Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur

r 2020 publicerade David Reichs genetiska laboratorium i Boston en DNA-undersökning som borde ha ljudit som en omskakande åskknall över hela västvärlden. Undersökningen visade nämligen att de judar, som ursprungligen bodde i Israel, och palestinierna där, båda hade sitt ursprung i den kanaaniska befolkning, som bebodde södra Levanten under bronsåldern (Agranat-Tamir et al 2020).

Men ingenting hände. Judarna har i sin hebreiska Bibel och de kristna sin version av den noggrant genomarbetade berättelsen om judarnas öden och äventyr. Den låter sig inte påverkas av några genetiska upptäckter!

Detta förhållande har att göra med både religiösa och ideologiska aspekter. De religiösa betraktar Bibeln som en helig skrift, kanske rentav dikterad av Gud själv. Genetiska tolkningar måste vara fel!

Den ideologiska aspekten har att göra med sionismen. Med stöd av historieberättelsen i den hebreiska Bibeln kan de nyinvandrade judarna göra anspråk på att hela södra Levanten tillhör dem.

Sedan har vi några som erkänner Bibelns enorma verkan på den västerländska kulturen och som vill veta mera om dess tillkomst. Det är för dem som denna artikel är skriven.

Norra korridoren

Men förrän vi kan gå in på mera historisk tid i södra Levanten måste vi beakta dess långa förhistoria. Ty det har varit genom södra Levanten som människor har utvandrat till Asien och Europa. En tidig viktig migration var Homo erectus utvandring till Asien för cirka 1,8 miljoner år sedan, kanske redan för 2,4 miljoner år sedan (Scardia 2019). Fynd i södra Kaukasus tyder på att hon tog vägen genom södra Levanten.

Sedan följde den människa som utvecklats ur Homo erectus i Afrika, nämligen Homo ergaster. Hon hittade via södra Levanten till Europa där man påträffat lämningar av henne i Spanien med en ålder av cirka 1,2 miljoner år. Då hade hon hunnits utvecklas till Homo antecessor. Hon blev i sin tur moder till Homo denisovans och H neanderthalensis.

I Afrika fortsatte Homo ergaster att utvecklas till Homo heidelbergensis. Det är sannolikt att hos henne växte fram det första fonologiska språket. Men det var bara dess början ty hon måste skapa flera tiotalstusen ord förrän hon kunde utnyttja sin språkkapacitet fullt ut. Dit hade hon troligen hunnit för ungefär en halv miljon år sedan (Lindgren 2020).

Heidelbergarna lämnade också Afrika via den norra korridoren. Äldsta fynden av dem i Sinai är 800 000 år gamla. Hennes närvaro i Europa är dokumenterad till för cirka 700 000 år sedan (ibid).

Tyvärr har det varit ont om fynd från skelett av de människor som färdats genom norra korridoren. Men på fyndplatsen Ubeidiya i norra Isarel ha påträffats en mänsklig ryggkota. Så skickliga har de osteologer varit som undersökt kotan att de kommit till slutsatsen att den tillhört en 13-årig pojke!

Heidelbergarna var särskilt intressanta genom att deras språkkapacitet och hjärna behövde mycket fett för att utvecklas. Därför jagade heidelbergarna gärna elefanter. I södra Levanten hände emellertid att heidelbergarna jagade till utplåning elefanten där (Ben-Dor et al 2011). De tvingades börja jaga mindre djur som hästar och gazeller. Därmed kom de kroppsligen av utvecklas mot lättare och rörligare kroppsformer. Det kan mycket väl hända att södra Levanten var en av de platser där H heidelbergnsis förvandlades till modern människa (ibid).

Vad som än hände så tvingade en försämring av klimatet södra Levantens slanka heidelbergare att lämna området för omkring 150 000 år sedan. Småningom hittade neandertalare från Asien till södra Levanten. De är troligt att de var bättre anpassade till kyligare klimat tack vare pälskläder.

Det var under neandertalarnas tid i södra Levanten som utvandrare från först Nordafrika, sedan Västafrika passerade norra korridoren på väg till Asien. Om dem berättar jag i Historiens Fenix i artikeln Emigrationen från Afrika. Om befolkningsutvecklingen i detta området efter det neandertalarna valt att återvända till Asien för c:a 60 000 år sedan skildras i artiklarna Levanten före natufierna och om natufierna själva i Alla kulturers moder.

bergen i norra Etiopien finns flera små språk, som räknas in i den semitiska språkfamiljen (Ruhlen 1994). De idiomen skulle vara resterna av ett semitiskt prepreproto språk som utvecklades i det nubiska teknokomplexet med början för 160 000 år sedan. Nu kan detta påstående inte bevisas. Därtill kommer den intressanta frågan om ett språk som talades av de ännu länge jagande och samlande människorna men som samarbetade med varandra där de levde på båda sidor av Nilen i vad som i dag är Sudan och Etiopien vore möjligt att identifiera som början på den semitiska språkfamiljen. Men låt oss anta att det var så.

Här måste skjutas in att man kan i svensk vetenskaplig litteratur påträffa uppgifter om att det semitiska språket skulle ha uppkommit i Asien. Det är en följd av svenska språkhistoriker har arbetat med metoder från 1800-talet. De menar sig har kunnat arbeta fram allmänord från vad de hävdar skulle vara ett urspråk. Men allmänorden uppstod i språken i slutet på bronsåldern och början på järnåldern (ett förhållande som gjorde att filosofi kunde uppstå först på 600-talet f Kr).

Men i denna artikel föreslår vi att den semitiska språkfamiljen växte fram i Afrika, närmare bestämt i det nubiska teknokomplexet i nordöstra Afrika, där människorna samarbetade. Det gjorde de inte på andra håll i Afrika utan tvärtom isolerade sig i små samhällen bestående av kanske 500 individer.

Det nubiska teknokomplexet hade från början en egen stensmidesstil. Den har döpts till Nuban 1 (Rose et al 2011). Denna stil avlöstes av Nuban 2, som troligen uppstod i Oman, dit det nubiska komplexet spridits (ibid). Nuban 2 innebar att tunna flak slogs av kärnstenen. De tunna flaken förseddes sedan genom limning med skaft av trä. Det är mycket möjligt att det nubiska teknokomplexet uppfann den s k levalloistekniken, som just innebar skaftade tunna blad. Det finns fler indicier som pekar på att det nubiska teknokomplexet var det kulturellt mest avancerade i världen för cirka 100 000 år sedan (ibid; Hallinan et al 2022).

För att återgå till södra Levanten så lämnade H heidelbergensis eller som israeliska arkeologer av ideologiska skäl säger Homo erectus (det skulle då vara den mest storväxta av alla erectiner!) södra Levanten. Det blev då ett på människor tomt område, vilket medförde en kraftig tillväxt av viltet. Det lockade sedan förmodligen neandertalare från Asien.

Neandertalarna bebodde Levanten fram till för ungefär 60 000 år sedan. Under denna tid passerade grupper av moderna människor från sannolikt Nord- och Västafrika södra Levanten på sin väg ut i världen (för cirka 100 000 år sedan). När neanertalarna drog sig tillbaka, troligen påverkade av en period av värme, så hittade moderna människor från sannolikt Röda havets kuster, som svämmades över av att havsnivån steg under denna värmedperiod. Dessa nya invandrare hade med störta sannolikhet med sig en version av ett semitiskt preprotospråk.

De två kulturperioder som blomstrade i södra Levanten berättade jag om i den tidiga nämnda artikeln Levanten före natufierna.

et senaste istida maximumet pågick under perioden 22 000–17 000 år sedan. Sedan följde den stora våren, som berättas om i artikeln just med namnet Den Stora Våren.

Den avbröts av köldperioden yngre Dryas (för 12 900 till 11 600 år tillbaka). Idag vet vi att den utlöstes av ett kraftfullt asteroidnedslag i chilenska Anderna. Under denna köldperiod tycks människorna ha lärt sig att utnyttja växtföda kanske mera än tidigare. När värmen kom tillbaka visste man bland mycket annat att låta vildsäd jäsa till öl i sydöstra Anatolien. Natufierna i södra Levanten hade åter lärt sig jäsa fikon till vin. Men annars tenderade man mala vildsäd, hälla hett vatten på mjölet och röra om, vilket gav en enkel gröt. Men den kunde man äta med en bit kokt kött.

Natufierna bodde i runda hus som var en halv meter nedgrävda i marken. Taken på husen var även de runda och välda. När torkan åter började återkomma flytta flera grupper av människor som tidigare bott vid mynningen av små vattendrag till en kulle vid Jordanfloden. Den skulle bli världens äldsta stad och låg vid en kallvattenskälla. I Gamla Jeriko bodde varje individ i ett eget runt hus, männen för sig, kvinnorna med sina barn. Det var ingen skillnad i husens storlek mellan vanliga människor och den ledande prästfamiljen.

Gamla Jeriko och andra stamliknande grupper leddes av en präst, som inte var schaman utan medicinman av afrikansk typ. Som samhällets ledare var de inte bara präster utan även läkare och domare ursprungligen också anatomiskt kunniga slaktare. De tycks ha fått sin makt av att de kontrollerade både jaktbytet och den insamlade vildsäden. Genom någon form av storkök fick alla sin andel av maten i en by eller i Gamla Jeriko.

Det kanske mest intressanta med Gamla Jeriko är att där också uppfördes ett 8 meter högt torn som en del av den mur som byggdes för att skydda staden mot Jordanflodens vårliga översvämningar. Urprungligen trodde man tornet var en del av stadens försvar. Men numera anses det vara mera troligt att tornet användes till astronomiska observationer.

Att präster nattetid låg på tornets topp och tittade på stjärnorna var då inte detsamma som astronomi är i dag. Vad prästerna försökte utläsa av stjärnorna gudinnans vilja med människorna, deras öden.

Efterhand kom natufierna att expandera, dels in i Irak, dels utmed den anatoliska sydkusten. Där kom de i kontakt med protosubarer, som talade ett äldre indoeuropeiskt språk. Vid dessa kontakter vandrade det semitiska ordet för stjärna, haster, in i det indeoeuropeiska språken och blev småningom stjärna på svenska (Ruhlen 1994). Men natufierna flyttade också till Nilens delta och ännu länge bort, till Magreb. Överallt tycks de ha varit välkomna, troligen för att de kunde bjuda på fikonvin. Jag misstänker att det smakade pyton, men var berusande och därför uppskattat.

Kring för 8400 år tillbaka erövrades södra Levanten och därmed Gamla Jeriko sv ett folk, som troligen kom från norr. De var inte intresserde av stjärnor utan blockerade ingången till tornet. De rev natufiernas runda hus och ersatte med rektangulära små byggnader.

Vi vet inte säkert men det är möjligt att därmed började kanaanéernas tid i södra Levanten. Men fullt ut kanaanisk torde befolkningen ha blivit först på bronsåldern.

srael museum i Jerusalem arrangerade 2016 en stor utställning om relationerna mellan Kanaan och Egypten under bronsåldern: Pharaoh in Canaan: The Untold Story (utställningens webbsajt finns fortfarande att se på adressen Pharaoh in Canaan). Tack vare utställningen blev en stor mängd nya fakta om kanaanéerna kända. Den kanske mest anmärkningsvärda nyheten var att det s k folket hyksos (som härskade i norra Egypten från 1650–1540 f Kr) bestod av kanaanéer, inte några vilda nomader från norr om Levanten.

Kanaaniska köpmän hade i början kommit till den lilla staden Avaris i nordöstra delen av Nilens delta. Egypten befann sig i förfall på denna tid och de varor de förde med sig var välkomna. Men snart strömmade hit så mycket folk från Kanaan att kanaanéerna från Avaris kom att kontrollera allt större områden. Men omfattningen på hyksos/kanaanéernas handel med Egypten blev så omfattande att Egypten kom att förnyas.

Bronsåldern var en ovanligt intensiv kulturuppgång i Levanten. I den fenikiska staden Ugarit (ödelagd 1185 f Kr) började de aristokratiska handelsmännen hålla sig med privata bibliotek! kanaanéerna utvecklade den egyptiska bildskriften till en tidig bostavsskrift – första bokstaven i ordet för en bild lästes och sedan de andra första bokstäverna på de bilder som skrevs ner och åtwergav ett kannaniskt ord. Denna bokstavskrift var klumpig, men övertogs av fenikierna som förenklade systemet så att de tydligt stod för endast ett bokstavstecken. Från fenikierna gick bokstavskriften vidare till grekerna (Wiener 2016), från dem till romarna och sedan från dem över hela den västliga världen.

Men mest gick ett inflytande från kanaanéerna till Egypten under dess nedgångsperiod. Bland annat lärde sig egyptierna att tillverka lerkärl med handtag av kanaanéerna. Också kroksablar av en ganska märklig typ dyker först upp i Kanaan för att sedan återfinnas i Egypten.

Efter det ”hyksos” körts ut tog egyptierna kontrollen över Kanaan. Man hade garnisoner i två kuststäder men i övrigt fick kanaanéerna sköta sig själva. På bronsåldern levde kanaanéerna i små stadsstater, d v s en stad kontrollerade ett omgivande landområde som försåg staden med mat. I städerna utmed kusten hade alla kungarna en flotta av handelsfartyg (på denna tid var handel någonting som kungar och kungens släktingar höll på med). Den amerikasyriska historikern Jack Sasson säger att de kanaaniska skeppen skulle ha varit speciella genom att de inte roddes utan gick för extra stora segel (Sasson 1966).

I södra Levantens samhällsliv fanns under bronsåldern ett inslag som i arkiven i de mesopotamiska och anatoliska staterna kallades Habiru eller Hapiru och i egyptiska källor Apiru. Det var en förhållandevis stor grupp människor, som arbetade med väldiga karavaner på flera hundra åsnor. De transporterade varor mellan först och främst Egypten och hettiterna i Anatolien och tillbaka men också mellan andra orter, som behövde landtransporter. Dessa tidiga transportarbetare och åsnedrivare var beväpnade och kunde skydda sig mot överfall. Men när de inte hade arbete hände det att de plundrade gårdar eller rentav hela byar, vilket gav dem dåligt rykte. Men vid krig tvekade kungarna inte att enrollerna hapirukrigare i sina härar. Habiru-transporterna skulle i slutet på bronsåldern även ha dragit till sig arbetslösa från områdena utanför Kanaan och en stor del av dem skall ha varit hurrier med inslag av lyckosökande kassiter och luvier, huvudsakligen från Anatolien.

En av ledarna för åsnekaravaner som arbetade på 1400-talet f Kr blev av allt att döma legendarisk. Det är mycket möjligt att kurirer från kungarna valde att färdas med hans karavan för att den var med säkerhet trygg. Det är möjligt att de egyptiska Armarna-tabletterna med brev från olika kungar i nära östern nådde sitt mål tack vare denne karavanledares skicklighet. Han blev troligen rik på sin verksamhet och kunde köpa mark i södra Levanten, där han vistades de sista dagarna av sitt liv. Men han kom troligen inte från någon kunglig släkt utan var en av de få, som lyckades göra en klassresa på bronsåldern. Det bidrog till han legendariska rykte. Vad han egentligen hette är inte bevarat men i den bibliska traditionen kallas han för Abraham. Den amerikanska professorn i religionshistoria Douglas Waterhouse menar sig ha kunnat bevisa att etnonymen hebré kommer från habiru (Waterhouse 2001). Så tre stora religioner räknar sitt ursprung i bronsålderns speciella transportörsaktivitet, som bidrog till att bronsåldern i östra Medelhavområdet nådde de högsta civilisatoriska höjderna dittills.

ronsåldern var bitvis dramatisk i södra Levanten, men kanske inte så mycket för kanaanéerna som levde där. De hade organiserat sig i små stadsstater, som realistiskt nog inte gjorde några anspråk på grannarna. Men alla stadsstaterna hade en enhet hästdragna stridsvagnar som försvar för staden. När farao försökte köra ut den växande mängden kanaanéer i deltat, så mobiliserades stridsvagnar från flera stadsstater. Fronten av hästdragna stridsvagnar körde rakt igenom faraos gammaldags linje av fotsoldater.

Dert var endast herrgårdsliknande storgårdar som hade råd att ställa upp och underhålla ett stridsvagnsekipage. Berättelsen om Josef och hans bröder i Gamla testamentet kan ha sin rot i livet på en sådan herrgård. Men kruxet är att Josefs bröder inte kunde ha sålt Josef som slav till Egypten. Egyptierna höll sig inte med slavar – det var ett fenomen i Mesopotamien.

På 1400-talet f Kr hade egyptierna lärt sig utveckla egna hästdragna stridsvagnar. Då lyckades det för dem att köra bort kanaaanerna från Egyten.

I fortsättningen kontrollerade Egypten södra Levanten. På 1200-talet f Kr försökte hettiterna breda ut sitt imperium till Levanten. Men i slaget vid Kadesh i norra Levanten lyckades det för farao Ramses II att besegra hettiterna eller i varje fall stoppa deras expansion. Det är inte säkert att Ramses stridsvagnar vann slaget. Det verkar mera troligt att det slutade oavgjort.

Mellan 1200 och 1150 f Kr kollapsade bronsålderns samhällen utmed kusterna runt östra Medelhavet (Lindgren 2023). Det har grubblats mycket över orsaken till denna mäkrliga katastrof. Men numera tycks historikerna tro att en torka orsakade kollapsen. År 2012 kunde en antropolog med paleoklimat som specialitet, professor Brandon Drake vid universitet i New Mexico i USA, fastställa omfattningen på klimatnedgången kring 1200 f Kr.

På grund av en period av höga lufttemperaturer i norra Europa kom ”Medelhavets yttemperatur att snabbt kylas ner under bronsålderns slut, vilket hindrade luften ovanför havet att uppta vattenånga med följd att regnen över land avtog och upphörde” (Drake 2012). Att skördarna uteblev på grund av torka bekräftas av förtvivlade tiggarbrev från hettiternas drottning till den egyptiska faraonen Ramses II och ett annat hettitiskt brev till kungen av Ugarit i norra Libanon. Båda uppger att man saknar säd (Lindgren 2023).

Att sädeslagren skulle ha lett till samhällskollaps har at göra att i de flesta stadsstater eller i de lokala förvaltningsomådena i imperierna fördes skörden till ett centrallager, ofta i anslutning till samhällets eget tempel. Därifrån distribuerades säd i olika former, oftast som gröt, till invånarna i en gemensam matsal. Den låg ofta i templet. Invånarna gick dit morgon, middag och kväll för att få sina måltider.

När säden tog slut kunde inga måltider ebjudas. Människor som jobbat hårt för templet eller kungen fann sig berövade en viktig del av sin lön. De blev vreda och brände upp och ödelade samhällets officiella byggnader (kungahus som tempel).

Från de ödelagda städerna i västra kanten av Anatoliens sydkust började en pöbel marschera mot öster. När den nådde Levanten svängde den söderut. Libanons bronsåldersstäder intog och ödelades en efter en.

Denna pöbelhär hann ödelägga nio städer i södra Levanten innan egyptierna hade mobiliseret. På gränsen till Egypten möttes pöbelhären av den egyptiska år 1178 f Kr. Egyptierna leddes av farao Ramses III. Troligen på grund av sina hästdragna stridsvagnar som var fler än motståndarens besegrades pöbelhären. Södra Levanten hämtade sig snbbare än övriga ödelagda delar av östra Medehlavsområdet. Det blev troligtvis möjligt tack vare hjälp från Egypten.

laget vid gränsen mellan Egypten och södra Levanten blev inte den sista stora striden som Ramses III måste utkämpa. År 1175 f Kr angrep en stor flotta ”från norr” Nilens delta. Traker från Trakien, d v s dagens Bulgarien, sannolikt pirater, utgjorde en del av denna flotta.

Du har kanske inte hört att filistéerna skulle vara traker. Den äldre uppfattningen har varit att de kommit från Kreta och egentligen var mykener från södra Grekland. Men nu har en undersökning av DNA från gravsatta i ett gravfält från filistéernas tid vid Ashkelon visat att de närmast är greker (Chrysopoulos 2020). Men de behöver inte vara gamla fastlandsgreker utan folk från längre norrut. En inskrift påträffad i Ashkelon i samband med utgävningaran av gravfältet är skriven på protoslaviska (Tomezzoli & Stein 2016). Kombinationen grekiskt DNA och protoslaviskt språk ger arkeologiskt och historiskt detsamma som traker.

Det kan mycket väl ha hänt att den trakiska kontingenten i flottan som anföll Egypten först hade varit med om att plundra den berömda staden Troja. Sedan skulle de ha enrollerats till den flotta från huvudsakligen västra Medelhavsområdet som för andra gången samlats vid Kreta. Men ingen säker information har bevarats.

Huvuddelen av den trakiska kontigenten togs till fånga av egyptierna i och med att anfallet misslyckades. Vad som troligen gjorde intryck på farao Ramses III var att de behärskade järnsmide. Som blivande leverantörer av järnartiklar lät han dem slå sig ner i södra Levantens kustland i städerna Ashkelon, Gaza, Ashdod, Gath and Ekron. Förutom att de skulle tillverka järnföremål åt farao skulle de förmodligen också bevaka och försvara Egyptens intressen i södra Levanten.

De trakiska piraterna döptes till filistéer av den kanaaniska lokalbefolkningen. De tycks ha föredragit att återuppbygga de städer som pöbelhären hade ödelagt och bo där. De styrdes av en vald, juridiskt skolad person, kallad seranim (lord, herre). De utsåg en ledare med titeln seren. Han hade närmast diktatorisk makt.

Filistéerna skulle ha bryggt öl och jäst vin eller m a o de tyckte om att festa. Det sistnämnda ogillades av de mer puritanskt lagda kanaaniska prästerna. Före kanaanéer och egyptier använde filistéerna som sagt vapen av järn, vilket gav dem ett visst militärt övertag. Men de övergav inte sin sjöverksamhet. Varje filistinsk stad tycks ha haft sin flotta. Med den bedrev den sjöröveri var det var möjligt i östra Medelhavsområdet.

När filistéerna började etablera sig var södra Levantens kustland ingalunda tomt. Det beboddes av en eller flera kanaaniska stammar. En av dem gick troligen under namnet israeliter. Människorna tillhörande denna stam dels samarbetade med filistéerna, dels hade gräl som kunde urarta i väpnade strider.

å här långt har vi återgett vad paleoantropologi, arkeologi och egyptiska inskrifter har haft att berätta om södra Levanten. Nu ska vi ta del av vad gammal DNA eller vad som kallas på engelska ancientDNA, förkortat till aDNA har att förtälja.

Det var vid Department of Genetics vid Harvard Medical School i Boston som den undersökning som omnämns i ingressen genomfördes. Avdelningen förestås av David Reich, som har varit elev vid Svante Pääbos genetiska laboratorium i Leipzig. Inte mindre än 45 forskare deltog i arbetet. Gruppen lyckades samla och analysera DNA-prover från 93 individer från 9 olika gravfält i dagens Isarael, Jordanien och Libanon (Agranat-Tamir et al 2020).

DNA-proverna fördelade sig enligt följande:

• 35 prov kom från lika många individer som hade gravsatts i gravfältet vid Tel Megiddo i norra Israel. Huvudelen av proverna har kunnat daterats till mellersta till sen bronsålder, utom en som gravsatts i början av järnåldern.
• 21 prov kom från lika många individer som gravsatts i Baq'ah i centrala Jordanien (nordost om huvudstaden Amman), de flesta från sen bronmsålder.
• 13 prov kom från lika många individer som gravsatts i gravfältet Jehud i centrala Israel, alla från mellersta bronsåldern.
• 3 prov kom från lika många individer, som gravsatts i gravfältet Tel Hazor i norra Israel; de var från slutet av bronsåldern.
• 1 prov kom en individ gravsatt i gravfältet Tel Abel Beth Maacah i norra Israel; personen var daterad till järnåldern.

Undersökningen visade att DNA:et från de olika individerna var genetiskt mycket lika, men i några fall förekom betydande avvikelser, särskilt i fråga om de individer som levt och gravsatts i kustområderna runt Sidon och Ashkelon (ibid).

Undersökningen påvisar också att genomen (alltså arvsanlagen) för dagens judiska grupper och de levantiska arabiskt talande grupperna har genomgående 50 procent eller mer av sitt DNA från människor som levde i Levanten under bronsåldern (och från en del människor som kommit från Zagrosbergen i Iran under den kalkolitiska perioden) (ibid). De ursprungliga levantiska judarna liksom palestinierna är båda egentligen kanaanéer.

Israeliterna

Det har alltså inte funnits någon invandring av israelitiska stammar i södra Levanten. Det var kanaanéer som utvecklades till en nation av israeliter. Här föreslås att det skulle ha gått till så att den stam som först skulle bli israeliter bodde vid kusten mellan Sidon och Askelon. De människorna tog åter upp den sjöburna handel som kanaanéerna hade bedrivit under bronsåldern. För att de israelitiska handelsfartygen inte skulle uppbringas och plundras av filisteiska pirater måste de ha vit flagga från en filisteisk beskyddare. Israelitiska handelsmän måste betala en del av sin vinst till en filisteisk serenim. Men isaraeliternas handel var likafullt mycket lönsam i det skedet då det mesta av handeln ännu låg utslagen i östra Medelhavsområdet. Handeln ledde till en kapitalackumulation som gjorde det möjligt för israeliterma att etablera sig som ledande stam, småningom som ledande nation och till slut slå ut filistéerna. Därmed kunde Salomon etablera sitt märkliga handelsimperium. Man hämtade eftertraktade exotiska varor ända från Jemen och sålde dem med enorm vinst vidare till människor, som hade råd att köpa dem, i andra länder i östra Medelhavsområdet. Under Salomo uppfördes sedan med hjälp av fenikiska byggmästare det storslagna judiska templet i Jerusalem.

nnu på Salomos tid var judarna begränsat skrivkunniga. Därför tvingades Salomo importera egyptiska skrivare för att hålla ordning på sina omfattande räkenskaper. Ordspråkboken är ett minne av dessa skrivares reflektioner om sina liv i Salomos kungadöme. Någonstans i detta skede skrevs den judiska Bibeln första gången ned, då ännu kallad Salomos visdom (Dell 2020). Den innehöll Höga visan, Ordspråksboken och Predikaren (Ibid). Jag misstänker att den då var påverkad av egyptisk mytologi.

Men Salomos israelitiska stat eftertäddes av en delning: Israel i norr och Judéen i söder. De var inte starka stater så underlydande stammar ställde till förtret på olika sätt. För att motverka splittringen tog man upp de olika stammarnas berättelser och stöpte om dem. De gjordes till berättelser om det judiska folkets historia.

Till exempel berättelsen om judarnas fångenskap i Egypten är sannolikt till ursprunget en legend från någon boskapsskötande stam i Sinai. Sommartid förde nomaderna sin boskap till Nilens delta för bete. Det fick nomaderna rätt till mot någon form av betalning. När en sådan uteblev tog egyptierna herdarna och de familjer som hade följt med boskapen till fånga. Flykten från Egypten skulle handla om en stam som lyckades fly från en sådan fångenskap, som sedan under hellenistiska tid, då slaveri blev vanligt i södra Levanten, omdiktades till just slaveri.

Under Salomos tid sönderföll det gamla kanaaneiska stamsamhället i klansamhällen. Det visade sig att klanerna var svårt att hålla ihop i en nation. Men genom att skapa ett gemensamt narrativ utgående från berättelserna från de gamla stammarna fick man en sammanhållande kraft. Att skapa en nation av klaner sammanhållen av ett alla engagerande narrativ blev sedan förebilden för utvecklingen i Mellanöstern. I stället för den judiska Bibeln lyckades profeten Mohammed sätta Koranen. Men i själva verket försökte troligen Konstantin den store (272–337) ett liknande grepp när han lät Paulus kristendom, byggd på Gamla och Nya testarmentena, fritt utövas i det romerska riket.

Logiken i Alexandria

Men många hundra år senare uppstod på 200-talet f Kr en stor judisk koloni i Alexandria. Där uppkom troligen för första gången vänliga samtal mellan judar och greker. De judiska teologiskt lärda tog sannolik intryck av den grekiska filsosofins krav på logik. Jag tror att det medförde att de redigerade om den judiska Bibeln så att de tidigare motsägelserna, så vanliga i myterna från naturreligioner, i den äldre versionen av Bibeln, slipades bort. Den judiska Bibeln och därmed vårt Gamla testamente blev en modernt logisk beskrivning som stått sig i över 2000 år.

Egyptierna och före dem natufierna trodde på jägarstenålderns vitt spridda skapelseberättelse. Den utgick från ett urhav. Men så framträdde en skapelsegud och skapade det första berget ur havet. Det var helt fritt från syndens smitta och oerhört heligt. De fornegyptiska templen var organiserade i avdelningar, som påverkade besökarna på olika sätt i renande riktning, så att när de stod inför altaret i templet bortre ände så skulle de inte kunna smitta ner det, ty det symboliserade det första berget. Jag misstänker att de tidigare judiska templen också hade altaren. Men sedan kom rullorna med den judiska Bibelns berättelser. De ansågs heligare än altarna, som togs bort.

Detta förhållande skulle ha bidragit till att den trakisk/filistéiska berättelsen om de jordiska och himmelska vattnen valdes fram om den egyptiska versionen om den första berget. I de kristna kyrkorna finns däremot det första berget med altaret som det allra heligaste. Det beror på att de tidigaste kristna kyrkorna inreddes inom den alexandrinska riktningen av den tidigaste kristendomen, som omnämns i de antika texterna som Chrest. Den riktningen byggde inte på Paulus auktoritära version av kristendomen, den som skulle bli grunden för den katolska kyrkan.

Källor

Agranat-Tamir et al 2020: Lily Agranat-Tamir, Shamam Waldman, Mario A.S. Martin, ..., Israel Finkelstein, Liran Carmel, David Reich: The Genomic History of the Bronze Age Southern Levant. Cell 181, 1146–1157, May 28, 2020.
Albright 1975: W. F. Albright: Chapter XXXIII: Syria, The Philistine, och Phoenicia. i The Cambridge Ancient History, Volume II, part 2: The Middle East and the Aegean Region c. 1380-1000 B.C. Third Edition. Ben-Dor et al 2011: Miki Ben-Dor, Avi Gopher, Israel Hershkovitz, Ran Barkai: Man the Fat Hunter: The Demise of Homo erectus and the Emergence of a New Hominin Lineage in the Middle Pleistocene (ca. 400 kyr) Levant. PLoS ONE, 1 December 2011, Volume 6, Issue 12.
Chrysopoulos 2020: Philip Chrysopoulos: The Philistines Were Likely of Greek Origin, According to DNA GreekReporter.com, May 18, 2022
Cline 2021: Erich H. Cline: 1177 B.C.: The Year Civilization Collapsed. Princeton University Press.
Dell 2020: Katharine J. Dell: The Solomonic Corpus of 'Wisdom' and Its Influence. Oxford University Press.
Drake 2012: Brandon L. Drake: The influence of climatic change on the Late Bronze Age Collapse and the Greek Dark Ages. Journal of Archaeological Science Volume 39, Issue 6, June 2012, Pages 1862-1870.
Hallinan et al 2022: Emily Hallinan, Omry Barzilai, Amir Beshkani, João Cascalheira, Yuri E Demidenko, Mae Goder-Goldberger, Yamandú H Hilbert, Erella Hovers, Anthony E Marks, Andreas Nymark, Deborah I Olszewski, Maya Oron, Jeffrey I Rose, Matthew Shaw, and Vitaly I Usik: The Nature of Nubian: developing current global perspectives on Nubian Levallois technology and the Nubian Complex. Evol. Anth. DOI: 10.1002/evan.21958
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva. Historiens Fenix (https://hypertexter.se/Mauer_01.htm)
Lindgren 2023: Sören G Lindgren: Varför kollapsade bronsålderskulturen i östra Medelhavsområdet? Historiens Fenix (https://hypertexter.se/seapeople.htm)
Rose et al 2011: Jeffrey I. Rose, Vitaly I. Usik, Anthony E. Marks, Yamandu H. Hilbert, Christopher S. Galletti, Ash Parton, Jean Marie Geiling, Viktor Cerný, Mike W. Morley, and Richard G. Roberts: The Nubian Complex of Dhofar, Oman: An African Middle Stone Age Industry in Southern Arabia. PLoS ONE, 1 November 2011, Volume 6, Issue 11.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. New York: John Wiley and Sons.
Sasson 1966: Jack M. Sasson: Canaanite Maritime involvement in the Second Millenium BC. Journal of the American Oriental Society, Vol. 86, No. 2 (Apr. - Jun., 1966), pp. 126-138
Scardia 2019: Giancarlo Scardia, Fabio Parenti, Daniel P. Miggins, Axel Gerdes, Astolfo G.M. Araujo, Walter A. Neves: Chronologic constraints on hominin dispersal outside Africa since 2.48?Ma from the Zarqa Valley, Jordan. Quaternary Science Reviews, Volume 219, 1 September 2019.
Stantis et al 2020: Chris Stantis, Arwa Kharobi, Nina Maaranen, Geoff M. Nowell, Manfred Bietak, Silvia Prell, Holger Schutkowski: Who were the Hyksos? Challenging traditional narratives using strontium isotope (⁸⁷Sr/⁸⁶Sr) analysis of human remains from ancient Egypt. Plos One July 15, 2020.
Tomezzoli & Stein 2016: Giancarlo T. Tomezzoli and Reinhardt S. Stein: The Philistine Inscription 4.5 from Ashkelon (Israel). Advances in Anthropology, 2016, 6, 45-50
Waterhouse 2001: S. Douglas Waterhouse: Who are the Hábiru of the Amarna Letters? Journal of the Adventist Theological Society, 12/1 (2001)
Wiener 2016: Jamer Wiener: Egyptian Relations with Canaan. World History et cetera (https://etc.worldhistory.org/interviews/egyptian-relations-canaan/)