Belätet från Skuru
a longue durée, det långa varandet, är en term som användes av den franska Annalesskolan i historia för att beskriva hur sociala strukturer utvecklades under en lång tid. År 2002 gav förre professorn i europeisk arkeologi vid universitet i Oxford (åren 1972-2007), Barry Cunliffe, ut en bok i denna anda: Facing the Ocean: The Atlantic and Its Peoples, 8000 BC to AD 1500 [Med ansiktet mot oceanen, Atlanten och dess människor, 8000 f Kr till 1500 e Kr]). Men i Finland försökte professor Matti Klinge redan år 1984 någonting liknande med sin bok Östersjövälden. I denna essä ska jag med hjälp av mjukdata försöka teckna utvecklingen i norra Östersjöområdet ungefär fram till den tidpunkt där Klinges studie börjar, d v s tidsspannet från ungefär 12 000 år sedan fram till ungefär 4000 år tillbaka i tiden.
”Belätet från Skuru” till vänster och huvudet på Shigiridolen till höger. Skurustatyn är huggen av tall medan Shigiridolen är formad i lärkträd. Bilden av Shigiridolen är hämtad från Zhilin et al 2018. Bilden av Skuruidolen åter från Mueseiverket i Finland 
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell Licens.
En lämplig punkt att börja undersökningen är året 1897 i Finland. Då hade bygget av järnvägslinjen Karis-Åbo hunnit till Pojo hamn och skulle vidare genom en dalgång som kallades Skuru mellan bergen Skuruberget och Skurubacken. På modern svenska betyder namnet ”Skåran”. Den hade en gång varit en del av den långsträckta Pojoviken, en del av Finska viken västra del. Längs åar kunde man från Skuru nå långt in i södra Finland. Under arbetet på järnvägen stötte man på träbitar, bland dem ett skulpterat huvud. Det togs tillvara och förvaras i dag av det finländska Museiverket. Det kallas för ”Belätet från Skuru”.
Shigiridolen som den ser ut i dag i Sverdlovsk regionala museum i Jekaterinburg. Statyn är av lärkträd och har en ålder av 11 500 år (Zhilin et al 2018). Den skulle ursprungligen varit 5,3 m hög. Det är mycket möjligt att Belätet från Skuru såg ut på liknande sätt. Foto Wikipedia, Vladislav the Counterfeiter.
I över 100 år låg ”Belätet från Skuru” och skrotade i Museiverkets lådor. Ingen fann det intressant och alla trodde att det möjligen hade tillhört den tidiga samiska kulturen som skulle ha utbrett sig till södra Finland. Men så gjordes en datering av en träskulptur som hittats ungefär samtidigt som ”Belätet från Skuru”, men på andra sidan av Uralbergen. Det förändrade allting. ”Belätet från Skuru” var en del av en ”levande pelare”, som kan ha burit namnet Sampo och som hade ingått i ett väldigt handelssystem, som omfattade Norden, Östeuropa, Sibirien och södra Asien. Men Skuru-Sampo är inte daterad.
Shigiridolen åter hittades år 1894. Guldgrävare höll på att gräva i en mosse nära byn Shigir, 100 km norr om Jekaterinburg, på det finsk-ugriska Mansefolkets marker i mellersta Uralområdet. På 4 meters djup stötte de på träbitar. Arkeologer från universitet i Jekaterinburg var närvarande och tog hand om träbitarna, som alla visade sig vara skulpterade.
Fyndet bestod av tio träfragment. Arkeologen Dmitri Lobanov var den första som insåg att att utgjorde en staty. Under åren som följt har träbitarna på olika sätt kombinerats. Men nu tror man att de bildade en påle.
När Shigiridolen tillverkades utgick man från en stam av ett lärkträd. Först klöv man stammen, sedan snidade man den på båda sidor (se bild länge fram). Resultatet blev en staty som var 5,3 meter hög.
Shigiridolen förvaras i dag i museet i Jekaterinburg (staden där den ryska tsarfamiljen avrättades under ryska revolutionen). Museiledningen tror enligt ett reportage i tidningen Siberian Times att idolen stod lutad mot en bergsvägg med utsikt över den postglaciala sjö, som småningom skulle bli en mosse. Den skulle ha stått med stöd av klippan på samma plats i 20 år. Sedan skulle den ha knäckts av ålder och ramlat i sjön. Där flöt bitarna i ett år för att sedan sjunka till bottengyttjan. Den gav träet en syrefri miljö som bevarade det (Liesowska 2019).
Men det mest anmärkningsvärda är vad som kom fram vid en aktuell undersökning av Shigiridolen, genomförd av två ryska och tre tyska arkeologer. Undersökning av dess ålder visade på någonting förbluffande. Den är c:a 11 500 år gammal. På denna tid finns inte dokumenterat andra statyer i Sibirien eller någon annanstans i Europa, men väl i Västasien, närmare bestämt Anatolien. Det är pelarna i husen i Göbekli Tepe.
Tempelbosättningar
öbekli Tepe (Isterbukskullen) ligger på en bergsrygg 760 meter över havet. Åsen är belägen i sydöstra delen av dagens Turkiet, 12 km sydost om staden Sanliurfa (som ursprungligen benämndes Urfa och under antiken var känd under namnet Edessa). På tre sidor stupar bergsväggarna brant. Tempelbosättningen var tillgänglig endast från ett håll (Schmidt 2000). Den var i bruk från för cirka 11 200 år sedan till för cirka 9 000 år tillbaka i tiden. Den användes alltså i dryga 1 000 år.
I och med att ledaren för utgrävningarna av Göbekli Tepe, den tyska arkeologen Klaus Schimdt, oväntat avled 2014 gick utgrävningarna i stå för en tid. Under den tiden gjordes utgrävningsområdet till ett turistmål. På en brygga av plankor kunde betraktarna gå runt på utgrävningsområdet och betrakta lämningarna från tempelbosättningen. Foto från Internet.
Göbekli Tepe började grävas ut av den tyska arkeologen Klaus Schmidt (1953-2014) år 1996. Han trodde att tempelbosättningen var världens äldsta sakrala anläggning uppförd och underhållen av lokala stammar av jägare/samlare – någonting i stil med vad Delfi och Olympia var i järnålderns Grekland. I Göbekli Tepe skulle inte ha förekommit någon fast bosättning utan stammar sökte sig dit enbart för ritualer och ceremonier. Enligt Schmidt såg det ut som varje hus var ett tempel under bar himmel.
Under Schmidts ledning grävdes det ut cirka 5 procent av Göbekli Tepes tempelbosättningar. I nivå III av det utgrävda området finns byggnader som är ovala och 15 x 10 meter i storlek. Två yttre vallar har byggts runt husen. I konstruktionen ingår ett symmetriskt arrangemang av T-formade monoliter och i mitten av huset två större sådana. Två av byggnaderna uppvisar monumentala stenlagda ingångar (Banning 2011: 621). Klaus Schmidt har undersökt hela området med markradar och funnit spår av cirka 20 sådana tempelbosättningar.
Den kanadensiska arkeologen Edward Banning, professor i antropologi vid universitet i Toronto, Kanada, har specialiserat sig på att undersöka byggnaderna i de tidiga byarna i Västasien och Levanten. I en artikel från år 2011 hävdade han att husen i Göbekli Tepe mera var bosättningar än tempel (Banning 2011). Beaktande att på denna tid var sakralt och världslig endast två aspekter på samma fenomen, är det sannolikt att de bebodda husen även hade rituella funktioner, de fungerade även som ett slags tempel. Därför har jag valt termen tempelbosättningar som beteckning för dessa hus.
I artikeln visar Banning ganska övertygande hur monoliterna fungerade i dessa byggnader. De bar upp takbjälkar. De skulle kanske ha varit övertäckta av någon form av halm från vildväxande gräs. Golven var lagda med bränd kalk uppblandad med lera.
Av särskilt intresse är pelare 18 i hus D i Göbekli Tepe. Denna pelare ser ut att avbilda någon form av levande varelse, troligen en gud eller halvgud (se bild nedan). Det är sådana ”levande pelare” som skulle ha inspirerat till Shigiridolen. Pelare 18 och de andra stod under tak i originellt byggda boningshus som samtidigt var heliga tempel i Göbekli Tepe (Lindgren 2019). Om Shigiridolen utgör ett försök att ta efter Göbekli Tepe kan det eventuellt ha hänt att den också stod under tak och beaktande längden i en hög hall.
Men det är inte troligt att man byggde hallar i västra Sibirien för tiotusen år sedan, om inte annat därför att de skulle ha varit mycket svåra att värma med öppen eld vintertid. Man föredrog att mötas i ombonade tält vintertid. Därför får vi än så länge nöja oss med att gissa att Shigiridolen stod utomhus upprest mot en klippvägg.
Manserna kallar sig själva för mansi. Det betyder detsamma om finskans mies, man, mansperson. Men manserna var länge kända under namnet voguler, ett namn som påförts dem utifrån. Språket kallades för Komi. Men småningom har manserna lyckats hävda sig själva och benämns med sitt eget namn. De är släkt med khanterna på östra sidan av floden Ob. Manser och khanter talade en gång ett gemensamt språk.
En teckning av Vladimir Yakovlevich Tolmachev från det historiska museet i Jekaterinburg år 1914. Den visar sex av de tio träbitar som hittades i en torvmosse vid Shigir i västra Sibirien. Utom huvudet hade idolen tunnats ut till planka, vars delar en gång hängde ihop så att det blev frågan om en trästaty på över fem meter. Båda sidor av plankan är illustrerade med olika slag av geometriska symboler. Gömd bland dessa har ingraverats inte mindre än åtta mänskliga ansikten. Fem går att urskilja på denna bild. Teckning från Wikipedia.
Mannen som synar världen
mansernas mytologi omtalas en gud eller halvgud som går under det märkliga namnet ”Mannen som synar världen” (World Surveyor Man på engelska; Lintrop 1977). Att namnet har någonting att göra med Shigiridolen är sannolikt. Ty samerna kallade den påle som spelade en viktig roll för dem en gång för ”Världens man”.
Detta är en teckning av pelare 18 i inhägnad D i Göbekli Tepe. Den har byggts som om den gestaltade en människoliknande varelse. Den var en av de ”levande pelarna” i Göbekli Tepe. Men notera bältet. Där finns ett H omgivet av två halvcirklar. H-tecknet inom halvcirklarna återfinns i luvisk bildskrift på bronsåldern 6 000 år senare. Det har där kunnat uttydas som betydande ”gud” (Seyfzadeh et Schoch 2019). H:et med halvcirklarna på pelare 18 kan ha signalerat att någon form av semidivin varelse bodde i pelaren (alltså ännu inte ”gud”). Luverna var ett folk som levde samtidigt som hettiterna i Anatolien under bronsåldern. Teckningen har gjorts arkeologen Jens Notroff, som gett sitt benägna tillstånd att publicera den i anslutning till denna essä.
Man kan fråga sig hur manserna för 10 000 sedan skulle ha haft kontakt med Göbekli Tepe. Men för 10 000 – 9 000 år sedan spreds från området runt Kaspiska havet människor från Zarzienkulturen norrut. En grupp slog sig ner söder om Aralsjön och blev utgångspunkten till vad arkeologerna kallar Jangelskajakulturen (Matyushin 2009). Det verkar troligt att det var Jangelskajakulturen som förmedlade kontakterna mellan Göbekli Tepe och länderna kring Ural. Därvid är det troligt att tidigt protouraliskt språk fördes till de blivander manserna och khanterna.
Så småningom fick manserna och khanterna utökade kontakter både väster- och österut, alltså fungerade som mellanhand i handeln mellan Arktis och Sydasien (Pimenoff et al 2008).
Som vi ska se hörde en gudinna till mytologin kring Shigiridolen. Den påträffades på vad som geografiskt är mansernas område. De var ett folk som språkvetarna anser talade ett finsk-ugriskt språk. Manserna hugger ut idoler från träd än i dag (Lintrop 1977). Hos manserna finns också en dikt om en ”gyllene dam”. Hon är klart en mångudinna. Det är möjligt att hon ursprungligen hade en association till Shigiridolen. Så här lyder dikten:
Den äldre systern, Kaltesh den gyllene,
går ut på gården, fäller ut sina flätor -
genom en mynning flyter Obs sju floder,
genom en mynning reser sig sju hav.
Från hennes flätor går natten till gryning,
Från hennes flätor går månen upp.
I ett björkträd bakom huset -
sitter sju gökar med gyllene vingar,
gyllene deras stjärtfjädrar;
sju dagar sjunger de.
Den ursprungliga texten skriven på Mansespråket finns i boken The Great Bear (Den stora björnen) av Vassili Kirillich Nomin. Översatt till engelska av Aado Lintrop. Från engelska överförd till svenska av essäns författare.
Den Gyllene damen behärskar vattnen och styr natten som anstår en mångudinna.
Men hon har också ett annat attribut som gör det möjligt att identifiera henne. Det är att hon avbildas med utbredda ben. Den äldsta avbildningen av henne finns i grottan Shulgan Tash på västra sidan av södra Uralbergen (bilden t h). Det är troligt att man trodde att honung föll från himlen på samma sätt som dagg. Det var bina som samlade honungen, som tilltroddes mäktiga helande egenskaper. Det intressanta är att bilden t h numera har helt försvunnit från webben, troligen för den anses som oanständig. Det är genant att Internets moralpoliser förfalskar historien.
Den Gyllene gudinnan var en höggudinna, något man inte upptäckt i Sverige. I Kalevas egentliga version av Sampomyten är hon som ägare av den märkliga kvarnen Sampo kraftfull och maktlysten, men ingen riktig gudinna. När Väinämöinen och Ilmarinen lyckats stjäla kvarnen, förvandlar hon sig till en örn som flyger ikapp deras skepp; hon är ändå en gudinna. I den andra versionen är hon namnlös men mor till hjälten Lemminkäinen. Han blir mördad i ett bakhåll av Märkä hattu (Våta hatten). Hattar av filt var nyheter på bronsåldern och en person iförd en hög och smal filthatt hade hög status. ”Våta hatten” bär en hatt som utsatts för höstregn; han är det mörka och regniga halvårets gudom. Lemminkäinen åter är en omdiktad version av det ljusa halvårets gudom; i Sverige blev han Balder den vita. Lemminkäinens namnlösa mor samlar ihop bitarna av han sönderstyckade kropp. Med hjälp av ett bi lyckas hon skaffa de himmelska salvor som ger Lemminkänens kropp livet åter. Hon är trots allt en gudinna, om man vet att läsa berättelsen.
Den Gyllene gudinnan med armarna höjda till bön på Besov Nos-udden på östra sidan av den karelsk-ryska sjön Onegan. Bilden av henne är färglagd för att bli tydligare. Hon har utbredda ben som ett viktigt attribut. Hon har huggits in på strandhällen på var sida om en naturlig spricka (det gråa området). I sprickan gjordes troligen offrande, vilket förtydligades genom ristningen. Men tack vare bilden kunde sprickan också tolkas som den heliga påle som hon även var associerad till. Notera de två svanarna vid hennes högra axel; ett av hennes många attribut som himmelsgudinna. Lägg även märke till korset. Det höggs på 1500-talet för att motverka kulten av henne, som sannolikt förekom långt in i medeltiden. Bild Väinö Poikalainen återgiven här med benäget tillstånd.
Denna beskrivning av en kvinna med kunskap och kraft att hela och läka var utvecklad i en version som dyrkades vid sjön Onegan. Det finns en hällristning av henne som är 2,5 meter hög. Folk tycks ha trott om man stod på hällarna vid Onegan, kanske efter en simtur och såg fullmånen gå upp, skulle det ha en helande verkan.
I Sverige är det splittrade bitar av bondestenålderns mytologi om Gyllene gudinna som har bevarats omtolkade. Vi vet att ett av hennes namn var Fulla, men i den bevarade mytologin beskriven som kvinnan som betjänade Odens hustru Frigga. Ty personnamnet Fulla har identisk betydelse med namnet Kyllikki i Kalevala. Men i en myt har hon omtolkats till jätten Tjatse. Denne kan förvandla sig till örn. I den gestalten lurar han Loke att gripa tag i en påle där denne blir fast. En annan aspekt stod Tjatses dotter Skade för. Vid budet om sin fars död iförde hon sig rustning och drog mot Midgård för att hämnas. I överensstämmelse med vikingatidens rättstänkande var gudarna överens om att Skade var berättigad till ersättning för faderns frånfälle. En ytterligare aspekt på Fulla har vi sannolikt jättinnan Gjalp, som i en myt om Tor står med utbredda ben över en älv och urinerar. Detta är en vikingatida vulgarisering av en aspekt på gudinnan som handlar om livgivande vatten.
Spännet från Luristan
åt oss sammanfatta strukturerna i de ovan återgivna myterna:
- Den Gyllene gudinnan var i besittning den ”levande pelaren”, senare utvecklad till en mirakulös kvarn.
- Den ”levande pelaren” troddes, åtminstone i något tidigt skede, ha burit upp himlen, som i själva verket var en aspekt på den Gyllene gudinnan.
- Genom den ”levande pelaren” legitimerade den Gyllene gudinnan handelsreglerna, (affärsjuridiken skulle vi i vår tid säga).
- Den Gyllene gudinnan skänkte välfärd genom sitt sköte (bl a honung).
- Den Gyllene gudinnan kunde förvandla sig till örn.
- Den Gyllene gudinnan hade helande och läkande krafter (troligen genom salvor gjorda från honung).
- Den Gyllene gudinnan var associerad till vatten.
- Den Gyllene gudinnan var måhända ursprungligen en sibirisk mångudinna.
Bronsspänne från Luristan från samlingarna i Koninklijke Musea voor Konst en Geschiedenis, Bruxelles.
Hur den ”levande pelaren” som innehöll ”Mannen som synar världen”, och den Gyllene gudinnan troddes höra ihop finns gestaltat i ett spänne. Det är från Luristan i de västliga Zagrosbergen i Iran någon gång på 800-talet f Kr. Det hade gjutits i brons och skulle troligen säljas till skyterna på de ukrainsk-ryska slätterna. Men det är i själva verket en bild av delar av mytologin kring de pålar som användes vid gåvoutbytet/handeln i Sibirien, Östeuropa och Östersjöområdet.
Överst har vi pålens manliga aspekt, troligen en skytisk motsvarighet till ”Mannen som synar världen”. I Sverige kalladed den ”Skade” men mera exakt ”Skaðin”, d v s ”Skuggan”. Han håller i sin hand två drakar, ursprungligen ormar, som symboliserade tid (genom skuggan från pålen kunde man se tidens gång!). Under Skuggan har vi den Gyllene gudinnan, som uppträdde i olika variationer i olika kulturer. Den här gudinnebilden återger sannolikt skyternas gudamoder Api (Lindgren 2017). Det är hennes upplyfta armar som Skuggan håller i. Lägg märke till att hon har tydligt rundad bak – symbol för hennes fruktbarhetsgivande förmåga. Notera också att benen är åtskilda, en detalj som placerar henne i den östeuropeiska guppen av den Gyllene gudinnan. Hon saknar fötter och har i stället vad som kan vara fiskstjärtar eller ormar till fötter; det var skyternas sätt att knyta an till det övernaturliga. På armar och höfter sitter fåglar, traditionella attribut för himmelsgudinnan.
Denna sammanfattande miniatyrbild av handelspålens mytologi vittnar om att handelsregler måhända med ursprung i Göbekli Tepe, modifierade på mansernas marker öster om Ural, kom att spridas över ett enormt område. Det kan faktiskt inte uteslutas att även kelternas handelsplatser, kallade dunum, var inspirerade av skyternas ställen för handel, som skulle haft någon form av centrum (en påle?) kanske omgiven av hus. De var sammankopplade över väldiga avstånd. På skyternas handelsplatser såldes nämligen inte bara lyxvaror som grekiskt vin utan även silke från Kina!
Till nästa kapitel: Voternas storhetstid
Till Historiemenyn.
PUBLICERINGSHISTORIA: Utlagd på nätet 2020-12-18. Layouten uppdaterad 2023-07-14.
Referenser:
Bailey 2000: Douglass W. Bailey: Balkan Prehistory - Exclusion, Incorporation and Indentity. Routledge
Banning 2011: Edward B. Banning: So Fair a House: Göbekli Tepe and the Identification of Temples in the Pre-Pottery Neolithic of the Near East. Current Anthropology, Vol. 52, No. 5 (October 2011), pp. 619-660.
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates i verket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Campbell 1974: Joseph Campbell: The Masks of God - Occicental mythology. Först publicerad i USA 1964. Första brittiska upplagan 1974.
Carpelan 2006: Christian Carpelan: On Archaeological Aspects of Uralic, Finno-Ugric and Finnic Societies before AD 800. Artikel i boken The Slavicization of the Russian North. Mechanisms and Chronology. Redaktör Juhani Nuorluoto. Slavica Helsingiensia 27.
Gimbutas 1982: Marija Gimbutas: The Godesses and Gods of Old Europe: Myths and Cult Images. Först utgiven 1974, omtryckt 1982.
Huurre 2009: Matti Huurre: 9000 vuotta Suomen esihistoriaa. (9000 år finsk förhistoria). Otava.
Larsson 2009: Åsa M Larsson: Breaking and Making Bodies and Pots. Material and Ritual Practices in Sweden in the Third Millennium BC. Department of Archaeology and Ancient History. Aun 40. 493 pp. Uppsala. 978-91-506-2092-4.
Liesowska 2019: Anna Liesowska: New Theories on the Shigir Idol Paint A Surprising Picture of its Life. Siberian Times / Ancient Origin (https://www.ancient-origins.net/news-history-archaeology/shigir-idol-theory-0011606)
Lindgren 2019: Sören G Lindgren: Den Stora Våren: Kapitel 6. Nytänkandet i handels spår. http://www.hypertexter.se/BigSpring_06.htm
Lintrop 1977: Aado Lintrop: The Mansi - History and Present Day. Institute of the Estonian Language. http://www.folklore.ee/~aado/rahvad/mansingl.htm
Matyushin 1986: G Matyushin: The Mesolithic and Neolithic in the Southern Urals and Central Asia. Kapitel 10 i antologin Hunters in Transition.
Mesolithic Societies of Temperate Eurasia and their Transition to Farming Redaktör Marek Zvelebil. Cambridge University Press.
Menotti & Korvin-Piotrovskiy 2012: Francesco Menotti and Aleksey G. Korvin-Piotrovskiy (redaktörer): The Tripolye Culture Giant-Settlements in Ukraine: Formation, Development and Decline. Oxbow Books.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea (Silvervitt). Översatt från estniska till finska av Eva Lille. Gummerus 2006
Osipowicz et al 2017: Grzegorz Osipowicz , Henryk Witas, Aleksandra Lisowska-Gaczorek, Laurie Reitsema, Krzysztof Szostek, Tomasz Ploszaj, Justyna Kuriga, Daniel Makowiecki, Krystyna Jedrychowska-Danska, Beata Cienkosz-Stepanczak: Origin of the ornamented bâton percé from the Golebiewo site 47 as a trigger of discussion on long-distance exchange among Early Mesolithic communities of Central Poland and Northern Europe. Plos One, October 4, 2017 https://doi.org/10.1371/journal.pone.0184560
Pettersson & Wikell 2013: Mattias Pettersson & Roger Wikell: Tidigmesolitiska säljägare i Tyresta för 10 000 år sedan. Späckbetong, gråsäl och tomtning på en kobbe i Ancylussjön 120 km från fastlandet. Fornvännen 2013, s. 73-92.
Pimenoff et al 2008: Ville N Pimenoff, David Comas, Jukka U Palo, Galina Vershubsky, Andrew Kozlov and Antti Sajantila: Northwest Siberian Khanty and Mansi in the junction of West and East Eurasian gene pools as revealed by uniparental markers. European Journal of Human Genetics (2008) 16, 1254-1264.
Schmidt 2000: Klaus Schmidt: Göbekli Tepe, Southeastern Turkey. A Preliminary Report on the 1995-1999 Excavations. Paléorient, 2000, vol. 26, n°1. pp. 45-54.
Seyfzadeh et Schoch 2019: Manu Seyfzadeh and Robert Schoch: World's First Known Written Word at Göbekli Tepe on T-Shaped Pillar 18 Means God. Archaeological Discovery, 2019, 7, 31-53.
Vikstrand 2001: Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 77. Studier till en svensk ortnamnsatlas 17. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för Svensk Folkkultur.
Zhilin et al 2018: Mikhail Zhilin, Svetlana Savchenko, Svend Hansen, Karl-Uwe Heussner and Thomas Terberger: Early art in the Urals: new research on the wooden sculpture from Shigir. Antiquity Volume 92, Issue 362 April 2018.
Zvelebil 2006: Marek Zvelebil: Mobility, contact, and exchange in the Baltic Sea basin 6000-2000 BC. Journal of Anthropological Archaeology 25 (2006) 178-192.
Bilder och texter får inte lånas utan tillstånd. Citat ur texter är tillåtet med angivande av källan.