inesiska paleoantropologer har äntligern lyckats lösa gåtan med de kraniefynd som gjorts där. På basen av der genetiska resultaten har senior professorn vid Natural History Museum i London föreslagit att det även i Asien skulle finnas en mänsklig evolutionär linje. Fynd i Dali och Jinniushan pekar på en lång, parallell utvecklingsgång i Östasien. Ett kranium från Harbin i norra Kina visar att linjen kunde nå samma hjärnvolym och tekniska potential som vår egen ras. Ett mtDNA-fynd från en tand slog slutgiltigt fast att Harbinskallen tillhörde de gåtfulla denisoverna. Det öppnar för en större fråga, nämligen om inte denna asiatiska linje även lämnat efter sig ett kulturellt arv. Var finns då lämningarna?

Enligt Stringer skulle det har funnits tre olika mänskliga raser eller linjer som de försiktiga numera säger. Det skulle ha varit för ungfär 150 000 år sedan:

• Homo sapiens sapiens i Afrika;
• Homo sapiens neaderthalensis i västra Eurasien;
• Homo sapiens denisovans i Ostasien.

Ingen vet hur långt Homo erectus hunnit i sin språkutveckling, men sannolikt är att när hon övergick till Homo heidelbergensis, eller som man numera tydligen bör säga ”arkaiska Homo sapiens sapiens”, så hade hon en fullt eller åtminstone nästan fullt utvecklad talapparat. Vad det nu gällde för henne i fortsättningen var att skapa alla de ord som människan skulle komma att behöva. Av den franska filosofen André Lévy-Bruhl kan vi förstå att det tidigaste språket hade hade enbart ord som beskrev aspekter på fenomen och föremål, allmänord saknades. Även neandertalarnas och denisovernas språk skulle ha varit aspektbeskrivande, viket i bådas fall gav upphov till monstruöst stora ordförråd.

Att sedan den afrikanska Homo sapiens kom att slå ut neandertalare och denisover både genetiskt och språkligt har att göra med att de tidiga, moderna afrikanarna låg hela tiden tekniskt i spetsen och att de moderniserade sitt språk så att de hade fler allmänord och därmed ett mindre ordförråd. Men både neandertalarna och denisoverna tycks ha utvecklat en annorlunda och troligen rikare andlig värld, alltså föreställningar som byggde på aspektbeskrivningar och som därmed tycktes förklara mera av verkligheten än vad de moderna afrikanarna hade mäktat.

Det lilla vi vet om de moderna afrikanarnas föreställningsvärld bygger på fynden i Blombosgrottan, som är 70 000 år gamla. De föreställde sig en värld i två våningar, himmel och jord, som styrdes av ödet. De moderna afrikanare som hittade till Europa för ungefär 45 000 år sedan hade även föreställnignar om en fruktbarhetsgivande ande, som de gestaltade i form av vulvabilder som de ristade på klippväggar.

Men sedan kom dessa invandrare i kontakt med neandertalare i Spanien. Den neandertalstam som levde där hade bevisligen börjat utföra grottmålningar för ungefär 70 000 år sedan. Från dem fick de invandrade moderna afrikanarna impulser som gjorde att de nu började dyrka fruktbarhetsanden med grottmålningar och lärde sig därtill att det fanns en underjord. Föreställningen att världen är uppbyggd av tre våningar – himmel, jord och underjord – uppstod där.

Det är mycket möjligt att denisoverna i Kina hade lärt sig använda bambu till det mesta i livet. Det kan vara förklaringen till att så lite stenverktyg har hittats lämande av dem. Därtill är det troligt att när de moderna afrikanarna nådde södra Kina för ungefär 40 000 år sedan tog de över den mångsidiga användningen av bambu, ty vid deras ankomst upphör också lämningarna av deras mer avancerade stenverktyg. Vad mera av denisoverans kultur tog de moderna afrikanarna i Kina över? Det ska vi försöka undersöka i denna studie.

tringer fick sitt uppslag av en undersökning av Harbin-kraniet, funnet i nordöstra Kina och daterat till cirka 146 000 år. Fyndet – beskrivet av Ji Qiang och med Stringer som medförfattare – karaktäriseras som en möjlig ny art, Homo longi, Drakmänniskan, nära besläktad med denisovanerna. Harbin visar en hjärnvolym på över 1400 cm³ och en blandning av arkaiska och moderna drag, vilket tyder på att Asien hyste en egen linje som både kulturellt och anatomiskt kunde mäta sig med tidiga Homo sapiens. Det är denna linje som bildar bakgrunden till tanken på en ”denisovansk kultur” i Östasien.

Om vi börjar söka denna kultur i Asien finns de få men pregnanta hållpunkterna: Altaj i Sibirien som mötesplats, Baishiya i Tibet som höglandshem och Harbin som sen, kraftfull representant i norra Kina. Mellan dessa punkter lever ritualer och föreställningar kvar som inte enkelt låter sig härledas ur buddhismen: kora kring sjöar, läsning av himlen i vattnets reflektion, cirkeln som helig rörelse, en del fröesställningar i mytform. De är inga bevis – men kulturellt rimliga restformer av ett äldre sätt att erfara höjd, ljus och spegling.

De få platser där denisovaner säkert kan knytas till landskapet – Denisova-grottan i Altaj i Sibirien och käkfragmentet från Baishiya i Gansu i Tibet – antyder ett mönster utan att skriva ut det. I Altaj ser vi en mötesplats där flera mänskliga linjer gått in och ut ur samma miljö; i Baishiya ett liv på hög höjd långt före vår egen spridning. Mellan dessa punkter finns Himalayas sjöar och högländer, där äldre tibetanska ritualer ännu lever kvar: varvandet kring sjöar, den cirkulära rörelsen, läsningen av himlens tecken i vattnets reflektion. Dessa bruk är inte bevis, men de är kulturellt rimliga som restformer av ett sätt att erfara världen där höjd, ljus och spegling band samman kropp och kosmos.

Hittills har ingen modell övertygande förklarat Sydamerikas egensinniga kulturdrag. Genom att utgå från Stringers asiatiska linje – med Harbin som sent ankare – och följa den av läkaren Stephen Oppenheimer föreslagna kustvägen för den moderna människan vid hennes utvandring från Afrika uppstår ett nytt spår. Steg för steg skulle de moderna människorna båtledes ha förflyttat sig från Afrika till södra Kina. Därifrån skulle man ha följt Stilla havets rand ända ner till Panama, där klimatet skulle ha varit som i södra Kina. Gruppen som fortsatte till Panama var afrikanska moderna människor och talade ett postafrikanskt språk. Men de skulle ha fört med sig en flera element från denisovernas föreställningsvärld, inte minst denisovernas sätt att läsa naturen. När sedan dessa människor spred sig söderöver i Sydamerika kom de att skapa märkliga kulturer med starka inslag från denisovernas kulturarv.

n särskild svårighet för alla modeller som beskriver Amerikas befolkning är tidsskalan. De flesta arkeologer utgår fortfarande från att Nordamerika befolkades omkring 20 000 år sedan, när sundet mellan Asien och Amerika låg torrlagt. Denna s k Beringia-teori har förblivit standard: människor kom över landbryggan mellan Sibirien och Alaska och spred sig därifrån söderut. I den modellen blir Sydamerikas kulturer en sen fortsättning på de nordamerikanska.

Men flera fynd stör bilden. Dateringar från Monte Verde i Chile, Serra da Capivara i Brasilien och Piedra Museo i Patagonien visar på mänsklig närvaro långt tidigare än 20 000 år – i vissa fall upp mot 30 000 år. Några forskare har till och med föreslagit 40 000 år, men utan att kunna styrka det genetiskt. Om dessa dateringars riktighet bekräftas skulle Sydamerika ha befolkats före Nordamerika. Det innebär att de tidigaste invandrarna inte nödvändigtvis kom via en isfri korridor i norr, utan längs den varmare kusten i väster, kanske redan innan inlandsisen bredde ut sig.

Det scenariot passar märkligt väl med tanken på en äldre, kustbunden färd från Asien. De grupper som bar denisovansk symbolik vidare kan ha följt samma kustlinjer som deras förfäder gjort från Afrika till Sydostasien. Längs norra Stilla havets rand – genom Japan, Aleuterna och Nordamerikas västkust – skulle de ha nått fram till Sydamerikas Stilla havs-stränder långt före den stora isavsmältningen. I så fall utgör Sydamerikas särpräglade kulturmönster inte slutet på den amerikanska historien, utan början på en mycket äldre. En kulturell linje från Asien, via norra havsbandet, ned till Anderna – två gånger äldre än den hittills erkända.

Ett av de mest förbryllande dragen i den andinska mytologin är figuren Amaru – Visdomens orm. Den beskrivs som en väldig, glänsande varelse som lever i sjöar och floder, styr vattnets rörelse och kan mana fram regn eller storm. I Amaru förenas vatten, luft och jord: den slingrar sig genom floderna, stiger mot molnen och binder samman de tre världarna – underjord, jord och himmel. Denna symbolik är djupt rotad i Anderna, men saknar tydlig förankring i de nordamerikanska traditionerna. Däremot finner den sin närmaste parallell i Asien.

Den kinesiska draken och dess centralasiatiska motsvarigheter uppvisar samma grundmönster. De lever i vatten, stiger till himlen, styr vädret och förknippas med fruktbarhet, skörd och visdom. I Centralasien och Tibet förekommer drakar som väktare av källor och floder – ett motiv som går tillbaka till förhistorisk tid. Att två så avlägsna kulturområden bär nästan identiska symboler för vatten, himmel och skapande kraft kan knappast vara en slump. Det antyder en föreställningsvärld så gammal att den måste ha tagit form innan de stora migrationerna delade mänskligheten i kulturella och geografiska grenar.

Om den asiatiska draken och den andinska Amaru båda ytterst härrör ur en gemensam tradition – ett sätt att erfara vatten som livets och världens bärande princip – skulle vi kunna stå inför ett av de äldsta symbolarven i mänsklighetens historia. En kulturell rest av den värld där denisovaner och tidiga Homo sapiens möttes, delade landskap och lärde sig tolka vattnets rörelse som tecken. I så fall är draken och ormen inte bara mytiska figurer, utan de sista reflektionerna av ett sätt att tänka som föddes långt före jordbruket, kanske redan i det förhistoriska Asien.

Denna tolkning är ännu inte prövad, men den erbjuder något som saknats: en möjlig förklarande inspirationskälla till de anmärkningsvärt unika kulturuttrycken i Sydamerika. Hittills har ingen modell på allvar kunnat binda samman deras särpräglade symbolik med de asiatiska kulturzonerna, men en denisovansk tradition – förmedlad genom tidiga, kustbundna möten mellan människor – kan vara just den länk som saknats. I dag är detta ett förslag; i morgon kan det vara en förklaring. När fler forskare börjar undersöka sammanhangen mellan Asien och Sydamerika, mellan sten, vatten och himmel, kan denisovanernas kulturella efterklang mycket väl framträda som en nyckel till mänsklighetens djupaste historia.

Slutsats

Stringers asiatiska linje, möjligen denisovansk, ger oss mandat att söka kulturella spår efter denisovaner i Asien först. Om sådana mönster känns igen i Sydamerikas unika uttryck, kan en svag men möjlig hypotes formuleras. Den säger inte att Sydamerika var denisovanskt – bara att dess egenart lämnar dörren på glänt för ett gammalt eko från en äldre mänsklig erfarenhet, som vår art bar vidare och formade på nytt.

Läs även artikeln om den nya upptäckten av denisover i Kina
Till Historiemenyn.