et hade gått två månader när drottning Nouga frågade Mojang hur löpningen genom dalen hade gått denna dag. Det skedde vid kvällsmålet när de satt mittemot varandra i kanten av ett långbord i slottets stora matsal. Salen var fylld av sorlet av flera tiotal människor som talade med varandra.
”Ninjala och jag gjorde sju vändor imorse,” svarade Mojang på boudigas fråga.
Hon skrattade. ”Har du gett ett nyrniskt drottningnamn åt en katt?”
”Jag kommer från den gamla staden Ninán, så jag fann namnet passande,” sade han. ”Ninjala har själv sagt att hon är stolt över namnet.”
”Så du kan prata med en katt,” sade hon och lät ironisk.
”Drottningen talar själv i nästan varje stund med sina katter. Drottningen ska inte vara ironisk mot mig!”
”Ja, ja, jag sände Ninjala att hämta dig för hon kunder prata med tanken tydligare än de flesta katter,” medgav drottningen. ”Men jag har inte gett katten namnet Ninjala. Det måste vara ditt.”
”Ja, jag det är ett vanligt kvinnonamn i Ninán” svarade Mohjang. ”Att det också råkar vara ett gammalt drottningnamn i Ninán gör det inte sämre.”
Boudiga Nouga skrattade igen. ”Ja, hon är drottning också av egen kraft. Oleonkatter är full av överraskningar.”
De åt under tystnad av den goda steken. Mojang tänkte steken sannolikt kom från någon av de hjortliknande djur som han sett beta i flockar. Använde drottningen sina katter till att skaffa hjortkött till köket?
Så bröt drottningen tystnaden. ”Sa du sju vändor,” undrade hon. ”Du simmade över 20 vändor i simbassängen igår. Du måste var i mycket god form nu?”
”Jag tror drottningen har rätt,” svarade Mojang. ”Kroppen känns stark och verkar att vilja känna nya prövningar.”
”Ja, då är det dags för dig att träffa Rustmästaren,” konstaterade drottningen.
Följande morgon väckte Ninjala honom genom att puffa honom i ansiktet med nosen. ”Drottningen säger att vi ska bege oss till rustmästaren,” sade hon i tanken.
Ännu ganska sömnig gick Mojang till matsalen. Han tog en kopp té och en brödkant från serveringsbordet. Sedan hällde han mjölk i en lite skål och gick och satte sig. Ninjala hoppade upp i hans knä. Med ena handen förde han muggen med té till sin mun och drack, med andra höll han i skålen som Ninjala slickade i sig mjölken från.
Utan att säga adjö gav de sig iväg. Mojang hade utrustat sig med en filt, en behållare med vatten och limpa med inbakat någonting. Ninjala förde Mojang tillbaka den väg de kommit för två månader sedan. Sedan vände hon och förde nyrniern till en annan tvärgående dal. Där lade de sig att sova över natten, katten insvept i sin päls, mannen i sin filt.
Följande dag kom de till en dal som tycktes öppna sig söderöver. Halvvägs in i dalen började Ninjala klättra uppför en sluttning mot ett ganska högt berg. Mojang suckade, ännu en prövning. Så klätrade han själv efter. När de kom fram till den nakna klippan fanns där en grottöppning.
I Rustmästarens lavatunnel
e steg in. När Mojang hade passerat ingången till drottningens grotta hade han känt ett spindelnät täcka hans ansikte för att försvinna. Det var det spänningsfält som höll kylan ute och värmen inne i den tekniskt avancerade grottan. Nu när han trädde in i rustmästarens grotta förnam han åter spindelväven som tycktes stryka över hans ansikte.
Grottan växte efter några steg till ett större rum. Där fanns en smedja. En man stod vid ässjan och hettade upp en metallbit. När han hörde dem vände han sig mot dem.
”Är du den nya hjälten som boudiga Nouga skickat bud om,” frågade han.
Innan Mojang hann svara tillade smeden: ”Är du inte bergslejonninan Ninjala?”
Oleonkatten svarade med ett högljutt jamande, som Mojang aldrig tidigare hört.
”Jag är Rustmästaren,” sade smeden. ”Kom med längre in, så får vi talas vid!”
Längre in i den konstiga grottan satte sig vid ett bord. Rustmästaren ställde två stop med öl på ett bord och bjöd Mojang att sitta vid det ena stopet. Oleonkatten stod också på bordet men läppjade vatten från en skål. Sedan lade den sig på bordet och tittade på de två männen.
Svärdet
et här är en mycket gammal lavatunnel,” förklarade Rustmästaren på Mojangs fråga. ”Vi har slipat bort ojämnheter.”
”Oleonbergen var en gång ett närmast gigantiskt lavafält, som bildade en egen ö i urhavet,” fortsatte han. ”När vulkanerna spytt färdigt, täcktes lavafältet av sediment under miljoner år. Väder och vind spräckte upp fältet i dalar. Så började de omgivande kontinenterna trycka på ön och pressade den att krympa. Bergen höjdes, dalarna smalnade. Här sitter vi nu i en miljarder år gammal lavatunnel.”
När de tömt sina stop klappade Rustmästaren i händerna. In kom hans medhjälpare eller tjänare med påfyllning till stopen plus skålar med bröd- och köttbitar samt sås doppa i. Ninjala tvingades hoppa bort från bordet. Men hon fortsatte att stryka kring Mojangs ben.
”Du är alltså här för att skaffa dig utrustning för att leda en trupp bergslejon mot vargmänniskorna,” konstaterade Rustmästaren.
”Jag vet inte hur det ska gå till,” försökte Mojang än en gång invända. ”Efter studierna har jag mest ägnat mig åt affärer, bara civila göromål, ingenting med militär anknytning.”
Rustmästaren log: ”Det säger mannen som härstammar direkt till Nináns kungahus. Många av dina direkta förfäder var stora krigare. Du har kriget i blodet, ja, i dina gener!
”Hur kan Rustmästaren veta så mycket om mig,” sade Mojang förvånat. ”Jag försöker dölja eventuell kunglig börd.”
”Kejsaren har en ambassör här på Skirner,” svarade Rustmästaren. ”Det var bara att fråga honom.”
Lätt förargad försåg sig Mojang med en bit bröd, doppade den i såsen och satte biten i munnen. Det var stark och god sås. Han tog en brödbit till och gjorde på samma sätt.
”Jag åtar mig inte arbetet att rusta en krigare för strid utan att ta reda på allt viktigt om denne,” sade Rustmästaren. Sedan frågade han: ”Var är svärdet som Boudega Nouga gav dig?”
”Hon gav mig inget svärd,” sade Mojang.
”Gjorde hon det inte,” frågade Rustmästaren ironiskt. ”Det ligger ju framför dig på bordet.”
Mojang såg ned. Där låg ett brett, lätt kurvat svärd i en lärderslida framför honom. Han lade handen på det för att känna att svärdet inte var en synvilla. Men hans hand sade att det verkligen låg där.
”Jag förstår inte,” sade Mojang. Just då hoppade katten Ninjala upp i hans famn. Han kunde inte låta bli att med en hand smekna den. Han blev plötsligt alldeles lugn.
”Det är ett mycket gammalt svärd från kulturer som troligen visste mycket mer än vi,” sade Rustmästaren. ”Drag svärdet,” uppmanade han.
Som om han alltid gjort det tog han svärdet i slidan med vänstra hand och drog själva klingan ur fodralet med höger hand. Han höll svärdet upprätt med rak arm. Det var ett ganska långt vapen med ena sidan rak och en egg som var något böjd. Det verkade som om det gick pulser av ljus från svärdets ovanligt tjocka parerstång och dess hjalt.
”Det är ett farligt svärd,” sade Rustmästaren. ”Det kan styra striden på egen hand. Det kan vända sig mot sin ägare.”
Mojang tyckte sig höra ett surrande från svärdet som om det accepterade honom. Nästan skrämd lade nan snabbt ner svärdet på bordet.
Rustmästaren såg allvarligt på Mojang. ”Svärdet accepterar dig! Nu finns det ingen återvändo!”
Svärdet heter Gladana
injala reste sig på alla fyra i Mojangs famn. Dess rävliknande ansikte var vänt uppåt mot honom. ”Gladana,” hörde han katten säga i hans huvud. ”Svärdet är Gladana.”
”Svärdet heter Gladana,” sade Mojang högt.
Rustmästaren sträckte ut handen och tog svärdet av prinsen av Ninán. Han höll upp svärdet och vände och vred på det.
”Skulle det här verkligen vara det berömda svärdet Gladana,” sade Rustmästaren undrande.
Ninjala hoppade ner till golvet från Mojangs famn. Den gick några steg från bordet. Plötsligt stod är en lejoninnan. Den vrålade ett lejonrytande som nästan lät som om den försökte säga Gladana.
Svärdet i rustmästarens hand sköt en låga från spetsen.
”Det här svärdet kan kanske vara Gladana,” sade Rustmästaren aningen tvekande.
Med vänstra handen slet han ett strå från sitt skägg. ”Gladana ska vara vassare än ett rakblad,” sade han och förde skäggstrået mot svärdets egg. Och se, svärdet skar med lätthet skäggstrådet i två bitar.
”Det kan inte vara annat än Gladana,” sade han och höjde armen så svärdet kom nära taket. ”Hör historiens vingslag!”
”Vad menar Rustmästaren med det,” frågade Mojang.
Rustmästaren såg på Mojang. ”Har du insett att de så kallade oleonkatterna inte kan vara hemma från Oleonbergen?”
Mojang skakade förvånat på huvudet.
”Katterna kom med boudiga Nouga och det från en annan galax,” sade Rustmästaren och verkade lite road. ”Därför kan de inte föröka sig med Skirners egen kattart.”
”Vad har det med svärdet att göra,” frågade Mojang med rynkad panna.
”Det förekommer kontakt inte bara mellan de bebodda planeterna i varje galax utan också mellan galaxerna,” förklarade Rustmästaren. ”Ett intergalaxist rykte gör gällande att DNA-bitar kan driva eller hoppa mellan de olika universa, som fyller vårt till synes oändliga kosmos. Vanligtvis är de hoppande DNA-bitarna för främmande för sin nya miljö för att kunna utvecklas. Men ibland sker det undantag. Ett sådant var mykonerna. De var små oförargliga gnagare på en planet i en galax när gränsen till ett grannuniversum. En bit DNA hoppade från detta universum till vårt och hittade de små mykonerna. Med DNA-tillskottet förvandlades mykonerna till rovdjur stora som oxar. De åt allt som kom i deras väg, alla växter, alla djur. De var oehört grymma. De började äta av fångade djur medan de ännu levde!”
Rustmästaren verkade upprörd och måste ta en klunk av ölet innnan han kunde fortsätta. ”Mykonerna var som en sjukdom som spreds till planet efter planet. Varje gång mykonerna lämnade en planet var allt liv uppätet och utplånat. Planeten var helt ödelagd. Skulle mykonerna ha fått fortsätta skulle allt liv i detta universum bli utplånat.”
Rustmästaren tog en ny klunk av ölet. Katten Ninjala hade hoppat upp på bordet och stod och trampade där, också den påverkad av Rustmästaren hemska berättelse.
”Det var då en kung och krigare på den senast infekterade planeten vaknade en morgon och fann svärdet på golvet vid sin bädd,” fortsatte Rustmästaren. ”Han förstod genast att svärdet var en skänk från gudarna, som hade upptäckt att de måste ingripa. Några dagar senare gick kungen i spetsen för en trupp som angrep mykonerna. Svärdet slog dem i bitar en efter en och dödade dem. Då började mykonerna dra sig tillbaka. Men svärdet sprutade en flamma mot dem. Elden antände dem. De brann till döds. Elden spreds oemotståndlig till alla mykoner på alla planeter. På så sätt lyckades det för svärdet Gladana att inte bara besegra utan utplåna mykonerna.”
Rustmästaren tystnade. Manjong tyckte att han också kunde höra historiens vingslag när han tog över svärdet Gladana av Rustmästaren.
Mojang lär sig skjuta
ed det magiska svärdet Gladala hängande vid sin sida började Mojang nästa dag sin militära träning under Rustmästarens överseende. Det gick förvånande enkelt. Han kunde nästan genast skjuta med strålgvär med stor precision och han visste nästan omedelbart hur man skulle hålla en strålpistol för träffa. Han förstod att han hade i sina gener ett arv från sina krigarförfäder.
Att hantera en pike för att hålla en motståndare på avstånd och eventuellt fälla denne gick av sig själv för Mojang. Lite jobbigare var det att lära sig kämpa med kniv, men efter några misslyckanden blev han skicklig även i denna stridskonst. Slutligen visste han att avancera mot eld skjuten av Rustmästaren med endast Gladana-svärdet som skydd. Det visade sig att svärdet nästan av sig själv kunde ta emot och studsa bort strålskott, därmed skyddande Mojang.
”Det är lätt att undervisa ättlingar till krigarsläkter. De vet redan vad de ska göra,” konstaterade Rustmästaren avslutningsvis.
Nu följde några dagar av vila i Rustmästarens lavatunnel till bostad. Mojang umgicks med katten Ninjala och pratade med den. Han uttryckte sin oro inför möjligheten av att någon av dem skulle stupa i den kommande striden. Men katten tröstade honom telepatiskt och sade att de båda skulle strida fruktansvärt och skrämmande och få vargarna att ge sig.
Till novellens fjärde och sista webbsida
Till Kulturmenyn.