atten inför det stora slaget mot vargarna klättrade Mojang uppför en ås. Han kom upp på åsen som en skugga. Med kniven tog han snabbt och effektivt ut de två vakter som stod där. Katterna som följde honom började slicka i sig det blod som rann från de sår som varit dödliga. Mojang vände sig äcklad bort.

Från åsen kunde han betrakta dalen där vargmänniskorna anlagt en rymdhamn och påbörjat byggandet av en jättedamm, allt gömt i de vilda och öde Oleonbergen på pleneten Skirner i Malströmsgalaxen. Det var en varmt natt. Han var inte länge ensam med sina oleonkatter. Till honom anslöt sig drottningen av Oleonbergen, boudiga Nouga, med sina amazoner, hennes betjäning i grottan, nu alla iförda stridsrustning och vapen. Till slut kom rustmästaren med en trupp bestående av han medarbetare i smedjan, även de iförda pansar med strålgevär i händerna.

rottningen av Oleonbergen hade med sig en konstig apparat med rattar och mätare. Hon började justera rattarna. Hon tittade på mätarma.

”Nu är maskinen för styrning av gravitationen inställd för minskad tyngdkraft för dammens del,” sade hon. ”Troligen kommer åtminstone en del av rymdhamnen också att beröras.”

Drottningens ord kom som ett klubbslag för Mojang. Det var hon som hade varit upphovet till den katastrof som drabbar hans expedition! Han var nära ett utbrott där han skulle skrika och förstöra överraskningen i deras anfall och därtill leda till att han skulle vägra att delta i slaget mot vargarna. Men oleonkatten Ninjala kom omedelbart till hans räddning: ”Lugn! Var bara lugn,” viskade hon i hans huvud.

Som katten lagt en våt filt över hans upprördhet, sjönk den undan. Plötsligt skämdes han. Han hade ju anat att drottningen grymt och hänsynslöst hade manipulerat honom. Men han hade låtit sig övertalas. Och här i Oleonbergen hade han ju hittat sig själv, en ättling till starka krigare, en prins av Ninán.

”Du, Mojang, går med dina lejon ner till vänster om rymdhamnen, Rustmästaren går till höger. Har ni förstått?”

”Vi förstår,” svarade Mojang och rustmästaren unisont.

”Då kör vi,” ropade drottningen och tryckte på en knapp.

Plötsligt hördes skrik nerifrån vargarnas rymdhamn. Mojang tyckte det lät som att skriken handlade om att rymdskeppen försökte lyfta och att dammen vajade. Så tryckte drottningen på en annan knapp. De kunde se hur dammen tycktes börja störta.

”Fort nu,” ropade drottningen.

De två stridsgrupperna störtade ner men åt var sitt håll.

När han sprang ner från åsen med katterna och amazonerna efter sig undrade Mojang om nu all koordinering skulle komma att stämma. Han kom ihåg natten när hans bilar och mannar hade krossats av raset. Då hade det varit oehört tungt att röra sig på grund av den konstgjort ökade gravitationen. Den förlamade nu en antal vargar nere i rymdhamnen. Som angripare måste de komma ner just när förlamningen upphörde, annars skulle de själva drabbas.

Men drottningen gjorde gravitationen normal igen just när de gick till anfall mot vargarna. Anfallarna ut kom från mörkret, jättelika lejonen som röt förfärligt. I deras sällskap var onda amazoner som obarmhärtigt stötte sina spjut i de chockerade vargarna. Främst sprang en jätte med ett flammande svärd i handen.

De förlamade vargmänniskorna, ansatta av hårdföra fiender från två håll, förmådde inte samla sig till organiserat motstånd utan gav sig. Tvåhundra vargar föll på knä mitt i rymdhamnen med händerna i luften.

Det blev alltså inte något stort slag, även om man först i Skolanda och sedan i Nyrna försökte göra striden till en stor händelse. På platsen försökte någon enstaka varg göra motstånd men kämpades snabbt ner. Resten av vargmännniskorna satt mitt bland resterna av deras krossade rymdskepp och väntade på morgonen, vaktade av bistra amazoner och hårdföra järnkrigare. Den stora dammen som de åkt till Skirner för att bygga låg i ruiner.

Sammanlagt fem vargmänniskor och två katter dödades i striden. Vargarna lämnades först liggande men gravsattes sedan på platsen utan minnesmärken. De två stupade katterna omgavs samma natt i en rundel av de andra katterna. Deras sorgesång i form av högljudda jamanden som tyckes gå över i förtvivlade ylanden hördes i hela dalen.

Drottningen, Rustmästaren och Mojang möttes strax efter striden och diskuterade vad man skulle göra med fångarna. De beslöt att de fångatagna skulle föras till Rustmästarens grotta. Därifrån kunde myndigheterna i Skolanda hämta dem.

När morgonen kom, som vanligt plötsligt och utan varning, blev Mojang imponerad över hur snabbt drottningen och rustmästaren organiserat fångarnas omhändertagande. De fick först i tur ordning gå bakom ett mindre kraschat rymdskepp för sina morgonärenden och sedan ställa sig i kö vid ett fätlkök. Där fick de en plåtmugg med té och en brödbit. Därifrån fick de gå tillbaka till sin sittplats.

Efter ungefär en timme började marschen till rustmästarens grotta. Alla bar på en tom plåtmugg i ett rep runt midjan. Marschen pågick till lunchtid då kolonnen kom fram till ett nytt fältkök. Där hälldes vatten i plåtmuggen och ytterligare en brödbit trycktes i varje fånges hand. Efter en dryg timme fortsatte marschen. Den pågick till sent på eftermiddagen till ett nytt fältkök. Där serverades soppa i skålar samt en brödbit till. Den som ville fick extra vatten i plåtmuggen. De fick sedan sova som de gick och stod på bara marken, vaktade av uppmärksamma bergslejon.

Det tog ytterligare två dagar innan kolonnen kom fram till rustmästarens grotta. Utanför den hade gjorts en ganska stor inhägnad för fångarnas förvaring. Rustmästaren förklarade att eftersom nätterna så här års var varma kunde fångarna likaväl sova utomhus. Men nu gav åt var och en av dem en fílt till natten.

När Mojang efteråt reflekterade över den välordnade fångtransporten insåg han att drottningen hade planerat den eftersom hon visste hur kriget skulle gå. Han förstod också att han hade valts till den som skulle representera kriget utåt, till skyltdocka. Men han hade ett visst stöd i den gamla profetian, som också visade sig finnas på planeten Nyrna. För när han sedan grävde i de gamla arkiven i Ninán hittade han där en förutsägelse av en häxa, om sade att en prins av Ninán skulle rädda mänskligheten på en främmande himlakropp.

Han kunde inte låta bli att undra över hur det var möjligt för drottningen att som det verkade kontrollera tiden.

är guvenören av planeten Skriner och kejsarens ambassadör på himlakroppen fick höra om slaget i Oleonbergen och om de vargmänniskor som tagits till fånga trodde de först inte på informationen. Men sedan fick de en video som visade de många fångarna med utstående munparti och håriga ansikten, kom både guvenören och ambassadören till Rustmästarens grotta. Där blev de övertygade när de inspekterade fånglägret. Men särskilt uppskattade de den mycket goda förplägnad, för att inte säga vräkiga måltid, som de serverades genom rustmästarens och drottningens förenade krafter.

Fångarna transporterades till Skolanda där guvenören ordnade stor publicitet åt slaget i Oleonbergen. De speciella oleonkatterna som sades ha vunnit striden visades upp liksom de fångna vargmänniskorna.

Genom ambassadörens omsorg fick kejsaren vetskap om slaget i Oleonbergen och meddelade genast att guvenören tilldelats en fin medalj som belöning för sin insats i slaget. Med en snabb rymdkryssare lät kejsaren hämta fångarna till Nyrna. Mojang fick åka med. I Nyrna blev de dagens sensation. Särskilt slagets hjälte, prinsen av Ninán, enligt den information som kejsaren förmedlade, blev ytterligt firad. Kejsaren tog emot honom personligen i rymdhamnen och lät sig fotograferas tillsammans med honom. I det kejserliga slottet i Nyrna hölls flera uppmärksammade mottagningar med honom som huvudperson.

Men när det värsta ståhejet lagt sig blev hjälten Mojangs katt, den fantastiska Ninjala, den mest populära. Alla ville ha en bild av henne och en leksak föreställande henne sålde som smör i solsken. Därtill sydde man kläder åt henne så hon kunde visas som en prinsessa av Ninán.

Vad gällde de fångna vargmänniskorna, så fick rymdflottans hemliga informationsavdelning kontakt med solsystemet Vardaland. Ett rymdskepp kom därifrån. Med vargarna förhandlades ett avtal, som gick ut på att Vardaland fick tillbaka sina landsmän mot att vargarna utfäste sig att inte utföra fler hemliga operationer i det Galaktiska imperiet.

Men historien om hjälten från Oleonbergen, prinsen av Ninán, Mojang, slutade tyvärr inte lyckligt. Efter att ha solat sig i hjältens glans blev kejsaren misstänksam. Han började uppfatta Majong som ett hot. Listig som han var utsåg kejsaren Mojang till förste inspektör av de kejserliga egendomarna i planeten Nyrnas södra delar. För det fick han en furstlig lön. Men villkoret var att skulle utöva ämbetet sittande i sina egna egendomar i detta område. Det betydde i praktiken att Mohjang blev förvisad till södra Nyrna, långt från den kejserliga huvudstaden.

Katten Ninjala blev däremot lycklig. Från Mojangs gamla kungsgård kunde hon springa fritt på de vida markerna. Hon kunde jaga möss när det behagade henne eller sitta i husses famn och bli smekt av honom medan de samtalade telepatiskt.

Tillbaka till novellens första webbsida
Till Kulturmenyn.