Historiens Fenix
webbsajt för historia och kultur

Du är här: >> Avdelning >>Paleoantropologi

Publicerad 2019-07-20 (23-10-25)

Emigrationen från Afrika

1. Evolutionens många steg

En arkeosofisk essä på paleoantropologisk grund av Sören G Lindgren

För ungefär 180 000 år sedan hittade de första moderna människorna från Afrika till Palestina. Därifrån fortsatte sannolikt en del av dem till Indien och Kina. Det var den första utvandringsvågen. Följande våg kom för cirka 100 000 år sedan. Efter de grottor i Palestina, där deras skelett påträffades under mellankrigstiden, har de döpts till Skhul/Qafzeh-människorna.

Essän Emigrationen från Afrika är uppdelad i 5 webbsidor: 1. Evolutionen 2. Migrationen 3. Klimatchockerna 4. Social organisation 5. Hur många språk?
Staty av Galenos
Den grekiska läkaren Claudius Galenos avbildad i en modern staty i Pergamon i Turkiet. Foto Wikipedia/Gerard Gagnon.
Porträtt av Carl von Linné
Den adlade Carl von Linné porträtterad Per Krafft den äldre. Tavlan ingår i Uppsala universitets konstsamlingar.
Jean-Baptiste Lamarck
Jean-Baptiste Lamarck var en framstående zoolog i början på 1800-talet. Men delar av hans evolutionstänkande har lett till en del urspåringar. Bild från Wikipedia.
Foto av Charles_Darwin
Charles Darwin publicerade sin banbrytande bok ”Om arternas uppkomst” år 1859 (senaste svenska översättning år 1980). Bild från Wikipedia.
Foto av Alfred Russel Wallace
Alfred Russel Wallace fotograferad på gamla dagar då han slagit sig ned i London för gott. Han försökte aldrig konkurrera med Darwin utan ställde sig alltid stöttande till och solidarisk med denne. Först under senare år har han fått erkännande som självständig tänkare. Foto London Stereoscopic & Photographic Company (aktivt 1855-1922).

M

änniskorna har mycket länge trott att det skulle ha varit en gud som skapade dem. På Romarrikets tid var det emellertid en grekisk läkare vid namn Galenos (129-216), som insåg att människorna på något sätt vuxit fram ur aporna. Han hade i sin ungdom som läkare tagit hand om skadade gladiatorer och därmed kunnat göra sig en bild av den mänskliga anatomin (obducering av människor var nämligen förbjudet). Senare i livet i Rom gjorde han dissekeringar av apor och insåg att de hade en anatomi besläktad med människornas.

Men Galenos insikt glömdes snart bort. I Västeuropa skulle det dröja till 1700-talet, då lantmätare, som i början av 1800-talet skulle döpas till geologer, fattade att bergen de studerade hade uppstått under betydligt längre tidsspann än den kronologi man fått fram från Gamla testamentet. Även den sena Carl von Linné (1707-1778) började luta åt tanken att mångfalden av växter som han studerat var ett resultat av en utveckling. Evolutionstanken låg i luften i slutet på 1700-talet och början av 1800-talet.

Den första som offentligt förkunnade att den biologiska evolutionen ägt rum var den franska biologen Jean-Baptiste de Lamarck (1744-1829). I sin bok Philosophie Zoologique (Zoologisk filosofi; ej översatt) år 1809 redovisade han för iakttagelser att växter och djur förändrades med miljöns omställningar. Han trodde att dessa yttre förändringar ledde till att de inre organen också ombildades, småningom permanent. Han kallade detta för transmutation. Implicit i hans resonemang var att en individ, som förvärvade nya egenskaper, kunde föra dem vidare till nästa generation. Denna idé kom kallas lamarkism. Den har sedan inte riktigt släppt.

Även om den engelska läkaren Charles Darwin (1809-1882) fann att Lamarcks iakttagelser om att djur och växter omvandlades med förändringar i miljön var riktiga, var han inte tillfreds med Lamarcks förklaring. Han sökte en annan typ av mekanism. Det gjorde samtidigt den engelska upptäcktsresanden Alfred Russel Wallace (1823-1913) men i den indonesiska skärgården under decennierna fram emot 1850. Båda hittade mekanismen genom att läsa en bok av ekonomen och filosofen Thomas Malthus (1766-1834). I boken An Essay on the Principle of Population (En essä om principerna för befolkningen; ej översatt till svenska) från år 1789 påvisade Malthus att en art som människan skulle växa explosionsartat om inte svält, sterilitet och förtidig dödlighet skulle begränsa tillväxten. Det nya med Malthus var att han hade lämnat individtänkandet och inriktade sig på befolkningsgrupper, populationer. Darwin behöll delar av det gamla individtänkandet medan Russel Wallace insåg att miljön som den faktor som reglerade tillväxten hos de olika populationerna. Båda kom till slutsatsen att mekanismen bakom evolutionen var det naturliga urvalet.

Det var Russel Wallace som hade rätt. Den moderna människan, Homo sapiens sapiens, har efter det senaste glaciala maximumet steg för steg avlägsnat miljöhindren och därmed kunnat breda ut sig över jorden i en omfattning som endast någon art enstaka art på jorden kunnat göra under evolutionens gång. Men miljön är inte besegrad. Den håller på att omorganisera sig, vilket småningom kommer att bli ödesdigert för vår art.

Charles Darwin gav ut sin bok On the Origin of Species (Om arternas ursprung; flera översättningar till svenska) år 1859. År 1971 publicerade han The Descent of Man, and Selection in Relation to Sex (Människans härledning och könsurvalet; två översättningar till svenska). I den föreslog han att den moderna människan skulle ha utvecklats i Afrika från de nulevande högre aporna. Det var början på den afrikanska hypotesen.

Den felande länken

I Tyskland blev på senare halvan av 1800-talet professorn i paleontologi vid universitet i Jena, Ernst Haeckel (1834-1919), en av evolutionsteorins ivrigaste anhängare. Han lyckades framgångsrikt popularisera en del av Darwins evolutionsidéer, men i andra avseende utvecklade han lamarkistiska idéer om olika rasers överlägsenhet. Tyskland hade genomgått en enorm ekonomisk och vetenskapligt-teknisk utveckling under 1800-talet; genom att vara så duktiga hade tyskarna enligt Haeckel också utvecklats till den överlägsnaste rasen. Det råder ingen tvivel om att Haeckel var en av idégivarna till nazisternas fruktansvärda rasism.

Men Haeckel trodde också att den indonesiska övärlden var resterna av en sjunken kontinent, kallad Lemuria. Där skulle den moderna människan ha utvecklats från orangutangerna (en hypotes som Russel Wallace också såg som möjlig). Haeckel gick så långt att han hävdade att i Indonesien hade levt en apart som stod mellan organgutangerna och människorna, Pithecanthropus alalus (den stumma apmänniskan), en felande länk.

Haeckels hypotes inspirerade den holländska läkaren Eugène Dubois (1858-1940) att söka sig som militärläkare till Sumatra, som då var en holländsk koloni. Där började han leta efter Haeckels felande länk år 1888. Det var först när han flyttade till ön Java, som hans sökande gav resultat.

Det skedde på Soloflodens strand nära byn Trinil. Där hittade han en tand, en skallkalott och ett mänskligt lårben bland mycket annat. Skelettbitarna ansåg han att hade tillhört den saknade länken. Han döpte dem som tillhörande Anthropithecus erectus (Den uppresta apmänniskan). Resten av sitt liv var han övertygad om att hans fynd utgjorde den felande länken mellan orangutanger och människor.

Men nya fynd i Afrika började långsamt och säkert kullkasta Haeckels hypotes. Det första, avgörande fyndet gjordes av australiern Raymond Dart (1893-1988), som efter studier i England blivit professor i anatomi vid universitet i Wittwatersrand. Han publicerade år 1925 en uppsats där han beskrev ett kraniefynd i stenbrottet Taung i Sydafrika. Det var frågan om en tvåbent människoliknande varelse men med en hjärna på 400-500 cm³. Han döpte den till Australopithecus africanus (Den afrikanska sydapan).

Men det har inte bara varit tyska paleontologer som dragit förhastade slutsatser utan även engelska; under mellankrigstiden var de ledande engelska paleontologerna övertygande om att den moderna människan fötts i Europa, varvid den stora hjärnan kommit först, därefter den bipedala gången. Det visade sig vara tvärtom, som framgick av Darts sensationella fynd. Det skulle emellertid dröja 25 år innnan hans upptäckt accepterades i London.

I Sydafrika stimulerade Darts upptäckt till ett fortsatt sökande. Fler skallar av A africanus påträffades liksom en skalle av en art på homnininlinjen som senare skulle döpas om till Paranthropus. Fyndens antal ökade efterhand ytterligare och de gavs en mängd olika namn som Pithecanthropus, Sinanthropus, Meganthropus och Telanthropus. Men sedan påvisade 1900-talets kanske mest lysande systematiker bland biologerna, Ernst Mayr, i två föredrag 1944 respektive 1950, att alla dessa påstått olika arter ingick i en och samma mänskliga art. Den döpte han till Homo erectus (den uppresta människan), som en artighet till Dubois första fynd.

”The Taung Boy”
I

Tyskland blev på senare halvan av 1800-talet professorn i paleontologi vid universitet i Jena, Ernst Haeckel (1834-1919), en av evolutionsteorins ivrigaste anhängare. Han lyckades framgångsrikt popularisera en del av Darwins evolutionsidéer, men i andra avseende utvecklade han lamarkistiska idéer om olika rasers överlägsenhet. Tyskland hade genomgått en enorm ekonomisk och vetenskapligt-teknisk utveckling under 1800-talet; genom att vara så duktiga hade tyskarna enligt Haeckel också utvecklats till den överlägsnaste rasen. Det råder ingen tvivel om att Haeckel var en av idégivarna till nazisternas fruktansvärda rasism.

Bild av Eugene Dubois
Eugène Dubois hittade på ön Java i Indonesien det dittills äldsta fossilet på homininlinjen år 1891. Här ett foto från senare delen av hans liv då han var professor vid universitet i Amsterdram och museichef. Foto från Eugène Dubois stiftelsens hemsida.

Men Haeckel trodde också att den indonesiska övärlden var resterna av en sjunken kontinent, kallad Lemuria. Där skulle den moderna människan ha utvecklats från orangutangerna (en hypotes som Russel Wallace också såg som möjlig). Haeckel gick så långt att han hävdade att i Indonesien hade levt en apart som stod mellan organgutangerna och människorna, Pithecanthropus alalus (den stumma apmänniskan), en felande länk.

Haeckels hypotes inspirerade den holländska läkaren Eugène Dubois (1858-1940) att söka sig som militärläkare till Sumatra, som då var en holländsk koloni. Där började han leta efter Haeckels felande länk år 1888. Det var först när han flyttade till ön Java, som hans sökande gav resultat.

Det skedde på Soloflodens strand nära byn Trinil. Där hittade han en tand, en skallkalott och ett mänskligt lårben bland mycket annat. Skelettbitarna ansåg han att hade tillhört den saknade länken. Han döpte dem som tillhörande Anthropithecus erectus (Den uppresta apmänniskan). Resten av sitt liv var han övertygad om att hans fynd utgjorde den felande länken mellan orangutanger och människor.

Men nya fynd i Afrika började långsamt och säkert kullkasta Haeckels hypotes. Det första, avgörande fyndet gjordes av australiern Raymond Dart (1893-1988), som efter studier i England blivit professor i anatomi vid universitet i Wittwatersrand. Han publicerade år 1925 en uppsats där han beskrev ett kraniefynd i stenbrottet Taung i Sydafrika. Det var frågan om en tvåbent människoliknande varelse men med en hjärna på 400-500 cm³. Han döpte den till Australopithecus africanus (Den afrikanska sydapan), men mågna talar om The Taung Boy.

Men det har inte bara varit tyska paleontologer som dragit förhastade slutsatser utan även engelska; under mellankrigstiden var de ledande engelska paleontologerna övertygande om att den moderna människan fötts i Europa, varvid den stora hjärnan kommit först, därefter den bipedala gången. Det visade sig vara tvärtom, som framgick av Darts sensationella fynd. Det skulle emellertid dröja 25 år innnan hans upptäckt accepterades i London.

I Sydafrika stimulerade Darts upptäckt till ett fortsatt sökande. Fler skallar av A africanus påträffades liksom en skalle av en art på homnininlinjen som senare skulle döpas om till Paranthropus. Fyndens antal ökade efterhand ytterligare och de gavs en mängd olika namn som Pithecanthropus, Sinanthropus, Meganthropus och Telanthropus. Men sedan påvisade 1900-talets kanske mest lysande systematiker bland biologerna, Ernst Mayr, i två föredrag 1944 respektive 1950, att alla dessa påstått olika arter ingick i en och samma mänskliga art. Den döpte han till Homo erectus (den uppresta människan), som en artighet till Dubois första fynd.

År 1960 gjorde den berömda paleoantropologen Louis B S Leakey (1903-1972) i Olduvairavinen i Tanzania ett fynd av en kraniekalott, som var från en individ av arten H erectus. Vid undersökningen av kalotten framgick att den hade haft av en hjärnvolym på strax över 1000 cm³ – det första skallfyndet över just denna gräns. Det kunde dateras till 1,4 miljoner år tillbaka. Därmed var det tydligt att H erectus var på väg att utvecklas till en annan antropologisk typ tillhörig kladen Homo.

Småningom har det blivit tydligt att H erectus hade haft ett mycket långt livsspan: från åtminstone 1,9 miljoner år sedan till för omkring 150 000 år tillbaka på Java, nio gånger längre än vad moderna människor hittills levt (enligt Smithsonian National Museum of Natural History).

Det har emellertid inte gått att fastställa från vilken australopitecinart som H erectus utgått. Ett 2,8 miljoner år gammalt fynd i Ledi Gararu i Afar i Etiopien av en käke, vars tänder visade drag av både australopiteciner och H erectus, kan tolkas så att arten kanske uppstod där som en följd av ett allt torrare klimat (Gibbons 2015). Men om det var H erectus som först lämnade Afrika har blivit ifrågasatt. Susan C Antón, professor i antropologi vid universitetet i New York, publicerade år 2003 den första sammanfattningen av vad man visste H erectus (Antón 2003). Hon tycks mena att det kan ha varit endera av två sena arter som hittade till Dmanisi i Georgien för 1,7 miljoner år sedan (Antón 2015).

Olika hypoteser
H

ur det än gick till spreds H erectus över Asien till Kina och även ända till Indonesien. Det anses inte bevisat att hon hittade till Europa. Ändå finns det spanska paleoantropologer som hävdar att hon utvecklades till Homo antesessor på Iberiska halvön. H antessor skulle sedan ha blivit Homo denisoviens (kanske i Spanien). Men i Afrika blev hon Homo heidelbergensis ungefär samtidigt. Genom inflytande från heidelbergarna skulle denisoverna i väst ha förvandlats till Homo neanderthalensis. Den moderna människan skulle däremot ha vuxit fram i Afrika ur den mera avancerade formen av H heidelbergensis, kallad Homo rohdensiensis, med början kanske för 900 000 år sedan (Lindgren 2020).

Insikten om om H erectus vida spridning väckte snart tanken att de olika antropologiska typer som utmärker den moderna människan skulle ha varit ett resultat av en utveckling av just H erectus på olika håll i Eurasien. Den kom att kallas den multiregionala hypotesen. Det bästa teoretiska underlaget för den har professorn vid Michiganuniversitet i Chicago, Milford H. Wolpoff, presenterat. Han har hävdat att evolutionen inte känner några perioder av stillastående utan all utveckling pågår hela tiden i små steg.

Kinesisk nationalism

Bild av Louis Leakey
Louis Seymour Bazett Leakey föddes i Kenya som barn till en missionärsfamilj. Han lärde sig tala flytande kikuju och blev t o m invigd som stammedlem. Han studerade antropologi och arkeologi vid Cambridge-universitet, Under mellankrigstiden gjorde han en del delvis misslyckade fältundersökningar i Kenya. När andra världskriget var i antågande lät han sig enrolleras som spion för den brittiska regeringen. Efter kriget utsågs han till chef för museet i Nairobi. Därifrån ledde han expeditioner för att söka efter fossil, vilka i vissa fall var framgångsrika. Men hans fru Mary vad duktigare med sina kvalificerade fältarbeten och snabba rapporter. Louis var däremot bra på adminstration – han ordnade bl a att Jane Gooddall studerade chimpanserna och Dian Fossey gorillorna. Han var också skicklig på att skaffa publicitet kring de fossilfynd man gjorde. Efter det har nyheter om människans utveckling blivit standard. Hans son Rickard fortsatte hans arbete, numera har dennes fru Meavy tagit över. Bild från Internet.

Den multiregionala hypotesen verkade rimlig i 1970- och -80-talens kunskapsläge. I Kina kom den att omfattas av en ledande generation paleontologer som något av en nationalistisk doktrin; nationalistiska ideologier är vanliga bland paleoantropologer, men inte i så extrem form som i Kina. Det evolutionärt logiska vore att det mongoloida utseendet hos den ostasiatiska antropologiska typen vore ett arv från den nyupptäckta rasen Homo denisovensis. Kanske kan det färska fyndet av två kraniekalotter från Linjiang i Xuchang i mellersta Kina, båda daterade till dryga 100 000 år tillbaka, vara de första skallarna av denisover som påträffats (Li et al 2017; Gibbons 2017).

Den multiregionala hypotesen började på allvar ifrågasättas i och med resultaten från de första genetiska undersökningar kom på slutet 1980-talet. Det var tre genetiker, Allan Wilson, Rebecca Cann och Mark Stoneking från Berkeleyuniversitetet i Kalifornien, som med mycket enkla och delvis tvivelaktiga metoder gjorde den första undersökningen – det var frågan om DNA:et hos mitokondrierna, en bakterie som levde i symbios med människan i hennes celler. Trion visade att den moderna människan hade utvecklats i Afrika och sedan spridits över Eurasien i en artikel i vetenskapstidskriften Nature år 1987 (Cann et al 1987). I tidningsintervjuer gick Wilson så långt att han hävdade att alla människor utanför Afrika var ättlingar till en enda kvinna i Östafrika eftersom mtDNA endast ärvs på kvinnolinjen. Denna enda kvinna döptes till den afrikanska Eva. Informationen väckte stor uppmärksamhet men själva undersökningen fick också mycket kritik. Senare genetiska studier bekräftade dock att trion i princip haft rätt.

Bild av Chris Stringer
Chris Stringer är född 1947 i London. Han studerade i sin hemstad, men doktorerade vid universitet i Bristol, varvid han bl a redovisade för ett studium av alla bevarade neandertalskallar i Europa, även de i Östeuropa. Han var en av de första att lansera hypotesen om att den moderna människan utvandrade från Afrika. Han var också först med att upptäcka likheterna hos skeletten hos Skhul/Qafzeh-människorna och dagens aboriginer i Australien. På bilden visar han upp skallen av den afrikanska Homo rhodesiensis, som skulle vara en variant av den afrikanska Homo heidelbergensis. I dag är han professor vid Natural Historical Museum i London.

År 1996 gav de engelska paleontologerna Chris Stringer och Robin Mckie gav ut en bok African Exodus – The Origins of Modern Humanity (Afrikansk exodus – mänskligheten moderna ursprung; ej översatt). I boken gick de igenom alla fossila fynd från både Afrika utanför denna kontinent. De kunde påvisa att det arkeologiska materialet bekräftade de genetiska påståendena. Därmed var Ut från Afrika-hypotesen konfirmerad.

Men ändå var allting inte frid och fröjd. Fejden mellan anhängarna av den multiregionala hypotesen och försvararna av Ut från Afrika fortsatte. Enighet kunde inte heller uppstå vilken väg människorna tog när de flyttade från Afrika till Eurasien, genom Levanten eller utmed den Arabiska halvöns södra kust. De genetiska undersökningarnas snabba utveckling, där svensken Svante Pääbo spelade en ledande roll, ledde till att upptäckten att de moderna korsat sig med bl a neandertalare – en händelse som enligt de tidigaste mtDNA-undersökningarna var en omöjlighet. Därtill har arkeogenetikerna hittat nya kusiner till den moderna människan som den nämnda Homo denisovensis. Det sista steget i evolutionsteorins utveckling har utvecklats till ett dynamiskt och dramatiskt skede, som är långt ifrån avslutat.

Stringers karta över mänskligehtens utveckling.
In sin bok African Exodus publicerade Stringer och McKie också en av de första kartorna med förslag om hur de moderna människorna skulle spridits över världen. Sedan dess har många kartor publiceras med olika förslag om hur denna spridning gick till. Stringers et McKies karta är ett slags modellkarta. Kartan publicerad i Historiens Fenix med benäget tillstånd av Chris Stringer.

Till nästa kapitel: Utvandringen
Till Historiemenyn.

Källförteckning, detta kapitel:

Antón et al 2014: Susan C. Antón, Richard Potts, Leslie C Aiello: Evolution of Early Homo: An integrated biological perspective. Science, 4 July 2014, Vol. 324. Issue 6192.
Antón 2003: Susan C. Antón: Natural History of Homo erectus. Yearbook of Physical Anthropology 46:126 -170 (2003).
Cann et al 1987: Rebecca L. Cann, Mark Stoneking, and Allan C. Wilson: Mitochondrial DNA and Human Evolution. Nature 325 (1987): 31-36.
Gibbons 2017: Ann Gibbons: Ancient skulls may belong to elusive humans called Denisovans. http://www.sciencemag.org/news/2017/03/ancient-skulls-may-belong-elusive-humans-called-denisovans
Gibbons 2015: Ann Gibbons: Fossil pushes back human origins 400,000 years. http://www.sciencemag.org/news/2015/03/fossil-pushes-back-human-origins-400000-years
Li et al 2017: Zhan-Yang Li, Xiu-Jie Wu, Li-Ping Zhou, Wu Liu, Xing Gao, Xiao-Mei Nian, Erik Trinkaus: Late Pleistocene archaic human crania from Xuchang, China. Science, 03 Mar 2017, Vol. 355, Issue 6328.
Lindgren 2020: Sören G Lindgren: Den första människan med talets gåva. Historiens Fenix. (http://hypertexter.se/Mauer_01.htm)
Stringer et McKie 1996: Chris Stringer and Robin McKie: African Exodus – The Origins of Modern Humanity. Henry Holt and Company, New York.
Stringer 2011: Chris Stringer: The Origin of our Species. Allen Lane.


Publiceringshistoria för detta kapitel: Utlagd 190720. Layouten förnyad 2021-02-03 och 23-10-25.


Sänd en kommentar till essän!


Människans utveckling i korthet
4 - c:a 2 milj. år:
Australopitheciner, som gick på två ben, men levde mest i träd. Flera olika typer i Afrika, som alla hade hjärnor, som var mindre eller lika stora som schimpansernas.
3,3 milj. år:
Fynd av de äldsta stenverktygen, kanske relaterade till Kenyanthropus playtops, en annan australopitecin.
2,8 milj. år:
Fynd av en bit av käke med tänder, som kan ha tillhört den tidiga Homo erectus. Fyndet gjordes i Etiopien.
1,9 milj. år
Fynd av H erectus i Kenya, och Tanzania. I sin afrikanska version kallas hon ofta Homo ergaster.
C:a 1,8 milj. år:
K playtops eller H habilis eller H erectus utvandrade från Afrika till Georgien. Fynden har döpt till Homo georgicus. Från denna tid även fynd av H erectus i Kina och Indonesien.
C:a 1,8 - c:a 0,8 milj. år:
H ergaster i Afrika.
C:a 1,2 miljoner år:
H ergaster utvandrade från Afrika. Skulle ha blivit H antessor i Spanien
C:a 900 000 - 30 000 år:
H antesessor utvecklades till Homo denisovensis i Spanien. Hon spreds över hela Eurasien.
C:a 900 000 år:
H rhodensiensis utvecklades från H ergaster i Afrika och blev till slut Homo heidelbergensis.
800 000 - 300 000 år:
Svåra istider kom att skilja denisoverna i Europa från dem i Asien.
Cirka 700 00 år:
H heidelbergensis hittade till Europa. Hon assimilerade troligen de där levande denisoverna.
300 000 - 30 000 år:
Homo neandertalesis växte fram ur H denisovensis i Asien. Neandertalarna sökte sig sedan till Västasien och därefter till Europa. Mousteriensmidet uppfanns.
Från c:a 500 000 år sedan:
Homo sapiens utvecklades i Afrika under trycket av en serie klimatchocker.
185 000 - 60 000 år:
H sapiens lämnade Afrika för resten av världen i en utdragen process.