”Historia - att ständigt
skrivas på nytt!”
Gunnar Björling

FÖRSTA SIDAN | HUVUDMENY | KULTUR | HISTORIA | LIVSÅSKÅDNING | UTGIVAREN
Du är här: >> Avdelning >> Förhistoria
Publicerad 2020-12-19


Äldsta tecknet för Gud
En diskussion om GÖBEKLI TEPE av Sören G Lindgren

På Isterbukskullen alias Göbekli Tepe i sydöstra Anatolien byggdes för cirka 12 000 år sedan en bosättning med ovala hus av sten vars takbjälkar bars upp av T-formade stenpelare. I området kring Göbekli Tepe tillkom småningom ytterligare nio bosättningar alla uppförda på ett liknande sätt. Från detta egenartade område utgick ett inflytande – troligen i samband med någon form av handel – som kom att omfattade hela Västasien, västliga Sibirien, Ost- och Nordeuropa.
ARVET FRÅN GÖBEKLI TEPE: 1. Göbekli Tepe | 2. Mannen som synar världen | 3. Den gyllene gudinnan | 4. Voternas storhetstid | 5. De subariska generalerna.
Panoramabild av utgrävningsområdet på Göbekli Tepe

Panoramabild över utgrävningsområdet på Göbekli Tepe i sydöstra Turkiet. Bild av Rolfcosar - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=12756686.

G

öbekli Tepe är en turkisk toponym och betyder ”Isterbukskullen”. Den ligger 15 km nordost om den moderna staden Şanlıurfa (antikens Urfa) i sydöstra Turkiet. Som lokal för en arkeologisk utgrävning i sydöstra Turkiet är den både fascinerande och gåtfull. Svenska Wikipedia kallar den för en ”gammal kultplats”, och så kan det vara men å andra sidan förklarar det egentligen ingenting. Ty det kan också ha varit en form av mottagning av medicinmän, dit människor sökte sig för att finna bot från stora delar av Anatolien. Det var sannolikt också ett centrum för kontroll av obsidianhandeln i Västasien. Från Göbekli Tepe stimulerades även en långväga handel, som först nådde västra Sibirien och dess mammutkyrkogårdar. Långt efter det Göbekli Tepe övergivits hittades dess idéer till väster om Uralbergen och längs Volga ända till Östersjö-området.

Tecknet för en gud i Göbekli Tepe

Detta är ett av symbolerna på den T-formade pelaren 18 i cirkeln D i Göbekli Tepe i sydvästra Anatolien. Symbolen kan vara en äldre sinnebild, som bevarats från människans tidiga kroppsmålningar. Den kan mellertid även vara ett uttryck för det nya tänkande som började växa fram någon gång kring för 11 000 år sedan. Det innebar att man uppfattade dag och natt som aspekter på samma rum; tidigare hade man sett dem som två helt olika rum. Dag och natt skulle vara de två staplarna, som binds samman av ett tvärstreck, som skulle markera att de är aspekter på samma rum. Men H:et är inlagt i vad som ser ut att vara en parentes. Troligen markerade man med detta tecken mångudinnans skeden: T v i nedan, t h nymånen. Bild Seyfzadeh & Schoch 2019.


Ordet Gud i luvisk pictografisk text

Tecknet H från Göbekli Tepe återfinns i luvernas piktorgrafiska skrift fr o m bronsåldern. Där har det utläst som betydande Gud. Tecknet varierades på olika sätt i luvernas skrivande. Ett vanligt sätt att skriva ordet Gud var som på bilden ovan. Bild Seyfzadeh & Schoch 2019.


logogram för bergets gudom

Piktogrammet för bergets gudom i de luviska piktografiska texterna. Var det från ett liknande symbol i Göbekli Tepe som idén till Urals Vita gudinna växte fram? Bild Seyfzadeh & Schoch 2019.

Göbekli Tepe började grävas ut under ledning av den tyska arkeologen Klaus Schmidt år 1996. Efter hans död 2014 har arbetet fortsatts av tyska arkeologer från Tysklands arkeologiska institut i Berlin under ledning av bl a Oliver Dietrich.

Kullen ligger på mindre slätt 760 m över havet. Bortsett från en förbindande bergsrygg är området omgivet av branta och svårbestigliga stup. Själva fyndområdet har en diameter av cirka 300 meter men hela det flata området är översållat av artefakter. När Schmidt började gräva hittade han genast T-formade monoliter, liknande dem han stött på vid sin tidigare utgrävning i Nevalı Çori vid stranden av Tigris. I Göbekli Tepe var de inte mindre än 4,0 – 5,5 m höga.

Det visade sig att dessa monolitiska pelare i Göbekli Tepe var placerade i runda eller ovalt formade kretsar av sten. Cirklarna var mellan 10 till 30 m stora. De låg alla i vad som kallades lager 3, som är det äldsta och har daterats till börjande för 11 500 år sedan (Dietrich et al 2013). Sedan efter ungefär 1 000 år började man uppföra rektangulära hus med stöd av betydligt mindre pelare. Antingen flyttade nya människor in eller så kom andra idéer än tidigare att dominera lokalen, troligen både och.

Schmidt ansåg att de äldre cirklarna var tempel under bar himmel, där en eller flera stammar från en fångstkultur i grannskapet hade lagt ut sina döda (Schmidt 2000).

Hur mobiliseringen av dessa jägare/samlare, som byggt husen på kullen, gick till har det nu arbetande gänget av tyska arkeologer lyckats komma med ett förslag. De har samlat ihop inte mindre än över 7 000 olika slag av redskap för tillredning av växtföda. De har hittat stenunderlag och skålar för malning av säd och mortlar av olika slag. De hävdar att det finns antydningar om en storskalig jakt på gasell, som skulle höra ihop med en omfattande tillredning av mat under perioden från midsommar till höst varje år. De skriver att ”då inga lagringsutrymmen har påträffats, hävdar vi att tillredningen av mat skedde för omedelbar konsumtion och tolkar de säsongvis återkommande topparna som bevis för en organisation för stora arbeten och intensiva fester” (Dietrich et al 2019).

Vid festerna skulle man ha druckit öl. Det har hittats mycket stora kärl som grävts ut från sten där malt och vatten verkar att ha fått jäsa. I dem har hittats beläggningar som just pekar i riktning mot malt (ibid).

Klaus Schmidts hypotes om att Göbekli Tepe skulle ha byggts som kultplats för de omgivande stammarna av jägare verkar att ha stöd i denna beskrivning. Men själv skrev han också år 2001 följande:

”Då pelarna av Nevalı Çori-typ är välkända från Göbekli Tepe verkar det som om nära kontakt har funnits mellan de två lokalerna. Alla ”pelarlokaler” följde uppenbarligen samma rituella sedvänjor. Den verkliga karaktären på Karahan Tepe kan ännu inte fastställas, vilket också är fallet med platser som Urfa-Yeni Yol och Hamzan Tepe. Men alla dessa tre platser befinner sig inte i en sådan dominerande strategisk position som Göbekli Tepe och de har inte en så djup stratigrafi (Göbekli Tepe: 15 m). Det ser ut som en funktionell differentiering och även en hierarkisk stratifiering mellan de tre lokalerna med Göbekli Tepe överst omgiven av satelliter” (Schmidt 2001).

Senare har kunnat fastställas att det finns ytterligare 8 lokaler med T-formade pelare i östra Turkiet förutom Göbekli Tepe.


Anatolia_T_pillars

Karta över sydöstra Turkiet nära gränsen till Syrien. Där är markerade alla de lokaler där det har påträffats T-formade pelare. Kartan har gjorts Arekrishna - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=64291429


Göbekli Tepe skulle ha varit centrum för en större organisation. Det är mycket troligt att den sprang fram ur den handel med mycket vasst vulkaniskt glas, obsidian, som natufierna i Levanten hade organiserat (Lindgren 2014). Kanske skaffade sig eliten i Göbekli Tepe kontroll över obsidianhandeln. Vi kan också ana att Göbekli Tepe med satellitbyar hade någonting att göra med att den anatoliska zarzienkulturen försvann vid ungefär denna tidpunkt (kring för 10 000 år tillbaka). Den hade byggt upp ett nät för gåvobyten ända upp till Östersjön. Det kan mycket väl ha varit detta nät som Göbekli Tepe tog över. Med detta utbyte vandrade också idéer från Göbekli Tepe till norr. Shigiridolen på Uralbergens östra sida uppfattades som helig och levande som pelarna i bl a Nevalı Çori och Göbleki Tepe (se essän Den Stora våren, Kapitel 6).

Tak på husen i Göbekli Tepe?

Klaus Schmidt hade som sagt hävdat att cirklarna med T-formade pelare i Göbekli Tepe var friluftstempel, och alltså saknade tak. Men år 2011 publicerade professorn i antropologi vid universitetet i Toronto, Kanada, Ted Banning, en artikel i Current Anthropology, som öppnade ett annat perspektiv på ovalerna (Banning 2011). Där hävdade han att det heliga och det praktiska inte var knivskarpt åtskilja i forna tider. Han föreslog att de T-formade monoliterna hade varit strukturer som bar upp balkar för ett tak som täckte den ovala formen (ibid). De ovala strukturerna var hus, som hade bebotts och där man tillredde och åt mat att döma av spåren, men husen kunde också användas för religiösa ändamål; de var även tempel (ibid). Eller m a o Göbekli Tepe kan ha varit ett stort ceremonicentrum, som beboddes av präster, som tog emot människor som kom från ett mycket stort område, men som också bedrev gåvoutbyte i nätverk över mycket stora områden.

I en artikel från 2014 hävdade den tyska arkitekturhistorikern Dietmar Kurapkat att ovalerna i Göbekli Tepe var övertäckta av ett tak vars bärande strukturer av stödde sig på de T-formade pelarna. I sin artikel, som utgjorde ett kapitel i en bok från det ansedda Max Planck Research Library, hänvisade Kurapkat inte till Banning. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt som Banning publicerade sitt förslag i den kända tidskriften Current Anthropology.


Gobekli_hus2

Ted Bannings förslag till takkonstruktion för oval B, utnyttjande de T-formade pelarna, i Göbekli Tepe. Övre bilden visar hans förslag uppifrån, den undre förslaget i genomsnitt. Bild efter Banning 2011.


Pelare 18 i Göbekli Tepe

Pelare 18 i cirkel D fotograferad i kvällbelysning. På stenen ses övre delen av en böjd arm och en räv. Foto Berthold Steinhilber.


Sten 18 rekonstruerad i museet i Surlifa

Pelare 18 rekonstruerat för museet i Şanlıurfa. Det går att se de två händerna som nästan möts i maghöjd, d v s ena kanten. Här går också att se bältet med dess religiösa symboler. Intressant är även att notera att ett skinn täcker könet på mannen som skulle vara pelaren eller på något sätt bo i den. Foto från Internet.

Att de ovala husgrunderna som grävdes fram på Göbekli Tepe inte var friluftstempel utan takförsedda bostäder bekräftar den här framförda bilden av ett betydande organiserande centrum. Nu svär den mot bilden av de organisatoriskt enkla och kulturellt fattiga jägare/samlare som många arkeologerna antar att levde på denna tid. Men gravettienkulturen i Europa dryga 10 000 år tidigare var organisatoriskt och kulturellt avancerad (Lindgren 2018a). Även om mycket gick förlorat när det senaste istida maximumet nådde sin topp, så gjorde inte allt det. Den natufiska kulturen i Levanten hade kunnat utvecklas långt under den postglaciala tiden. Därtill kommer kunskapen som samlats av människorna i Gulf-Oasis-kulturen i den då ännu länge torrlagda Persiska viken. Göbekli Tepe med satellitbyar var den första betydande kulminationen av den postglaciala människans kunskap och kapacitet.

En möjlig förklaring till att Göbekli Tepe kan ha varit ett inflytande från natufierna i Palestina. När människorna på denna tid började bygga sig mer eller mindre fasta bostäder utgick man från sin föreställning av världen. Där man trodde att himlen var platt och vilade på bergstopparna växte fram en rektangulär världsbild. Men där man intresserat sig för den nattliga himlen och särskilt månens regelbundna egenheter kom man som hos natufierna fram till att horisonten var rund och himlen mer eller mindre kupig. Så natufierna byggde åt sig runda hus med lite kupiga tak. Även i den lilla stad som gömdes i kullen Tell es Sultan vid Jordanfloden på Västbanken i Palestina men som oftast kallas Gamla Jeriko var husen av detta slag.

Gamla Jeriko anlades för cirka 11 600 år sedan. Där hade man gjort sig besväret att uppföra en 3,5 m hög stenmur mot Jordanflodens årliga översvämningar och ett torn, där en trappa i tornets inre förde upp till toppen på 8,5 meters höjd. Det fanns inga krig på denna tid så tornet byggdes för religiösa ändamål: Gamla Jerikos präster ville studera natthimlen, hålla reda på månens gång och försöka förstå himmelsgudinnans vilja genom stjärnorna. Det är belysande att när Gamla Jeriko erövrades av folk från norr, kanske från Syrien, för ungefär 9 000 år sedan, stängdes trappan till tornet och de runda husen ersattes av rektangulära byggnader som hade med terrazzogolv lagda med kalk (sådana golv fanns först i Syrien).

Det skulle vara för att förstå tidens fenomen, himmelsgudinnans vilja och kunna göra spådomar, alltså utöva divination, på natufiskt vis som en lokal på 700 meter höjd i en bergsrygg valdes. Både Gamla Jeriko och Göbekli Tepe kom till efter det kallperioden Yngre Dryas (för 12 800 – 11 700 år sedan) var över. Den oväntade kölden hade troligen skakat om människorna och fått dem att känna sig osäkrare än tidigare. Tornet i Gamla Jeriko och den höga höjden för anläggandet av Göbekli Tepe kan ha kommit till för att försöka förutsäga liknande omskakande händelser i framtiden.


Plakett från Göbekli Tepe

En av de plaketter som hittats liggande på golven i husen i Göbekli Tepe. Om de här plaketterna fördes med handelskontakter utöver västra Asien, inte minst till västra Sibirien, där det fanns elfenben att hitta i mammutarnas begravningsplatser, förklarar det mycket. Denna plakett visar siksaklinjer eller ormar kommande uppifrån och symboliserande tid. Mellan dem finns uppåtgående chevrontecken som troligen symboliserar människans dagar av arbete och slit. Dessa två typer av dekorationer är också dominerande på Shigiridolen påträffad på Uralbergens östra sida (Lindgren 2019). Foto N. Becker, DAI.


Men det inte bara påverkan från natufierna som låg bakom arkitekturen – de runda husen – utan det kan ha kommit ett inflytande från Gulf Oasis-kulturen i Ur-Schatt-dalen i den då ännu torrlagda Persiska viken. Under hela den postglaciala tiden hade denna fruktbara dalgång långsamt börjat fyllas av havet. Under Yngre Dryas upphörde tillströmningen av vatten för att återkomma med ny kraft. En grupp präster kan ha tvingats bryta upp och sökt sig ett nytt ställe att bo i i sydöstra Anatolien. Det tycks ha förhållit sig så att människorna i Gulf Oasis-kulturen byggde sig T-formade hus eller åtminstone uppförde de sådana åt sig när de tvingades flytta högre upp på land när havet slutgiltigt fyllde Ur-Schatt-dalen på 6000-talet f Kr (Maisels 1993). De T-formade pelarna skulle kunna komma från denna tradition.

Om det ledande skiktet av präster möjligen kom från Gulf-Oasis, så skulle jägarna/samlarna i området vara ättlingar till en annan gren av den moderna människans afrikanska träd. DNA-undersökningar pekar på att en grupp människor, som nådde Palestina är 115 000 år sedan, de s k Skhul-människorna efter namnet på grottan där skeletten hittades av Dorothy Garrod; att en del av dem efter besöket i Palestina slog sig ned i östra Anatolien och Zagrosbergen. Element i deras DNA går att följa till Kostenki före det senaste istida maximumet liksom det återfinns bland de människor som lämnade Anatolien och förde jordbruket till Europa (Seguin-Orlando et al 2014). De blev småningom kända i Västasien under namnet subarer (Lindgren 2018b). Det skulle alltså ha varit ättlingar till Skhul-människorna, nu i form av proto-subarer som byggde Göbekli Tepe åt prästerna.

Symboltänkandet hos människan utvecklades med hjälp av kroppsmålningar. Det började sannolikt redan hos Homo heidelbergensis och fortsatte hos Homo sapiens. Vi vet numera att den moderna människans utvecklades i lite olika takt på olika håll i Afrika. Från Sydafrika finns i Blombosgrottan vissa tips om det kroppsmålande som var omtyckt där, från Nordafrika har inga spår hittats. Om Skhul-människorna kom från Nordafrika, som möjligt är, så är det troligt att de bevarade länge de symboler som de uttryckte i kroppmålningarna. Det är sådana som kan gå igen i symbolerna på bältena på de varelse som de T-formade pelarna troddes vara. Vad de betydde för 10 000 år sedan vet vi inte. Först i och med en del av dem bevarats och sedan införlivats i luvernas piktografiska texter på bronsåldern har de kunnat uttolkas. Men det är frågan om deras betydelse på bronsåldern, vad innebörd de hade dryga sjutusen år tidigare är okänt.

Vi vet inte säkert vad språk människorna i Levanten och Anatolien talade för 10 000 år sedan. Men det kan misstänkas att natufierna använde ett protosemitiskt idiom och proto-subarerna ett proto-indoeuropeiskt tungomål. Om det förhöll sig så och kontakter mellan natufier och proto-subarer inträffade för cirka 11 500 år sedan så är det tänkbart att natufiernas ord för stjärna, *hester skulle ha gått över till proto-subarerna i form av Hasterz, som var det ord som bevarats, inte på luviska men på dess systerspråk hettitiskan. Hasterz skulle sedan bli aster hos grekerna och till slut stjärna på svenska. Hur det än gick till så lånade den tidiga indoeuropeiska språkfamiljen ordet stjärna från ett semitiskt språk (Ruhlen 1994).

Längde hävdades att Göbekli Tepe kom till för cirka 12 000 år sedan och levde i ungefär 2 000 år. Men numera ser det ut som om anläggningen började uppföras för cirka 11 500 år sedan och skulle ha bestått i 1 200 år (Notkoff et al 2017). Det har visat sig svårt att få fram en exakt kronologi eftersom alla prov har avslöjat sig vara kontaminerade. När byn lades ner transporterades sand från annat håll och husen täcktes av den – ett inte helt ovanligt beteende i fråga om människor och fenomen som uppfattades som andligt farliga. Sedan långt senare har platån utnyttjats till odling. Plogarna har blandat sandlagret med det underliggande resterna av husen. Att byn lades ner kan möjligen ha att göra med att det som jag kallat Baluchistans kulturella komplex i andra essäer (Lindgren 2018b) konkurrerade framgångsrikt med Göbekli Tepe. Därvid kom nya religiösa idéer österifrån till Anatolien. Göbekli Tepe övergavs som föråldrat.

De T-formade monoliterna, som påträffats i Nevalı Çori och Göbekli Tepe samt i de sex, numera kartlagda lokalerna Urfa, Hamzan Tepe, Karahan, Sefer Tepe, Tašli Tepe och Kilisik var symboliska gestaltningar av föreställningen att himlen var platt men bars upp av pelare, som inte var synliga. De var också heliga. När man byggde någonting som liknade pelare blev de även heliga. Det uttrycktes i föreställningen att en levande man levde i pelaren på något sätt. Denna idé fördes vidare till Sibirien. Där har som nämnts hittats en staty av lärkträ som gestaltar en man på Uralbergens östra sida. Sedan med grop- och kamkeramikerna kom denna idé och staty till Finland, Estland, Sverige och Danmark .

Ödets nät

Ödets nät på pelare i Göbekli Tepe

Ödets nät avbildad på pelare 1 i cirkel A i Göbekli Tepe. Det är en mycket finurlig bild där ormkroppar har ristats omlott. Därmed har skulptören fått fram bilden av ödets nät. Om det var så att ormarna symboliserade tid, så skulle en människas öde gestaltas av samspelet mellan individuella tider. Kunde människor för 10 000 år sedan dra så komplicerade slutsatser? Det är mycket möjligt. Foto DAI Ch Gerber.


Föreställningen att människan hade ett individuellt öde symboliserades genom ett nät. Idén hade utvecklats i Afrika före det moderna människor lämnade världsdelen, vilket framgår av bilden av ett nät som ristats på en bit med ockra och hittats i Blombosgrottan i Sydafrika. Som nämnt har en bild av ödets nät också hittats i Göbekli Tepe. De gamla symbolerna har hängt med i människans historia under en mycket lång tid.

Som framgår av de andra essäerna om Göbekli Tepe utgick från denna kultur ett förvånansvärt stort inflytande.

Till essän om ett gåtfullt mytmotiv: Mannen som övervakar världen
Till Historiemenyn.



Publiceringshistoria: Utlagd 19-04-16. Uppdaterad 20-12-18.




Välkommen att sända en kommentar till essän!

Källor

Banning 2011: E. B. Banning: So Fair a House. Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol 52, Nr 5, October 2011.
Dietrich et al 2013: Oliver Dietrich, Çiğdem Köksal-Schmidt, Jens Notroff, and Klaus Schmidt: Establishing a Radiocarbon Sequence for Göbekli Tepe. State of Research and New Data. NEO-LITHICS 1/13 The Newsletter of Southwest Asian Neolithic Research.
Dietrich et al 2019: Laura Dietrich, Julia Meister, Oliver Dietrich, Jens Notroff, Janika Kiep, Julia Heeb, André Beuger, Brigitta Schütt: Cereal processing at Early Neolithic Göbekli Tepe, southeastern Turkey. Plos One May 1, 2019,
Kurapkat 2014: Dietmar Kurapkat: Bauwissen im Neolithikum Vorderasiens. Kapitel två i boken Wissensgeschichte der Architektur: Band I: Vom Neolithikum bis zum Alten Orient. Redkatörer Jürgen Renn, Wilhelm Osthues and Hermann Schlimme. Max Planck Research Library for the History and Development of Knowledge.
Lindgren 2014: Sören G Lindgren: Alla kulturers moder. Arvet från natufierna eller tanketrådar genom 12 000 år. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/natuftro_01.htm)
Lindgren 2018a: Sören G Lindgren: Den märkliga gravettienkulturen. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Gravettien_01.htm)
Lindgren 2018b: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: Kapitel 3. Makranispråket. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm)
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den Stora Våren: Kapitel 3. Det stora bytesnätverket. hypertexter.se (http://www.hypertexter.se/Bigspring_03.htm)
Maisels 1993: Charles Keith Maisels: The Emergence of Civilization. From hunting and gathering to agriculture, cities, and the state in the Near East. Routledge.
Notroff et al 2015: Jens Notroff, Oliver Dietrich, Joris Peters, Nadja Pöllath, Çiğdem Köksal-Schmidt: What modern lifestyles owe to Neolithic feast. The early mountain sanctuary at Göbekli Tepe and the onset of food-production. Actual Archaeology.
Notroff et al 2017: Jens Notroff, Oliver Dietrich, Laura Dietrich, Cecilie Lelek Tvetmarken, Moritz Kinzel, Jonas Schlindwein, Devrim Sönmez, Lee Clare: More than a vulture: A response to Sweatman and Tsikritsis. Mediterranean Archaeology and Archaeometry, Vol. 17, No 2, (2017), pp. 57-74.
Ruhlen 1994: Merritt Ruhlen: The Origin of Language: Tracing the Evolution of the Mother Tongue. John Wiley & Sons.
Seguin-Orlando et al 2014: Andaine Seguin-Orlando, Thorfinn S. Korneliussen, Martin Sikora, Anna-Sapfo Malaspinas, Andrea Manica, Ida Moltke, Anders Albrechtsen, Amy Ko, Ashot Margaryan, Vyacheslav Moiseyev, Ted Goebel, Michael Westaway, David Lambert, Valeri Khartanovich, Jeffrey D. Wall, Philip R. Nigst, Robert A. Foley, Marta Mirazon Lahr, Rasmus Nielsen, Ludovic Orlando,1 Eske Willerslev: Genomic structure in Europeans dating back at least 36,200 years. Science 28 November 2014, Vol 346 Issue 6213. Sid 1113-1118.
Schmidt 2000: Klaus Schmidt: Göbekli Tepe, Southeastern Turkey. A Preliminary Report on the 1995-1999 Excavations. Paléorient, 2000, vol. 26, n°1. pp. 45-54.
Schmidt 2001: Klaus Schmidt: Gobekli Tepe and the Early Neolithic Sites of the Urfa Region: a Synopsis of New Results and Current Views. NEO-LITHICS 2001 1.
Schmidt 2010: Klaus Schmidt: Göbekli Tepe - the Stone Age Sanctuaries. New results of ongoing excavations with a special focus on sculptures and high reliefs. Documenta Praehistorica XXXVII (2010).
Seyfzadeh&Schoch 2019: Manu Seyfzadeh and Robert Schoch: World's First Known Written Word at Göbekli Tepe on T-Shaped Pillar 18 Means God. Archaeological Discovery, 2019, 7, 31-53.




© 2019 hypertexter.se.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.