Voternas storhetstid

är det senaste istida maximumet tog slut och inlandsisen började dra sig tillbaka fanns ännu inte någon Östersjö eller Östersjöområde. Däremot uppstod snart en sötvattensjö vid foten av den smältande isen. Den sträckte sig från Sverige hela vägen norr om Uralbergen ända till floden Jenisejs mynning i västra Sibirien. I sjöns mineralrika vatten trivdes fiskar i stora mängder och de jagades av fåglar, sälar och valrossar. Människor anpassade till arktiska förhållanden utnyttjade möjligheten att försörja sig på rikedomen i detta vatten och längs det färdas västerut (Rootsi et al 2004, Mittnik et al 2018). I näverkanoter paddlade de till europeiska Ryssland där fynd från deras läger påträffats söder om Arkangelsk. Men de spreds även till Finland och norra Sverige. I Sverige hittades nyligen två läger i Kaunisvaara i Pajala med en ålder av 11 000 år (Östlund 2009). Språkhistoriskt bekräftas denna tidiga invandring från Sibirien. Hydronymer som sjöarna Inari, Saimaa och Päjänne i Finland (Kallio 2004) döptes sannolikt av de sibiriska immigranterna samt troligen också Lule- och Umeälvarna i norra Sverige.

Utbredningen av den euroasiatiska isskölden för ungefär 12 000 år sedan. Strax nedanom isen låg en långsträckt sjö, som norr om Ural förde den västsibiriska issjöns vatten västerut. Hela systemet tömde sig i Atlanten vid Billingen i västra Sverige där det fanns ett vattenfall större dagens Niagara. Denna märkliga issjö började växa fram i och med inlandsisens reträtt från bl a norra Tyskland. Karta hypertexter.se efter Poikalainen 2001, med benäget tillstånd.

De samiska språken tillhör familjen finsk-ugriska språk. Men de har alla ett substratum från vad som sägs vara ett okänt tungomål. Finskan har ett ord besläktat med svenskans ord för vatten, nämligen vesi. De olika samiska språken har varianter på ordet čáhci (uttalas ”tjah.tsi”), som också betyder vatten. Detta ord och några till i de samiska språken skulle alla komma från det språk som immigranterna från Sibirien använde. Olika slag av vattennamn med detta ursprung finns också över större delen av västra europeiska Ryssland. Det verkar troligt att namnet på den stora floden Volga kommer från detta språk (Lindgren 2019a). Vi kommer här att kalla det för tjudiskt efter folknamnet tjuder. Etnonymen tycks först ha använts av slaverna som benämning på det folk de mötte när de trängde norrut. De ursprungliga tjuderna assimilerades av slaverna varefter de började kalla finnar och ester för tjuder.

Rekoloniseringen söderifrån

Ungefär samtidigt med invandringen från öster började jägare/samlare, som genomlevt det istida maximumet i det franco-kantabriska refugiet, söka sig mot nordost, mot Centraleuropa. Enligt den engelsk-tjeckiska arkeologen Marek Zvelebil inleddes rekoloniseringen av Europa därifrån för 14 300 år sedan (Zvelebil 2008). Nästan tusen år senare hade de nått Östersjöområdet. Det har kunnat fastslås genom upptäckten av Hamburgerkulturen (13 500 — 11 100 före nuet). Härifrån skulle jägarna ha spridits åt väst och öst. I väst utvecklades en lång rad kulturer som Tjongerkulturen i Holland och Belgien och den senare Cresswellkulturen i England. I öst uppstod Ahrensburgkulturen (12 900 — 11 700 före nuet) strax nordost om den nuvarande staden Hamburg. Nu förhåller det sig så att arkeologerna med kultur avser stensmidesstil. Men i fråga om skillnaden mellan Hamburger- och Ahrensburgkulturerna skulle det ha förelegat en verklig social olikhet – Hamburgerkulturen skulle närmast vara ett säsongläger medan Ahrenburgkulturen var, förslagsvis, ett organiserat ceremonicentrum i stilen från gravettienkulturen från tiden före det istida maximumet.

Det innebar troligen att en prästfamilj var fast bosatt i centret. De omgavs av tjänare av olika slag, inte minst ett lag av jägare som såg till att familjen hade kött till måltiderna. Ett viktigt inslag i verksamheten i ett ceremonicentrum var kontakt med andra centra och utbyte av gåvor och information. Man främjade också etablerandet av nya centra, först i Polen, där Swiderienkulturen uppstod. Nästa steg var ett grundade av ett centrum på den nuvarande ön Fyn, men då fanns ännu inte det danska sunden. Kring detta centrum skulle Maglemosekulturen (10 400 — 8 000 före nuet) växa fram. Jägare tillhörande det hittade till de utkanter av södra Sverige, som inte bara befriats från inlandsis utan även stigit ur havet.

Andra grupper sändes norrut utmed Norges kust. I trakten av Bergen stötte de ihop med tjuder, som tagit sig söderut i näverkanoter (Günther et al 2018). De två grupperna skulle ha smält ihop och gett upphov till Fosnakulturen (10 300 — 8000 före nuet) (ibid). Den spreds in i mellersta Sverige. Hur skickliga männen från denna kultur var att färdas över vatten framgår att de för 10 000 år sedan paddlade 120 km över öppet hav till Södertörns skärgård för att jaga säl (Pettersson & Wikell 2013).

Flera olika kulturer

Från Swiderienkulturen åter skulle ha organiserats grundandet av ett ceremonicentrum i norra Lettland i Zvejnieki (gravfältet har upptäckts inte själva centret). Ytterligare ett centrum kan ha inrättats nära den nuvarande staden Narva i östra Estland. Den skulle ha betjänat jägarna längre österut i dagens Ryssland. Även i Finland grundades ett center någonstans i sydvästra Finland, men dess plats måste ha flyttats alltefter den kraftiga landhöjningen blottade nya stränder. Detta center skulle ha ”betjänat” Suomusjärvikulturen (6 500 — 3 000 f Kr), som omfattade större delen av södra Finland. Norr om dem strövade de tjudiska jägarna, som länge uppfattades som samer. Hur samarbetet mellan Suomusjärvikulturens människor och tjuderna utvecklades är outforskat men enligt en genetisk undersökning skulle de söderifrån komna jägarna ha haft mörk hy men blå ögon medan tjuderna ljusare hy men bruna ögon (Günther et al 2018). Den baltiska delen av denna rekolonisering kallas för Kundakulturen (10 500 — 7000 före nuet).

Men rekoloniseringen av Europa var en process som också påverkade världen utanför vår världsdel. Från Asien fortsatte att vandra in människor i Europa. Längs Volga kom människor från Jangelskajakulturen från den stora sänkan söder om Aralsjön. De hade troligen med sig början till de finsk-uraliska språken. De etablerade handelsstationer, som liknade ceremonicentra, en vid Samara vid nedre Volga, en annan där Moskovafloden faller in Volga, Butovokulturen, en tredje vid sjön Onegan (även där är endast gravfältet bevarat). Rimligtvis handlade det här främst om import av valrosselfenben till Baluchistans kulturkomplex i bl a Iran (Lindgren 2018).

Golebiewostaven

Men bl a ceremonicentret vid Onegan bedrev handel också med Polen och troligen även Maglemosekulturen. Det framgår av ett fynd i Polen.

Staven av renhorn påträffad i Golebiewo i centrala Polen. I övre ändan av staven har borrats ett hål som i de kommandostavar som prästerna bar i gravettienkulturen före den sista stora nedisningen. Men Golebiewostaven har också ett mönster på ena sidan som kanske försöker beskriva månens skeden. Bild efter B Kowalewska i Osipowicz et al 2017.

Fyndet går under namnet Golebiewostaven. Den är 30 cm lång. Den har i troligen övre änden ett borrat hål som är 16 mm i diameter (Osipowicz et al 2017). Den har daterats till för 8 790 ± 50 år sedan (ibid). Den har vidare en dekoration i form av tio snedställda trianglar skuggade av 4-6 streck (ibid). Denna dekoration kan vara frågan om ett sätt att beskriva en måncykel. I de tidiga jordbrukskulturerna i Mellersta östern gjordes detsamma i form av horisontella sick-sacklinjer: ungefär som vvvvv. Från Maglemosekulturen i Danmark finns en ristning som visar denna sick-sacklinje vertikalt (Yxan från Ryemarksgaard). Den som snidade dekorationen på Golebiewostaven verkar ännu inte ha känt till den nya konventionen för att uttrycka tidscyklar i form av sick-sacklinjer.

Golebiewostaven är emellertid ett av flera fynd av samma typ, huvuddelen från Tyskland, Danmark och Skåne. Det tyder på att stavarna användes som ett slags legitimering, en primitiv form av identietshandling, vid handelsexpeditioner (ibid). Tyvärr går det inte att säga hur regelbundna de var – kanske var det bara frågan om en per generation. En undersökning med hjälp av analys av bevarade syreisotoper i staven och analys av vattnen i Finland och ryska Karelen pekar på att Golebiewostaven snidades av renhorn någonstans i detta område (ibid). Det sannolika ursprungsplatsen är ceremonicentret vid Onegasjön. Detta centrum tycks ha haft sin huvudsaklig handelskontakt med Butovokulturen vid Volga (och därifrån vidare österut). Men i mitten av mesolitikum sökte sig en handelsexpedition till centrala Polen. Förmodligen var det inte frågan om en ensam kontakt, utan fyndet ingick som ett led i en serie.

Zvelebil kompletterar med att framhålla att långdistanshandel inom Östersjöområdet blev allt vanligare mot slutet av mesolitikum. I den ingick distribution av grön skiffer och flinta från Karelen över Finland, nordvästra Ryssland and östra Baltikum; bärnsten från södra och östra baltiska kusten över nordvästra Ryssland till Finland och vidare till Mälardalen och Södermanland i Sverige. Flinta från Valdaibergen i västra centrala Ryssland transporterades till nordvästra Ryssland, till östra Baltikum och Finland. På samma sätt flyttades flinta och bärnsten från södra Sverige till landets norra delar, pimpsten får norra Norge till andra områden i Skandinavien och sälolja och andra produkter från Östersjöns kustområdena och de stora Östersjö-öarna till norra Polen och andra delar av norra Europa (Zvelebil 2006: 183).

Näverkanoter

Sannolikt ingick bland varorna uppräknade ovan även tyger vävda av nässelfiber, ju mjukare dessa fiber hade gjorts desto mer efterfrågade var de (de värmde under de egentliga klädesplaggen av skinn eller läder). Men spåren av dessa tyger och övrig klädsel liksom av de båtar i vilka varorna transporterades är försvunna. Bara paddelåror har påträffats. Vi kan gissa att man dels använde stockkanoter, som tyvärr inte tålde grövre sjö, och sedan äspingar, även de stockbåtar men mjuka och tillverkade med mer avancerad teknik. Äspingarna klarade hård bris.

På bottnen i vattnen utanför Helsingfors har påträffats en äsping som var 7 meter lång. Den var urholkad av en tallstam. Den var 60-75 cm bred. Skrovet hade en tjocklek som varierar mellan 1,5 och 2 cm. Relingen har utformats med en kraftig list på insidan, under vilka tofterna eller tvärbalkarna som spänt ut båten kilats fast (Hallgren 2008: 53). Äspingen kan ha slitit sig i hård vind och förts ut på fjärden utanför den korta udde, som Helsingfors bestod av just före bondestenåldern. Där vattenfylldes kanoten och sjönk.

Ser man till bronsåldern så är det intressanta att i det bevarade bildmaterialet fanns det två typer av flytetyg. Det ena avbildades på ristningarna och visade långa smala kanoter för persontransporter. Men i skeppssättningarna avbildades breda båtar, nästan skepp. Vi kan misstänka att modellerna för de sistnämnda användes för varutransporter. Det kan hända att de först gjordes genom att en stomme av träribbor kläddes med björknäver. Det var alltså frågan om näverbåtar. Sedan ersattes nävern av skinn och till slut av läder (som i moderna tider på sina håll som Polen och Irland ersattes av presenning). Båtarna blev stegvis bredare efterhand som tekniken att foga ihop skarvarna så de inte läckte utvecklades.

Den svenska arkeologen Roger Wikell (1965-2019) skrev en briljant artikel om en seglats med en rekonstruerad vikingatida knarr genom Södertörns skärgård. Där konstaterade han: ”Det har sedan urminnes tid funnits koder för hur man uppträder i skärgården och vid främmande kust, både för sin egen och för andras säkerhet. Vaksamhet och rätt uppträdande var nyckeln till ett lyckligt slut, och eftersom "rätt satt i spjutstångs ände" kunde man aldrig sänka garden.” (Wikell 2010).

Neolitikums handel

Med jordbrukets införande i Europa och dess fortsatta spridning mattades människornas rörlighet. Men behovet att hålla kontakt och delta i utbyte hade ett flertal sociala orsaker. En av dem var att uttrycka identitet och betona socialt sammanhang och solidaritet. En annan orsak var att använda exotiska artefakter för att symbolisera social status. En tredje var att genom handeln förstärka släktband och underlätta äktenskap (Zvelebil 2006: 183). Men därtill kom att jägare/samlare levde kvar förvånansvärt länge i norra Sverige, i norra och östra Finland och i östra Baltikum. Men jakten kommersialiserades, som framgår av påträffade slaktplatser, och ett tidigt användande av keramik (c:a 4 400 f Kr) gjorde transporterna av inte minst sälolja lättare (ibid).

Situationen ledde till att nya lösningar uppfanns. I Östersjöområdet växte fram ett speciellt handelssystem bland de tidiga jordbrukarna med början kring 3 900 f Kr. Det beskrivs av arkeologerna som att den kamkeramiska kulturen spreds till Finland och Baltikum och den gropkeramiska kulturen till Sverige (Carpelan 2006). Det verkar ha varit idéer från västra Sibirien som tillämpades när handelsplatserna vid bondebygderna inrättades. En påle, som var skulpterad så att den upplevdes som levande, restes i det angivna området och genom en ceremoni eller ritual invigdes marknadsplatsen som helig (se detaljer föregående kapitel). Det innebar också att en särskild uppsättning av regler (en tidig handelsjuridik) måste följas på denna plats. Bygdens hövding eller en handelsman som slagit sig ner som bonde i någon by ansvarade för handelsplatsen.

Formerna okända

Mellan jägare/samlare och bönder skedde en handel omfattande bärnsten, flinta, grön och röd skiffer. Men handeln omfattade också boskap, prydnadsföremål, metallföremål, polerade stenar och efterhand koppar- och bronsyxor och andra föremål från områdena utanför norra Europa (Zvelebil 2006: 185).

Hur sedan handeln skedde på de nyinrättade handelsplatserna är okänt. Vi ska inte tro att dessa handelsplatser såg ut som de marknadsplatser med rader av stånd som vi har i arv från romartiden. Kanske kom kringresande handelsmän dit med oregelbundna mellanrum och erbjöd sina varor i samtal med hövdingen eller platsens ansvarige. Kanske tillhandahölls också någon form av underhållning som recitation av berättande dikter. Det var rentav möjligt att dansöser och akrobater uppträdde och det hölls tävlingar i spjutkastning (som fynd i Holland pekar på). På denna tid fanns inga pengar så bönderna bytte sig till varorna mot t ex djurhudar, skinn, pälsverk, kött och säd (handelsmännen måste ju också äta). Men vad bönderna köpte vet vi inte riktigt men troligen var det användbara och/eller vackra stenar (flinta, grön och röd skiffer), speciella träslag (som sibirisk tall), bärnsten från Baltikum, och så småningom även koppar från Ural (Carpelan 206:85) samt salt från Kukuteni-Tripylje-kulturen i sydöstra Europa. Sannolikt spelade även textilier av olika slag en mycket viktig roll. Man gick ännu länge i läderkläder, men under lädret behövdes tyg, särskilt vintertid. Länge vävdes tyger av nässelfiber, men i Gamla Europa började man i stor skala använda hampa och linne. Därifrån hämtades sannolikt stora mängder av textilier till prästerna och framväxande storbönder. Frågan är om detta skikt använde importerade tyger att vintertid täcka de kalla golv av jord som var de vanliga i husen. Troligen kom senare också bomullstyger från den centralasiatiska Margianakulturen (c:a 4 400 - 3 900 före nuet) via Andronovokulturen norr om den. Men alla spår av textilier tycks ha försvunnit.

Redan från början var långväga handel inte ovanlig. Under mesolitikum (10 000 – 4 000 f Kr) fördes från Östersjöområdet valrosselfenben och sälolja till Kaspiska havet. Kamkeramikerna i Finland hämtade sten från Ural. Så fortsatte det. När stenåldern började övergå i bronsålder vet vi att karelarna var aktiva i handeln med Andronovokulturen vid Kaspiska havets östra kust. Denna kunskap har vi tack vare fynd av keramik av det grova slag som tillverkades av nomaderna i denna kultur (Huure 2009). Det kan misstänkas att voterna i sydöstra delen av Finska viken också var mycket handelsaktiva, men inga mera omfattande utgrävningar ha gjorts i deras gamla kärnområde, så arkeologisk kunskap föreligger inte. Däremot finns det lingvistisk kunskap, vilket dock inte räknas som avgörande, men är det ändå i detta fall där den arkeologiska saknas!

Voterna pelarens tillbedjare

Det har föreslagits att toponymen Viru skulle vara utvecklad från forngermanska vaeruld, ”mansålder”, överblickbar tid. Denna uttydning lades för första gången fram av professorn i finska språket vid Helsingfors universitet, E N Setälä (1864-1935), i boken Sammon arvoitus (Sampos gåta) år 1932. Att han kom till denna slutsats kan ha att göra med att pålen kallas för ”Världens man” i den samiska kulturen. Men det samiska namnet är en omdöpning av ett äldre namn, som troligen var mansernas ”Mannen som synar världen”. Med det visste inte Setälä utan förslog att namnet skulle vara germanskt inspirerat och kommit med katolska missionärer i början av medeltiden. Men då talade skandinaverna redan om Eistland. Finländarna däremot använde samtidigt ordet ”Viro” för detta land och etnonymen ”virolaiset” om dess befolkning. Från finländskt perspektiv var hela norra Estland Viro, och det långt före Eistland fick genomslag. Setälä skrev på en tid då man antog att de historiska tidsavstånden var relativt korta. Därtill trodde man på denna tid att Sverige alltid hade varit ett inflytelserikt land som under stormaktstiden. Numera har det börjat bli allt tydligare att t o m bronsåldern kom en stor del av inflytandet till Mälardalen österifrån (Larsson 2009), från bl a ”Viru”. Vi kan också konstatera att ”vaeruld” var ett ord av det generaliserande slaget som kom till tidigast på äldre järnåldern. Viru/Viro är sannolikt betydligt äldre.

En möjlig förklaring kunde vara den handel, som kamkeramikerna organiserade runt Finska viken och som sträckte sig över hela östra delen av Finland ända till Lappland i norr. Den hade som ett av sina centrum just trakten kring dagens Narva (ett annat centrum, som bedrev handel med finska inlandet kan ha varit Pojo, ett tredje som odlade kontakter västerut, kan ha varit Ösel och ett fjärde låg sannolikt vid Rigabukten och skötte handeln mot söder). I själva verket är det möjligt att kamkeramikernas namn på sig själva kan ha varit just vadjakkot. En lång räcka ortnamn i Finland pekar i den riktningen. Möjligheten bekräftas även av det förhållandet att samernas äldsta kända, men numera bortglömda, namn på sig själva,*vuow'jos, tros vara härlett från vadjakko (Itkonen et al 1975: uppslagsordet vatja) – de hade tagit över voternas kultur och därmed identitet och namn.

Viru = 'hemma'?

Den svenska formen av etnonymen ”voter” kommer, troligen via ryskan, från voternas eget namn på sig själva. Det var vadjakko. Det har i sin tur sitt ursprung i det votiska ordet vadda (Itkonen et al 1975: uppslagsordet vatja). Det har innebörden kil. För att få en stor, hög påle, en stång, att stå rak är det nödvändigt att eventuell lutning korrigeras genom kilar vid foten. Kanske sade man att man därvid ”spände” pålen (se längre fram i kapitlet). Den votiska kilen skulle då kunna tolkas som det grundläggande stödet för pålens raka, ”spända” upprättstående. Voterna skulle ha varit pålens stödjare eller upprätthållare eller, religionshistoriskt, tillbedjare.

Det var på stenåldern och länge under bronsåldern ovanligt att en grupp av människor med ett eget språk benämnde sig annat än ungefär ”landets människor, de egna,” alltså egentligen ”vi som bor här”. Voterna verkar ha inspirerats till att uppleva sig som särskilda och utvalda i sin kult av den gyllene gudinna som pålen var associerad till och som de trodde sig dyrka bl a genom att bedriva handel. Eftersom handeln organiserades från fornborgen Joaorg, var det personerna här som upplevde sig som de viktigaste. De hade bl a därför ett eget namn på sitt land, nämligen just Viru! Det kan ursprungligen ha betytt ”världen” i betydelsen ”det existerande” (Itkonen et al 1978: uppslagsordet Virokannas). Viro som ”den existerande verkligheten” kan ha betytt detsamma som ”hemma” för de kringresande handelsmännen.

Setälä har rätt i att Viru var associerat till den påle eller stång, som spelade en central kultroll hos kamkeramikerna. Dess föregångare har vi beskrivit i essäns första kapitel. Vi vet vad dessa ”levande pålar” kallades: Virukannas i Estland, Sampo i Finland och Skaðin i Sverige. Dessa teonyma beteckningar har sitt ursprung i slutet på bondestenåldern för ungefär 5 500 år sedan! De utgör en grupp av namn som är en av de äldsta i Norden.

Pålen vida spridd

Idén med den ”levande pålen”, som först dokumenterats på Mansifolkets marker öster om Ural, lämnade ett kraftigt avtryck på norra Europa. I Bretagne tycks den den ha representerats av vad som i dag kallas den stora, sönderbrutna menhiren (Le grand menhir brisé). Den slog troligen i marken i början på 1700-talet under ett jordskalv, men under de årtusenden som den stod upprätt reste den sig till en höjd av 18,5 meter. Romarna måste importera obelisker från Egypten för att överträffa den höjden. Denna menhir var troligen associerad till hjälten Kai Hir Din (Sir Kay i den engelska Arturlegenden). Saxarnas ”levande stång”, Irminsul (Stora sylen), fälldes av Karl den store i slutet av 700-talet i samband med ett krigståg. Senare under medeltiden återuppstod traditionen med den ”levande pålen” i form av de Rolandstatyer som de mäktiga handelsstäderna lät uppföra för att markera sin frihet (Lindgren 2019). Har man inte insett att de tidiga kulturtraditionerna länge var få och smala, varför de kunde råda i årtusenden, är det svårt att tro på denna långa tradition (men vi står närmare bondestenålderns andliga arv än vi vill tro).

Kukuteni-Tripylje-kulturen

En del av ett ornament på en vas från Kukuteni-Tripylje-kulturen. Upptill och nedtill finns en bård med en sick-sacklinje, som avbildar måncyklernas tid. Från dem går ut i trianglar ödets nät. Stora röda ormar, som är hårt stiliserade slingrar sig kring ögon, avbildande dagen, som ju är den tid då ögat kan se. Nedtill finns utdragna svarta halvcirklar, som står för nätterna, som dock lyses upp av fullmånens ringar i rad, allt lika omslingrat. Man trodde att det var ormarna som med sina rörelser drev fram växlingen mellan natt och dag. Bild från Internet.

Kukuteni-Tripylje-kulturen (c:a 6000-3500 f Kr) utgjorde den östligaste delen av den första jordbrukskulturen i Europa, den som växte fram på Balkan med början kring 7 000 f Kr. Den omstridda, litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas (1926-94) kallade den för Gamla Europa. Kukuteni-Tripylje-versionen var i många avseenden speciell. Bönderna bodde i stora byar, för att inte säga städer (med över 10 000 invånare). Efter ungefär 60-80 år brändes byn och befolkningen flyttade till en ny bosättning. Deras kultur skilde sig från det övriga Gamla Europa genom att den hade kontakter med nomaderna på de ryska slätterna och sannolikt också med Östersjö-området.

Kukuteni-Tripylje-kulturen var tvingad till detta eftersom den inte hade andra egna naturtillgångar än källor varifrån man kunde utvinna salt. Dess ledare måste köpa skinn och pälsverk från först nomaderna på slätterna och när man upptäckte de tjockare arktiska pälsverken även från jägarkulturerna i Östersjöområdet. För de inhandlade skinnvarorna betalade man med olika slag av textilier, hampa, linne men kanske även ylletyger, och förstås också salt. Skinnen såldes sedan av Kukuteni-Tripylje-ledarna vidare söderut och för dem köpte man olika slag av metaller, koppar från Vinįakulturen i nuvarande Serbien, guld från Varnakulturen i Bulgarien (Gimbutas 1982; Bailey 2000; Bonsall 2008; Menotti & Korvin-Piotrovskiy 2012).

Hällristning från Lökkeberg i Bohuslän. Det är den övre figuren som avbildar mytologin kring kam- och gropkeramikernas stång. En örn bär iväg med pålen vid vilken klamrar sig fast en man och en stor orm.

Gamla Europa var sammansatt av lite olika kulturer. Vinçakulturen (4500-3000 f Kr) i nuvarande Serbien bär i sina gudastatyetter tydliga spår av den äldre natufiska kulturen i Levanten. Varnakulturen (4400-4100 f Kr) i nuvarande Bulgarien hade föreställningar som var besläktade med den senare nordkaukasiska Majkopkulturen (3700-3000 f Kr), framförallt att himlen symboliserades av en tjur. Kukuteni-Tripylje-kulturen (5500-2750 f Kr) i sin tur hade tagit intryck av föreställningsvärlden österut, där mångudomar spelade en viktig roll. Men ännu viktigare var förklaringen till dygnets växlingar. Som man kan se av ornamentet ovan trodde man i Kukuteni-Tripylje-kulturen att det var en stor orm som med sina slingranden fick dag att växla med natt. Voternas påle symboliserade också denna orm.

Det sistnämnda påståendet bekräftas av en hällristning från Lökkeberg i Bohuslän (bilden t h). Där ser vi en örn som har gripit tag i en påle. I den hänger en man och en stor orm. Kräldjuret skulle vara en symbol för dygnets växlingar, mannen är Skaðin, Skuggan, som var pålen/stångens levande manifestation. Örnen skulle vara himmelsgudinnan i aspekten av världsordningens beskyddare. Detta skulle vara den världsbild som gropkeramikerna spred över östra och södra Sverige med sin handel och som kom att i delar leva kvar in i vikingatid (som t ex föreställningen om Midgårdsormen).

Estlands celesta orm

Kamkeramikernas budskap i Finland och Baltikum verkar att ha varit lite annorlunda. Visserligen är ett av de äldsta konstfynden i Östersjöområdet en stav formad som en orm. Det har gjorts i Tõrvala strax öster om Narva. Som den amerikanska religionshistorikern Joseph Campbell har visat är ormen ett av de tidigaste neolitiska attributen till mångudinnan (Campbell 1974). Han visar också med bilder från de tidiga jordbrukskulturerna att ormen även var associerad till livets träd, axis mundis (världsaxeln) o s v. Den associationen finns bevarad i hällristningen från Lökkeberg. Men i estnisk mytologi kom emellertid ormen att få en celest association. Lennart Meri refererar till flera myter och berättelse om en himmelsk orm med ett glödande eller brinnande huvud och en lång rak eller ringlande kropp. Han menar att det är folkminnet av asteroiden som exploderade ovanför Ösel, kanske under bronsålder (Meri 1983). Men de estniska geologerna ha hittat åtminstone fyra nedslagskratrar på det estniska fastlandet från de senaste 10 000 åren.

Campbell visar också att ormen småningom avlöstes av vildsvinet. Det skulle var vildsvinet som tog över och skyddade pålen. Den tanken skulle ha överförts till samhället och dess människor. Men vildsvinet hade också en negativ sida. Den kunde växa i storlek och blev ett hot mot människorna (troligen för att de inte skötte sig, vi skulle säga syndade). Hur som helst utkämpas i folksånger en kamp mellan ett jättevildsvin och en lokal hjälte. Denne lyckas döda vildsvinet. Det som i sammanhanget är det intressanta att när vildsvinet dräpts flyr en gud eller demon vid namn Virukannas upp i en grantopp (Meri 1983).

Vad gäller det märkliga namnet så föreslog den ovannämnda Setälä att den senare halvan av ordet, -kannas, betydde påle. Det kan ha varit företeelsens funktion men idéhistoriskt är -kannas mera komplicerad. Under seklerna efter 3 900 f Kr fanns det i länderna runt Östersjön betydligt fler sjöar än nu – många av dagens kärr och myrmarker var då ofta ännu sjöar eller träsk. Näsen mellan vattensamlingarna utgjorde säkra gångvägar på denna tid. Det svenska ordet ”näs” motsvaras i finskan av just kannas (Karelska näset = Karjalan kannas). Pålen som kamkeramikerna reste på sina handelsplatser uppfattades i överensstämmelse med geografin i tiden som ett näs, som överbryggande ett avstånd. Vad var detta avstånd?

Gemensamt kulturarv

På Setäläs tid trodde man att förhistoria och historia omfattade en tid av ungefär 6 000 år. Men sedan dess har kronologin kraftigt skjutits bakåt samtidigt som kulturperioder mycket långt tillbaka i tiden har grundligt studerats. Första halvan av ordet viru- skulle, som sagt, Setälä ha velat härleda från det forngermanska ordet för världen, vaerald. Men det är troligare att viru- kommer av en fornvotisk version av det finska ordet virittää eller dess vepsiska motsvarighet viritada, spänna (t ex spänna pilbågen; Itkonen et al 1978, uppslagsordet virittää). När man reste en påle behövdes kilar som ovan antytts för att få den att stå rak. Man skulle ha sagt att man ”spände pålen”. Virukannas skulle alltså betyda ”det spända näset (till himlen)”. Det är inte säkert att pålen också bar gudinnans namn, men den var klart associerad till henne eftersom det var hon som legitimerade de rådande handelsreglerna genom pålen.

Ännu på den tidiga bondestenålderns tid uppfattades himlen som platt. Senare under bronsåldern, när man insett att den kunde ses som kupad, blev gudinnan enligt det finska eposet Kalevala Pohjan Akka (Vikbottnens, alltså Kupans, gudinna). Kvar vid pålen blev halvguden Virukannas. Han skulle vara identisk med den skandinaviska Skaðin (och troligen också den äldre Arturlegendens Kai Hir Din). Toponymerna Skandinavien, Skåne och Viru/Viro skulle alltså ha ett gemensamt idéhistoriskt ursprung.

I Sverige finns ett antal ortnamn av intresse i sammanhanget. Det är variationer på namnet Skædhvi. De förekommer mest i Mälardalen och lite i Östergötland, namn som Skedvi, Skedviby, Skadevi, Skäve m fl (Vikstrand 2001). De påträffas ofta centralt i bygderna (ibid). Ett tidigt förslag till förklaring har varit att platserna varit ägnade för kult av gudinnan Skade. Men någon sådan gudinna har inte funnits utan namnet är från en jättinna som skapades någon gång på järnåldern. Detta namn var i sin tur trolighen en härledning av vår vän Skaðin. Därför är det sannolikare att i ortnamnen kring Skædhvi har förleden någonting att göra med fornsvenskans *skaid, som betydde bräde (ibid). Namnet kan ha kommit från en träinhägnad, med vilken gropkeramikernas handelsplats en gång avgränsades. I detta område skulle förutom den ”levande pelaren” ha funnits ett hus där handelsmännen övernattade (och under den snörkeramiska kulturen kan ha kommit till ett andra hus för de trälar som handelsmännen hade med sig och som skulle säljas).

Det här är en helt annan utveckling än vad huvuddelen av Europa genomgick. Men den Gyllene gudinnans handelssystem nådde Bretagne utmed södra Östersjökusten på megalitkulturens tid och sedan på järnåldern åter i kelternas dunum-system. Det har undgått anglosaxiska forskare som Barry Cunliffe. Det har att göra med fördomar mot Östersjöområdet. En vanlig fördom är uppfattningen att 'vi har ingenting att lära från norr', som går att observera i praktiskt taget hela Västeuropa utom möjligen norra Tyskland. Men faktum är att den Gyllene gudinnans handelssystem var tidigt väl utvecklat och fullt jämförbart med vad som fanns utmed den västeuropeiska Atlantkusten. Men till skillnad till Atlantens bosättningar var Östersjöområdets samhällen avsevärt mindre. Det gjorde att omsättningen i handeln var betydligt blygsammare (utom under vikingatiden). Men trots det fungerade den! Vi har all anledning att vara stolta över vår avancerade äldsta historia!

Läs även hur det ovan beskrivna skedet tog slut: De subariska generalerna som svenskarna härstammar från
Till Historiemenyn.

Referenser:

Bailey 2000: Douglass W. Bailey: Balkan Prehistory - Exclusion, Incorporation and Indentity. Routledge
Bonsall 2008: Clive Bonsall: The Mesolithic of the Iron Gates i verket Mesolithic Europe, redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins.
Campbell 1974: Joseph Campbell: The Masks of God - Occicental mythology. Först publicerad i USA 1964. Första brittiska upplagan 1974.
Carpelan 2006: Christian Carpelan: On Archaeological Aspects of Uralic, Finno-Ugric and Finnic Societies before AD 800. Artikel i boken The Slavicization of the Russian North. Mechanisms and Chronology. Redaktör Juhani Nuorluoto. Slavica Helsingiensia 27.
Gimbutas 1982: Marija Gimbutas: The Godesses and Gods of Old Europe: Myths and Cult Images. Först utgiven 1974, omtryckt 1982.
Günther et al 2018: Torsten Günther, Helena Malmström, Emma M. Svensson, Federico Sánchez-Quinto, Gülş M. Kilinç, Maja Krzewinska, Ayça Omrak, Gunilla Eriksson, Magdalena Fraser, Hanna Edlund, Arielle R. Munters, Alexandra Coutinho, Luciana G. Simões, Mário Vicente, Anders Sjölander, Berit Jansen Sellevold, Roger Jørgensen, Peter Claes, Mark D. Shriver, Cristina Valdiosera, Mihal G. Netea, Jan Apel, Kerstin Lidén, Birgitte Skar, Jan Storå, Anders Götherström, Mattias Jakobsson: Population genomics of Mesolithic Scandinavia: Investigating early postglacial migration routes and high-latitude adaptation. PLOS Biology, January 9, 2018.
Hallgren 2008: Fredrik Hallgren: Identitet i praktik. Lokala, regionala och överregionala sociala sammanhang inom nordlig trattbägarkultur. Coast to Coast project, Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University.
Huurre 2009: Matti Huurre: 9000 vuotta Suomen esihistoriaa. (9000 år finsk förhistoria). Otava.
Itkonen et al 1975: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki, Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja, V (Finska språkets etymologiska ordbok, V). Suomalais-Ugrilainen Seura, Helsinki 1975.
Itkonen et al 1978: Erkki Itkonen, Aulis J. Joki, Reino Peltola: Suomen kielen etymologinen sanakirja, VI (Finska språkets etymologiska ordbok, VI). Suomalais-Ugrilainen Seura, Helsinki 1978.
Kallio 2004: Petri Kallio: Languages in the Prehistoric Baltic Sea Region. Kapitel i boken Languages in Prehistoric Europe, redaktörer Alfred Bammerberge och Theo Vennemann. Heidelberg.
Larsson 2009: Åsa M Larsson: Breaking and Making Bodies and Pots. Material and Ritual Practices in Sweden in the Third Millennium BC. Department of Archaeology and Ancient History. Aun 40. 493 pp. Uppsala. 978-91-506-2092-4.
Lindgren 2018: Sören G Lindgren: Den indoeuropeiska frågan: Kapitel 3. Makranihypotesen. http://www.hypertexter.se/IE_question_3.htm
Lindgren 2019a: Sören G Lindgren: Den Stora Våren: Kapitel 1. När isen började smälta. http://www.hypertexter.se/BigSpring_01.htm
Lindgren 2019b: Sören G Lindgren: Den Stora Våren: Kapitel 6. Nytänkandet i handels spår. http://www.hypertexter.se/BigSpring_06.htm
Lintrop 1977: Aado Lintrop: The Mansi - History and Present Day. Institute of the Estonian Language. http://www.folklore.ee/~aado/rahvad/mansingl.htm
Menotti & Korvin-Piotrovskiy 2012: Francesco Menotti and Aleksey G. Korvin-Piotrovskiy (redaktörer): The Tripolye Culture Giant-Settlements in Ukraine: Formation, Development and Decline. Oxbow Books.
Meri 1983: Lennart Meri: Hopeanvalkea (Silvervitt). Översatt från estniska till finska av Eva Lille. Gummerus 2006
Mittnik et al 2018: Alissa Mittnik, Chuan-Chao Wang, Saskia Pfrengle, Mantas Daubaras, Gunita Zarina, Fredrik Hallgren, Raili Allmäe, Valery Khartanovich, Vyacheslav Moiseyev, Mari Tõrv, Anja Furtwängler, Aida Andrades Valtueņa, Michal Feldman, Christos Economou, Markku Oinonen, Andrejs Vasks, Elena Balanovska, David Reich, Rimantas Jankauskas, Wolfgang Haak1, Stephan Schiffels & Johannes Krause: The genetic prehistory of the Baltic Sea region. Nature Communic ations (2018) 9:442.
Osipowicz et al 2017: Grzegorz Osipowicz , Henryk Witas, Aleksandra Lisowska-Gaczorek, Laurie Reitsema, Krzysztof Szostek, Tomasz Ploszaj, Justyna Kuriga, Daniel Makowiecki, Krystyna Jedrychowska-Danska, Beata Cienkosz-Stepanczak: Origin of the ornamented bâton percé from the Golebiewo site 47 as a trigger of discussion on long-distance exchange among Early Mesolithic communities of Central Poland and Northern Europe. Plos One, October 4, 2017 https://doi.org/10.1371/journal.pone.0184560
Pettersson & Wikell 2013: Mattias Pettersson & Roger Wikell: Tidigmesolitiska säljägare i Tyresta för 10 000 år sedan. Späckbetong, gråsäl och tomtning på en kobbe i Ancylussjön 120 km från fastlandet. Fornvännen 2013, s. 73-92.
Poikalainen 2001: Väino Poikalainen: Palaeolithic art from the Danube to lake Baikal. Folklore, vol. 18&19, Tarttu 2001.
Rootsi et al 2004: Siiri Rootsi, Chiara Magri, Toomas Kivisild, Giorgia Benuzzi, Hela Help, Marina Bermisheva, Ildus Kutuev, Lovorka Barac, Marijana Pericic, Oleg Balanovsky, Andrey Pshenichnov, Daniel Dion, Monica Grobei, Lev A. Zhivotovsky, Vincenza Battaglia, Alessandro Achilli, Nadia Al-Zahery, Jüri Parik, Roy King, Cengiz Cinnioglu, Elsa Khusnutdinova, Pavao Rudan, Elena Balanovska, Wolfgang Scheffrahn, Maya Simonescu, Antonio Brehm, Rita Goncalves, Alexandra Rosa, Jean-Paul Moisan, Andre Chaventre, Vladimir Ferak, Sandor Füredi, Peter J. Oefner, Peidong Shen, Lars Beckman, Ilia Mikerezi, Rifet Terzic, Dragan Primorac, Anne Cambon-Thomsen, Astrida Krumina, Antonio Torroni, Peter A. Underhill, A. Silvana Santachiara-Benerecetti, Richard Villems, and Ornella Semino: Phylogeography of Y-Chromosome Haplogroup I Reveals Distinct Domains of Prehistoric Gene Flow in Europe. American Journal of Human Genetics. 75:128-137, 2004.
Seyfzadeh et Schoch 2019: Manu Seyfzadeh and Robert Schoch: World's First Known Written Word at Göbekli Tepe on T-Shaped Pillar 18 Means God. Archaeological Discovery, 2019, 7, 31-53.
Wikell 2010: Roger Wikell: Att gå genom Stendörren. Funderingar kring farleder på ostkusten. Forntid längs Ostkusten 2. Blankaholmsseminariet år 2010.
Vikstrand 2001: Per Vikstrand: Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 77. Studier till en svensk ortnamnsatlas 17. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för Svensk Folkkultur.
Zhilin et al 2018: Mikhail Zhilin, Svetlana Savchenko, Svend Hansen, Karl-Uwe Heussner and Thomas Terberger: Early art in the Urals: new research on the wooden sculpture from Shigir. Antiquity Volume 92, Issue 362 April 2018.
Zvelebil 2006: Marek Zvelebil: Mobility, contact, and exchange in the Baltic Sea basin 6000-2000 BC. Journal of Anthropological Archaeology 25 (2006) 178-192.
Zvelebil 2004: Marek Zvelebil: Innovating Hunter-Gatherers: The Mesolithic in Baltic. Kapitel två i boken Mesolithic Europe. Redaktörer Geoff Bailey och Penny Spikins. Cambridge.
Östlund 2009: Olof Östlund: Sensationella fynd gjordes i Tornedalen. Intervju-uttalande i Norrländska socialdemokraten 2009-11-28.