hypertexter.se
webbtidskrift för kultur och historia
Du är här: >> Avdelning >> Debatt

Publicerad 2018-07-02 English version

Den indoeuropeiska frågan
Ett diskussionsinlägg av Sören G Lindgren

Den indoeuropeiska frågan
är uppdelad i fyra kapitel, var och en i sin egen fil:

Kapitel 2 i sammanfattning:
Från svensken Oscar Montelius och tysken Gustaf Kossinna utgår en tradition, som på förenklade grunder tror sig veta var det indoeuropeiska språket uppstod och hur det spreds i Europa. Den litauiska arkeologen och språkforskaren Marija Gimbutas lanserade en version av denna tradition, benämnd bl a Kurganhypotesen. Den går ut på att de indoeuropeiska språken uppstod och spreds från slätterna norr om Svarta havet, de pontiska slätterna.

Kapitel 2
Den simplistiska traditionen

Det verkar som om svenska arkeologer håller på att släppa en av nazisternas arkeologiska inspiratörer, Gustaf Kossinna (1858-1931), ut ur giftskåpet. Seniorprofessorn Kristian Kristensen i Göteborg gjorde det i sin bok Europe before history (Europa före historien; Kristensen 1998) och andra har sedan i sina historiska resonemang utan reservationer knutit till Kossinna. Kanske tillåter man sig det för att Kossinna tog avgörande intryck av den legendariska svenska arkeologen Oscar Montelius.

Kossinna hade utvecklat en kulturhistorisk modell, enligt vilken de tillverkade föremål, som arkeologerna hittade vid sina utgrävningar, var vittnesbörd inte bara om den kultur som fanns då och utan även om det språk som användes. I den snörkeramiska kulturen skulle människorna som uppbar den ha talat ett protoindoeuropeiskt språk. De skulle därmed vara identiska med arier, d v s tidiga indoeuropéer eller m a o tidiga tyskar. Det var detta simplistiska argument som nazisterna sedan använde sig av inte bara i sin propaganda utan även för att motivera övertagandet av Tjeckoslovakien och överfallet på Polen: Artefakter från de snörkeramiska kulturen hade påträffats i båda länderna, som därmed kunde räknas som tyska!

Från svensk synpunkt är ju det intressanta att Kossinnas kulturhistoriska tolkning var starkt påverkad av Oscar Montelius (1843-1921). Han var på sin tid en banbrytande svensk arkeolog, riksantikvarie och en av de 18 i Svenska Akademien. Montelius utvecklade en metod att datera framgrävda fornfynd, som blev internationellt accepterad. Metoden används än i dag, även om de naturvetenskapliga metoder, som började med C-14-förfarandet, blivit allt viktigare. Det var också Montelius som myntade termen ”vikingatid” (Hagerman 2006).

År 1884 publicerade Montelius artikeln ”Om våra förfäders invandring till Norden”. Fyra år senare kom den i tysk översättning. Artikeln var något av en uppenbarelse för Kossinna. Han skrev brev till Montelius där han tackade och bockade för de nya kunskaper han fått av svensken (Baudou 2005). Kossinna hade dittills varit språkvetare, filolog, och bibliotekarie, men sadlade nu, 36 år gammal, om till arkeologi. I en serie artiklar tillspetsade han Montelius tankegångar och uttryckte idéer om tyskarnas ursprung, som tilltalade en chauvinistiska majoritet av den bildade klassen i Tyskland på 1890-talet. Han blev uppmärksammad och populär, vilket medförde att han blev utnämnd till professor i tysk arkeologi vid universitet i Berlin efter några år (1902).

Foto av Oscar Montelius

Oscar Montelius levde 1843-1921. Han var i slutet på 1800- och början av 1900-talet Sveriges internationellt mest kända arkeolog. Foto från Wikipedia.

Den senaste vetenskapshistoriska undersökningen av relationen mellan Montelius och Kossinna publicerades år 2014 av Lena Almqvist Nielsen vid universitetet i Umeå. Det skedde i hennes licentiatavhandling: Förhistorien som kulturellt minne. Där skriver hon:

En speciell etno-historisk metod hade utvecklats av bland annat Montelius med vilken man försökte att spåra grupper av människor tillbaka till förhistorisk tid och definiera dem utifrån funna artefakter. Gruppernas ursprung knöts till den tid då fynd kunde dokumenteras. Genom dessa metoder kunde grupper ringas in geografiskt. Både Kossinna och Montelius menade att kulturell kontinuitet pekade mot en etnisk kontinuitet. Kossinna ville med arkeologins hjälp, fastställa urhemmet för de folk som talade indoeuropeiska språk och han ansåg att arkeologin var den mest nationella av alla vetenskaper. (Almqvist Nielsen 2014: 38-39)

Kossinna mer enkelspårig

I sin avhandling skriver Almqvist Nielsen vidare:

Under den här tiden (början av 1900-talet; min anm) hade Sverige en nära vetenskaplig relation till Tyskland och påverkades av Kossinnas teorier. Men Montelius, som var en betydelsefull person inom ämnet i Sverige, delade inte alla Kossinnas idéer. Kossinna var extrem i sina åsikter och menade bland annat att alfabetet inte härrörde från fenicierna utan från Europas stenålder. Kossinna motsatte sig tanken om diffusion (kulturers spridning över rum och tid) som Montelius ansåg vara betydelsefull. Kossinna menade istället att de tyskar som stannat i sitt urhem förblivit rasrena och överlägsna medan de som utvandrat hade beblandat sig med ursprungsbefolkningen i andra länder. Genom detta hade de bidragit till att folken i forntidens Grekland och Rom till slut blivit oförmögna till ett varaktigt kulturellt skapande. Vidare ansåg han att Tyskland hade en urgammal rätt till de platser där germanska artefakter hade hittats. Kossinna betonade skarpa gränser, något som Montelius inte heller höll med om. Montelius påpekade betydelsen av de stora sammanhangen i Europas historia, vilket Kossinna inte visade någon förståelse för. Trots att Kossinnas forskning fick skarp kritik hade den en central betydelse i Tyskland ända fram till 1945. Kossinna hade även ett visst inflytande på den brittiske arkeologen Gordon Childe, men Childe motsatte sig Kossinnas indogermanska tolkning av förhistorien och de rasistiska tendenser som Kossinna visade. (Almqvist Nielsen 2014: 39).

Montelius skulle enligt denna jämförelse haft en djupare förståelse av de historiska processerna än Kossinna. Men Montelius hade en annan sida, som tyvärr var tidstypisk. Maja Hagerman har i boken Det rena landet från 2006 framhållit att en hel del av rasismen i Sverige på slutet av 1800- och början av 1900-talen har Montelius bidragit till. Han var en ivrig anhängare av hypotesen att svenskarna var ”långskalliga” medan samer och finnar var ”kortskalliga”. De förstnämnda var kulturellt och civilisatoriskt utvecklade; de senare primitiva (Hagerman 2006).

Den svenska självbilden blåstes upp under stormaktstiden, men hamnade i kris efter 1809 (då Finland gick förlorat). Anatomen Anders Retzius (1796–1860) bidrog till försöken att hitta en lösning (att inom Sveriges gränser vinna Finland åter). Han lanserade ett rasistiskt tänkande, som han tagit från kontinenten med dess motiveringar för tidens kolonialismen. Men han utgick han från naturvetenskap. Det medförde att han uppfann en metod att mäta skallar, som Montelius (och hans studiekamrater Hans Hildebrand (1842–1913) och Gustaf Retzius (1842-1919)) sedan utvecklade vidare. Det resulterade småningom i en typisk svensk galenskap, det Rasbiologiska institutet, som grundades 1922 – unikt i världen! Sverige skulle vara främst i världen på det rasbiologiska området, som det nya rekordyra Karolinska sjukhuset i Solna skulle göra Sverige främst i världen ifråga om modern medicin!

Men alla historiska dumheter till trots lever strukturer från Montelius vetenskapsparadigm kvar bland svenska arkeologer. Man kan bland dem stöta på uppfattningen att det alltid talats svenska i Sverige. Denna uppfattning är inte sannolik om man jämför med språkutvecklingen i andra länder i Europa efter istidens slut (människorna på t ex de brittiska öarna har under denna tid bytt språk åtminstone 5 gånger!).

Marija Gimbutas
Bild av Marija Gimbutas

Marija Gimbutas föddes i Litauen, flydde till Tyskland 1944 och emigrerade till USA 1949. Foto från Internet.

Kristiansens tolkning att det svenska språket infördes i Sverige med den snörkeramiska kulturen efter 3000 f Kr bygger på den s k Kurganhypotesen för de indoeuropeiska språkens uppkomst och utbredning. Den lanserades av den amerikansklitauiska arkeologen Marija Gimbutas (1921-1994) vid en konferens i Philadelphia år 1956.

Marija Gimbutas hade på 1930-talet först studerat lingvistik vid universitet i Kaunas i Litauen och fortsatte sedan med arkeologi och språk vid universitet i huvudstaden Vilnius, där hon blev fil kand år 1942. Samma år gifte hon sig med arkitekten Jurgis Gimbutas. När den sovjetryska Röda armén ryckte in i Litauen 1944 flydde familjen till Tyskland. År 1947 doktorerade hon vid universitet i Tübingen med en avhandling om begravningsriter i Litauen under järnåldern. Fram till år 1949, då familjen flyttade till USA, var hon docent vid universitet i Heidelberg. Hon var en stor språkbegåvning och ska ha kunnat läsa hela 13 språk. Harvarduniversitetet i Boston, Massachusetts, upptäckte det snart och drog nytta av det genom att sätta henne att göra översättningar av arkeologiska texter från östeuropeiska språk. År 1964 utnämndes hon till professor i europeisk arkeologi och indoeuropeiska studier vid Kaliforniens universitet i Los Angeles.

Hon hade gjort sina studier och lagt sin akademiska grund under en tid som var starkt påverkad av inte bara Gustaf Kossinna utan även av andra tyska forskare. Att hon benämnde den tidiga utbredningen av jordbruket på Balkan för ”Gamla Europa” (Old Europe) har sannolikt att göra med att språkforskaren Hans Krahe (1898–1965), professor vid universitetet i Heidelberg, samma institution om Gimbutas, konsekvent talade om preindoeuropeiska ord och vändningar som ”gammaleuropeiska” (Old European). Gimbutas arbetade inte utifrån en anglosaxisk tradition utan en tysk, men det kom att döljas av att hon tog viktiga intryck av 1960-talets uppblossande feminism i den engelskspråkiga världen.

Kurganhypotesen

Gimbutas lade som sagt fram sin Kurganhypotes år 1956. Den tidiga eurocentriska och från början ohistoriska föreställningen om det indoeuropeiska urhemmet hade antagit att det skulle ha varit beläget i Norden. De första svenska arkeologerna Hans Hildebrand och Oscar Montelius ansåg att det närmare bestämt var Sverige (Hagerman 2006). Därifrån hade det sedan flyttats till Centraleuropa (Kossinna gick så långt att han pekade ut Schleswig-Holstein som urhemmet). Med andra världskrigets utgång havererade emellertid den centraleuropeiska hypotesen.

När Marija Gimbutas flyttade den söderut till slätterna norr om Svarta havet, var det välkommet, särskilt som den australiska arkeologen Vere Gordon Childe (1892–1957), mest verksam i Cambridge, redan föreslagit det på 1920-talet (Gordon Childe hade varit påverkad av Kossinna men nazisternas rasistiska missbruk av dennes teorier fick honom att avvisa Kossinna och på 1940-talet blev han marxist).

Marija Gimbutas stödde sig inte öppet på vare sig Gustaf Kossinna eller Gordon Childe utan hänvisade till de politiskt neutrala, språkhistoriska idéer, som hade utvecklats av den tyske språkforskaren Otto Schrader (1855-1919) (Gimbutas 1963: 38). Enligt Schrader skulle proto-indoeuropéerna av deras rekonstruerade språk att döma bara ha känt till hästen, inte åsnan eller kamelen. Hästen levde vilt på stäpperna norr om Svarta havet, på slätterna kring Kaspiska havet och Aralsjön. Han kom till slutsatsen att proto-indoeuropéerna först vistades här, varvid de tämjde hästen. Som vi ska se var det emellertid inte hästen som domesticerades först utan den asiatiska vildåsnan, onega kallad. Den rekonstruerade indoeuropeiska lexikonet är föga pålitligt som empiriskt historisk källa.

Det har bl a en historisk orsak. Det nämnda lexikonet hade rekonstruerats genom härledning bakåt från nulevande språk. Det arbetet ansågs färdigt omkring sekelskiftet 1900. Men så upptäcktes hettiternas språk, som allmänt erkändes som indoeuropeiskt på 1920-talet; de facto det äldsta man kände till. Men det hettitiska ordförrådet arbetades aldrig helt in i det urindoeuropeiska lexikonet. Enligt Colin Renfrew ledde det till att de kronologiska slutsatser som kunde dras från lexikonet var att de indoeuropeiska språken uppstått på 4000-talet f Kr. Men hade hettitiskan arbetats in skulle kronologin ha blivit 8000-talet f Kr (Renfrew 2004). Det skulle ha varit mera i överensstämmelse med den moderna kronologi som C-14-dateringarna och DNA-undersökningarna visar.

Kalla krigets världsbild

Marija Gimbutas använde sig också av språkhistoriska argument, men relativt försiktigt. Viktigare tycks ha varit för henne att underbygga sin hypotes med arkeologiska fakta (Gimbutas 1991). Det råder inget tvivel om att de kulturer som fanns på de pontiska slätterna, alltså norr om Svarta havet, ursprungligen var seminomadiska, kombinerande småskaligt jordbruk med dels jakt, dels pastoralism. Som i den vid Dniepre, Sredny Stog (4700-3400 f Kr), gravsattes de döda liggande på sida med böja ben i flata gravar. Sedan kom kurganskedet med statusgravar över vilka kastades jordhögar kring 3000 f Kr. Gimbutas kunde klart påvisa att det hade skett en hierarkisering av de tidiga pontiska kulturerna. För det ska hon ha erkännande!

Men sedan utvecklade hon sitt hypotesbygge vidare. Den första jordbrukskulturen i Europa, Gamla Europa som hon kallade den, hade börjat kring 7000 f Kr i Grekland. Jordbruket spreds sedan vidare norrut, mest genom utvandring från olika delar av Anatolien, varvid det i dagens Serbien uppstod den intressanta Vinçakulturen med associationer till de levantinska natufierna. Men gemensamt hade de lite olika kulturer som växte fram på Balkan antropomorfa bildframställningar, som i väldigt många fall stiliserat avbildade kvinnor. Av det drog Gimbutas den feministiska slutsatsen att det var kvinnorna som styrde eller i varje fall hade stort inflytande på styrningen i Gamla Europa. Men det var en slutsats som var simplistisk.

Historiskt sett var det nämligen ingenting speciellt med bondestenålderns gudinnor; de återgår på en idétradition hos människan, som troligen är en halv miljon år gammal. Grundläggande i den är att världen och tillvaron ses som gudomlig och alltså helig. I Gamla testamentet kommer det till uttryck i att Jahve säger att hans namn är ”Jag är” (Exodus 3:14). Guden säger sig vara hela tillvaron, den handfasta verkligheten som den flyende tiden. Det var vad man trodde att de två gudinnorna i subarernas patriarkaliska och krigiska Arslantepe i östra Anatolien representerade. Men enligt Gimbutas feministiska logik skulle kvinnostatyetterna innebära att Gamla Europa var fredligt. Vidare hävdade hon att språken som användes i Gamla Europa var okända. Det sistnämnda var en olycklig slutsats styrd av antagandet att kurgankulturen var indoeuropeisk, en slutsats som hon tagit över från den tyska traditionen (Kossinna spökar här på grund av att hans tänkande genomsyrade arkeologin i mellankrigstidens Balkan). Hon valde vidare att beskriva kurgankulturen som hierarkisk, patriarkal och krigisk, alltså feministiskt sett utpräglat barbarisk.

I denna bild associerade hon medvetet eller omedvetet på biblisk och mytologisk historieskrivning: En kvinnlig och paradisisk värld, som angrips och ödeläggs av en manlig och krigisk kultur.

I en annan aspekt på denna bild kunde man läsa den som att ett fredligt väst som hotades av ett aggressivt och barbariskt öst, alltså en neolitisk variant av det kalla krigets värld som hade vuxit fram efter andra världskrigets slut och rått under hela efterkrigstiden fram cirka 1990. Att man på detta sätt i väst kunde känna igen sig i Gimbutas bild av neolitikum i Europa var för de flesta betryggande. Utan att fråga efter några som helst empiriska bevis accepterades Gimbutas hypotes att de indoeuropeiska språken uppstått på de pontiska slätterna på 4000-talet f Kr, varvid seminomada odlare/jägare på en förvånansvärt kort tid övergått från en mer eller mindre jämlik jägarkultur till hierarkiska krigarsamhällen.

Två ivriga anhängare

Två ivriga anhängare av kurganhypotesen är de anglosaxiska arkeologerna J P Mallory och David Anthony. I var sin bok har de städat upp efter Gimbutas. Mallorys alster kom ut 1989 och hette In Search of the Indo-Europeans: Language, Archaeology and Myth. Anthony version publicerades år 2007 med titeln The Horse, the Wheel, and Language: How Bronze-Age Riders from the Eurasian Steppes Shaped the Modern World. Båda erbjuder trevlig och underhållande läsning, men trots alla deras försök om att övertyga om motsatsen är det huvudsakligen frågan om spekulation. Utgående från det ofullständiga indoeuropeiska baslexikonet dras historiska slutsatser som man sedan försöker underbygga med bl a arkeologiska fynd.

År 2007 gav James Mallory tillsammans med den amerikanska lingvisten Douglas Adams ut en gedigen genomgång av den indoeuropeiska frågan (Mallory & Adams 2007). Det som är det anmärkningsvärda med den omfattande studien är att den är så egendomligt ohistorisk: världen grundas med det indoeuropeiska språket och sedan är allt förvirring. I idévärlden fanns inga äldre tankar, som indoeuropéerna utvecklade, patriarkalismen och solkult var fix och färdig med dem enligt Mallory & Adams beskrivning. Men det är nästan stötande att de två i avsnittet om de indoeuropeiska religiösa föreställningarna faller tillbaka på den franska religionshistorikern George Dumezil (1898-1986). Denne var under sin livstid mycket uppskattad men befanns småningom i flera avseenden vara gravt felaktig. Ty Dumezil verkar ha haft en högerextrem inriktning, liksom Kossinna, med nationalistisk och simplistisk snedvridning av forskningen. I dessa dagar då en högervridning pågår i den västliga världen är det inte förvånande att Kossinna och Dumezil har poppat upp igen.

Till nästa kapitel av diskussionsinlägget Den indoeuropeiska frågan.
Till Historiemenyn


Publiceringshistoria: Utlagd 2018-07-02. Uppdaterad 2018-08-20.


Sänd en kommentar till artikeln!


Källhänvisningar:

Almqvist Nielsen 2014: Lena Almqvist Nielsen: Förhistorien som kulturellt minne. Historiekulturell förändring i svenska läroböcker 1903-2010. Universitet i Umeå och Högskolan Dalarna: Historiska medier nr 10. http://umu.diva-portal.org/
Baudou 2005: Evert Baudou: Kossinna Meets the Nordic Archaeologists. Current Swedish Archaeology, vol. 13, 2005.
Gimbutas 1963: Marija Gimbutas: The Balts. Thames & Hudson.
Gimbutas 1991: Marija Gimbutas: The Civilization of the Goddess: The World of Old Europe. Harper.
Hagerman 2006: Maja Hagerman: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder. Prisma.
Kristiansen 1998: Kristian Kristiansen: Europe before history. Cambridge University Press.
Mallory & Adams 2007: J.P. Mallory and D.Q. Adams: The Oxford Introduction to Proto-Indo-European and the Proto-Indo-European World. Oxford University Press.
Renfrew 2004: Colin Renfrew: Time Depth, Convergence Theory and Innovation in Proto-Indo-European: 'Old Europe' as a PIE Linguistic Area. Första kapitlet i boken Languages in Prehistoric Europe. Redaktörer Alfred Bammesberger och Theo Vennemann. Heidelberg 2003, 2004.



© 2018 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.