hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >> Debatt

Publicerad 2018-08-20 English version

Den indoeuropeiska frågan
Ett diskussionsinlägg av Sören G Lindgren

Den indoeuropeiska frågan
är uppdelad i fyra kapitel, var och en i sin egen fil:
  • 1. Problemen med aDNA
  • 2. Simplismen
  • 3. Makranihypotesen
  • 4. Subarernas tidevarv

  • Kapitel 4 i sammanfattning:
    Enligt de antika källorna i Mesopotamien fanns det ett folk som kallades subarer och som levde i östra Anatoliens bergsland och troligen också i nordvästra Zagrosbergen. Det tycks ha varit subarerna som uppfann jordbruket och domesticerade en del djur. Det var sedan också en del subarer som förde jordbruket till Europa i vågor. En subarisk här erövrade de sydmesopotamiska städerna kring 3500 f Kr. Slutligen var var det subariska officerare från de östanatoliska städerna som Arslantepe som gjorde sig till hövdingar över de västliga pontiska slätternas nomadiserande bönder. De sistnämnda tvingade byta språk och kultur. Sedan började subarledda truppenheter att göra räder in i bl a Europa. På grund av dem kom slaveriet att introduceras och bli bestående i Europa.

Kapitel 4
Subarernas tidevarv

Folknamnet subarer tenderar att ganska frekvent dyka upp när man försöker tränga in i den historiska utvecklingen i Mesopotamien och Anatolien från 4000 f Kr och framåt. Länge trodde man att subarer var en annan etnonym på folk, som annars kallades hattier respektive hurriter och som bodde i centrala respektive nordöstra delen av Anatolien under bronsåldern. Hattierna hade kommit från nordöstra Kaukasusområdet och lagt under sig centrala Anatolien kring 2300 f Kr. Till dess nordöstra del hade sedan hurriterna hittat från ungefär samma område. Båda talade nordkaukasiska språk. Men det gjorde inte subarerna, som var äldre i Anatolien än hurriterna/hattierna.

Det kunde den polskamerikanska specialisten på assyrierna, Ignace J Gelb (1907–1985), verksam vid universitet i Chicago, påvisa i en klargörande uppsats redan år 1944. Han skrev följande: ”Subarerna, som från de äldsta historiska tiderna har funnits bebo vidsträckta bergsområden i norra Babylon (läs östra Anatolien och västra Zagrosbergen) utan också har funnits leva fridfullt inom Babylon sida vid sida med Sumerer och Akkader” (Gelp 1944, min översättning). På 1940-talet kallades Mesopotamien, landet med de två floderna Eufrat och Tigris, fortfarande Babylon efter de ortnamn som används i Gamla testamentet.

Men Gelbs klarläggande har inte riktigt slagit igenom. Fortfarande går det att på internet se uppgiften att subarer var ett annat namn på hattier och hurriter i Anatolien under bronsåldern. En annan uppgift hävdar att subarer skulle vara en synonym till assyrier, närmast under järnåldern. I The Oxford Handbook of Ancient Anatolia – ett gediget arbete på nästan 1200 sidor – påstås att Subar, Subartu bara skulle ha betytt norr.

Emellertid går det att konstatera att ända sedan sumererna började skriva med kilskrift är etnonymen subarer omnämnd. Deras land benämndes Subartu och själva folket återfinns som Su-bir/Subar/Subur i sumeriska källor. Sumerernas efterträdare akkaderna skrev Subartum/Subartum/ina, Sú-ba-ri. På bronsåldern när assyrierna började växa fram hette landet i deras skrifter mât Subarri/Subar (Wikipedia, uppslagsordet Subartu, uppdaterad 2018-06-05). När assyrierna byggde sitt imperium, som kom att omfatta även Egypten, ansåg de sig återuppliva och förverkliga sina mäktiga förfäder, nämligen just subarerna.

Subartu låg i norr

Som en följd av oklarheterna kring toponymen Subartu och etnonymen subarerna i litteraturen finns ingen monografi om detta folk. Det enda försöket till en systematisk historisk kartläggning tycks vara ett kapitel i en doktorsavhandling vid universitetet i Leiden (Ahmed 2013). I väntan på en ordentlig, genomlysande studie av subarerna ska jag här diskutera en del av det vi vet om dem, uppgifter främst hämtade från den nämnda kurdiska historikern Kozad Mohamed Ahmed.

Sumerisk man iförd den sumeriska kilten

Den sumeriska kilten lär ska ha kallats ”kaunukas” av sumererna. Här bärs den av en from man, i form av staty av Ebih-Il från cirka 2400 f Kr. Statyer som visar framstående personer som fromt bedjande skänktes ofta till templen.

Den enda slutsats som lingvisterna tycks vara eniga om är att Subartu låg norr ut sett från de sydmesopotamiska städerna. Gelb tänkte sig att Subartu omfattade Taurusbergen i nuvarande Turkiet och sedan också Zagrosbergen i Irak och Iran ända ner till den förhistoriska stadsstaten Elam (Gelb 1944). De israeliska historikerna William W. Hallo och William Kelly Simpson har föreslagit att Subartu avsåg triangeln i norra Mesopotamien mellan Taurus- och Zagrosbergen där Eufrat och Tigris börjar skiljas från varandras närhet (Hallo & Simpson 1971). Kozad Ahmed, som arbetar från universitetet i Leiden, kommer nära Gelbs uppfattning att Subartu skulle ha sträckt sig från östra delarna av Taurusbergen in i Zagroskedjan men inte ända till Elam (Ahmed 2013). Han menar också att Subartu var ett sammanfattande benämning av ett stort område, som innehöll många olika stammar och kulturer. Det är också enligt honom möjligt att toponymen kommit av en gammal hydronym Su (ibid). Den långa floden Eufrat skulle ha kallats Su i sin nordliga ände och de som bodde vid floden var eller blev följaktligen subarer.

Enligt Kozad Ahmed är det i de olika källorna vissa växter och föremål som associeras till subarerna: korn, fikon, granatäpplen och plommon samt ylle, klädedräkter, vagnar och får (ibid). Sädesslaget korn domesticerades i Levanten; det har föreslagits att det skedde som en följd att man lärt sig brygga öl, vilket skulle ha inträffat för cirka 13 000 år sedan enligt en undersökning av en natufisk begravingsplats i grottan Raqefet i Carmelberget i Israel (Liu et al 2018). Men samtidigt eller något senare domesticerades vete i sydöstra Anatolien, d v s Subartu. Den norska professorn Manfred Heun tror att det skedde för att brygga öl för religiösa fester, bl a i Göbekli Tepe (Heun et al 1997). Det skulle ha skett en tusen år efter dryckesceremonierna i Raqefetgrottan. Kan subarerna tidigt ha lärt av natufierna för att sedan under den kalkolitiska perioden ha blivit varit mästare i ölbryggning?

Ett av de områden där fåret tämjdes var sannolikt uppe i Taurusbergen, där stora vilda fårflockar hållit till. Men någon ull får man inte från de vilda/nyss tämjda, grå fåren. Det behövdes en mutation, som förvandlade ullens färg från grå till vit. Denna gick att karda och sedan spinna. Denna ylletråd var också möjlig att färga, vilket gjorde yllet populärt (Ivanova 2013). Det finns ingenting som tyder på subarerna skulle ha uppfunnit yllet. Men det är högst troligt att genom subarerna blev yllet känt i Mesopotamien och enkla former av yllekläder vävdes av subariska kvinnor. De kiltar som sumererna bar på sina avbildningar var gjorda av fårskinn men ullen utåt eller av breda remsor av färgsatt, vävt ylle som sytts ihop. Subarerna kan också ha tagit fram pälsjackor av fårskinn, som var uppskattade överallt på högre höjder vintertid.

Ceremonicentrumets come back
Sumerisk stridsvagn

En stridsvagn från staden Ur, kring 2500 f Kr, alltså från sumerisk tid. Den fyrhjuliga vagnen dras av ett fyrspann av halvåsnor, kallade onager. Kunde subarerna erövra de sydmesopotamiska städerna genom att de införde detta nya vapen i tidens krigföring? Bild från Wikipedia.

Intressant är också uppgiften att vagnen, eventuellt i form av den åsnedragna stridsvagnen, skulle vara associerad till subarerna. Om Hallo & Simpson har rätt i att subarerna erövrade södra Mesopotamiens städer kunde det ha skett med hjälp av ett helt nytt vapen, just den åsnedragna stridsvagnen (se bilden t v). Med stöd av sådana skulle det ha varit lätt att bryta igenom en försvarslinje av enbart fotsoldater.

I jämförelse med bronsålderns eleganta, ekerförsedda tvåhjuliga stridsvagnar var de tidiga versionerna med sina kompakta hjul klumpiga. De drogs inte av hästar eller afrikanska åsnor utan asiatiska åsnor, onagrar (Equus hemionus onager), som var lite mer storväxta än de afrikanska åsnorna. Det finns olika bud på var onagern skulle ha domesticerats: Norra Iran, Anatolien och Mesopotamien har föreslagits. Men norra Iran ligger troligen bäst till eftersom det i områden med halvöken inte gick att använda oxar som dragdjur. Men onagrarna var anpassade till denna klimattyp. För transporterna mellan de olika hövdingasätena skulle man ha använt onagrar som till en början dragit slädar som på andra håll på 5000-talet f Kr.

Subarerna uppfann sannolikt inte hjulet, men de hade kontakt med kulturer där hjulet bevisligen hade börjat användas, nämligen Maikopkulturen i norra Kaukasus och Kukuteni-Tripylje-kulturen i nuvarande västra Ukraina och norra Rumänien. I den sistnämnda kulturen kunde städerna växa sig mycket stora – 10 000 invånare eller mer. I Anatolien förblev invånarantalet i de större städerna – Arslantepe, Domuztepe och Samtsat (Sagona & Zimansky 2009) – i regeln 2-3000 personer. I de sistnämnda utfördes alla tunga transporter med oxdragna slädar. I de ukrainska städerna skedde transporterna med fyrhjuliga lastvagnar, fortfarande dragna av oxar. Det förbättrade den logistiska kapaciteten dramatiskt, vilket sannolikt möjliggjorde storleken på städerna. Det är också sannolikt att hövdingabyarna i Iran tog snabbt över de hjulförsedda transportmöjligheterna, men spände onagrar framför dem.

Pictografisk text från Kish

Ett sigill från staden Kish gjort av lera och med en skrift av stiliserade bilder, s k piktogram. I Västasien skulle det ha varit subarerna, som förde bildskriften till södra Mesopotamien. Bild från Internet.

Vad gäller Maikopkulturen har den ryska forskaren Mariya Ivanova, som från universitet i Heidelberg följer de ryska arkeologernas arbete, kommit till en ny slutsats. Hon framhåller i en artikel att den egentliga Maikopkulturen (3700–3000 f Kr) i norra Kaukasus verkar ha haft sitt ursprung i kulturutvecklingen på den iranska höglandet och i södra Centralasien (Ivanova 2012). Hon betonar att 4000-talet f Kr var en stor period med viktiga uppfinningar: beredning av ylle, hjulförsedda vagnar, dubbla oxspann, nya former för bränning av keramik och framförallt metallförädling, börjande med koppar men snart följt av guld och silver (ibid). Huvuddelen av dessa uppfinningar gjordes i norra Iran och södra Turkmenistan (ibid), alltså i norra delen av vad vi förra kapitlet kallade Baluchistans arkeologiska komplex.

Karta över Central- och Sydvästasien

Arkeologiska fyndplatser från 3000-talet f Kr i Central- och Sydvästasien, varav en huvuddel bildade Baluchistans arkeologiska komplex: 1. Mehrgarh; 2. Quetta; 3. Mundigak; 4. Shahr-i Sokhta; 5. Fullol; 6. Sarazm; 7. Zhukov; 8. Geoksyur; 9. Altyn-depe; 10. Kara-depe; 11. Parkhai; 12. Tepe Hesar; 13. Tepe Sialk; 14. Arisman; 15. Tall-i Iblis; 16. Tepe Yahya; 17. Tall-i Bakun; 18. Susa; 19. Uruk-Warka; 20. Tepe Giyan; 21. Tepe Ghabristan; 22. Sé Girdan; 23. Tepe Gawra; 24. Tell Brak; 25. Telmankend; 26. Leilatepe; 27. Soyuq Bulaq; 28. Boyuk Kesik; 29. Berikldeebi; 30. Kavtiskhevi; 31. Kudakhurt; 32. Maikop. Karta hypertexter.se efter Ivanova 2012.

Hemligheten med denna utveckling söder om Kaspiska havet låg i en social organisation. Den var en vidareutveckling och anpassning till nya förhållanden av gravettienkulturens ceremonicentra (där före det istida maximumet de nomadiska grupperna av jägare hade samlats återkommande av en mängd orsaker). Detsamma hände nu på det iranska höglandet, men ceremonicentrat hade utvecklats till hövdingasäte, en stor by, men mindre än en stad, som bl a producerade vad nomadiserande grupper av herdar behövde. Men hövdingasätena bytte också varor sinsemellan och av allt att döma även tävlade inbördes (Alizadeh 2013). Under en period av ungefär 1500 år, 5000-3500 f Kr, var det här som kalkolitiska skedets banbrytande uppfinningar gjordes. Från norra Iran spreds de vanligtvis först till kulturerna norr om Svarta havet, sedan till Subartu och därifrån till de sydmesopotamiska städerna.

Denna utvecklingsmodell är historiskt mera logisk än den som hävdar att allt viktigt skedde i de sydmesopotamiska städerna. Över ett geografiskt vitt område sker en långsam utveckling, en kunskapsackumulation, som sedan ett annat område kan dra nytta av när den nya kunskapen kombineras med en breddning av det ekonomiska underlaget genom en hög avkastning från jordbruket, möjliggjord av ytterligare en innovation, nämligen konstgjord bevattning (d v s ett grävt kanalsystem).

Sumeriskan ett finskt-ugriskt språk?

Den finska assyriologen Simo Parpola har nyligen föreslagit att människorna i Maikopkulturen skulle ha talat sumeriska eller protosumeriska. Det skulle då vara ett språk som enligt Parpola skulle ha ingått i den finsk-ugriska språkstammen (den europeiska delen av den finsk-uraliska; Parpola 2007). Parpola knyter i detta förslag till en tidig språkhistorisk forskning som just hävdade att sumeriskan hade varit en arkaisk form av finsk-ugriska. Senare forskare har avvisat denna tolkning (med tanke på avståndet till norra Ryssland och Sibirien). Men om Samarakulturen vid nedre Volga använde ett finsk-ugriskt språk var det inte långt till Kaukasus och Maikopkulturen och därifrån sedan till Sydmesopotamien. Återstår att se om Parpola har rätt. Men om han har det, går det att förstå t ex sumerarnas titel för kung: ensi. I dagens finska lyder ordet ensimäinen och betyder ”den förste”. Det skulle då ha varit innebörden i den sumeriska titeln. Det är en vanlig variant av de tidiga kungatitlarna. Om Parpola verkligen lyckats lösa den gåta som det sumeriska språket varit för lingvisterna vore det en sensation!

De två himmelsgudinnorna i Arslantepe

I korridoren som ledde in i tempelsalen i templet i Arslantepe fanns stora väggmålningar. De var utförda i en egendomlig geometrisk stilisering, kanske för att de avbildade någonting osynligt. Det intressanta är de motstående korna, Hepet och Hepa, som symboliserade var sin aspekt av himlen, den nattliga och den dagliga; ett arv från gravettienkulturen. Lägg märke till att de står på var sin sida om en hög växt. Var den en tidig version av livets träd? Eller är det vi ser den pelare som håller uppe den flata himlen som emellertid håller på att bli livets träd, alltså ett övergångsstadium? Men i bilden i Arslantepe har en man lyckats kasta sin lasso över den ena kons horn. Detta inslag i bilden återger troligen en berättelse om någon sorts hjältedåd som kanske finns bevarad i den s k Nurilitteraturen. Tidigare kände man bara till eposet Gilgamesh från den sumeriska kulturen. Men efterhand som allt fler lertavlor med kilskrift har översatts avslöjas förekomsten av en omfattande litteratur, som Bibeln och den grekiska litteraturen allt tydligare framstår som arvtagare till. Bild från Internet.

De nya impulserna från öst ledde till ett kulturuppsving bland subarerna, något som också kan förklara hur det kom sig att allt fler arkeologiska fynd visar att piktografisk skrift dyker upp i Subartu (men också i Gamla Europa på Balkan). Med den subariska hären fördes detta skrivande till de sydmesopotamiska städerna. Efter sumerernas erövring av dem utvecklades det till den sumeriska kilskriften.

Gelb lyckades också spåra ett subariskt gudanamn Hepet. Det kunde också stavas Hepa, skrev Gelb men här misstog han sig. Hepet och Hepa var tvillingar som vi strax ska se. Gelp påträffade dem i en hurritisk text, men hävdar att de skulle ha varit subariska men lånats in i det hurritiska språket. Gelb hade vidare funnit att Hepet återfinns under namnen Hi-pa-tu och Ha-pa-tu i tidiga hettitiska källor.

Dessa tvillingar benämndes sedan Hippa och Hipta i orfiska hymner och i en grekisk inskrift från Maeonia i västra Anatolien, långt från hurriternas inflytelsesfär (Gelb 1944: 107). Gordon Whittaker har fört analysen längre genom att påvisa att i de sumeriska och akkadiska texterna finns samma idé om häftiga åskväder – elden i vattnet = blixten i och/eller ur regnmolnen – och föreställningen att vid regn mjölkades himmelskons juver som i den indo-iranska gamla föreställningsvärlden (Whittaker 2009). Subarernas Hepet och Hepa skulle ha varit kor!

Grekernas himmelsgudinna Hera bar det egendomliga binamnet ”gudinnan med koansiktet”, vilket blir begriplig om vi antar att hon återgår på subarernas Hepet. Men Hepet hade som sagt tvillingen Hepa. Det ser inte bättre ut än att under patriarkaliskt inflytande skulle Hepa ha förvandlats självaste till Zeus; Hera är känd som Zeus hustru, men hon är de facto också hans syster. Detta skulle också vara en indikation på att grekiskan som ett tidigt indoeuropeiskt språk ursprungligen hade med sig till Europa en föreställningsvärld av den indo-iranska typen. Den har med grekernas kulturella utveckling förvandlats till en tillsynes helt ny religion.

Medan sumererna erövrade de sydmesopotamiska städerna en efter en hann en mängd subarer fly till bl a Egypten. Där kom de att påverka den tidigaste utvecklingen mot ett faraodöme. Det är i sammanhanget inte överraskande att vi hittar en ko som himmelssymbol även i Egypten: gudinnan Hathor. Hennes syster i Egypten var en gång Neftys, men när Isis, som först var en aspekt på Hathor, bröts loss och blev en egen gestalt fick hon sällskap med systern Nefthys.

Sätter man sig in i gravettienkulturens tankevärld upptäcker man att den var den intellektuellt mest avancerade i världen för 25 000 år sedan (Lindgren 2018a). Bland annat trodde man att det fanns en gudinna för dagen och en annan för natten (ibid). Men denna föreställningsvärld tycks försvinna in i inlandsisen under det senaste istida maximumet. Tack vare upptäckten av Baluchistans arkeologiska komplex kan vi förstå att den inte försvunnit utan att den kommit att bli en grundläggande del av den tidiga indoeuropeiska föreställningsvärlden. Med det indoeuropeiska språket spridning kom strukturer från den att spridas till alla tidiga högkulturer.

Arslantepe

En av huvudfrågorna i detta diskussionsinlägg är hur det kom sig att kulturerna på de pontiska slätterna från att ha varit jämlika fick en hierarkisk karaktär kring 3000 f Kr? Ett arkeologiskt sannolikt svar står att söka i de s k östanatoliska städerna. De låg på Matalayaslätten på västra sidan av Eufratfloden i östra Anatolien. Matalayaslätten utgör en del av det område i sydöstra Anatolien där domesticering av vete och råg skett för 11 000 år sedan. Här växte också fram ett alltmer hierarkiskt samhällssystem, troligen som en följd av inflytandet från Iran. Hierarkeringsprocessen kan avläsas bl a i arkitekturen, som visar att det lokala templet utrustades med pelare, som skilde det från andra hus. Andra vittnesbörd var halsprydnader och bordsföremål som skålar gjordes på ett sätt som tydde på specialiserade hantverkare (Özdoğan 2002).

Karta över Mindre Asien visande Arslantepes plats

Arslantepe låg ungefär 13 km från floden Eufrat. Längs med den hade Arslantepe och de andra småstäderna på Matalayaslätten kontakt med städerna i Sydmesopotamien under Ubaidkulturen. Subarland eller Subartu omfattade östra Anatolien lika väl som norra Mesopotamiens slättland. Karta hypertexter.se efter Wikipedia.

Av städerna på Matalayaslätten är tillsvidare endast Arslantepe utgrävd. Namnet Arslantepe betyder Lejonkullen. Det kom sig att de första utgrävarna stötte på lämningarna av en hettitisk stad, vars stadsport hade vaktats av en lejonstaty. De fortsatta utgrävningarna förde arkeologerna anmärkningsvärt långt tillbaka tiden, nämligen till bondestenåldern. Det arbetet har gjorts av ett team från universitet i Rom under ledning av professor Marcella Frangipane. I Arslantepe har påträffats tidiga former av ett furstepalats och ett monumentalt tempel. Där har också hittats de äldsta metallvapnen, svärd, av koppar (Frangipane 2010). Det verkar som om Arslantepe varit den ledande bland de östanatoliska städerna.

Ubaidkulturen
Piktografiskt sigill från Arslantepe

Sigill påträffat i Arslantepe. Bilden visar en högt uppsatt person som inte behöver gå till fots utan kan färdas sittande på en släde dragen av oxar. När det blev status i slutet på bondestenåldern att på olika sätt färdas sittande, verkar det som om de enorma långpromenader, som människor en gång klarade av, förlorade i status och därmed började förkortas.

Till en början – 6000-talet f Kr – ingick dessa städer i Ubaidkulturen, som sträckte sig från de sydmesopotamiska städerna i söder och i norr upp till just deras östanatoliska motsvarigheter (ibid). Denna till synes långväga förbindelse mellan östra Anatolien och södra Mesopotamien (floden Eufrat är cirka 2800 km lång) förklaras av Frangipane som ett resultat av att Sydmesopotamiens städer saknade råmaterial i en tid när metaller började tas i bruk (ibid). Arslantepe exporterade sannolikt koppar och guld till flera av de sydliga städerna. Arslantepe hade t o m ett särskilt kvarter för de sydmesopotamiska handelsmännen (ibid). Men sedan i början på 3000-talet skedde just i Arslantepe en omorientering mot de västliga delarna av Anatolien och småningom vidare till områdena runt Svarta havet (ibid). Slutligen kring 3000 f Kr ödelades Arslantepe genom en brand.

Än så länge finns ingen förklaring till Arslantepes fall. Men vi ska komma ihåg att sumererna erövrade de sydmesopotamiska städerna, en efter en, kring 3100 f Kr. Enligt Simo Parpolas nya hypotes skulle det ha varit Yamnyakulturens krigare som började anfalla Maikopkulturens bönder cirka 3300 f Kr och fick dem till slut att bryta upp. De tågade söderut som blivande sumerer. Ungefär samtidigt skulle en befolkningsminskning kunna iakttas i Europa (Shennan et al 2013). Den har sannolikt att göra med Yamnyakrigarnas anfall västerut. Det har visserligen föreslagits att denna plötsliga befolkningsminskning i Europa skulle har orsakats av pestbakterien Yersinia pestis första utbrott (Rasmussen et al 2015). Men bondesamhällena var trots allt ännu glest utspridda i Europa, så epidemin kan där inte ha fått riktig fart. Annorlunda måste det ha förhållit sig i Västasiens många, små och granska trångbodda städer. Där kan pesten ha ställt till allvarliga problem.

Yersinia pestis fortsatta utbrott skulle sedan bli återkommande varvid mutationer inträffade. De resulterade småningom i hemska böldpesten, Digerdöden, på 1300-talet.

Det medeltida utbrottet i Europa ledde till brist på arbetskraft. Det måste också ha skett på slutet av 3000-talet f Kr. Men vad är orsak och verkan? Drabbade pesten Anatolien och tvingade där fram eller förstärkte en utveckling som innebar att ny arbetskraft anskaffades i form av trälar? Togs de seminomada odlarna på de pontiska slätterna till fånga och fördes som trälar till Anatolien i ett första steg? I nästa steg ledde officerare från t ex östanatoliska städerna som hövdingar de pontiska jordbrukarna som nu förvandlats till hierarkiska krigare?

I juni 2015 publicerades två artiklar i den engelska vetenskapstidskriften Nature, Allentof et al och Haak et al, som båda visade på genetiska grunder att dels Gamla Europa, dels Centraleuropa angreps och småningom erövrades av krigare från de pontiska slätterna. Att de pontiska jägarna och samlarna, som var arvtagare till de människor som bott i Östeuropa under istiden, förvandlats till krigare förklaras av Haak et al. De pontiska jägarna och samlarna påverkades av ett inflytande från ”Nära östern” som Haak skriver. Det var frågan om ett genetiska inflytande, som omsatt i genetisk expression, d v s i en konkret kroppslig gestalt, handlade just om officerare från det östanatoliska städerna som med sin hird tagit sig till Svarta havets norra sida och etablerat sig som hövdingar över de lokala pontiska befolkningarna. Det nya skiktet av ledare tvingade på sina underlydande sitt språk och sin kultur. Man födde inte ett nytt språk utan man bytte tungomål på slätterna!

Baluchistans arkeologiska komplex

Denna hypotes föreslår att de indoeuropeiska språken hade sin början i det makranitungomål som användes i kontakterna mellan Pavlovienkulturen i Mähren och ett sannolikt ceremonicentrum vid Indusflodens mynning under den europeiska gravettienkulturen för 30 000 år sedan. Kontakten, som innebar att människor färdades fram och tillbaka, hade pågått i 15 000 år men upphörde för ungefär 20 000 år sedan. Människorna som hade levt utmed kontaktvägen i Västasien tvingades organiserade sig på nytt varvid med tiden växte fram vad vi här kallat Baluchistans arkeologiska komplex, ett system för gåvoutbyte mellan hövdingasätena i stora byar i Central- och Västasien. Därvid kom makranispråket att utvecklas till de indoeuropeiska språken samtidigt som strukturer från gravettienkulturens imponerande intellektuella arv införlivades i den indoeuropeiska kulturen.

Med början någon gång för 18 000 år sedan inträffade att människor som talat något tidigt indoeuropeiskt språk hade hittat eller sänts till Europa. Sedan följde flera vågor som förde indoeuropeiska språk i olika utvecklingsstadier till Europa. Det gjorde att i Syd- och Centraleuropa talades olika indoeuropeiska språk redan kring 4000 f Kr. I Mindre Asien tycks det folk, som var mest aktivt och talade ett indoeuropeiskt idiom, ha varit subarerna. Därpå tillkom yamnyakulturens krigare som av subariska officerare tvingats byta sig till ett indoeuropeiskt språk, som har utvecklats till dagens lettiska och litauiska (och i Litauen hittar vi också himmelskon, som ger regn; Gimbutas 2001: 203).

Av någon anledning utövade Baluchistans arkeologiska komplex även under neolitikum länge ett tryck västerut med följd att indoeuropeiska språk i olika urtvecklingsstadier spreds till Europa. Men småningom, främst på 2000-talet f Kr började det nämnda komplexet trycka på österut vilket ledde till att indoeuropeiska språk kom att utbredas ända till norra Indien. Särskilt intressant är att också de nomader som började med en ny form av pastoralism på de euroasiatiska slätterna alla övergick till något av de språk som talades i Iran. När en större grupp av dessa nomader lärde sig använda stigbyglar och kunde utveckla tungt kavalleri på 200-talet f Kr, parther kallade, så kunde de återvända till Iran och lägga under sig landet. Men de dåvarande perserna log i mjugg åt sina nya härskare: De talade inte ren persiska!

Den här tolkningen är relativt logisk historiskt sett. Men den är även den en hypotes. Troligen förhåller det sig så att så långt ett språks historia kan dokumenteras i skriven form är vi på fast mark. Vad som hände innan skriftspråkets införande tenderar att vara spekulation. En beskrivning, fastän spekulativ, av ett språks historia måste vara empiriskt relaterad till arkeologiska studier och DNA-undersökningar. Om beskrivningen därtill bekräftas av ett ”urlexikon” så minskar graden av spekulation men försvinner inte. Det är dock inte säkert att ett ”urlexikon” är till mycken hjälp. Det som man tror är det nya språkets många nya ord är i själva verket huvuddelen av orden i det gamla språk, som det nya växte fram ut. Den version av Makranispråket som födde de indoeuropeiska var inte det som talades för 25 000 år sedan – det var ett självsäkert språk som innehöll ord som beskrev den nästan arktiska miljön i Mähren och den närmast tropiska omgivningen vid Indiska oceanen. Med kommunikationens brytning kom ordförrådet att minska och anpassa sig till den miljö av närmast halvöken som rådde och råder i Baluchistan. Det är ordförrådet från detta språk som det indoeuropeiska ”urlexikonet” redovisar för. Inte underligt att det ofta har pekat fel. Men att som Gimbutas påstå att de slaviska språkens ursprung i Gamla Europa skulle ha varit ett för henne okänt språk därför att hon antog att endast det folk, som gick till anfall mot Gamla Europa österifrån, talade indoeuropeiska, är en ganska bisarr mytologisering. Sådana bör vi definitivt undvika.

Tillbaka till första kapitlet av diskussionsinlägget Den indoeuropeiska frågan.
Till Historiemenyn


Publiceringshistoria: Utlagd 2018-07-28. Uppdaterad 2018-08-20.


Sänd en kommentar till artikeln!



Källhänvisningar:

Ahmed 2012: Kozad Mohamed Ahmed: The beginnings of ancient Kurdistan (c. 2500-1500 BC): a historical and cultural synthesis. Leiden University dissertations.
Alizadeh 2013: Abbas Alizadeh: Socio-Economic Complexity in Southwestern Iran during the Fifth and Fourth Millenia B.C.: The Evidenxce from Tall-I Bakun A. Iran, Vol. 26 (1988), pp. 17-34.
Allentoft et al 2015: Morten E. Allentoft, Martin Sikora, [...] Rasmus Nielsen, Kristian Kristiansen & Eske Willerslev: Population genomics of Bronze Age Eurasia. Nature, 11 June 2015, vol 522.
Downs 1961: James F. Downs: The Origin and Spread of Riding in the Near East and Central Asia. American Anthropologist 63, 1961.
Frangipane 2010: Marcella Frangipane: Arslantepe. Growth and collapse of an early centralised system: the archaeological evidence. Kapitel 2 i boken Economic Centralisation in Formative States. Studi di Preistoria Orientale (SPO) volume 3. Sapienza Universitā di Roma.
Gelb 1944: Ignace J. Gelb: Hurrians and Subarians. University of Chicago: Studies in Ancient Oriental Civilization, no 22.
Gimbutas 2001: Marija Gimbutas: The Living Goddesses. Paperback. University of California Press.
Haak et al 2015: Wolfgang Haak, Iosif Lazaridis, Nick Patterson, Nadin Rohland, Swapan Mallick, Bastien Llamas, Guido Brandt, Susanne Nordenfelt, Eadaoin Harney, Kristin Stewardson, Qiaomei Fu, Alissa Mittnik, Eszter Bánffy, Christos Economou, Michael Francken, Susanne Friederich, Rafael Garrido Pena, Fredrik Hallgren, Valery Khartanovich, Aleksandr Khokhlov, Michael Kunst, Pavel Kuznetsov, Harald Meller, Oleg Mochalov, Vayacheslav Moiseyev: Massive migration from the steppe was a source for Indo-European languages in Europe. Nature, vol. 522, p. 207–211 (11 June 2015).
Hallo & Simpson 1971: William W. Hallo and William Kelly Simpson: The Ancient Near East: A History. Harcourt Brace Jovanovich
Heun et al 1997: Manfred Heun, Ralf Schäfer-Pregl, Dieter Klawan, Renato Castagna, Monica Accerbi, Basilio Borghi, Francesco Salamini: Site of Einkorn Wheat Domestication Identified by DNA Fingerprinting. Science, 14 Nov 1997: Vol. 278, Issue 5341.
Ivanova 2013: Mariya Ivanov: The Black Sea and the Early Civilisations of Europe, the Near East and Asia, Cambridge University Press,
Ivanova 2012: Mariya Ivanova: Kaukasus und Orient: Die Entstehung des ”Maikop-Phänomens” im 4. Jahrtausend. Praehistorische Zeitschrift 2012; 87(1): 1-28.
Kallio 2004: Petri Kallio: Languages in the Prehistoric Baltic Sea Region. Kapitel i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bammerberge och Theo Vennemann. Heidelberg.
Lindgren 2018a: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen: 5. Världsbilden. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Gravettien_04.htm)
Lindgren 2018b: Sören G Lindgren: Människorna under den stora nedisningen: 3. Den fatalistiska badegoulienkulturen hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Glacialkulmen_03.htm)
Liu et al 2018: Li Liu, Jiajing Wang, Danny Rosenberg, Hao Zhao, György Lengyel, Dani Nadel: Fermented beverage and food storage in 13,000 y-old stone mortars at Raqefet Cave, Israel: Investigating Natu?an ritual feasting. Journal of Archaeological Science: Reports 21 (2018) 783-793.
Parpola 2007: Simo Parpola: Sumerian: A Uralic Language. 53e Rencontre Assyriologique Internationale, Moscow, July 23, 2007. http://s155239215.onlinehome.us/turkic/42TurkicAndSumer/SimoParpola_Altaic-UralicAndSumerEn.htm
Pereira et al 2017: Joana B. Pereira, Marta D. Costa, Daniel Vieira, Lisa Bamford, Nourdin Harich, Lotfi Cherni, Maria Pala, Farida Alshamali, Jiri Hatina, Sergey Rychkov, Gheorghe Stefanescu, Antonio Torroni, Turi King, Pedro Soares, Luisa Pereira and Martin B. Richards: Reconciling evidence from ancient and contemporary genomes: a major source for the European Neolithic within Mediterranean Europe. Proc. R. Soc. B 284: 20161976. http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2016.1976
Rasmussen et al 2015: Simon Rasmussen, Morten Erik Allentoft, Kasper Nielsen, ..., Rasmus Nielsen, Kristian Kristiansen, Eske Willerslev: Early Divergent Strains of Yersinia pestis in Eurasia 5,000 Years Ago. Cell 163, 571-582, October 22, 2015
Renfrew 1987: Colin Renfrew: Archeology och Language: The Puzzle of the Indo-European Origins. (1987) Svensk översättning 1989: Arkeologi och språk.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. John Wiley and Sons.
Sagona & Zimansky 2009: Antonio Sagona and Paul Zimansky: Ancient Turkey. Routledge World Archaeology.
Shennan et al 2013: Stephen Shennan, Sean S. Downey, Adrian Timpson, Kevan Edinborough, Sue Colledge, Tim Kerig, Katie Manning & Mark G. Thomas: Regional population collapse followed initial agriculture booms in mid-Holocene Europe. Nature Communications, 1 Oct 2013.
Whittaker 2009: Gordon Whittaker: Milking the udder of heaven: A note on Mesopotamian and Indo-Iranian religious imagery. From Daena to Dîn. Religion, Kultur und Sprachein der iranischen Welt. Festschrift für Philip Kreyenbroek zum 60. Geburtstag. Herausgegeben von Christine Allison, Anke Joisten-Pruschke und Antje Wendtland. Harrassowitz Verlag.
Özdoğan 2002: Mehmet Özdoğan: Redefining the Neolithic of Anatolia. A critical overview. Kapitel i antologin The Dawn of Farming in the Near East. Redaktörer Réné T J Cappers & Sytze Bottema. Berlin, ex oriente.



© 2018 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.