge vet vi inte om grupper av dessa migranter på vägen öster ut också slagit sig ned på andra platser.

Detta skulle alltså vara den första vågen av utvandring av moderna människor från Afrika. Den följdes av omkring fem andra. Utvandringen följde två vägar: den ena genom Levanten, den andra över Bab el Mandab-sundet och utmed södra delen av Arabiska halvön. Som vi ska se kom de två vägarna småningom att sammanflätas.

Andra vågen

Den andra vågen av utvandring från Afrika via Levanten kom sedan efter det Saale/Riss istiden tog slut. Det skedde för 130 000 år tillbaka. Den efterföljande Eem-interglacialen innebar en kraftig global klimatförbättring. I Europa blev vädret så varmt att flodhästar dök upp i de tyska floderna och hassel och ek växte i trakten av Uleåborg i Finland. I Sahara åter började det regna. Moderna människor, som under den föregående istiden levt i Maghreb (Nordafrika) hittade ut på de gröna slätter, som på många ställen ersatte den forna öknen. Till dem anslöt sig småningom människor från Västafrika, kanske från norra Nigeria och södra Mali. Men sedan för ungefär 114 000 år tillbaka slog klimatet om i kyligare riktning. I Sahara ledde det till att torkan åter kom smygande. Människorna drevs tillbaka, men en del fortsatte öster ut. Några grupper hittade småningom till Palestina. De anlände dit för ungefär 100 000 år sedan (Stringer & Andrews 2005).

Skallen av en Skhul-kvinna (14K)

Skhul 5-skallen från Skhulgrottan i Karmelberget i Palestina. Den är från en kvinna med en ålder av ungefär 115 000 år. Som synes har skallen tydliga ögonbrynsbågar som hos neandertalarna men bakhuvudet är rundat som hos moderna människor. Det vittnar om den hybridisering mellan neandertalare och moderna människor, som arkeogenetiken har påvisat. Men liknande drag har påträffats hos äldre skallar i Egypten och Marocko och pekar på att skillnaden mellan neandertalare och moderna i Palestina för 100 000 år sedan inte var så stor som antagits.

Skalle nummer 9 från Qafzeh-grottan (14K)

Skalle nummer 9 från Qafzeh-grottan. Den är omkring 92 000 år gammal. Den är tydligt mycket modernare än skallen från Skhul-grottan, men ännu finns kvardröjande drag av neanderthal i den svagt upphöjda ögonbrynsbågen.

Vi har kännedom om den moderna människans invandring till Palestina vid denna ungefärliga tidpunkt tack vare engelska och franska arkeologer, bland engelsmännen den framstående Dorothy Garrod (1892-1968). Under mellankrigstiden gjorde hon många utgrävningar i grottor i Kurdistan i Irak och i Palestina. I Skhul-grottan i Karmelberget i dagens nordvästra Israel hittade hon fossiliserade skelett från sju vuxna och tre barn av modern typ under utgrävningar 1929-35 (ibid).

Innan Garrod for ut i världen studerade hon också för abbé Breuil i Paris. Hon hade som studiekamrat René Neuville (1899-1952). Han blev på 1930-talet utnämnd till fransk konsul i Palestina. Fastän titulerad konsul var det som utbildad arkeolog han ledde utgrävningarna av Qafzeh-grottan i nedre Galiléen nära Nasaret år 1934. Därvid påträffade han inte mindre än 15 skelett (sju vuxna och åtta barn), även de av modern typ (ibid). Senare utgrävningar har visat att alla de gravsatta i grottorna bar individuella prydnader i form av snäckskal (Bar-Yosef Mayer et al 2009), som hängt runt halsen med hjälp av troligen ett band av växtfiber. Dylika prydnader anses vara ett kännetecken på modern människa. Numera omtalas de som Skhul/Qafzeh-folket, men i denna essä säger vi Skhul/Qafzeh-människorna, eftersom det var frågan om små grupper, inga egentliga folk.

Länge trodde arkeologerna att Skhul/Qafzeh-människorna hade hamnat i en av utvecklingens återvändsgränder och alltså dött ut. Men så upptäcktes svårförklarliga likheter mellan deras skallar och skelett och de australiska aboriginernas (Stringer et Andrews 2005; Schillaci 2008). Var kanske Skhul/Qafzeh-människorna den grupp av moderna jordebarn, som från Afrika hade spridits över Asien och vidare? En arkeogenetisk undersökning från 2011 har sedan visat att så var fallet och, vad mera, de hade lämnat Palestina eller troligen lite bredare Västasien, i två emigrationsvågor (Rasmussen et al 2011).

Engångshändelser?

Här måste vi framhålla denna tolkning inte omfattas av de ledande akademiskt förankrade paleoantropologerna. De anser ganska enhälligt att utvandringen från Afrika var en engångshändelse, som inträffade så sent som för cirka 60 000 år sedan. De stöder sig på ett antal studier av mitokondrie-DNA, som ju går i arv på kvinnolinjen (Macaulay et al 2005; Liu et al 2006; Stringer 2011). Dessa studier visar att från Östafrika bröt en grupp på mindre än tusen individer upp och i snabbt takt spreds över världen utanför Afrika. Att detta går att se så tydligt har att göra med att L-haplogruppen i mtDNA är vanlig i Afrika, men från den uppstod genom mutationer M- och N-haplogrupperna. De sistnämnda återfinns över hela världen utanför Afrika och bara där.

I sin senaste bok kallar professor Chris Stringer vid Londons naturhistoriska museum händelsen som Recent African Origin (RAO), ”det färskaste afrikanska ursprunget” (Stringer 2011). Frågan är om inte RAO-hypotesen är ett slags genetisk synvilla. Den kan inte förklara hur det kom sig att alla människor utanför Afrika har 1-4 procent neandertal-DNA i sitt kärnDNA. Därtill ignorerar hypotesen den viktiga sociala utveckling, som hade skett i det nubiska teknokomplexet i södra Egypten och norra Sudan. En utvandring från detta komplex för 60 000 år sedan skulle ha haft en dominans av kvinnor (Lippold et al 2014). Dessa kvinnor hade en högstatusställning som hustrur till ledande präster. Genetisk drift gjorde att deras DNA-linje kom att överleva till våra dagar. RAO-hypotesen kan inte förklara vad som egentligen hände!

I och med den arkeologiska kartläggningen av Arabiska halvön har framskridit allt längre har nya och anmärkningsvärda upptäckter gjorts. Moderna människor skulle ha funnits i Oman redan för 105 000 år sedan – kanske utvandrare från Sudan (Rose et al 2011).

Andra undersökningar talar om utvandring från Östafrika redan för 125 000 år tillbaka (Armitage et al 2011). Därmed kan det inte uteslutas att det rentav funnits fyra eller ännu flera vågor av migration av moderna människor från Afrika. Det är t o m möjligt att utvandringen från Afrika ska uppfattas som en utdragen process som pågick i över 100 000 år. I början styrdes den av klimatet, men det verkar som den efterhand blev alltmer organiserad och medvetet exploaterande. Den kom därför att till slut omfatta alla världsdelar utanför Afrika.

Ut från Afrika - en process?

Bild av Dorothy Garrod

Dorothy Garrod (1892-1968) var den första kvinna som blev vald till professor i arkeologi vid ett engelskt universitet. Hon gjorde utgrävningar i Gibraltar, Irak och Levanten. Hon var en noggrann utgrävare, som lika noggrant skrev sina utgrävningsrapporter. När hon 1939 ansökte om att bli utnämnd till Disneyprofessuren vid Cambridge universitet i England var hon överlägset den mest meriterade. Hon fick professuren men universitetet gav henne inte fulla rättigheter förrän 1947. Fotot är från 1932.

Det verkar troligt att processen inleddes genom den nyupptäckta utvandringen genom den levantinska korridoren för 185 000 år sedan. Den följdes av en andra våg som utgick från Östafrika och över Bab el-Mandab-sundet nådde Arabiska halvöns södra del för 125 000 år sedan, alltså under Eem interglacialen då klimatet av varmt och fuktigt. Det kan inte uteslutas att denna den arabiska korridoren även användes vid andra framstötar österut från just Östafrika. Genom den levantinska korridoren vandrade åter moderna människor från Nord- och Västafrika.

Arkeogenetikerna använder toponymen Östafrika som beteckning för ett egentligen obestämt område, varifrån en utvandring kan ha skett. Men därvid bortser de från det nubiska teknokomplexet, en tidig och förhållandevis avancerad kultur som längs Nilen omfattade södra Egypten och norra Sudan (Rose et al 2011). Efterhand spreds den till Röda havets kuster och genom Bab-el-Mandab-sundet till den Arabiska halvöns södra kust. Grupperna av människor, som ingick i det nubiska teknokomplexet, samarbetade och bytte gåvor och information med varandra liksom de människor i Sahara gjorde som var bosatta längs de vattendrag som fanns i öknen under de regniga perioderna (Scerri et al 2014). Genom samarbetet utvecklades inte bara den tekniska förmågan utan även den organisatoriska. Det sistnämnda innebar utvecklande av enkla istitutioner. De var en nödvändighet för att utvandringen skulle leda till något bestående. Beteckningen Östafrika betyder alltså främst grupper från det nubiska komplexet, inte människor längre in i landet i östra Afrika!

Västafrikanska utvecklingen

Vad gäller den nordafrikanska utvecklingen har två arkeogenetiska undersökningar från början av 2010-talet tagit fram intressanta detaljer. De tyder på att de blivande Skhul/Qafzeh-människorna bröt sig loss från den afrikanska genpoolen i Central- och/eller Västafrika för ungefär 140 000 år sedan (Scozzari et al 2012; Cruciani et al 2011). De kan ha hittat till Marocko av mängden fynd i landets grottor av tidiga moderna människor att döma (Stringer & Andrews 2005). Men som nämndes ovan rådde vid denna tidpunkt ännu Riss/Saale istiden (för 200 000-130 000 år sedan), varvid Sahara var öken.

År 2013 publicerades en artikel i The American Journal of Human Genetics, som överraskande bekräftade denna bild. En afroamerikansk man visade sig ha en sammansättning av sin Y-kromosom, som inte stämde med de vanliga Y-kromosomerna (Mendez et al 2013). I stället för en ålder av 195 000 år pekade släktlinjen för hans kromosom på en ålder av 338 000 år för den sista gemensamma förfadern (ibid). Fernando Mendez från universitetet i Arizona och hans team döpte den till A00. I den afrikanska genetiska databasen lyckades de spåra denna kromosom till Kamerun. I västra delen av landet fanns det en by, Mbo, där 11 män bar den (ibid).

Mendez hänvisar till skallfyndet i Iwo Eleru i Nigeria – 800 km från Mbo. Det pekar på att det för 340 000 år sedan levde en äldre antropologisk typ i Västafrika, sannolikt Homo rhodensiensis, en av de afrikanska varianterna av Homo heidelbergensis. Skallen från Iwo Eleru är bara 13 000 år gammal men uppvisar liknande ålderdomliga drag som kranierna från Djebel Irhoud i Marocko (300 000 år gamla; ) och Skhul-människornas skallar (Havarti et al 2013).Den samlade slutsatsen av dessa fakta är att moderna människor kom för cirka 340 000 år sedan till Västafrika och beblandades med Homo rhodensiensis. Det uppstod en blandtyp, som sedan för ungefär 300 000 år tillbaka hittade till nordvästra Afrika, i första hand Marocko.

Denna blandtyp skulle sedan också ha funnit hela vägen genom Sahara till Levanten av Misliya-maxillan att döma. Därifrån förflyttade hon sig ända till Kina! På vägen bör mindre grupper ha valt att stanna kvar. De skulle bilda det äldsta skiktet av moderna människor från Västasien över Indien till Ostasien. Från det kan de ”spökpopulationer” härstamma som genetiska undersökningar avslöjat men som arkeologin inte upptäckt.

Komplicerad process

Dessa uppgifter pekar på att den moderna människan började växa fram för cirka 400 000 år sedan, kanske redan för 500 000 år sedan (Hershkovitz et al 2018). Det är också tidpunkten för när neandertalarnas och de modernas vägar skildes, när deras sista gemensamma förfader ungefär skulle ha levt enligt flera arkeogenetiska studier. Men år 2013 publicerade en internationell grupp arkeogenetiker under ledning av Aida Gómez-Robles vid Washington-universitetet i USA en dentologisk studie, som öppnade nya perspektiv (Gómez-Robbles et al 2013). Det visade sig att neandertalarnas tänder inte gick tillbaka på några afrikanska motsvarigheter utan på en tandutveckling som tycks ha börjat i Spanien för ungefär 1 miljon år sedan (bl a fynd i grottan Sima de Huesos; ibid).

I Spanien skulle Homo erectus ha utvecklats till Homo antecessor (Arsuaga & Martinez 2006). Denna antropologiska typ kan ha spridits österut och någonstans i Asien splittrats upp i Homo neandertalensis och Homo denisovensis (Roger et al 2017). Neandertalarna kom att söka sig västerut och slog sig småningom ned i Västasien och Europa. Denisoverna kom att inta stora delar av den asiatiska kontinenten (Krause et al 2010), även den indonesiska övärlden.

Bild av Svante Pääbo

Svante Pääbo är född i Sverige 1955 men numera verksam i Tyskland som direktör för Max Planck-institutets avdelning för evolutionär antropologi i Leipzig. Han har varit banbrytare när det gällt att utveckla en teknik för utvinning av DNA från döda människor, börjande med egyptiska mumier. Tack vare hans forskning har neandertalarnas kärnDNA kunnat kartläggas och denisovamänniskan upptäckts. Foto från Wikipedia.


För 880 000 år sedan började en serie av sex stora glaciationer, var och en cirka 100 000 år lång och med sex-sju maxima (Ehlers & Gibbard 2007). Någon av dessa stora nedisningarna ledde till att denisoverna kom att avgränsas från utvecklingen i Europa. Denna präglades av det förhållandet att Homo heidelbergensis, som hade vuxit fram från Homo ergaster i Afrika, invandrade till såväl Västasien som Europa för cirka 700 000 år tillbaka. Åtminstone i Europa ledde deras immigration till att de assimilerade H antecessor, varvid H heidelbergensis tog över H antecessors köldanpassning. I Västasien, främst Levanten, skedde ingen sådan köldanpassning. Det medförde att H heidelbergensis lämnade Levanten och sökte sig troligen till Egypten när en av Saaleistidens s k Drenthe-maximum kändes av i området för cirka 150 000 år sedan. Det kan också ha hänt att detta maximum drev Europas heidelbergare att flytta till Nordafrika (Lindgren 2015).

Att Homo ergaster/erectus gav upphov till en utvecklingslinje i Eurasien och en annan i Afrika är en ny insikt. Den eurasiatiska linjen verkar även ha bibehållit en del ålderdomliga drag. Evolutionen i Afrika kom att följa en annan väg, som innebar att den blivande Homo sapiens gjorde sig av med dessa ålderdomligheter. Men utanför Afrika skedde på eurasiatiska linjen även en anpassning till mycket olika miljöer. När de utvandrade moderna i Asien sedan korsades med de äldre typerna övertog de förra genetiska material från de senare. De medförde att de modernas anpassningsförmåga utökades steg för steg. Slutresultatet blev den otroliga adaptionskapacitet som de moderna har – även det alltså resultatet av en komplicerad process.

I nästa kapitel ska vi diskutera klimatomslagen i Afrika och hur de kan ha påverkat människans utveckling.

Till nästa kapitel: Klimatchockerna
Till Historiemenyn.

Källförteckning, detta kapitel:

Armitage et al 2011: Simon J. Armitage, Sabah A. Jasim, Anthony E. Marks, Adrian G. Parker, Vitaly I. Usik, and Hans-Peter Uerpmann: The Southern Route 'Out of Africa': Evidence for an Early Expansion of Modern Humans into Arabia. Science 28 January 2011: Vol. 331 no. 6016.
Arsuaga & Martinez 2006: Juan Luis Arsuaga and Ignacio Martinez: The chosen Species. The long march of Human Evolution. Utgiven på spanska 1998 och i engelsk översättning på Blackwell 2006.
Bar-Yosef Mayer et al 2009: Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Bernard Vandermeersch, Ofer Bar-Yosef: Shells and ochre in Middle Paleolithic Qafzeh Cave, Israel: indications for modern behavior. Journal of Human Evolution, Volume 56, Issue 3, March 2009.
Bae et al 2014: Christopher J. Bae, Wei Wang, Jianxin Zhao, Shengming Huang, Feng Tian, Guanjun Shen: Modern human teeth from Late Pleistocene Luna Cave (Guangxi, China). Quaternary International Volume 354, 15 December 2014.
Cruciani et al 2011: Fulvio Cruciani, Rosaria Scozzari, Beniamino Trombetta, Andrea Massaia, Giovanni Destro-Bisol and Daniele Sellitto: A Revised Root for the Human Y Chromosomal Phylogenetic Tree: The Origin of Patrilineal Diversity in Africa. The American Journal of Human Genetics 88, 814-818, June 10, 2011.
Ehlers & Gibbard 2007: Jürgen Ehlers and Philip L. Gibbard: The extent and chronology of Cenozoic Global Glaciation. Quaternary International, Volumes 164-165, April 2007.
Gómez-Robbles et al 2013: Aida Gómez-Robles, José María Bermúdez de Castro, Juan-Luis Arsuaga, Eudald Carbonell, and P. David Polly: No known hominin species matches the expected dental morphology of the last common ancestor of Neanderthals and modern humans. PNAS, November 5, 2013, vol. 110, no. 45.
Harvati et al 2013: Katerina Harvati, Chris Stringer, Rainer Grün, Maxime Aubert, Philip Allsworth-Jones, Caleb Adebayo Folorunso: The Later Stone Age Calvaria from Iwo Eleru, Nigeria: Morphology and Chronology. PLoS ONE, 1 September 2011, Volume 6, Issue 9.
Hershkovitz et al 2018: Israel Hershkovitz, Gerhard W. Weber, Rolf Quam, Mathieu Duva, Rainer Grün, Leslie Kinsley, Avner Ayalon, Miryam Bar-Matthews, Helene Valladas, Norbert Mercier, Juan Luis Arsuaga, María Martinón-Torres, José María Bermúdez de Castro, Cinzia Fornai, Laura Martín-Francés, Rachel Sarig, Hila May, Viktoria A. Krenn, Viviane Slon, Laura Rodríguez, Rebeca García, Carlos Lorenzo, Jose Miguel Carretero, Amos Frumkin, Ruth Shahack-Gross, Daniella E. Bar-Yosef Mayer, Yaming Cui, Xinzhi Wu, Natan Peled, Iris Groman-Yaroslavski, Lior Weissbrod, Reuven Yeshurun, Alexander Tsatskin, Yossi Zaidner, Mina Weinstein-Evron: The earliest modern humans outside Africa. Science 26 Jan 2018: Vol. 359, Issue 6374.
Hublin et al 2017: Jean-Jacques Hublin, Abdelouahed Ben-ncer, Shara E. Bailey, Sarah E. Freidline, Simon Neubauer, Matthew M. Skinner, Inga Bergmann, Adeline Le Cabec, Stefano Benazzi, Katerina Harvati & Philipp Gunz: New fossils from Jebel Irhoud, Morocco, and the pan-African origin of Homo sapiens. Nature, 8 June 2017.
Krause et al 2010: Johannes Krause, Svante Pääbo, Qiaomei Fu, Jeffrey M. Good, Bence Viola, Michael V. Shunkov, Anatoli P. Derevianko: The complete mitochondrial DNA genome of an unknown hominin from southern Siberia. Nature, vol 464, 8 April 2010.
Lindgren 2015: Sören G Lindgren: I kulturhistoriens gryning. Hur Homo heidelbergensis och Homo denivsovensis bidrog till utvecklingen. http://www.hypertexter.se/heidelbergarna01.htm
Lippold et al 2014: Sebastian Lippold, Hongyang Xu, Albert Ko, Mingkun Li, Gabriel Renaud, Anne Butthof, Roland Schröder and Mark Stoneking: Human paternal and maternal demographic histories: insights from high-resolution Y chromosome and mtDNA sequences. Investigative Genetics 2014, 5:13 http://www.investigativegenetics.com/content/5/1/13.
Liu et al 2006: Hua Liu, Franck Prugnolle, Andrea Manica, François Balloux: A Geographically Explicit Genetic Model of Worldwide Human-Settlement History. Amercian Journal of Human Gentics, Vol 79, Issue 2, August 2006.
Liu et al 2015: Wu Liu, María Martinón-Torres, Yan-jun Cai, Song Xing, Hao-wen Tong, Shu-wen Pei, Mark Jan Sier, Xiao-hong Wu, R. Lawrence Edwards, Hai Cheng, Yi-yuan Li, Xiong-xin Yang, José María Bermúdez de Castro & Xiu-jie Wu: The earliest unequivocally modern humans in southern China. Nature 526, 696-699 (29 October 2015).
Macaulay et al 2005: Vincent Macaulay, Catherine Hill, Alessandro Achilli, Chiara Rengo, Douglas Clarke, William Meehan, James Blackburn, Ornella Semino, Rosaria Scozzari, Fulvio Cruciani, Adi Taha, Norazila Kassim Shaari, Joseph Maripa Raja, Patimah Ismail, Zafarina Zainuddin, William Goodwin, David Bulbeck, Hans-Jürgen Bandelt, Stephen Oppenheimer, Antonio Torroni, Martin Richards: Single, Rapid Coastal Settlement of Asia Revealed by Analysis of Complete Mitochondrial Genomes. Science, 13 May 2005: Vol. 308 no. 5724. DOI: 10.1126/science.1109792.
Mendez et al 2013: Fernando L. Mendez, Thomas Krahn, Bonnie Schrack, Astrid-Maria Krahn, Krishna R. Veeramah, August E. Woerner, Forka Leypey Mathew Fomine, Neil Bradman, Mark G. Thomas, Tatiana M. Karafet, and Michael F. Hammer: An African American Paternal Lineage Adds an Extremely Ancient Root to the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. The American Journal of Human Genetics 92, 454-459, March 7, 2013. http://dx.doi.org/10.1016/j.ajhg.2013.02.002.
Rasmussen et al 2011: Morten Rasmussen och 58 andra forskare: An Aboriginal Australian Genome Reveals Separate Human Dispersals into Asia. Science 22 September 2011.
Rightmire 2004: G. Philip Rightmire: Brain Size and Encephalization in Early to Mid-Pleitocene Homo. American Journal of Physical Anthropology 124 (2004).
Robock et al 2009: Alan Robock, Caspar M. Ammann, Luke Oman, Drew Shindell, Samuel Levis, and Georgiy Stenchikov: Did the Toba volcanic eruption of .74 ka B.P. produce widespread glaciation? Journal of Geophysical Research, VOL. 114, D10107, doi:10.1029/2008JD011652.
Roger et al 2017; Alan R. Rogers, Ryan J. Bohlender, and Chad D. Huff: Early history of Neanderthals and Denisovans. PNAS, September 12, 2017, vol. 114, no. 37.
Rose 2010: Jeffrey I. Rose: New Light on Human Prehistory in the Arabo-Persian Gulf Oasis. Current Anthropology, Vol 51, Nr 6, December 2010.
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Scerri et al 2014: Eleanor M.L. Scerri, Nick A. Drake, Richard Jennings, Huw S. Groucutt: Earliest evidence for the structure of Homo sapiens populations in Africa. Quaternary Science Reviews, Vol. 101, 1 October 2014.
Schillaci 2008: Michael A. Schillaci: Human cranial diversity and evidence for an ancient lineage of modern humans. Journal of Human Evolution, Volume 54, Issue 6, June 2008.
Scozzari et al 2012: Rosaria Scozzari, Andrea Massaia, Eugenia D'Atanasio, Natalie M. Myres, Ugo A. Perego, Beniamino Trombetta, Fulvio Cruciani: Molecular Dissection of the Basal Clades in the Human Y Chromosome Phylogenetic Tree. PLoS ONE 7(11): e49170. doi:10.1371.
Stringer et Andrews 2005: Chris Stringer och Peter Andrews: The Complete World of Human Evolution.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.
Stringer 2014: Chris Stringer: 45,000 year old Siberian genome unravels early modern dispersals. The Natural History Museum London.
Stringer et Barnes 2015: Chris B. Stringer and Ian Barnes: Deciphering the Denisovans.PNAS, December 22, 2015, vol. 112, no. 51.
Yang & Fu: Melinda A. Yang and Oiaomay Fu: Insights into Modern Human Prehistory Using Ancient Genomes. Trends in Genetics: https://doi.org/10.1016/j.tig.2017.11.008


Publiceringshistoria: Utlagd 150920. Uppdaterad 151013, 151102, 151216 och 180211. Layouten uppdaterad 210203


Sänd en kommentar till essän!


Jordens befolkning för 35 000 år sedan

Dokumentation av de moderna människornas spridning över Eurasien under perioden för 43 000 och 35 000 år sedan baserat på genetiska analyser. Notera först och främst att Levanten, Arabiska halvön och Persiska viken beskrivs som utgångspunkt för den moderna människans utvandring. Det skulle vara där som Qfazeh-människorna och människorna från det nubiska komplexet möttes och sammansmälte som framgår senare i denna essä. Men fynden av ett skelett i grottan Pestera cu Oase i Rumänien (Oase 1 på kartan) och ett lårben från Ust'-Ishim i Sibirien visar genetiskt på en utvandring, som hittills inte gått att dokumentera arkeologiskt. De kan vara ättlingar till den första utvandringen från Afrika via Levanten för 185 000 år sedan eller flyende från Indien undan Tobakastrofen. Däremot finns det avlägsen släktskap mellan det belgiska fyndet i Goyet och påträffade lämningar i Tianyuan i Kina (gula färgen på kartan). Denna släktskap tyder på att Eurasien även befolkades från södra Pakistan, varvid människor hittade till Tarimbassängen i Xinjiang i västra Kina för 55 000 år sedan (Wells et al 2001). Därifrån spreds de efter 5000 år både väster och öster ut. Karta Historiens Fenix efter Yang et Fu 2018.

Tryck här för upp!


© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.